Visar inlägg med etikett Belgien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Belgien. Visa alla inlägg

söndag 24 maj 2026

Åter till Bryssel

 


Genom åren har det blivit åtskilliga ölresor till Bryssel, något jag sammanfattade i detta inlägg. Ofta har det i någon mån kombinerats med vanligt turistande, men jag har länge varit sugen att åka dit som mer vanlig turist. Och nu under långhelgen tillägnad Den Helga Ballongfärden drog jag ner för just detta.

Så de blev ett par muséer, en lite mer noggrann rundvandring i EU-kvarteren, en tur i jubileumsparken med mera. Jag drog även ut till Atomium med en ambivalent önskad om att gå in och upp. Men de långa köerna gjorde beslutet enkelt, och jag passade på att njuta av det tillfälliga solskenet och en promenad i parken i stället. Och att stå under och bredvid Atomium var en ganska imponerande upplevelse i sig.

Naturligtvis passade jag på att besöka ölställen också, det kan förstås räknas in som normalt turistande när det gäller Belgien. Det blev såväl nya ställen som gamla favoriter.

Gamla ställen

Cantillon är ett givet stopp, men tyvärr tycker jag det har tappat lite. Tidigare brukade det finnas färsk, ung lambik på glas, tillsammans med ytterligare tre-fyra val. Och dessutom ett antal flaskor att välja mellan. Nu fanns endast gueze att köpa glasvis. Vidare störde jag mig lite på en ny, gapig medarbetare som jag inte kunde undgå att höra när jag gick förbi en grupp som hade köpt biljett till bryggerituren. Men trots allt fortvarande väl värt ett besök när man är i stan. Dock noterade jag att omgivningarna var extremt skräpiga. Det här alltid varit ett lite ruffigt område, men nu hade det blivit värre.

Chez Moeder Lambic håller fortfarande ställningarna. Precis som Cantillon själva hade de endast deras geuze på fat, men de hade en rad andra från Tilquin och ett för mig nytt blenderi som jag glömt namnet på just nu. I övrigt fanns det ett brett utbud av belgiska öl, men inte lika mycket internationell öl som jag mindes.

Brussels Beer Project besökte jag hela två gånger. Kanske inte för att jag är överförtjust i ölen - det är mycket häjz, smaksatta surisar m.m. Men det är ett lite lugnare ställe med en atmosfär som tilltalar mig. Dessutom gillade jag deras taco-meny, där man kunde äta lite eller mycket beroende på hunger. Jag valde det förstnämnda då jag kom relativt sent på kvällen.

Ett ställe som jag övervägde att äta på är Bier Circus. Tyvärr visade sig det vara stängt för gott. Lite synd då det var något av en institution. Även att Brewdog Bar har slagit igen tycker jag är en smula tråkigt även om jag inte är ett Brewdog-fan. Men jag gillade Bryssel-installationen som hade en bra blandning mellan gammalt och modernt belgiskt, samt modern craft beer från övriga världen.

Nya ställen

Jag passade på att söka upp några för mig nya ställen som jag på grund av Rate Beer Places frånfälle fick söka upp på andra sätt. Jag fastnade för några klassiska ställen, ibland beskrivna som Brown Cafés. Brunt syftar här på de murriga, mörkbruna träpanelerna och inredningen.

La Bercasse ligger ett stenkast från Grand Place med en närmast osynlig ingång som via en lång gång/gränd leder in till ett mysigt och murrigt rum med en liten bar. Här fanns det några Timmerman på fat tillsammans med några andra belgare, samt en rejäl flasklista.

La Fleur en Papier Dome ligger lite mer avsides från turiststråken, men fortfarande innanför inre ringen. Ett bruncafé med lite modernare öl och dessutom med lite mer finess och kvalitet på ostar och charkuterier.

Au Brasseur är lite mer en vanlig bar med en uteservering mitt i turistsmeten. De hade dock ett schysst fatutbud, och jag tog en välsmakande Gouden Carolus Classic. Med lite bättre väder hade jag kanske suttit här lite längre.

På väg från Brussels Beer Project till Hotell Thon vid norra stationen passerade jag Sainte-Catherine-kyrkan och där fanns ett ganska stort område med barer och restauranger som verkade ganska turistbefriat. Där hittade jag en trevlig ölbar som jag tyvärr har glömt namnet på nu.

söndag 9 november 2025

Brygd #224: Humletjoff


Tjoff van Staden.

 Jag fortsätter att göra öl med Achouffe-jästen. Denna gång är det inspirerat av Chouffe Houblon. Detta var det första ölet jag stötte på som kombinerade belgisk jäst med amerikansk humle. Via hemsidan kan man se att humlesorterna är amarillo, columbus och saaz. Jag fick gissa mig fram till mängderna och proportionerna, men det var praktiskt att använda 100 g vardera av de amerikanske sorterna, samt 60 g saaz som blev över från blondinen. Nedan kommer jag kalla denna blandning i proportionerna 5:5:3 för ACS. Jag ska erkänna att jag var lite slarvig och undlät att mata in humlen i ProMash förrän efter bryggningen för att skriva detta inlägg. Värdet det till slut blev var sådär högt att man får gissa lite från höften vad den faktiska IBU:n blir. Lite beskare än tänkt blev det i alla fall, men jag tror det bli okej.

Edit: Jag har insett att namnet på originalet är Houblon Chouffe och inte tvärtom. Därför ändrar jag namnet till Humletjoff (i stället för Tjoffhumle) vilket jag faktiskt tycker låter bättre. Lyckligtvis hann jag göra detta innan etikettering och anmälan till Amylases Vinterölsträff.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,080
  • FG 1,010
  • ABV 9,7 %
  • SRM 5
  • IBU 70?
Mäskning:
  • 7 kg pilsnermalt
  • 1/2 tsk mjölksyra (80 %)
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1/2 tsk kalciumklorid
Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 130 g ACS i 20 minuter
  • 130 g ACS vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
  • 300 g strösocker vid kokslutet
Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Wyeast 3522 (halva jästkakan från Tjoffblond)
  • vid 20 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 5 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Humletjoff vs. Flying Dog Raging Bitch:

Originalet verkar inte gå att få tag på, men så dök plötsligt ovanstående öl upp på bolaget med benämningen "Belgian IPA". Jag är rätt säker på att jag har druckit den, men RateBeer har ju stängt och jag orkar inte söka i mina 8-9 Excel-filer som jag laddade ner i samband med nedstängningen.

Utseendemässigt är Raging Bitch både klarare och mörkare; bärnstensfärgad gentemot den lätt disiga gyllengula nyaansen hos Humletjoff. Raging Bitch vinner utseendet klart.

Arommässigt finns det också tydliga skillnader. Raging Bitch har mer karamelliga och nötiga malttoner samt parfymig humle och kryddiga fenoler, medan Humletjoff är fruktigare med mer peppriga fenoler. Jag föredrar klart det senare.

Kolsyra, torrhet och en rejäl beska är ganska likt, samt en lätt eldig alkoholton. Raging Bitch har även en lätt metallisk ton. Sammantaget vinner Humletjoff, och ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 46 - 47.

tisdag 4 november 2025

Brygd #223: Tjoffblond

 


Äntligen drar den nya bryggsäsongen igång, även om jag tjuvstartade förra veckan med en pseudolambik. Många av mina läsare är säkert införstådda med att jag sällan uppskattar kryddade öl. Det finns dock några undantag. Till exempel måttligt kryddade vitöl som Hoegaarden. Eller Rochefort-ölen.

Ännu ett exempel är ölet som har inspirerat dagens brygd. För den som inte redan räknat ut det handlar det om La Chouffe Blond. När jag var på min etanolresa fanns detta öl på fat överallt i sydöstra Belgien. Och numera har det en stående kran på min lokala favoritkvarterskrog plus ett par andra ställen i stan, så det blir regelbundna smakprov.

Jag hittar inte så mycket information på bryggeriets hemsida, mer än att beskan ska vara låg. Jag utgår ifrån att kryddan är koriander i måttliga mängder.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,070
  • FG 1,015
  • ABV 7,6 %
  • SRM 4
  • IBU 20
Mäskning:
  • 6 kg pilsnermalt
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:
  • 15 g magnum i 60 minuter
  • 1 krm protafloc i 20 minuter
  • 40 g saaz vid kokslutet
  • 10 g malda korianderfrön vid kokslutet
Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3522 (1 liters förkultur)
  • vid 20 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 6 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Tjoffblond vs. La Chouffe Blond:

Naturligtvis måste det bli en match mot originalet. La Chouffe Blond finns regelbundet på Ölstudion i Göteborg, så för ett tag sedan passade jag på att köpa ett par stycken. Den sista sparade jag för detta horisontaltest.

Färgen på La Chouffe är lite mörkare än vad jag minns från fat med en gyllengul ton, kanske är den oxiderad? Trots det har den en hyfsat fräsch arom med svaga men tydliga koriandertoner. Tjoffblond är både ljusare och disigare med något klenare skum. La Chouffe vinner utseendet.

Tjoffblond har en väldigt subtil korianderton som man nog inte skulle märka om man inte visste att den borde vara där. Jag kan inte helt utesluta inbillning. Det här visar hur svårt det är att ratta in en lämplig kryddmängd. Tjoffblond är också lite fruktigare, och har en lätt humleton som jag inte kände i originalet. La Chouffe har aningen mer kolsyra, medan Tjoffblond är snäppet beskare.

Jag föredrog knappt originalet, som gick åt aningen snabbare trots att den inte var purfärsk. Och med tanke på att färsk La Chouffe är ännu godare så känns det givet att låta den vinna. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 45-47.

söndag 13 april 2025

Brygd #222: Vit chimär

 


Nu har äntligen turen kommit till det sista "ordinarie" Chimay-ölet för att göra något slags klonartat. Vilket är lite märkligt eftersom det är min favorit i Chimay-portföljen. I synnerhet gillar jag den färsk på fat. Här träder verkligen jästens tuggummifenoler och fruktighet fram på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också den måttliga alkoholhalten på 8 % jämfört med många andra triplar.

Den är också lite mörkare än andra triplar. Brew Like a Monk anger SRM till 8,5 men tyvärr finns det ingen receptskiss (enbart för Chimay Blå) så jag fick chansa på vilka maltsorter som höjer SRM. Jag gick på münchnermalt, men det skulle även kunna vara karamellmalt. Det är också oklart hur mycket - om något - socker som används. Jag valde att skippa socker under koket för att se om jag träffade önskat OG, vilket jag också gjorde. Hade jag haft sämre utbyte - vilket händer ibland - hade jag kunnat pytsa i några hundra gram socker.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,070
  • FG 1,010
  • ABV 8,2 %
  • SRM 7
  • IBU 30
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:
  • 20 magnum i 80 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (hela jäskakan från Förgylld Chimär)
  • vid 20 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 6 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Vit Chimär vs. Chimay Vit:

Även om jag föredrar Chimay Vit färsk på fat, så köper jag den ibland på Ölstudion. Eftersom den sistnämnda temporärt har flyttats till Majorna så passerar jag inte förbi lika ofta som när den låg i Nordstan. Men för några veckor sedan körde jag förbi och köpte lite öl. Tyvärr fanns den numera bara i storflaskor, men en sådan fick det bli.

Jag öppnade även en 75:a av min egen version, hällde upp en kalk av vardera, hällde över resterna av Chimay till bygelflaskan med Chimär och förslöt för att dricka upp denna häxblandning vid ett senare tillfälle.

Chimär är aningen mörkare och aningen disigare, Chimay är helt klar och har lite stabilare skum. Chimay vinner utseendematchen.

Chimay är maltig med de typiska tuggummifenolerna på en lite mer modest nivå än normalt. Chimär är fruktigare och har även mer fenoler. Kanske är Chimay något gammal, men den har samtidigt inga tydliga oxiderade toner heller.

Båda ölen har likartad beska, torrhet och ett lätt alkoholbett på slutet. Jag skulle säga att färsk Chimay på fat är godare, men nu vinner Fabrikören knappt. Således är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 45 - 46.

tisdag 8 april 2025

Brygd #221: Förgylld chimär

 

Chimärmöss där mamman med lite god vilja kan ses som gyllene.

Nu är det dags för en repris igen. Precis som för Dubbelstickan så återanvänder jag inledningsbilden av ren lathet. Men i övrigt är det lite ändringar.

Dels valde jag använda kryddor denna gång, lite grand på grund av att jag ändå hade malda korianderfrön hemma efter att ha finslipat ett Vindaloo-recept under vintern och förvåren*. Dock vill jag inte ha alls lika kraftiga kryddtoner som i Chimay Dorée, så jag nöjde mig med 10 g vid kokslutet.Maltnotan blev också något annorlunda då jag valde att ha i hälften münchnermalt för lite djupare malttoner. 

Och jästen blev denna gång i Wyeast verison av Chimay-stammen. Lyckligtvis var jag lite alert för en gångs skull och såg att jästen bara var några veckor från att gå ut. Därför valde jag att dra igång förkulturen två dagar innan bryggdagen i stället för min vanliga endagsförkultur. Och det tog nästan två dagar för jästen att komma igång, men vid tillsats så hade den utvecklat ett fint kräusen. Nu hade det säkert gått bra ändå, men det är alltid trevligt att ha sett aktivitet innan man drar igång bryggningen.

Data:

  • Volym 25 l
  • OG 1,043
  • FG 1,008
  • ABV 4,6 %
  • SRM 6
  • IBU 20
Mäskning:
  • 2 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
  • 500 g krossat vete
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 10 g malda korianderfrön vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (1 l förkultur)
  • vid 20 C i 4 dagar,
  • vid 22 C i 5 dagar.
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Förgylld Chimär vs. Chimay Dorée:

Givetvis får det bli en match mot originalet, som finns på Ölstudion i Göteborg (samt i beställningssortimentet). Det är ganska stor färgskillnad; ljusgul vs gyllengul. Båda ölen har en lätt disighet, och CD behåller skummet lite bättre. Den sistnämnda vinner utseendematchen.

FG är fruktigare, med en tydligare maltighet, och en diskret - närmast svårupptäckt - korianderton. CD är en riktig korianderbomb som inte ger så mycket mer. Inga Chimayjästtoner går att skönja. Ett typexempel på en överkryddad öl; inget annat kommer till tals.

Torrhet och beska är likartade, likaså kolsyran. FG vinner detta enkelt, men inte för det är en lysande öl. Det är en bra öl, men CD är helt enkelt inte min grej. Det var ett tag sedan jag drack den, och jag minns den inte som såpass överkryddad. Även den obligatoriska blandningen hade för mycket korianderaromer. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 44 - 46.





* Jag utgick från detta recept. Jag bytte ut en del av vinägern mot rödvin. Jag valde också att använda passerade tomater i stället för kokosmjölk. Den största vinsten tyckte jag dock gavs av att brassa på rejält med torkade chilifrukter (piri-piri), 12-15 stycken. Jag är sannerligen ingen Scoville-junkie, och tyckte det blev hanterbar hetta, inte den starkaste jag har provat. Men framför allt blev det så mycket mer smak, som en riktig Vindaloo ska smaka.

söndag 20 oktober 2024

Brygd #218: Stenstark 9

 

En stabil 9:a.

Innan de för några år sedan lanserade sin trippel gjorde Rochefort länge enbart tre öl: 6, 8 och 10. Dessa siffror anger vörtstyrka i belgiska vörtgrader, vilket motsvarar SG 1,060, 1,080 respektive 1,100. Det är långt i från alltid jag tycker att det starkaste ölet i ett bryggeris produktportfölj är det bästa, men för Rochefort är så fallet.

Dock funderar jag ibland vad jag skulle tycka om Rochefort 9. Det lär jag aldrig få veta, men jag kan ju brygga en variant själv. Notera ordvalet variant. Det här är lång ifrån något klonliknande, då jag exempelvis skippar koriandern.

Jag hade först tänkt använda den mörkaste produkten från CandySyrup. Men sedan insåg jag att jag har ett kilo supermörkt kandisocker som jag köpte just innan jag upptäckte (och kunde köpa) ovan nämnda siraper. Jag har länge tänkt att testa den, och Brasse-gänget testade den faktiskt i en Faro med bra resultat.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,090
  • FG 1,015
  • ABV 10,5 %
  • SRM 30
  • IBU 20
Mäskning:
  • 7 kg pilsnermalt
  • 300 g Special B
  • 500 g krossat vete
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk mjölksyra
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:
  • 500 g mörkt kandisocker i 80 minuter
  • 10 g magnum i 80 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (hela jästkakan från Stenstark blond)
  • vid 20 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 6 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Fabrikörn vs. Rochefort

Även om detta som sagt inte var ett klonförsök så finns det för närvarande en uppenbar kandidat på Systembolaget för en tvekamp; Rochefort 10 (R10). Jag har förstås hunnit prova flera flaskor redan, och dessutom varit med på Amylases vinterölsträff med Stenstark 9 (S9). Men den här parallellprovningen har inte blivit av förrän nu.

Jag är redan innan upphällning medveten om att S9 är mycket ljusare; kandisockret höll helt enkelt inte vad det lovade. Vid en jämförelse blir det ännu tydligare: kopparröd mot kastanjebrun. Även skummet hos R10 är tydligt mörkare.

Aromatiskt är skillnaderna inte lika stora. Här finns det tydligt en gemensam nämnare i fruktigheten från jästen. R10 har dock betydligt murrigare toner av torkad frukt, dadlar m.m. Dessutom finns där en subtil kryddighet från koriandern. Båda har ett lätt etanoliskt sting, men ingen är spritig.

Efter ett tag passar jag på att blanda jag 50/50, då innehållet i 33:an R10 har gått åt snabbare än 25:an med S9. Och blandningen blir riktigt bra. Tveklöst är det R10 som är vinnaren, men det är verkligen ingen utklassning utan en jämn match. Men sammantaget är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 43 - 46.

tisdag 15 oktober 2024

Brygd #217: Stenstark blond

 

Stark blond sandsten.

Den som följer bloggen och är bekant med min namnsättning - eller om man har läst det senaste  planeringsinlägget - inser att detta öl har en koppling till det belgiska bryggeriet Rochefort. Detta bryggeri är mest känt för sina mörka öl 6, 8 och 10 i stigande styrka. Man gör förvisso en ljus öl också, Rochefort triple. Däremot gör man mig veterligen ingen ljus öl med mer måttlig styrka. Så då får man väl göra en själv!

Jag använder mig alltså av Rochefortjästen, mer bestämt i Wyeasts tappning. Maltnotan fick bli enklast möjliga med 100 % pilsnermalt. På humlesidan fastnade jag för hallertauer mittelfrüh som sägs vara en av sorterna som Rochefort använder. Och jag är inte svårövertalad när det kommer till h. mittelfrüh. Kanske var det min fäbläss för denna humlesort som gjorde att mitt undermedvetna spelade mig ett spratt och fick mig att pytsa i 60 g direkt vid 20 minuter, i stället för 30 + 30 som var ursprungstanken. Resterande 40 g fick då åka vid kokslutet.

Data:

  • Volym 22 l
  • OG 1,055
  • FG 1,008
  • ABV 6,3 %
  • SRM 3
  • IBU 30
Mäskning:
  • 5 kg pilsnermalt
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 60 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (1 liters förkultur)
  • vid 20 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 6 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (2024-11-11):

Det här blev en ganska ren belgare med en del estrar och ytterst subtila fenoler. Den extra hallertauerhumlen gör sig absolut påmind vilket inte är en nackdel. När jag provsmakade vid flasktappningen tyckte jag den hade en tydlig Rochefort-hussmak, men nu känner jag inte det längre.

Av någon anledning är kolsyran ganska beskedlig. Avslutningen är torr med medelhög beska. Gott och uppfriskande, och kanske lite mer ett våröl.

söndag 13 augusti 2023

Den stora etanolresan

 

Vinvisdomsord från Moseldalen.

Jag har länge velat göra en bilresa genom södra Belgien, nordöstra Frankrike och sydvästra Tyskland för att passera klassiska öl- och vinproducenter. Olika saker har hela tiden kommit i vägen - senast pandemin - men i år blev det äntligen av. Till slut blev vi tre personer som satte oss i min V40 och drog ner.

Huvudfokus blev Ardennerna, Alsace och Moseldalen. Min ursprungliga vision var att även slänga in Champagne, men tidsramen på åtta dagar tillät inte det. Och med facit i hand hade det varit för ambitiöst i alla fall.

Detta inlägg kommer därför bli en slags kollektion av fristående mini-inlägg - ett för varje delmål längs vägen - som kan läsas var för sig. För en del av dem kommer det kanske ett längre inlägg om några år när ett längre besök har gjorts.

Som vanligt har jag använt RateBeer Places för att hitta bra ölställen på olika platser, så jag kommer inte göra någon detaljerad genomgång av dessa nedan utan hänvisar dit. Med något undantag så var toppställena väl värda att svänga förbi.

En annan allmän notering. Eller ja, allmän för vindestinationerna. Det fanns två varianter på provsmakning när vi besökte vinmakare. Dels kunde man få en mer gedigen provning där man satt ner och fick ganska detaljerade beskrivningar. Det kunde ofta kräva bokning och kostade en slant, men i bland fick man provningen på köpet om man köpte vin för en större summa. Den andra varianten var att man bara stod upp vid en bar eller ett bord och provade lite vad man ville. Detta var helt gratis, men det fanns väl en förväntan om att man skulle köpa med sig några flaskor (vilket vi också gjorde).

Hamburg

Tysklands näst största stad var ett bra stopp första dagen efter knappt nio timmars bilkörning. Som ölstad får jag lov att återkomma då toppställena ligger rejält utspridda geografiskt, och vi inte riktigt hade tid för att flänga runt.

I stället hängde vi först i stadsdelen S:t Pauli, där vi käkade pizza på den habila bryggpuben The Baby Goat. Området är annars mest känd för Reeperbahn som vad jag förstått ska ha blivit lite mer rumsren på senare år. Men det var fortfarande gott om strippklubbar, och det kändes allmänt väldigt turistiskt på ett störigt sätt. Avlägsnade man sig dock några kvarter hittade man i stället var lokalbefolkningen hängde vilket var mycket bättre.

Vi drog också förbi Elbphilharmonie och hängde i Hafencity ett tag. Tyvärr ger området ett ganska dött intryck, vilket är lite synd då det är väldigt estetiskt tilltalande. Min ambition är att i en snar framtid göra en långhelg i Hamburg med såväl konsertbesök på Elbphilharmonie som en gedigen pubrunda.

Ardennerna

Juni 2011 passade jag på att fotvandra i Ardennerna en vecka medan hantverkare slog ut mitt gamla badrum. Jag blev väldigt förtjust i området med sin vackra natur, och mysiga välbevarade byar och småstäder. Vallonien i stort är fattigare och mer nedgånget än Flandern. Men just i Ardennerna verkar det vara lite mer välskött. Och intrycket kvarstår efter detta återbesök.

Första stoppet blev Liège efter ännu en lång dag i bilen. På grund av en massa vägarbeten hann vi inte beta av Val Dieu längs vägen. I stället fick vi ta en omväg förbi nästa dag, men det var det värt. Hela miljön med gammalt kloster, kyrka, bryggeri och vackra omgivningar var fantastiskt . Det fanns också en trevlig servering samt en butik, båda med öl som jag inte hade provat tidigare.

Rochefort hade tyvärr inte lika mycket att erbjuda. Och då pratar jag om klostret; staden såg väldigt trevlig ut, och där skulle jag kunna tänka mig stanna en natt om jag gör en längre resa. Men på klostret fanns det i princip bara en liten butik där man kunde köpa de vanliga ölen.

Orval var betydligt bättre även om vi tyvärr kom för sent för att kunna göra en rundvandring inne i klostret. Det får bli en annan gång. Men här kunde vi sätta oss på det intilliggande cafét och ta en färsk Petite Orval på fat vilket var resans bästa öl.

Vi övernattade i Bastogne vilket inte är något utpräglat ölställe, även om tillgången på purfärsk La Chouffe var god. Skälet till stoppet var i stället ortens historiska betydelse, mer specifikt dess belägring under ardenneroffensiven, något som bland annat skildras under två avsnitt av Band of Brothers. Det finns flera muséer och minnesmärken i och kring staden. Vi valde Bastongne War Museum vilket kanske var resans höjdpunkt.

Jag ser redan fram mot ett återbesök, då gärna med fler dagar så att några fler stopp kan göras. Framförallt på Chimay, men kanske också Achouffe m.m.

Luxemburg

Vi passade på att göra några strandhugg i det lilla storhertigdömet Luxemburg på vägen till Frankrike. Jag hade själv bara passerat i genom landet en gång tidigare, vilket gick ganska fort. Men det är väl värt att stanna till här av olika skäl.

Dels finns här väldigt vacker och spännande natur. Vi stannade till och gick en kort slinga i Berdorf, bland en massa kalkstensformationer och branta klippor. Kan ha varit den häftigaste vandringen jag gjort.

Vi stannade över natten i staden med samma namn som landet. Den är som en posh miniatyrvariant av Prag, fast med mer dramatiska höjdskillnader. Dryckesmässigt fanns här inget särskilt att hämta, men det fanns ett par schyssta ölhak i alla fall. Jag rekommenderar dock starkt att hoppa över Roca's Café.

Alsace

Tillsammans med Ardennerna var detta ett av huvudmålen under resan. Vinregionen Alsace ligger i Rhendalen på nedre västsluttningarna av bergskedjan Vogoserna, och sträcker sig längs ett pärlband av mysiga småstäder och byar i nord-sydlig riktning. Vi började med en lunch i den fantastiska stadskärnan i Colmar där vi trängdes med horder av selfieturister bland korsvirkeshusen.

Vi hade lyckligtvis bokat två nätters övernattningar i den betydligt mindre byn Bergheim där vi fick vara mer för oss själva. Här fanns också vineriet Marcel Deiss med den för området lite udda ansatsen att enbart göra vin med druvblandningar. Här fick vi en gedigen sittande provning med bland annat blind* parallellprovning av ett och samma vin från olika jordmåner. 

Det finns även viss ölkultur i Alsace, gammal tyskbygd som det är. Av det sistnämnda är det kanske inte förvånande att ljus lager dominerar, men det finns även bryggerier som överjäser. Här odlas också en del humle, t.ex. den fantastiska sorten strisselspalt. I Ribeauvillé - där vi fick en trevlig gratisprovning hos Trimbach - såg jag ett ölhak som skyltade med att de har hundratals ölsorter. Har man varit på Delirium Café vet man dock att det inte nödvändigtvis motsvarar det faktiska antalet tillgängliga öl. Men jag är oavsett absolut sugen på att utforska detta mer vid ett återbesök.

Vi hann också med att göra en en utflykt till den tyska sidan av Rhendalen. Främsta skälet var att en i sällskapet är geolog och ville se Kaiserstuhl. Förutom geologi finns här en hel del vinodlingar också, tillhörande den för mig dittills okända vinregionen Baden. Efter en kort med svettig hajk upp till en utkiksplats längs och genom vinodlingar, och ner igen i solnedgången, fick vi prova den lokala specialiteten spätburgunder** på en restaurang innan vi drog oss tillbaks till den franska sidan.

Moseldalen

Det blev även ett kortare besök i Moseldalen. Efter lunch i Trier drog vi till Bernkastel-Kues, ett ställe där jag hängde en del för 15-20 år sedan i samband med jobbresor till Kaiserslautern via flygplatsen Frankfurt-Hahn som ligger en bit bort. Vi var synnerligen effektiva och hann med en provsmakning hos dr. Pauly Bergweiler, middag med vidunderlig utsikt över floden, samt besök på en kölschbar(!) och två vinbarer.

Morgonen efter drog vi vidare mot Köln och tog en liten omväg via Traben-Trarbach för ett besök hos Louis Klein. Detta var en lite udda vinmakare som gör rätt mycket röda viner jämte de vanliga vita med Riesling i spetsen. Utöver de i området hyfsat vanliga spätburgunder och müller-thürgau så gör de även viner på merlot, pinot meunier*** samt en helt egen druva med det prosaiska namnet 29. Den sistnämnda påminde lite om pinotage, och jag är spänd på att öppna min medköpta flaska någon gång framåt hösten. En annan intressant sak var att de gjorde ett orange vin, dessutom jästa på amforor som vi fick gå in på lagret och beskåda.

Köln

Jag har skrivit om Köln tidigare, och tänker bara kort komplettera med några nya iakttagelser och bekantskaper. Till att börja med var Päffgen den bästa kölschen denna gång. Kanske för att den kändes betydligt färskare än Gaffel. Förutom att testa den på Päffgens egna utskänkningsställe med horder av turister hittade vi den även (i perfekt skick) på den minst sagt hektiska kvarterskrogen Lommerzheim där vi nog var de enda turisterna. Det absolut bästa stället var dock den nya ölkrogen Craftbeer Corner Coeln som var en perfekt mix av nytt och gammalt.

I övrigt noterade jag att det här med att styra flödet av kölsch medelst ölunderlägget inte fungerade riktigt längre. En gång fick en av oss påfyllning trots ölunderlägg tydligt placerat på glaset. På Päffgen fick man beställa som vanligt. Kanske har de insett att det gamla sättet inte funkar för okunniga selfieturister.

Avslutning

Det var inte första gången jag var ute på en roadtrip i Europa, men det var ett tag sedan sist (2015) och den gången med mer fokus på ett ställe (Franken). Så här är några lärdomar jag tar med mig inför nästa resa som jag hoppas kommer snart, gärna redan nästa sommar.

Den främsta lärdomen är att vara lite längre på samma ställe, kanske 3-4 övernattningar på två ställen. Med ställe menar jag då lite större områden som Vallonien, Alscase och Moseldalen ovan. Man kan fortfarande byta övernattningsort varje natt, men det var samtidigt rätt skönt att ha i alla fall två nätter på ett ställe.

En annan lärdom är att det finns mycket vackert att se på landsbygden i Europa, och att det ibland kan vara värt att ta andra vägar än motorvägar. Med tanke på hur mycket trafikstockningar det var på Autobahn, framför allt norr och söder om Hamburg, så tar det inte nödvändigtvis så mycket längre tid heller. Att det kan gå sakta eller stå still på Autobahn var inget nytt, men det var mycket värre denna gång än tidigare. Vi måste ha tappat minst två timmar i vardera riktningen.

Slutligen så var det väl långt att åka hem från Köln till Göteborg på en dag. Hamburg ligger rätt bra till faktiskt åt båda hållen, och åker man tidigt så kan man slippa de värsta köerna. Andra alternativ är Lübeck och Flensburg. Att det blev Köln var att vi var rätt sugna på att se staden, men som mellanstopp på bilresa blir det nog inget mer återbesök.

* Fast blind mest på pappret då flera ledtrådar gavs av bl.a. etiketterna.

** Specialitet i den meningen att de anses göra bäst viner på den i hela Tyskland. På andra sidan Rhen är den känd som pinot noir.

*** Borde logiskt sett kallas müllerburgunder på tyska, men kallas i stället schwarzriesling utan att ha någon som helst koppling till riesling. Men pinot noir borde samtidigt kallas schwarzburgunder, så det är väl ingen riktig Ordnung i tysk vinnomenklatur.

söndag 6 november 2022

Brygd #206: Gudsdalens tripel

 

Valle de dios i trippel bildbredd.

Senast jag gjorde en tripel var jästen (WLP530) hyperaktiv och det blev inget vidare. Nu hoppas vi på ett nytt försök med WLP545, även om jag är lite orolig för att min källare inte är sval nog på grund av den milda hösten. I övrigt är det inga större förändringar receptmässigt, utöver lite mindre mängd och annan humle.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,080
  • FG 1,005
  • AVB 10,4 %
  • SRM 2
  • IBU 30
Mäskning:
  • 6 kg pilsnermalt
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra
Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (halva jäskakan från Blondinen)
  • vid 23 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 7 dagar
  • 700 g strösocker tillsatt efter 4 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning (2022-12-05):

Med tanke på hur mycket acetaldehyd som blondinen doftade vid flasktappning var jag lite orolig för denna. Högre OG ger ju normalt mer jäsbiprodukter, men här var det faktiskt så att jag är osäker på om jag känner någon acetaldehyd alls. Dock kanske den finns där i en allmän fruktighet, samt viss kryddighet och örtighet från såväl jäst som humle. Den jäste ut med minst 5 punkter mer än vad jag hade tänkt, och en viss eldig alkoholton finns där också. Jag hade för avsikt att testa den mot Westmalle Tripel, men typiskt nog finns den inte på SB längre. Men jag tror faktiskt att min version hade vunnit detta. Jag är ju ingen stor fan av ur-trippeln.

Gudsdalen vs. Westmalle:

Någon vecka efter jag skrev bedömningen ovan gick jag in på Ölstudion och botaniserade. I den belgiska avdelningen ser jag då plötsligt Westmalle Tripel på storflaska (75:a). Jag mindes att jag hade sett den förut, men jag hade uppenbarligen glömt (eller förträngt?) dess existens. Nåväl, en så stor flaska av en öl som jag inte gillar särskilt mycket är kanske inte helt vettigt att köpa, men vad gör man inte för vetenskapen?

Utseendemässigt är de ganska lika vid upphällning. Båda är halmgula och klara, men Westmalle har en del små "floaters" trots att jag bara hällt upp knappt hälften av flaskans innehåll. Båda har snygga vita skum, men Westmalle är faktiskt ännu snyggare. Men tack vare partiklarna i den sistnämnda tar Gudsdalen hem utseendematchen.

På aromsidan vinner Gulddalen klart. Visserligen finns det en viss alkoholisk ton hos Gudsdalen, men den är inte störande som hos Westmalle. Den sistnämnda har ocsså en del gummiaktiga fenoler som inte är helt önskvärda. Det enda plusset för Westmalle är en snyggare brödig maltighet.

I övrigt är torrhet, beska och kolsyra identiska mer eller mindre. Att Gudsdalens är mycket godare märks tydligt på åtgången i de båda glasen, och halva innehållet i Westmalle-glaset åker tillsammans med resterande ölet i 75:an rakt i vasken. Det blev en enkel seger för Fabrikörn här, och jag kom på medans jag satt och provade att S:t Bernardus Tripel ibland finns på Ölstudion. Den är en betydligt bättre öl och kan nog bli svår att slå.

Men i nuläget så knaprar Fabrikörn alltså in jämfört med senaste matchen, och ställningen är nu således Fabrikörn - Omvärlden 42 - 44.

tisdag 1 november 2022

Brygd #205: Gudsdalens blondin

 

Valle de Dios i Dominikanska Republiken.

Nu är det dags att prova en ny belgisk jäst! Jag har haft ögonen på den länge, men det har alltid kommit andra belgojäster i vägen. Jag pratar om WLP545 som av White Labs beskrivs så här

From the Ardennes region of Belgium, this classic yeast strain produces moderate levels of ester and phenolic characters, often described as dried sage and black cracked pepper. High attenuation results in a dry finish ideal for high gravity beers. This strain is recommended for dark strong ales, abbey ales and seasonal specialties like Belgian holiday ales.

Man kan fundera på vilket ursprung jästen kan tänkas ha. Achouffe kanske är det första man tänker på, men WLP550 brukar anges ha sitt ursprung därifrån. Ett förslag som jag såg i en diskussionstråd är att det skulle kunna vara bryggeriet Val Dieu, vilket skulle kunna stämma överens med smakbeskrivningen ovan. Öl från Val Dieu brukar vara eleganta med diskreta estrar och fenoler, och jag tycker i synnerhet att de gör väldigt snygga ljusa öl. Så det tar jag fasta på, om inte annat i namnet.

På humlesidan var jag lite osäker först då jag ej fick tag på savinjski golding som är min standardhumle för belgiska öl. Men plötsligt kom jag på att hallertauer mittelfrüh kan funka bra i ett belgiskt öl med subtil karaktär.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,050
  • FG 1,007
  • ABV 5,7 %
  • SRM 2
  • IBU 35
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 500 g krossat vete
  • 1 tsk laktol (80 %)
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (1 liter förkultur)
  • vid 22 grader i 10 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning:

Vid flasktappning märkte jag till min stora besvikelse att det fanns en krafttig ton av acetaldehyd. Vilket är lite märkligt då jästen verkade pigg i övrigt, och jäsningen inte skedde jättevarmt. Ännu mer märkligt är det då trippeln inte alls hade sådana toner vid flasktappningen. Jag hoppades dock att det kunde lägga sig lite under flaskjäsningen.

Och lite så blev det, men det finns fortfarande väl mycket acetaldehyd kvar. Där bakom finns det lite trevlig fruktighet och fina örtiga toner från humlen. Avslutningen är torr med en tydlig beska. Utseendet är det inget fel på med en aning disighet och ett fint skum. Men väldigt synd på den något obegripliga acetaldehyden. Detta är nog inte en jäst jag kommer använda igen.

söndag 29 augusti 2021

Om saison

 

Le originale?

Under semestern bryggde jag två varianter på temat säsongsöl, eller saison som det egentligen ska kallas. När jag får frågan om vad saison egentligen är så brukar jag skruva lite på mig och säga något i stil med "en ljus öl med karaktär". Vilket ju är en ganska korrekt och bra men något oprecis beskrivning.

Ofta brukar saison beskrivas med en historia; ett öl som bryggdes av vallonska jordbrukare under vintern eller tidig vår för att konsumeras under skörden. Som sådant skulle det vara svagt och törstsläckande, men samtidigt kunna hålla i ett halvår. Detta är den bild som presenteras av exempelvis Systembolaget, SHBF och många andra ställen. Men stämmer den? Alla referenser verkar peka tillbaka till ett gästavsnitt ur Phil Markowskis bok Farmhouse Ales, ett avsnitt skrivet av Yvan de Baets, numera mest känd som en av personerna bakom det utmärkta bryggeriet de La Senne. Yvan verkar själv basera det på en kombination av gamla bryggböcker, muntliga traditioner från samtal med moderna saisonbryggare (exempelvis Dupont) samt provsmakningar av gamla lagrade flaskor.

En som ifrågasatt denna historieskrivning är den belgiske bloggaren Roel Mulder, som har specialiserat sig på belgisk, holländsk och i viss mån även fransk ölhistoria. I en serie blogginlägg letar han upp ölrelaterade källor som berör saison.

I det första inlägget går han igenom om hur saison omnämns i källor från 1800-talet. Där finns det inget stöd för att saison typiskt skulle varit ett öl som bryggdes på bondgårdar. Tvärtom handlar de flesta omnämnanden om öl från kommersiella bryggerier i städer. Och i synnerhet från Liege, som inte ligger i Hainaut som brukar anges som saisonens ursprung. Saison från Liege verkar dessutom ha varit sötare än vad som tidigare har förknippats med begreppet saison. Men överlag verkar saison inte så mycket handla om stil, utan mer beskriva ett öl som bryggdes under vintern eller tidigvåren för att konsumeras ett halvår senare. Så på den punkten verkar historieskivningen vara korrekt, vilket kanske inte är så förvånande. Alternativa namn för just detta fenomen var för övrigt biere de provision eller biere de garde.

I det andra inlägget letar han efter uppgifter om i vilken utsträckning det förekom bryggning på bondgårdar. Och han hittar uppriktigt sagt inte särskilt mycket. En intressant punkt är dock att det under 1800-talet verkar ha förekommit kommunala kooperativa bryggerier där byinvånarna kunde brygga öl för eget bruk. Lite som zoigl alltså.

I det tredje inlägget skärskådar han boken Farmhouse Ales, och i synnerhet de Baets essä. Tyvärr har inlägget två svagheter som lite grand drar uppmärksamheten från kärnan; dels en klickbait-titel och dessutom en lite onödigt ikonoklastisk behandling av de Baets. Men huvudpoängen är att de Baets förmedlar en ganska missvisande bild av de skriftliga källor han använder. De ger inte alls något stöd för historian att saison utvecklades från bondgårdsöl, som sedan kommersialiserades på 1900-talet och där vissa har levt kvar till våra dagar. Snarare bekräftar de bilden att öl benämnda saison bryggdes på kommersiella bryggerier redan under 1800-talet.

Nu är det dock inte så att avsaknad av lättfunna källor för att bönder bryggde öl som de kallade saison innebär att så inte skedde. Här inträder nu en annan utmärkt bloggare, Lars Marius Garshol. Han bidrar redan i kommentarena till ovanstånde inlägg med nyttiga insikter. Dessa sammanfattas sedan en bit ner i ett inlägg allmänt om bondgårsöl. Här påpekar han att bryggning på bondgårdar snarare var en regel och att det finns goda belägg för det från många ställen; Skandinavien, Baltikum och Tyskland. Man kan inte förvänta sig att hitta källor för detta i vanliga bryggböcker och liknande från denna tid, utan man får leta på andra ställen; jordbruks- och hembygdmuseer och motsvarande texter. Men läser man vidare i kommentarsfältet verkar såväl Lars som Roel vara överens om att det sannolikt förekom bryggning i stor utsträckning på vallonska bondgårdar under 1800-talet.

Det stora frågetecknet gäller kopplingen till dagens saison, och framför allt dess moderna urkälla Saison Dupont. Enligt de Baets går det en rak linje från saison som bryggdes på en bondgård som sedan blev det kommersiella bryggeriet Dupont. Detta är den historia som Duponts nuvarande ägare har berättat baserat på muntlig tradition. Roel verkar tvivla på detta, medan Lars inte ser något skäl till att ifrågasätta det. Jag är nog böjd att hålla med Lars här. Sedan kan man förstås ifrågasätta hur likt dagens Dupont Saison är det som bryggdes för 100 år sedan eller ännu tidigare. Att alkoholhalten har gått upp vet vi, och det finns väl starka skäl att misstänka att jäsningen kan ha varit ganska annorlunda. Däremot vet jag inte om jag missförstår när jag tolkar det som att Lars hävdar att själva namnet saison skulle ha sitt ursprung på bondgårdarna. Det kan jag inte se någon grund till i de fakta som presenteras.

Avslutningsvis kan man konstatera att mycket av historieberättandet om saison ändå verkar ha hyfsat goda grunder att stå på, eller i alla fall inte är orimligt eller osannolikt. Däremot känns det som att kommersiell saison från 1800-talet har förbisetts eller tonats ned i sammanhanget, och vilken roll den har haft i utvecklingen. Jag rekommenderar verkligen den nyfikne att läsa igenom de länkade blogginläggen för mer detaljer.


fredag 30 juli 2021

Brygd #198: Suparsaison

 

Det ska krökas i tid.

Det var ett tag sedan jag gjorde en starkare saison - eller supersaison som det ibland kallas. Jag är osäker på var och hur termen uppstod, men ett exempel som det brukar refereras till är Dupont Avec les Bons Voeux. Dupont själva hävdar dock att den är en tripel och hänvisar i stället till sin Moinette som en supersaison. Själv tycker jag nog den diskussionen och distinktionen är ganska ointressant, i båda fallen handlar det alltså om att göra en starkare saison.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,076
  • FG 1,006
  • ABV 9,6 %
  • IBU 30
  • SRM 4
Mäskning:
  • 6 kg pilsnermalt
  • 500 g omältat vete (Kungsörnen)
  • 500 g strösocker
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

 Kok:

  • 40 g celeia i 60 minuter
  • 40 g celeia i 20 minuter
  • 20 g celeia vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Jäsning:

Jäsning med WLP566 (jäskakan från Säsongsöl) vid rumstemperatur i X dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Suparsäsong vs. Avec les Bons Voeux (2021-08-30):

Det senaste året har det varit så fantastiskt förspänt för oss i Göteborg att specialbutiken Ölstudion har haft såväl vanliga Dupont Saison som Avec les Bons Voeux (ABV) kontinuerligt i sitt sortiment. Den sistnämnda har dessutom funnits på mitt närmaste lokala (och ganska lilla) bolag, så det har blivit en del flaskor. Självklart får det bli en match mot suparsäsongen.

Jag har sett en del diskussionstrådar - framförallt på amerikanska hembryggarfora - där det hävdas att Dupont trots egna uppgifter inte alls kör 100 % pilsnermalt i sin ordinarie saison. Det finns gott om bilder som visar den sistnämnda med en tydligt orange färgton. Detta har stått i bjärt kontrast med de flaskor jag har hällt upp på sistone. Jag gissar att det är en kombination av gamla, oxiderade flaskor och belysningseffekter. När jag nu häller upp ABV så har den precis samma guldfärdgade nyans som suparsäsongen. Så det finns ingen anledning att tro att Dupont tvärtemot vad man hävdar använder mörkare maltsorter än pilsnermalt.

Men tillbaks till ämnet. Arommässigt finns det dock en del skillnader. Suparsäsong har en helt annan fruktighet med inslag av blommiga bär. ABV har den typiska kryddiga tonen med tydligare brödig malt. I båda fallen finns en lätt alkoholig ton, men den är inte störande. Kolsyra och torrhet är likartat.

Ganska stora skillander i aromen som sagt, och säkert beror det på framförallt jästen, men säkert även humlen. Det var riktigt jämnt, men min ödmjuka och generösa sida väljer ändå ABV som knapp vinnare.

Så med förra omgången i beaktande så är ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 37 - 43

måndag 26 juli 2021

Brygd #197: Säsongsöl

 


Flera år på raken har det blivit en spontanbryggning av saison under sommarsemestern. Någon gång har jag skrivit om det, men för det mesta passerar det obemärkt förbi på bloggen och annorstädes. Jag har exempelvis inte satt någon seriös etikett på flaskorna, och de har ej registrerats på UnTappd. Vidare har jag som beskrivet i det länkade inlägget ovan kört en lazze faire-ansats, och varken använt mig av bryggprogram eller gjort några SG-mätningar. Och lika gott har det blivit för det.

I år tänkte jag dock låta dessa bryggningar ingå i mina ordinarie. Notera användandet av pluralis. Denna gång blir det faktiskt två semesterbryggningar, trots att jag nyss annonserade att jag tänker dra ner på aktiviteten. Ett skäl är att jag har mer tid över på semestern trots att jag bara tagit tre veckor. Anledningen är förstås pandemin. Vidare så kommer jag prova en ny saison-jäst denna gång; WLP 566 i stället för min tidigare favorit WLP 568. Ryktena säger att det är den stam som Blaugies använder, en annan version att det helt enkelt är en av Dupont-stammarna (analyser av jäst från Dupont-flaskor har identifierat hela tre olika separata stammar).

För denna första lite mer lätta version blir det en relativt ny nyzeeländsk humlesort som jag hittade på Humle.se. Den har det prosaiska namnet hort 4337 vilket indikerar att den nyligen är släppt från ett humleodlingsprogram. Den verkar ha intensiva tropiska aromer, något jag tidigare tycker har funkat utmärkt ihop med saisonjäst.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,053
  • FG 1,007
  • ABV 6,3 %
  • IBU 35
  • SRM 4
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 500 g krossat vete (Kungsörnen)
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:
  • 10 g hort 4337 i 60 minuter
  • 20 g hort 4337 i 20 minuter
  • 30 g hort 4337 vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med White Labs WLP 566 (1 l förkultur)
  • i sommarlägenhetstemperaturer under 8 dagar.
  • i 5 C i 3 dagar
Övrigt:
  • Torrhumling med 40 g hort 4337 i X dagar.
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l
Bedömning 2021-08-16:

En måndag i mitten av augusti är en riktigt bra dag för att testa en öl som enligt sägnen sägs ha varit ämnad för hårt arbetande skördearbetare. Ölets hälls upp nästan klargult med ett rejält vitt skum.

Aromen är tropiska frukter med lite klassiska kryddiga Dupont-toner, och i eftersmaken kommer en lite störande mintig ton. Munkänslan är lätt med en spritsig kolsyra. Avslutningen är torr med en medelhög beska.

Ganska gott, men den där mintiga halstabletten i eftersmaken kunde jag gott varit utan. Jag gissar att det är från humlen, så den kommer jag ej använda igen. Jag får invänta suparsäsongen innan jag ger ett slutlig omdöme om jästen, men det preliminära intrycket är att den inte gav lika mycket bidrag som WLP568.

söndag 1 november 2020

Brygd #190: Blå chimär

 

Hydrolagus trolli

Nu blir det en repris av ett tidigare belgoöl, fast med några modifikationer. Dels har jag letat upp en ny bild på fisken som har fått sitt namn efter det trehövdade grekiska monstret. Dels har jag bytt ut sirapen mot en - förhoppnings - bättre men framförallt mörkare. Jag blev väldigt nöjd med CandySyrup 180 när jag bryggde min Kanadatolva, och nu är jag nyfiken på 240.

Data:

  • Volym 22 l
  • OG 1,080
  • FG 1,015
  • ABV 9,0 %
  • SRM 26
  • IBU 20
Mäskning:
  • 7 kg pilsnermalt
  • 500 g krossat vete
  • 300 g Special B
  • 1 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk laktol
Infusionsmäskning i en timma vid 66 C.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 40 g saaz i 20 minuter
  • 1 krm protafloc i 20 minyter
  • 450 g CandySyrup 240 i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP500 (jästkakan från Blond chimär)
  • vid 20 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 7 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l
 
Chimay vs. Chimär:
 
Några veckor efter flasktappningen är det dags för en match mot originalet. Färgmässigt är de väldigt lika, men Chimär är tydligt grumligare, samtidigt som den har ett mörkare skum. Utseendemässigt är det oavgjort; lite mindre grumlig och Chimär hade vunnit denna gren.
 
Chimay känns renare, med vaga fruktiga toner, och tydliga humletoner. Chimär har mer fruktighet och fenoler, och tydliga toner av dadlar och russin.
 
Chimay känns aningen torrare med en lätt teig humlebeska. Chimär är lite mjukare. På det hela taget var det väldigt jämnt, och jag är väldigt nöjd med min Chimär, och framförallt är denna sirap något jag kommer använda fler gånger.

Men Chimay Blå avgår ändå med en hårnålstunn seger, och med beaktande av senaste matchen är ställningen nu således Fabrikörn vs. Omvärlden 35 - 41.

tisdag 27 oktober 2020

Brygd #189: Blond chimär

 

Belgisk fejkblondin

Nu när det är dags för bryggsäsongens första ordinarie öl så frångår jag direkt planeringen. Delvis beror det på att Amylases Vinterölsträff rimligen är inställd, men också på att jag helt enkelt var sugen på att brygga belgiskt igen. Jag kör en ny vända med Chimay-jästen, och denna gång inleder jag med någon slags svagare variant av deras tripel. En blond med Chimay-jästen helt enkelt. En lätt udda grej är att hembryggningsbutiken inte hade vanligt ljust maltextrakt, utan jag fick använda ljust vetemaltextrakt till förkulturen. Jag kan inte se något skäl till att det inte skulle fungera lika bra, men det känns som sagt lite udda.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1065
  • FG 1,013
  • ABV 7,0 %
  • IBU 30
  • SRM 5
Mäskning:
  • 5 kg pilsnermalt
  • 1 kg münchnermalt
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk Lactol
Infusionsmäskning vid 65 C  i en timma.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 40 g saaz i 20 minuter
  • 20 g saaz vid kokslut
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

WLP 500 (1 l förkultur)
  • vid 19 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 6 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Blond Chimär vs. Leffe Blonde:

Efter en och en halv vecka har kolsyran etablerat sig, och jag slinker in på mitt lokala bolag och köper mig en Leffe Blonde (LB). Den sistnämnda häller jag upp i ett Leffe-glas, och min egen hälls upp i ett Chimay-glas. Blond Chimär (BC) har ett tydligt dis som är påtagligt bredvid den filtrerade LB, vilket gör en färgjämförelse något knepig. Men jag skulle nog ändå våga påstå att de har väldigt likartad färg. LB har dock ett lite större skum, och vinner därför utseende-grenen.

Arommässigt är jag väldigt nöjd med BC. En lagom dos bananestrar finns där, lite tuggummifenoler, samt en ganska tydlig örtig humleton som inte matchas riktigt av LB. Men LB är en riktigt snygg öl som också har tuggummifenoler, en tydlig esterprofil med såväl banan som päron. Det finns också en tydlig brödig maltarom som BC inte riktigt kan matcha.

Munkänsla, fyllighet och torrhet är närmast identiska. BC har lite tydligare beska dock. Det här blev en jämn kamp, vilket jag är rätt nöjd med. LB är ett kvalitetsöl som det tyvärr rynkas på näsan åt ibland för att det är bryggt i en storskalig anläggning av satan själv, InBev. Många har spekulerat om jästen som används. Det enkla svaret är att det är en unik stam som bryggeriet håller för sig själv. En intressant spekulation jag har stött på är att det skulle vara en tysk weizen-stam som har anpassats till bryggeriet. Jag tror inte på denna teori, men visst finns det likheter, på samma sätt som det finns likheter med Chimay-stammen. Kanske kan en mix av Chimay- och Weihenstephaner-stammen vara en bra variant om man vill göra en Leffe-klon?

Men tillbaks till matchen. LB vinner knappt för sin renhet och elegans, egenskaper som jag uppskattar. Med beaktande av senaste omgången är ställningen således Fabrikören vs. Omvärlden 35-40.

söndag 19 april 2020

Brygd #188: Euro-dipa



Nu har jag gjort det igen. En koncept-dipa alltså. Tidigare har jag gjort med enbart c-humle, två gånger med humle från alla världens hörn, och denna gång blir det fokus på europeisk humle. Och på europeiska ingredienser allmänt. Malten är belgisk, jästen (och vattnet) svenskt, och humlen är från England, Tyskland och Slovenien.

Egentligen borde jag kanske göra dipa med humlesorter som jag gillar, men godiva skulle absolut kunna platsa i en sådan. Mandarina bavaria var jag inte jätteimponerad av sist, men jag ger den en ny chans då många andra talar gott om den. Styrian wolf torrhumlade vi Brasse med en gång, vilket inte lämnade något bestående intryck, men det är svårt att dra några slutsatser av detta. På pappret låter den bra i alla fall.

Eftersom jag förväntade mig dåligt utbyte med maxad mäskhink så pytsade jag i 300 g maltextrakt som jag hade över. Det visade sig vara ett väl avvägt tillskott ty OG hamnade då precis där jag vill ha det.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1,080
  • FG 1,015
  • Abv 9,1 %
  • IBU högt
  • SRM 5
Mäskning:
  • 8 kg pale ale-malt (Castle)
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:
  • 30 g magnum i 60 minuter
  • 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf i 20 minuter
  • 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
  • 300 g ljust maltextrakt
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med K-yeast savior (hela jästkakan från Svensköl)
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 6 dagar
  • vid 5 C i 2 dagar
Övrigt:
  • Torrhumling med 100 g vardera godiva och mandarina bavaria
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

tisdag 23 juli 2019

Fribäjsarsäsong



Min officiella bryggsäsong varar ungefär mellan oktober och april. Däremellan står bryggutrustningen i källaren och samlar damm*. Skälen till att lägga ner bryggningen under sommarhalvåret är flera. Dels har jag mer utomhusaktiviteter för mig under ledig tid, dels är vattnet varmare i kranarna så att kylningen går långsamt, och jästemperaturen i mitt källarförråd går över 20 grader.

Jag brukar dock klämma in en inofficiell bryggning under semestern om ett tillfälle dyker upp. Gärna på en lite regnig dag, även om någon sådan ej stod att finna under 2018. För att komma runt problemet med de höga temperaturerna brukar jag brygga en saison. Det befriande är att jag brukar skippa såväl bloggande som bryggprogram och i stor utsträckning fribäjsar. Jag brukar skippa SG-mätningar fullständigt också.

Jag brukar köra ett enkelt koncept med 100 % pilsnermalt, en humlesort och jästen WLP 568 som är en smidig saisonjäst. Humlesorten har varit bland annat azzacca, savinjski goldings och strisselspalt. I år blev det åter strisselspalt, och för att variera mig hade jag planerat att spetsa härligheten med bottensatser från några Orval-flaskor som påpassligt har återvänt till Systembolagets ordinarie sortiment. Mindre påpassligt så har flaskorna sålt slut och är även slut hos leverantören, men jag har i alla fall lyckats få tag på en flaska. Jag skulle helst ha en eller två till.

* Det gör den förvisso under säsongen mellan bryggningarna också, men då är det kortare perioder på några veckor eller så.

onsdag 3 juli 2019

I Bryssel



Jag har skrivit om Bryssel förut, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess (och öl nerför strupen). Efter att ha tillbringat föregående helg i ett stekhett Bryssel med omnejd fick jag inspiration till en uppdaterad ölguide med tips om mina favoritställen.

Logi

Jag har bott på tre olika ställen i Bryssel, och generellt kan man säga att priserna är ganska humana, i synnerhet i jämförelse med London. Min favorit som jag ständigt återkommer till är Thon Hotel Brussel City Centre. Här får man förbluffande nog konferenshotellstandard för typ 400 kr per person och natt för ett dubbelrum om man bokar i god tid. Därtill ligger hotellet bra till nära norra stationen och med en tunnelbaneuppgång (Rogier-stationen) precis utanför entrén.

Vad gäller de två övriga så har jag glömt namnen, men det första jag bodde var också ett ganska snajdigt hotell nära EU-högkvarteret som också var förbluffande billigt. Det andra låg mer mitt i smeten nära Grand Place och var både dyrare och sämre än Thon. Men jämfört vad man brukar få för pengarna i exempelvis London var det ändå ett fynd.

Mat

Det finns förstås många bra matställen i denna storstad med alla EU-höjdare, men här begränsar jag mig till ställen med bra ölutbud.

Krogen med det svåruttalade namnet Nüetnigenough ligger mitt i smeten ett stenkast från Grand Place. På grund av den trånga lokalen kan man få vänta för att få sittplats, om man alls får någon. Dessutom kan maten ta ganska lång tid att få. Detta ställe brukar ofta lyftas fram bland ölnördar för såväl sin öl som mat, men jag var kanske inte helt övertygad.

Ett ställe som jag föredrar desto mer är Les Brigettines, som ligger lite mer avskilt från de stora turistströmmarna. Samtidigt är det bara 5-10 minuters promenad till Grand Place, så det ligger fortfarande centralt. Det är ett större och mer sobert ställe med lite snitsigare mat. Men det har aldrig rynkats på näsan eller höjts några ögonbryn när man dyker upp i jeans och t-shirt. Jag skulle nog avstå från att dyka upp i shorts dock. En trevlig detalj är att krögaren är bundis med familjen van Roy. Utöver att ha en bra öllista med flera Cantillon-öl använder han även Cantillon-öl i vissa av sina rätter. Rekommenderas varmt.

Beer circus är ett något mer rustikt hak med lite enklare mat men också med ett bra ölutbud. Ligger också centralt men lite bortom de mest hetsiga turistkvarteren. Ett bra val om man vill ha ett enklare och billigare alternativ.

Ölhak

Vad gäller ölcaféeer och -barer med ett bra ölutbud finns det överväldigande utbud. Att rapa upp alla jag varit på skulle vara alltför långrandigt, så jag fokuserar på de som sticker ut på olika sätt.

Det finns två moderna ölbarer med namnet Chez moeder lambik. Den ursprungliga ligger i den trevliga stadsdelen S:t Gilles. Hit kan man gå i en lång uppförsbacke från södra stationen, alternativt ta en spårvagn nästan ända fram. Här finns det ett bra ursprung av lambik, övriga belgiska öl, och ofta en del öl från mindre, nya bryggerier från länder som Frankrike, Italien och Spanien. Den nyare filialen mitt i smeten på Place Fontainas är ännu bättre och ett givet stopp vid varje Brysselvistelse.

In de verzekering tegen de grote dorst är ett säreget och helt fantastiskt familjedrivet ölcafé en bit utanför Bryssel. Det har endast öppet på söndagar 10-14 samt vid bröllop och begravningar i kyrkan precis intill. Vid 12-snåret på söndagar brukar delar av kyrkobesökarna ansluta till det övriga klientelet i form av cyklister och utländska ölnördar. Stämningen är hemtrevlig, och här finns bland annat färsk lambik på fat/kanna/bib från de flesta lambikproducenterna. Dessutom finns en hel del spännande på flaska.

BrewDog bar i Bryssel är den bästa i denna kedja jag har besökt. Kanske på grund av den spatiösa lokalen, och terrassen med utsikt över centralstationens plaza. Eller på grund av ett mer varierat utbud med de vanliga craft-grejorna + en del bra belgiska öl.

Poechenellekeller är en udda bar mitt emot hörnet från kissande pojken. Här kan man begrunda tingel-tangel-inredningen på insidan, alternativt studera selfie-turisterna från alla världens hörn från uteserveringen. Inget ställe jag känner att jag behöver återkomma till, men väl värt ett besök någon gång.

A la mort subite är en klassisk ölhall som också är värt ett besök, även om ölsortimentet inte är något speciellt. Ta någon belgisk klassiker och njut av den fantastiska atmosfären.

Delirium café är ett stökigt ställe som man gott kan undvika. Dock kan det vara värt att ta en lov i gränden för att få en glimt av den mindre välkända kissande flickan. Samt studera selfie-turister.

Bryggerier

Det finns förstås ett antal bryggerier att besöka i Bryssel med omgivningar. Mest självklart är ett besök hos Cantillon. En kort promenad från södra stationen kommer man direkt från gatan in i en helt ny värld. Här finns alltid färsk lambik på kanna, några standardprodukter per glas, samt en varierande uppsättning specialprodukter på storflaska. Någon gång - förslagsvis första - bör man också gå bryggerituren.

Efter en kort tågtur kan man hamna i Lot*, och där ta en kortare promenad till 3 fonteinens nya ställe. Här är det lite modernare och inte lika charmigt som hos Cantillon. Inte heller hade man lika mycket spännande att dricka i baren. Ett ställe som jag tycker man bör besöka någon gång om man gillar lambik, men jag ser ingen anledning att komma tillbaka. Har man tur får man en guidad tur av Armand i egen hög person.

Inte ett bryggeri förvisso, men även Tilquin som besöktes den gångna helgen kan man nöja sig med att besöka en gång. Pierre Tilquin var förvisso väldigt sympatisk och gav oss en guidad tur. Men det var en smula bökigt att ta sig hit ska tilläggas.

De la Senne besökte jag en gång när jag hade tid över. Det var en aning knepigt att hitta, och mottagandet var väl sådär. Vi fick vänta en stund innan någon - förvisso väldigt sympatisk - person uppenbarade sig. Sedan fick vi prova en öl och fick lite kort info om bryggeriet. Därefter försvann vederbörande för att rengöra en tank (eller nåt) för att återkomma efter en halvtimma. Ett besök som man både kan ha och vara utan.

Brussels beer project ligger ganska centralt, och fokuserar på modernare öl, vilket ibland kan vara ett trevligt avbrott. Här finns ett ganska stort och roterande utbud, och är ett ställe jag kan tänka mig att återkomma till.

* Var det inte här som Sodom & Gomorra bodde?

söndag 28 april 2019

Brygd #180: Tripel




Denna tripel är jäst med Westmalle-stammen, och kan ses som en om inte klon så variant av Westmalle Tripel. Jag grunnade därför ett tag på den fåniga pseudo-översättningen "trippelt västmallig", men det var lite väl krystat. Innan jag hann ge upp denna dåliga idé började tankarna driva iväg på vad det ännu ej existerande begreppet "västmallig" skulle kunna innebära.

Jag fick ganska snart associationer till en kategori av lokala kändisar som av någon anledning ska tillfrågas av lokalpressen i diverse lokala frågor. Normalt funtade människor har kanske lite betänkligheter att uttala sig vitt och brett om sådant man inte har tillräcklig kunskap om. Men två exempel på personer som verkar sakna sådana spärrar och litar på sin egen förträfflighet är Ingvar Oldsberg och Lasse Kronér. Den sistnämnde började som bekant sin karriär i gruppen Triple & Touch. Även om jag gav upp namnet Trippelt västmallig, så får inlägget krönas med en bild av sagda grupp.

Själva ölet, ja. Det är en vanlig jävla tripel helt enkelt, med lite mer humle än vad som är gängse. Men såväl strisselspalt som savinjski goldings är fantastiska humlesorter. Jag har även satsat på kvalitet vad gäller valet av pilsnermalt. Däremot har jag dragit ner på strösockret en smula. Tyvärr har den senaste tidens varma väder gjort att temperaturen i min källare är något högre än vad jag skulle önska, men det får gå.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1080
  • FG 1005
  • ABV 10,5 %
  • SRM 3
  • IBU 40
Extraktgivare:
  • 6 kg pilsnermalt (Barke)
  • 700 g strösocker
Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Humle:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 20 g savinjski golding i 20 minuter
  • 20 g strisselspalt i 20 minuter
  • 30 g savinjski golding vid kokslutet
  • 30 g strisselspalt vid kokslutet
Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Jäst:

Jäsning med WLP530 (hela kakan från Extra)
  • vid 20 C i 4 dagar
  • vid 23 C i 9 dagar
Övrigt:
  • 1 krm Protafloc tillsatt 15 minuter från kokslutet
  • kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l
Fabrikörn vs. Westmalle Trippel (2019-05-28):

Dags för officiell provsmakning och jag smäller på stort med ett test mot ur-tripeln Westmallt Tripel (WT). Upphällda i varsin kalk är ölen extremt lika med en gyllengul, lät disig ton. Westmalle vinner dock utseendegrenen på ett betydligt snyggare och stabilare skum.

Arommässigt lider båda ölen av en lätt spritig ton. Tidigare har jag lyckats brygga triplar som faktiskt är bättre än WT, men det beror inte på den sedvanliga hembryggarhybrisen utan på att jag faktiskt inte är något stort fan av WT. Jag tycker dock att alkoholen är mer framträdande hos WT och dessutom tillsammans med lite märkliga fenoler föredrar jag faktiskt Fabrikörns även om det finns en släng av acetaldehyd i den. Jäsningen blev ganska våldsam med klägg i jäsröret och ett FG som var 5 pinnar under vad som var tänkt.

Sammantaget föredrar jag faktiskt Fabrikörns. Egen fis luktar som bekant bäst, och med senaste ronden i beaktande är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 34-37.

måndag 22 april 2019

Brygd #179: Extra


Nio av tio tandläkare rekommenderar detta öl.

Belgiska ölbeteckningar är en snårskog som sannolikt orsakar kortslutning i hjärnorna hos ölstilstalibaner*. Det kan vara färgbeteckningar, en egenhändigt ihopknåpad skala för vörtstyrka, enkel/dubbel/trippel/quadrupel eller hierarkin i klostervärlden som styr vad som anges på etiketten. Eller något annat. Den i förstone underligaste beteckningen är nog ändå extra.

Man skulle kunna tro att en öl med namnet Extra är extra stark, eller extra allt, men så är inte fallet. Visserligen är det statistiska underlaget inte så stort, men för de två exempel jag känner till är Extra det svagaste ölet i bryggeriportföljen. Hos såväl S:t Bernardus som Westmalle klockar Extra in på 4,8 %. Hos Westmalle bryggs ölet sporadiskt, och är främst ämnat att drickas av munkarna själva. Så Extra är kanske inte ett så dumt namn ändå.

Just Westmalle Extra är det som kommer ligga närmast till hands då jag gör ett nytt försök med WLP530 efter det senaste debacklet. Denna gång tog sig dock förkulturen som den skulle så jag hoppas på det bästa.

Data:
  • Satsvolym 25 l
  • OG 1043
  • FG 1007
  • ABV 4,8
  • SRM 3
  • IBU 40
Extraktgivare:
  • 4 kg pilsnermalt (Barke)
  • 500 g krossat vete (Kungsörnen)
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 20 g savinjski golding i 20 minuter
  • 20 strisselspalt i 20 minuter
  • 30 g savinjski golding vid kokslutet
  • 30 strisselspalt vid kokslutet
Total koktid drygt 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP530 (1 l förkultur)
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 23 C i 8 dagar
Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Bedömning 2019-05-15:

Första officiella smakprovet prick två veckor efter flasktappningen är lovande. Borta är svaveltonen jag kände vid omtappning, och samma sak med den misstänkta acetaldehyden vid flasktappningen.

I stället är det en fräsch öl med lätt brödighet, fina diskreta fenoler och örtig humle. Givetvis är ölet torrt, och avslutas med en fin beska. Kolsyran är faktiskt en smula låg, varför vet jag ej. Får se om den kan öka något.

Det är knappast riktigt i klass med Westmalle eller S:t Bernardus versioner, och tyvärr har jag inte fått tag på några flaskor att jämföra med. Men gott är det i alla fall, och en perfekt sommaröl.

* De som har fått för sig att alla öl prydligt kan placeras in i distinkta kategorier.