De tre mest meningslösa ipa-varianterna

En stor, stark ipa.

Det sägs ibland att ipa är det nya stor stark. Men jag vet inte om jag håller med om det alls. Visst, det stämmer säkert att det numera är vanligare att någon kommer in och beställer "en ipa" än "en stor stark", åtminstone om man håller sig borta från sunkhaken.

Men jämförelsen haltar på andra håll. En stor stark var alltid samma sak utan krusiduller; 40-50 cl ljus blaskig lager från en handfull producenter. Man hällde inte laktos, fruktpuré eller hallonbåtar i en stor stark. Enda utsvävningen jag kan påminna mig om var ubåten.

För ipan är det förstås annorlunda; här finns det en uppsjö av tolkningar och varianter. Med tolkningar menar jag sådant som fortfarande håller sig inom grundkonceptet; en ljus överjäst öl med rejäla humlegivor. Exempel på tolkningar kan vara brittisk ipa, västkust- respektive östkust-ipa, samt numera även new england ipa. Med varianter menar jag sådant där man medvetet har lagt till en "twist"; svart-ipa, röd-ipa, brun-ipa, vit-ipa, belgo-ipa, brut-ipa, brett-ipa etc.

Ipan har varit i ständig utveckling sedan den såg dagens ljus på 1700-talet. Från början var den ljus, relativt stark, och förmodligen ganska besk. Troligen hade den inslag av faten den lagrades på, och säkert även av Brettanomyces som härbärgerades i dessa fat. I vår tid tog amerikanska mikrobryggerier över fanan och då blev det en mer humlearomatisk brygd, men en ny typ av citrusfruktig, tallbarrsdoftande humle. Fortfarande besk och ljus, förutom östkustvarianterna. Därefter har det sakta pågått en förskjutning mot mindre beska och mer tropisk frukt-humle, vilket har kulminerat i dagens fruktbomber á lá neipa.

För egen del inträffade peak ipa på En öl- och whiskeymässa 2014. Vid denna tid hade flera svenska bryggerier redan hunnit släppa ett gäng riktigt bra ipor. Det nybildade All In Brewing hade gjort bland annat "Schysst Ipa", Eskilstuna hade sin Anders Dubbel-ipa, och Omnipollo hade sin dubbel-ipa Nebuchadnezzar. Och på festivalen slog det då hittills okända High Nose Brewing ner som en bomb med sina fantastiska välhumlade öl. Herr Hemlig måste nog vara den bästa ipa jag någonsin har druckit*.

High Nose Brewing blev till det numera världsberömda Brewski, och jämte Omnipollo och All In har de glidit över till mer till häjs, frukt-ipor och annat som kanske inte riktigt faller mig på läppen. När det gäller neipa tenderar jag att uppskatta de varianter som drar mer åt västkust-ipan, d.v.s. med mer beska och inte för kladdigt sötfruktiga. Humlebränna och dyigt utseende leder obönhörligen till vaskning.

Då föredrar jag en välgjord brittisk ipa á la´ Marston Old Empire eller Ridgeway IPA. Det finns någon konstig uppfattning** om att brittisk ipa är karamellmaltstung, men jag kan bara komma på ett par exempel som på sin höjd har måttligt med karamellmalt, som Fuller's IPA och Belhaven Twisted Thistle.

En annan favorit är en välgjord svart-ipa. Många verkar anse att den rostade malten ska döljas så mycket som möjligt, och att man vid en blindprovning inte ska kunna känna skillnad mot en vanlig ipa. Detta tycker jag är en väldigt konstig idé. Själva poängen är just att den rostade malten och humlen ska mötas utan att den ena dominerar eller att det blir en krock.

Nåväl, detta inlägg ska inte handla om vad jag gillar, utan tvärtom vad jag starkt ogillar, eller mest tycker är meningslöst. Så häjs-ipa kommer inte med, även om tänket "humlesmaken sitter i grumset" eller "ju grumligare desto bättre" är otroligt befängt.

Vit-ipa

Begreppet vit-ipa inte är helt självklart. Den minsta gemensamma nämnaren är att den är extra ljus med stor andel vetemalt eller omältat vete. Jästen kan vara belgisk eller mer neutral. Kryddor kan förekomma men ej nödvändigtvis. Här är det dock den kryddade varianten som avses, helst också med belgisk jäst. En hybrid mellan kryddad witbier och amerikansk ipa alltså. På pappret låter det intressant, och skälet till att det hamnar på listan är jag helt enkelt inte tycker att det funkar. Jag gillar måttligt kryddade witbier och jag gillar ipa i största allmänhet, men (kryddade) vit-ipor har det blivit mer eller mindre vaskning av. Det är något i krocken mellan kryddorna och modern humle som inte funkar. Denna fluga dansade en sommar för några år sedan, men verkar nu i stort ha fallit i glömska, något jag inte sörjer det minsta.

Brut-ipa

Detta är den senaste flugan efter neipa och kan möjligtvis ses som en reaktion mot det samma. Huvudidén är alltså att tillsätta enzymer som klyver dextriner till kortare sockerarter för högre utjäsning. Det som slog mig mest när jag läste om detta första gången är meningslösheten. Med en jäst som US-05, WLP001 eller Wyeast 1056 sopar man stort sett rent all maltotrios. Därefter återstår bara dextriner. Det man främst åstadkommer genom att även konsumera dessa är ett tunnare öl, men den effekten är högst måttlig. Denna besynnerliga jakt på lågt FG ser man även när det gäller saison, där det närmast ses som ett misslyckande om man inte kommer under 1,005.

Frukt-ipa

Jag minns en jättekorkad RateBeer-diskussion om fruktig, modern humle. Någon tyckte att om det var aromer av tropiska frukter och citrus man var ute efter så borde man istället för humle tillsätta just tropiska frukter och citrusfrukter. Tyvärr har det på sistone blivit som om bryggare delvis tog fasta på detta. Frukt-ipa har blivit en trend som envist håller sig kvar. För egen del är jag allmänt väldigt skeptisk till frukt i öl. Det funkar i suröl, även om jag oftast föredrar de "rena" varianterna. Därutöver, not so much. I ipor blir det en väldigt konstig krock mellan syran, fruktaromerna, och de fruktiga aromerna från humlen. Jag kan faktiskt inte nämna ett enda lyckat exemplar. Mest okej tycker jag Brewski Mangofeber har varit, men den är ändå långt ifrån Herr Hemlig.

Tillägg: Laktos-ipa

Efter en kommentar nedan i kommentarsfältet insåg jag att jag hade förbisett vad jag här väljer att kalla laktos-ipa, men som vanligen går under namnet milkshake ipa eller smoothie ipa. Det verkar dessutom finnas hårklyveridiskussioner huruvida milkshake respektive smoothie ipa är samma sak. Lite som abt/quadruppel alltså. Jag är rätt nöjd med att hålla mig borta från sådana diskussioner och från dessa öl i stort. Jag kan bara påminna mig om att ha druckit ett par sliskiga exemplar. Och då fick jag tänka efter noga. Det känns som en klockren ipa-variant att förtränga vilket jag alltså hade gjort.

Tillägg 2: sur-ipa

Hade glömt bort även detta fenomen, men blev tyvärr påmind igen om denna misslyckade hybridstil. Precis som torrhumlad lambik funkar bra, men lambik skuren med ipa funkar mindre bra, så är torrhumlad kittelsuris ofta gott, medan en kittelsurad ipa är, tja, mindre god. Denna ölstil är dock inte riktigt lika usel som laktos-ipan eller frukt-ipan.

* Att en svensk ipa är den godaste jag druckit kan nog mycket bero på att ipa är en så utpräglad färskvara och inte tål en lång resa över atlanten så bra.
** Bland annat i SHBF:s öltypsdefinitioner

Maltsorter jag ej använder

I inledningen i boken Malt får några amerikanska bryggare lägga ut texten om sina tankar kring ölets huvudingrediens. Svaren spretar en del, men på en fråga är de rörande överens: den sämsta maltsorten för öl är torvrökt malt. Själv gillar jag inte rököl över huvud taget, men just öl med torvrökt malt tycker jag har en särskilt obehagligt rökig smak. Lustigt nog gillar jag rökig whisky dock.

Nåväl, även jag jag har maltsorter som jag håller mig borta från, och som ett lagom slappt sommarinlägg listar jag dessa nedan i någon slags fallande negativ ordning. Inte oväntat är det just rökmalt som toppar listan.

Rökmalt

Egentligen är detta inte att betrakta som en enskild maltsort utan som en hel kategori av maltsorter. Alla maltsorter kan göras i rökiga varianter. De Bambergska rökölen bryggs såvitt jag har förstått det enbart med rökmalt, såväl bas- som specialmalt. Nomenklaturiska hårklyverier åsido, rökmalt använder jag absolut inte som ni kanske redan har förstått.

Ljusrostade maltsorter

Med detta avser jag maltsorter såsom bärnstensmalt, biskvimalt med mera. Dessa torkas som vanlig basmalt vid låg temperatur, och torrostas sedan precis som brun-, choklad- eller svartmalt, dock vid en relativt låg temperatur. Dessa maltsorter har en nötig, nästan jordig ton som jag inte uppskattar. Framförallt ogillar jag* dem i belgiska halvljusa öl, något som många hembryggare tyvärr har en ovana att använda dem i. Även i ipor, bittrar och liknande tycker jag de kan ha en störande effekt. Dock kan de funka i öl som brown ale och porter, gärna då kompletterade med någon mörkare rostad malt. Ett lyckat exempel är Fuller's 1845 som innehåller pale ale-, karamell-, bärnsten- och chokladmalt.

Syramalt

Denna maltsort är väsentligen pilsnermalt som är preparerad med mjölksyra. Av någon anledning är den godkänd enligt Reinheitsgebot, medan ren mjölksyra inte är det. Enda skälet till att använda denna maltsort är således att man vill följa tysk brygglagstiftning och varför skulle man vilja det?

Dextrinmalt

Dextrinmalt har viss likhet med ljus karamellmalt men har högre innehåll av dextriner och andra kropp- och skumförstärkande komponenter. Tanken är att utgöra några procent av maltnotan för just bäste skum och kropp. Själv har jag aldrig sett något behov av detta. Även om jag skulle kunna tänka mig att hysta lite dextrinmalt, så är jag samtidigt inte mycket för att dutta med maltsorter** och skippar detta.

* Och uppenbarligen även belgarna själva.
** Se https://fabrikorekstedt.blogspot.com/2015/05/min-bryggfilosofi.html

De fem sämsta VM-matcherna

Sämre än så här blir det inte.

Detta inlägg blir det första i en helt ny kategori, Något helt annat. Det återstår att se om det blir fler. Men tanken är att skriva om något annat än hembryggning som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit en del om matematik, men då har det alltid funnits en koppling till bryggning.

Just fotboll är i mångt och mycket ett före detta intresse. När jag var yngre följde jag med såväl på klubb- som landslagsnivå i det mesta som hände. Numera ägnar jag exempelvis Champions League som mest ett förstrött intresse. Men när Fotbolls-VM för herrar närmar sig så stiger saven långsamt. Inte blev det sämre av att samtliga VM-krönikor nyligen visades på SVT och lades ut på SVT Play.

I detta inlägg kommer jag gräva i mitt minne efter de tråkigaste VM-matcherna jag har sett. Just från 1978 har jag mina första vaga VM-minnen. Men det är först från 1982 som jag har mer beständiga minnen från vissa matcher, och från 1986 och framåt har jag sett en majoritet av matcherna. Det blir inga bidrag från det notoriskt tråkiga och anonyma VM 1962 i Chile således.

Men det finns många tråkiga matcher från 1982 och framåt, och dessa på listan har varit extra dåliga i och med att kunnandet eller viljan i mångt och mycket har saknats. I några fall har skicklighet ersatts med fulhet och brutalitet. Föga förvånande slutar matcherna oftast 0-0 förutom när Tyskland är inblandat (vilket påminner om ett klassikt citat av Gary Lineker). Naturligtvis kan man tycka att vissa matcher på listan kan bytas ut mot andra tråkiga matcher genom VM-historien. Kanske är det matcher som jag inte har sett, eller så har jag sett men förträngt dem. Dela gärna med er av dessa antiminnen i kommentarsfältet.

5. Uruguay - Skottland 1986

Mexiko-VM 1986 var överraskande välspelat trots värmen och framförallt den höga höjden som i förväg befarades lägga sordin på spelglädjen. Precis som 1970 så var finalen både välspelad och sevärd. Men en del riktigt dåliga matcher fanns det förstås, och denna match är ökänd för sitt tråkiga och fula spel. Lyckligtvis blev båda lagen kortvariga i turneringen; endast Uruguay lyckades krångla sig vidare till åttondelsfinal där man blev utslagna av de blivande världsmästarna Argentina.

4. Sverige - Trinidad/Tobago 2006

Efter Islands succé i EM 2016 och Sveriges inte fullt lika imponerande insats var det många som till min stora fasa önskade sig Lagerbäck tillbaka. Då måste man ha förträngt alla usla insatser som Sverige gjorde under Lagerbäcks ledning. Visserligen gjordes bra turneringar 2002 och 2004 (EM), men 2000, 2006, 2008 och framförallt till kvalet 2010 kändes laget segt och fantasilöst. Trinidad/Tobago ställde upp med en välorganiserad försvarsmur som det stela svenska laget hade svårt att lirka upp, och det blev en seg tillställning som givetvis slutade 0-0. Efteråt tyckte Lagerbäck att Sverige hade gjort en bra insats och det var han nog ganska ensam om. Detta mediokra gulblå gäng lyckades trixa sig vidare till åttondelsfinal, men där man var helt chanslösa mot det nytända hemmalaget Tyskland.

3. Tyskland - Argentina 1990

VM 1990 innehöll många tråkiga matcher. Grupp F stod i en klass för sig själv med 7 mål på 6 matcher. Men det som stod ut mest var förstås den sannolikt sämsta VM-finalen som någonsin spelats. Lustigt nog var det samma lag som i den välspelade, spännande och underhållande finalen fyra år tidigare. Tyskland hade spelat en positiv fotboll tidigare i turneringen, i synnerhet i gruppspelet och den elektriska semifinalen mot England. Argentina hade krånglat sig vidare via två straffsparksläggningar och hade endast stundtals blixtrat till. Till finalen var flera argentinska toppspelare skadade eller avstängda, och man satsade på ännu en straffläggning medelst defensivt och bitvis ganska fult spel. Tyskarna försökte lite halvhjärtat men det blev en riktig seg tillställning. Lyckligtvis avgjordes den till de flestas lättnad på en inte helt glasklar straff under ordinarie speltid. Som lök på laxen uppträdde flera av Argentinas såväl spelare som ledare rejält osportligt efter matchen.

2. Norge - Irland 1994

Efter det delvis trista VM 1990 blev det lite roligare 1994. Målsnittet gick upp kraftigt, bland annat tack vare Sverige som faktiskt gjorde flest mål av alla lag. Det var få 0-0-matcher, men en av dem var VM-finalen som nästan var lika trist som den fyra år tidigare. En annan var detta sömnpiller mellan två mediokra tjongarlag som endast behärskade defensivt spel med kontringar. När två sådana lag möts blir det förstås märkligt då ingen förmår föra matchen med ett eget konstruktivt spel. Och följaktligen blev det en remarkabelt usel match med få om några målchanser men desto fler snedsparkar. Tyvärr stod det klart redan innan att ett av lagen skulle ta sig vidare. På grund av det följdriktiga mållösa resultatet och resultatet i den parallella matchen mellan Italien och Mexiko (1-1) så blev det Irland som tog sig vidare tillsammans med de två sistnämnda. I åttondelsfinalen blev det dock helt rättvist respass mot ett klart bättre Holland.

1. Västtyskland - Österrike 1982

Om den inbördes ordningen mellan tidigare matcher är öppen för diskussion, så är det knappast fallet för listettan. Läget inför denna dödgrävarmatch galore var följande: gruppspelet hade inte gått som Västtyskland tänkt sig i och med att man förlorade mot Algeriet med 2-1. På denna tiden spelades inte de sista två gruppmatcherna samtidigt - något som snart skulle ändras - utan inför denna match hade redan Algeriet slagit Chile och satt dessa ärkerivaler inför ett dilemma. Västtyskland var tvungna att vinna matchen för att gå vidare medan Österrike kunde komma undan med en uddamålsförlust. Man behöver inte ta till konspirationsteorier om mutor eller hemliga överenskommelser för att förklara det som sedan hände. I början av matchen låg det i tyskarnas intresse att anfalla medan österrikarna kunde gå på defensiven. Efter att tyskarnas satsning givit utdelning en bit in i första halvlek uppstod ett dödläge där inget av lagen tjänade på att anfalla och blotta sig bakåt. Det gjorde man inte heller och skandalen var ett faktum.

Om en dryg vecka börjar VM 2018 och vi hoppas förstås på att ingen match kommer platsa på denna lista. Tendenserna de senaste turneringarna har varit att gruppspelet har börjat positivt medan det har blivit snålare och försiktigare spel ju längre turneringen har gått. Från senaste VM får semifinalen mellan Holland och Argentina ses som en bubblare till listan ovan.

Öltrender som gärna får dö ut under 2018

När ett år närmar sig sitt slut brukar en del bloggare sammanfatta bloggåret som har gått. Eftersom jag inte tycker dessa inlägg brukar vara särskilt intressanta ska jag inte göra så utan i stället blicka framåt till det kommande året.

Det finns några trender som har vuxit sig starka framför allt det senaste året som jag inte är särskilt förtjust i. Dessa sammanfattas ganska träffande på olika sätt av två svenska ölrävar som har varit med i svängen ett tag. Per Forsgren som för många är mer känd som omhper jämför det med smaksättning av barnglassar. Stene Isacsson kallar det för beer for people who didn't like beer in the first place. Själv kallar jag det ibland för fjortisöl då det känns som en pågående juvenilisering av öl där det ska smaka frukt och godis utan några störande element som exempelvis beska.

Innan jag preciserar vilka trender det är jag avser ska jag bemöta en invändning som jag kan se komma, nämligen "men det är ju bara att låta bli att dricka dessa öl". Om det ändå vore så enkelt är mitt svar på detta. Det inträffar allt oftare numer när jag går in på något hippt ölställe att det finns få eller ingen öl på fatlistan som jag är intresserad av, eftersom det mesta faller in under någon av kategorierna nedan.

Att jag önskar att dessa trender ska dö ut innebär inte att jag hoppas att motsvarande öl ska försvinna helt, bara att de inte ska dominera så totalt. Lite som vad som har hänt med fatlagrade imperial stout. För inte så många år sedan så kunde bryggerierna knappt brygga en imperial stout utan att släppa den i flera olika fatlagrade versioner. Helst skulle man hitta någon exotisk typ av dryck som hade legat i fatet så att man kunde kalla sig innovativ. Men nu känns det som att denna trend har mognat. Det har etablerats några favoritsorter, och dessa öl dricks mer för att de anses bra än för att de är hippa och trendiga. Tyvärr kan det trots detta vara svårt att få dricka en vanlig imperial stout - fatlagrad eller ej - och det ska vi gå in på nu.

Pastry stout

Kan man bli glad över att höra ett nytt ord? Jag blev faktiskt det när jag såg uttrycket pastry stout eftersom det är så träffande. Det första öl åt detta håll jag drack var Evil Twin Biscotti Break. Det är ett väldigt välgjort och balanserat öl med en diskret ton av biscotti. Därmed platsar det inte in i kategorin, som utgörs av söta, sliskiga over-the-top-öl. Även när man inte försöker skapa en flytande version av en efterrätt eller bakverk så ska det ändå hystas i vanilj, kokos och fan och hans moster.

Grumlighumligt

Jag vet inte hur det ser ut i USA, men i Svedala är det stört omöjligt att få tag på en ipa numera där man kan se genom glaset. Från att ha varit ett lite obskyrt fenomen har neipa tagit över fullständigt. Jag kan visserligen uppskatta välgjorda versioner, men oftast vill jag ändå ha en ipa med lite mer bett i beskan. Och detta finns långt från alltid att tillgå.

Laktos

Kanske inte en lika stor trend som de övriga, men det börjar ändå bli en irriterande ovana att hysta i laktos till höger och vänster. I något enstaka fall kan det bli bra, men oftast inte.

Frukt

Att tillsätta frukt i öl har anor långt tillbaka i tiden, men fram tills nyligen har det ändå begränsats till ett fåtal öltyper, och det av en god anledning. Det blir nämligen sällan särskilt bra. Det funkar ofta i lambikar även om jag allmänt föredrar varianter utan. Berliner weisse med frukt kan sitta fint en varm sommardag, även om jag tycker alltför få vågar sig på en ren variant. Men att ha i det i saisoner, veteöl, porter/stout och i synnerhet i ipor är det enda man åstadkommer att förstöra grundölet. Och åter bidrar det till att just dessa öl i sin rena form blir allt ovanligare och svårt att få tag på för oss som faktiskt uppskattar dem.

Det var väl de stora trenderna det. Som bonus skulle jag gärna se utebliven tillväxt av konceptöl, snabbmat i mäsken samt ölnamn som innehåller såväl subjekt, predikat, adverbial som predikatsfyllnad.

Gött Nytt öl-2018!

Bryggmoment jag skippar

Som jag har varit inne på tidigare så är enkelhet en ledstjärna för mig i mitt bryggande. Det gäller främst receptmässigt men även bryggtekniskt i viss mån. Jag är skeptisk till att införa moment som jag inte ser någon tydlig nytta med. Nedan listar jag några moment som verkar vara hyfsat vanliga hos andra bryggare, även om det kanske är ovanligt att använda alla dessa.

Kallmäskning av rostad malt

De två förmenta problem som denna teknik är tänkt att lösa är syrlighet och kärvhet. Syrlighet tycker jag är ovanligt i mörka öl, och det är ganska enkelt att undvika genom vattenbehandling med karbonater. Kärvhet kan jag inte påminna mig ha upplevt som ett problem alls. Däremot kan man få en ganska skarp rostad smak med stora mängder av svartmalt och rostat korn. Men detta tycker jag delvis är en del av smakprofilen, och jag håller den hellre i schack genom att hålla tillbaka mängderna av nämnda maltsorter. Eventuellt kan man komplettera med Carafa-sorter som har en lite mildare rostad smak. Tittar man på kommersiella recept kan de ibland delvis innehålla Caramalt. Jag tvivlar dock på att kommersiella bryggerier använder kallmäskning i någon större utsträckning.

Utmäskning

Även utmäskning brukar motiveras med två skäl. Det första är att få en smidigare lakning och samtidigt lite bättre utbyte. Detta känns som ett icke-problem för egen del. Det andra skälet är att avbryta den enzymatiska aktiviteten och fixera vörtens sammansättning av sockerarter. Detta känns ännu mindre relevant. Den enda effekten jag har märkt av utebliven utmäskning är att mäsktemperaturens effekt på utjäsningen tycks vara några något lägre för mig när jag jämför mina siffror med andras. Men det spelar inte någon som helst roll. Rent allmänt så håller jag inte på med stregmäskning, men det är nästan värt ett helt ämne för sig självt.

Whirlpool

Syftet med whirlpool är att sedimentera humlerester och druv i en kon för att kunna separera bort detta från vörten. Detta har aldrig fallit mig in att göra. I stället kör jag genom saftsil vilket filtrerar bort humlen effektivt men släpper i genom viss druv. Det sistnämnda bedömer jag inte vara något problem att bry sig om.

Rehydrering av torrjäst

Av punkterna på listan är detta moment nog det som har flest övertygade anhängare, ibland nästan med religiös trosvisshet. Jag har skrivit om det tidigare i sammanhanget jästmängd, och har inget mer att tillägga just nu. Detta är ändå något som jag överväger att börja med, men jag får återkomma om detta.

Tröttsamma bryggsnusförnuftigheter

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om bryggfloskler, och nu tänkte jag titta på det snarlika fenomenet bryggsnusförnuftigheter. Vad är då skillnaden? Den är ganska subtil anser jag, men en snusförnuftighet har någon slags förmåga att låta klokt vid en ytlig betraktelse, men vid närmare eftertanke visar den sig vara tom eller felaktig.

För att ta ett icke bryggrelaterat exempel går vi till längdskidåkningen under 80-talet. Då hade den nygamla* skatingtekniken etablerat sig på allvar, vilket delade längdskidåkningen i två läger. De klassiska nordiska  skidnationerna - Sovjet inräknat - var mer eller mindre emot denna nymodighet. Mest emot var de konservativa norrmännen. De kontinentala samt amerikanska nationerna var i stället anhängare. Argumenten emot var inte särskilt imponerande, och ett av argumenten var snusförnuftigheten "skridsko ska man inte åka på skidor". Till slut blev det den kompromiss med två klasser/stilar som vi fortfarande dras med, och har gjort att skidskyttet i stället har växt sig stort på kontinenten.

Men nu skulle det handla om bryggning, och nedan följer några exempel som jag har stött på inom hembryggningssfären.

Man ska inte stressa

Det finns en spridd hembryggningsdogm om att öl behöver spendera minst tre veckor på jäshink för att jästen ska hinna "städa upp efter sig". När man påpekar det felaktiga i detta kan man då ibland mötas av just "man ska inte stressa". Som om det vore att stressa att inte jäsa längre än vad som behövs. Denna snusförnuftighet kan även dyka upp exempelvis när man diskuterar längden hos olika bryggmoment såsom mäskning och kok.

Humle är en krydda

Ibland när man diskuterar kryddade öl så kan få detta slängt mot sig. Förvisso är det trivialt sant i någon mening. Samtidigt är det helt poänglöst då det är underförstått i diskussionen att det handlar om kryddor utöver humle.

Ju fler källor till mikroorganismer desto mer komplexitet

Det här påståendet dyker ofta upp vid jäsning av pedio/brett-suröl. Även från seriöst håll som "American Sours". Kanske bygger det på det faktum att tiotals, kanske hundratalet stammar av mikroorganismer är inblandade vid lambikjäsning. Men med bottensatserna från kommersiella lambikar får man ju rimligtvis en liknande blandning. Vidare är det inte heller så att fler mikroorganismer alltid ger mer komplexitet heller. I något läge kan det plana ut och till och med börja dippa. Tyvärr används argumentet ibland för man ska komplettera sina bottensatser med blandningar från jästlaboratorier, och det tycker jag personligen är helt bortkastade pengar.

Lageröl ska lagras

Denna tautologi kombineras ofta med den första snusförnuftigheten i listan för att propagera för långa kallagringar för underjästa öl. Såg ni vad jag gjorde där? Jag bytte ut "lageröl" mot "underjästa öl" och vips så försvinner argumentet med vinden. Den insatte kan nu invända att lageröl inte är samma sak som underjästa öl, exempelvis kallar tyskarna altbier och kölsch för överjästa lageröl. Så ska man vara petig så är det de facto en tautologi ovan. Men sådana finsnickerier tror jag inte framförarna har koll på. I stället är det just långa lagringstider som är ärendet. Lyckligtvis har mystiken kring kallagring skingrats på sistone. Bland annat skriver John Palmer bra om det i den nya upplagan av How to brew.

Kolsyrejäsning vid jästens rätta temperatur

Denna sista snusförnuftighet på listan var populär bland svenska hembryggare för några år sedan. Det gängse rådet som man hittar i alla seriösa källor är att kolsyrejäsa öl i rumstemperatur oavsett vilken jäsningstemperatur som har använts under huvudjäsningen. Men för några år sedan började denna idé cirkulera, och att underjästa öl borde kolsyrejäsa vid samma låga temperatur som under huvudjäsningen. Det finns flera problem med resonemanget. För det första så finns det ingen universell optimal temperatur för jästen utan det beror på syfte och sammanhang. Lite mer konkret så är det ju vanligt att börja en jäsning kallt eller svalt och sedan höja temperaturen under slutet av jäsningen. Det är ingalunda uppenbart vilken av dessa temperaturer som skulle vara rätt eller optimal. Och kolsyrejäsningen är något helt annorlunda än huvudjäsningen. Jästcellerna är försvagade efter jäsningen och det är en tuffare miljö; näringsfattigare och med alkohol. Detta märks i hur trögt kolsyrejäsningen går, och därmed är inte en högre temperatur ett problem på samma sätt som under den intensivaste jäsningsfasen. Lyckligtvis verkar denna fixa idé ha dött ut, och de flesta verkar göra som proffsen och kolsyrejäsa varmt.

* Skidorienterarna hade redan använt tekniken på breda skogsvägar sedan många år.

Om några argument mot blindade triangeltest

Verkar funka bra.

Brülosophys exbeeriments har rört upp en del damm de senaste åren. Skälet till detta är förstås att experimenten tycks indikera att många enskilda faktorer som ofta utpekas som avgörande har ganska liten märkbar effekt på egen hand. Tyvärr har många felaktigt dragit slutsatsen att experimenten ifråga skulle indikera att de olika faktorerna inte har någon betydelse alls, ett missförstånd jag försöker reda ut här. Denna felaktiga slutsats har fått en del att tro att ingenting betyder något inom bryggning, medan andra har försökt skjuta själva experimenten i sank på olika sätt.

Ett exempel på det sistnämnda kan ses i följande lodo-tråd. Det finns mycket välgrundad vetenskap som presenteras i tråden som motiverar varför det kan vara potentiellt intressant att föröka minimera syretillfärseln även under den heta fasen. Framförallt är det signaturen techbräu - en av lodo-översteprästerna - som bidrar med denna kunskap. Samtidigt finns det en till synes djup motvilja bland lodo-konvertiter mot systematiska tester av den faktiska effekten på slutresultatet, och framförallt syns det i inlägg #76 av just denne techbräu*.

Nedan kommer jag gå igenom de vanligaste argumenten mot blinda triangeltester, samt själv bidra med ett par stycken som borde vara vanligare. Märkligt nog är det så att de argument som skeptikerna brukar dra oftast är mer eller mindre irrelevanta, samtidigt som de faktiskt missar de relevanta invändningar som finns.

Innan jag drar igång vill jag hastigast påpeka att flera av argumenten inte specifikt handlar om trianguleringstest utan allmänt handlar om blindning, testpaneler etc.

Irrelevanta invändningar

Nedanstående invändningar kan ha en ansats till poäng, men missar den stora bilden och är mer eller mindre irrelevanta. Man kan notera att de närbesläktade argumenten 1 och 2 också är argument mot nästan all medicinsk och psykologisk empirisk/experimentell forskning. Och faktum är att dessa argument - framför allt 1 - är vanliga bland medicinska kvackare och pseudovetenskapliga kolportörer.

1. Gäller inte mig

En vanlig invändning är att förmågan att känna skillnad på olika effekter varierar mellan personer, och att ett triangeltest med en testpanel därför inte säger något om en själv. Förutom att vara otroligt självcentrerat så är argumentet givetvis felaktigt. Om 100 % av testpersonerna kände skillnad är det naturligtvis mycket större chans att man själv också känner skillnad än om 1/3 av panelen kände skillnad. Givetvis måste man testa på sig själv för att få exakt kännedom om just sig själv specifikt, men då måste detta göras under strikta former för att undvika självbedrägeri.

2. Främlingsargumentet

Detta argument - som har vissa likheter med 1 - förekommer i den länkade tråden och går ut på att man inte kan lita på en testpanel som består av rena främlingar. En variant på detta är shitty palate-argumentet, d.v.s. att inga eller svaga resultat uppnås på grund av att deltagarna har osedvanligt dåligt smaksinne. Givetvis är detta ett otroligt dåligt argument, och vill man diskreditera testpanelen måste man faktiskt ha något konkret att komma med mer än att de misslyckades med att bekräfta ens egen kärt omhuldade hypotes.

3. Vet ej vad som testas

Ett argument som jag har sett mot Brulosophys experiment är att testpanelen inte vet vad det är som testas. Intressant nog brukar Brulosophy-gänget själva tvärtom framhäva vikten av att deltagarna inte vet vad som testas, detta för att undvika bias. Det sistnämnda är dock en märklig invändning då det ju handlar om att mäta två aningen olika saker. Vilket som är det mest relevanta kan man diskutera förstås. Själv tycker jag det är bäst om man inte vet vad den eventuella skillnaden skulle vara, för det är ju så det funkar när man dricker öl i sitt naturliga tillstånd. Men inget av sätten kan anses vara felaktigt. Dessutom är jag personligen övertygad om att skillnaden i resultat inte är särskilt stor.

4. Parametern X mättes ej

Denna invändning handlar egentligen inte om triangeltestet alls, men är ändå värt att ta upp. I tiraden av forumsignaturen techbräu som jag hänvisar till ovan görs en stor grej av att någon (läs Brulosophy) har testat jäsning i glaskärl kontra plasthink för att testa effekten av skillnaden i syregenomsläpp hos materialen utan att mäta syrehalterna. Det hade naturligtvis varit intressant att känna till syrehalterna, och det hade varit något som hade förbättrat experimentet. Men även utan denna mätning är experimentet en vettig jämförelse mellan två olika hembryggningsmetoder.

Relevanta invändningar

Alla experimentupplägg har sina problem och begränsningar, och för triangeltestet tänkte jag ta upp de jag känner till. Lustigt nog så brukar de mest inbitna kritikerna missa dessa, och i den mån de tas upp så är det oftast av Brulosophy-gänget själva.

5. Feltolkning eller fokusering på p-värden

Detta reder jag ut i mer detalj i blogginlägget som jag länkar till i första stycket. Men för att sammanfatta så har p-värdet ett ganska begränsat intresse då det påverkas så starkt av försöksstorleken och har så svag koppling till effektstorleken. Dessutom misstolkas det ofta som sannolikheten för att nollhypotesen är sann. Det är värt att redovisa förstås då det ger en antydan om hur säker en viss uppmätt effekt är. Men att som Brülosophy lyfta fram det som det allra viktigaste är väldigt dubiöst. Det intressanta är i stället själva effektstorleken, i det här fallet hur stor andel som gissade rätt.

6. Små datamängder

Detta är något som Brulosophy-gänget själva verkar vara medvetna om, men tyvärr så lyfter de inte fram det tillräckligt. Att de oftast misslyckas med att uppnå statistisk signifikans hänger lika mycket på att de har alldeles för små testpaneler som att de eventuella effekterna verkar vara modesta. Tyvärr verkar många sätta likhetstecken mellan utebliven statistisk signifikans och avsaknad av faktisk effekt, vilket är helt felaktigt.

7. Oinformativt

Även om man lägger större fokus på själva effekten (andelen som valde rätt) så säger det inte så mycket heller. Säg att 40 % valde ut det rätta unika smakprovet. Hur ska vi tolka det? Ett sätt som är statistiskt kompatibelt med data är att 10 % kände skillnad och att resten gissade, då får vi i snitt 40 % korrekta svar. Men det kan ju vara så att det finns gråskalor så att vissa gissar rätt mer än var tredje gång men inte varje gång. För att utröna detta skulle man behöva köra upprepade försök med samma testpanel. Detta verkar dock rätt bökigt och man får kanske nöja sig med hur många som valde rätt. Oavsett vilket, och bortsett från statistiska osäkerheter, så är det ändå svårt att tolka resultaten i termer av hur stora smakskillnaderna är och hur viktig en enskild effekt som exempelvis 40 % är.

8. Urvalsproblematik

Något som sällan berörs är hur urvalet av testpersoner går till. Idealt ska testpanelen väljas slumpmässigt ur den grupp av människor som den är tänkt att representera. Det är kanske lite si och så med den saken för Brulosophys exbeeriment som mer verkar vara inbjudna lokala hembryggare, öldomare och ölentusiaster. Risken finns förstås att det är ungefär samma personer varje gång. I praktiken är detta nog inget större problem, men det förtjänar ändå viss uppmärksamhet. Jag misstänker att de som framför punkt 2 ovan möjligen är ute efter just detta, men då uttrycker de sig väldigt dunkelt, och det dunkelt sagda är ju som bekant det dunkelt tänkta.

* Detta inlägg innehåller förbluffande mycket strunt utöver det som faller in under punkterna 1-4 ovan. Exempelvis finns en helt orimlig och naiv övertro på så kallad peer review, d.v.s. att artiklar referatgranskas anonymt av andra forskare inom samma eller angränsande områden innan publicering i en vetenskaplig tidskrift. Det finns mycket bra med peer review; författarna får feedback och förbättringsförslag, och tidsskriften får ett underlag för att besluta om publicering eller ej. Det finns även nackdelar som att granskarna kan använda sin position för att motarbeta konkurrenter eller pressa in referenser till egna artiklar. Framför allt så är peer review bara ett första såll och näppeligen något skydd mot felaktigheter eller rent fusk som sign. techbräu tycks tro. Tvärtom så börjar den viktiga processen efter att ett arbete har publicerats, referatgranskat eller ej. De flesta (alla?) kända senare fall av forskningsfusk har uppdagats efter publicering.

Vidare är det befängt att påstå att det skulle vara ett problem inom hembryggarsfären att det begärs belägg från kontrollerade och blindade smaktester. Alla som följer hembryggarfora - svenska som amerikanska - kan konstatera att personliga anekdoter fortfarande är det som gäller för de flesta. Dock har denna ordning börjat ruckas på senaste tiden, och det beror säkerligen till viss eller stor del på Brulosophys experiment. Detta är något vi ska omfamna och jobba vidare på, inte motarbeta.

Slutligen får den gode techbräu en bock i kanten för att han inte kan skilja på palate och pallette.

Vad är oviktigast?

Tyvärr en inte helt oviktigt person.

Inläggsrubriken är något missvisande; det finns naturligtvis massvis med saker som är fullständigt oviktiga för bryggningen, och det ämnar jag inte gå in på. Inlägget är istället en motpol till detta inlägg och handlar om bryggningsaspekter vars viktighet överdrivs och som det är en smula överdriven fokus på.

Jästmängd

Det här har jag varit inne på tidigare, men låt mig sammanfatta. Det är viktigt att ha en lämplig mängd jästceller, men man har ganska stor marginal åt båda hållen innan man börjar få direkta problem. Det krävs nog en faktor två för att man ska kunna känna skillnad över huvud taget. Mer fokus borde i stället ligga på att jästen är i bra skick. En förkultur på flytande jäst är ett bra sätt att tillse att man har bra och pigg jäst på bryggdagen, samtidigt som man kan öka antalet jästceller vid behov. Torrjäst behöver man inte bekymra sig om på samma sätt.

Humleschema

Som nybörjare var det här något som jag tyckte det var kul att laborera med. Jag testade gärna komplicerade humlescheman som att tillsätta humle var tionde minut med olika proportioner för tre olika humlesorter. Efter att tag tröttnade jag dock på detta pillande och gick över till enklare humlescheman med bittergiva, mellangiva (15-20 minuter), en giva vid kokslutet samt eventuell torrhumling. Men jag ser många hembryggare som kör väldigt komplicerade humlescheman, och det är vanligt med olika hemmasnickrade teorier som ofta motsäger varandra. Länge var det populärt med att utöver bittergiva och torrhumle ha givor vid 20, 15, 10, 5 och 0 minuter och detta hävdades vara nödvändigt för att brygga en bra ipa. Samtidigt fanns en skola som hävdade att det räckte med bittergiva, kokslutsgiva och torrhumling. Med grund i mitt mellangiveexperiment så skulle jag vilja hävda att det på sin höjd finns anledning till max en giva mellan bittergivan och kokslut, och att vidare justering och pillande är jagande efter vind. För en humlearomatisk öl är det de stora dragen som är viktiga; vilka humlesorter man väljer, att humlen är i gott skick, och att man har rikliga givor sent i koket, och/eller whirlpool samt torrhumling.

Mäskschema

Slutligen har vi kommit vad jag anser det läggs mest onödig energi på. För en majoritet av all öl, kanske till och med alla, kommer man hela vägen med en enkel infusionsmäskning. Det kan möjligen finnas skäl till proteinrast för lågt modifierad malt eller proteinrika extraktnotor, men i övrigt känns det som helt onödigt. Jag gissar att det är de automatiserade bryggverken som var och varannan hembryggare använder som gör att stegmäskning används så frekvent. Nu finns det säkert massvis med hembryggare som kan svära på att deras öl blir mycket bättre med stegmäskning eller dekoktionsmäskning. Så länge som man inte har utfört kontrollerade experiment med blind utvärdering så skulle jag hävda att det troligare är mekanismerna som jag beskriver här som ligger bakom.

En annan aspekt av mäskschemat som överdrivs är själva temperaturen i försockringssteget. Här verkar många tro att en avvikelse på en grad spelar roll och ägnar mycket energi åt att exempelvis ha konstant temperatur under mäskningen. I själva verket är det svårt att skilja på två öl som har mäskats med 7 C mellanrum, allt annat lika. För egen del bekymrar jag mig ytterst lite om mäsktemperaturen numera och siktar på "hög" eller "låg" eller möjligen "mittemellan".

Tre vattenbehandlingsmyter

Åtta glas vatten om dagen är jättenyttigt för magen.

Det är något med vatten som gör det till ett perfekt subjekt för diverse nonsens och mumbo-jumbo. Kanske är det för att det finns överallt omkring oss och är helt avgörande för livet som vi känner det.

Men som sagt, det är alltså en källa till en strid ström av myter och pseudovetenskap. Vi har exempelvis den här gamla ankan om att man ska dricka minst åtta glas vatten om dagen. Varianter på denna är att det är "för sent att dricka när man är törstig". Visserligen är vår kropp inte perfekt på något sätt, men att ett så uselt system skulle ha evolverat fram som signalerar törst först när det är för sent faller på sin egen orimlighet. I själva verket fungerat törstsignalerna alldeles utmärkt utom för extrema situationer där man svettas kraftigt. Då kan det finnas en poäng i att dricka i förebyggande syfte.

Vatten är också föremål för mer utvecklad pseudovetenskap. Vi har homeopati med dess vidhängande bisarra påståenden om vattens minne och struktur. Liknande idéer i olika skepnader propageras av charlataner som Masaru Emoto och Gerald Pollack.

Inom hembryggning har jag stött på vagt liknande märkliga argument vid diskussioner kring spädning. Troligen har det handlat om att man har uttryckt sig oklart, det dunkelt sagda är ju som bekant det dunkelt tänkta. Däremot finns det (förstås) ett antal mer eller mindre klart uttalade myter inom området. Nedan kommer jag slå ner på tre sådana som jag stöter på emellanåt.

Vattnets pH är viktigt

Ofta kan man se frågor om ett visst vatten har ett lämpligt pH och även påståenden om vad ett lämpligt vatten-pH skulle vara eller vikten av att ha koll på vattnets pH. I själva verket är vattnets pH ointressant så länge det håller sig inom de normala värdena för vårt svenska kommunala dricksvatten, säg 7,0 till 8,5. Man kan ha ännu större variation än så utan att det har en märkbar påverkan på mäsk-pH som är det viktiga att kontrollera. Skälet till det är att pH-skalan är logaritmisk med basen 10.  Eftersom mäskens pH normalt hamnar runt 5,5 eller så kommer vatten med pH 7 respektive 8 ge mäsk-pH som skiljer sig åt med några hundradelar, mellan tummen och pekfingret. För den som vill veta mer noggrant när vattnets pH kan vara problematiskt kan en använda en av många vattenkalkylprogram.

Hårt vatten ger högre pH.

Detta är ett ganska vanligt missförstånd som jag reder ut här. Den korta versionen är att det i stället är balansen mellan å ena sidan kalcium- och magnesiumjoner och å andra sidan karbonatjoner som avgör mäskens pH, tillsammans med maltens egenskaper. De förstnämnda sänker pH tack vare reaktioner med fosfater i malten, medan de sistnämnda motverkar denna pH-sänkning genom att agera buffert. Denna balans brukar ibland uttryckas som residualalkalitet (RA). Med positiv RA kommer mäskens naturliga sänkning av pH motverkas, och man kan för ljusa öl behöva kompensera med lämpliga salter eller mjölksyra. Med negativ (eller lågt positiv) RA kan man behöva justera pH uppåt för mörka öl. En variant jag har sett på denna myt är att kalcium(joner) inte sänker pH vilket i sammanhanget alltså är helt felaktigt.

Sulfat förstärker humle

Den tredje och sista myten är sådär irriterande halv- eller kvartsrätt, men ändock mycket missvisande. Det som är sant är att sulfat kan upplevas förstärka beska. Däremot kan man inte säga att den framhäver humle i största allmänhet, då detta även innefattar arom som sannerligen inte förstärks. Tvärtom tycker jag för mycket sulfat kan störa humlearomen. Och sulfatstinna öl är enligt mig ett icke ovanligt fenomen numera.

Uppdatering:

Efter en forumdiskussion angående den sista myten kände jag det bäst att gå tillbaka till mina seriösare källor. I boken "Water" på sidan 148 står det faktiskt att sulfat kan "accentuate hop flavor and aroma" tillsammans med att förstärka beska. Detta är lite underligt då den ena författaren (Palmer) i sin klassiska "How to brew" endast nämner förstärkning av beska (s. 157). Samma sak gäller för boken "IPA av Mitch Steele (s. 68 &188). Förklaringen till diskrepansen ligger nog hos den andra författaren av "Water", Colin Kaminski. Det avsnittet är en diskussion om sulfat/klorid-kvoten som baserar sig på just Kaminskis personliga erfarenheter från att driva en bryggeripub, så att humle förstärker humle i största allmänhet handlar nog även det om hans personliga erfarenhet. Det påpekas även att sulfater kan maskera humlearomen i klassiska öltyper med ädelhumle.

Men trots det så måste man vara beredd att kunna justera sina uppfattningar och i ljuset av ovanstående och lite allmän eftertanke så är jag beredd att ändra uppfattningen om myten från garanterat felaktig till högst troligen felaktig.

De minst populära inläggen

Jag redogjorde nyligen (bland annat) för de mest lästa inläggen här på bloggen, men någon kanske undrar vilka som har blivit minst lästa. Nedan kommer jag stilla er nyfikenhet genom att publicera en dylik anti-lista. Man kan fråga sig om detta inlägg självt kommer platsa på listan, ett självrefererande som Bertrand Russel säkert skulle ha uppskattat. Det som talar mot detta är att inläggen på listan huvudsakligen är tagna från bloggens barndom då den hade betydligt färre läsare. Det senaste inlägget som hittills inte kommit över hundrastrecket är Bryssel kallar på fabrikörn med 81 sidvisningar. Vilket  nog mycket hängde på att det - precis som detta inlägg - publicerades mitt under semestern. Nåväl, inläggen på listan har blandad karaktär, men dominerar gör ändå framåtblickande planeringsinlägg som kanske är extra inaktuella, men som trots det möjligen kan vara av visst intresse.

1. Bryggningar hösten 2010  (38) 
2. Fabrikörn vs. (42) 
3. SM 2010 (44) 
4. Projekt under hösten 2009 (56)
5. Bryggning våren 2011 (58) 
6. SM 2010 - resultat (59) 
7. Fabrikörn vs. Dupont (63)
8. Wit-ipa (64) 
9. Spånat om ekfat (65) 
10. Bryggning hösten 2011 (66)

Bryggsvengelska topp tre-listan

Danny Willet, svengelsk golfspelare.

Järtecknen hopar sig för att semestertiderna är här. Solen lyser med sin frånvaro och när den lyser på riktigt hänger en fet doft av tändvätska över kvarteret. Svettiga Gothia Cup-slynglar från hela världen ockuperar kollektivtrafiken i Göteborg och är allmänt i vägen. Och Fabrikörn vikarierar åter som språkpolis i brist på riktiga hembryggningsprojekt. Nyligen startade jag en bryggsvengelska-tråd på SHBF-forumet vilket uppväckte intresset för detta ämne igen, och denna gång blir det en topplista, en bryggsvengelskans Hall of Shame.

Bubblare

Bland svengelska bryggtermer som inte tog sig in på listan hittar vi några som tack vare att de är så vanliga snart (eller redan) skulle kunna anses utgöra riktig svenska.

Hur stor andel av maltens sockerinnehåll som utvinns under mäskningen benämns på svenska utbyte i likhet med andra liknande processer. Dock har uttrycket effektivitet på senare år börjat dominera, givetvis som en tafflig översättning av det engelska ordet efficiency.

I den länkade forumtråden ovan blev jag också varse vilken dålig översättning kallkrasch är. Dock är ordet så etablerat och utan något vettigt alternativ att jag fortsättningsvis kommer använda det (dock kommer jag aldrig använda effektivitet).

I samma tråd fick jag för första gången höra talas om proteinbrott som en otroligt usel översättning av [hot/cold] break. Men det kändes för ovanligt för att det skulle platsa på listan som vi ger oss in på nu.

3. Lambic

Huruvida namn på ölstilar ska översättas eller försvenskas finns det ingen enhetlighet kring. Däremot finns det många skäl till att lambic är en dubiös stavning i svensk text. Till att börja med så finns det ingen enhetlig stavning på något ursprungsspråk, så man kunde lika gärna stava "lambiek" som det franska "lambic". Men det är knappast så att det är någon fäbless (sic!) för franska som ligger bakom denna tveksamma stavning som tyvärr har omfattats av flera ledande bloggare. Det är förstås engelskan som spökar igen, men då uttalet är försvenskat så är det givetvis så att man ska stava det lambik enligt svenska stavningsregler, vilket för övrigt är en stavning som förekommer på nederländska. Och precis som för tallrik så är -ar den vettiga pluraländelsen, i stället för -er som många fått för sig att använda. Vilket visserligen är bättre än plural-s vilket leder oss in på nästa plats på listan.

2. IPAs

Detta dubbelfel och varianter av det syns alltför ofta och ser riktigt fult ut. Det första felet är att akronymen skrivs med stora bokstäver. Såvida man inte uttalar det som i-pe-a vilket jag tror få personer gör. Korrekt stavning i singularis för de flesta av oss är således ipa. Och vad gäller pluralformen så är -s alltså helt förkastligt i god svenska. Precis som för lambik bör man i stället söka sig till liknande svenska ord. Och beaktar man ord som pipa, ripa, glipa eller stripa så kommer man raskt fram till att ipor är den lämpliga pluralformen.

1. Palett

Just detta ord med den tänkta betydelsen smaksinne var det som faktiskt triggade mig att starta den där SHBF-tråden. Det unika här är att det till och med är dåligt för att vara svengelska. Ordet palett betyder precis som sin engelska motsvarighet palette ungefär färgbräde eller färgkarta, d.v.s en uppsättning färger som målaren eller datorgrafiken har att jobba med. I breddad betydelse kan det även referera till en mångfald av exempelvis smaker.

På engelska finns det snarlika ordet palate med betydelsen gom men även smaksinne. Palate och palette har mig veterligen inget med varandra att göra men på exempelvis RateBeer-forumen ser jag ibland engelsktalande blanda ihop dessa två ord och använda palette i betydelsen smaksinne, något som engelsktalande språkpoliser inte brukar vara sena med att slå ned på. Detta engelska språkfel verkar därefter ha överförts till svengelska och får därmed en ohotad topposition på denna lista.

Uppdatering 2016-09-15:

När jag satt och skummade igenom Systembolagets nya öltypsindelning stötte jag på ett klumpigt fel som jag har sett ett par gånger tidigare men lyckligt förträngt: ABT. Det är oklart vad detta versalmissbruk beror på och i vilken mån man kan skylla på engelskan. Somliga verkar tro att abt är en förkortning av engelskans abbot, och då ligger det kanske nära till hands att skriva det med versaler. Att versaler är förbehållet akronymer spelar kanske ingen roll i sådana här sammanhang. Joris Pattyn verkar dock ha spårat något som skulle vara felets urkälla. Han spekulerar i att det skulle kunna vara inspirerat av att Westvletern 12-kapsylerna har "ABT" tryckt på sig.

Hur det än är med den saken så är det ett fantastiskt fult fel, och enbart dess ovanlighet gör att det får nöja sig med att vara en bubblare. Jag har meddelat Systembolaget felet och de har ändrat på ett ställe i alla fall.

Uppdatering 2017-06-04:

Ett år i efterhand kan jag inte fatta att jag missade den fantastiskt dåliga översättningen av strain till sträng när vi pratar om olika jäst- eller bakteriestammar. Stam är alltså det korrekta befintliga svenska ordet. Hur man alls får för sig att översätta strain till sträng övergår mitt förstånd, och detta är en riktigt stark bubblare, kanske borde den till och med peta lambic från tredjeplatsen.

Listor jag inte kommer skriva

En metalista?

Nu är jag verkligen desperat över att få något att skriva om under sommarens nyhetstorka. Listor brukar vara ett säkert kort, men även här gick jag länge bet. Utöver förra veckans bidrag, kom jag kom bara på en massa dåliga förslag, innan jag till slut kom på att jag ju faktiskt kan skriva om listor jag inte kommer skriva. Ytterligare en meta-lista således. Vi skippar bubblare denna gång och går pang på rödbetan.

De bästa chiliölen

Det vore ju lite fånigt att publicera en helt tom lista.

De fem bästa fatlagringarna av Mikkeller Black

Vem fan bryr sig? Fatlagring av detta odrickbara öl är lika fruktlöst som att sminka en gris eller polera en bajskorv.

X öl man bör dricka innan man dör

Kan man veta med rimlig säkerhet att en bok ej är läsvärd utan att ha läst den? Själv är jag övertygad om så att det förhåller sig så. Ibland räcker det nästan att läsa titeln, som i just detta fallet. Jag har svårt att tänka mig att även den mest skickliga skribent kan lyfta en sådan text över upprepandets tradiga enformighet. Det skulle möjligtvis gå att få det till ett läsvärt blogginlägg (lista!) om man väljer X inte alltför stort. Jag har faktiskt själv gjort något liknande med X=3.

En föregångare i genren är Michael Jackson (X=500) följt av Roger Protz (X=300) där den sistnämnda vad jag har förstått det var först med det löjliga boknamnet. Båda verkar ha fått goda recensioner, men jag förbehåller mig trots detta fortfarande rätten till att vara skeptisk(*). En uppföljare till Protz bok har senare tillkommit, samt ett antal imitationer med exempelvis X=1001 och  X=101.

X öl man bör dricka efter man dör

Detta kunde kanske vara en mer intressant variation. Det beror förstås på vart man tar vägen efter döden. Själv avfärdar jag kropp/själ-dualism, men det kan ändå vara lite kul att spekulera i vad som skulle kunna hända efter döden, och vilka öl som skulle kunna vara passande. Detta beror ju förstås på vilket religiöst trossystem man utgår ifrån.

Om vi börjar med vår egen kristendom, så talar det mesta för att jag skulle hamna på grillparty hos Belsebub. Då skulle det förstås sitta fint med något svalkande, och en iskall nya världen-lager kanske är att föredra, eventuellt med en citronskiva inklämd i flaskhalsen.

Om vi i stället väljer att tro på de mer moderna myskristna versionerna, skulle jag kanske ändå kunna bli uppgraderad till ett evigt harpklonkande (**) hos psykopat-Jahwe. Då behövs nog något starkt för att stå ut, kornvin och imperial stout kanske? Eller är det ännu mer passande med lite starka trappistöl, som redan borde vara välsignade och certifierade för en tillvaro i paradiset?

Den wahhabistiska versionen av paradiset (***) verkar kräva öl som passar till saffran och myskdoft. Det känns som kryddiga belgiska julöl skulle passa bra till detta. Fast vid närmare eftertanke så skulle man förmodligen behöva regelbundna smakrensare, så ett gäng lambikar skulle nog funka bättre.

Om vi lämnar de ambrahamitiska bronsåldersreligionerna därhän, och riktar blicken österut så måste vi ta med reinkarnation i ekvationen. I väntan på Nirvana så bör man kanske vara beredd på att återfödas i en annan gestalt. Jag tror mig inte att ha levt ett så förkastligt liv att jag ska behöva återfödas som något djur, men samtidigt har jag frossat i högklassig öl, så jag får kanske räkna med att återfödas som A-lagare och dricka Åbro? Hursom, en dylik lista kommer jag aldrig skriva.


(*) I Protz fall kan jag möjligen vara påverkad av hans dåliga uppförande i samband med kritiken mot The Oxford Companion där han trillade rakt ner i Goodwins fälla med referenser till nazisternas bokbål. 

(**) Jag vill dock poängtera att jag verkligen gillar harpa, Brahms Ein Deutsches Reqiuem som jag kommer medverka i som körsångare till hösten har hela två harpor i orkestern.

(***) Jag måste verkligen rekommendera vidareläsning av PKJonas fantastiska blogginlägg om wahhabismen, denna extrema variant av islam som förskräckande nog är statsreligion i Saudiarabien. Jag har inte tappat hakan så inför religiösa vansinnigheter sedan jag första gången tog del av $cientologins innersta hemligheter om den onde rymdkejsaren Xenu och thetanerna.

De tre dummaste öltyperna

Dum och dummare, men vem är dummast?

Med den närmast explosiva utvecklingen av ölscenen de senaste decennierna har det inte bara följt en massa fantastisk öl, utan även en hel del stolpskott. Dessa kan ibland härledas till mindre duktiga bryggare eller olika slags misstag. Men ibland blir det fel redan på själva konceptstadiet, och just kring detta fenomen tänkte jag breda ut mig en smula, givetvis på ett högt subjektiv sätt.

Begreppet öltyp kommer användas i vid bemärkelse, inte bara som något sanktionerat av BJCP eller liknande, utan även som ett en beteckning som används av en handfull bryggare för en viss typ av öl.

Generellt är jag skeptisk till (den förhoppningsvis övergående) trenden med "imperialisering" av diverse ölstilar, d.v.s. att trycka upp alkoholhalten och ha extra av allt. Ibland kan det bli gott men alltför ofta blir det bara jobbigt, som exempelvis "Imperial wit".

Suröl är en annan kategori där imperialisering känns tveksamt, även om det a priori inte känns helt oävet med tanke på den höga alkoholhalten hos vin som i viss mån är närbesläktat. Men tioprocentig lambik och de många ännu starkare amerikanska surölen tycker jag blir tunga och tappar den fräschör som ändå är en viktig del i de mer normalstarka förlagorna.

De kategorier som hamnar på min topplista nedan går dock bortanför att vara tveksamma, de känns mer eller mindre feltänkta redan på idéstadiet.

3. Fatlagrad ipa

Till att börja med så är jag förstås fullt medveten om att den ursprungliga ipan både jästes och lagrades på ekfat. Men det var den tidens mest praktiska förvaringskärl, och syftet var inte att extrahera toner av vanilj eller den dryck som eventuellt tidigare hade legat i fatet.

En viss påverkan på smaken hade fatet säkerligen, dels genom tanniner och subtila träaromer, och dels via mikroorganismer som Brettanomyces som levde i träet och hann göra sig gällande i någon mån under den långa lagringen.

Men detta har förstås liten om någon relevans för dagens ipor, där humlearomerna är det som står i fokus. Och detta fokus riskerar bara att fördunklas och grumlas genom att lägga ölet på ett whiskyfat eller liknande. Överlägset mest korkat i denna genre måste BrewDog Storm vara, där man för att garanterat sabba alla humlearomer valde ett fat som hade härbärgerat Islay-whisky.

2. Imperial mårdbajskaffe stout

Just denna ölstil har redan den eminenta men saligen avsomnade bloggen Double Beer Bastard sågat med stor finess, så jag skulle egentligen inte behöva tillägga så mycket mer. Men eftersom flera av de som kommenterade där hade så förtvivlat svårt att fatta poängen, så kan det vara bra att stämma i bäcken och ta det igen.

Det är inte de finstämda kvaliteterna hos mårdbajskaffet som ifrågasätts, utan den befängda tanken att dessa egenskaper skulle lyfta en imperial stout jämfört med något annat lämpligt - men avsevärt billigare - kaffe. Jag har sett personer som påstår sig känna skillnad, men det tror jag man kan härröra till de psykologiska mekanismer jag diskuterar här. Precis som för föregående kategori så når dumheten ett oöverträffat crescendo när man som lök på laxen lagrar härligheten på ett Islay-whiskyfat.

Att hajpen kring detta lyxkaffe dessutom lett till ett utbrett djurplågeri gör det väl ännu mer dubiöst att hålla fast vid det. Till Mikkellers försvar ska ändå anföras att han enligt egen utsago använder sig av originalkaffet där mårdarna för ströva och skita fritt.

1. Trippel-ipa

Högst upp på prispallen hittar vi ännu en ipa-variant. Dumheten har här sin grund i ölreceptens brist på skalbarhet, något jag har diskuterat tidigare. När man går från ipa till dubbel-ipa räcker det inte att öka humlemängderna i samma förhållande som alkoholhaltens ökning, man måste öka mycket mer. Ska man öka alholhalten ännu mer till långt över 10 % skulle man behöva trolla fram ännu mer humlearom. Problemet som jag ser det är att humlearomen i princip är (eller borde vara) maxad redan i en dubbel-ipa. Så alla försök att kompensera för ökad spritighet och maltsötma är dömda att misslyckas och riskerar att resultera i gräsighet och strävhet i stället.

Och det är just det som händer med öl som Emelisse TIPA eller Dogfish Head 120 Minute IPA. Tunga, spritiga, sliskiga och med gräsig humle. Fullt drickbara men helt feltänkta och onödiga öl.