Amylases sommarölsträff 2022

 

Bild: Christian Johansson.

I samband med bloggens tioårsjubileum annonserade jag om en kommande nerdragning av inläggsfrekvensen. Specifikt nämnde jag inlägg om hembryggningstävlingar som något som det skulle bli mer tunnsått med. Det sista regelbundna inlägget om en hembryggartävling blev om Amylases vinterölsträff 2019. Föga anade jag att det skulle bli den sista hembryggningstävlingen jag besökte på två år. Men vi vet ju alla vad som sedan hände.

Men nu är pandemin väsentligen över, och hembryggartävlingarna är tillbaka. Med undantag från Göteborgs-SM då, men där var det ju inte pandemin utan den epedemiska myndighetsaktivismen hos en viss tillståndsenhet som ställde till det. Faktum är att jag hade som plan att skriva ett blogginlägg om årets SM. För tanken var aldrig att hembryggningstävlingar skulle vara ett förbjudet ämne på bloggen. Snarare var det slentrianmässiga återkommande inlägg som skulle upphöra. Men om det finns något speciellt att skriva om så kan det få bli ett inlägg. Och SM i Göteborg tror jag hade blivit speciellt.

Likaså känns det som läge för att skriva ett inlägg om Amylases hembryggarträffar när de är tillbaka. Som antyddes ovan var det faktiskt en vinterölsträff 2021, dock med ett begränsat antal deltagare. När sommarölsträffen gick av stapeln under gårdagen var det dock fullt besöksantal igen. Och det mesta var som vanligt. Fast ändå inte. En del saker hade ändrats, och för de flesta hade ändringen nog börjar redan innan pandemin.

Något som har varit helt nytt efter pandemin är att eventet börjar klockan 15 i stället för 13, vilket jag välkomnar. Denna förändring är kopplat till själva lokalen som hyrs, Fräntorp Folkets Hus. Dock påbörjades insläppet redan minst en kvart innan då besökarna redan hade börjat anlända*.

En annan sak som nästan gjorde att träffen ställdes in var att det var få anmälda öl. Till slut blev det ändå 20 stycken, vilket ändå är klart lägre än de fyrtiotal som var vanligt när intresset var som högst. Kanske har det att göra med att intresset för hembryggning eventuellt har peakat. Det finns vissa andra signaler på det också. Flera av de regelbundna utställarna från 10-talet verkar ha lagt ner verksamheten, eller så har de bara tröttnat på själva tillställningen. Att prissummorna har gått ner kanske också kan vara en indikation.

Besöksintresset verkar ändå hållas uppe, och biljetterna säljer snabbt slut när de släpps. Men även här märker jag att vissa som man alltid brukade träffa tidigare inte längre dyker upp. Kanske får de inte tag på biljetter, men jag gissar också att intresset kan ha svalnat. 

Ölmässigt var det dock bra variation och hög kvalitet. Det var endast en acetaldehydbomb som jag kände mig nödgad att vaska. I övrigt var det glädjande med flera ickegrumsiga ipor som samtidigt hade moderna tropiska humlearomer. Vinnaren Simon Svensson hade en riktigt alkoholtung variant på 12 % som ändå höll fräschören uppe**. Ännu bättre var Sebastian Rutgerssons mer måttliga version på runt 7 %. Den förde lite tankarna tillbaka till High Nose Herr Hemlig som lite grand var "peak ipa" för mig.

Det var en hel del suröl, och själv bidrog jag med två stycken; Pseudogeuze 7 och Mosaik. Den förstnämnda var ämnad för SM 2020 (och sedemera 2022). Den sistnämnda var ämnad för sommarölsträffen 2020. Det var dock rätt meckigt och stressigt med två öl, något jag har noterat tidigare. Att jag ändå ställde upp med två öl var förstås på grund av att SM uteblev. Och tack vare pandemin har jag gott om suröl stående.

Men det var ett ständigt springande fram och tillbaka till kylskåpet i köket för att ställa in och ta ut flaskor. Dessutom ville jag förstås hinna gå runt och prova andras öl och provsmaka. Tyvärr lyckades jag förväxla mina öl så att besökare under den första halvan av tävlingen felaktigt trodde att de drack en geuze när de i själva verket drack en torrhumlad lambik och vice versa. Att ingen reagerade smakmässigt på detta är lite anmärknintgsvärt.

Lite relaterat till det så gick jag runt med min SNPA-klon och Bigfoot-klon och lät bekanta prova blint. Att den förstnämnda inte skulle vara helt lätt att gissa var förväntat. Men den andra var mer förvånande. Och i synnerhet att det ens var svårt att gissa vilket land det handlade om. Många gissade på en engelsk öl, och underskattade dessutom alkoholhalten ordentligt. Det illustrerar något jag har skrivit om tidigare; att de flesta helt enkelt underskattar hur svårt det är att känna igen smaker när man testar blint och inte bara kan fabulera.

Utöver egna öl var dessutom Brasse representerad. Vid fyllningen tog vi ut lite extra lambik, blandade med mörkt kandisocker och trycksatte kolsyra. Det blev en väl avväg blandning med en trevlig sötma som inte var kväljande. Kandisockret hade utöver sötman även bidragit med en fin kolaton. Det hela belönades med en silvermedalj.

Jag hoppas intresset att ställa ut håller i sig och helst ökar så att det blir fler träffar framöver. Dock kan det nog dröja innan jag skriver om det igen. Och det kommer nog dröja ett litet tag innan jag skriver nästa inlägg alls. Sommarölsträffen känns som en bra avslutning på...ja, nånting. Nu ska jag ägna mig åt annat ett tag. Vi ses efter sommaren.

* Ölnördar har en märklig fäbless för att komma tidigt, och gärna väl före utsatt tid.

** Dock tror jag den hade vunnit på att hamna under 10 %.

Amylases vinterölsträff 2019

Foto: Sven Nilsson.

Med min kommande neddragning i beaktande kan detta vara min sista rapport från en Amylase-träff. Och lika bra det, jag känner att jag inte har så mycket nytt att tillägga. På vinterölsfronten intet nytt, same procedure as every year, inte är nytt under solen. Sture hälsade folk välkomna, julmusik av Take 6 m.fl. strömmade ur högtalarna, korv fanns till försäljning, Sture meddelade vinnaren vilket var en imperial stout*. Allt var precis som vanligt, och väldigt trevligt.

Fast en grej skiljde faktiskt. Det var färst tävlande öl på länge, endast 21 stycken. När jag började hänga på de här träffarna för tio år sedan var det väl ungefär så många bidrag också, men det var nog samtidigt färre besökare. Numera säljs biljetterna slut på någon dag. Så det var större åtgång än någonsin, och mitt bidrag tog slut redan innan kl. 15. Och då hade jag ändå drygt 10 l med mig, av en rätt alkoholstark öl dessutom. Att det tar slut så fort brukar vara ett tecken på en bra placering, men så icke denna gång.

Fördelen med endast 21 bidrag var att man faktiskt hann prova alla ölen i lugn och ro. Med 5 cl per öl blev det dessutom en rimlig mängd, och dessutom kunde man prova om de man tyckte var bäst. Det var inga tekniskt dåliga öl i år, utom genomgående hög kvalitet med några små skavanker här och där. Däremot en hel del som inte riktigt föll mig i smaken av olika skäl. De som föll mig i läppen allra mest var en sketen ljus lager (Nyzell & Hellström), en Dupont-saison (Ottosson och Petterson), en brunporter (Nilsson, Hagman & Bengelsdorff), en svart-ipa (Bråse & Rutgersson) samt en jox-fri imperial stout (Lundqvist).

Och allra bäst tyckte jag öl nummer 21 var, en mörk stark belgare (Odén & Windeman) som påminde en hel del om Gouden Carolus Cuvée van de Kaizer. Den var jäst med Safbrew T-58 som med sin låga utjäsning hade lämnat en ganska påtaglig restsötma. Bryggarna hade försökt få ner FG medelst champagnejäst, vilket jag passade på att förklara det futila i. Och lika bra var nog det; jag tror inte att den hade vunnit på större utjäsning.

Ja, det var det det. En del av oss ses säkert på sommarölsträffen, dock sannolikt inte här på bloggen.

* Numera måste det dock vara en pastry stout.

Amylases sommarölsträff 2019

På något sätt känns det som en avslutningsfest när sommarölen får träffas i i Fräntorps Folkets Hus i början av juni. Bryggsäsongen är över, prylarna har återbördats till källaren, Brasse har (delvis) tömts och blivit påfylld igen. Och så får man inleda sommaren med att dricka resultatet av egna och andras mödor. I år var det för första gången sedan 2015 inte varmt och soligt väder ute, och temperaturen inne i salen var mer uthärdlig.

Ölutbudet var hyfsat varierat med endast (!) sex ipor. Därutöver fanns det ett gäng ljusa lageröl, några veteöl, några surisar, några saisoner, en mil, och lite annat smått och gott. Det fanns något enstaka tveksamt öl, i övrigt var det välgjort över hela linjen. Själv ställde jag upp med två öl, dels min senaste p-geuze, men även med ett gäng flaskor av Brasse 3 som hade blivit stående. Som man kan se på resultatlistan så gick det klart bättre för Brasse med en bronsmedalj. Precis som på SM så är det med Brasse jag numera får medaljer, och jag tror den stora skillnaden är Brasse själv. Det är fatet som ger lite extra karaktär som blir pricken över i:et.

Lagerölstrenden hade alltså hittat även till sommarölsträffen detta år, och det serverades flera utmärkta dylika. Allra bäst - även totalt sett - var en självrunnen ljus lager från Fredrik Berggren. Den var endast två veckor gammal och räckte därmed ett rejält långfinger åt alla "lager måste lagras"-tomtar. Tyvärr fick den skandalöst nog bara en sjätteplats. De som placerade sig högre var förvisso samtliga utmärkta öl. I synnerhet gillade jag #11 som var en riktigt snygg ipa utan humlebränna eller överdrivet grums. Vinnarölet var överraskande bra för att vara en frukt-ipa. Normalt tycker jag frukten brukar stjälpa snarare än hjälpa, men här funkade den faktiskt ganska bra.

Efter att ha fått ta emot publikens jubel för tredjeplatsen och slängt flaskorna i återvinningen så drog vi som tidigare år vidare till Ölstugan Tullen Kålltorp, och därefter till mi casa där det öppnades lagrad chablis och riesling bland annat.

Amylases Vinterölsträff 2018

Bild: Amylase.

Från början kallades Amylases Vinterölsträff enligt egen utsago för julölsträffen. Men efter ett tag ändrade man till det nuvarande namnet med motiveringen att det skulle serveras annat än endast flytande pepparkaka. Numera har de kryddade julölens roll tagits över av sliskiga efterrättstout. Årets upplaga hade gott som de sistnämnda men bara någon enstaka av det förstnämnda.

Men det fanns en hel del god öl också. Jag hade faktiskt riktigt svårt att välja ut vilka jag skulle rösta på bland sju riktigt välgjorda öl. Hela tre stycken kornvin serverades, samtliga bra, men varianterna från Fredrik Nilsson respektive Fritiof Albin var båda högst medaljvärda. Den förstnämnda var i klassisk brittisk stil, medan den sistnämnda hade lite modernare humle och påminde en del om Bötet.

I kategorin icke-sliskig stout och porter hade Peter Nilsson & Siamak Salarzadeth med sig en riktigt bra imperial stout i Yeti-anda, helt i min smak. I andra änden av ABV-spektrat hade Gnoff & Yonna Berglund en rikigt välgjord, smakrik men samtidigt lättdrucken brunporter på 3,6 %. I mellansegmentet hade Rolf Steen och Johan Häggström gjort varsin riktigt bra vanlig jävla porter med snygga kaffetoner, medan Tomas Lundqvist et al hade en snygg välhumlad variant.

Tröttnade man på mörka öl och ville ha något välhumlat hade makarna Singerer med sig en riktigt bra och fräsch ipa. Den hade behandlats med enzymer och klassades följaktligen som en brut-ipa. Men de där extra utjästa SG-punkterna hade knappast någon betydelse; det var en klassisk västkust-ipa helt enkelt, och en förbannat bra sådan. Tyvärr fick den nästan skandalöst låga poäng i resultatlistan.

Som synes gick det ganska bra mitt eget bidrag Kanadatolvan, som hamnade precis utanför prispallen. Jag var lite osäker på huruvida den skulle bara färdigkolsyrad och i gott skick endast dryga två veckor efter flasktappningen, men den smakade faktiskt riktigt bra. Förhoppningsvis kan detta vara en tankeställare för alla som envist hävdar att slika öl måste jäsas i 3-4 veckor och sedan stå ett halvår innan den är drickfärdig.

I samband med prisutdelningen meddelades att sommarölsträffen 2019 kommer äga rum om exakt ett halvår, d.v.s. 1 juni. Om allt går som planerat kommer jag vara där och ställa upp med min nästa pseudogeuze.

Amylases sommarölsträff 2018

Vid årets sommarölsträff slogs ett antal rekord. Dels hade biljetterna sålt slut på nolltid*. Samtidigt var det färre utställare än vanligt vilket gjorde att ölen tog slut snabbare än någonsin. Mina 9-10 liter var slut innan klockan 15, vilket normalt är en garant för att man vunnit åtminstone någon slags medalj. Det var dessutom rekordvarmt inne i lokalen, och folk satte sig i den 26-gradiga svalkan på utsidan och drack sin öl.

Det var också ett rekordjämnt startfält utan några egentliga svackor men heller inte med några riktiga toppar. Jag vaskade visserligen några öl, men det berodde på överdosering av specialingredienser snarare än bryggtekniska brister. En titt på resultatlistan visar hur jämnt det var även poängmässigt, även om vinnaren** hade rejäl marginal ner till tvåan.

Ingen av mina favoriter fanns bland medaljörerna dock. Den kanske största favoriten var något otippat en fruktmjöd. Till årets träff hade mjöd fått dispens för att ställa upp, dock utom tävlan. Jag har aldrig gillat fruktmjöd tidigare, tycker de ofta är spritiga och vresiga. Men en nyckel kan vara att Alex Ek som ställde upp med två sorter främst (enbart?) gör söt mjöd, vilket jag tyckte harmoniserade bättre med frukten. Varianten med svarta vinbär var bäst och förde tankarna till ett mörkare dessertvin, även om alkoholhalten var mer måttlig på cirka 10 %.

Mina röster fick jag dock ge till tre öl. Bronset hamnade hos öl #8, en visuellt skitful men lättdrucken och samtidigt förtjänstfullt besk session-ipa av makarna Singerer. Mitt silver fick  #23 av Thomas Mattson. När de flesta saisoner numera spetsas med diverse frukt, örter och annat jox, känns det befriande med en helt vanlig variant. Att den dessutom var jäst med en Dupont-stam gjorde inte saken sämre. Mitt guld gick till #24, en vanlig rättfram pilsner av Tomas Lundqvist.

Egentligen hade jag kunnat stuvat om ordningen på ovanstående tre öl godtyckligt, men de var i alla fall mina favoriter. Kanske kunde den fräscha fruktölen #20 ha tagit sig in bland de tre, den satt rätt fint i hettan.

Nåväl, nästa gång det är samling vid pumpen i Fräntorps Folkets Hus är satt till 1 december, och då lär det vara lite svalare.

* Den exakta tiden har tyvärr smitit från min hjärna, men det handlade om några timmar.
** Ett bra exempel på just fenomenet "för mycket av det goda", i detta fall ingefära.

Amylases vinterölsträff 2017

Där är bedragaren.

Efter några år med en sjunkande trend vad gäller hembrygdernas kvalitet, så är det glädjande att kunna konstatera att årets vinterölsträff var en av de bästa på den fronten. Det var helt enkelt välgjord öl i stort sett rakt över hela startfältet, och det var bara i något enskaka undantagsfall jag fick vaska något öl på grund av lite tveksamma jäsbiprodukter. Men i stort sett var det renjästa öl, och kryddor och andra smaksättare hade i de flesta fall tillsatts med eftertanke i stället för att följa devisen "mer är bättre"

Vad resultatet beträffar så var vinnaren en ipa åt det klassiska hållet. Dels såg den inte ut som dy, dels hade den en ganska markerad beska som komplement till de obligatoriska tropisk frukt-humlearomerna. Dessutom hade den inga gräsiga, gröna slicka-på-pellet-toner som man ibland kan känna i dagens ipor. Det blev en tredjeröst på denna för egen del. Vad övriga medaljörer beträffar så hade jag nog i båda fallen hellre sett att de hade fått medaljerna för något av sina alster vid tidigare träffar. Kul att en suröl kan ta medalj förstås, men det hade varit ännu roligare med en helt ren berliner weisse, men det lär vi förstås aldrig få se tyvärr.

Min förstaröst gick till en alldeles utmärkt stark skotte (eller ett kornvin helt enkelt) vid namn Kilt Lifter. Den lyfte inga visserligen inga kiltar vad jag kunde se, men den hade en riktigt snygg maltighet, med bara aningen för hög sötma. Lika god maltighet hade långkokskornvinet Long Boil Snake Oil, men då den hade en smula väl hög (och lätt störande) alkoholhalt fick den nöja sig med att vara bubblare. Bubblare blev det faktiskt ett stort gäng, och utan att ens nämna hälften så vill jag lyfta fram det lättdruckna och snygghumlade Rågöl (#2), det Hibernationinspirerade A new kind of boring (#18) och Maple Coffee Imperial Stout (#19) som lyckades hålla ihop denna typ av öl tack vare snygga kaffearomer, diskreta lönnsiraptoner, en väl avvägd sötma och en matchande rejäl beska.

Just det, jag höll på att glömma av min andraröst, den gick till Fabrikör Ekstedts vintervärmare. Innan någon nu får för sig att jag röstade på mitt eget öl (vilket jag aldrig skulle göra) så får jag väl berätta att det dök upp en bedragare som alltså serverade ett öl i mitt namn*. Dessutom hade han lyckats anmäla sitt öl ungefär samtidigt som jag anmälde mitt eget, så vi hamnade bredvid varandra vid serveringsbordet och under varandra på öllistan. När jag anlände till träffen och skulle hitta min plats så trodde jag först att jag hade anmält två öl av misstag. Nåväl, fejk-Fabrikörns visade sig vara en utmärkt klon som dessutom serverades på cask, något jag blev rätt sugen på att börja med själv kan jag erkänna.

Vad gäller äkta Fabrikörns så hade jag alltså med mig Blå chimär. Det började inte så bra då den först öppnade flaskan var en rejäl fontän utan några övriga infektionssymptom. Dock var övriga flaskor som de skulle och smakade bra. Däremot gick det inte så bra i tävlingen, men det hade jag inte väntat mig heller. Belgoöl är inget som går hem numera i dessa sammanhang om de inte är fatlagrade, kryddade eller smaksatta med något jox. Desto bättre gick för ett Eva II-derivat med muscatdruvor (#17) som ju inte var så långt från prispallen. Man får glädja sig i det lilla.

Efter att medaljerna hade delats ut, tomflaskor blivit slängda och restslattar blivit halsade drog Fabrikör, imitatör samt ett gäng ur Tolv bryggare med entourage vidare. Först hamnade vi på det trevliga lokala haket Ostindiska ölkompaniet för lite mat, sedan styrdes kosan mot själva Fabriken där kaffe serverades, och därefter diverse annan dryck. Bland notabla flaskor kan nämnas Vintervärmaren i original, några Cantillon serverade medelst en Cantillonkorg, en söt tysk riesling från 1999 samt en schysst cider från franska Ardennerna. Denna efterfest hos undertecknad har börjar bli något av en ny tradition. Vi inväntar därför sommarölsträffen anno 2018 med tillförsikt.

* Skickligt nog hade han dessutom gjort rätt på en så subtil detalj som att skriva vintervärmare med gement v.

Amylases sommarölsträff 2017

Bild: Amylase amatörbryggarförening.

Amylases sommarölsträff anno 2017 gick av stapeln under gårdagen och det mesta var som vanligt. Även om det inte var lika strålande varmt sommarväder som under fjolåret så hade lokalansvariga kompenserat för detta genom att låta elementen längs väggen som inte låg på solsidan vara på med full effekt. Därmed var det riktigt varmt och gott i hela lokalen så att svetten lackade.

Traditionsenligt förklarade Sture vid prisutdelningen att det var det bästa året hittills, något som jag inte alls kan hålla med om. Jag tyckte det ölmässigt var en av de mest mediokra upplagorna på flera år. Det kan delvis bero på att man blir allt mer kräsen med åren, men en annan förklaring är att ett antal duktiga bryggare inte har ställt upp de senaste åren och att de nya som har tillkommit har haft öl som hållit en ganska blandad kvalitet. Osvuret är bäst, men jag kan konstatera att det var ett par-tre öl som vaskades, och en stor majoritet som var okej men ingenting jag var sugen på att ta mer av. Några öl var dock så bra att jag tog om en eller flera gånger.

Till vänster om mig stod Fredrik Berggren med en självrunnen tjeckisk lager på små tioliters ekfat. Diacetyelen fanns där på godkänd nivå och rikliga mängder saaz-humlen gav den rätta humliga aromen. Vattenbehandlingen och beskan drog dock mer åt det nordtyska hållet, så eventuella ölstilstalibaner rynkade säkert på näsan. Själv tyckte jag det var riktigt gott och tog om flera gånger samt gav den min förstaröst. Till höger om stod en annan Fredrik med en välhumlad folköl med namnet Dramsvik midsommaröl som jag också tog om av och som blev tillställningens bubblare.

Ett stort antal ipor serverades traditionsenligt, men i år var grumligheten generellt högre än tidigare. Naturligtvis är det New England-ipan som är idealet för många. De som serverades stärkte min uppfattning att den här extrema grumligheten endast är en gimmick. De var vare sig fylligare eller mer humlearomatiska än mångra andra - mindre grumliga - ipor som har serverats tidigare år. Allmänt var det många halvräliga ipor där man kunde misstänka ofärsk humle eller tveksamma jäsningar. En som dock passerade mitt nålsöga var New Partille IPA från Anders Aideborn. Tidigare år hade den nog fått nöja sig med att bli en bubblare men nu fick den min andraplats.

Min tredjeplats gick till Herr & Fru Singer med Hunter Destroyer Machine, ett välgjort kornvin som jag dock inte tog om av mest för att det var rejält aloholstarkt och jag ville ta det lite lugnt med pocenten. Bryggarna fick tyvärr ingen medalj för detta öl, men de kunde i stället trösta sig med guldet för en ipa som jag personligen inte höll lika högt. Men det var grumligt så att det räckte och blev över i alla fall. Ingen av medaljölen slog an någon sträng hos mig i år, vilket aldrig har hänt förut. Ingen av mina röster gick heller till öl som fick medalj, men de kom i alla fall högt upp i resultatlistan.

För egen del hade jag med mig två olika suröl i år, min fjärde p-geuze samt min senaste tillika sista vinbärslambik. En nackdel med att ha med två öl vara att det blev mer spring och passande för att se till att upphällningskannorna inte blev tomma. För båda ölen tog mina 11 liter slut lagom till prisutdelningen och de fick hyfsade placeringar. men det som känns att peak suröl inträffade för några år sedan då jag med i princip samma öl kammade hem betydligt högre poäng och även en silvermedalj. Det kommer dock inte hindra mig från att ta med någon lambikprodukt till nästa års sommarölsträff. Men först ska det bli en Vinterölträff, som meddelades inträffa 2 december i år.

Amylases Vinterölsträff 2016

Bild: Amylase.

Årets upplaga av Amylases Vinterölsträff kan beskrivas med två kärnfulla punkter; det var jämnt i såväl kvalitet som i röstfördelningen, och det var mycket porter och stout, kanske mer än vanligt. Efter en liten dipp förra året var det åter över 40 öl anmälda. Därmed blir det nästan orimligt att pröva alla öl, och min strategi var att sålla bort främst sådant som var starkt och som jag inte lockades av. Ett par kryddade öl ströks direkt, och jag missade också de två ölen högst upp på prispallen. Dessa var båda "imperial stout med jox i" där jag med jox avser sådant som kaffe, vanilj, ekkuber, kakao etc.

De öl jag provade betades mestadels av i nummerordning. Det första ölet var Ljus vintervärmare (#1), en ljus, stark belgare från två för mig nya ansikten. När jag kastade ett getöga på (det föredömligt enkelt beskrivna) receptet såg det märkligt bekant ut. Efter att ha kollat med bryggarna så visade det sig vara min guldtripel från 2012 som de hade hittat i ett gammalt nummer av Hembryggaren. Helt i min anda hade bryggarna inte kopierat receptet rakt av utan gjort smärre justeringar som att exempelvis köra med pilsnermalt. Gott var det onekligen, och det var väl något av en bubblare för egen del, men den fick klara sig utan min röst vilket den gjorde ganska bra.

Min absoluta favorit var Stallbacka Pils, en ytterst välgjord stram tysk pils från äkta paret Ekström med den rätta lätt svavliga jästprofilen, örtig humle och stram beska. Att den faktiskt lyckades sno åt sig en tredjeplats tyckte jag faktiskt var glädjande. En inte alltför vågad gissning var att den främst fick röster från andra bryggare.

Mitt andraval var en lättdrucken men ändå smakrik mild från Carl-Fredrik Tiger (#40). Den kunde likaväl ha varit bryggd på de brittiska öarna, och man kunde få för sig att gatan utanför lokalen skiftade till vänstertrafik medan man drack den.

Min tredjeröst gick till en av träffens få välhumlade öl. Med 1998 (#20) visade Jacob Öhrvall med all önskvärd tydlighet att det går utmärkt att göra humlebomber med mycket karamellmalt. Att dessutom undlåta att kalla den för ipa ger bonuspoäng. En välförtjänt femteplats blev det till slut.

Mitt eget kornvin hade ingen strykande åtgång och hamnade mitt i resultatlistan. Möjligen blev en del förvirrade av att jag bredvid hade en skylt med "Utomtävlandeöl" som jag bjöd ut enstaka flaskor av en gång i timman. Men det hade jag även på SM när jag fick ett silver i folkets val så de flesta besökarna fattade nog galoppen ändå.

Apropå besökarna så kan jag inte låta bli att avsluta med en utvikning om några olika lite märkliga beteenden som jag genom åren har stött på från denna inhomogena grupp:

• att mitt i bryggarens åsyn grimasera åt smakprovet och vaska det i en slaskhink
• att instruera bryggaren om hur denne egentligen borde göra och förvänta sig uppskattning över detta
• att på allvar tro att det som hälls upp från Cantillon-flaskan i upphällningskannan faktiskt är Cantillon och inte hembryggt

Amylases sommarölsträff 2016

Glada medaljörer. Bild: Amylase amatörbryggarförening.

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända; att sommarölsträffens märkligt tidiga start skulle krocka med en förmiddag på stranden. Men det var bara att gilla läget och släpa sig själv och dryga 10 liter öl till Fräntorps Folkets Hus. Vilka uppoffringar gör man inte för konsten? Och svettigt värre var det. Det måste ha varit dryga 30 grader inne i själva lokalen, vilket fick de 25 på utsidan kännas riktigt svalkande, och det var många deltagare som emellanåt slog sig ner på utsidan för att dricka sin öl under lite mer behagliga förutsättningar.

Angående just ölen så har jag tidigare skrivit att de blir lite bättre för varje år, men detta år var den trenden bruten. Ölen kändes faktiskt något sämre än de senaste åren. Det var inga stolpskott, och jag hällde inte ut något öl, men det var färre toppar också. Om det var lite jämntjockt i kvaliteten så var det desto mer variation i smakerna. Det var de sedvanliga iporna förstås, och ett gäng suröl, men det fanns även några ljusa lageröl, lite mörkt, lite engelskt. Något som det var färre av än vanligt var saison, bara en enda fanns det.

Om vi ser på prispallen så var det också bra spridning. Bronsmedaljören var min personliga favorit, även om jag tyckte att varianten han var delaktig i för ett och ett halvt år sedan var snäppet bättre. Den här gången fick han bättre utdelningen i röstningen,  och det är väl ingen jättedjärv gissning att det berodde på en betydligt mer framträdande arom av nya världen-humle.

Silvermedaljören var en riktigt välgjord svart lager, men kanske inte riktigt min grej mitt i sommarhettan. Vinnaren var en riktigt välgjord ipa, men tyvärr hade bryggarna valt att pytsa i lite ingefära vilket petade bort den från röstsedeln för egen del. Men den lyckades alltså knipa guldet med liten marginal trots (eller tack vare?) ingefäran.

Min egen andraröst gick till de rutinerade rävarna Conny, Thomas & Sven från Draken som hade med sig en utmärkt real ale, dock inte deras allra bästa genom åren. Att denna typ av öl inte kan vinna medaljer i Folkets Val-tävlingar är ett litet sorgligt faktum som det bara är att acceptera. Vad gäller min tredjeröst så fanns det inget givet val, utan snarare en jämntjock massa med tänkbara kandidater. Ett tag funderade jag på att inte avge någon tredjeröst, men valde till slut Ruddalens Pale Ale om inte annat för att det var en för mig okänd bryggare, och dessa troligen har lite svårare att få röster än etablerade namn.

Det sistnämnda kan möjligtvis ha satts ur spel i år då det var mycket nya ansikten bland besökarna. Därmed blev det kanske inte lika många gratisröster för min del och min Aecht rieslik landade på en delad sjätteplats. Jag gör ett nytt försök till vintern då det förhoppningsvis ska vara lite svalare i lokalen. Med all sannolikhet kommer jag ställa upp med mitt senaste engelska kornvin. Var där eller var rektangulär.

Amylases vinterölsträff 2015

Trots suddigheten och handskrivetheten så är detta en exemplarisk receptbeskrivning för dessa tillfällen. Till alla dumpare av plottriga BeerSmith-loggar, tag lärdom!

Temat för Amylases vinterölsträff anno 2015 skulle jag vilja säga var jox. Med det menar jag en extra ingrediens som normalt inte används i den aktuella öltypen, exempelvis kryddor, arrak, choklad, ekspån, frukt etc. Detta är en trend jag även tycker mig se allmänt bland hembryggare. Det är sällan numera man ser någon brygga en helt normalstark imperial stout utan att slänga i ekkuber, vaniljstänger eller kakaobönor, och allra helst alltihop samtidigt. Jag har full förståelse för attraktionen i att brygga så, men det är oftast inget som tilltalar mig i någon större grad.

Jag föredrar i stället öl bryggda med en större enkelhet, och det fanns gott om bra sådana också. Ett gränsfall var Martin Jonssons välgjorda starka belgare, som visserligen hade dadelsirap i sig, men skillnaden mot kandisirap är väl inte sådär jättestor. Precis som för mitt eget bidrag var den jäst med Rochefort-jästen som ger fina fruktiga toner. Den kom dock inte hela vägen fram till min topp tre-lista.

Enkla och rena öl hade även min högra granne med sig. Erik Wood är en nykomling i sammanhanget, och det är alltid kul när dessa levererar välgjord öl. Ett par nybörjarmisstag gjordes dock - om man är ute efter medaljer alltså. Ett sådant var att ta med sig flera (tre) öl. Då riskerar man att rösterna sprids ut på de olika ölen i viss mån. De flesta som röstar väljer nog omedvetet bort att rösta på två olika öl från samma bryggare. Kanske påverkades jag själv när jag stod i valet att ge hans dubbel-ipa min andraröst, men den föll till slut på den likaledes välbryggda dubbel-ipan Red Nosed av Magnus Alwå. Denna öl blev också tävlingens silvermedaljör.

Ett annat nybörjarmisstag var att bara ta med sig 5 liter per öl. Det förslår inte om man ska vara med och tävla om guldet. Nu fick dock Eriks bocköl en mycket välförtjänt bronsmedalj, men tittar man i resultatlistan ser man dels att den hade god nytta av min förstaröst (3 p), dels att den sannolikt hade snott silverplatsen om den inte hade tagit slut halvvägs in i tävlingen.

Mot vinnaren fanns dock inte mycket att göra, och det var knappast förvånande att detta öl vann. Det var alltså Fermentörerna (två av mina bryggkollegor i Tolv bryggare-kollektivet samt en groupie) som hade gjort en arraksboll-porter lite i samma anda som Imperial Biscotti Break, Yellow Belly och Noah. Det är en typ av öl som inte tilltalar mig i någon större utsträckning (Biscotti Break undantaget), men med tanke på hur välgjord den var samt populariteten hos denna slags öl var resultatet ganska väntat.

För egen del blev det en blygsam placering i mitten på resultatlistan för min Bälgoporter, vilket kanske var lite sämre än väntat med tanke på att mina 11 liter gick åt. Men så är det, det är bara att ta nya tag. Nästa år pekar mycket mot att mitt bidrag blir ett kornvin, men den som lever får se. Först ska det ju bli en sommarölsträff också, och jag hoppas att vi ses där.

Amylases sommarölsträff 2015

Delar av Brasse-gänget står och njuter av sin egen förträfflighet. Bildtack till Christian Johansson.

Det var ett tag sedan sist, men nu måste jag åter klaga på oskicket att förlägga öltävlingar och -provningar till dygnets ljusaste timmar. I år hade Amylase lyckats pricka en av sommarens första riktigt vackra dagar, och med start kl. 12 för bryggarna missade man just de bästa timmarna då man kanske hade velat göra något soft i solen. I synnerhet som jag var rätt bakis efter att ha tagit något glas för mycket kvällen innan, exempelvis två (eller var det tre) av Fabrikörns säsongsöl.

På grund av mitt ej hundraprocentiga tillstånd iakttog jag en viss restriktiv hållning till vilka öl jag provade. Jag valde direkt bort allt mörkt eller starkt, och jag provade väl ungefär 20 av totalt 31 tävlande öl. Ett öl som därmed föll bort var bronsmedaljören, en rejält stark dubbel-ipa på 12 % med en massa tillsatt tropisk frukt. När jag halvvägs in i tävlingen började höra rykten om att den var väldigt bra gick jag bort för ett smakprov, men då var den redan slut. Detta kan mycket väl ha berövat den från en ännu bättre placering, ty det var ganska jämnt i toppen. Ett stalltips om man är ute efter att ta medalj i sådana här folkets val-tävlingar är att ta med betydligt mer än den lägsta tillåtna mängden, oftast krävs det bortåt dubbla mängden om ett populärt öl ska räcka under hela tillställningen.

Bland de faktiska somriga ölen fanns det en ganska hyfsad spännvidd med bland annat välgjorda witbier, hefeweizen och tysk pilsner. Som vanligt fanns det en radda ipor, och även om de flesta var goda så fanns det en gemensam nämnare som gjorde att inte någon av dem fick min röst. De kändes överdrivet vattenbehandlade med en tydlig gips-ton som jag tyckte störde en smula. Detta är ett fenomen jag tycker mig ha stött på allt mer bland hembryggare de senaste två åren, och även bland vissa kommersiella öl. Jag vet inte om det beror på det ökande användandet av vattenbehandlingsprogram, eller om man helt enkelt vill ha det så.

Annars blev årets sommarölsträff det stora genombrottet för surölet i dessa sammanhang. Visst har suröl vunnit medaljer tidigare, men i år dominerade de faktiskt. Det var dels premiär för Brasse-ölen, och den hade utvecklat en fin och distinkt syrlighet utan ättiksyrainslag. Det fanns en tydlig fat-ton, men den var inte störande. I övrigt var ölet rent, fruktigt och friskt, och belönades med en hedrande femteplats. Själv gjorde jag ett undantag från min regel att inte rösta på mina egna öl och gav den min andraplats.

Daniel Rutgersson och Patrik Andersson hade som vanligt med sig en suröl, även denna gång med diverse frukter i. Det var väldigt gott, men möjligen en smula alkoholtungt och även lite ättiksyrligt så jag valde att ge det min tredjeröst. Det hamnade till slut på fjärdeplats i tävlingen. Andraplatsen gick glädjande nog till min egen pseudogeuze, vilket jag nog inte riktigt hade vågat hoppas på, då den kanske också var i suraste laget. Men den gick uppenbarligen hem hos surölsälskarna.

En annan suröl som nog gick hem hos fler än de notoriska surölsälskarna var vinnarölet från Henrik Erlandsson. Hans torrhumlade berliner weisse är ännu ett bevis på vilket lyckat koncept torrhumlade suröl är, och hur annorlunda humlearomen blir i ett sådant öl. De ingående humlesorterna var jag inte ens i närheten av att gissa mig till (en var amarillo om jag inte missminner mig), utan här hade de transformerats till en väldigt blommig tropisk fruktighet, med tydliga inslag av flädersaft. Eftersom jag stod precis intill bryggaren var detta det första ölet jag provade, och jag insåg direkt att det var en potentiell vinnare. Så blev det således också, och det var inget annat öl som föll mig personligen mer i smaken heller. Ett stort grattis till vinnaren, och på återseende vid vinterölsträffen.

Amylases Vinterölsträff 2014

En kärnfull brunölsspec.

Jag och andra tjatar ständigt om hur ölen på Amylases träffar blir bättre från gång till gång. Och nu blir det samma visa igen. På Vinterölsträffen 2014 var kvaliteten högre än någonsin. Det är egentligen inte topparna som blivit så mycket bättte, utan snarare är det medel- och lägstanivån som ständigt höjs. Av årets 38 bidrag provade jag ett tjugotal, och alla höll hög klass. För en gångs skull behövde jag inte vaska ett enda öl, något som jag inte har så där jättehög tröskel för. Bredden var också imponerande, även om imperial stout/porter dominerade stort rent numerärt. Men det bjöds bland annat även på ett par kornvin, några berliner weisse med olika smaksättningar, några mörka belgare samt ett gäng ipor givetvis.

En annan intressant grej var att jag inte röstade på någon av årets medaljörer. Bronsmedaljören var en mycket välgjord flamländsk suröl med hallon, men kanske inte riktigt min grej fullt ut. Silvermedaljören var en dubbel-ipa från Rick Lindqvist och Malin Jessen som var precis så god som man kunde förvänta sig. Samtidigt var det en av de fulaste öl jag någonsin sett, och påminde mest om välskummad dy. Jag brukar inte lägga speciellt stor vikt vid öls utseende, men med tanke på konkurrensen var detta fullt tillräckligt för att försvinna från mina medaljdiskussioner.

Guldvinnaren var den enda av medaljkandidaterna som jag hade som en bubblare. Den var en ytterst välbalanserad imperial stout från det ordinarie Draken-gänget med mjuka rostade toner. Den föll dock i hård konkurrens med Misfire, en imperial stout från Bearded Rabitt Brewery med lite tuffare rostad profil á lá Yeti. Denna öl blev mitt tredjeval.

Mitt andraval gick till några som för mig är nykomlingar i sammanhanget, även om de tydligen hade varit med på sommarölsträffen 2010 som den gången hölls i augusti med anledning av att Amylase arrangerade SM i maj det året. Christer Blom och Weine Svensson hade med sig tre öl, och deras moderna lager (#38) satt som ett smäck. Den var kanske en smula ung med lite svavliga jästtoner, men jag tyckte den var ytterst välgjord med ganska diskret nya värden-humle. Smakade mer som en pilsner egentligen. Jag gick vid upprepade tillfällen och tog om av denna när jag hade tröttnat på de många tyngre ölen som ställdes ut.

Mitt förstaval gick slutligen till Martin Jonsson med en väldigt välgjord mörk belgare (#29). Att den fick nöja sig med en niondeplats tycker jag är snudd på skandal, men indikerar väl hur enkelspårig ölsmaken hos många ölentusiaster är. Det är humlebomber, imperial stout och på sistone även en och annan suröl som får priserna. Det tycker jag är lite trist och enahanda.

För egen del hade jag inte så stora ambitioner med min Brunöl, utan räknade med en plats i mitten av resultatlistan. Så blev också fallet, men jag fick ändå intrycket att många av de som uppskattar lite mer finstämda öl röstade på den. Till sommarölsträffen 2015 kommer jag göra ett mer seriöst försök på pallen och ta med en pseudogeuze. Samt en lite mer seriös ölbeskrivning än årets snabbt improviserade ihoprafs i bilden ovan. Vi ses då och där!

Amylases sommarölsträff 2014

Foto: Amylase hembryggarförening.

Amylases sommarölsträff anno 2014 måste nog ha varit den bästa och mest varierade någonsin. Borta var störtfloden av ipor, och i stället kompletterades ett fåtal slika med ett gäng fruktöl och suröl, några belgare, ett par bittrar och lite annat smått och gott. Det enda jag saknade var en riktigt stram tysk pilsner.

Den höga och jämna kvaliteten gjorde det svårare än någonsin att utkristallisera en vinnare. Ett antal utmärkta öl som för några år sedan lätt hade kunnat få en röst fick nu bli bubblare. Dit hör fjolårets silvermedaljör Rött men inte sött från Sahtipaja, som i år inte riktigt hade samma fräscha hallonarom, men som å andra sidan var lite mindre ättiksur. Bearded Rabbit Brewery hade ett par schyssta öl, och deras Saison framboise var riktigt bra men nådde inte hela vägen fram. Amylasesnubbarna Conny & Sven hade (som vanligt?) med sig en utmärkt bitter med det rätta brittiska stuket. Grabbarna från Bruket* hade med sig två öl, varav deras sura och ganska starka ljusa belgare Dubiös var riktigt bra, men som ändå knappt missade min pall. Det fanns ytterligare ett gäng välsmakande öl som jag av risk för att tråka ut läsaren dock inte går in på mer.

De öl som till sist passerade mitt nålsöga var dels mitt tredjeval Winniefried IPA från de skäggande kaninerna, en ytterst välgjord och ren ipa med tropiska frukter från citra- och mosaichumle. Den fick dock nöja sig med en åttondeplats. Min såväl som själva tävlingens andraplats gick till Bruket med en välgjord körsbärsöl med det något krångliga namnet Cherry Williams och (S)kriket från landsbygden. Precis som Fabrikörn hade de köpt polska surkörsbär från ICA, och med det hade de lyckats få till en perfekt balanserad kriek-liknande öl. Min vinnare blev en annan fruktbaserad öl, denna gång en av tävlingens många hallonöl; en berliner weisse-baserad variant från Kåkens Brygghus med frisk men måttlig syra och den fräschaste och mest intensiva hallonaromen.

Den sistnämnda missade tyvärr pallen och fick nöja sig med en sjätteplats. De prisbelönta ölen utöver det ovan nämnda silverölet blev i stället två högst välgjorda öl som jag personligen dock inte hade som medaljkandidater. Dels vann Frank och Rose-Marie Mortensen brons med tävlingens enda porter/stout. Guldmedaljen gick till Simo Jäntti och Robin Andersson med ölet Almost Imperial IPA. Den sistnämnde jobbar till vardags som bryggare hos Dugge vilket förstås borgar för hög kvalitet. Av namnet kan man ana att det var avsett att ses som något mellan en ipa och dubbel-ipa. Oavsett vilket hade jag gärna sett att den kunde ha haft lite mer humle i sig. Men humlen vann ändå i år igen således.

Och mina öl då? Jovars, jag hade med mig Vinbärs samt Vit-ipa, och åtgången var störst av den förstnämnda vars medhavda 10 liter tog slut lagom till prisutdelningen, medan jag fick skänka ett par överblivna bomber-flaskor av den sistnämnda. Detta avspeglades sig även i placeringarna som blev tionde respektive tjugonde av cirka 40 tävlande öl totalt. Med tanke på den hårda konkurrensen får det ändå ses som rätt lyckat, även om jag väl hade lite större förhoppningar på Vinbärsen. Dock insåg jag själv när jag provsmakade den att den var i suraste laget; jag hade själv hellre sett den lite snällare i syran och hade inte röstat på den som förstaval i alla fall.

Vi ser redan fram emot vinterölsträffen då jag kommer dyka upp med något brunt.

* Bruket består av Daniel Rutgersson och Patrik Johansson med vilka jag förra sommaren bryggde samarbetsölet Tre.

Amylases vinterölsträff 2013

En medaljtyngd Fabrikör.

Så fick då äntligen de eminenta brett- och surölsbryggarna Patrik Johansson och Daniel Rutgersson ("Bruket") kliva längst upp på prispallen i en Folkets Val-tävling. Egentligen borde de ha fått göra det redan sommaren 2012, men kanske var inte tiden kommen för den lite bredare ölpubliken då. Men redan i somras kändes det som om något hade hänt när ett av deras fruktöl lyckades bryta ipa-dominansen och fick komma upp på pallen tillsammans med ytterligare ett surt fruktöl. Och nu blev det full pott, och det ytterst välförtjänt. Även om ett suröl med slånbär inte känns som något klockrent vinteröl, så var det ändå så gott att det hamnade framför allsköns tunga, mörka och maltiga öl.

I övrigt bjöds det på en blandad (och stor) kompott. Hela 41 öl deltog, och bland dessa fanns förstås en massa porter och stout, samt ett gäng ipor varav flera svarta. Men det fanns exempelvis hela fyra "scottish ale" (en något dubiös benämning, jag vet) samt lite annat smått och gott. Det stora antalet öl gjorde att man tvingades sålla en smula, men jag lyckades ändå prova cirka 25 stycken. Jag hörde mig runt bland andra deltagare om deras favoriter så att jag inte skulle missa någon medaljkandidat.

Silvermedaljen gick till "Sjukt impad" av Tomas och Patrik Andersson. Jag är osäker på huruvida de är bröder, men de hade i alla fall gjort en ekfatslagrad imperial stout. Detta är inte min favoritstil direkt, men även om det inte vara aktuellt att rösta på den så kändes den väldigt välgjord. Bronsölet röstade jag inte heller på av det enkla skälet att det var mitt eget.

Mina övriga röster gick i stället dels till "Eel marsch porter", en anspråkslös men väldigt välgjord porter bryggd av Jonas Westerlundh. Medan denna fick nöja sig med min tredjeplats gick min andraplats till en utmärkt svart-ipa "De Mörcken" av Royne Andersson, Pehr Gustavsson och Peter Nilsson.

Bland övriga öl vill jag gärna framhålla brettölet "Bräät LAMB-icus Saison" från det skäggiga kaninbryggeriet samt SHBF-kursens svart-ipa "Christmas Night IPA) under ledning av Fredrik Nävert. Plus några till som jag eventuellt har glömt.

Vi ser redan fram emot sommarens tillställning då jag ska se till att försöka försvara min medalj med något spännande. För bilder och resultat hänvisar jag till Amylases hemsida.

Amylases sommarölsträff 2013

Årets sommarölsträff genomfördes med extra bravur av föreningen Amylase. Med kort varsel fick de reda på att den tilltänkta lokalen - Fräntorps Folkets Hus - hade dubbelbokats och man fick i all hast hitta ett nytt alternativ. Det lyckades man förträffligt med, samt med att meddela samtliga berörda. Lördagen den 8 juni samlades således bryggare och annat löst folk i Backas Folkets Hus under några timmar på tidig eftermiddag, varpå vi fick lämna över lokalen till ett anländande bröllopssällskap (inte Madde & Chris dock.)

Nivån var allmänt hög även om det kanske inte var lika många fullträffar som vid senaste vinterölsträffen. Dock var det lite större variation än tidigare år. Det var betydligt färre pale ale och andra humliga öl, och i stället var det flera hefeweizen och även en kölsch för att nämna några exempel. Resutatlistan har inte publicerats i skrivande stund, och jag fick inte med mig deltagarlistan hem, så ni får ha överseende med att det kan saknas lite detaljer om de brygder och bryggare jag skriver om nedan.

Två bidrag som förtjänar ett speciellt omnämnande är de bryggare (vars namn jag inte minns) som hade bryggt en modern lager som man serverade i två versioner. Den ena rakt på, den andra genom en hop rocket, ett experiment helt i min smak. Jag får säga att jag tyckte den första versionen var klart bättre, då den senare hade väldigt gräsiga och vresiga humletoner, lite som att slicka direkt på humlekottar. Det påminde mig en aning om några amerikanska ipor på cask som jag provade på GBBF 2011, som även de hade en kantig direkt-från-humlepåsen-arom.

Själv ställde jag upp med champisölet, vilket jag inte hade så jättestora förhoppningar på. Det fick ett ganska bra mottagande och tog slut till sista droppen, så jag skulle väl gissa på en plats någonstans i mitten. Jag hade gjort en liten gimmick-grej, något som jag egentligen inte har mycket till övers för, genom att ha med vanlig champis som man fick skölja munnen med om man ville. Jag hade dock en tanke med detta tilltag mer än att skoja till det, och det var att nollställa smaklökarna för de som kom direkt från något kraftigare öl.

Nu var det som sagt inte så många humlefokuserade öl, men bland dessa var Drakens Hopfenweizen i en klass för sig denna gång, och fick föga förvånande ta emot guldmedaljerna. Dock blev detta öl endast en bubblare för mig och fick ingen röst. I stället gick mina röster till tre öl med en gemensam nämnare: frukt & bär.

Bryggeriet Sahtipaje hade förutom en sahti med sig två berliner weisse smaksatta med hallon respektive ananas (+ ytterligare någon tropisk frukt). Bakom detta finskklingande bryggerinamn ligger Timo Krjukoff med mer eller mindre medverkan från resten av familjen. Det var i alla fall hans två söner som representerade bryggeriet då Timo själv var i Toronto. Sönerna fick också kliva upp på prispallen och ta emot silvermedaljer för hallonversionen. Fullt välförtjänt då detta var mycket välgjorda öl med perfekt avvägd fruktkaraktär, och utan störande vetedegstoner eller andra orenheter. Möjligtvis hade de båda en något väl skarp syra med en lätt vinegäraktig anstrykning. Efter mycket funderande valde jag till slut att ge min förstaröst till hallonversionen och tredjerösten till den andra. Mycket bra jobbat, och jag får väl ha överseende med att man använde den svårt lokalpatriotiska och provinsiella benämningen "Floridaweisse".

Min silvermedalj gick till bryggare som jag tyckte med bred marginal förtjänade förstaplatsen i fjol. Den gången fick man ingen medalj för sin Brett & Råger, ett öl som man för övrigt hade med sig några flaskor av och bjöd på bakom utställningsborden. Nu fick man revansch med ett öl som jag vet innehöll blåbär, och som jag tror dessutom hade en del havre i sig samt var jäst med någon brett-stam. Med denna öl fick man ta emot en högst välförtjänt bronsplacering.

För att summera så var det den kanske trevligaste sommarölsträffen hittills. Det var kul att många hade med sig sommarfriska och lättdruckna öl utan alltför hög alkoholhalt. Det mest högoktaniga bidraget, en imperial wit, var även den fräsch med tydliga citrustoner. Det var kul att två fruktöl fick kliva upp på pallen och bryta humledominansen, en trend som jag hoppas ska stå i sig till nästa år. Nu ser vi fram emot vinterölsträffen där jag hörde ryktas om att datum redan var satt till den 7 december.

Amylases vinterölsträff 2012

I går var det åter dags för det kanske trevligaste hembryggningsevenemanget under året. Ett trettiotal bryggare samt hundratalet besökare samlades på Fräntorps Folkets Hus för att ägna eftermiddagen åt att prova 34 olika hembrygder. En stor eloge till Föreningen Amylase som genomförde arrangemanget på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från i fjol då det var fruktansvärt många besökare samtidigt som några fick vända i dörren så hade man infört föranmälan vilket gjorde att det var en mer rimlig mängd människor där.

Min enda invändning mot evenemanget är den opraktiska tiden. I år inträffade evenemanget på den första strålande vinterhelgdagen, och jag missade chansen till att ägna förmiddagen åt någon trevlig utomhusaktivitet, exempelvis längdskidåkning. De flesta jag pratade med höll med om att börja vid 3-4 på eftermiddagen vore mycket bättre. Men det finns kanske något vettigt skäl att börja redan kl. 13, vad vet jag.

Om vi går över till det viktigaste, nämligen ölen, så var kvaliteten högre än någonsin. Jag skippade några kryddade öl som jag ändå inte brukar uppskatta, och så missade jag att prova ytterligare fyra öl, men bland övriga var det bara två som vaskades, och dessa var det inget större fel på utan de var bara lite trista.

Mina egna öl mottogs ganska väl, men jag märkte en bit in på tillställningen att det inte var tillräckligt strykande åtgång på dem för att de skulle vara med och slåss om medaljerna. Bäst gick det för Brunportern som fick mycket beröm och uppskattning, men som i den mördande konkurrensen fick nöja sig med en tionde plats. Vetebocken hade mognat en del sedan jag provade den sist och den hamnade till slut på en helt okej sextonde plats. Vintervärmaren fick nöja sig med plats 24.

Det var faktiskt riktigt svårt att utse tre öl att rösta på, men till slut fick jag ändå bestämma mig bland sju öl som jag tyckte bäst om. Bland dessa öl fanns faktiskt inte den slutliga vinnaren med. Draken-trion Rick, Tomas och Magnus hade bryggt en svart-ipa som ungefär var samma som de vann med 2010. Den gången gav jag dem min främsta röst, men i år hade jag redan provat några andra öl som jag tyckte var bättre.

Bland mina bubblare kan nämnas en väldigt välgjord västkust-ipa (#31) från en i sammanhanget för mig ny bekantskap vid namn Karl Janred. Till skillnad från de flesta andra svenska hembryggare hade han avhållit sig från en massa specialmalt, och satsade i stället på hela 20 gram humle per liter vilket resulterade i en härlig fräsch humlearom som tilläts spela förstafiolen. Lika uppfriskande var Timo Krjukoffs Blue Berliner (#27) med perfekt syra, härliga bäriga aromer och en lätt stallig ton. Jag var lite kluven till dessa två öl. Å ena sidan utgjorde de ett perfekt avbrott till övriga tunga och/eller mörka öl. A andra sidan kändes de lite malplacerade som vinteröl. Hade de tävlat på sommarölsträffen hade de med stor sannolikhet fått min röst, nu får de nöja sig med ett hedersomnämnande här på bloggen.

Bland övriga bubblare fanns dels Fear Wolfs My Mothers Porter (#1) som kammade hem tredjeplatsen. Jag hade hellre sett att de hade vunnit i fjol med sin Mikkeller Fra Til-klon, men även denna porter höll hög klass. Martin Jonsson hade bryggt en utmärkt imperial stout (#32) som jag till slut fick välja bort.

I stället fick Martin min tredjeplatsröst med sin svart-ipa Blackout IPA (#34) som jag tyckte var snäppet bättre än vinnaren. Den hade ett härligt tryck i humlen och en skönt rostad ton som komplement, samt kändes hyfsat torr med en beska som satt som ett smäck.

Min andraplats gick till en annan imperial stout; Bättre börda (#33) av Johan Petterson och Henrik Trädgård, även de nya bekantskaper. Liksom #32 var det en imperial stout helt i min smak med mjuk rostade aromer av främst choklad men även en del kaffe. Däremot hade den en total avsaknad av salmiak och krut vilket man kan känna i höga nivåer i många amerikanska varianter och som jag inte brukar uppskatta.

Min absoluta favorit blev en ekfatslagrad old ale från Calle Tiger och Johan Häggström. Fatlagringen hade givit sköna mjuka träsmaker, och inte de här lätt kväljande vanilj- och kokostonerna man kan känna i många andra fatlagrade öl. Dessutom hade träet bistått med lite intressanta brett-aromer, vilket tillsammans med en läcker fruktighet gav ett såväl komplext som elegant öl. Det enda som jag har att invända mot var den något väl höga alkoholstyrkan som visserligen inte kändes spritig, men ändå lade ett lite tungt lock över brygden. Men ett kul, välgjort och spännande öl var det som hade förtjänat en lite bättre placering än att bli elva.

Amylases sommarölsträff 2012

Förra lördagens eftermiddag tillbringade jag i Fräntorps Folkets Hus med att prova andra hembryggares alster. För bilder och resultat, se föreningen Amylases hemsida. Jag brukar normalt stå över detta event, främst på grund av den lite märkliga tiden; jag är inte så sugen på att hinka bärs mellan klockan 12 och 16 en strålande sommardag. Men i år hade jag ju bryggt en öl med humlesorten summer, och då kände jag att jag var tvungen att ställa upp. Vädret blev till slut ganska halvdant, så jag missade väl inte så mycket.

Som jag hade väntat mig blev det en ganska blygsam placering för egen del. Mitt bidrag fick mycket beröm för att vara välgjort och lättdrucket - "en perfekt sommaröl" - men humlearomen var alltför diskret för att den skulle kunna hävda sig. Detta förstärktes nog dessutom av att ölen före mig i nummerordningen var en humlestinn veteöl från Drakenbryggarna Rick, Tomas och Magnus.

Generellt sett var det en ganska hög och jämn nivå på ölen, och de fåtal öl som jag vaskade var snarare av typen inte helt lyckade experimentöl, bland annat ett öl jäst med kronjäst och ett annat med Brettanomyces. Det sistnämnda i kombination med att det luktar lite skumt i skrivande stund från min egen brettanomycesjäsning känns lite oroande. Jag tror dock att det var en annan art av Brettanomyces som hade använts.

I övrigt var det som vanligt ganska många vad jag kallar "mellanmjölksöl". Med det menar jag någon slags Pale Ale, mörkt bärnstens- till kopparfärgad från generösa mängder specialmalt (gärna många sorter), måttlig humlearom och beska, ofta från en blandning av huvudsakligen engelska humlesorter med en liten skvätt Cascade eller liknande. Detta är en slags öl som jag tycker måste vara ytterst välgjord för att vara intressant, och det var bara "Summer real ale" (#20) som riktigt föll mig i smaken. Den kändes som kommen direkt från de brittiska öarna med sin fräscha malt- och jästfruktighet och pigga träiga brittiska humlearomer. Den var en het medaljkandidat för mig men hamnade till sist precis utanför min topp tre-lista.

I stället gick min tredjeplats till den slutliga vinnaren, den ovan redan omnämnda "Drakens Hopfenweizen" (#2). Jag hörde någon lakoniskt konstatera att "det är alltid ett välhumlat öl som vinner", och det ligger förvisso mycket i det. Samtidigt är gänget bakom Drakens humlestinna öl väldigt skickliga på just detta, så det är väl upp till oss andra att utmana dem med att göra andra ölstilar lika bra. Och i år tyckte jag faktiskt att det var två som hade lyckats med detta.

Min nummer två var också ett tyskt veteöl i grunden, fast smaksatt med hallon. Det var både ett mycket vackert och uppfriskande öl med en fräsch och lätt syrlig hallonton. Jag pratar alltså om "Red summer" (#9) av Martin Jonsson. Tyvärr fick han nöja sig med en något orättvis elfte plats.

Alltför underskattad var även min vinnare "Brett och Råger" (#12), som var bryggd av Daniel Rutgersson och Patrik Johansson, grabbarna bakom det inte helt lyckade brettölet. I detta öl hade man först jäst med någon vanlig (belgisk?) jäststam, för att därefter tillsätta bottensatsen från Fantôme- och Kriek de Ranke-flaskor. Resultatet var en underbart fruktig, torr öl med en mjuk och behaglig syra. Det optimala sommarölet helt enkelt.