söndag 28 december 2014

Brygd #134: Trippel



När jag nyligen öppnade en flaska Green Flash Trippel kunde språkpolisen inom mig inte låta bli att notera stavningen med två p. Nu kan ju aldrig ett namn vara fel egentligen, men den normala stavningen i ölsammanhang är dock tripel på nederländska, även om google translate godkänner trippel också. Kanske finns den någon språklig subtilitet här som går mig förbi. Hursom insåg jag att jag i min strävan efter att använda försvenskade ölnamn givetvis skulle stava med två p.

Senast jag gav mig på att brygga en belgisk tripel slutade det med ett SM-guld i klass 9, så jag känner onekligen en viss press på mig att detta ska bli ett riktigt bra öl. Det blir inte en fullständig kopia då jag har ändrat receptet på några punkter.

Dels har jag bytt ut malten mot lite mer stilistiskt korrekt pilsnermalt. Varför jag valde pale ale-malt sist kan jag faktiskt inte erinra mig, men det blev ju väldigt bra ändå.

På jästsidan blir det ett för mig oprövat kort, nämligen Achouffe-jästen i Wyeasts tappning. Senast det begav sig använde jag Chimay-jästen som jag är ganska förtrogen med, men nu är det dags att prova något nytt. Jag har hört mycket positivt om denna jäststam, så jag ser fram emot resultatet med tillförsikt.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1080
  • FG 1007
  • Abv 9,6 %
  • IBU 30
  • SRM 3 (halmgult)
Malt och extraktgivare:
  • 6 kg pilsnermalt
  • 1 kg strösocker
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 30 g savinjski golding i 20 minuter
  • 30 g saaz i 20 minuter
Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3522 (halva jästkakan från Enkeln)
  • Vid 18-19 C i 5 dagar
  • Vid 21-23 C i 20 dagar
Övrigt:
  • Vattenjustering med 4 g kalciumsulfat, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet.
  • Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 8 g/l
Fabrikörn vs. Westmalle (2015-02-11):

Att hitta en tripel-motståndare var inte så lätt som jag trodde. Det finns ett gäng i beställningssortimentet, men ingen i det ordinarie efter att Westmalle petades nyligen. Den sistnämnda finns dock fortfarande kvar i Nordstans bolag, och där finns i skrivande stund även det fantastiska ölet Dupont Avec Les Bons Voeux. Kring det sistnämnda kan ölstilstalibaner kriga huruvida det är en tripel eller en saison. Själv skiter jag högaktningsfullt i vilket, men väljer bort ölet eftersom det har en så väldigt karaktäristisk jästprofil. Westmalle Tripel (WT) är ändå ett arketypiskt öl, och även om jag är lite ambivalent till det så blir det en bra motståndare.

Upphällda är ölen helt identiska; halmgula, nästan helt klara, och med ett stort och krämigt vitt skum.

Aromen både lik men annorlunda. Det finns en sädigt maltighet som ändå är mer påfallande hos WT. Fabrikörns är lite fruktigare med ton av mandelmassa och kanske lite acetaldehyd, svårt att säga. Humligheten är tillbakadragen i båda ölen, men måhända något mer framträdande hos Fabrikörns. WT har en lätt alkoholisk ton som initialt finns hos Fabrikörns men som snabbt försvinner.

Munkänsla, kolsyra, torrhet och beska är likvärdiga, och det känns som att sulfatnivån är helt perfekt avvägd hos Fabrikörns.

Det blev en tuff match detta, och jag kan faktiskt inte bestämma mig för en vinnare. WT är som sagt ingen personlig favorit, och att jag till skillnad från senast inte lyckades bekämpa den får jag se som ett litet misslyckande. En orsak kan vara att jag glömde av att tillsätta sockret tills efter det hade jäst klart. Kanske fanns det lite för lite jäst i suspension för att ordentligt bryta ner acetaldehyden från strösockerjäsningen.

Med hänsyn taget till senaste matchen står det fortfarande Fabrikörn vs. Omvärlden 27-30.

torsdag 25 december 2014

Pseudolambik - sats #17




Tidigt under hösten gjorde jag två försök att odla upp vilda mikroorganismer från min bakgård. Fjolårets test slog inte så jätteväl ut, och det är tveksamt om det var vild Saccharomyces eller rester av Safbrew F2 eller någon annan bryggjäst som växte den gången. Det var varken Brett eller mjölksyrabakterier i alla fall. Till slut fick jag pytsa i lite bottensatser fråm lambikflaskor för att få till något lambikliknande.

Vid årets första försök fick jag ganska snabbt jäsning av något som tydligt hade inslag av Brett, med en stor vit bubbliga hinna. Dock såg jag även att jag hade lämnat kvar några ekflisor från en tidigare jäsning i glaskärlet, så troligen var det organismer därifrån som hade växt. Någon påtaglig syra kunde jag dock inte hitta vid en senare provsmakning, utan det fanns mest bränt gummi-fenoler. Vid mitt andra försök fick jag ett mer vanligt jässkum, men vid en provsmakning hittade jag inga spår av vare sig Brett eller mjölksyrabakterier, utan det fanns mest en mjuk fruktighet med toner av röda äpplen.

Jag valde ändå att köra på med båda kulturerna i två separata delsatser, dock kompletterade med Safbrew F2 samt bottensatser från olika lambikar där så var lämpligt.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1050
  • SRM 7
  • IBU ~15
Extraktgivare:
  • 3 kg pilsnermalt
  • 1 kg mörk münchnermalt
  • 2 kg krossat vete
Grumligt mäskning, erhållna temperaturer:
  • 46 C
  • 53 C
  • 67 C
  • 72 C
  • 78 C
Humle:
  • 40 g ugnsbakad styrian golding i 90 minuter
Total koktid två timmar.

Mikroorgansimer:

Jäsning vid varierande källartemperatur med eventuellt vilda mikroorgasmimer samt
  • för sats A
    • blandade överlevare i ekspån (Brett?)från någon tidigare P-lambik
    • några gram Safbrew F2
    • bottensatser från två flaskor (375 ml) Drie Fonteinen Oude Geuze
  • för sats B
    • bottensatserna från 2 flaskor (375 ml) Cantillon Gueuze

Varianten med ekspån till höger.

Bedömning 2015-06-29:

Ett halvår efter bryggningen är det dags för provsmakning, och båda varianterna har surat till sig fint. Den exakta syranivån kan jag dessutom ange för första gången med hjälp av min nyinköpta pH-mätare.

Delsats A har lite toner röda äpplen, en smula stall samt lätt trä. Mätvärdena blev SG 1008 samt pH 3,22. Denna var tillräckligt bra för att bli basöl i sommarens fläderlambik, mer om den snart.

Delsats B är ännu bättre och påminner faktiskt en smula om Cantillon. Det här kan nog bli ett bra tillskott till nästa geuze. Uppmätta värden var SG 1010 och pH 3,26.

Bedömning 2016-01-05:

Precis som utlovat så fick delsats B bli med som kandidat till pseudogeuze #3. Den har surnat till sig lite sedan sist vilket jag helst hade sluppit, men den är fortfarande mycket bra med fruktiga och jordiga toner, samt en smula trä och lite stall. Den fick utgöra ryggraden i blandningen.

SG 1008, pH 3,12.

söndag 21 december 2014

Brygd #133: Enkel



Vid denna bryggning är det premiär för no sparge, en metod som jag inte har sett någon svensk översättning på än. Det går helt enkelt ut på att man tillsätter allt bryggvatten redan vid mäskningen, och när denna är färdig helt sonika tappar av vörten. Det sägs vara ett bra alternativ till såväl kontinuerlig lakning som satslakning när man brygger lite svagare öl, och ska ge en lite fylligare maltighet. Det är egentligen väldigt likt principen för Brew-in- a-bag. Skillnaderna som jag har förstått det är följande:
  • Man kan inte krossa malten lika fint som för BIAB, vilket leder till sämre utbyte jämförelsevis men även till den (påstådda) djupare maltsmaken
  • Man kan recirkulera vörten.
Nackdelen utöver det försämrade utbytet är att det kräver en betydligt större mängd mäskvatten än normalt, och därmed också ett större mäskkärl. Min lösning blev att dela upp mäsken i två delar, dels mitt vanliga hink-i-hink-system, och parallellt med det en vanlig kylväska. Samtidigt som jag drog ur vörten från hinkarna fyllde jag på med mäsken från kylväskan. Det fick bli ett extra långt kok för att förbättra utbytet, och jag hamnade inte så tokigt till slut.

Framförallt ska no sparge vara något att överväga när man brygger bitter, mild och liknande, men jag tänkte pröva på det i en belgisk enkel. Det blir en hyfsat välhumlad sådan i samma anda som Brasserie de la Senne. Som jäst blir det premiär för Achouffe-stammen som jag har vissa förhoppningar på då den moraliska vinnaren vid vinterölsträffen hade använt just denna.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1045
  • FG 1010
  • Abv 4,6 %
  • SRM 2
  • IBU 40
Malt och extraktgivare:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 1 kg vetemalt
Infusionsmäskning vid 67 C i en timma (68 C i kylväskan och 66 i hinkarna).

Humle:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 30 g saaz i 20 minuter
  • 30 g savinjski golding vid 20 minuter
  • 40 g saaz vid kokslutet
  • 40 g savinjski golding vid kokslutet
Total koktid knappt två timmar.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:
  • 10 g kalciumsulfat till mäsken
  • 5 ml 80-procentig mjölksyra till lakvattnet
Jäst:

Jäsning med (1 l förkultur) Wyeast 3522.
  • vid 18-19 C i 5 dagar
  • vid 23 C i 10 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt i koket.
  • Kolsyrejäsning med druvsocker, 8 g/l.
Bedömning 2015-01-23:

Det har varit en hektisk period med bryggande, domarkurs, bloggande och en massa icke öl-relaterade aktiviteter. Det lite mer systematiska provandet av mina hembrygder har därför hamnat på efterkälken, men nu när saker har lugnat ner sig är det dags att tag i saken. Först ut är denna öl som hälls upp en aning grumlig med ett kortlivat skum, trots vetemalten.

Aromen domineras av peppriga fenoler, med en smula tuggummi, samt örtig humle. Maltigheten finns där också, men det är väl högst tveksamt om no sparge har gett någon påtaglig karaktär åt ölet.

Kroppen är lätt, och kolsyran ganska hög. Avslutningen är torr med en ganska markerad beska. Det finns en tydlig ton av gips också, vilket tyder på att inte särskilt mycket av kalciumsulfatet fastnade i malten utan att det mesta följde med ner i ölet. Just den här tonen av gips har jag känt i många öl på sistone och kan tycka att den är en smula opassande.

Ett gott och lättdrucket öl är det dock som kanske hade passat bäst under varma sommardagar.

måndag 15 december 2014

Amylases Vinterölsträff 2014


En kärnfull brunölsspec.

Jag och andra tjatar ständigt om hur ölen på Amylases träffar blir bättre från gång till gång. Och nu blir det samma visa igen. På Vinterölsträffen 2014 var kvaliteten högre än någonsin. Det är egentligen inte topparna som blivit så mycket bättte, utan snarare är det medel- och lägstanivån som ständigt höjs. Av årets 38 bidrag provade jag ett tjugotal, och alla höll hög klass. För en gångs skull behövde jag inte vaska ett enda öl, något som jag inte har så där jättehög tröskel för. Bredden var också imponerande, även om imperial stout/porter dominerade stort rent numerärt. Men det bjöds bland annat även på ett par kornvin, några berliner weisse med olika smaksättningar, några mörka belgare samt ett gäng ipor givetvis.

En annan intressant grej var att jag inte röstade på någon av årets medaljörer. Bronsmedaljören var en mycket välgjord flamländsk suröl med hallon, men kanske inte riktigt min grej fullt ut. Silvermedaljören var en dubbel-ipa från Rick Lindqvist och Malin Jessen som var precis så god som man kunde förvänta sig. Samtidigt var det en av de fulaste öl jag någonsin sett, och påminde mest om välskummad dy. Jag brukar inte lägga speciellt stor vikt vid öls utseende, men med tanke på konkurrensen var detta fullt tillräckligt för att försvinna från mina medaljdiskussioner.

Guldvinnaren var den enda av medaljkandidaterna som jag hade som en bubblare. Den var en ytterst välbalanserad imperial stout från det ordinarie Draken-gänget med mjuka rostade toner. Den föll dock i hård konkurrens med Misfire, en imperial stout från Bearded Rabitt Brewery med lite tuffare rostad profil á lá Yeti. Denna öl blev mitt tredjeval.

Mitt andraval gick till några som för mig är nykomlingar i sammanhanget, även om de tydligen hade varit med på sommarölsträffen 2010 som den gången hölls i augusti med anledning av att Amylase arrangerade SM i maj det året. Christer Blom och Weine Svensson hade med sig tre öl, och deras moderna lager (#38) satt som ett smäck. Den var kanske en smula ung med lite svavliga jästtoner, men jag tyckte den var ytterst välgjord med ganska diskret nya värden-humle. Smakade mer som en pilsner egentligen. Jag gick vid upprepade tillfällen och tog om av denna när jag hade tröttnat på de många tyngre ölen som ställdes ut.

Mitt förstaval gick slutligen till Martin Jonsson med en väldigt välgjord mörk belgare (#29). Att den fick nöja sig med en niondeplats tycker jag är snudd på skandal, men indikerar väl hur enkelspårig ölsmaken hos många ölentusiaster är. Det är humlebomber, imperial stout och på sistone även en och annan suröl som får priserna. Det tycker jag är lite trist och enahanda.

För egen del hade jag inte så stora ambitioner med min Brunöl, utan räknade med en plats i mitten av resultatlistan. Så blev också fallet, men jag fick ändå intrycket att många av de som uppskattar lite mer finstämda öl röstade på den. Till sommarölsträffen 2015 kommer jag göra ett mer seriöst försök på pallen och ta med en pseudogeuze. Samt en lite mer seriös ölbeskrivning än årets snabbt improviserade ihoprafs i bilden ovan. Vi ses då och där!

tisdag 9 december 2014

Fruktpseudolambik - Vinbärs



Liksom i fjol rädade jag den röda vinbärsbusken vid mitt lokala Sushi-hak en ljum och sen julikväll. Därutöver fick jag åka hem till en hembryggare i Partille (tack Peter!) och plocka från hans vinbärsbuskar. Han hade röda såväl som svarta men jag fokuserade på de svarta för att få en större andel av dessa i årets version.

Data:
  • Satsvolym 13 l
  • OG 1053
  • FG 1008
  • Abv 5,9 %
Blandning:
  • 13 l från sats 10
  • 1,9 kg svarta vinbär
  • 0,5 kg röda vinbär
  • 80 g bitsocker för kolsyrejäsning
Fabrikörn vs. Hanssens Experimental Cassis (2015-07-04):

Hanssens Artisanaal är den kanske mest egenartade lambikproducenten. Deras produkter är oftast de suraste, med ett rejält ättiksyrabett. Dessutom är de skitigast, med en massa stall och fekaliska aromer. En del gillar det, andra gillar det mindre. Själv tillhör jag de svagt skeptiska. Deras Experimnetal Cassis (HEC) blir dock en lämplig motståndare, även om den som namnet antyder innehåller 100 % svarta vinbär..

Utseendemässigt är det stor skillnad; Vinbärsen är ljusare (rubinröd) och klarare med ett vackert men kortlivat rosa skum, medan HEC är mörkare (rostvinröd), grumlig och helt utan skum. Vinbärs vinner överlägset delmatchen om utseendet.

Vinbärsen har en fräsch vinbärsarom med inslag av svarta vinbärsblad. Stalligheten finns där på en låg nivå. HEC har en ganska dassig svart vinbärsarom, och mängder med orena, skitiga och stalliga toner som dominerar.

Vinbärsen har en lätt kittlande kolsyra, HEC är nästan platt. Vinbärsen har en påtaglig men ändå sammanhållen syra, och till skillnad från fjolåret så har ingen ättiksyra utvecklats i flaskan under ett halvår, vilket tyder på att jag har fått fason på bärhanteringen. HEC har en nästan fadd syra.

Det blir en överlägsen seger för Vinbärsen på alla fronter, men jag undrar faktiskt om det är tänkt att HEC ska smaka så här. Hursomhelst, med hänsyn taget till tidigare matcher står det nu Fabrikörn - Omvärlden 29-31.

Fruktpseudolambik - Hindbärs


Meget dejligt.

Förra årets hallonlambik blev en rejäl succé, och i år bestämde jag mig för att gå all in på egenplockade hallon. Detta underlättades av att jag i en skogsdunge hemmavid hittade en förvildad hallonbuske som troligen hade spridit sig från den intilliggande villatomten. En av sommarens första heta dagar i början av juli gick jag dit och plockade relativt snabbt ett kilo medan svetten lackade. När jag kom tillbaka en dryg vecka senare för att plocka av nästa omgång hade till min stora förskräckelse Park- och Naturförvaltningen varit där och röjt hela området.

Det fick bli ett par turer till Skatås igen där jag lyckades pricka några av juli månads få molniga dagar, men i stället för stekande sol plågades jag här av en massa envisa bromsar. Nåväl, stor konst sägs ofta födas ur de största vedermödor, så jag väljer att se detta som ett gott tecken.

En nyhet denna gång är att jag tänkte prova att kolsyrejäsa med fruktjos. Detta är ett tips från coachen, d.v.s. Michael Tonsmeire a.k.a. The Mad Fermentationist. Detta tips ger han i "American Sours", en bok som ni naturligtvis redan har köpt och sträckläst. En liter hallonjos innehåller ungefär 90 g kolhydrater varav 80 g sockerarter, så det blir en bra dosering till mina 15 liter.

Data:
  • Volym 15 l
  • OG 1053
  • FG 1006
  • Abv 6,3 %
Blandning:
  • 10 l från sats 10
  • 5 l från sats 11
  • 3,2 kg hallon varav
    • 2,2 kg vilda
    • 1,0 kg "halvvilda"
  • 1 l hallonjos (Brämhults)
Provsmakning 2015-06-05:

Det här blir nog ett nytt rekord för tid mellan flasktappning och officiell provsmakning. Jag testade ett par småflaskor redan i vintras, men det var så mycket annat då på bloggen, så jag tänkte att jag skulle spara på det till någon varm och skön vårdag. Det blev ju lite si och så med den saken, men nu äntligen har kvicksilvret gått över 20 C här i Götet, och då passar jag på att öppna en flaska.

Jämfört med i januari så har den illröda färgen transformerats en smula och fått en rostfärgad nyans. Detta är något som händer hallonöl med tidens tand.

Aromen är intensiv av färska hallon, med en lätt stallig ton, och helt befriad från störande bismaker. Syran är rejäl, men det är en friskt bitande frukt- och mjölksyra utan några tydliga vinägerinslag.

En god hallonlambik som med sin kraftiga syra passar perfekt en stekhet sommardag, det återstår att se när tillfälle ges att njuta den i sitt rätta element.

Hindbärs vs. Hanssens Experimental Raspberry:

Efter den senaste matchen tvekade jag lite att tävla mot Hanssens Experimental Raspberry (HER). Men med tanke på alla goda recensioner som har funnits för dessa två öl - utöver några få dåliga - så gissar jag på att det är vissa flaskor som har varit dåliga.

Och det kan nog stämma, ty denna flaska av HER har inte alls samma problem som min flaska Experimental Cassis hade. Inga konstiga orenheter utöver de sedvanliga stalltonerna, och hallonaromen mäter sig i fräschhet med Hindbärsen. Även utseendemässigt är de lika, även om Hindbärs är något klarare och dessutom har ett skum, om än kortlivat.

Precis som Cassis-varianten är HER helt platt, och saknar därmed skum. Därutöver har den ett problem som jag mer förknippar med Hanssen; en helt bedövande tung ättiksyrlighet som slår Hindbärsens ganska bitska fruktsyra med marginal. Detta tillsammans med plattheten gör att Fabrikörn avgår med en ganska klar seger. Fabrikörn - Omvärlden 30-31 således.

onsdag 3 december 2014

Fabrikörns bryggverk och -metod


Med ett dylikt system slipper man bryggvärk.

Jag har alltid haft en grundläggande princip att bara skriva om sådant som intresserar mig själv. Men nu tänkte jag göra ett undantag och skriva om mitt bryggverk och min bryggmetod. Det låter kanske märkligt att jag skulle vara ointresserad av mitt eget bryggverk. Men vad jag menar är dels att jag är ganska ointresserad av att hålla på att mecka med det, och framförallt att jag är ganska ointresserad av att läsa om andras bryggverk.

Till skillnad från många andra hembryggare är jag ingen fixare och pulare som gillar att bygga ihop grejer, borra hål och sätta ihop kopplingar eller löda ihop olika kretsar för att göra ett eget temperaturkontrollerat jässkåp. Bryggverket är för mig enbart ett verktyg som jag helst lägger så lite tid på som möjligt, och eventuella förbättringar görs som ett nödvändigt ont. Jag har således ett ganska enkelt system, och det är kanske ingen slump att jag tenderar dra mig åt öltyper där det inte krävs stegmäskningar eller strikt temperaturkontroll på jäsningen. Vad gäller själva metoden siktar jag också på enkelhet, och inför endast motvilligt mer komplicerade mäskscheman och liknande.

En del av er kanske tycker att jag borde ha haft med en massa bilder på mitt system, men jag tycker personligen att de flesta hembryggarbloggar strösslar alldeles för generöst med bilder. Jag lägger endast in bilder för att antingen lätta upp en texten en smula (som bilden ovan) eller om jag vill visa eller illustrera något ovanligt eller extraordinärt. Helt ordinära bilder på mäskar, vörtkok och jäsningar tycker jag är enormt ointressanta och skrollar med lätt irritation förbi.

Om jag efter denna inledande tirad fortfarande har kvar några läsare, så kommer nu en sammanfattning av mitt bryggverk och de metodval jag har gjort. Naturligtvis har jag sållat lite så att varenda detalj inte är beskrivet; det blev nog långrandigt ändå.

Mäskning och lakning

Jag kör med en enkel hink-i-hink-lösning där jag i en 30-litershink borrade drygt 600 hål med diameter 3 mm med en centimeters mellanrum. Jag mäskar nästan alltid med enkel infusionsmäskning i 40-50 minuter, med drygt 2,5 liter vatten per kilo malt. Jag brukar oftast tappa 1-2 grader i mäsktemperaturen utan någon form av isolering. Därefter recirkulerar jag i cirka 10 minuter och lakar utan att göra utmäskning. Undantaget är de gånger jag gör något mer avancerat mäskförfarande såsom dekoktionsmäkning för mina dubbelbockar, eller när jag gör grumlig mäskning för mina pseudolambikar.

Jag lakar i 30-40 minuter med ett lakvatten som initialt håller 80 C men som jag inte varmhåller så att temperaturen mot slutet av lakningen har gått ner till runt 75 C. Jag fyller först min 24-liters gryta drygt halvvägs och sätter den på min portabla induktionsplatta för att koka upp medan jag fyller min mindre 13-liters gryta som jag kör på min fasta induktionshäll. När denna är fylld lakar jag ut de sista litrarna och fyller på den stora grytan manuellt.

Kok och kylning

Jag kokar som sagt i två större grytor. När båda koken har kommit igång låter jag koket pågå i dryga 60 minuter, alternativt i ungefär 90 om jag har en större andel pilsnermalt. Ren bitterhumle tillsätter jag oftast efter tio minuters kok, så att varmdruv har hunnit bildas. All humle (samt salter och klarningsmedel) brukar jag fördela ungefär jämt mellan grytorna.

Kylning görs medelst en hemmabyggd (!) kopparspiral. Det brukar ta ungefär 20 minuter att kyla från 100 till 20 grader, något snabbare mitt i smällkalla vintern och något långsammare under sommaren (då jag normalt inte brygger). I samband med att jag sätter igång kylningen tar jag även ett OG-prov.

Jäsning

Efter kylning till initial jästemperatur hälls vörten genom en saftsil ner i jäshinken. Torrjäst tillsätter jag som den är, flytande gör jag en enliterskultur av utan magnetomrörare, mest för att sparka igång jästen och veta att den är pigg innan bryggdagen. Jag brygger oftast en normalstark öl först med en viss jäst, därefter använder jag delar av jästkakan till en lite starkare andra öl genom att tappa om första ölet och hälla den nya vörten rakt på resterna av jästkakan.

Jag saknar jäskyl, men har en källare där jag kan få en relativt jämn temperatur  strax under 20 C höst och vår, samt eventuellt ännu kallare under vintern. Jag kan reglera temperaturen något genom att glutta lite på ett förster. Jag brukar ställa jäshinken i källaren under den mest intensiva fasen av jäsningen, för att därefter ställa upp den i en lägenheten där det är 22-23 C i stort sett året runt.

Totala jästiden varierar från 8 dagar till 2-3 veckor beroende på jäst, lite längre förstås vid kallagring. Jag tar i princip aldrig några SG-prov under jäsningen utan litar på min erfarenhet för att avgöra när det är dags att tappa på flaska.

Flasktappning

Jag tappar på flaska genom att göra en sockerlag på 4-7 g strösocker per liter öl, beroende på ölstil. Denna häller jag i en speciellt avsedd tapphink med kran, och tappar därefter över det färdigjästa ölet och rör om ett par gånger. Sedan fyller jag StarSan-desinficerade flaskor med hjälp av en bottenfyllare kopplad till tappkranen. Flaskorna får stå i lägenheten i två veckor innan de flyttas ner i källaren alternativt ges bort. Till skillnad från andra ser jag ingen anledning till att inte börja tulla på flaskorna redan efter en vecka, eller ofta ännu tidigare. På så sätt får man följa ölets utveckling.

Potentiella förbättringar

Som jag redan har påpekat så har jag en ganska enkel och lågteknologisk metod. Det har dels att göra med att jag inte är så intresserad av att mecka själv, men även av att jag inte vill att lägenheten ska domineras av bryggprylar. Jag vill inte ha köket som ett jästlab exempelvis. Däremot vill jag utveckla processen vid behov, och nedan listas det som finns på önskelistan. Som synes så kretsar det mycket kring det otroligt viktiga momentet jäsning.
  • Jag har köpt in en akvariepump för att få lite bättre syresättning, och framförallt för starkare öl tror jag det kan ha en viss positiv effekt.
  • Jag har från och till funderat på att börja återfukta torrjäst, men det har aldrig blivit av. Dels innebär det ett extra moment på bryggdagen, och dels finns det en hel del undersökningar som pekar på att det inte spelar någon roll i slutändan. Ett exempel på sådan kommer från den eminenta bloggaren Brülosophy, och den tycks även den stötta detta. Dock fick hans kommentarer mig att fundera på att testa återfuktning nästa gång jag brygger med Saflager W-34/70.
  • Att fylla jäskärl och flaskor med koldioxid inför tappning är något jag tror mina humlestinna öl skulle må bra av, ty de har en tendens att tröttna väldigt fort. Men eftersom jag inte har någon lust att börja mecka med koldioxidtuber, så blir det snarare så att jag drar mig bort från ipa-träsket, vilket jag inte har så mycket emot.
  • En jässkyl skulle jag gärna ha, framförallt för att kunna brygga mer lageröl. Tyvärr har jag ingen bra plats för den, så jag får förlita mig på min källare under kalla vintermånader.
Det återstår att se om det blir några andra förbättringar i bryggprocessen framöver. En del av er tänker säkert att det verkar tråkigt att inte ha större ambition att utveckla sig. Men det har jag absolut, fast inte primärt vad avser själva processen. Det är snarare på koncept- och receptsidan jag vill lägga mitt fokus. Jag provar gärna nya ingredienser, nya jäststammar, och mitt relativt nya intresse för suröl är det tydligaste exemplet på detta. Borrandet, svetsandet och lödandet lämnar jag i stället åt andra som tycker det är kul och intressant.