Några obskyra klassiska pärlor - del 2

 

Då del 1 ändå blev hyfsat läst så går jag vidare med en andra del. Det kommer även komma en del tre i höst. Jag hade nämligen tio stycken kvar på min lista, och jag delade upp dem i två delar enligt en ranking baserat på skalan dyster - ljus. De ljusaste (eller minst mörka/dystra om man så vill) passar bra in nu när våren har kommit, medan de mer dystra får ackompanjera mörkrets och förmultningens årstid.

Sergei Rachmaninov - Vårkantat

Inget passar väl bättre än ett stycke med en direkt vårkoppling. Detta tidiga verk av Rachmaninov var för mig helt okänt tills det plötsligt dök upp i mitt youtube-flöde. Det brukar beskrivas som en föregångare till mästerverket Klockorna. Det sistnämnda har jag såväl varit med och framfört, till att äntligen få ha hört live i slutet av 2025.

Vårkantaten når inte riktigt samma höjder som Klockorna, men är ändå ett verk som borde spelas mer. Jag lyckades inte hitta live-videon från mitt första möte, men denna är minst lika bra.

Grazyna Bacewicz - Pianokonsert

Grazyna Bazewicz är en kompositör som har kommit på ropet på sistone. Jag hörde först talas om henne i ett avsnitt av Mästerverken. Men det som på allvar fick upp mitt intresse var en konsert med Göteborgssymfonikerna där de tillsammans med pianisten Peter Jablonski framförde hennes pianokonsert.

Kanske inte lika lättillgängligt som övrigt på listan, men om man vill ha lite mer tuggmotstånd kan man bli rikligt belönad. Varför inte från denna livevideo?

Witold Lutoslawski - Paganinivariationer

Här kommer jag knyta ihop de två ovanstående punkterna. Ett annat väldigt högt skattat verk av Rachmaninoff är hans Paganinivariationer, något jag faktiskt har skrivit om tidigare. Min enda inspelning av den på CD är just med Peter Jablonski som solist. Och på denna CD finns även Lutoslawskis Paganinivariationer med som en intressant kontrast. Det är vad jag vet ett sällan framfört verk, och jag hittade egentligen bara denna livevideo.

Det är ett betydligt modernare verk, med vad jag uppfattar som lite jazziga influenser. Det borde absolut framföras oftare.

Richard Wagner - Siegfried idyll

Tillbaks till ett mindre känt verk från en väldigt känd kompositör. Om man bara hör det utan att känna till något om det är det svårt att gissa att kompositören är just Richard Wagner. Jag har testat ett par gånger på personer med breda kunskaper inom klassisk musik, och ingen har prickat rätt. Här finns inget av Wagners stora gester och svulstiga arrangemang.

I stället är det en ganska stillsam och lättsam komposition för en mindre ensamble. Och för mig framkallar den en vårig eller somrig pastoral känsla. Möjligen blir den lite tjatig i längden, men ändock väl värd en lyssning då och då, exempelvis här.

Lars-Erik Larsson - Lyrisk fantasi

De flesta har säkert hört mellansatsen (romans) ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, ett typiskt stycke på klassiska kompileringar*. Ganska känt är även Förklädd Gud som jag faktiskt hörde framföras häromveckan i Konserthuset.

Men jag skulle i stället vilja framhålla hans Lyriska fantasi som jag inte tror spelas särskilt ofta. Den har en drömsk stämning som är ganska annorlunda mot ovan nämnda stycken. Det verkar inte finnas så många inspelningar på YouTube, men det var via den här som jag upptäckte stycket.

* Tillsammans med Dimman lättar av Nielsen, Kanon av Pachelbel, Jupiter från Holsts Planeterna, Ravels Bolero, med flera.

En berättelse om unga mattegenier i tre akter

 

The real deal.

Som jag har nämnt flera gånger i bloggen är jag till yrket matematiker. Något som är väldigt udda med forskningsämnet matematik är att stora framsteg ofta görs av relativt unga människor. Varför det är så kan man förstås spekulera om, men den främsta anledningen är nog att det kräver en enorm mental skärpa, vilket typiskt börjar avta efter 30-årsåldern. Av det skälet är 40-årsgränsen för områdets finaste pris Fields-medaljen inte någon större begränsning.

Detta inlägg består av tre historier om unga, förment geniala matematiker som kan sägas ha en del gemensamt, men ännu mer icke så. Den första av historierna har ej hänt, den andra har tyvärr hänt och den tredje har otroligt nog hänt.

Will Hunting

Här pratar vi förstås om den fiktiva huvudpersonen i filmen Good Will Hunting. Det var den första filmen jag såg med matematiker som huvudpersoner. Sedan dess har det kommit en strid ström med sådana filmer såsom A beautiful mind, 21 och The imitation game, samt TV-serien Numb3rs. Som matematiker är detta förstås kul, och i allmänhet så har vettig research gjorts av manusförfattarna. Den matematik som presenteras är i allmänhet korrekt, men det kan finnas annat som är orimligt.

I Numb3rs lyckades de åt FBI konsultande matematikerna alltid lösa nya problem på ett par dagar eller t.o.m. timmar, dessutom med snygga grafiska visualiseringar. Även om de utnyttjade befintliga metoder så vet alla som någonsin har sysslat med liknande (som undertecknad) att det i stället handlar om veckor eller månader med ständigt bugg-letande och testande.

I Good Will Hunting är det helt orealistiskt hur mycket bättre Will är än de bästa matematikerna. Han löser med lätthet och på nolltid problem som en Fields-medaljör har gått bet på under flera år. 

Elin Oxenhielm

I slutet av 2003 spreds en sensationell matematisk nyhet i media. En ung svensk student - Elin Oxenhielm - hade löst ett av de mest kända olösta matematiska problemen, andra delen av Hilberts sjätte problem. Beviset hade publicerats i en seriös matematisk tidskrift, Nonlinear Analysis. Låter för bra för att vara sant, eller hur? Så var också fallet. Ganska snart började skarp kritik riktas mot artikeln, och till slut drogs den in.

Det var många som kan sägas ha gjort bort sig under den här affären. Till att börja med huvudpersonen själv som verkade ha drabbats av någon slags svår hybris vilket yttrade sig i att hon vägrade kommentera kritiken och bara hänvisade till att tidskriftens referenter hade godkänt artikeln. Och detta leder oss in på det värsta haveriet, från Nonlinear Analysis. Artikeln var nämligen inte bara fel, den var rent skräp. Hur den kunde slinka igenom för publicering är fortfarande ett olöst mysterium i nivå med Dyatlov-incidenten eller Flight 370. Slutligen bör det påpekas att en del av kritikerna gick rejält över gränsen i sina utfall mot författaren.

Det hela var helt enkelt en väldigt trist historia som borde ha kunnat undvikas. Söker man på huvudpersonen verkar hon till slut ha gjort en framgångsrik karriär inom finansmatematik. Så slutet gott, allting gott.

Hannah Cairo

Hannah Cairo växte upp på Bahamas och fick hemundervisning av sina föräldrar. Detta ledde till en viss social isolering, och hon hade gott om fritid. I något läge upptäckte hon matematiken, vilket blev något av en tillflyktsort. Hon studerade på egen hand, mycket med hjälp av resurser på nätet.

Under pandemin blev hon strandsatt i Chicago tillsammans med sin familj under ett besök hos släktingar. Där kom hon i kontakt med matematikstudenter på universitetet, och anslöt till ett program för unga matematikbegåvningar med kurser på nätet. Dessa kurser anordnades av Berkeley-universitetet, och när pandemin klingade av flyttade hon till Kalifornien med familjen och började ta avancerade kurser på just Berkeley.

En av kurserna var i avancerad harmonisk analys. Harmonisk analys var faktiskt det ämne jag tog en licentiatexamen i, om än i en tillämpad snarare än avancerad version. Det handlar kortfattat om matematik som kretsar kring vågfenomen. Vid forskningsfronten finns bland annat något som kallas för Mizohata-Takeuchis förmodan. Det hade gäckat matematikerna i fyra decennier. De flesta trodde att påståendet var sant, då det kan ses som intuitivt rimligt. Några skeptiker hade dock börjat dyka upp allt eftersom tiden gick och ingen lyckades hitta ett bevis.

Som hemuppgift i kursen fick Hannah först en förenklad variant av nämnda problem. Efter att ha löst den gav hon sig på det fullständiga problemet. Efter flera misslyckade försök att bevisa påståendet sällade hon sig till skeptikerna och började leta efter motbevis. Osannolikt nog lyckades hon, och resultatet publicerades på arxiv. Jag gjorde ett försök att läsa artikeln, men det var i tyngsta laget även för mig. I stället lyssnade jag med nöje på följande presentation där Hannah själv pratar om beviset och hur hon tänkte kring det på ett mer populärvetenskapligt sätt. Rekommenderas även om det nog kan vara svårt att hänga med hela vägen in i kaklet för en icke-matematiker. Men förhoppningsvis kan man hänga med ett tag och få en intuitiv bild av vad det handlar om.

Jag har glömt att nämna det, men Hannah var alltså bara 17 år gammal när hon genomförde denna makalösa bedrift. Och efter denna succé sökte Hannah ett antal doktorandtjänster på amerikanska universitet med forskningsprogram inom harmonisk analys. Flera avslog på grund av formalian att Hannah saknar en universitetsexamen, något jag tror de kan få ångra. Men till slut fick hon en position på Maryland University. Det hela är en fascinerande historia som visar att ibland överträffar verkligheten dikten.

Några obskyra klassiska pärlor - del 1

 

Några mörka pärlor.

Nu är det dags för en ny serie inlägg. Som namnet antyder kommer det komma åtminstone ett inlägg till i samma kategori. Sedan får vi se, det beror lite på intresset (antal  visningar) och annat.

Jag har redan skrivit ett antal inlägg som inte har med ölbryggning att göra över huvud taget. Jag lägger dem alla i kategorin Något helt annat, och återkommande teman har varit musik, matematik och Göteborg. Denna serie hamnar i första kategorin och kretsar kring mindre kända klassiska stycken som jag tycker borde lyftas fram och spelas mer. Det kan vara ett stycke från en relativt okänd kompositör eller ett okänt verk från en mer känd dito. Eller en mix. 

En inspirationskälla är Youtube-kanalen Symphonius Rex som just lyfter fram sällan spelade verk från okända kompositörer. Jag har ett par potentiella stycken därifrån. Även P2-programmet och podden Mästerverken har varit en inspiration, även om jag inte kommer ta något stycke från deras inslag. Den största källan att ösa ur har dock varit stycken jag har hört antingen live på Konserthuset i Göteborg* eller live-inspelningar på Youtube.

Jag har begränsat mig till enstaka stycken av längd ungefär 10-20 minuter, med några undantag av längd uppåt 30 minuter. Det är nästan uteslutande orkesterstycken, ibland med kör och/eller solister. Jag kommer rekommendera Youtube-videor i stället för inspelningar på Spotify eller liknande. Ibland är dessa videor baserade på en mixad inspelning, ofta med ett partitur där man kan följa med, något jag själv tycker är käckt. Men det blir oftast diverse inspelningar av konserter.

Jag har en lång lista på kandidater, men vi börjar beta av fem stycken som man kan lyssna på under julledigheten.

Gustav Holst - The Hymn of Jesus

Holst är mest känd för Planeterna, som blev något av en one hit wonder. Vilket retade Holst något oerhört som tyckte att han hade skrivit åtskilligt med musik som var bättre. Efter att ha lyssnat runt lite så kan jag ge honom delvis rätt; han skrev mycket annan fantastisk musik som är värd att spelas mer. Men jag tycker att Planeterna är det bästa av det jag har hört. Och det näst bästa är det han skrev direkt efter Planeterna: The Hymn of Jesus.

Detta är inte ett typiskt sakralt verk utan är baserat på en apokryfisk text i den gnostiska traditionen av kristendom. Den fokuserar på Jesus som en lärare snarare än en frälsare. Detta är ett skäl till att verket historiskt inte har framförts så ofta. Klassiska kristna är överrepresenterade bland körsångare, och gnosticismen är rätt kontroversiell bland dessa. Ett annat skäl är kombinationen av en gigantisk uppsättning och styckets längd. Man behöver rigga en stor orkester samt en dubbelkör plus en mindre diskantkör, för ett stycke som bara varar drygt 20 minuter.

Men under dessa 20 minuter levereras en massa bra musik. I synnerhet gillar jag första halvan fram till och med "To you" med dess läckra halvtonsdissonanser. Därefter blir det lite mer transportsträcka fram till slutet. Man känner igen en del musikaliska grepp från Planeterna, men det finns också en del nyskapande. Och det är mer fokus på rytm, exempelvis i avsnittet "The dance" som mixar taktarterna 5/4 och 5/8.

Det finns inte jättemånga inspelningar, men en bra är denna. Vad gäller live-inspelningar är det ännu magrare, det enda jag har hittat är från en universitetsorkester. De gör en habil instats, men man inser att det här inte är ett enkelt stycke att få ihop.

John Adams - My father knew Charles Ives

John Adams är en av de mest framförda nu levande kompositörerna. Därför är det måhända lite tveksamt att ha med honom på den här listan. Men jag tror ändå att det här stycket är ett av hans mindre spelade. De vanligaste är nog Shaker loop, Harmonium och Harmonienlehre.

I september fick jag det stora nöjet att se honom dirigera ett par av sina alster på konserthuset i Göteborg, tillsammans med verk av Stravinsky och Debussy. Han framförde dock inte ovanstående stycke utan en nyskriven pianokonsert samt ett stycke ur operan Nixon i Kina.

My father knew Charles Ives är baserat dels på John Adams beundran av nämnda framåtblickande kompositör, som han hade som förebild. Det förekommer rena citat, exempelvis från Den obesvarade frågan. Men det innehåller också typiska John Adams-egenarter, som hans tydliga repetetiva rytmiska figurer. Det är en bra introduktion till hans konstnärsskap, även om de övriga nämnda styckena ovan fungerar lika bra. Här är en inspelning med partitur.

Ferrucio Busoni - Berceuse elegiaque

Ferrucio Busoni är en relativt okänd kompositör, och hans kanske mest kända verk är hans pianokonsert som är en riktig best, i synnerhet för pianisten. Min favorit är hans Berceuse som jag hörde med Göteborgs Symfoniker under ledning av Barbara Hannigan för några år sedan.

Ordet berceuse betyder "vaggvisa", och ibland förekommer tillägget "för en döende moder" i titeln. Och det finns onekligen en stundtals olycksbådande ton i stycket. Men det är samtidigt vackert och mustigt med de typiska halvtonala harmonierna som började dyka upp i början av nittonhundratalet.

Ett bra live-framträdande ges här, i den fantastiska konsertbyggnaden i Amsterdam. Att dirigenten ser lite halvläskig ut bidrar lite extra till den lätt kusliga stämningen. När gong-gongen slår ut stycket är det svårt att inte tolka in vilken typ av avslutning det symboliserar.

Bohdana Frolyak - Adagio in memoriam av Myroslav Skoryk

Det här är ännu ett stycke som jag först hörde framföras av Göteborgs Symfoniker, mer bestämt under våren 2024. Den ukrainska dirigenten Oksana Lyniv besökte besökte Göteborgs konserthus med ett program som främst bestod av Rachmaninovs tredje pianokonsert och Schumanns Rhensymfoni. Men konserten inleddes med ovanstående stycke.

DN:s recensent avfärdade det som "neoromantiskt och inte särskilt intressant". Jag kan visserligen hålla med om beskrivningen rent principiellt, men i mina öron var det en angenäm upplevelse. Det är ganska svårt att skriva den här sortens vacker musik utan att det blir smetigt, men det tycker jag kompositören lyckades med väl i detta fall. Jag kan inte låta bli att höra vissa likheter med Mahlers Adagietto. 

Möjligen kunde stycket ha varit fem minuter kortare; det känns inte riktigt som materialet håller för 16-17 minuter. En bra live-inspelning från Lviv finns här, även om jag tycker göteborgsymfonikernas var snäppet vassare. 

Lille Bror Söderlund - Oboekonsert

Åter igen ett stycke jag har lyssnat på i Göteborgs Konserthus, denna gång så sent som i höstas. Det var i samband med en konsert där orkestern skippade dirigenten och leddes antingen av förstaviolinisten, eller i detta fall av solisten. Upplägget krävde inte alltför avancerad musik, i synnerhet inte rytmiskt. Och utöver nämnda oboekonsert var det klassikern Eine kliene Nachtmusik samt någon Haydn-symfoni.

Kompositören kan knappast anses särskilt känd, i synnerhet inte utanför Sveriges gränser. Min enda bekantskap är ett kortare körstycke som jag sjöng för typ 20 år sedan. Men denna oboekonsert var en positiv överraskning, i en ganska traditionell tonal stil men med många inslag av moderna harmonier. Som extranummer gavs även Gabriels oboe av Ennio Morricone.

Eftersom det var så nyss jag lyssnade på detta har jag inte hunnit testa några inspelningar, men denna ser ut att ha seriösa namn, och denna konsertinspelning verkar bra.

* Inklusive på GSOPlay.

Om fenomenet Karen

 

The Karen utseende.

För ett tag sedan använde jag mig av begreppet Karen i ett blogginlägg. Jag ska inte upprepa mig om själva begreppet, utan hänvisar främst till den engelska Wikipedia-artikeln som jag tycker är bra. Inte minst är det historiska perspektivet med bakgrunden av "besvärliga vita kvinnor" i amerikanska södern väldigt intressant. Det finns också lite kritik av begreppet som jag dock personligen tycker är väldigt svag.

Som jag nämnde i en fotnot översköljdes ett tag mitt Youtube-flöde av förmenta Karen-videor, ofta med ganska dubiös ansats. Efter att jag slutade kolla på dem försvann de nästan helt. Tills för ett tag sedan när en video från kanalen The reckoning dök upp, vilket visade sig vara en ganska annorlunda källa. Till att börja med gör ägaren ett ganska relevant urval. Vidare bistår han med ett sammanhang och bakgrundsinformation till de olika klippen. Och slutligen - vilket namnet på kanalen indikerar - undersöker han vilka eventuella konsekvenser det blev för den aktuella Karen. Nedan ska jag göra ett litet urval av några exempel med stort genomslag.

Central Park Karen

Det här är något av nollpunkten för hela Karen-diskussionen. Kanske var det för att folk satt hemma och hade tråkigt under pandemin som händelsen fick så stort genomslag. Huvudpersonen här är Amy Cooper som är ute och rastar sin hund okopplad i en del av Central Park där hundar ska vara kopplade. Hon konfronteras då av fågelskådaren Christian Cooper* som uppmanar henne att koppla hunden. Amy känner sig hotad och ringer polisen och säger upprepade gånger att hon och hennes hund hotas av en svart man.

Det är inte svårt att förstå att det fick stor uppmärksamhet då det så tydligt passar in i den historiska mallen av "besvärliga vita kvinnor". Att det hela inträffade precis efter mordet på George Floyd gjorde förstås inte saken bättre. Konsekvenserna för Amy blev svåra. Hon sparkades från sitt jobb, hon blev trakasserad och mordhotad online, och hon blev åtalad för falsk polisanmälan, ett åtal som lades ned efter att hon hade gått med på fem terapisessioner.

Så småningom började dock en mer nyanserad bild av händelsen träda fram. Till att börja med släpptes inspelningen av 911-samtalet, och där framgår det tydligt att operatören flera gånger ber Amy upprepa sig på grund av dålig mottagning, och att hon de facto ber om en personbeskrivning. Vidare ger Amy sin version av vad som hände innan Christian började filma med sin mobil. Enligt denna så hade Christian uppträtt hotfullt, sagt saker som kunde uppfattas som hot om våld, samt försökt locka till sig hunden med godis. Detta hade man kanske tagit med en rejäl nypa salt om det inte hade varit för att fler hundägare trädde fram och rapporterade om likande erfarenheter av att möta Christian Cooper.

Så i slutändan är kanske inte Amy Cooper den arketypiska Karen, även om det förstås går att ifrågasätta en del av hennes agerande. Och "hjälten" i historien har glorian rejält på sned.

Soho Hotel Karen

Här är det inte alls lika tvetydigt som i föregående fall. Miya Ponsetto hade bott på ett hotell i Soho, NYC, under julen 2020. Ett tag efter att hon checkat ut från och lämnat hotellet upptäcker hon att hennes mobiltelefon saknas, och beger sig tillbaka till hotellet för att söka efter den.

När jazzmusikern Keyon Harrold kommer ner i hotellobbyn med sin son Jr., anklagar hon den sistnämnda för att hålla i hennes mobil, och försöker övertala en anställd att överlämna den till henne. När det inte ger resultat attackerar hon helt enkelt paret och försöker rycka åt sig telefonen.

Klippet som spelades in på sonens ack så åtråvärda telefon blev snabbt extremt viralt, och Miya försökte släta över det hela i en intervju som inte gick så bra för att uttrycka det diplomatiskt. Snart uppdagades det även att hon vid upprepade tillfällen under 2020 varit i klammeri med rättvisan, inte sällan i samband med rattonykterhetsincidenter.

Hon fälldes till slut för två fall av ringa misshandel, men klarade sig undan fängelsestraff. Med tanke på hennes historik känns det som att hon klarade sig rätt lindrigt undan rent brottsrättsligt. Dock lämnade hennes offer in stämningsansökningar såväl mot henne som hotellet, och hur det gått med dessa har jag inte sett några uppgifter om. Men i båda fallen slängdes det fram rasistanklagelser; att Miya skulle ha valt ut far och son Harrold på grund av deras hudfärg, och att hotellets personal skulle ha ställt sig på hennes sida av samma skäl. Men dels så framkom det senare att Miya hade anklagat flera andra (ljushyade) personer innan händelserna i klippet. Och hotellmanagern försvarade sig med att han bara försökte deeskalera och lösa ut situationen genom att be Keyon Harrold Jr. att visa upp sin bakgrundsskärm.

Rhode Island AG Karen (med sidekick)

Det här en rykande färsk incident, och jag fick faktiskt upp den i mitt flöde ganska omgående efter att videor hade börjat bli virala, några veckor innan den dök upp på The Reckoning. Den kom till och med upp i såväl lokala som regionala TV-kanaler. Den är något av en personlig favorit faktiskt i sällskapet, då inga av huvudpersonerna är direkt elaka eller onda, utan bara självförhärligande på klassiskt Karen-maner. Det finns några guldkorn också som vi kommer till.

Devon Flannigan var ute och roade sig på en finkrog i Newport, Rhode Island med sin väninna Veronica Hannan samt deras respektive. Det är lite oklart exakt vad som passerade, men efter att de hade betalat kallades polis dit för att avlägsna sällskapet. Det hela fångades på en kroppskamera och visar hur de två kvinnorna vägrar lämna och i stället försöker argumentera med poliserna och mästra dem i deras yrkesutövning*. Till slut tryter tålamodet hos poliserna och de båda blir arresterade.

Det som gjorde klippet viralt var att huvudpersonen är (Assistant) Attorney General** i Rhode Island, samtidigt som hon verkar ha dålig koll på regler kring kroppskameror samt uppläsning av rättigheter. Det största problemet är dock att hon vid upprepade tillfällen viftar med sin jobbtitel, med behjälpligt stöd av sin make som generöst erbjuder sig att hämta bevis därför i deras bil. Att vifta med en position på det sättet kan förstås ses som ett korrupt påtryckningsmedel. Kanske borde hennes chef valt att göra sig av med henne. Det känns som att hon jobbar i förtroendebranschen, och hennes förtroende i allmänhetens ögon kommer vara lågt under en överskådlig framtid. Nu blev det visserligen ett halvårs avstängning utan lön, vilket säkert svider hårt. Dessutom erkände hon sig skyldig till "trespassing" och fick väl något slags böter för det.

Hur det gick för hennes sidekick Veronica är lite mer oklart. Rimligen borde hon få ett hårdare straff med tanke på att hon gjorde ganska rejält motstånd vid arresteringen. Det enda jag har sett är att hon verkar ha varit helt i avsaknad av självinsikt och ånger efteråt till skillnad från sin väninna. Hon hävdade att hon var den enda som försökte "de-eskalera", vilket man efter ha sett videoklippet bara kan småle lite åt.

Slutligen måste jag bara kommentera de två guldkornen jag nämnde inledningsvis. Det första är förstås den ytterst tillfredsställande dörrstängningen mitt i den femtielfte "I am an AG". Det som dock fick mig att skratta gott första gången jag såg klippet är när polisen med kroppskameran ber Veronicas man att se till att få bort sina barn. Funny because it is true. Man kan givetvis ifrågasätta det lämpliga i att en polis uttalar sig på det viset, men jag är beredd att ha överseende med det.

Manliga Karen

I det länkade blogginlägget ges ett exempel på en man som uppvisar tydligt Karen-beteende, och naturligtvis kan män vara Karen. Jag har sett benämningen Kevin och Daren för dessa, och det finns säkert fler. Men när jag kollar igenom klippen på The Reckoning med manliga antagonister så tycker jag oftast att de faller utanför ramen för en typisk Karen. Oftast är de väldigt aggressiva, hotfulla och till och med våldsamma, eller bara allmänt galna. Karen förknippar jag mer med passivt aggressivt beteende. Men jag delar ändå några godbitar här som bjuder på högoktanig ofrivillig komik.

• Drama queen police Karen är trafikpolisen från helvetet som helt spårar ur efter en inte alltför allvarlig trafikförseelse.
• Golf course rage Karen är jag tacksam för att inte stött på under mina golfrundor. Helt utflippad och mentalt volatil.
• Security Guy Karen som är en säkerhetsvakt som försöker lajva tungt beväpnad polis är nog ändå min favorit på denna mini-lista.

Svenska Karen

När man googlar efter svenska Karen får man inte jättemånga träffar. Kanske finns den här mentaliteten att argumentera med servicepersonal, begära att få prata med en överordnad, ringa polisen med mera inte lika utbredd. Eller så beror det bara på att Sverige är en faktor 30 mindre befolkningsmässigt. Oavsett, några pärlor går det ändå att bjuda på.

Denna lilla ordväxling mellan en halvvresig äldre dam och en lastbilschaufför är en ren njutning att ta del av. I synnerhet för att damen är lite sådär svenskt lagom Karen-aktig, men även för att chauffören tar det med ett så gott humör. Inte blir det sämre av att det sker på bred östgötska heller. Jag gillar även Karens vapendragare som dyker upp efter en stund.

En annan skön dialekt kryddar den i stort sett milda konfrontationen mellan Rosita och moppepojkarna. Själv blev jag lite nyfiken på hur det hela slutade. Sattes det upp någon skylt? Vad sa hamnkaptenen? Fortsatte moppepojkarna att besöka platsen?

Karen som snor en basketboll från några killar är dock bara obehaglig. Hon försökte senare gråta ut i media om hur hon hade haft en dålig dag, hur synd det var om henne etc. Men det där beteendet går inte att bortförklara, det avslöjar en riktigt störd människa.

Diskussion

Slutligen tänkte jag avrunda med några tankar som har kommit efter att sett på alla dessa faktiska Karen-videor. Till att börja med går det inte att undvika att diskutera rasism. Det är vanligt att det finns en rasistisk underton och i vissa fall öppen grov rasism. Det är också tydligt att det emellanåt viftas lättvindigt med rasistkortet, och att en del av de associerade självutnämnda människorättsaktivisterna är mer eller mindre oseriösa. Utöver Central Park och Soho så ger klippet med City Bike Karen ett par flagranta exempel på detta.

Det är över huvud taget ett stort problem med "internetdomstolen" att den lätt drar förhastade slutsatser. I vissa fall har även helt orelaterade och oskyldiga personer eller företag utpekats, oftast på grund av slapphet men ibland även av mer maliciösa orsaker. Och även när rätt person utpekas kan "påföljden" bli helt orimlig. Även om den initiala bilden av Central Park Karen hade varit korrekt, så känns knappast det öde som drabbade henne i närheten av rimligt.

En del verkar dock ogilla att människor konsekvensutsätts ö.h.t. för saker som fastnar på film och blir viralt och som inte är olagliga. Ibland är det grundat i någon slags tanke att om något inte är olagligt så är det att betrakta som okej. Personligen är jag av den diametralt motsatta ståndpunkten att det måste få finnas en ganska stor gråzon mellan sådant som är allmänt att betrakta som acceptabelt och sådant som är olagligt. I denna gråzon kan det således finnas en viss oenighet om det moraliskt korrekta i vissa beteenden. Och även vissa saker som är allmänt accepterade som moraliskt förkastliga tycker jag fortfarande bör hållas utanför juridiken.

Ett annat vanligt argument är att konsekvenserna för en enskild händelse som råkade fångas på kamera och bli viral är orimligt hårda. Typiskt att någon får sparken när arbetsgivarna blir varse om en viral film på en medarbetare. Och även om det är ett potentiellt problem - åter tjänar Central Park Karen som typexempel - så finns det i det generella fallet snarare ett annat tydligt mönster. När man som The Reckoning gräver i dessa personers förflutna finns det ofta en historik med liknande beteenden. Och just arbetsgivare kan ju ofta vara varse om detta, och exponeringen blir sista droppen som leder till avsked. Eller så föranleder det att man utreder den anställde ordentligt. Oavsett är det dubiöst att utgå ifrån att slika incidenter skulle vara engångsföreteelser; jag skulle nog säga att det är undantaget.

Även om jag kanske inte fullt ut delar The Reckonings entusiasm för "punishment" så ser jag det ändå som något i grunden positivt att olika typer av mobbningsbeteenden exponeras och att de skyldiga får känna av någon slags konsekvenser för sitt avskyvärda beteende.

* Detta är inte helt orimligt i sig. Det finns gott om videor som visar på förbluffande juridiska kunskapsluckor hos amerikanska poliser, gällande grundläggande saker såsom när de har rätt att kräva identifiering, när de får frihetsberöva personer, när de får genomsöka en bil eller får tränga sig in i och uppehålla sig i människors hem.

** Lite som en mix av de svenska ämbetena Riksåklagare och Justitieminister, fast på delstatsnivå. Motsvarande position finns även på federal nivå och innehas för närvarande av en skogstokig Trump-groupie.

De bästa dödsmässorna

 

Äntligen stod organisten i predikstolen. Johannebergskyrkan i Göteborg var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla åhörare, musiker ur Göteborgssymfonikerna samt nästan 100 sångare i en projektkör. Själv stod jag längst bak i tenorstämman när organisten tog till orda:

- När tänkte du på döden senast?

Denna uppfordrande fråga* gjorde säkerligen att organisten fångade de flestas uppmärksamhet. Frågan var högst relevant, ty det var söndagen i allhelgonahelgen och strax skulle Brahms Ein deutsches Requiem framföras. Det latinska ordet requiem betyder vila, och mer specifikt är det den eviga vilan - requiem aeternam - som åsyftas.

Det fullständiga namnet för det musikaliska fenomen som inlägget ska handla om är Missa de Requiem, alltså en mässa för döda, eller dödsmässa som jag använde i titeln. Från början handlade det om musik till en katolsk mässa för de döda. Senare övergick det hela mer till att bli fristående musikverk, om än oftast framfört i kyrkor. Mozart Requiem är ett tidigt exempel på detta. Under senare delen av 1800-talet blev verken allt mer storslagna och renodlade konsertverk. Verdi, Berlioz och Dvorak är typiska exempel på detta.

Under 1900-talet blev variationen allt större. Det gjordes renodlade körverk igen, t.ex. av Pizzetti och Howell. Britten gjorde sitt pacifistiska War Requiem med invävda dikter från första världskriget. Lloyd Webber gjorde sin version med inslag av popmusik. Det finns också versioner baserat på gospel eller jazz. Et cetera.

Vad utgör då ett bra requiem? Det finns en historia om en ung präst som rådfrågade en äldre kollega om hur man håller en bra predikan. Den äldre kollegan gav tre råd: (1) fånga publiken med en bra inledning (2) få till en minnesvärd avslutning och (3) se till att det är så kort mellan dem som möjligt. Oavsett om historien är sann så är detta goda råd i många sammanhang**. Tillika för ett requiem, även om (3) kanske kan vara lite diskutabel. Jag kommer använda detta kriterium i tolkningen av att det ska vara intressant och engagerande hela vägen.

Som ni kommer se lyckas alla på min topp 5-lista väl med (1), och de flesta med (2) och (3). Utöver förstaplaceringen blir det nog inga större överraskningar för den som är någorlunda välbekant med denna "genre". 

5. Mozart

Först måste det påpekas för den inte redan känner till det. Mozart avled innan han hunnit färdigställa verket. Framförallt är det i den senare delen av verket som hans elev Süssmayer har slutfört Mozarts skisser, och i vissa fall lagt till helt egna delar. Vi återkommer till det.

Verket börjar suggestivt med ett Introitus i lugn tvåtakt i stråkarna och svävande stämmor i träblåset ovanför, varpå kören försiktigt träder in. Det hela är väldigt effektfullt och fångar effektivt lyssnaren. Därefter följer en snabbare fuga i Kyrie-satsen. Dessa delar är de enda som enbart tillskrivs Mozart.

Mittenpartiet är lite mer ojämnt i min mening med en del transportsträckor. I synnerhet gäller det solistpartierna. Jag tycker egentligen inte att det är någon uppenbar skillnad mellan de satser där Mozart har varit inblandad och de som är helt skrivna av Süssmayer. Här finns också fantastisk musik, t.ex. Confutatis och övergången till Lacrimosa. Den sistnämnda har för övrigt fått någon slags populärkulturstatus och används emellanåt i reklamsammanhang. Just för Lacrimosa så står det väldigt tydligt att Mozart har komponerat de första åtta takterna och Süssmayer resten. Åter kan jag inte påstå att jag tycker det blir sämre när den sistnämnda tar över, även om det förvisso är Mozart som står bakom det fantastiska introt.

Dock får Süssmayer ta på sig det ganska trista slutet (Communio) där han helt sonika efterapar inledningen, om än med annan text och några smärre förändringar. Att återanvända material i ett musikverk är inget konstigt i sig, tvärtom, men här görs det utan finess och blir bara ett antiklimax. Och det är delvis orsaken till att det bara blir en femteplats.

4. Fauré

Inspirerat av Ein Deutsches Requiem (se nedan) fokuserar Gabriel Fauré mindre på domedagsbasuner, och mer på tröst och det ljuva efterlivet. Själva strukturen är också samma med sju satser, baritonsolo i tredje och sjätte satsen, samt sopransolo i femte.

Inledningen i Introitus är anslående med unisont D i fortepiano*** i orkestern, följt av ett av de vackraste d-mollackorden i musikhistorien, som bara svävar i rymden. Enkelt men genialt.

Det finns egentligen inga svaga punkter under det relativt korta verket (drygt en halvtimma tar ett genomförande). Min personliga favorit är Agnus Dei. Dels för att tenorerna får glänsa. Men framförallt för den läckra moduleringen från C till Ab i mitten. Och för hur snyggt inledningstemat därefter återkommer i slutet av satsen.

Slutet är ett ljuvligt In paradisum med en änglalik sopranstämma som välkomnar en till pärleporten. Och så avslutas det hela lika vackert, stilla och svävande som det började. Fast nu i D-dur.

Ska man anmärka på något så är det kanske att helheten lite grand stryker lyssnaren medhårs. De riktiga topparna är heller inte lika många som hos de högre upp i listan.

3. Verdi

Guiseppi Verdi är i mångt och mycket en operakompisitör. Vilket ganska tydligt avspeglas i Requiem som är hans mest kända verk tillsammans med operor som Nabucco, Aida och La Traviata. Musiken är dramatisk och känslofylld, med ganska omfattande solistinsatser. Detta tillsammans med att han chockerande nog använde kvinnor som två av solisterna gjorde att verket framfördes i konserthus snarare än i kyrkobyggnader, vilket för tiden var något nytt.

Inledningen är läckert stilla med en cellostämma som spelar en enkel melodisk figur i piano pianissimo, varpå resten av stråkarna tyst hakar på och kören träder in och visksjunger "Requiem". När jag var med som korist och framförde verket med Göteborgs Symfoniker 2015 så avbröts just detta ställe av en ringande mobiltelefon. Dirigenten valde då att starta om varpå telefonen ringde igen. Till slut fick vederbörande tyst på sin telefon och den tredje starten lyckades.

Verkets mest kända stycke är det svavelosande Dies irae som har använts en del kommersiellt i reklam. Denna musikaliska figur återkommer senare på ytterligare två ställen. Allmänt finns det mycket fantastisk musik i verkets inre delar. Men det är stundtals också aningen segt, i synnerhet i de långa solistpassagerna. Och verket är väldigt långt i sin helhet.

Avslutningen är dock makalös med fugan i Libera me som utmynnar i en maffigt crescendo. Därpå följer en vindlande färd nedåt i såväl volym som tonhöjd tills kören får ligga som en svag ljudmatta på en C-treklang, medan sopransolisten deklamerar om befrielse från den eviga döden. Det bästa slutet på denna lista, men lite för lång väg dit för att hamna längst upp.

2. Brahms

Detta verk skiljer sig en hel del från de övriga på listan. Framförallt är texterna helt annorlunda. I stället för de klassiska latinska texterna som använts tidigare (med små variationer) letade Brahms upp olika texter från bibeln med teman som tröst för de sörjande och livets seger över döden. Och på tyska, därav titeln på verket, Ein Deutsches Requiem.

Inledningen är åter fantastisk med kontabasar som svagt ligger och pumpar på ett lågt F för att sedan följas av cellisterna och allt fler instrument i ett intrikat intro som mynnar ut i att kören inträder med ett stilla "Selig sind".

Verkets höjdpunkter kommer annars i andra och tredje satsen. Som flera av de andra "inre" satserna börjar de med tvivel, ängslan, en vädjan eller en fråga. För att sedan avslutas med ett triumferande positivt budskap. I slutet av andra satsen låter det som jag föreställer**** mig det skulle låta om man hamnade i himlen och en kör av änglar sjöng för en.

Tredje satsen börjar lite trevande med ett barytonsolo. Mitt i kommer ett utbrott av ångest från körens "wes soll mich trösten", följt av ännu ett stycke himmelsk änglasång som landar på ett D-durackord. Här skulle det hela mycket väl kunna ha slutat, men i stället följer höjdpunkten i hela verket; en fuga som samtidigt är svängig och makalöst vacker, och några minuter senare landar vi till slut på ett D-durackord i alla fall. Hela sekvensen kan man höra t.ex. här.

Finns det inga svaga ställen då? Egentligen inte. Hela verket är dock ganska långt, en timma och en kvart ungefär, och intresset kanske inte hålls på topp hela tiden. Om något hade man kunnat hoppa över sista fugan i sjätte satsen, det blir faktiskt lite tjatigt till slut. Framför allt hade det varit skönt att slippa som sopran eller tenor; även skickliga körer kan låta trötta när man kommer till sista satsen. Som är en passande avslutning, stilla och vacker, lite som en spegling av första satsen.

1. Duruflé

Detta är kanske det mest okända verket på listan. Det är också det nyaste, mer exakt från 1947. Det är det enda i listan som jag varken har framfört eller hört live i en fullskalig version*****. Det framförs helt enkelt inte lika ofta som de övriga. Vilket är lite synd.

Det melodiska materialet är taget från urgamla gregorianska hymner. På detta läggs sedan delvis moderna och suggestiva klanger, och det hela får närmast en överjordisk känsla. Precis som Faurés version är det också föredömligt kort, runt 40 minuter varar ett normalt framförande.

Introitus i d-moll är förtrollande med svaga och snabba slingor i stråkarna, varovanpå herrstämmorna sjunger Requiem-temat och damstämmorna svävar lätt ovanför. Det hela övergår i Kyrie i F-dur som slutar med ett otroligt snyggt outro.

De inre delarna av verket saknar egentligen svaga partier. Det skulle möjligen vara Lux Aeterna, men det är så kort så det spelar ingen roll. Vilka satser som är favoriter varierar lite, men Sanctus var det som fångade mig första gången. De senaste lyssningarna har jag fastnat mycket för Libera me. Båda dessa delar har varsitt av de få fortissimo-utbrotten i verket som i övrigt mest går i tysta nyanser.

Det hela avslutas med ett läckert In paradisum som inleds med ett ackumulerat arpeggio i orgeln vilket sedan mynnar ut i änglasång från damstämmorna. Men halvvägs in ändras karaktären; harmonierna blir dissonanta och skaviga, med en vag känsla av ångest. Man börjar undra om det egentligen är så underbart där uppe i paradiset. Men friden hinner ändå infinna sig innan det hela avslutas något udda på ett F#9-ackord. Vilket gör att det hela inte känns riktigt avslutat. För mig tolkas det antingen som ett stort frågetecken, alternativt som en gestaltning av evigheten. När jag första gången hörde stycket live - i orgelversionen - så blev publiken mycket riktigt förvirrad över om musiken faktiskt var slut. Till slut ropade körledaren från orgelläktaren "nu kan ni applådera".

Lyssning

Jag ska inte ge en komplett lista av lyssningstips, för jag har inga favoritinspelningar för alla verken ovan. Men några tips kan jag dela med mig av. För Faurés Requiem tycker jag denna live-version är rätt maffig. Jag har ju redan länkat till denna live-video för Ein Deutsches Requiem, men den bästa inspelningen jag vet är denna med Radiokören. För Duruflés Requiem tycker jag det är svårt att hitta en riktigt bra inspelning, men denna live-video med Warzawas Symfoniorkester respektive symfoniska kör tycker jag är den bästa.

Sedan är detta musik som helst ska upplevas live. Och i och med att Allhelgonahelgen närmar sig så brukar det dyka upp diverse konserter i Svenska Kyrkans regi. Det är bara att hålla utkik. Dessa är ofta gratis eller med en högst rimlig inträdesavgift. Är man beredd att lägga ut ett halvt lakan så ger GSO och GSK Verdis Requiem nästa helg. Och jag såg i mitt FB-flöde att Erik Ericssons Kammarkör tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester ska framföra Ein Deutsches Requiem samma helg.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från en intressant kuriositet. Nämligen att två av kompositörerna närmast är att betrakta som ateister (Verdi och Brahms), en verkar ha varit på sin höjd måttligt religiös (Mozart), medan de två övriga var djupt religiösa. Religiositet verkar alltså inte vara ett krav för att skriva bra sakral körmusik. Och inte för att uppskatta den heller!

* Den travesterar en berömd textskylt över en av ingångarna till Stampens Kyrkogård i Göteborg, som visas i bilden ovan.

** I synnerhet när man ska hålla tal på bröllop eller liknande.

*** Egentligen ett fortissimo följt av pianissimo, men jag hittar inget ord för det. Fortissimopianissimo?

**** Med ett rejält mått ateistiskt suspension of disbelief.

***** Flera av dessa verk finns i olika sättningar. Faurés requiem finns i diverse versioner för mindre orkestrar. Duruflé skrev inledningsvis sitt requiem för orgel, men skapade sedan olika orkesterversioner. Och Brahms arrangerade sitt requiem för två pianon.

Göteborgsskönlitteratur

 

Observanta bloggläsare har kanske noterat att det finns en helt ny etikett sedan en tid tillbaka: lokalpatriotism. Den ska dock inte tolkas för bokstavligt. Jag betraktar mig inte som särskilt lokalpatriotisk; tvärtom tycker jag lillebrorskomplex i form av "det bästa med Stockholm är tåget tillbaks till Göteborg" och liknande är extremt tröttsamt. Men jag har ändå bott här hela mitt liv, bortsett från fyra terminer 96-98 då jag var i Columbia, SC. Så jag känner att jag har ganska bra koll på staden och vad som försiggår och har försiggått här. Och jag föredrar att skriva om sådant som jag har kännedom om samt tycker är intressant. Därav denna kategori.

Denna gång ska det bli bokrecensioner. Jag har recenserat böcker tidigare, men då har det varit facklitteratur om öl eller cider. Nu ska det bli skönlitteratur* med anknytning till Göteborg. I vissa av böckerna spelar staden en undanskymd roll, i andra en större och kanske till med avgörande roll. Har ni fler exempel på Göteborgsrelaterade böcker att rekommendera eller avråda ifrån får ni gärna släppa en kommentar nedan.

Jag listar böckerna i någon slags kronologisk ordning vad handlingen beträffar. Jag sätter också betyg, 1-5 skorstenar.

Mary Wollenstonecraft - Letters written during a short residence in Sweden, Norway, and Denmark 

Vi börjar med en reseskildring i brevform från sent 1700-tal. 
Mary Wollenstonecraft var en väldigt intressant figur. I sann upplysningsanda propagerade hon för social jämlikhet. Hon flyttade till Paris under franska revolutionen som hon intitalt var en anhängare av, tills den ballade ur under Jacobinerna och hon i princip fick fly för livet. I synnerhet var hon en tidig förkämpe för kvinnors rättigheter, bland annat genom boken A Vindication of the Rights of Woman.

Hon inledde ett förhållande med amerikanen Gilbert Imlay, med vilken hon fick dottern Fanny. Imlay var inblandad i handel med Skandinavien, vilket var olagligt på grund av britternas blockad under Napoleonkrigen. När ett av hans skepp försvann åtog sig W. att resa i hans ställe för att försöka lösa situationen. Breven hon skrev hem till Imlay under den långa resan gav senare upphov till den aktuella boken.

Efter en besvärlig båtresa hamnar W. så småningom på kusten utanför nuvarande Kungsbacka. Därifrån tar hon sig till Göteborg där hon stannar ett tag och vilar upp sig inför vidare färd norrut mot södra Norge som är hennes huvudmål. Efter oförrättat ärende återvänder hon söderut och reser vidare till Köpenhamn, och därefter till Hamburg, varifrån hon sedan tar sig tillbaka till England. Där bekräftas henne misstanke att Imlay har träffat en ny kvinna, vilket leder till hennes andra självmordsförsök som hon också överlever. Dock överlever hon inte komplikationerna vid födseln av sin andra dotter Mary några år senare**. Denna dotter skulle sedermera gifta sig med en viss Percy Shelley och bli en betydligt mer känd författare.

Kulturellt och politiskt är W. ganska skeptisk till de skandinaviska länderna, som nog var ganska i bakkant vid den här tiden. Däremot uttrycker hon sig uppskattande om den vilda naturen. Göteborg - som endast hanteras i ett av breven - beskrivs som en luftig stad med vackra trädkantade gator med dålig beläggning. Societeten uppfattar hon som okultiverad och mest intresserad av pengar, mat och dryck. Det är en uppfattning som även beslås övriga städer i olika grad. Mest föll Kristiania (dagens Oslo) henne i smaken, sämst tyckte hon om Hamburg.

Det är inte en helt lättläst bok, och de filosofiska utsvävningarna kan bli ganska långrandiga emellanåt. Däremot är det ett väldigt intressant tidsdokument. Bara en sådan sak hur obekvämt och omständigt det vara att resa under denna tid är fascinerande. Betyget blir tre gedigna skorstenar.

Eric Williams - The wooden horse

Nu förflyttar vi oss fram till andra världskriget och det tyska fånglägret Stalag Luft III. Här satt nerskjutna brittiska piloter i ett av de mest rymningssäkra tyska fånglägren. Att gräva tunnlar var mycket svårt av olika skäl, bland annat för att fångbarackerna låg långt ifrån alla stängsel. Författaren kom dock på ett sätt att komma runt dessa svårigheter. Fångarna började dagligen hoppa över en träplint under förevändning att hålla sig i fysik form. Plinten placerades relativt nära stängslen, och för att undvika att vakterna skulle fatta misstankar lät man några av de förment klumpigare fångarna "råka" välta plinten några gånger initialt för att vakterna skulle kunna se att det inte fanns något suspekt under.

När de sedan hade fått upp fysiken lät man en fånge följa med under plinten, gräva några decimeter under passet och sedan ta med sig säckarna med sandjord tillbaka till barackerna. På så sätt hade man till slut grävt en fullständig flyktgång under avspärrningarna och ut till friheten. Man förundras verkligen över såväl planerandet som genomförandet av denna flykt.

Väl i det fria lyckas W. tillsammans med två andra fångar ta sig ända upp till nordsjökusten, där deras vägar skiljs. W. och en av hans kompanjoner lyckas få kontakt med danska motståndsrörelsen, som hjälper dem få tag på en fiskebåt som smugglar dem över till södra Sverige. Väl där tar de sig till Göteborg där de förenas med sin tredje kompanjon på brittiska konsulatet. Boken avslutas med att de gemensamt ger sig ut på stan för att fira sin återvunna frihet.

Det måste varit på 90-talet som jag läste boken hos mina föräldrar, så jag vågar inte säga allt för mycket om den. Göteborg förekommer som sagt bara perifert, men jag tyckte ändå att den var värd att ta med här. Jag minns den som spännande och vågar ändå rekommendera den. Det blir tre skorstenar. 

Marianne Fredriksson - Simon och ekarna

Nästa bok kräver kanske ingen närmare presentation. Men för fullständighetens skull... Den skildrar den unge Simons uppväxt i Göteborg under 40-talet och framåt. Simon är av halvjudiskt ursprung, och han får dessutom en kamrat i den judiske pojken Isak vars familj har flytt från nazisterna. Nazismen och kriget ligger som en mörk bakgrundsfond under första delen av boken.

Till skillnad från tidigare böcker har Göteborg en framträdande plats i boken. Man kan säga att man får följa flera resor i boken. Göteborgs resa som stad med en växande varvsindustri, pojkarnas resa in i vuxenlivet, och tillika klassresor, även så för Simons styvfar.

Det är ett fint tidsdokument. Tyvärr finns några saker som gör att det inte blir ett högt betyg. Personporträtten känns ganska grovt tillyxade, och emellanåt blir det lite banalt i största allmänhet. Det ligger också en lätt doft av New Age över boken. Det korta sexuella förhållandet mellan pojkarna och en vuxen kvinna känns också lite sådär. Tre skorstenar stannar betyget vid.

Viveca Lärn - Tuppenkuppen

Den här boken var det länge sedan jag läste. Vi snackar 80-tal. Jag hade nog inte kommit på den om jag inte hade sett författaren hemmavid nyligen. Hon bor nämligen i närheten av mig har jag förstått. Viveca Lärn är väl annars mest känd för Saltö-böckerna och tillhörande TV-serie. Men hon har huvudsakligen skrivit barn- och ungdomsböcker.

Tuppenkuppen kretsar kring tonårstjejen Tekla Tedin och hennes bästis Ulle. Tekla bor med sin ensamstående konstnärspappa Tommy. Tommy har just blivit lämnad av sin flickvän, hans tavlor säljer dåligt, han har som lök på laxen blivit allergisk mot sin älskade nyponsoppa, och har glidit ner i en lätt depression.

Då bestämmer sig Tekla för att tillsammans med Ulle försöka rycka upp tillvaron för Tommy. De planerar en kupp för att placera en av Tommys tavlor - Tuppen - på Göteborgs Konstmuséum. Huruvida de lyckas ska jag inte avslöja, och jag minns faktiskt inte exakt hur det gick heller.

Det var som sagt ett tag sedan jag läste boken. Men mitt unga tonårsjag uppskattade den  i alla fall för sin blandning av allvar och humor. En utmärkt ungdomsbok vågar jag trots allt drista mig till att säga. Och Göteborg har i alla fall en tydlig biroll. Fyra skorstenar blir det efter viss tvekan.

Lydia Sandberg - Samlade verk

Nu till ett ganska nyligt verk(!) som fått en hel del uppmärksamhet samt Augustpriset 2020. Lydia Sandberg har i intervjuer sagt att hon hade som mål att skriva en Göteborgsroman. Kanske lite på samma sätt som Strindberg, Fogelström och Söderberg skrev Stockholmsromaner. Eller New York hos Paul Austen. Detta var alltså mina egna paralleller.

Hursom får vi under knappa 700 sidor följa förläggaren Martin Berg från 80-tal till 10-tal. Hur han träffar den blivande konstnären Gustav Becker och sin kommande fru, den intelligenta och gåtfulla Cecilia. Som sedermera försvinner några månader efter sin disputation och lämnar Martin med två barn. Som en parallell tråd får vi följa äldsta barnet Rakel under 10-talet i sitt sökande efter svar om varför modern försvann och vart hon kan ha tagit vägen.

Förutom ovanstående fyra huvudpersoner så spelar alltså staden Göteborg en viktig roll. I synnerhet genom ganska nostalgiska återblickar till 80-talet. I övrigt bjuds på interiörer från såväl konstnärs-, förlags- som den akademiska världen. Man får en känsla av att författaren har god insyn i dessa miljöer.

Det är alltså en väldigt välskriven bok, med intressanta karaktärer och miljöer. Jag kan förstå varför den har blivit hyllad. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på varför jag inte ger den toppbetyg. Det blir fyra skorstenar, men ytterst stabila sådana.

Åke Edwarsson - Till allt som varit dött

Jämfört med hur det ser ut i min bokhylla är det oproportionerligt många deckare med på denna lista. Jag tycker ofta deckare är platta och trista, men då och då blir det ändå att jag läser en slik. Kanske för att jag har fått en trovärdig rekommendation (t.ex. Karin Fossum). Eller som i detta fall för att den utspelar sig i Göteborg.

Tyvärr är detta en enormt tråkig bok som knappt håller styrfart. Långsamt berättartempo behöver inte alltid vara något dåligt, tvärtom. Men det kräver en skicklig skribent, och dit kan inte Åke Edvardsson räknas. I stället ägnas en massa trycksvärta på tradiga beskrivningar om protagonistens dryck-, mat- och musikvanor. De olika karaktärsporträtten i boken är osedvanligt endimensionella. Vidare serveras en hel del illa dolda politiska pekpinnar. Det blir bara två fallfärdiga skorstenar.

Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Nu har vi kommit fram till min favorit på listan, och även detta en Augustprisvinnare (2017). Boken utspelar sig dels i nutid, dels i en dystopisk framtid. Boken inleds effektfullt med ett islamistiskt terrorattentat i en bokhandel i Göteborg. En provokativ Lars Vilks-liknande konstnär ska avrättas live. Den filmande terroristen Nour får dock en vision om en framtid där dådet lett till ett fascistiskt samhälle. Hon vänder därför sitt vapen mot de övriga terroristerna och avbryter avrättningen.

Två år senare blir en författare (misstänkt lik Johannes själv) tillika bokens berättarjag kontaktad av Nour som sitter på rättspsyk. Inte undra på då hon påstår sig komma från framtiden. En dystopisk framtid där terrordådet genomfördes, och Sverige har förändrats till ett fascistiskt samhälle där alla som inte ses som genuina svenskar är förpassade till ghetton i de tidigare miljonprogramsområdena. Nour överlämnar en skriftlig redogörelse för sina minnesbilder av den alternativa framtid hon hävdar sig komma ifrån.

Hävdar är nyckelordet här, och som läsare får man aldrig riktig klarhet i huruvida detta är någon slags magisk realism. Eller att det som också föreslagits är någon form av science fiction där Nour har utsatts för minnesexperiment under sin tid i ett fångläger. Oavsett så är det en välskriven och suggestiv roman som på en och samma gång är vacker, hemsk och sorglig, men som i slutändan ändå levererar hopp. Och därtill en liten plot twist. Det kan inte bli annat än fem skorstenar.

Zac O'Yeah - Tandooriälgen

Jag börjar med att bekräfta att författarnamnet är en pseudonym. Författarens riktiga namn är Sakari Nuotimäkki och är en svenskfinsk författare som är uppväxt i Göteborg. Sedan en längre tid är han bosatt i Bangalore, Indien. Denna bakgrund lyser tydligt igenom i den skruvade och lätt dystopiska deckarthrillern Tandooriälgen. Boken utspelar sig i ett framtida Göteborg, eller Gautampuri som det då också kallas. På grund av extrema klimatförändringar har världen genomgått dramatiska förändringar. Klimatet i Göteborg har blivit tropiskt. USA har spårat ur och hotar med invasion, och Sverige har som många andra länder anslutit sig till den av Indien ledda Sydasiatiska unionen i utbyte mot beskydd. Detta har lett till stor inflyttning av Indier och andra asiater till Sverige, och Göteborg har svällt till en tjugomiljonersstad.

Detta kräver förstås ett rejält mått av suspension of disbelief***. Lyckas man med det har man en både spännande och underhållande läsning framför sig. Vi får följa den avdankade kriminalpolisen Herman Barsk som under ett nattskift i nedgångna Masthugget hittar styckade delar från flera människokroppar i köket på restaurangen som gett boken dess namn. Detta leder honom in i en vild jakt på en fanatisk kristen sekt och terrorgrupp som motsätter sig kolonialiseringen.

Det här är ingen barnvänlig bok. Det är mycket cynism, våld, sex, misär och okontrollerade kroppssubstanser. Men det ryms också en fin kärlekshistoria mellan den desillusionerade Barsk och hans indiska brevbärare Kumkum. Det är inget litterärt storverk, och något Augustpris finns knappast i sikte. Men som underhållning och tankeväckande verklighetsflykt fungerar det utmärkt. Och Göteborg spelar en viktig biroll, även om det kan vara svårt att orientera sig ibland då de flesta gator och platser har fått nya, indiska namn****. Betyget blir fyra skorstenar.

* Vilket härligt ord detta är.

** Med sin nya partnet William Godwin.

*** Jag kan tycka att författaren inte behövt ta i så mycket. Det hade räckt med fem grader varmare och fem miljoner. Men Zac är inte mycket för måttfullhet och subtiliteter verkar det som.

**** Det finns en karta i början av boken, men den är inte helt lätt att tyda. Dessutom är det lite tröttsamt att hela tiden bläddra tillbaka.

Några friluftstips för Göteborg

 

One does not simply walk to Östra långevattnet?

I ett tidigare inlägg tipsade jag om några besöksmål i Göteborg som ligger lite bortom de allra vanligaste turiststråken. Jag hintade om att jag kanske skulle återkomma om tips om naturupplevelser i 031-området, och nu ett år senare är det dags för det. Fokus kommer vara på vandring eftersom det är den friluftsaktivitet som jag främst ägnar mig åt. I förbigående passar jag på att tipsa om kanotmöjligheter eftersom det är något jag har snappat upp mest i förbifarten.

Skärgården

Det här känner väl rimligen alla redan till, men Göteborgs skärgård bjuder på underbara havsmiljöer. Bad och segling är förstås uppenbara aktiviteter, men havsskajak är också populärt. Dessutom finns det ofta fina naturreservat på större öar som Björkö, Hönö, Styrsö, Brännö och Vrångö. En favorit är Galterö som man kan nå via en liten bro från Brännö. Till den norra delen av skärgården kan man ta sig med bil eller buss, men till den södra är det färja och apostlahästarna som gäller.

Ett ytterligare tips är Stora Amundön där det fina möjligheter till bad, men även en trevlig rundslinga genom hästhagar och ekskogar, och längs granitklippor. Det finns även ett gammalt gravröse som man passerar på vägen upp till öns högsta punkt.

Delsjöområdet

Detta naturreservat är det område jag bäst har koll på då jag har bott inom gångavstånd sedan 2002. Jag kan nog alla större och de flesta mindre vägar och stigar i området. Och det finns gott om dessa med olika svårighetsgrad och kupering. Speciellt att rekommendera är vägarna runt Stora och Lilla Delsjön där den förstnämnda är betydligt mer kuperad. Båda slingorna består av ganska breda vägar, och man får räkna att trängas med andra vandrare, joggare och ibland även hästar. Lite smalare och besvärligare men mer avskilt är Ugglemossen runt som utgår från Bertilssons stuga. Det finns många fler fina stigar i närområdet, bland annat stigen med trappan i bilden ovan.

Nära badplatsen vid Stora Delsjön finns kanotuthyrning, och utan att ha prövat på detta tror jag det finns goda skäl till att det är populärt. Delsjöarna är närmast att betrakta som 3-4 sjöar som sitter ihop. Det dyker således ständigt upp nya miljöer och utsikter.

Vättlefjäll

Detta är ett stort naturreservat nordöst om staden som domineras av ett antal mindre sjöar. Flera av dem sitter dessutom ihop med naturliga eller utgrävda kanaler. Det är således ett kanske ännu bättre ställe att hyra kanot på, vilket också är fullt möjligt från flera ställen, varav Vättlestugan väl är det smidigaste.

De sydvästra  delarna går att nå med kollektivtrafik relativt smidigt, medan man i övrigt är hänvisad till bil, och i vissa fall även ganska begränsade parkeringsmöjligheter.

Som framgår av denna spårkarta så finns fyra spårsystem som utgår från olika ställen. Systemen är delvis sammanväxta, vilket ibland kan vara lite förvirrande då de har samma färgmarkeringar. Min favoritled i området är annars Vättlefjällsleden. Detta är namnet till trots en rundslinga på 25 km som passerar samtliga spårsystem men även har några egna, unika sträckningar. Det är en vacker och omväxlande slinga som är en bra dagsutflykt om man vill ha en lite rejälare vandring.

Sandsjöbacka

Detta är ännu ett stort naturreservat, denna gång sydväst om staden. Här finns det inte så mycket sjöar, och heller ingen kanotuthyrning vad jag vet. Det är i stället ett utpräglat vandringsområde, omväxlande med vilda skogspartier på höjderna, en del kulturlandskap, samt det öppna hedlandskapet som man ser från E6. Som framgår av spårkartan så finns det sex spårsystem, även här sammanflätade med möjlighet till förvirring. Det finns även en större led, med det föga överraskande namnet Sandsjöbackaleden. Till skillnad från Vättlefjällsleden startar och slutar den på olika ställen.

En nackdel här är att det inte finns så bra kommunikationer med kollektivtrafik. Ofta får man gå flera kilometer från närmaste hållplats. Det gör ju att just Sandsjöbackaleden är lite knepigare att gå, och jag har det ännu ogjort. Min favorit i området är annars den röda slinga som utgår från Kyrkobyn-Dala.

Vildmarksleden

Namnet på denna vandringsled är något missvisande då den omgivande världen ständigt gör sig påmind i form av mindre vägar och lite avskilt belägna bostadshus. Men det är ändå en trevlig mix av skog, sjöar och kulturlandskap. Leden börjar* i Hindås precis vid pendeltågstationen och vindlar sig sedan tillbaka till Skatås.

Jag gick leden första gången hösten 2011 och då var den i halvdåligt skick med tveksam skyltning och många blöta passager. I synnerhet vid ett ställe var man tvungen att passera ett tiotals meter brett kärr utan vare sig spångar eller någon uppenbar väg runt.

När jag gick leden för andra gången under pandemin 2020 hade en rejäl upprustning skett, delvis tack vare EU-pengar. Förutom förbättrad markering och nya spångar hade vissa sträckor dragits om så att längden ökat från 38 km till maratondistansen 42 km. Större delen av den extra längden kommer just från en omväg runt det ovan nämnda kärret. Tyvärr är ena halvan av denna omväg en rejält tråkig raksträcka längs en grusväg, så jag ska någon gång försöka se om jag kan hitta den gamla sträckningen här och om den har förbättrats. Sista etappen mellan Kåsjön och Skatås är gemensam med Bohusleden och Götaleden. Delar av denna är också den allra finaste när man klättrar över en ekskogsklädd bergås.

Bohusleden

Bohusleden sträcker sig ända från Strömstad till gränsen mot Halland** sydost om Lindome. Stora delar av den verkar vara mer eller mindre ren vildmark, med få möjligheter till logi eller anslutning med kollektivtrafik. Några av etapperna verkar bjuda på fantastisk natur, och någon gång ska jag försöka beta av en del av dem.

Men än så länge har jag bara gått etapperna runt Göteborg, och det är lite blandad kompott. Vissa etapper har ganska långa passager genom bostadsområden och/eller på större vägar vilket känns sådär. Men från Jennylund har man en ganska fin sträcka genom Vättlefjäll. Sedan en lite tråkigare del genom bostadsområden fram till Angereds kyrka, men därifrån har man ännu en fin vandring till Jonsereds Herrgård där man ansluter med Götaleden.

Jonsered till Skatås täcks under de andra lederna. Söder om Skatås går man åter för sig själv och här har man en fin sträcka mellan Gunnebo slott och Kållered.

Götaleden

Detta är en relativ ny vandringsled mellan Alingsås och Göteborg som har tagits fram för en kombination av kultur och natur. Man passerar genom flera klassiska industrimiljöer, i synnerhet vid Nääs fabriker. Tanken är att man ska kunna gå hela leden och sova över i lite lyxigare miljöer. Men det går även utmärkt att gå enskilda etapper då nästan samtliga börjar och slutar vid kollektivtrafiknoder.

Tyvärr är det svårt att dra en vandringsled mellan dessa orter utan att ibland tvingas nyttja lite större vägar. Så de flesta etapper innehåller såväl vackra eller intressanta passager som ganska trista transportsträckor. Undantaget är Floda till Lerum som nästan hela vägen går längs Säveåns flodbädd, alternativt längs ängar. Även Lerum till Jonsered samt Jonsered till Kåsjön bjuder på fantastisk natur och kulturlandskap, bortsett från några tråkiga passager.

Övrigt

Om man är begiven på klättring så erbjuder bergen i Fjällbo utsökta möjligheter. Även om man inte klättrar så finns det ganska trevliga möjligheter till att promenera upp till Bergsjön, med utsökta utsiktsplatser och en gravhög att beskåda om man är lagd för sådant. Jag växte själv upp vid foten av de här bergen och minns att man ständigt såg klättrare hänga på de vertikala klippsidorna under sommarhalvåret. Dessutom klättrade vi småkillar ofta på de lite mindre branta delarna, något som våra föräldrar nog delvis var lyckligt ovetande om.

En väldigt speciell vandringsslinga är Kärrsjörundan som slingar sig runt i ett vackert natur- och kulturlandskap. Här har den lokala hembygdsföreningen gjort en stor insats med informationsskyltar om alla gamla torp(ruiner) som man passerar. Ofta med intressant historia om människorna som levde där på 1800-talet och tidigare, med fokus på hur deras vardag såg ut. Enda nackdelen är närheten till Landvetter flygplats vilket kan vara lite störande.

Änggårdsbergen är ett naturreservat mellan Göteborg och Mölndal, precis i anslutning till Botaniska trädgården. På sätt och vis fortsätter den sistnämnda in i reservatet, i och med att man har planterat träd från olika delar av världen i delar av reservatet. Andra delar är väl bevarad naturskog, och här finns också ett hedlandskap på höjden som hålls nere med hjälp av betande djur.

Jag avslutar med att nämna den nya Pilgrimsleden Göta Älv som jag ännu inte har hunnit utforska. Det känns lite som man försöker haka på trenden med klassiska pilgrimsvandringar och dess popularitet, och jag undrar hur mycket den är baserad på faktiska gamla pilgrimsvandringar. Det oaktat så tycker jag det verkar vara en väldigt trevlig sträckning som passerar en massa gamla kyrkor och fornlämningar. Det verkar också finnas ganska goda möjligheter att ansluta till deletapperna med kollektivtrafik. Min ambition är att detta året åtminstone gå sträckorna närmast Göteborg. Som kuriosa kan jag nämna att den första etappen passerar ett hundratal meter från min lägenhet.

* Jag vet inte om den har en officiell riktning egentligen, men det känns naturligast att gå åt det hållet. Och man får nettonedför.

** Den fortsätter sedan som Hallandsleden.

Hur mycket regnar det egentligen?

 

Den senaste tiden har det regnat något kopiöst här i sydsverige. Allra värst verkar det varit i Värnamo även om de värsta katastrofscenarierna  lyckligtvis ej verkar ha inträffat. Annars vet väl alla att det jämt regnar i Göteborg. Ett exempel på denna uppfattning var ett påstående jag såg för några år sedan om att "det regnar 70 % av tiden i Göteborg". Påståendet gjordes av en representant för "Rain Gothenburg".

Problemet är bara att det inte stämmer att det regnar särskilt mycket i Göteborg. Läser man t.ex. på Wikipedia så står det att årsnederbörden i snitt är knappt 900 mm, och i brödtexten står det "precipitation is regular but generally moderate throughout the year". Förvisso har stora delar av landet ännu lägre siffror, men det är fortfarande inte särskilt mycket för det. Och om man breddar jämförelsen till övriga världen - jag återkommer till det - så inser man snabbt att Göteborg inte sticker ut på något sätt vad gäller årsnederbörden.

Men nu tänker kanske någon "jaja, totalnederbörden kanske inte är så hög, men det strilar ner lite grand mest hela tiden jämfört med andra ställen där mer är korta skyfall". Men inte heller det finns det något uppenbart fog för. Antalet regndagar per år är i genomsnitt 122, vilket inte heller det är speciellt högt i en internationell jämförelse. Det regnar alltså i snitt var tredje dag, och en regndag definieras som att det kommer mer än 0,1 mm regn under dygnet. Vilket naturligtvis innebär att det för vissa av de 122 regndagarna inte regnar särskilt mycket alls, och att det en stor tid av dessa dagar är uppehåll. Så den faktiska andelen av tiden det regnar ligger rimligen runt 10-15 % eller kanske ännu lägre. Så det här med 70 % var sålunda en tiopotens fel ungefär.

Just det sistnämnda resonemanget ger möjligen ett sista visst utrymme för invändningen ovan. Nämligen att det regnar större andel av tiden av regndagarna jämfört med annorstädes, men mindre intensivt. Efter att ha bott i sydöstra USA 1996-98 så kan jag tänka mig att det ligger något i det. Jag blev faktiskt lite paff när jag insåg att min gamla hemstad i USA faktiskt har mer årsnederbörd och nästan lika många regndagar. Men där var det typiskt under sommarhalvåret med en daglig rejäl regnskur på eftermiddagen, och i övrigt var det klart till halvklart.

Och igen så ger det sistnämnda en hint var man faktiskt kan hitta en avvikelse. Vad gäller antalet soltimmar så hamnar Göteborg ofta en bit under andra städer med liknande mängd årsnederbörd. Ingen radikal skillnad, men ändå tydlig. Och delvis kan det nog bero på ett mer lågintensivt regnande. Men minst lika mycket beror det på många dagar med grådis, i synnerhet under höst, vinter och vår. Oavsett fördelningen så tror jag båda dessa faktorer har bidragit till den felaktiga bilden av en väldigt regnig stad. Ett ännu mer tydligt exempel på detta är att folk har fått för sig att London skulle vara regnigt. London har i själva verket påtagligt lite årsnederbörd. Däremot har man också relativt få soltimmar vilket säkert kan bidra till att hålla denna felaktiga föreställning vid liv.

Som ni kanske har anat har jag jämfört Göteborgs siffror med ett antal andra städer i världen. Jag har dessutom sammanställt siffrorna i ett excel-ark, vilket jag redovisar nedan uppdelat på världsdelar. Det är inte någon slags fullständig eller särskilt representativ sampling av världens städer. Det finns en tydlig tyngdpunkt på Europa t.ex. Men jag har ändå försökt få med de största klimattyperna i världen. Följande engelska förkortningar används:

• AAP: Average Annual Precipitation [mm]
• APD: Average Precipitation Days
• MMS: Mean Monthly Sunshine [h]
• DMT: Daily Mean Temperature [C]
• RHT: Record High Temperature [C]
• RLT: Record Low Temperature [C]

Europa:

Här finns en tydlig trend med allt mindre nederbörd ju längre österut man kommer. Vissa avvikelser förekommer givetvis, det torra inlandsklimatet i Spanien till exempel*. Notera att flera städer vid Atlantkusten har liknande siffror som Göteborg om än något varmare.

Nordamerika:

Här finns i stället en tydlig gradient med minskande nederbörd när man rör sig västerut**. Undantaget är väl bara nordvästra USA och Kanadas västkust. Längs ostkusten är det betydligt regnigare än i Göteborg, fast med betydligt fler soltimmar. När man närmar sig bergen så har det dock blivit betydligt torrare inlandsklimat, och sedan kommer en hel del öken.

Syd- och centralamerika:

Här är det lite mer komplicerat då det är en hel del tropiskt klimat, och Centralamerika är ju en väldigt smal landremsa. Södra halvan av Sydamerika har dock samma gradient som Nordamerika. Notera de extrema värdena för Lima. Jag bör påpeka att det på Wikipedia står 30-60 mm i brödtexten, men kanske får den stationen som hamnade i tabellen extra lite regn. Oavsett är det extremt låga värden, och samtidigt är det konstant väldigt hög luftfuktighet i Lima. Men fukten fälls sällan ut i regn.

Asien:

På denna jättekontinent finns alla slags klimat; arktiskt, tempererat i olika varianter, torrt steppklimat, maritimt, subtropiskt och tropiskt. Det avspeglar sig också i tabellen som har en del extrema värden.

Oceanien:

Det blev bara städer från Australien och Nya Zeeland, men här uppvisas ändock stor variation. Och då tog jag inte med någon ökenstad från "the outback".

Afrika:

Här finns också stora variationer givetvis. Det som sticker ut är förstås Kairo och hur stor skillnad det är gentemot Tunis.

Epilog:

Slutligen ska jag försöka mig på någon slags koppling till ölbryggande. När jag började tänka på det här inlägget kunde jag inte låta bli att dra paralleller till hur påståenden med tveksam sanningshalt (som att det regnar mycket i Göteborg eller London) så lätt sprids utan att någon ordentligt tänker efter eller kollar upp fakta. Jag har skrivit massa om olika myter tidigare, men ett märkligt påstående som jag tycker har börjat cirkulera mer på sistone är "bortkoket är det samma oavsett satsstorlek". Som så många andra myter så kan det finnas ett korn av sanning; om man gör en 10-literssats i ett tjugoliters bryggverk, och brassar på med samma effekt som vanligt så jo, det kan nog koka bort lika många liter som när man brygger 20 liter. Men det är ju två antaganden som normalt inte gäller. Påståendet dyker ofta upp när någon vill halvera ett 20-litersrecept och undrar om det bara är att halvera alla mått rakt av. Och det är det ju väsentligen***. Men då ska genast en del komma dragandes med att just vattenmängderna inte kan delas. Men till att börja med kan man anta att tiolitersbryggaren har en gryta i passande storlek. Vidare kan man anta att effekten anpassas så att koket har rätt intensitet. Och även om dessa antaganden ej gäller, så är det ju inget som är specifikt när man skalar ett recept. Jag blev till slut så irriterad på detta nonsenspåstående att jag avreagerade mig medelst en Batman & Robin slap-meme.

* The rain in Spain falls mainly outside the plain.

** Ett lästips är att söka på "the rain follows the plow" för lite historia om hur detta påverkade flödet av nybyggare västerut.

*** Det finns ju en del utbyten som kan skilja sig åt mellan en hembryggarsats och ett bryggverk på flera tusen liter.

Legobibeln

Jahve passar bra som legogubbe.

Att driva med religion är ganska tacksamt av flera skäl; absurda försanthållanden, bisarra ritualer och levnadsregler, samt en allmän pompös och självgod självbild. Det kan göras ganska osubtilt som i Grotescos låt om Jesus som fickpingisekvilibrist. Men oftast tycker jag det blir bäst av att bara citera de religiösa texterna rakt av. Ett bra exempel - som jag har länkat till tidigare - är bloggaren PKJonas och hans genomgångar av de svenska wahhabisternas nätpredikningar. Visserligen kommenterar han texterna, men det är inga skruvade instick direkt, utan underfundiga och träffsäkra iakttagelser. Ett annat exempel är Lena Anderssons famösa sommarprat om Jesus som manipulativ sektledare. Det var kanske inte direkt avsett som humor utan snarare en kritisk skärskådning.

Nästan helt okommenterat är dock det fantastiska projektet The Brick Testament. Här har alltså någon lagt ner det enormt mödosamma arbetet att göra och fotografera legoillustrationer till stora delar av bibeln. Kontrasten mellan legogubbarna och innehållet i texterna leder ofta till stor komik. Fast det är kanske snarare så att illustrationerna framhäver det småaktiga och absurda i personerna och historierna. I synnerhet för den småsinte och patologiskt uppmärksamhetstörstande Jahve. Jag återkommer till det där med "nästan", men först tänkte jag ge några frestande smakprov.

Historien om Onan är riktigt mustig med grova inslag av sex och våld. Notera att det alltså inte handlar om självbefläckelse som i Grotesco-videon. Vad jag har förstått så har dock det svenska ordet onani sitt ursprung i denna berättelse, men uppenbarligen har det skett en betydelseglidning.

Än mer absurd är historien om Sodom & Gomorra. Här förekommer också ett vanligt tema i Gamla Testamentet; massmord. Utöver syndafloden och utplåningen av Sodom & Gomorra så redovisas en lång rad folkmord i GT. Lyckligtvis har dessa troligen inte ägt rum i verkligheten. Men att de framställs som berättigade eller till och med som något att skryta om gör att skratten fastnar i halsen emellanåt.

Jag borde väl plocka något från NT också. Hallucinationerna i Uppenbarelseboken är visserligen en rik källa att ösa ur, men jag väljer ändå den märkliga episoden när Jesus förbannar ett fikonträd. Även Lena Andersson tar upp detta i sitt sommarprat. Man börjar verkligen undra över Jesus mentala status här.

Slutligen ska jag återkomma till det här med att bibeltexterna inte fullt ut är okommenterade. Dels har kreatören lagt in extra pratbubblor på en del ställen där figurer säger något som inte står i bibeltexten. Det kan till exempel vara ett "Aoch" när någon får ett spjut genom kroppen. Ett ganska roligt exempel är från Egyptens tio plågor. Tankebubblor från Farao uttrycker det besynnerliga i att Moses hotar med att nästa plåga ska utrota all Egyptens boskap. Boskap som redan har utplånats två gånger i tidigare plågor.

Den bästa "kommenteringen" tycker jag dock utgörs av namngivningen av de olika avsnitten. Eller vad sägs om "when to stone your whole family", "four massacres and a wedding" eller "God tortures a whore". Tro mig när jag säger att de inte är det minsta missvisande. Avsnitten är också försedda med NSVC-märkningar (nudity, sex, violence & cursing). Dessa används med rätta flitigt, i synnerhet i GT.

Jag har inte hunnit plöja i närheten av alla strippar ännu. Även om det ofta är komiskt, så är det samtidigt ofta ganska monotont och långtråkigt. Men det blir några episoder här och där, vilket känns som ett ganska bra semesterprojekt. Lite därför var det som jag ville tipsa om det till mina läsare; som ett semesternöje när man får några lediga stunder i hängmattan.