Hembryggningens Bermudatriangel.

 

Detta inlägg är en utvidgning från ett litet tillägg i ett tidigare inlägg om något av det mest frustrerande villospåren inom hembryggning; bubblandet i jäsröret. Men vi börjar med en annan mytbildning som i sig inte har något som helst att göra med hembryggning.

Bermudatriangeln

De flesta har väl hört talas om Bermudatriangeln. Om alla försvinnanden av både skepp och flygplan. Och åtföljande fascinerande historier om rapporterade mystiska ljus- och himlafenomen, kompasser som snurrar med mera. Och fantasifulla förklaringar innehållande utomjordingar, det sjunkna Atlantis, esoteriska teorier om "jordstrålning", militär högteknologi och diverse konspirationsteorier.

Men det finns också mer seriösa försök till vetenskapliga förklaringar, t.ex. att det skulle kunna bero på metangas som frigörs från havsbotten vid måttliga jordskalv. Denna gas skulle då strömma uppåt och bubblorna skulle göra att flytkraften i vattnet minskar så mycket att skepp kan sjunka. Det har också föreslagits att en del gas skulle kunna självantändas när den blandas med syre i luften, vilket skulle kunna förklara vissa visuella fenomen samt att även flygplan har försvunnit.

Problemet är bara att dessa mer vetenskapligt förankrade förklaringar ej visat sig hålla vid närmare granskning. Och framför allt är de helt onödiga. Det finns helt enkelt inget att förklara. Det försvinner inte fler fartyg här än någon annanstans i förhållande till den totala volymen trafik. Mycket av berättelserna har också visat sig vara rena skepparskrönor, och i flera fall har förment försvunna fartyg identifierats i någon hamn eller docka eller seglandes de sju haven.

Bubbel

En tydlig parallell finns inom hembryggningen när det gäller jäsrörsbubblandet. Mer specifikt är det det långsamma bubblandet flera veckor efter man kastade i jästen. Många verkar tro att det innebär att det fortfarande jäser. Intuitivt kan det falla sig naturligt att tro så, och bubblandet har onekligen en suggestiv kraft. Men med lite kunskap och eftertanke inser man att så ej är fallet.

En jäsning är normalt färdig efter en vecka, och bubblandet brukar fortsätta betydligt längre än så, om än med allt lägre intensitet. Och för detta ges diverse förklaringar. En del är mer plattityder, som att "det kan vara kolsyra som frigörs" (no shit, Sherlock). Men en del försöker sig på mer elaborativa teorier, som att det skulle bero på förändringar i yttre temperatur eller lufttryck. Eller på grund av att man har skakat på jäshinken.

Dessa "förklaringar" lider av samma problem som de förment vetenskapliga förklaringarna av Bermudatriangeln. Till att börja med har de tveksam sanningshalt och förklaringsvärde. Visst, de kan förklara en temporär ökning av bubblandet. Men de är framför allt helt onödiga. Det behövs ingen yttre påverkan för att det ska bubbla långt efter att jästen har slutat omvandla socker till etanol och koldioxid. 

Jästen producerar enorma mängder koldioxid under en jäsning, och allt detta kan inte passera momentant genom jäsröret. I stället etableras ett övertryck i hinken som driver bubblandet; ju större övertryck desto kraftigare bubblande. Under den kraftigaste jäsningen kommer koldioxid lämna hinken i samma takt som den bildas. Men när jäsningen avtar kommer mer koldioxid lämna än vad som bildas. Och när jäsningen stannar kommer det fortfarande vara övertryck i hinken vilket kommer leda till fortsatt bubblande med avtagande intensitet under en längre tid. Hela ovanstående resonemang bygger förstås på att locket är förslutet tillräckligt tätt. Annars kan dynamiken bli en helt annan, och det kan till och med bli så att det inte bubblar alls.

Koldioxid och öl

Som subtilt antytt ovan så verkar många ha ganska oklara uppfattningar om skillanden mellan koldioxid och kolsyra och vad som egentligen sker i hinken med koldioxiden som bildas av jästen. Det är flera processer och kemiska reaktioner.

Det första som händer när jästen producerar koldioxid är att enstaka CO2-molekyler börjar röra sig i ölet. Vi säger att det bildas löst koldioxid i ölet. Koldioxidmolekyler kan också klumpa ihop sig och bilda bubblor, vi återkommer till det.

Löst koldioxid kan reagera med vatten och bilda kolsyra enligt reaktionen

CO2 + H2O <-> H2CO3

Och i egenskap av syra kan kolsyran lämna ifrån sig en och även två vätejoner i två steg och bilda vätekarbonat- respektive karbonatjoner.

H2CO3 <-> HCO3- + H+ och HCO3- <-> CO3-2 + H+.

Vätejonerna och (väte)karbonatjonerna kan också reagera vidare med andra joner och bilda diverse salter, men det lämnar vi därhän nu.

Notera att reaktionerna ovan- som kemiska reaktioner i allmänhet - går åt båda hållen. Ganska snart etableras dock en jämvikt där reaktionerna sker lika snabbt åt alla håll och koncentrationerna av de olika substanserna är konstant. Denna jämvikt beror dock på yttre förhållanden som tryck och temperatur.

Initialt kan all all koldioxid som jästen producerar lösas i ölet, men det finns en gräns för hur mycket som kan lösas i ölet, och när den gränsen börjar närmas kommer mer koldioxid hamna i gasutrymmet ovanför vätskan. Så småningom kommer en jämvikt skapas här när lika mycket koldioxid lämnar genom jäsröret som skapas. Jämvikten innefattar även processen av diffusion av koldioxid mellan vätskan och gasen ovanför den. Denna jämvikt påverkar och samverkar även med de kemiska reaktionerna ovan. Dels via trycket men också via hur mycket löst CO2 i ölet som kan delta i den första reaktionen ovan. Så hela systemet befinner sig hela tiden i någon slags kvasi-statisk jämvikt som långsamt förändras.

När jäsningen lugnar ner sig och avstannar kommer mer koldioxid lämna än vad som skapas. Detta leder till att trycket minskar och att koncentrationen av koldioxid i ölet minskar. Därmed kommer också hastigheterna av reaktionerna samt koncentrationen av de andra deltagande substanserna minska. Men notera att hela komplexet av reaktioner och processer ytterligare minskar hastigheten på koldioxidens uttåg ur jäshinken jämfört med ett tankeexperiment där all koldioxid som jästen skapar direkt hamnar i gasform ovanför vätskeytan.

Slutligen finns det fler faktorer som påverkar processerna ovan som jag inte har nämnt. Till exempel att jäsningen skapar strömningar i hinken vilket till exempel kan påverka utbytet av koldioxid mellan vätska och gas. Att koldioxiden bildar bubblor snabbar också på flödet av koldioxidflödet från vätska till gasen ovanför vätskeytan. Bildandet av bubblor underlättas av partiklar, och jäst i suspension kan bistå med detta. Yttre mekanisk påverkan på jäskärlet kan också snabba upp processerna. Men huvudprinciperna som jag beskriver ovan kvarstår.

Pseudolambik #46

 

Inför bryggningen av höstens p-lambik hade jag för avsikt att tömma en 23-liters Better Bottle för att spara hälften i mindre kärl och göra en torrhumlad version på resten med riwaka. Men jag blev i stället sugen på att göra ett nytt försök med "parallella bottensatser". Senaste försöket föll inte väl ut, men jag funderar på om MJ-jästen kan ha varit problemet. Jag hoppas det blir bättre med kolsyrejästen F2. Åter fanns Allagash Resurgam att tillgå, och i stället för 3 Fonteinen körde jag med Tilquin Geuze som är fantastisk just nu.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,055

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 46 C
• 52 C
• 68 C
• 76 C
• 83 C

Kok:

Knappt två timmars kok med 50 g gammal, oxiderad humle.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med några gram Safbrew F2 och bottensatser från

• Tilquin Geuze i delsats A
• Allagash Resurgam i delsats B

Bedömning 2024-04-31:

I samband med påskens olika lambik-projekt passade jag på att provsmaka dessa, och det var tyvärr en stor besvikelse. De hade inte jäst ordentligt, och inte heller surat till sig. Dessutom hade de en rälig bränt gummi-ton. Precis som senaste försöket alltså. Vi får se vart detta tar vägen, men jag har inga större förhoppningar.

Brygd #212: Vintervärmare

 

For all my fans out there.

Det blir nionde gången gillt för en vintervärmare. Denna gång beslutade jag mig för att skippa muscovadosockret och förlita mig helt på karamellmalter i stället. I övrigt är det mesta sig likt med bramling cross som aromhumle.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,060
• FG 1,015
• ABV 6,2 %
• IBU 30
• SRM 22

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 75)
• 300 g karamellmalt (SRM 120)
• 2/3 tsk mjölksyra
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet
• 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet.

Jäsning:

Med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Humlehuvud)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 20 C i 6 dagar

Bedömning (2023-12-18):

Upphällningen börjar bra. En klar koppafärgad vätska med snyggt ljusbeige skum. När ölet når munnen är det brödig och nötig maltighet, med en lätt karamellighet. Det finns en viss diffus humlighet. Men var är den björnbäriga tonen av bramling-humlen? Och jag hade hoppats på mer karamellighet.

Munkänslan är medelfyllig med måttlig beska. Avslutningen är torr med medelstor beska. Gott på det hela taget, men jag hade hoppas på mer intensiv maltighet, lite restsötma samt mer björnbär från humlen.

Brygd #211: Humlehuvud

 

Nu blir det en repris. Jämfört med sist valde jag att brassa på med ännu mer cascade. Mer cascade åt folket! Jag köpte jästen ganska tidigt under hösten då jag såg att det fanns ganska få paket kvar. Det var kanske en klok åtgärd då den i skrivande stund är slut på humle.se. Problemet var bara att den hann bli en smula gammal med bäst före-datum i mitten av december. Men jag trodde att en förkultur två dagar innan den tänkta bryggdagen skulle fixa biffen. Tji fick jag. Jag fick ställa in bryggningen och började fundera på en reklamation. Morgonen efter visade dock förkulturen de första livstecknen. Eftersom jag hade fullt upp resten av veckan valde jag att skjuta upp bryggningen en hel vecka till dagens datum. Då hann jag dessutom låta förkulturen jäsa ut, hälla ut ölen (som inte hade några tveksamma smaker) samt stega upp en ny förkultur dagen innan. Och den tog sig på några timmar. Det blev ännu ett utmärkt exempel på nyttan av att göra förkultur på flytande jäst som inte är purfärsk.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,043
• FG 1,011
• ABV 4,2 %
• IBU 40
• SRM 5

Mäskning:

• 4 kg maris otter
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g cascade i 20 minuter
• 100 g cascade vid kokslutet
• 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• 4 dagar i 18 C
• 6 dagar i 21 C

Bedömning (2023-12-11):

Efter 10 dagar är kolsyran fullt utvecklad och ölet hälls upp med ett fint skum och en svag disighet. Aromen är tydligt humlearomatisk, och är inte helt lätt att beskriva. Det är inte så mycket citrus och grapefrukt tycker, jag utan mer åt det örtiga och blommiga hållet. Det finns även en fin fruktighet från jästen som jag faktiskt tycker påminner om den hos Timothy Taylor-öl på cask. Inte så dumt.

Det hela avslutas med en fin beska och man blir genast sugen på att ta en till. Precis som när man dricker förlagan på cask. Tyvärr har jag inte tillgång till några flaskor för att göra en jämförelse. Kanske gör jag en jämförelse med Landlord eller Boltmaker, även om dessa inte är lika humliga.

De bästa dödsmässorna

 

Äntligen stod organisten i predikstolen. Johannebergskyrkan i Göteborg var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla åhörare, musiker ur Göteborgssymfonikerna samt nästan 100 sångare i en projektkör. Själv stod jag längst bak i tenorstämman när organisten tog till orda:

- När tänkte du på döden senast?

Denna uppfordrande fråga* gjorde säkerligen att organisten fångade de flestas uppmärksamhet. Frågan var högst relevant, ty det var söndagen i allhelgonahelgen och strax skulle Brahms Ein deutsches Requiem framföras. Det latinska ordet requiem betyder vila, och mer specifikt är det den eviga vilan - requiem aeternam - som åsyftas.

Det fullständiga namnet för det musikaliska fenomen som inlägget ska handla om är Missa de Requiem, alltså en mässa för döda, eller dödsmässa som jag använde i titeln. Från början handlade det om musik till en katolsk mässa för de döda. Senare övergick det hela mer till att bli fristående musikverk, om än ofta framfört i kyrkor. Mozart Requiem är ett tidigt exempel på detta. Under senare delen av 1800-talet blev verken allt mer storslagna och renodlade konsertverk. Verdi, Berlioz och Dvorak är typiska exempel på detta.

Under 1900-talet blev variationen allt större. Det gjordes renodlade körverk igen, t.ex. av Pizetti och Howell. Britten gjorde sitt pacifistiska War Requiem med invävda dikter från första världskriget. Lloyd Webber gjorde sin version med inslag av popmusik. Det finns också versioner baserat på gospel eller jazz. Et cetera.

Vad utgör då ett bra requiem? Det finns en historia om en ung präst som rådfrågade en äldre kollega om hur man håller en bra predikan. Den äldre kollegan gav tre råd: (1) fånga publiken med en bra inledning (2) få till minnesvärd avslutning och (3) se till att det är så kort emellan dem som möjligt. Oavsett om historien är sann så är detta goda råd i många sammanhang**. Tillika för ett requiem, även om (3) kanske kan vara lite diskutabel. Jag kommer använda detta kriterium i tolkningen av att det ska vara intressant och engagerande hela vägen.

Som ni kommer se lyckas alla på min topp 5-lista väl med (1), och de flesta med (2) och (3). Utöver förstaplaceringen blir det nog inga större överraskningar för den som är någorlunda välbekant med denna "genre". 

5. Mozart

Först måste det påpekas för den inte redan känner till det. Mozart avled innan han hunnit färdigställa verket. Framförallt är det i den senare delen av verket som hans elev Süssmayer har slutfört Mozarts skisser, och i vissa fall lagt till helt egna delar. Vi återkommer till det.

Verket börjar suggestivt med ett Introitus i lugn tvåtakt i stråkarna och svävande stämmor i träblåset ovanför, varpå kören försiktigt träder in. Det hela är väldigt effektfullt och fångar effektivt lyssnaren. Därefter följer en snabbare fuga i Kyrie-satsen. Dessa delar är de enda som enbart tillskrivs Mozart.

Mittenpartiet är lite mer ojämnt i min mening med en del halvsega transportsträckor. I synnerhet gäller det solistpartierna. Jag tycker egentligen inte att det är någon uppenbar skillnad mellan de satser där Mozart har varit inblandad och de som är helt skrivna av Süssmayer. Här finns också fantastisk musik, t.ex. Confutatis och övergången till Lacrimosa. Den sistnämnda har för övrigt fått någon slags populärkulturstatus och används emellanåt i reklamsammanhang. Just för Lacrimosa så står det väldigt tydligt att Mozart har komponerat de första åtta takterna och Süssmayer resten. Åter kan jag inte påstå att jag tycker det blir sämre när den sistnämnda tar över, även om det förvisso är Mozart som står bakom det fantastiska introt.

Dock får Süssmayer ta på sig det ganska trista slutet (Communio) där han helt sonika efterapar inledningen, om än med annan text och några smärre förändringar. Att återanvända material i ett musikverk är inget konstigt i sig, men här görs det utan finess och blir bara ett antiklimax. Och det är delvis orsaken till att det bara blir en femteplats.

4. Fauré

Inspirerat av Ein Deutsches Requiem (se nedan) fokuserar Gabriel Fauré mindre på domedagsbasuner, och mer på tröst och det ljuva efterlivet. Själva strukturen är också samma med sju satser, baritonsolo i tredje och sjätte satsen, samt sopransolo i fjärde.

Inledningen i Introitus är anslående med unisont D i fortepiano*** i orkestern, följt av ett av de vackraste d-mollackorden i musikhistorien, som bara svävar i rymden. Enkelt men genialt.

Det finns egentligen inga svaga punkter under det relativt korta verket (drygt en halvtimma tar ett genomförande). Min personliga favorit är Agnus Dei. Dels för att tenorerna får glänsa. Men framförallt för den läckra moduleringen från C till Ab i mitten. Och för hur snyggt inledningstemat därefter återkommer i slutet av satsen.

Slutet är ett ljuvligt In paradisum med en änglalik sopranstämma som välkomnar en till pärleporten. Och så avslutas det hela lika vackert, stilla och svävande som det började. Fast nu i D dur.

Ska man anmärka på något så är det kanske att helheten lite grand stryker lyssnaren medhårs. De riktiga topparna är heller inte lika många som hos de högre upp i listan.

3. Verdi

Guiseppi Verdi är i mångt och mycket en operakompisitör. Vilket ganska tydligt avspeglas i Requiem som är hans mest kända verk tillsammans med operor som Nabucco, Aida och La Traviata. Musiken är dramatisk och känslofylld, med ganska omfattande solistinsatser. Detta tillsammans med att han chockerande nog använde kvinnor som två av solisterna gjorde att verket framfördes i konserthus snarare än i kyrkobyggnader, vilket för tiden var något nytt.

Inledningen är läckert stilla med en cellostämma som spelar en enkel melodisk figur i piano pianissimo, varpå resten av stråkarna tyst hakar på och kören träder in och visksjunger "Requiem". När jag var med som korist och framförde verket med Göteborgs Symfoniker 2015 så avbröts just detta ställe av en ringande mobiltelefon. Dirigenten valde då att starta om varpå telefonen ringde igen. Till slut fick vederbörande tyst på sin telefon och den tredje starten lyckades.

Verkets mest kända stycke är det svavelosande Dies irae som har använts en del kommersiellt i reklam. Denna musikaliska figur återkommer senare på ytterligare två ställen. Allmänt finns det mycket fantastisk musik i verkets inre delar. Men det är stundtals också aningen segt, i synnerhet i de långa solistpassagerna. Och verket är väldigt långt i sin helhet.

Avslutningen är dock makalös med fugan i Libera me som utmynnar i en maffigt crescendo. Därpå följer en vindlande färd nedåt i såväl volym som tonhöjd tills kören får ligga som en svag ljudmatta på en C-treklang, medan sopransolisten deklamerar om befrielse från den eviga döden. Det bästa slutet på denna lista, men lite för lång väg dit för att hamna längst upp.

2. Brahms

Detta verk skiljer sig en hel del från de övriga på listan. Framförallt är texterna helt annorlunda. I stället för de klassiska latinska texterna som använts tidigare (med små variationer) letade Brahms upp olika texter från bibeln med teman som tröst för de sörjande och livets seger över döden. Och på tyska, därav titeln på verket, Ein Deutsches Requiem.

Inledningen är åter fantastisk med kontabasar som svagt ligger och pumpar på ett lågt F för att sedan följas av cellisterna och allt fler instrument i ett intrikat intro som mynnar ut i att kören inträder med ett stilla "Selig sind".

Verkets höjdpunkter kommer annars i andra och tredje satsen. Som flera av de andra "inre" satserna börjar de med tvivel, ängslan, en vädjan eller en fråga. För att sedan avslutas med ett triumferande positivt budskap. I slutet av andra satsen låter det som jag föreställer**** mig det skulle låta om man hamnade i himlen och en kör av änglar sjöng för en.

Tredje satsen börjar lite trevande med ett barytonsolo. Mitt i kommer ett utbrott av ångest från körens "wes soll mich trösten", följt av ännu ett stycke himmelsk änglasång som landar på ett D-durackord. Här skulle det hela mycket väl kunna ha slutat, men i stället följer höjdpunkten i hela verket; en fuga som samtidigt är svängig och makalöst vacker, och några minuter senare landar vi till slut på ett D-durackord i alla fall. Hela sekvensen kan man höra t.ex. här.

Finns det inga svaga ställen då? Egentligen inte. Hela verket är dock ganska långt, en timma och en kvart ungefär, och intresset kanske inte hålls på topp hela tiden. Om något hade man kunnat hoppa över sista fugan i sjätte satsen, det blir faktiskt lite tjatigt till slut. Framför allt hade det varit skönt att slippa som sopran eller tenor; även skickliga körer kan låta trötta när man kommer till sista satsen. Som är en passande avslutning, stilla och vacker, lite som en spegling av första satsen.

1. Duruflé

Detta är kanske det mest okända verket på listan. Det är också det nyaste, mer exakt från 1947. Det är det enda i listan som jag varken har framfört eller hört live i en fullskalig version*****. Det framförs helt enkelt inte lika ofta som de övriga. Vilket är lite synd.

Det melodiska materialet är taget från urgamla gregorianska hymner. På detta läggs sedan delvis moderna och suggestiva klanger, och det hela får närmast en överjordisk känsla. Precis som Faurés version är det också föredömligt kort, runt 40 minuter varar ett normalt framförande.

Introitus i d-moll är förtrollande med svaga och snabba slingor i stråkarna, varovanpå herrstämmorna sjunger Requiem-temat och damstämmorna svävar lätt ovanför. Det hela övergår i Kyrie i F-dur som slutar med ett otroligt snyggt outro.

De inre delarna av verket saknar egentligen svaga partier. Det skulle möjligen vara Lux Aeterna, men det är så kort så det spelar ingen roll. Vilka satser som är favoriter varierar lite, men Sanctus var det som fångade mig första gången. De senaste lyssningarna har jag fastnat mycket för Libera me. Båda dessa delar har varsitt av de få fortissimo-utbrotten i verket som i övrigt mest går i tysta nyanser.

Det hela avslutas med ett läckert In paradisum som inleds med ett ackumulerat arpeggio i orgeln vilket sedan mynnar ut i änglasång från damstämmorna. Men halvvägs in ändras karaktären; harmonierna blir dissonanta och skaviga, med en vag känsla av ångest. Man börjar undra om det egentligen är så underbart där uppe i paradiset. Men friden hinner ändå infinna sig innan det hela avslutas något udda på ett F#9-ackord. Vilket gör att det hela inte känns riktigt avslutat. För mig tolkas det antingen som ett stort frågetecken, alternativt som en gestaltning av evigheten. När jag första gången hörde stycket live - i orgelversionen - så blev publiken mycket riktigt förvirrad över om musiken faktiskt var slut. Till slut ropade körledaren från orgelläktaren "nu kan ni applådera".

Lyssning

Jag ska inte ge en komplett lista av lyssningstips, för jag har inga favoritinspelningar för alla verken ovan. Men några tips kan jag dela med mig. För Faurés Requiem tycker jag denna live-version är rätt maffig. Jag har ju redan länkat till denna live-video för Ein Deutsches Requiem, men den bästa inspelningen jag vet är denna med Radiokören. För Duruflés Requiem tycker jag det är svårt att hitta en riktigt bra inspelning, men denna live-video med Warzawas Symfoniorkester respektive symfoniska kör tycker jag är den bästa.

Sedan är detta musik som helst ska upplevas live. Och i och med att Allhelgonahelgen närmar sig så brukar det dyka upp diverse konserter i Svenska Kyrkans regi. Det är bara att hålla utkik. Dessa är ofta gratis eller med en högst rimlig inträdesavgift. Är man beredd att lägga ut ett halvt lakan så ger GSO och GSK Verdis Requiem nästa helg. Och jag såg i mitt FB-flöde att Erik Ericssons Kammarkör tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester ska framföra Ein Deutsches Requiem samma helg.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från en intressant kuriositet. Nämligen att två av kompositörerna närmast är att betrakta som ateister (Verdi och Brahms), en verkar ha varit på sin höjd måttligt religiös (Mozart), medan de två övriga var djupt religiösa. Religiositet verkar alltså inte vara ett krav för att skriva bra sakral körmusik. Och inte för att uppskatta den heller!

* Den travesterar en berömd textskylt över en av ingångarna till Stampens Kyrkogård i Göteborg, som visas i bilden ovan.

** I synnerhet när man ska hålla tal på bröllop eller liknande.

*** Egentligen ett fortissimo följt av pianissimo, men jag hittar inget ord för det. Fortissimopianissimo?

**** Med ett rejält mått ateistiskt suspension of disbelief

***** Flera av dessa verk finns i olika sättningar. Faurés requiem finns i diverse versioner för mindre orkestrar. Duruflé skrev inledningsvis sitt requiem för orgel, men skapade sedan olika orkesterversioner. Och Brahms arrangerade sitt requiem för två pianon.

Cider anno 2023

 

Bara att följa skylten.

Inför årets cidersäsong anmälde två medlemmar i Brasse-kollektivet intresse för att medverka. Låt oss kalla dem I. och M. i sann Kafka-anda. Vi fick inte till tiderna så att alla kunde vara med samtidigt hela tiden, men det var alltid minst två personer med vilket gör att det går mycket snabbare och smidigare, såväl med plockningen som med pressningen.

Version 1 (pressning 2023-09-24)

Här gav jag och I. oss ut i naturen och plockade en massa vilda eller förvildade äpplen med olika karaktär. När vi sedan hade börjat krossa dessa gav vi oss på trädet på bakgården som har haft ganska få äpplen i år. Men de var desto större, vilket kanske har att göra med det myckna regnandet under augusti och i viss mån även september. Vi lyckades snabbt skaka ner 8 kilo.

Det var initialt knappt 20 C på vinden där jäsningen sker vilket är lite högre än vad jag hade önskat. Efter en vecka hade det dock sjunkit något.

I samband med pressningen av version 3 behövde vi jäshinken som denna version jäser i. Därför bestämde vi oss för att föra över på corneliusfat och tillsätta jässtopp, trots att SG 1,017 var lite högre än vad vi hade tänkt. Men det blir nog en bra halvsöt cider på 4,3 %.

Ingredienser:

• 17 kg vildäpplen med låg syra och hög beska
• 27 kg vildäpplen med hög syra och måttlig beska
• 8 kg trädgårdsäpplen (aroma)
• 1 paket Lalvin 71B
• 1 paket jässtopp

Data:

• Volym 26 l*
• OG 1,049
• FG 1,017
• ABV 4,3 %

Bedömning (2023-10-25):

Cidern flaskades för två dagar sedan, och vi hade visst strul med mottrycksfyllaren. Så jag var lite nyfiken på kolsyrenivån, men det var hyfsad sprutt på bubblorna. Det finns en lätt disighet, men inte så att det stör mig.

Smaken är ren äpplig, både med lite mogna och kartiga toner. Tror att det är de syrliga vildäpplena som främst står för det förstnämnda. Syran är markant och det finns en diskret tanninbeska också i bakgrunden. Sötman känns oväntat måttlig med tanke på FG, men det är nog den relativt höga syran som ger den effekten. Allt som allt är det en välbalanserad och lättdrucken cider. Jag hade dock gärna haft lite lägre syra om jag fick ändra på något. Lite större andel bittra vildäpplen nästa gång vore att föredra. Men vi plockade det som fanns i princip.

* Vi fick egentligen ut 29 liter must, men då hinken bara rymmer 30 l så tog vi 3 l ren must för snar konsumtion.

Version 2 (pressning 2023-09-27):

Här var det lite sämre koll på äpplena. M. hade plockat såväl vilda äpplen som trädgårdsäpplen och vildpäron i lite oklara proportioner. Så jag gissar lite om detta nedan. Själv plockade jag snabbt 20 kg vildäpplen från ett ställe jag inte har rädat sedan 2020. Men det fanns såväl söta och aromatiska äpplen  - bl.a. från ett träd som jag inte minns hade det - som syrliga och bittra äpplen. I. dök också upp med ett knappt kilo äpplen från ett tyvärr ganska urplockat träd. Det blev hela 36 liter must totalt och vi valde att dela upp härligheten. M. fyllde ett corneliusfat med 16 liter för keevning. Låt oss kalla detta delsats B.

Övriga 20 liter- delsats A följdriktigt -  pytsade jag i två 11-liters Better Bottle och hällde i ett paket 71B. Jäsningen skedde vid dryga 15 C i det omgivande rummet. Efter att jäsningen lugnat ner sig valde jag att spetsa med 5 liter från förra årets version 1 (2022:1) av tre skäl:

• för att få upp SG något
• för att få lite mer beska
• för att fylla upp BB-kärlen

Ingredienser:

• 30 kg vildäpplen med varierande syrlighet och bitterhet
• 25 kg trädgårdsäpplen
• 5 kg vildpäron
• 1 paket Lalvin 71B för delsats A
• 5 liter från sats 2022:1 för delsats A
• 1 paket jässtopp

Data:

• Volym 36 l
• OG 1,045

För delsats A blev dock sammanvägd data

• Volym 25 l
• OG 1,048
• FG 1,015
• ABV 4,4 %

Bedömning 2023-11-04:

Några dagar efter flaskningen så öppnar jag en första flaska för provning. Den hälls upp med ett fräsande skum som snabbt lägger sig. Utseendet är lätt disigt. Aromen har snygga mogna äppeltoner med en smula stallighet. Syran och beskan är tydlig men matchas fint av sötman. Väldigt gott, men jag tror den hade vunnit på aningen mindre syra och aningen mer beska. Värt att tillägga är att vi lade undan två halvlitersflaskor för att kunna tävla i nästa års SM.

Version 3 (pressning 2023-10-08):

På en höstens första riktigt krispiga dagar drog jag och I. ut och tömde några av våra favoritträd från tidigare plockningar. Bottensatsen från den omtappade 2023:1 var väl egentligen inte en jästkaka, utan snarare en liter cider med väldigt mycket jäst. Det borde dock vara tillräckligt för att jäsa 25 liter. Nu hade temperaturen dessutom droppat till dryga 10 C vilket gjorde att jäsningen gick betydligt långsammare än för sats 1 & 2.

Ingredienser:

• 17 kg gröna, syrliga äpplen
• 8 kg röda, aromatiska äpplen med låg syra och utan beska
• 10 kg aromatiska gula äpplen med låg syra och hög beska
• 10 kg syrliga och beska gulgröna äpplen
• Jästkakan från version 1

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,050
• FG 1,017
• ABV 4,4 %

Bedömning 2023-11-17:

Till slut blev även denna tredje version flasktappad, efter förkylningar och diverse andra förhinder. Den har fina äppelaromer med inslag av vild- eller cideräpplen. Såväl syra som beska är ganska påtagliga och sötman märks knappt av. En ganska ren och uppfriskande cider.

Ekfatet Brasse - sista tömningen

 

Alla goda ting har en ände, utom korven som har två. Ett helt decennium har gått sedan Brasse-gänget samlades första gången och lade upp riktlinjerna för att köpa ett vinfat ihop. Namnet Brasse kom sig av att den folkkära skådespelaren precis hade gått bort.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Och tyvärr sakta eroderat det initiala engagemanget*. De senaste åren har det inte bara varit svårt att få medlemmarna att brygga sina andelar. Även att hämta sina andelar har suttit hårt inne. Vi insåg därför att nu var ett bra tillfälle att avsluta det hela, och till slut lyckades vi boka en tid den gångna helgen för att tömma fatet. Med hyfsad uppslutning.

Fatet och dess mikrobiologiska kultur kommer dock leva vidare hos Bearded Rabbit, så det är inte omöjligt att det kommer släppas kommersiella Brasse-öl i en inte allt för avlägsen framtid. Det återstår väl helt enkelt att se.

Varianter:

Med tanke på att vi hade ett helt fat att tillgå öppnade sig förstås möjligheterna att få igenom sina favoritsmaksättningar. Det blev väl dock inte så mycket fler varianter än vanligt i slutändan. Under kvällen tappades följande på fat och flaskor:

• 60 l ren
• 20 l torrhumlad med  200 g hallertauer mittelfrüh

För kommande flaskning om ett par månader sattes följande fruktlambikar

• 20 l hallon (3 kg)
• 40 l riesling (x kg druvor)
• 40 l spätburgunder (12 kg druvor)

Tillägg: på grund av en miss i planering och kommunikation från vår sida fick vi inga rieslingdruvor. Det är värt att tillägga att det var Wine Mechanics som var behjälpliga med att sälja druvor till oss till ett rimligt pris. Men i stället valde vi att en vecka innan slutliga flaskningen 3/12 preparera följande

• 20 l med oolong-te (200 g)
• 20 l torrhumlat med nelson sauvin (200 g) samt med 3 flaskor Stoneleigh Sauvignon Blanc tillsatta (ungefär som min Nelson Sauvin Blancik)

Notera att volymerna inte riktigt adderar till 220 l. Dels var fatet inte helt fyllt, vilket verkar ha gett ett litet extra bett i syran. Dessutom fanns det en rejäl jästkaka med tillhörande öl i botten av fatet.

Jag återkommer med provsmakningar allt eftersom.

Bedömningar:

Nu är cidermakandet och annat överstökat, och flaskorna har fått stå ett tag för att bilda kolsyra och förhoppningsvis rensa bort eventuell THP. Så det är dags att börja provsmaka även om fruktvarianterna inte har tappats än.

Ren variant (2023-11-20):

Hälls upp med ett snyggt men kortvarigt skum. Smaken är elegant med grapefrukt och vag tropisk frukt, lite ekfat och annat. Syran är på en perfekt nivå, och en lätt beska kittlar tungan fint. En riktigt snygg suris, kanske den bästa rena årgången av alla.

Hallertauer Mittelfrüh (2023-11-22):

Denna hade en ganska märklig arom när vi provsmakade, nästan åt acetaldehyd. Kanske var det fortfarande mycket vegetativa aromer. Jag har ingen aning faktiskt, men det kändes trist då det var jag som hade propsat på denna variant. 

Nu smakar det betydligt bättre, med tydligt grundöl åtföljt av viss örtighet. Beskan känns mer påtaglig än i grundölet, åter ett vittnesmål om att torrhumling kan påverka upplevd beska. Inte så dumt alls, men mitt eget tidigare försök var nog snäppet bättre.

Spätburgunder (2023-12-16):

Det har bara gått två veckor sedan tappningen, men jag kan inte hålla mig från att öppna första flaskan. För vi var nämligen närmast lyriska över denna på tappdagen. Och det finns ingen anledning att ändra sig efter att ha tagit några klunkar. Visst, kolsyran är ganska tam, och det blir inte mycket till det här rosa skummet som hör till. Och det finns en nästan omärklig ton av THP som ej fanns vid flaskningen. Men det finns ändå en underbar arom från druvorna; det smakar som en riktigt bra tysk spätburgunder eller som en högkvalitativ fransk pinot noir. Massor av röda bär, och lite höstlöv. Syran är måttlig och det finns en lätt beska. Makalöst bra.

Vildhallon (2023-12-30):

Färgen här är lite mer laxrosa jämfört med den djupa vinröda färgen hos spätburgundervarianten, men här blir det också ett rejält rosa skum. Aromen har väldigt fräscha hallontoner med en nästan parfymisk sidoton som dock var mer framträdande vid flasktappningen. Här finns också en gnutta THP tyvärr. Syran är på en bra nivå. Detta kan bli en perfekt sommaröl när THP:n borde vara helt borta. Men det är riktigt gott redan nu.

Oolong-te (2024-01-06):

Den här är förvånandsvärt grumlig vid upphällning, lite som en hefeweizen. Aromen är initialt örtig och fruktig, först i eftersmaken kommer lite jordiga och tydligt teiga aromer. Syran är perfekt balanserad och jag märker inga tanniner att tala om, något jag förväntade mig med tanke på grumligheten. Trots de aningen störande jordiga tonerna på slutet är det mycket gott och framförallt avsevärt bättre än vid tappningen då det var ganska påträngande råa te-toner.

Nelson Sauvin och Sauvignon Blanc (2024-01-13):

Så har då turen kommit till provning av den sista varianten. Även denna var lätt stökig vid flaskning med en hel del gröna humletoner. Men nu har den samlat ihop sig och erbjuder en perfekt blandning av grundölet, humlen och vinet. Det är inte helt lätt att avgöra vad som kommer från vad faktiskt. Det hela avslutas med en fin syra och en lätt beska.

* Ett tag hade vi ju t.o.m. tre fat: Brasse, Eva och Magnus.

Vilken är Sveriges ölhuvudstad?

 

Arboga?

När jag skrev om Stockholm för några år sedan snuddade jag vid huruvida Göteborg verkligen är Sveriges ölhuvudstad som det ofta hävdas. Jag gjorde en referens till RateBeers topp tio-lista vilken onekligen pekar åt det hållet, men framhöll samtidigt vad jag tyckte gjorde Stockholm mer intressant. Men kanske det sistnämnda mer handlar om nyhetens behag, ett slags gräset-är-grönare-fenomen.

Jag beslutade mig därför att göra en mer seriös analys. Jag blev inspirerad av Youtube-kanalen CityNerd, som bland annat presenterar topp 10-listor över städer ur olika aspekter baserat på statistiska data. Jag funderade många varv på vilka kriterier jag skulle använda, och det slutade med att jag presenterar olika varianter så att läsaren själv kan välja vilket som är mest relevant. Nu finns förstås risken att man då väljer den variant som bäst stryker ens förutfattade meningar medhårs. Därför rekommenderar jag att man tänker igenom vilka mått man tycker är mest relevanta innan man tittar på listorna i slutet.

Till att börja med valde jag att begränsa mig till de 10 största svenska tätorterna, samtliga med över 100 000 invånare. Dock valde jag efter lite eftertanke att ta bort den något märkliga entiteten "Upplands Väsby och Sollentuna" och i stället ta med 11:an Norrköping. Då den sistnämnda har betydligt fler ölställen var det nog ett bra drag.

Jag funderade sedan på att antingen betrakta alla ställen med betyg >70 eller enbart de med >80. Och jag landade som sagt i att presentera båda. Normalt brukar jag på mina resor fokusera på ställen i den sistnämnda kategorin. Det är där man hittar ställen som är värda att anstränga sig lite extra för att besöka. Men även i spannet 70-80 finns det riktigt bra ställen, och en fördel med att med dessa är att man får ett lite bättre statistiskt underlag. Av det sistnämnda skälet valde jag också bort ställen med färre än 5 betygsregistreringar.

Än knepigare är frågan om man bara ska titta på summan av betygen, eller dividera med folkmängden. Många skulle nog argumentera för det sistnämnda. Men fundera ett tag på om du föredrar en stad med 100 K invånare och ett 80-poängsställe eller en miljonsstad med nio 80-poängsställen. Det känns rätt givet att det sista är bättre rent ölmässigt. Samtidigt är det väl lika givet att den mindre staden är att föredra om båda har lika många bra ölställen. Jag skulle nog själv vilja se något slags aggregerat mått, men jag kom som sagt fram till att det är bättre att presentera dessa separat. Då kan man själv göra en övervägning hur man vill prioritera dem. Som sagt, gör det innan du läser vidare.

Ställen med betyg >80

Vi börjar med totalsumman av dessa betyg:

1. Stockholm (1380)
2. Göteborg (945)
3. Malmö (451)
4. Örebro (253)
5. Helsingborg (160)
6. Linköping (160)
7. Uppsala (87)
8. Norrköping (80)
9. Västerås & Jönköping (0)

Jag valde att låta Helsingborg bli femma på listan och Linköping sexa trots att de hade samma totalpoäng. Skälen till det var att (a) jag inte kom på något bra sätt att få till delade placeringar i Bloggers punktlista och (b) Helsingborg har två 79:or. Jumboplatsen gick dock bra att ha delad, och här såg jag ingen anledning att leta efter något sätt att separera två så mediokra ölstäder.

Per 1k invånare blir listan i stället:

1. Örebro (2,01)
2. Göteborg (1,56)
3. Helsingborg (1,40)
4. Malmö (1,39)
5. Linköping (1,38)
6. Stockholm (0,85)
7. Norrköping (0,80)
8. Uppsala (0,53)
9. Västerås & Jönköping (0,00)

Ställen med >70 i betyg

Här blir rankingen efter totalsumma

1. Göteborg (4152)
2. Stockholm (3788)
3. Malmö (887)
4. Örebro (683)
5. Uppsala (671)
6. Helsingborg (600)
7. Linköping (517)
8. Norrköping (373)
9. Jönköping (145)
10. Västerås (77)

Och per 1k invånare

1. Göteborg (6,86)
2. Örebro (5,42)
3. Helsingborg (5,26)
4. Linköping (4,46)
5. Uppsala (4,07)
6. Norrköping (3,81)
7. Malmö (2,74)
8. Stockholm (2,35)
9. Jönköping (1,45)
10. Västerås (0,60)

Diskussion

Jag kan inte påstå att jag tycker att det finns någon given vinnare. Men det var intressant att Göteborg faktiskt hamnade före Stockholm även utan normering med invånarantalet när vi tog med alla ställen med betyg 70+. Jag tycker nog att det är ett rimligare urval faktiskt. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta det måttet vilket jag kommer återkomma till.

Men först lite andra observationer. Det finns några städer som tillsammans med Göteborg överpresterar i förhållande till sin storlek*. Jag tänker då främst på Örebro, men även Helsingborg och i någon mån även Linköping. Och jag gjorde helt rätt som tog med Norrköping, som ju elegant undvek såväl jumbo- som nästjumboplatsen.

De sistnämnda har jag redan varit inne på, men det är värt att kommentera dem igen. Vad gäller Jönköping kan en förklaring möjligen vara att en betydande del av befolkningen är nykterister av religiösa skäl. Men varför Västerås har så dåligt med ölställen har jag ingen förklaring till.

Appendix: ännu ett mått

Jag gillar egentligen inte det jag ska göra nu. Nämligen att i efterhand göra ytterligare en analys. Men när jag skrev sammanfattningen insåg jag en brist i måttet att summera betygen. Problemet är hur själva betygskalan ser ut. En överväldigande majoritet av ställena har betyg i intervallet 50-100. Vanligast är nog 60-69, och därefter 70-79. Det innebär att den "egentliga nollan" är 50 vilket gör att skillnaderna lite grand suddas ut i betydelse.

Låt mig vara lite mer konkret. Skillnaden mellan ett riktig bra ställe och ett lite mer mediokert är 20 poäng. Men bara att ett ställe kommer med innebär mer än tre gånger så många poäng. Så man skulle vilja få det faktiska betyget att påverka mer. Ett sätt att uppnå detta är att transponera betygen till 0-50 genom att helt enkelt dra bort 50 poäng. Då får man följande lista:

1. Göteborg (1402)
2. Stockholm (1338)
3. Malmö (337)
4. Örebro (233)
5. Uppsala (221)
6. Helsingborg (200)
7. Linköping (167)
8. Norrköping (123)
9. Jönköping (45)
10. Västerås (27)

Så vi får samma rangordning även om några städer knaprar in på andra. T.ex. kommer Stockholm mycket närmare förstaplatsen, och det beror på att Göteborg hade betydligt fler ställen i intervallet 70-79. Men jag börjar luta åt att detta faktiskt är en bra rangordning av Sveriges ölstäder. Så jag kan lägga etiketten "Lokalpatriotism" till inlägget utan att skämmas.

* Det som man på engelska beskriver som "punch well above their weights".

Den stora etanolresan

 

Vinvisdomsord från Moseldalen.

Jag har länge velat göra en bilresa genom södra Belgien, nordöstra Frankrike och sydvästra Tyskland för att passera klassiska öl- och vinproducenter. Olika saker har hela tiden kommit i vägen - senast pandemin - men i år blev det äntligen av. Till slut blev vi tre personer som satte oss i min V40 och drog ner.

Huvudfokus blev Ardennerna, Alsace och Moseldalen. Min ursprungliga vision var att även slänga in Champagne, men tidsramen på åtta dagar tillät inte det. Och med facit i hand hade det varit för ambitiöst i alla fall.

Detta inlägg kommer därför bli en slags kollektion av fristående mini-inlägg - ett för varje delmål längs vägen - som kan läsas var för sig. För en del av dem kommer det kanske ett längre inlägg om några år när ett längre besök har gjorts.

Som vanligt har jag använt RateBeer Places för att hitta bra ölställen på olika platser, så jag kommer inte göra någon detaljerad genomgång av dessa nedan utan hänvisar dit. Med något undantag så var toppställena väl värda att svänga förbi.

En annan allmän notering. Eller ja, allmän för vindestinationerna. Det fanns två varianter på provsmakning när vi besökte vinmakare. Dels kunde man få en mer gedigen provning där man satt ner och fick ganska detaljerade beskrivningar. Det kunde ofta kräva bokning och kostade en slant, men i bland fick man provningen på köpet om man köpte vin för en större summa. Den andra varianten var att man bara stod upp vid en bar eller ett bord och provade lite vad man ville. Detta var helt gratis, men det fanns väl en förväntan om att man skulle köpa med sig några flaskor (vilket vi också gjorde).

Hamburg

Tysklands näst största stad var ett bra stopp första dagen efter knappt nio timmars bilkörning. Som ölstad får jag lov att återkomma då toppställena ligger rejält utspridda geografiskt, och vi inte riktigt hade tid för att flänga runt.

I stället hängde vi först i stadsdelen S:t Pauli, där vi käkade pizza på den habila bryggpuben The Baby Goat. Området är annars mest känd för Reeperbahn som vad jag förstått ska ha blivit lite mer rumsren på senare år. Men det var fortfarande gott om strippklubbar, och det kändes allmänt väldigt turistiskt på ett störigt sätt. Avlägsnade man sig dock några kvarter hittade man i stället var lokalbefolkningen hängde vilket var mycket bättre.

Vi drog också förbi Elbphilharmonie och hängde i Hafencity ett tag. Tyvärr ger området ett ganska dött intryck, vilket är lite synd då det är väldigt estetiskt tilltalande. Min ambition är att i en snar framtid göra en långhelg i Hamburg med såväl konsertbesök på Elbphilharmonie som en gedigen pubrunda.

Ardennerna

Juni 2011 passade jag på att fotvandra i Ardennerna en vecka medan hantverkare slog ut mitt gamla badrum. Jag blev väldigt förtjust i området med sin vackra natur, och mysiga välbevarade byar och småstäder. Vallonien i stort är fattigare och mer nedgånget än Flandern. Men just i Ardennerna verkar det vara lite mer välskött. Och intrycket kvarstår efter detta återbesök.

Första stoppet blev Liège efter ännu en lång dag i bilen. På grund av en massa vägarbeten hann vi inte beta av Val Dieu längs vägen. I stället fick vi ta en omväg förbi nästa dag, men det var det värt. Hela miljön med gammalt kloster, kyrka, bryggeri och vackra omgivningar var fantastiskt . Det fanns också en trevlig servering samt en butik, båda med öl som jag inte hade provat tidigare.

Rochefort hade tyvärr inte lika mycket att erbjuda. Och då pratar jag om klostret; staden såg väldigt trevlig ut, och där skulle jag kunna tänka mig stanna en natt om jag gör en längre resa. Men på klostret fanns det i princip bara en liten butik där man kunde köpa de vanliga ölen.

Orval var betydligt bättre även om vi tyvärr kom för sent för att kunna göra en rundvandring inne i klostret. Det får bli en annan gång. Men här kunde vi sätta oss på det intilliggande cafét och ta en färsk Petite Orval på fat vilket var resans bästa öl.

Vi övernattade i Bastogne vilket inte är något utpräglat ölställe, även om tillgången på purfärsk La Chouffe var god. Skälet till stoppet var i stället ortens historiska betydelse, mer specifikt dess belägring under ardenneroffensiven, något som bland annat skildras under två avsnitt av Band of Brothers. Det finns flera muséer och minnesmärken i och kring staden. Vi valde Bastongne War Museum vilket kanske var resans höjdpunkt.

Jag ser redan fram mot ett återbesök, då gärna med fler dagar så att några fler stopp kan göras. Framförallt på Chimay, men kanske också Achouffe m.m.

Luxemburg

Vi passade på att göra några strandhugg i det lilla storhertigdömet Luxemburg på vägen till Frankrike. Jag hade själv bara passerat i genom landet en gång tidigare, vilket gick ganska fort. Men det är väl värt att stanna till här av olika skäl.

Dels finns här väldigt vacker och spännande natur. Vi stannade till och gick en kort slinga i Berdorf, bland en massa kalkstensformationer och branta klippor. Kan ha varit den häftigaste vandringen jag gjort.

Vi stannade över natten i staden med samma namn som landet. Den är som en posh miniatyrvariant av Prag, fast med mer dramatiska höjdskillnader. Dryckesmässigt fanns här inget särskilt att hämta, men det fanns ett par schyssta ölhak i alla fall. Fast hoppa över Roca's Café.

Alsace

Tillsammans med Ardennerna var detta ett av huvudmålen under resan. Vinregionen Alsace ligger i Rhendalen på nedre västsluttningarna av bergskedjan Vogoserna, och sträcker sig längs ett pärlband av mysiga småstäder och byar i nord-sydlig riktning. Vi började med en lunch i den fantastiska stadskärnan i Colmar där vi trängdes med horder av selfieturister bland korsvirkeshusen.

Vi hade lyckligtvis bokat två nätters övernattningar i den betydligt mindre byn Bergheim där vi fick vara mer för oss själva. Här fanns också vineriet Marcel Deiss med den för området lite udda ansatsen att enbart göra vin med druvblandningar. Här fick vi en gedigen sittande provning med bland annat blind* parallellprovning av ett och samma vin från olika jordmåner. 

Det finns även viss ölkultur i Alsace, gammal tyskbygd som det är. Av det sistnämnda är det kanske inte förvånande att ljus lager dominerar, men det finns även bryggerier som överjäser. Här odlas också en del humle, t.ex. den fantastiska sorten strisselspalt. I Ribeauvillé - där vi fick en trevlig gratisprovning hos Trimbach - såg jag ett ölhak som skyltade med att de har hundratals ölsorter. Har man varit på Delirium Café vet man dock att det inte nödvändigtvis motsvarar det faktiska antalet tillgängliga öl. Men jag är oavsett absolut sugen på att utforska detta mer vid ett återbesök.

Vi hann också med att göra en en utflykt till den tyska sidan av Rhendalen. Främsta skälet var att en i sällskapet är geolog och ville se Kaiserstuhl. Förutom geologi finns här en hel del vinodlingar också, tillhörande den för mig dittills okända vinregionen Baden. Efter en kort med svettig hajk upp till en utkiksplats längs och genom vinodlingar, och ner igen i solnedgången, fick vi prova den lokala specialiteten spätburgunder** på en restaurang innan vi drog oss tillbaks till den franska sidan.

Moseldalen

Det blev även ett kortare besök i Moseldalen. Efter lunch i Trier drog vi till Bernkastel-Kues, ett ställe där jag hängde en del för 15-20 år sedan i samband med jobbresor till Kaiserslautern via flygplatsen Frankfurt-Hahn som ligger en bit bort. Vi var synnerligen effektiva och hann med en provsmakning hos dr. Pauly Bergweiler, middag med vidunderlig utsikt över floden, samt besök på en kölschbar(!) och två vinbarer.

Morgonen efter drog vi vidare mot Köln och tog en liten omväg via Traben-Trarbach för ett besök hos Louis Klein. Detta var en lite udda vinmakare som gör rätt mycket röda viner jämte de vanliga vita med Riesling i spetsen. Utöver de i området hyfsat vanliga spätburgunder och müller-thürgau så gör de även viner på merlot, pinot meunier*** samt en helt egen druva med det prosaiska namnet 29. Den sistnämnda påminde lite om pinotage, och jag är spänd på att öppna min medköpta flaska någon gång framåt hösten. En annan intressant sak var att de gjorde ett orange vin, dessutom jästa på amforor som vi fick gå in på lagret och beskåda.

Köln

Jag har skrivit om Köln tidigare, och tänker bara kort komplettera med några nya iakttagelser och bekantskaper. Till att börja med var Päffgen den bästa kölschen denna gång. Kanske för att den kändes betydligt färskare än Gaffel. Förutom att testa den på Päffgens egna utskänkningsställe med horder av turister hittade vi den även (i perfekt skick) på den minst sagt hektiska kvarterskrogen Lommerzheim där vi nog var de enda turisterna. Det absolut bästa stället var dock den nya ölkrogen Craftbeer Corner Coeln som var en perfekt mix av nytt och gammalt.

I övrigt noterade jag att det här med att styra flödet av kölsch medelst ölunderlägget inte fungerade riktigt längre. En gång fick en av oss påfyllning trots ölunderlägg tydligt placerat på glaset. På Päffgen fick man beställa som vanligt. Kanske har de insett att det gamla sättet inte funkar för okunniga selfieturister.

Avslutning

Det var inte första gången jag var ute på en roadtrip i Europa, men det var ett tag sedan sist (2015) och den gången med mer fokus på ett ställe (Franken). Så här är några lärdomar jag tar med mig inför nästa resa som jag hoppas kommer snart, gärna redan nästa sommar.

Den främsta lärdomen är att vara lite längre på samma ställe, kanske 3-4 övernattningar på två ställen. Med ställe menar jag då lite större områden som Vallonien, Alscase och Moseldalen ovan. Man kan fortfarande byta övernattningsort varje natt, men det var samtidigt rätt skönt att ha i alla fall två nätter på ett ställe.

En annan lärdom är att det finns mycket vackert att se på landsbygden i Europa, och att det ibland kan vara värt att ta andra vägar än motorvägar. Med tanke på hur mycket trafikstockningar det var på Autobahn, framför allt i, norr, och söder om Hamburg så tar det inte nödvändigtvis så mycket längre tid heller. Att det kan gå sakta eller stå still på Autobahn var inget nytt, men det var mycket värre denna gång än tidigare. Vi måste ha tappat minst två timmar i vardera riktningen.

Slutligen så var det väl långt att åka hem från Köln till Göteborg på en dag. Hamburg ligger rätt bra till faktiskt åt båda hållen, och åker man tidigt så kan man slippa de värsta köerna. Andra alternativ är Lübeck och Flensburg. Att det blev Köln var att vi var rätt sugna på att se staden, men som mellanstopp på bilresa blir det nog inget mer återbesök.

* Fast blind mest på pappret då flera ledtrådar gavs av bl.a. etiketterna.

** Specialitet i den meningen att de anses göra bäst viner på den i hela Tyskland. På andra sidan Rhen är den känd som pinot noir.

*** Borde logiskt sätt kallas müllerburgunder på tyska, men kallas i stället schwarzriesling utan att ha någon som helst koppling till riesling. Men pinot noir borde samtidigt kallas schwarzburgunder, så det är väl ingen riktig Ordnung i tysk vinnomenklatur.

Göteborgsskönlitteratur

 

Observanta bloggläsare har kanske noterat att det finns en helt ny etikett sedan en tid tillbaka: lokalpatriotism. Den ska dock inte tolkas för bokstavligt. Jag betraktar mig inte som särskilt lokalpatriotisk; tvärtom tycker jag lillebrorskomplex i form av "det bästa med Stockholm är tåget tillbaks till Göteborg" och liknande är extremt tröttsamt. Men jag har ändå bott här hela mitt liv, bortsett från fyra terminer 96-98 då jag var i Columbia, SC. Så jag känner att jag har ganska bra koll på staden och vad som försiggår och har försiggått här. Och jag föredrar att skriva om sådant som jag har kännedom om samt tycker är intressant. Därav denna kategori.

Denna gång ska det bli bokrecensioner. Jag har recenserat böcker tidigare, men då har det varit facklitteratur om öl eller cider. Nu ska det bli skönlitteratur* med anknytning till Göteborg. I vissa av böckerna spelar staden en undanskymd roll, i andra en större och kanske till med avgörande roll. Har ni fler exempel på Göteborgsrelaterade böcker att rekommendera eller avråda ifrån får ni gärna släppa en kommentar nedan.

Jag listar böckerna i någon slags kronologisk ordning vad handlingen beträffar. Jag sätter också betyg, 1-5 skorstenar.

Mary Wollenstonecraft - Letters written during a short residence in Sweden, Norway, and Denmark 

Vi börjar med en reseskildring i brevform från sent 1700-tal. 
Mary Wollenstonecraft var en väldigt intressant figur. I sann upplysningsanda propagerade hon för social jämlikhet. Hon flyttade till Paris under franska revolutionen som hon intitalt var en anhängare av, tills den ballade ur under Jacobinerna och hon i princip fick fly för livet. I synnerhet var hon en tidig förkämpe för kvinnors rättigheter, bland annat genom boken A Vindication of the Rights of Woman.

Hon inledde ett förhållande med amerikanen Gilbert Imlay, med vilken hon fick dottern Fanny. Imlay var inblandad i handel med Skandinavien, vilket var olagligt på grund av britternas blockad under Napoleonkrigen. När ett av hans skepp försvann åtog sig W. att resa i hans ställe för att försöka lösa situationen. Breven hon skrev hem till Imlay under den långa resan gav senare upphov till den aktuella boken.

Efter en besvärlig båtresa hamnar W. så småningom på kusten utanför nuvarande Kungsbacka. Därifrån tar hon sig till Göteborg där hon stannar ett tag och vilar upp sig inför vidare färd norrut mot södra Norge som är hennes huvudmål. Efter oförrättat ärende återvänder hon söderut och reser vidare till Köpenhamn, och därefter till Hamburg, varifrån hon sedan tar sig tillbaka till England. Där bekräftas henne misstanke att Imlay har träffat en ny kvinna, vilket leder till hennes andra självmordsförsök som hon också överlever. Dock överlever hon inte komplikationerna vid födseln av sin andra dotter Mary några år senare**. Denna dotter skulle sedermera gifta sig med en viss Percy Shelley och bli en betydligt mer känd författare.

Kulturellt och politiskt är W. ganska skeptisk till de skandinaviska länderna, som nog var ganska i bakkant vid den här tiden. Däremot uttrycker hon sig uppskattande om den vilda naturen. Göteborg - som endast hanteras i ett av breven - beskrivs som en luftig stad med vackra trädkantade gator med dålig beläggning. Societeten uppfattar hon som okultiverad och mest intresserad av pengar, mat och dryck. Det är en uppfattning som även beslås övriga städer i olika grad. Mest föll Kristiania (dagens Oslo) henne i smaken, sämst tyckte hon om Hamburg.

Det är inte en helt lättläst bok, och de filosofiska utsvävningarna kan bli ganska långrandiga emellanåt. Däremot är det ett väldigt intressant tidsdokument. Bara en sådan sak hur obekvämt och omständigt det vara att resa under denna tid är fascinerande. Betyget blir tre gedigna skorstenar.

Eric Williams - The wooden horse

Nu förflyttar vi oss fram till andra världskriget och det tyska fånglägret Stalag Luft III. Här satt nerskjutna brittiska piloter i ett av de mest rymningssäkra tyska fånglägren. Att gräva tunnlar var mycket svårt av olika skäl, bland annat för att fångbarackerna låg långt ifrån alla stängsel. Författaren kom dock på ett sätt att komma runt dessa svårigheter. Fångarna började dagligen hoppa över en träplint under förevändning att hålla sig i fysik form. Plinten placerades relativt nära stängslen, och för att undvika att vakterna skulle fatta misstankar lät man några av de förment klumpigare fångarna "råka" välta plinten några gånger initialt för att vakterna skulle kunna se att det inte fanns något suspekt under.

När de sedan hade fått upp fysiken lät man en fånge följa med under plinten, gräva några decimeter under passet och sedan ta med sig säckarna med sandjord tillbaka till barackerna. På så sätt hade man till slut grävt en fullständig flyktgång under avspärrningarna och ut till friheten. Man förundras verkligen över såväl planerandet som genomförandet av denna flykt.

Väl i det fria lyckas W. tillsammans med två andra fångar ta sig ända upp till nordsjökusten, där deras vägar skiljs. W. och en av hans kompanjoner lyckas få kontakt med danska motståndsrörelsen, som hjälper dem få tag på en fiskebåt som smugglar dem över till södra Sverige. Där tar de sig sedemera till Göteborg där de förenas med sin tredje kompanjon på brittiska konsulatet. Boken avslutas med att de gemensamt ger sig ut på stan för att fira sin återvunna frihet.

Det måste varit på 90-talet som jag läste boken hos mina föräldrar, så jag vågar inte säga allt för mycket om den. Göteborg förekommer som sagt bara perifert, men jag tyckte ändå att den var värd att ta med här. Jag minns den som spännande och vågar ändå rekommendera den. Det blir tre skorstenar. 

Marie Fredriksson - Simon och ekarna

Nästa bok kräver kanske ingen närmare presentation. Men för fullständighetens skull... Den skildrar den unge Simons uppväxt i Göteborg under 40-talet och framåt. Simon är av halvjudiskt ursprung, och han får dessutom en kamrat i den judiske pojken Isak vars familj har flytt från nazisterna. Nazismen och kriget ligger som en mörk bakgrundsfond under första delen av boken.

Till skillnad från tidigare böcker har Göteborg en framträdande plats i boken. Man kan säga att man får följa flera resor i boken. Göteborgs resa som stad med en växande varvsindustri, pojkarnas resa in i vuxenlivet, och tillika klassresor, även så för Simons styvfar.

Det är ett fint tidsdokument. Tyvärr finns några saker som gör att det inte blir ett högt betyg. Personporträtten känns ganska grovt tillyxade, och emellanåt blir det lite banalt i största allmänhet. Det ligger också en lätt doft av New Age över boken. Det korta sexuella förhållandet mellan pojkarna och en vuxen kvinna känns också lite sådär. Tre skorstenar stannar betyget vid.

Viveca Lärn - Tuppenkuppen

Den här boken var det länge sedan jag läste. Vi snackar 80-tal. Jag hade nog inte kommit på den om jag inte hade sett författaren hemmavid nyligen. Hon bor nämligen i närheten av mig har jag förstått. Viveca Lärn är väl annars mest känd för Saltö-böckerna och tillhörande TV-serie. Men hon har huvudsakligen skrivit barn- och ungdomsböcker.

Tuppenkuppen kretsar kring tonårstjejen Tekla Tedin och hennes bästis Ulle. Tekla bor med sin ensamstående konstnärspappa Tommy. Tommy har just blivit lämnad av sin flickvän, hans tavlor säljer dåligt, han har som lök på laxen blivit allergisk mot sin älskade nyponsoppa, och har glidit ner i en lätt depression.

Då bestämmer sig Tekla för att tillsammans med Ulle försöka rycka upp tillvaron för Tommy. De planerar en kupp för att placera en av Tommys tavlor - Tuppen - på Göteborgs Konstmuséum. Huruvida de lyckas ska jag inte avslöja, och jag minns faktiskt inte exakt hur det gick heller.

Det var som sagt ett tag sedan jag läste boken. Men mitt unga tonårsjag uppskattade den  i alla fall för sin blandning av allvar och humor. En utmärkt ungdomsbok vågar jag trots allt drista mig till att säga. Och Göteborg har i alla fall en tydlig biroll. Fyra skorstenar blir det efter viss tvekan.

Lydia Sandberg - Samlade verk

Nu till ett ganska nyligt verk(!) som fått en hel del uppmärksamhet samt Augustpriset 2020. Lydia Sandberg har i intervjuer sagt att hon hade som mål att skriva en Göteborgsroman. Kanske lite på samma sätt som Strindberg, Fogelström och Söderberg skrev Stockholmsromaner. Eller New York hos Paul Austen. Detta var alltså mina egna paralleller.

Hursom får vi under knappa 700 sidor följa förläggaren Martin Berg från 80-tal till 10-tal. Hur han träffar den blivande konstnären Gustav Becker och sin kommande fru, den intelligenta och gåtfulla Cecilia. Som sedermera försvinner några månader efter sin disputation och lämnar Martin med två barn. Som en parallell tråd får vi följa äldsta barnet Rakel under 10-talet i sitt sökande efter svar om varför modern försvann och vart hon kan ha tagit vägen.

Förutom ovanstående fyra huvudpersoner så spelar alltså staden Göteborg en viktig roll. I synnerhet genom ganska nostalgiska återblickar till 80-talet. I övrigt bjuds på interiörer från såväl konstnärs-, förlags- som den akademiska världen. Man får en känsla av att författaren har god insyn i dessa miljöer.

Det är alltså en väldigt välskriven bok, med intressanta karaktärer och miljöer. Jag kan förstå varför den har blivit hyllad. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på varför jag inte ger den toppbetyg. Det blir fyra skorstenar, men ytterst stabila sådana.

Åke Edwarsson - Till allt som varit dött

Jämfört med hur det ser ut i min bokhylla är det oproportionerligt många deckare med på denna lista. Jag tycker ofta deckare är platta och trista, men då och då blir det ändå att jag läser en slik. Kanske för att jag har fått en trovärdig rekommendation (t.ex. Karin Fossum). Eller som i detta fall för att den utspelar sig i Göteborg.

Tyvärr är detta en enormt tråkig bok som knappt håller styrfart. Långsamt berättartempo behöver inte alltid vara något dåligt, tvärtom. Men det kräver en skicklig skribent, och dit kan inte Åke Edvardsson räknas. I stället ägnas en massa trycksvärta på tradiga beskrivningar om protagonistens dryck-, mat- och musikvanor. De olika karaktärsporträtten i boken är osedvanligt endimensionella. Vidare serveras en hel del illa dolda politiska pekpinnar. Det blir bara två fallfärdiga skorstenar.

Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Nu har vi kommit fram till min favorit på listan, och även detta en Augustprisvinnare (2017). Boken utspelar sig dels i nutid, dels i en dystopisk framtid. Boken inleds effektfullt med ett islamistiskt terrorattentat i en bokhandel i Göteborg. En provokativ Lars Vilks-liknande konstnär ska avrättas live. Den filmande terroristen Nour får dock en vision om en framtid där dådet lett till ett fascistiskt samhälle. Hon vänder därför sitt vapen mot de övriga terroristerna och avbryter avrättningen.

Två år senare blir en författare (misstänkt lik Johannes själv) tillika bokens berättarjag kontaktad av Nour som sitter på rättspsyk. Inte undra på då hon påstår sig komma från framtiden. En dystopisk framtid där terrordådet genomfördes, och Sverige har förändrats till ett fascistiskt samhälle där alla som inte ses som genuina svenskar är förpassade till ghetton i de tidigare miljonprogramsområdena. Nour överlämnar en skriftlig redogörelse för sina minnesbilder av den alternativa framtid hon hävdar sig komma ifrån.

Hävdar är nyckelordet här, och som läsare får man aldrig riktig klarhet i huruvida detta är någon slags magisk realism. Eller att det som också föreslagits är någon form av science fiction där Nour har utsatts för minnesexperiment under sin tid i ett fångläger. Oavsett så är det en välskriven och suggestiv roman som på en och samma gång är vacker, hemsk och sorglig, men som i slutändan ändå levererar hopp. Och därtill en liten plot twist. Det kan inte bli annat än fem skorstenar.

Zac O'Yeah - Tandooriälgen

Jag börjar med att bekräfta att författarnamnet är en pseudonym. Författarens riktiga namn är Sakari Nuotimäkki och är en svenskfinsk författare som är uppväxt i Göteborg. Sedan en längre tid är han bosatt i Bangalore, Indien. Denna bakgrund lyser tydligt igenom i den skruvade och lätt dystopiska deckarthrillern Tandooriälgen. Boken utspelar sig i ett framtida Göteborg, eller Gautampuri som det då också kallas. På grund av extrema klimatförändringar har världen genomgått dramatiska förändringar. Klimatet i Göteborg har blivit tropiskt. USA har spårat ur och hotar med invasion, och Sverige har som många andra länder anslutit sig till den av Indien ledda Sydasiatiska unionen i utbyte mot beskydd. Detta har lett till stor inflyttning av Indier och andra asiater till Sverige, och Göteborg har svällt till en tjugomiljonersstad.

Detta kräver förstås ett rejält mått av suspension of disbelief***. Lyckas man med det har man en både spännande och underhållande läsning framför sig. Vi får följa den avdankade kriminalpolisen Herman Barsk som under ett nattskift i nedgångna Masthugget hittar styckade delar från flera människokroppar i köket på restaurangen som gett boken dess namn. Detta leder honom in i en vild jakt på en fanatisk kristen sekt och terrorgrupp som motsätter sig kolonialiseringen.

Det här är ingen barnvänlig bok. Det är mycket cynism, våld, sex, misär och okontrollerade kroppssubstanser. Men det ryms också en fin kärlekshistoria mellan den desillusionerade Barsk och hans indiska brevbärare Kumkum. Det är inget litterärt storverk, och något Augustpris finns knappast i sikte. Men som underhållning och tankeväckande verklighetsflykt fungerar det utmärkt. Och Göteborg spelar en viktig biroll, även om det kan vara svårt att orientera sig ibland då de flesta gator och platser har fått nya, indiska namn****. Betyget blir fyra skorstenar.

* Vilket härligt ord detta är.

** Med sin nya partnet William Godwin.

*** Jag kan tycka att författaren inte behövt ta i så mycket. Det hade räckt med fem grader varmare och fem miljoner. Men Zac är inte mycket för måttfullhet och subtiliteter verkar det som.

**** Det finns en karta i början av boken, men den är inte helt lätt att tyda. Dessutom är det lite tröttsamt att hela tiden bläddra tillbaka.

I Manchester

Gammalt & nytt.

Fram till pandemin hade jag och en kompis som tradition att göra en långhelgstripp till någon Europeisk stad över midsommarhelgen. Vi var båda trötta på traditionellt midsommarfirande och såg det som en bra helg att resa på. Valet av destination styrdes mycket av tillgången på prisvärda direktflyg, men på något sätt blev det alltid ett ställe med intressant ölutbud.

Nu när pandemin äntligen är över och allt är tillbaks i något slags normalläge valde jag att återuppliva traditionen på egen hand. Jag hade en ambition att komma iväg till Dublin, men det fanns inga bra biljetter att få tag på. I stället hittade jag Ryanair-biljetter till Manchester för 500 kr, en stad som jag haft ögonen på ett tag.

Staden

Manchester är väl främst känt för två saker; textilindustrin och fotboll. Det sistnämnda ägnade jag ingen som helst uppmärksamhet. Vad gäller det förstnämnda besökte jag Science and Industry Museum som i stort sett enbart kretsade kring textilindustrin, samt vetenskapliga och tekniska framsteg kopplade till denna. Det var ett ganska litet museum, och tyvärr var det en ganska hög ljudnivå på grund av några skolklasser som gick runt och tjoade. Det var tydligt att man hade anpassat muséet för att få fler riktigt unga besökare, vilket förstås har en viktig poäng. Det var helt klart värt ett besök i alla fall, och det fanns dessutom några bra pubar i närheten. Vi återkommer snart till det ämnet.

Staden i sig var livlig och en smula kaotisk. Klassiska tegelbyggnader från industriperioden samsades med eleganta stenhus och en massa nybyggda moderna hus, ofta med en påfallande höjd. Och många nya var under uppförande. Det känns tydligt att staden befinner sig i en boom. Precis som många andra tidigare industristäder har den gått igenom en period av nedgång och kris under 60-talet och fram till Thatcheråren, för att från sent 80-tal och framåt ha fått ett uppsving. Samtidigt med all ny ståt och prakt fanns det också tydliga tecken på den nyfattigdom som börjat växa i England med uteliggare som sov på gatorna.

Ölscenen

De senaste åren har en stark modern ölkultur växt fram med Cloudwater i spetsen. Det fanns också gott om riktigt bra ölhak i staden, allt från klassiska cask-pubar till moderna kranar-i-väggen-barer. Och allt mittemellan. Som vanligt baserade jag mitt öldrickande efter Rate Beer Places. Och det visade sig vara ett bra val ty alla ställen med betyg över 80 som jag besökte var riktigt bra. Och av en slump hittade jag North Taproom som borde ha hamnat på listan, ty det var en schysst modern ölbar. I denna kategori var annars Beermoth toppstället. Även Cloudwaters taproom är väl värt ett besök förstås.

Mina största favoriter var annars ställen som Port Street Beer House, Cask och även Smithfield Market Tavern som kombinerade en handfull cask i ypperligt skick med lite modernare grejer, samt lite tyskt och belgiskt på fat. Visserligen är det i första hand cask jag är ute efter när jag besöker UK, men det är alltid trevligt att kunna varva med en schysst tysk lager eller en belgare emellanåt.

Vad gäller renodlade caskställen så var favoriten Marble Arch Inn. En klassisk, genuin pub med lokala stammisar och ett stort utbud på cask. Tyvärr serverades de sistnämnda dock för varmt för ett toppbetyg, men det är helt klart värt att ta sig norr om ringleden för att besöka detta ställe. I närheten ligger dessutom fler utmärka ställen, exempelvis ovan nämnda Smithfield och Cloudwaters taproom. I allmänhet är staden väldigt kompakt och jag såg inget behov av att använda andra kommunikationsmedel än apostlahästarna.

Mycken god öl hann rinna nerför strupen, och bäst var Kirkstall Brewery Black Band Porter som dracks på Port Street Beerhouse. Tänk er Fuller's London Porter fast ännu godare.

Mat

På Marble Arch Inn testade jag åter sunday roast, och ej heller denna gång blev jag särskilt övertygad. Den bruna maten helt enkelt. Jag föredrar nog fish & chips från det lokala köket. Fast brittisk-indisk mat måste nästan räknas in i det sistnämnda. Och det brukar vara utmärkt. Denna gång hittade jag Bundobust via RB-listan som var något så udda som en indisk vegetarisk restaurang kombinerat med bryggeritapprum. Ölen var bra, men framför allt maten gjorde stället väl värt ett besök.

Allra bäst var dock Rudy's Pizza Napolitana. Jag besökte först stället i närheten av Smithfield etc., men upptäckte senare att det även fanns ett ställe 200 meter från mitt hotell. Det sistnämnda såg dock mer fullbelagt ut. I övrigt kan nämnas att det försiggick en street food market i Picadilly Gardens runt lunch varje dag jag var där.

Slutord

Manchester är kanske inte ett klassiskt resmål i bemärkelsen att det finns en massa välkända historiska sevärdheter. Många åker nog dit för att kolla på fotboll. Men jag brukar uppskatta att tillbringa några dagar i de flesta städer genom att bara knalla runt och insupa atmosfären samt en och annan alkoholhaltig dryck. Och Manchester var inget undantag.

Om en sopig klyscha

 

Bloggtiteln ovan ska inte tolkas bokstavligt. Det är en ordlek kring yttrycket som i sitt engelska original heter garbage-in-garbage-out. På svenska blir det ofta skit in - skit ut. Det handlar alltså från början om datavetenskap och om att dåliga indata ger dåliga utdata. Men det har även spritt sig som en allmän klyscha, bland annat inom hembryggarvärlden där jag sett användas upprepade gånger, inklusive från seriösa personer. Som många klyschor har den ett korn av sanning i sig, eller till och med flera. Det är dock inte svårt att hitta på motexempel; hörde jag vattenreningsverk? Vad ölbryggning anbelangar är det huvudsakligen två sammanhang den brukar användas i, så låt mig kommentera dessa.

Dåliga ingredienser

Att klyschan i mångt och mycket skulle stämma i detta fall är kanske inte så kontroversiellt. Dåliga ingredienser som oxiderad malt eller humle ger i allmänhet en negativ smakpåverkan. Dock är det inte på förstone helt givet att det blir så. Man skulle kunna tänka sig att koket skulle driva bort negativa aromer. Och så kan det också vara delvis, tänkt till exempel på de långa lambik-koken där ett av skälen är att driva bort oönskade aromer från oxiderad humle.

Grumlig vört

Många bryggare ägnar en betydande insats åt att få så klar vört som möjligt. Såväl mellan mäskning ock kok (recirkulering) som mellan kok och jäsning (whirlpool, saftsil m.m.). För klarare vört ger givetvis klarare slutöl, inte sant? Detta är långt från självklart när man tänker efter lite noggrannare, något jag har gjort här. Sammanfattningsvis så är rätt mycket av det som fastnar i recirkuleringen och whirlpoolen/saftsilen ganska grova partiklar som i sig inte skulle påverka ölets klarhet utan hamna i botten på jäshinken.

Dock är det ändå möjligt att ansträngningar för att få en klarare vört kan löna sig. Dels kan även finare partiklar fastna i det filter som maltbädden utgör. Vilket i sig faktiskt är ett ännu ett motexempel. Det är också möjligt att visst "bös" kan ge extra tanniner i vörten om de får vara med i koket. Utöver att det kan ge ett negativt smakbidrag så kan tanniner reagera med proteiner och orsaka grumling. Jag har inte sett något som övertygande har visat att så är fallet. Men min huvudpoäng är att det inte är så självklart som uttrycket skit-in-skit-ut kan ge intryck av.

I Baskien

 

Torre de Atotxa.

Under Den Helga Ballongflygningshelgen blev det en tur till Baskien. Jag var här under mellandagarna 2018, närmare bestämt i San Sebastian. Besöket gav mersmak, och dessutom har jag varit sugen att besöka den lokala huvudstaden Bilbao. Jag hade först inte för avsikt att skriva ett blogginlägg om resan, men olika dryckesrelaterade upplevelser gjorde att jag ändrade mig. Men vi tar det från grunden.

Om Baskien

Jag kan inte låta bli att jämföra Baskien med Skottland. Båda är autonoma regioner i en större statsbildning, och har stundtals behandlats ganska illa av övermakten. Även geografiskt finns likheter med ett bergigt och kuperat landskap, samt ett regnigt klimat. Det är givetvis varmare i Baskien, men skillnaden är mindre än man kan tro då det kalla vattnet i Biscayabukten modererar klimatet. I båda regionerna finns en stark självständighetsrörelse, om än något mer våldsam i Baskien. Och båda har ett tvärkors i sin flagga.

Givetvis finns det skillnader också. Medan Skottland är känt för whiskey och öl, är det cider och vin som gäller i Baskien. I Baskien finns också en utmärkt matkultur vilket kanske inte är något man förknippar Skottland med. Den Baskiska matkulturen kretsar mycket kring pinxtos, smårätter som ofta äts stående på för ändamålet specifika barer. Ibland äts de som aperitif innan man går vidare till en större restaurang. De sistnämnda öppnar oftast inte förrän 21, medan pinxtosbarerna öppnar några timmar tidigare. Pinxtosbarerna har dessutom öppet några timmar runt 12-snåret på förmiddagen och tidig eftermiddag. Detta kan vara bra att veta för att planera sitt ätande; mitt på dagen kan det vara svårt att hitta ställen att äta.

San Sebastian vs. Bilbao

För att fortsätta med mina whiskyosande jämförelser så påminner Baskiens två största städer en aning om just Skottlands dito. Den mindre av dem (Edinburgh & San Sebastian) är lite mer posh och elegant, medan den större (Glasgow & Bilbao) är lite mer ruffig men samtidigt med mer storstadspuls.

San Sebastian är en väldigt vacker stad med en enhetlig bebyggelse i 5-10 våningar. Enda undantaget är det modernistiska missfostret Torre de Atotxa som tyvärr kan ses från stora delar av staden. Lustigt nog visade sig vårt hotellrum ligga på våning två i denna byggnad, och jag kan meddela att byggnaden var betydligt trevligare på insidan.

I Bilbao är det gott om högre byggnader, ofta lite huller om buller med mer klassisk stadsstruktur. Här har uppenbarligen stadsutvecklarna har haft friare tyglar på gott och ont. Mest på gott tycker jag nog; här finns en hel del intressant modern arkitektur, med Guggenheimmuséet som kronan på verket.

Jag gillade verkligen båda städerna. Bilbao var dock favoriten på grund av lite mer puls och storstadskänsla. Men nog om det, och över till dryckerna.

Vin

Att det görs vin i Baskien är kanske inte så välkänt. Men det görs det, och den för området mest karaktäristiska varianten är Txakoli. Txakoli är oftast ett ungt, lättdrucket vitt vin med hög syra och måttlig alkoholhalt, och ibland även lite kolsyra, lite som Vino Verde. Det finns röda varianter och rosé, men det överlägset mest vanliga är den vita varianten. Ofta hälls den upp på samma sätt som den lokala cidern, d.v.s. från hög höjd för att få lite "liv" i vinet. I övrigt var det mycket vin från närbelägna Rioja och Navarro som gällde.

Cider

Den baskiska cidern är den mest karaktäristiska drycken från detta område. Torr, låg kolsyra och med ganska tydlig syra och tanninbeska. Samt den speciella upphällningsmetoden. Vi försökte boka en guidad tur hos någon av de många cidermakarna utanför San Sebastian, och till slut trodde vi att vi hade lyckats hos Astarde. Men när vi kom dit fick vi förklarat att säsongen för rundturer var över, och att de bara kunde erbjuda den sedvanliga måltiden med fri provning. Det funkar nämligen så på alla dessa ställen att man betalar för en trerättersmiddag typiskt med torskomelett, grillad T-benstek samt en osttallrik eller annan efterrätt. Samt fri provsmakning direkt från faten. Någon bar har jag aldrig sett, och jag tror inte att man bara kan klampa in och endast prova cider. Hela paketet ges dock till ett högst överkomligt pris. Och vi hade ändå tänkt oss äta något så vi satte oss vid ett bord och fick in en korg med bröd.

Men då hade de plötsligt lyckats ringa in deras yngsta medarbetare som gav en liten minitur på den lilla anläggningen som hade gått i familjens ägo under 15 generationer. Vi fick lära oss att de flesta cidermakare i Baskien importerar äpplen från Frankrike och Tyskland eftersom skötseln av de inhemska äppelträden har varit eftersatt. Detta hade Astarde bestämt sig för att försöka vända, och hade börjat plantera nya träd med inhemska sorter.

Jag förhörde mig också om jäsningen i detalj. De spontanjäser och sätter satserna i september och oktober. Den ordinarie etanoliska jäsningen tar endast ungefär tre veckor. Därefter sker malolaktisk jäsning i ungefär tre månader, och efter ytterligare några månaders lagring flaskas den mesta cidern under april*. Därefter är cidern drickfärdig lagom till sommaren. Man sparar dock en del fat för ytterligare lagring. Skälet till detta är att få lite mer volatila syror (läs vinäger) i cidern vilket tydligen uppskattas av lokala cideraficionador. De fat vi fick smaka ur (färre tillgängliga jämfört med tidigare under året) var antingen sådana som skulle lagras till nästa år, alternativt från förra året som snart skulle flaskas. De sistnämnda hade en tydlig ton av ättiksyra och etylacetat, dock inte på de höga nivåer som jag ibland kan känna på flaska.

Öl

Slutligen några ord om det som ändå är bloggens huvudtema. I Baskien finns en hyfsat levande ölkultur med flera nya bryggerier, varav Basqueland nog är det mest kända. Vid mitt förra besök i San Sebastian besökte vi bryggeriet. Denna gång besökte vi deras nya vattenhål i stadsdelen Gros, vilket var ett schysst och modernt ölhak som var välbesökt av lokalbefolkningen en torsdagseftermiddag.

Just Basqueland är ofta väl representerade på de loka ölbarerna i båda städerna, tillsammans med några andra lokala bryggerier samt Garage från Barcelona. I övrigt är det ganska mycket belgiska öl, dels på fat men framför allt på flaska.

Totalt sett var Singular i Bibao det bästa ölstället under resan. Här köpte jag en flaska Cantillon Grand Cru Broucsella för en högst rimlig penning**. Ett annat ställe värt att nämna är Bihotz Café i samma stad. Som vanligt ger RateBeer places en bra ingång till vilka ställen som kan vara värda att besöka.

*Det är därför som man tar en slags halvpaus i besöksverksamheten i början av maj tills sommarsemestrarna.

** Rent allmänt är dryck väldigt billigt i Baskien. Ett glas schysst vin kostade ofta knappt 20 kr.