Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg

onsdag 13 augusti 2025

Att köpa en gård

 

Köpsugen?

Nej, jag ska inte bli godsägare. Titeln är förstås en halvtramsig anspelning på den i Sverige nyligen införda gårdförsäljningen, vilket jag fick stifta bekantskap med under sommaren i samband med en bilresa genom södra Sverige.

Resan

Förra året kuskade jag hela vägen upp till Kiruna och tillbaka. Målet för i år var att ge mig ner i Europa igen, men på grund av orsaker och anledningar fick det bli plan B; en kortare sväng i södra Sverige med fokus på den östra delen. Mer exakt blev det övernattningar i Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Österlen och Lund. Eftersom det var ganska korta sträckor mellan övernattningarna passade jag även på att göra ett antal stopp längs vägen; Torpa Stenhus, Eksjö, Oskarshamn, Kristianopel, Åhus, Kivik, Stenshuvuds nationalpark, Glimmingehus, Ale Stenar, Ystad, Smygehuk och Söderåsens nationalpark.

Ett fåtal av destinationerna hade jag gjort kortare besök i tidigare utan att hinna se mig omkring ordentligt. Exempelvis Lund där enda besöket var en kortare konferens i mars 2023 där det enda jag såg var insidan av konferenscentret samt mörka gator kvällstid. Men ställen som Karlskrona, Ystad, Åhus och Kivik var för mig helt nya och väldigt positiva upplevelser.

Ölmässigt kvarstår slutsatserna från förra resan. Bishops Arms är en viktig bastion utanför de större städerna, även om det endast var Jönköping och Lund som hade filialer denna gång. I Karlskrona fanns ett fullgott alternativ i form av The Fox and Anchor som hade två cask-tappar.

Gårdsförsäljning

På väg hem från Lund passerade jag förbi Kullabergs Vingård för en aktivitet som tillåter gårdsförsäljning. Det finns två* alternativ; enbart en halvtimmas provning för 290 kr eller en nittiominuters rundvandring inklusive smakprover** för 445 kr. Jag valde rundvandringen då jag var nyfiken på en en mer grundlig genomgång. Och jag blev inte besviken. Även om jag har basala kunskaper om vinmakande så var det ändå en hel del nytt, i synnerhet vad gäller arbetet i vingården. Det i sammanhanget svala klimatet utgör förstås en utmaning. 

Till att börja med begränsar det vilka druvor som går att odla. Mestadels handlar det om druvor som har tagits fram för att vara motståndskraftiga mot svamp, och som bieffekt har de även blivit köldtåliga. Den absolut vanligaste är den gröna druvan solaris, som odlades på en majoritet av kvadratmetrarna hos Kullabergs. De kompletterar den ofta även med sauvignon gris. På den röda sidan har de sedan starten odlat druvan rondo, men då de kommit fram till att den främst lämpar sig för rosé har de även planterat pinot nova och cabarnet noir.

En ny och väldigt intressant aspekt av det kallare klimatet jag fick lära mig är det extremt låga uttaget; hur mycket must som produceras per ytenhet. Med förbehåll för att jag inte minns enheterna och siffrorna helt korrekt så ligger Kullabergs uttag på ungefär 20 hl/ha. Redan 30 hl/ha anses vara lågt, och mer normalt i Europa är kanske 60 medans jänkarna ofta ligger runt 100. Det finns naturligtvis stora variationer per region, och även per producent. Generellt är lågt uttag förknippat med högre kvalitet, och högre uttag riskerar leda till urvattnade viner. Så därvidlag är detta kanske inte något enbart negativt för svenska vinodlare. Däremod leder förstås lägre uttag obönhörligt till högre priser, och som jag förstod det så är det just uttaget som är den främsta anledningen till att svenska viner överlag är ganska dyra (200 kr och uppåt).

Därmed måste man sikta på att göra kvalitetsvin, och man får nog säga att de redan har lyckats. Förra sommaren genomfördes en stor blindprovning av 12 svenska och 12 utländska viner med likartade priser. Även om de svenska vinerna i snitt presterade något sämre, så kammade Sverige hem såväl första- som fjärdeplatsen. Och just Kullaberg vann med sin Immelen årgång 2021. I skrivande stund finns årgång 2023 att köpa på Systembolaget. Jag köpte en flaska tidigare i år och tyckte kanske inte riktigt att den motiverade priset, men det tycker jag ofta om exempelvis Bourgogneviner också.

Väl i butiken köpte jag en Immelen 2022, vi får se om den är snäppet vassare. Utöver den köpte jag även den sporadiskt producerade "K" som innehåller 10 % botrytisvin. Butiken hade inget jättesortiment, och i synnerhet saknade jag röda viner. Personalen förklarade att de röda vinerna ännu inte har hunnit komma upp i volymer nog för att säljas i butiken eller på Systembolaget, men att det om ett par år kommer finnas betydligt mer.

Om jag ska anmärka på något så tyckte jag det var en märklig miss att inte bistå med någon slags enkla spottkoppar under rundturen. Att exempelvis dela ut pappersmuggar till behövande hade varit en enkel och tillfredsställande lösning. Eftersom jag skulle köra bil hem till Göteborg efteråt ville jag inte få i mig några signifikanta mängder. Därför blev jag (och många andra) tvungen att hälla ut större delen av provglasen, något jag inte tycker ska förknippas med god vinkultur.

Allmäna reflektioner

Det har varit mycket surr det senaste halvåret kring den nya gårdsförsäljningslagen och dess praktiska implementering. Efter att ha fått testa det hela i verkligheten tänkte jag reflektera lite kring min upplevelse och försöka sätta in det i ett större sammanhang.

Min upplevelse av besöket på en vingård var på det stora hela mycket positiv. Det var inte så långt ifrån vad jag har upplevt vid besök på vingårdar i Frankrike, Tyskland och Österrike. Visst, man kan skippa hela provningsmomentet utomlands och bara köpa några flaskor, men det är normalt inget jag gör. Jag vill prova runt lite för att komma fram till vad jag vill köpa med mig. Och visst igen, det är lite mer uppstyrt i Sverige där man helst ska boka i förväg.

Det verkar dock som om vinmakarna är mer positiva än bryggarna. Varför det är så kan jag inte riktigt sätta fingret på, men här kan man få en känsla för bryggeriernas inställning. En delförklaring kan vara att tillståndsmyndigheterna i flera städer har lämnat en hel del att önska med långa handläggningstider och dyra avgifter. Givetvis är Göteborg en av de kommuner som missköter sig. En annan förklaring är att det säljs för större summor på vingårdarna, och att det lättare kan motivera extrakostnaderna som försäljningen medför.

En annan negativ punkt som har fått mycket utrymme är tvånget att varna för alkoholens skadlighet. Detta var det första som rundtursledaren tog upp, och det var överstökat på en minut. Budskapet var ungefär "Ja, vi vet alla att alkohol är skadligt, och man ska inte dricka och köra, och inte dricka på jobbet även om jag gör det just nu". Jag pratade med honom efteråt, och de hade inte fått några direktiv mer än att det skulle tas upp. Så nu blev det mest ett humoristiskt inslag som snarast gjorde narr av hela överförmynderiet.

Och detta leder mig slutligen in på framtiden. Jag som började dricka alkohol på tidigt nittiotal har fått uppleva resan från väldigt strikta regler och torftigt sortiment, till allt mer liberaliserad alkoholpolitik och varierat sortiment. Det kommer visserligen bakslag då och då, och i synnerhet i form av myndighetsaktivism, något som Mattias Svensson tydligt redogör i slutet av den utmärkta boken "Så roligt ska vi inte ha det". Men för varje steg bakåt så tas två framåt. Jag hade lite gett upp hoppet om liberaliseringar i största allmänhet från Tidölaget innan gårdsförsäljningen klubbades. Och nu ser jag att det finns en plan för förenklingar av regelverken kring matkrav och uteserveringar. I det första fallet vore det lämpligaste förstås ett rent Alexanderhugg.

Och apropå Alexanderhugg går det inte att undvika elefanten i rummet: alkoholmonopolet. Det verkar finnas fromma förhoppningar om förenklat regelverk kring gårdsförsäljningen framöver. Men det är högst tveksamt huruvida det är möjligt att förena EU-medlemsskap, alkoholmonopol och gårdsförsäljning utan några restriktioner. 

Personligen tycker jag konkurrensargumentet är väldigt märkligt. Nä, utländska producenter kan inte sälja sina produkter i svensk gårdsförsäljning. Men svenska producenter kan ju inte sälja hos utländska producenter heller***. Men oavsett, det är ett vågspel med för frikostig gårdsförsäljning. Risken är att antingen måste försäljningen upphöra, eller så ryker monopolet, jag är rätt vilse i juridiken här måste jag tillstå. Men alla juridiska experter jag har lyssnat på är eniga om en sak: en fri gårdsförsäljning är svår att förena med alkoholmonopolet och EU-medlemsskapet. Och det sistnämnda lär inte försvinna.

Alternativet att monoplet ryker tycker jag personligen vore alldeles utmärkt. Men jag vet att många inom ölsvängen vill behålla monopolet, något jag tycker är förbryllande. I synnerhet när man samtidigt vill se diverse liberaliseringar av försäljningen. Jag tror tyvärr inte att jag kommer få se monopolets död under min livstid, det är därtill allför djupt inrotat i den svenska folksjälen, och i synnerhet politikerna. Men vi har tidigare sett snabba omsvängningar i frågor med lika ingrott motstånd; EU-medlemsskapet och nu senast NATO-inträdet, det sistnämnda förvisso under radikalt förändrade förutsättningar i omvärlden. Så hoppet är det sista som överger en.

* Det finns en variant med tvårätters lunch också.

** Vi vick prova ett mousserande vin under introduktionen, det vita vinet Askesäng i presshallen, specialvinet K bland jästankarna, samt ett druvdestillat bland sprittunnorna. Vi fick även prova deras halvtorra cider som ett extranummer.

*** Det är förstås teoretiskt möjligt, men det är ju helt upp till den producenten i så fall. Jag har aldrig sett det på några vingårdar i alla fall.

söndag 11 augusti 2024

Den stora Sverigeresan

 


Ifjol gjorde jag tillsammans med två andra en bilsemester i Tyskland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Jag gav den namnet Den stora etanolresan, då det genomgående temat vara att besöka producenter av öl och vin. Jag var sugen på att göra något liknande i år igen, men kom aldrig för mig att ta tag i det i tid. Som reservplan hade jag då i stället att på egen hand göra en bilresa upp genom Sverige.

Som barn gjorde jag flera resor med familjen genom Sverige, och ofta långt norrut, men aldrig ovanför polcirkeln. Så ett viktigt delmål var att passera polcirkeln och uppleva midnattssolen. På vägen upp följde jag mestadels E45 (inlandsvägen) med några avstickare till olika sevärdheter. Det blev fem etapper med slutdestination Kiruna. På hemvägen följde jag i stället östkusten tills det var dags att vika av strax innan Gävle för att passera mina föräldrar i Västmanland.

Natur

Sverige är onekligen vackert. Även om det ibland kan tyckas lite enformigt med ändlösa skogar och sjöar uppblandat med kulturlandskap, så finns det ändå skillnader mellan olika landsdelar såväl vad avser geologi som flora och fauna.  

Från Njupeskär - Sveriges högsta vattenfall - skulle jag vidare till Östersund. Mitt navigationssystem lurade mig att ta en massa svåvägar genom Härjedalen, vilket bjöd på fantasiska vyer, i synnerhet väg 311 förbi Högvålen, Sveriges högst belägna by. Här stötte jag också på flest renar under hela resan, faktiskt fler än i hela Lappland.

Fantastiska vyer bjöds jag även på längs Höga Kusten, även om jag fick gå en extremt jobbig vandringsled upp till Slåttdalsskrevan för att till fullo få en bra utsikt. Onekligen en av Sveriges vackraste områden.

Städer

Det blev väldigt tydligt för mig under denna resa att de mindre städerna har drabbats relativt hårdare av betongsossarnas rivningsvurm under efterkrigstiden. Visst har det rivits mycket även i Stockholm, Göteborg och Malmö, men det finns samtidigt stora sammanhållna i stort sett bevarade områden med äldre bebyggelse. Och mycket annat som attraherar i egenskap av större städer.

För mindre städer har man oftast hela stadskärnan drabbad. Även om det förstås finns många äldre hus kvar så är det uppblandat i ett sammelsurium av nyare byggnader, och det klassiska fulmodernistiska Domushuset på huvudtorget.

Kontrasten blev väldigt stor när jag kom till den sista halvstora staden under resan, Sundsvall. Här är stenstaden från 1800-talet i stort sett intakt, och man ser hur fint det skulle kunna ha varit i de andra städerna.

En stad som just nu inte liknar något annat är dock Kiruna. På grund av den pågående flytten så befinner sig staden i något slags limbo där den gamla stadskärnan mer eller mindre är död, medan den nya inte riktigt har tagit form ordentligt. Det fanns några få ställen som verkade vettiga, men till sist fastnade jag för Scandics hotellrestaurang där jag kunde få en kall Krusovice, en bra grilltallrik samt bra viner.

Öl

Hur är det då med ölkulturen ute i landet? Om vi börjar med ölställen så kan man konstatera att Bishops Arms verkligen är en viktig institution för öl-Sverige utanför de större städerna. Utbudet på ölställen var allt från hyfsat till magert, men i samtliga städer jag besökte fanns en BA i alla fall. Undantaget var just Kiruna, där den nyligen hade stängt och skulle öppna på ny plats 2025. Men de som fanns hade åtminstone några bra öl på fat som jag ville dricka. Bäst var den i Sundsvall, framför allt vad utbudet beträffar.

Bäst överlag var Good Guys Taproom i Karlstad, med goda pizzor och ett varierat fatutbud med lika delar sina egna, andra lokala och långväga öl. Märkligt nog var den inte rejtad högst i staden, utan grannstället Gränden är knappt före vilket jag inte riktigt kunde förstå. Då tyckte jag nog det lägre rejtade Carlstad Ölhall var betydligt bättre. Överlag var Karlstad klart bäst ölstad på resan, och jag hade nog förväntat mig en hårdare match med Umeå.

Vad själva lokala ölen anbelangar tyckte jag de höll rätt bra nivå överlag, såväl de jag drack ute på ställen, samt de burköl jag köpte på Systembolaget i Storuman. Inga bottennapp utan halvbra till bra.

Mat

För oss som har några år på nacken är det påtagligt hur mycket den svenska matkulturen har utvecklats. Detta har spridit sig brett över landet men kanske inte riktigt nått till alla hörn och skrymslen. Jag hittade bra restauranger utan problem i städerna, men i de mindre byarna var det ofta mer skralt. Mest svennepizzor och gatukök. Den sämsta upplevelsen var när jag försökte hitta ett bra lunchställe i Vilhelmina och till slut testade den lokala kedjan Frasses. 

Just i Norrland i allmänhet och Lappland i synnerhet kunde man önska att det skulle finnas fler restauranger som satsade på lokala rätter baserat på fisk, ren och vilt. Det enda jag stötte på var när jag tog lunch på Barts Bistro i Skaulo som bland annat hade älgfärsburgare på menyn. Namnet och det faktum att det fanns flera belgiska öl på flaska vittnade om ägarnas nationalitet. Rekommenderas om man har vägarna förbi. Ett annat ställe värt ett stopp är Lapland Deli i Storuman, ett trevligt café där man även kunde köpa lokala produkter att ta med.

I övrigt finns ytterligare några ställen värda att nämnas. I Östersund hittade jag Jazzköket högt upp på RateBeer Places. Det var kanske inget utpräglad ölställe även om de hade ett bra flasksortiment. Däremot hade de bra mat och en hel del intressanta viner.

Vad det sistnämnda beträffar så överträffades de dock av den fantastiska italienska vinbaren La Nonna di Dolcetto i Sundsvall. Efter att ha uttömt stadens två vettiga ölställen så letade jag på Google efter en bra vinbar att avsluta kvällen på. Jag hittade något som verkade lovande två kvarter från mitt hotell i stenstaden. När jag närmade mig passerade jag en skylt som pekade in mot en innegård. Jag var nära att gå förbi, men något fick mig att vända om och gå in. Och det var ett lyckat drag för det var ett otroligt charmigt och personligt ställe med såväl bra mat som vin. Jag anar att det var ägaren själv som jag beställde andra glaset vin och en plockbricka ifrån.

Repris?

Resan gav mersmak på att utforska Sverige mer, men just denna tur kommer jag nog inte göra igen. Jag vill gärna dra mig norrut i framtiden igen, men då blir det nog mer fokus på fjällen, inklusive en sväng över gränsen till Norge. En annan nästan vit fläck för mig är sydöstra Sverige, exempelvis Österlen och Blekinge.

Men just nu är jag nog mer sugen på fler etanolresor till Europa. Jag kommer återkomma inom kort i detta ärende.


söndag 19 april 2020

Brygd #188: Euro-dipa



Nu har jag gjort det igen. En koncept-dipa alltså. Tidigare har jag gjort med enbart c-humle, två gånger med humle från alla världens hörn, och denna gång blir det fokus på europeisk humle. Och på europeiska ingredienser allmänt. Malten är belgisk, jästen (och vattnet) svenskt, och humlen är från England, Tyskland och Slovenien.

Egentligen borde jag kanske göra dipa med humlesorter som jag gillar, men godiva skulle absolut kunna platsa i en sådan. Mandarina bavaria var jag inte jätteimponerad av sist, men jag ger den en ny chans då många andra talar gott om den. Styrian wolf torrhumlade vi Brasse med en gång, vilket inte lämnade något bestående intryck, men det är svårt att dra några slutsatser av detta. På pappret låter den bra i alla fall.

Eftersom jag förväntade mig dåligt utbyte med maxad mäskhink så pytsade jag i 300 g maltextrakt som jag hade över. Det visade sig vara ett väl avvägt tillskott ty OG hamnade då precis där jag vill ha det.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1,080
  • FG 1,015
  • Abv 9,1 %
  • IBU högt
  • SRM 5
Mäskning:
  • 8 kg pale ale-malt (Castle)
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:
  • 30 g magnum i 60 minuter
  • 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf i 20 minuter
  • 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
  • 300 g ljust maltextrakt
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med K-yeast savior (hela jästkakan från Svensköl)
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 6 dagar
  • vid 5 C i 2 dagar
Övrigt:
  • Torrhumling med 100 g vardera godiva och mandarina bavaria
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

söndag 12 april 2020

Brygd #187: Svensköl



När jag besökte Drie Fonteinen 2013 så kom vi att samspråka med Armands livskamrat i shopen. När hon förstod att vi var hembryggare undrade hon vad vi brukade brygga för något. När jag svarade att jag bryggde mycket belgiskt, inklusive suröl, fick jag en reaktion jag inte riktigt förväntade mig.

Den var kanske inte direkt upprörd, men hon hade ändå en mycket bestämd uppfattning om att vi borde brygga svensk öl. Jag hann aldrig hämta mig från förvåningen för att förklara att det inte finns så mycket "svenskt" att brygga. Visst finns det svensk öltradition om man tittar lite längre bakåt, men under 1900-talet har det varit rätt mycket tradig lager. Vill man vara tillbakablickande så är porter något man ta fasta på, i synnerhet som Göteborgare. Detta är dock något som intresserar mig ganska föga. En annan historisk vinkel är att brygga i bondgårdsstil med diverse örter. Detta är ännu mindre aktuellt för egen del.

Men numera kan man ändå brygga lite modernare öl med enbart svenska råvaror, vilket är något som jag har grunnat på ett tag. Det är egentligen två nyligen inträffade saker som har möjliggjort detta. Dels arbetet att plocka fram vettiga svenska humlesorter med trevliga smakegenskaper. Jag var delaktig i det s.k. Julita-projektet för cirka tio år sedan, där gammal brukshumle hade letats upp med hjälp av kartor från gamla humlegårdar. Dessa hade sedan odlats upp på försök på Julita-gården i ett forskningsprojekt.

För att utvärdera smakegenskaperna lät man hembryggare brygga ett ljust standardöl med de olika humlesorterna. Själv bryggde jag två stycken, och det var uppriktigt sagt inget vidare resultat. Samma sak kan sägas om de halvdussinet eller fler andra sorter jag provade. Men tydligen var det några sorter som man tyckte det var värt att satsa vidare på, och en av dem heter korsta. Jag tyckte den verkade intressant och lyckades få tag på en av de sista 100-gramspaketen från 2019 års skörd.

Vad gäller jäst så har K-yeast varit något av en pionjär för att börja kultivera vild svensk öljäst. Att jästen är uppodlad i Göteborgsområdet är förstås ingen nackdel. Jag fastnade för sorten savior som enligt Karl-Johan Fredén, grundare av K-yeast, ska dra lite åt kölsch-hållet.

För malten slutligen hade jag siktat in mig på balders pilsnermalt, men alla balder-malter var tyvärr slut när det var dags att köpa ingredienser. Jag fick nöja mig med Vikings pilsnermalt i stället. Viking är väl finskt tror jag, men Finland har ju varit en del av Sverige, så det får vi köpa. Dessutom tror jag att malten som säljs i Sverige är odlad i Sverige. Och Kungsörnens krossade vete är väl ändå svenskt?

Data:
  • Volym 22 l
  • OG 1,048
  • FG 1,013
  • ABV 4,7 %
  • SRM 2
  • IBU 30
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 500 g krossat vete
Infusionsmäskning vid 70 C i en timma.

Kok:
  • 20 g korsta i 60 minuter
  • 40 g korsta i 20 minuter
  • 40 g korsta vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med K-yeast Savior
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 10 dagar
Bedömning:

Vid flasktappningen så noterade jag att det var ovanligt mycket löst koldioxid i ölet. Jag misstänker att jästen helt enkelt jobbar lite långsammare, även om uppmätt SG ändå tydde på att FG hade uppnåtts åtminstone. Detta är en egenskap som delas med exempelvis WPL029, just en kölschjäst. Vid upphällning smäller bygelkorken till och det skummar ordentligt, och ett fint, stort och långvarigt vitt skum etableras. Själva ölet är lätt disigt halmgult.

Aromen är ganska neutral, lätt sädig, och domineras av den här typiska gemensamma nämnaren som jag kände hos alla julita-ölen jag provade; jordig och med en ton av svamp. Här var den dock mycket mer återhållsam och ganska trevlig, dessutom kombinerad med en viss örtighet.

Kolsyran är relativt måttlig med tanke på upphällningen och känns behaglig i munnen. Avslutningen är torr med låg till måttlig beska.

Det var lättdrucket, gott och ganska intressant. Jästen känns ganska neutral, vilket åter bekräftar likheterna med kölschjäst. Jag skulle mycket väl tänka mig att använda ingredienserna fler gånger, men humlen kanske i kombination med någon annan svensk eller kontinental dito. Och vad gäller malten är jag fortfarande lite putt att jag inte fick tag på baldermalt.