Brygd #228: Storfot

 

Steal my shit, expect to get hit.

När jag sökte efter inlägget från min förra Storfot-bryggning, upptäckte jag att Stigberget nyss hade släppt ett liknande öl med samma namn. Det troligaste är förstås att gänget på Stigberget har kommit på namnet oberoende av mig; någon större originalitet, kreativitet eller briljans krävs knappast. Men även om de skulle ha "snott" det så ser jag det som en ära. Och gissa vilket öl det blir en Fabrikrön vs. Omvärlden-match mot med tanke på att originalet inte verkar komma till Sverige längre.

Oavsett så är det alltså dags igen. Denna gång hade jag glömt att köpa maltextrakt eftersom jag använde US-05 till föregångaren, vilket inte fordrar en förkultur. Ett tag funderade jag på att åka till Ölkompaniet dagen efter bryggningen för att köpa maltextrakt i efterhand. Men sedan insåg jag att jag har kvar 300 g av ett mörkt kandisocker från bryggningen av Stenstark 9. Då den inte bidrog med i närheten av så mycket färg som beskrivningen vill påskina tror jag att det kommer funka bra. Lite smak bidrar den nog med också.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,088
• FG 1,019
• ABV 9,8 %
• SRM 15
• IBU > 80?

Mäskning:

• 7 kg pale ale-malt
• 500 g kristallmalt (SRM 75)
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 40 g magnum i 90 minuter
• 100 g C3 i 20 minuter
• 100 g C3 vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g mörkt kandisocker i 20 minuter

Total koktid drygt 90 minuter.

Fermentering:

Med halva jästkakan från Riwale

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 5 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 100 g C3.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Ringu:

Det här är nog första gången jag kör en match mot ett öl med samma namn. Redan vid upphällningen framträder en tydlig skillnad. Ringu är kopparfärgad som originalet, medan Fabrikörns har en mer bärnstensfärgad nyans. 

Ringu har mer toner av mörkt socker, medan Fabrikörn har tydligare toner av tallbarrshumle. Det finns tyvärr också en aning askiga toner hos Fabrikörns. Beskan är likartad hos båda fötterna.

Det var en riktigt jämn kamp, men Ringu vinner knappt tack vare aningen renare samt större trohet mot originalet. Jag trodde att den mörkare karamellmalten skulle kompensera för den mindre mängden, men så verkar det ej ha blivit. Och åter visar det sig att det här mörka kandisockret inte i är i närheten av vad den lovar.

Nåväl, ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 47 - 48.

Brygd #227: Riwale

 

En läckerbit från Riwale Sweets.

Påsken är här, och då blir det gott om tid över för att brygga. Planenligt skulle det bli en smash-öl med någon intressant nya världen-humle. Jag övervägde först några nya nyzeeländska humlesorter, men sedan såg jag att riwaka var tillbaka. Och jag insåg att jag aldrig har bryggt en renodlad riwaka-öl; jag har alltid blandat med pacific gem. Så nu är det dags.

Efter att länge ha ratat US-05 för motsvarande flytande jäst, så är det dags igen. Skälet till att använda flytande jäst var tveksamheterna kring rehydrering. Men nu har den frågan besvarats (det finns i normalfallet ingen anledning att rehydrera Fermentis torrjäster), och dessutom har flytande jäst blivit fyra gånger dyrare än torrjäst. En annan trevlig fördel är att man inte behöver syresätta vörten.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,052
• FG 1,010
• ABV 5,6 %
• IBU 35
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g riwaka i 20 minuter
• 100 g riwaka vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med US-05 (ett paket)

• vid 19 C i 3 dagar
• vid 21 C i 7 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2026-04-22:

Det här är ett öl som jag nästan har bryggt många gånger. Men vid dessa tillfällen har ölet kallats NZ Pale Ale (eller Bleköl) och även innehållit humlesorten pacific gem. Så det ska bli intressant att se hur det blir med riwaka i ensamt majestät.

Aromen är typisk nya nya världen-humle med diverse tropisk frukt, och inte så mycket citrus eller tallbarr. Här finns också en ton av jordgubbe/smultron, något jag har för mig anges i beskrivningar.

Avslutningen är torr med en fin beska. Mycket gott, och jag kommer ha med mig en flaska till sommarölsträffen för den som vill prova själv.

Brygd #226: Brunporter

 

En studie i brunt.

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag brygger denna öl, och jag orkar inte kolla upp heller. Men det skulle kräva båda händerna att räkna i alla fall. Det är sällan jag brygger porter och stout numer, och när jag gör det är det antingen detta recept eller något åt Yeti-hållet.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,060
• FG 1,020
• ABV 5,5 %
• SRM 35
• IBU 40

Mäskning:

• 2 kg pale ale-malt (maris otter)
• 2 kg karamellmalt (70 SRM)
• 2 kg brunmalt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet

Jäsning:

Med Wyeast 1084 (halva jästkakan från rödölet)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 20 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning:

En dryg vecka efter flasktappning är det dags för officiell provsmakning. Snygg kastanjebrun färg, stort beige skum. Härlig rostad ton med choklad och lite kaffe, och mörka bär ovanpå det. Kanske lite torrare och beskare än vanligt, men likväl fantastiskt gott. Ett recept som det knappt går att misslyckas med.

Brygd #225: Irländsk rödöl

 

Irländsk röd setter. Av Luis Miguel Bugallo Sánchez.

Det här blir premiär för mig att brygga en irländsk öltyp. Varför det inte blivit av tidigare kan man fundera på. Emedan jag tycker Killkenny m.m. är bra öl som jag troligen väljer på krogen framför någon okänd mikrobryggeriöl, så är de inte jättebra öl. Kanske kan det bero på att jag aldrig har druckit den här typen av öl färsk på plats. Medan min första resa till den gröna ön får vänta, så är det hög tid för ett eget försök.

Jag hade stora problem att få tag på lämplig jäst. Jag hade för avsikt att brygga i mellandagarna, men såväl Wyeasts som White Labs variant var slut. Till slut kom jag dock över det förstnämnda. Jag chansade på att paketet var i toppskick och skippade såväl förkultur som syresättning.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,043
• FG 1,010
• ABV 4,4 %
• SRM 16
• IBU 25

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g karamellmalt (50 SRM)
• 100 g rostat korn
• 1 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 25 g fuggles i 20 minuter
• 25 g fyggles vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1084 (1 paket)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 20 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l.

Fabrikörns vs. Kilkenny:

Det är väl ganska självklart här att testa mot det mest kända irländska rödölet. Det bryggs ju också av Guiness och borde rimligen jäsa med samma jäststam som utgör ursprunget till WY1084.

Utseendemässigt är det stor skillnad. Kilkenny är djupt bärnstensfärgat medan rödölet verkligen gör skäl för sitt namn med en snygg röd nyans som drar mot mahogny. Skummet är också mörkare, medan Kilkenny har en fantastisk krämighet. Nitro gör verkligen susen för skummet vilket tillser att det totalt sett blir det dött lopp utseendemässigt.

Rödölet har en tydligare rostad ton och mer fruktighet, medan Kilkenny har en lätt ton av sassafras som jag noterade redan när jag klämde en burk under flasktappningen. Det finns också något vagt gemensamt som rimligen beror på den närbesläktade jästen. 

Beska och torrhet var likartade. Däremot hade Kilkenny en mjukare och behagligare munkänsla. Totalt vinner rödölet dock genom att helt enkelt vara godare och det gick också åt fortare. Ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 47 - 47.

Brygd #224: Humletjoff

Tjoff van Staden.

 Jag fortsätter att göra öl med Achouffe-jästen. Denna gång är det inspirerat av Chouffe Houblon. Detta var det första ölet jag stötte på som kombinerade belgisk jäst med amerikansk humle. Via hemsidan kan man se att humlesorterna är amarillo, columbus och saaz. Jag fick gissa mig fram till mängderna och proportionerna, men det var praktiskt att använda 100 g vardera av de amerikanske sorterna, samt 60 g saaz som blev över från blondinen. Nedan kommer jag kalla denna blandning i proportionerna 5:5:3 för ACS. Jag ska erkänna att jag var lite slarvig och undlät att mata in humlen i ProMash förrän efter bryggningen för att skriva detta inlägg. Värdet det till slut blev var sådär högt att man får gissa lite från höften vad den faktiska IBU:n blir. Lite beskare än tänkt blev det i alla fall, men jag tror det bli okej.

Edit: Jag har insett att namnet på originalet är Houblon Chouffe och inte tvärtom. Därför ändrar jag namnet till Humletjoff (i stället för Tjoffhumle) vilket jag faktiskt tycker låter bättre. Lyckligtvis hann jag göra detta innan etikettering och anmälan till Amylases Vinterölsträff.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,010
• ABV 9,7 %
• SRM 5
  
• IBU 70?

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk mjölksyra (80 %)
  
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 130 g ACS i 20 minuter
• 130 g ACS vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g strösocker vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Wyeast 3522 (halva jästkakan från Tjoffblond)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Humletjoff vs. Flying Dog Raging Bitch:

Originalet verkar inte gå att få tag på, men så dök plötsligt ovanstående öl upp på bolaget med benämningen "Belgian IPA". Jag är rätt säker på att jag har druckit den, men RateBeer har ju stängt och jag orkar inte söka i mina 8-9 Excel-filer som jag laddade ner i samband med nedstängningen.

Utseendemässigt är Raging Bitch både klarare och mörkare; bärnstensfärgad gentemot den lätt disiga gyllengula nyaansen hos Humletjoff. Raging Bitch vinner utseendet klart.

Arommässigt finns det också tydliga skillnader. Raging Bitch har mer karamelliga och nötiga malttoner samt parfymig humle och kryddiga fenoler, medan Humletjoff är fruktigare med mer peppriga fenoler. Jag föredrar klart det senare.

Kolsyra, torrhet och en rejäl beska är ganska likt, samt en lätt eldig alkoholton. Raging Bitch har även en lätt metallisk ton. Sammantaget vinner Humletjoff, och ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 46 - 47.

Brygd #223: Tjoffblond

 

Äntligen drar den nya bryggsäsongen igång, även om jag tjuvstartade förra veckan med en pseudolambik. Många av mina läsare är säkert införstådda med att jag sällan uppskattar kryddade öl. Det finns dock några undantag. Till exempel måttligt kryddade vitöl som Hoegaarden. Eller Rochefort-ölen.

Ännu ett exempel är ölet som har inspirerat dagens brygd. För den som inte redan räknat ut det handlar det om La Chouffe Blond. När jag var på min etanolresa fanns detta öl på fat överallt i sydöstra Belgien. Och numera har det en stående kran på min lokala favoritkvarterskrog plus ett par andra ställen i stan, så det blir regelbundna smakprov.

Jag hittar inte så mycket information på bryggeriets hemsida, mer än att beskan ska vara låg. Jag utgår ifrån att kryddan är koriander i måttliga mängder.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 4
• IBU 20

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 1 tsk mjölksyra (80 %)
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 15 g magnum i 60 minuter
• 1 krm protafloc i 20 minuter
• 40 g saaz vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3522 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Tjoffblond vs. La Chouffe Blond:

Naturligtvis måste det bli en match mot originalet. La Chouffe Blond finns regelbundet på Ölstudion i Göteborg, så för ett tag sedan passade jag på att köpa ett par stycken. Den sista sparade jag för detta horisontaltest.

Färgen på La Chouffe är lite mörkare än vad jag minns från fat med en gyllengul ton, kanske är den oxiderad? Trots det har den en hyfsat fräsch arom med svaga men tydliga koriandertoner. Tjoffblond är både ljusare och disigare med något klenare skum. La Chouffe vinner utseendet.

Tjoffblond har en väldigt subtil korianderton som man nog inte skulle märka om man inte visste att den borde vara där. Jag kan inte helt utesluta inbillning. Det här visar hur svårt det är att ratta in en lämplig kryddmängd. Tjoffblond är också lite fruktigare, och har en lätt humleton som jag inte kände i originalet. La Chouffe har aningen mer kolsyra, medan Tjoffblond är snäppet beskare.

Jag föredrog knappt originalet, som gick åt aningen snabbare trots att den inte var purfärsk. Och med tanke på att färsk La Chouffe är ännu godare så känns det givet att låta den vinna. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 45-47.

Brygd #222: Vit chimär

 

Nu har äntligen turen kommit till det sista "ordinarie" Chimay-ölet för att göra något slags klonartat. Vilket är lite märkligt eftersom det är min favorit i Chimay-portföljen. I synnerhet gillar jag den färsk på fat. Här träder verkligen jästens tuggummifenoler och fruktighet fram på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också den måttliga alkoholhalten på 8 % jämfört med många andra triplar.

Den är också lite mörkare än andra triplar. Brew Like a Monk anger SRM till 8,5 men tyvärr finns det ingen receptskiss (enbart för Chimay Blå) så jag fick chansa på vilka maltsorter som höjer SRM. Jag gick på münchnermalt, men det skulle även kunna vara karamellmalt. Det är också oklart hur mycket - om något - socker som används. Jag valde att skippa socker under koket för att se om jag träffade önskat OG, vilket jag också gjorde. Hade jag haft sämre utbyte - vilket händer ibland - hade jag kunnat pytsa i några hundra gram socker.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,010
• ABV 8,2 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 magnum i 80 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (hela jäskakan från Förgylld Chimär)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Vit Chimär vs. Chimay Vit:

Även om jag föredrar Chimay Vit färsk på fat, så köper jag den ibland på Ölstudion. Eftersom den sistnämnda temporärt har flyttats till Majorna så passerar jag inte förbi lika ofta som när den låg i Nordstan. Men för några veckor sedan körde jag förbi och köpte lite öl. Tyvärr fanns den numera bara i storflaskor, men en sådan fick det bli.

Jag öppnade även en 75:a av min egen version, hällde upp en kalk av vardera, hällde över resterna av Chimay till bygelflaskan med Chimär och förslöt för att dricka upp denna häxblandning vid ett senare tillfälle.

Chimär är aningen mörkare och aningen disigare, Chimay är helt klar och har lite stabilare skum. Chimay vinner utseendematchen.

Chimay är maltig med de typiska tuggummifenolerna på en lite mer modest nivå än normalt. Chimär är fruktigare och har även mer fenoler. Kanske är Chimay något gammal, men den har samtidigt inga tydliga oxiderade toner heller.

Båda ölen har likartad beska, torrhet och ett lätt alkoholbett på slutet. Jag skulle säga att färsk Chimay på fat är godare, men nu vinner Fabrikören knappt. Således är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 45 - 46.

Brygd #221: Förgylld chimär

 

Chimärmöss där mamman med lite god vilja kan ses som gyllene.

Nu är det dags för en repris igen. Precis som för Dubbelstickan så återanvänder jag inledningsbilden av ren lathet. Men i övrigt är det lite ändringar.

Dels valde jag använda kryddor denna gång, lite grand på grund av att jag ändå hade malda korianderfrön hemma efter att ha finslipat ett Vindaloo-recept under vintern och förvåren*. Dock vill jag inte ha alls lika kraftiga kryddtoner som i Chimay Dorée, så jag nöjde mig med 10 g vid kokslutet.Maltnotan blev också något annorlunda då jag valde att ha i hälften münchnermalt för lite djupare malttoner. 

Och jästen blev denna gång i Wyeast verison av Chimay-stammen. Lyckligtvis var jag lite alert för en gångs skull och såg att jästen bara var några veckor från att gå ut. Därför valde jag att dra igång förkulturen två dagar innan bryggdagen i stället för min vanliga endagsförkultur. Och det tog nästan två dagar för jästen att komma igång, men vid tillsats så hade den utvecklat ett fint kräusen. Nu hade det säkert gått bra ändå, men det är alltid trevligt att ha sett aktivitet innan man drar igång bryggningen.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,043
• FG 1,008
• ABV 4,6 %
• SRM 6
• IBU 20

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 500 g krossat vete

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar,
• vid 22 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Förgylld Chimär vs. Chimay Dorée:

Givetvis får det bli en match mot originalet, som finns på Ölstudion i Göteborg (samt i beställningssortimentet). Det är ganska stor färgskillnad; ljusgul vs gyllengul. Båda ölen har en lätt disighet, och CD behåller skummet lite bättre. Den sistnämnda vinner utseendematchen.

FG är fruktigare, med en tydligare maltighet, och en diskret - närmast svårupptäckt - korianderton. CD är en riktig korianderbomb som inte ger så mycket mer. Inga Chimayjästtoner går att skönja. Ett typexempel på en överkryddad öl; inget annat kommer till tals.

Torrhet och beska är likartade, likaså kolsyran. FG vinner detta enkelt, men inte för det är en lysande öl. Det är en bra öl, men CD är helt enkelt inte min grej. Det var ett tag sedan jag drack den, och jag minns den inte som såpass överkryddad. Även den obligatoriska blandningen hade för mycket korianderaromer. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 44 - 46.

* Jag utgick från detta recept. Jag bytte ut en del av vinägern mot rödvin. Jag valde också att använda passerade tomater i stället för kokosmjölk. Den största vinsten tyckte jag dock gavs av att brassa på rejält med torkade chilifrukter (piri-piri), 12-15 stycken. Jag är sannerligen ingen Scoville-junkie, och tyckte det blev hanterbar hetta, inte den starkaste jag har provat. Men framför allt blev det så mycket mer smak, som en riktig Vindaloo ska smaka.

Brygd #220: Dubbelsticka

 

Det är andra gången gillt för ett försök på en variant av Ueriges starkaste öl. Det blir lite smärre modifikationer på receptet, och i stort sett är det en uppskalning av min senaste gammelöl.

Data:

• OG 1,070
• FG 1,014
• ABV 7,7 %
• SRM 21
• IBU 50

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 4 kg münchnermalt
• 400 g CaraMünchner I
• 100 g Carafa Special I
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 50 g tettnager i 20 minuter
• 50 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (halva jästkakan från Humlekölsch)

• vid 17 C i 4 dagar,
• vid 19 C i 6 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2025-01-27:

Den första flaskan med fullt utvecklad kolsyra börjar bra med en färg någonstans mellan kopparröd till kastanjebrun, och ett stort beige skum. Aromen är ganska rent maltig med nötiga och lätt rostade toner. Lite humletoner finns också i bakgrunden. Avslutningen är torr med en tydlig beska.

Ett snyggt öl som förhoppningsvis kan uppskattas på den kommande stout- och porterträffen. Några priser kommer den dock inte få av några olika anledningar. Den är inte anmäld till domartävlingen, och i Folkets Val passade den inte in i några av porter- eller stoutklasserna, vilket är krav för att komma i fråga för röstning. Det andra skälet är att det inte är en pastry stout eller något annat som numera krävs för en pallplats. Men strunt samma, jag tar med den för att det är en udda men trevlig ölstil som många ändå kan uppskatta.

Brygd #219: Humlekölsch

 

Bryggning på nyårsdagen är numera en etablerad tradition för mig, och vanligen brukar det bli något kalljäst. Sedan vi bytte källarfönstren är utbytet från utsidan betydligt lägre, och nu när det har varit så mild vinter lyckas jag inte riktigt sänka temperaturen till lämplig lagerjäsningsnivå. Som tur var hade jag planerat tysk överjäsning vilket passar ganska bra i intervallet 15-20 C, gärna på den lägre sidan.

Först ut är en kölsch med en liten twist. Normalt är kölsch endast lätt humlad, och jag tenderar att uppskatta de mer välhumlade versionerna. Och denna gång tänkte jag bre på ordentligt. Tydligen gör Gaffel något som heter Sonnenhopfen. Som synes är den humlad med citra. Jag funderade först på något liknande, men fastnade denna gång för att brassa på med min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,045
• FG 1,008
• ABV 4,9 %
• IBU 25
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
• 100 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1,5 liters förkultur) vid

• 18 C i 4 dagar,
• 20 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Humlekölsch vs. Mühlen Kölsch:

Kölsch är inte givet på SB direkt. Från och till har Früh eller Gaffel funnits i ordinarie sortimentet, men just nu är det tomt. Så det var ganska lägligt att Mühlen Kölsch (MK) precis släpptes i tillfälliga sortimentet. Den angavs dessutom ha hyfsad beska och humlearom av Beernews recensenter, så då valde jag ändå att göra ett vs-test även om det riskerar bli lite av en äpplen och päron-jämförelse.

Humlekölsch (HK) är snäppet ljusare, närmast witbier-aktigt med en grön ton, medan MK drar åt gyllengul och förstås är helt klar. Skummet är lite kompaktare hos FK. Jämnt skägg på utseendet får jag ändå säga.

Det är mer sädig malt hos HK, och föga överraskande mer humle hos FK förstås även om jag tycker mig skönja en del humle även hos HK. Eller så är det fruktestrar, det drar lite åt vitt vin faktiskt.

Båda ölen är torra, med lite mer beska hos FK förstås. Det var jämnt skägg här, och åtgången var likartad. Jag vill därför inte utse en vinnare denna gång, och sammantaget är ställningen fortfarande Fabrikörn vs. Omvärlden 43-46.

Brygd #218: Stenstark 9

 

En stabil 9:a.

Innan de för några år sedan lanserade sin trippel gjorde Rochefort länge enbart tre öl: 6, 8 och 10. Dessa siffror anger vörtstyrka i belgiska vörtgrader, vilket motsvarar SG 1,060, 1,080 respektive 1,100. Det är långt i från alltid jag tycker att det starkaste ölet i ett bryggeris produktportfölj är det bästa, men för Rochefort är så fallet.

Dock funderar jag ibland vad jag skulle tycka om Rochefort 9. Det lär jag aldrig få veta, men jag kan ju brygga en variant själv. Notera ordvalet variant. Det här är lång ifrån något klonliknande, då jag exempelvis skippar koriandern.

Jag hade först tänkt använda den mörkaste produkten från CandySyrup. Men sedan insåg jag att jag har ett kilo supermörkt kandisocker som jag köpte just innan jag upptäckte (och kunde köpa) ovan nämnda siraper. Jag har länge tänkt att testa den, och Brasse-gänget testade den faktiskt i en Faro med bra resultat.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,015
• ABV 10,5 %
• SRM 30
• IBU 20

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 300 g Special B
• 500 g krossat vete
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 500 g mörkt kandisocker i 80 minuter
• 10 g magnum i 80 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (hela jästkakan från Stenstark blond)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Fabrikörn vs. Rochefort

Även om detta som sagt inte var ett klonförsök så finns det för närvarande en uppenbar kandidat på Systembolaget för en tvekamp; Rochefort 10 (R10). Jag har förstås hunnit prova flera flaskor redan, och dessutom varit med på Amylases vinterölsträff med Stenstark 9 (S9). Men den här parallellprovningen har inte blivit av förrän nu.

Jag är redan innan upphällning medveten om att S9 är mycket ljusare; kandisockret höll helt enkelt inte vad det lovade. Vid en jämförelse blir det ännu tydligare: kopparröd mot kastanjebrun. Även skummet hos R10 är tydligt mörkare.

Aromatiskt är skillnaderna inte lika stora. Här finns det tydligt en gemensam nämnare i fruktigheten från jästen. R10 har dock betydligt murrigare toner av torkad frukt, dadlar m.m. Dessutom finns där en subtil kryddighet från koriandern. Båda har ett lätt etanoliskt sting, men ingen är spritig.

Efter ett tag passar jag på att blanda jag 50/50, då innehållet i 33:an R10 har gått åt snabbare än 25:an med S9. Och blandningen blir riktigt bra. Tveklöst är det R10 som är vinnaren, men det är verkligen ingen utklassning utan en jämn match. Men sammantaget är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 43 - 46.

Brygd #217: Stenstark blond

 

Stark blond sandsten.

Den som följer bloggen och är bekant med min namnsättning - eller om man har läst det senaste  planeringsinlägget - inser att detta öl har en koppling till det belgiska bryggeriet Rochefort. Detta bryggeri är mest känt för sina mörka öl 6, 8 och 10 i stigande styrka. Man gör förvisso en ljus öl också, Rochefort triple. Däremot gör man mig veterligen ingen ljus öl med mer måttlig styrka. Så då får man väl göra en själv!

Jag använder mig alltså av Rochefortjästen, mer bestämt i Wyeasts tappning. Maltnotan fick bli enklast möjliga med 100 % pilsnermalt. På humlesidan fastnade jag för hallertauer mittelfrüh som sägs vara en av sorterna som Rochefort använder. Och jag är inte svårövertalad när det kommer till h. mittelfrüh. Kanske var det min fäbläss för denna humlesort som gjorde att mitt undermedvetna spelade mig ett spratt och fick mig att pytsa i 60 g direkt vid 20 minuter, i stället för 30 + 30 som var ursprungstanken. Resterande 40 g fick då åka vid kokslutet.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,055
• FG 1,008
• ABV 6,3 %
• SRM 3
• IBU 30

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 60 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (2024-11-11):

Det här blev en ganska ren belgare med en del estrar och ytterst subtila fenoler. Den extra hallertauerhumlen gör sig absolut påmind vilket inte är en nackdel. När jag provsmakade vid flasktappningen tyckte jag den hade en tydlig Rochefort-hussmak, men nu känner jag inte det längre.

Av någon anledning är kolsyran ganska beskedlig. Avslutningen är torr med medelhög beska. Gott och uppfriskande, och kanske lite mer ett våröl.

Brygd #216: Vetebock

 

För mig var weizenbock länge synonymt med Schneider Aventinus. Visserligen fanns också Weihenstephaner Vitus, men den gjorde inget större intryck på mig. Så när jag försökte mig på en egen weizenbock var det naturligt att efterapa Aventinus.

Men sedan dess har jag fått upp ögonen för Ayinger Weizenbock. Och den är tämligen ljus. Jag slängde i lite münchner bara för att. Vidare var jag lite osäker på hur jag skulle göra med humlen. Jag gillar allmänt att lägga mig något i överkant på humlesidan när det gäller öl där humlen ska vara i bakgrunden. Numera finns det 50-gramspaket för många humlesorter, och jag köpte en påse hersbrucker.

Utbytet blev ganska dåligt. Kanske hade bryggbutiken krossat lite grövre än vanligt på grund av stora mängden vetemalt. Oavsett så gör det mig inte så mycket, jag hade kanske inte velat ha OG uppåt 1,080.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 6
• IBU 20

Mäskning:

• 4 kg vetemalt
• 2 kg pilsnermalt
• 1 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hersbrucker i 20 minuter
• 30 g hersbrucker vid kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3068 (halva jästkakan från Humlevete)

• vid 19 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 7 g/l.

Bedömning (2024-05-01):

Två veckor efter flaskningen är det dags för en första fullt kolsyrad flaska. Jag provade en flaska för en vecka sedan som var 75 %-ish kolsyrad, och den var aningen söt med måttlig kolsyra. Nu är den torr med rejäl kolsyra och skum. Den är inte riktigt så tokgrumlig som humlevete, men ändå över genomsnittet.

Aromen domineras av skumbanan med en del fenoler samt örtig humle. Det var ännu mer estrar och humle för en vecka sedan kan tilläggas. Avslutningen är som sagt torr, och där finns en tydlig beska. Beskan hade nog kunnat varit aningen lägre, men på det stora hela var det gott. Kanske inte riktigt lika bra som Ayingers version, men det är ju en högt lagd ribba.

Brygd #215: Humlevete

 

Bild: Viktoriia Panchenko.

Det är dags för veteöl igen! Senast jag bryggde en veteöl i sydtysk stil var nästan tolv år sedan. Precis som då får man tolka "sydtysk stil" generöst, då det är en modern variant av formen hopfenweizen. Denna gång går jag dock all in på australiensisk humle; galaxy och enigma (refererat till aussie-humle nedan). Jag hade först tänkt att använda dem med mitt klassiska schema med 10-20-30-40 % i 60, 20 och 0 minuter samt torrhumling. Men när jag kollade in alfasyran på paketen studsade jag till. Båda hade AA runt 18 %! Jag fick då tänka om och valde att helt enkelt skippa bittergivan. Med en ytterst modest mellangiva hamnar IBU ändå på cirka 50.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,052
• FG 1,010
• ABV 5,6 %
• SRM 3
• IBU 50

Mäskning:

• 3 kg vetemalt
• 2 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 40 g aussie-humle i 20 minuter,
• 80 g aussie-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3068 (1 liter förkultur)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 21 C i 7 dagar

Torrhumling med 80 g aussie-humle i 5 dagar, 100 g maltextrakt upplöst i vatten tillsätts samtidigt med humlen.

Övrigt:

Kolsyrejäsning med druvsocker, 7 g/l.

Bedömning (2024-04-22):

Redan vid flasktappningen noterade jag en kraftig grumlighet men tänkte "det lägger sig nog". Det gjorde det inte. Det är grotesk neipa-grumlighet vi pratar om. Kanske inte riktigt min tekopp, men samtidigt är jag inte särskilt fixerad vid ölets klarhet heller. Det är vad det är. Över till smaken.

Det är tropisk frukt som inleder, sedan träder fenoler och skumbanan in på banan (sic!). En ganska snygg kombo faktiskt. Ska man klaga på något (utöver grumligheten) så känns kroppen ganska tunn. Avslutningen är torr med en måttlig beska.

Ett bra öl som förmodligen kommer ha ganska kort hållbarhet.

Brygd #214: Stormaktspilsner

 

Nio av tio amerikanska militärpiloter dricker imperial pilsner. Hela året dessutom.

Så var det dags igen. För er som inte har varit med förut så är detta alltså en imperial pilsner. Försvenskningen av namnet är inspirerat av Närkes Stormaktsporter, som enligt Berit och Håge namngavs som en översättning av imperial stout*. Nåväl, imperial pilsner var lite halvhett ett kort tag, men har sedan dess fallit i glömska. Det arketypiska ölet - tillika min stora inspirationskälla - var Samuel Adams Imperial Pilsner, som jag tyvärr inte tror görs längre. Det var ett ganska ljust öl med massvis av hallertau-humle. Som jag tidigare påpekat är det lite oklart vad som exakt åsyftas med hallertau-humle.

Jag misstänker dock att h. mittelfrüh är en viktig del i det hela, och denna gång körde jag mestadels med den. Eftersom jag hade lite h. tradition kvar från marsölet fick det följa med också. En nyhet jämfört med tidigare iterationer är att jag kör med 100 % wienermalt denna gång. Det är en malt som jag inte har använt så mycket tidigare. Jag tycker oftast inte den är så intressant om man ändå ska göra en lite mörkare öl. Men solo kan den vara intressant, och mitt minne av originalet var att den var lite för mörk för att enbart ha pilsnermalt som basmalt.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 7
• IBU 50

Mäskning:

• 7 kg wienermalt
• 1 tsk mjölksyra (80 %)
• 1 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 68 C  i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 100 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
• 100 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 20 g hallertauer tradition vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med WLP838 (bottensatsen från marsölet)

• vid 12 C i 6 dagar
• vid 18 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning (2024-01-31):

Ölet är överraskande klart med tanke på all humle. Färgen drar åt bärnsten, skummet är krämigt och smutsvitt.

Aromen är brödigt maltig med en massa örtig humle och en lätt jordig ton. Kroppen är medelfyllig, och det finns en lätt teig strävhet. Avslutningen är torr med en hyfsat hög beska.

Det här var gott och påminner en hel del om SAIP, men jag har för mig att den sistnämnda hade lite mer aprikosiga humletoner (och var snäppet godare).

* De tyckte att porter lät bättre på svenska, och jag kan bara hålla med.

Brygd #213: Marsöl

 

Kvarteret Marsöl i Chur, Schweiz.

Att nyårsdagen är bryggdag är sedan gammalt. Eller ja, tio år eller så, när jag började med detta. Tidigare har det oftast varit en p-lambik, men numera har jag dragit ner på p-lambikbryggandet och gör bara en vardera höst och vår. I stället blir det en märzen denna gång. Men det höll på att inte bli något då jag lite sent upptäckte att jästen gick ut 6 januari. Hade jag noterat det tidigare hade jag nog gjort förkulturen två dagar i förväg, men nu var det redan nyårsafton och det var bara att hoppas på det bästa. Lyckligtvis började förkulturen visa levnadstecken under förmiddagen, och jag bestämde mig för att köra.

Enligt puristerna ska en märzen bryggas i mars och lagras över sommaren för att sedan drickas vid skördetiden*. Men det skiter jag naturligtvis högaktningfullt i. Och jag är knappast ensam, flera bryggerier har en märzen i uppställningen året om. Det här med att lagra i månader har ju dessutom blivit lite passé förutom för riktigt starka öl som dubbelbock.

Jag lyckades inte få tag på min favoritlagerjäst WLP830, så det slutade med att jag fick nöja mig med (en nästan utgången) WLP838 vilket är en nyhet för mig, och en jäst jag inte hittar så mycket information om. Men det blir säkert jättebra.

Jag funderade länge på maltnotan. Att ha en betydande mängd münchnermalt var givet från början, samt pilsnermalt. Sedan funderade jag på om jag skulle ha c:a 10 % karamellmalt eller en liten skvätt rostad malt, men det landade till slut på det sistnämnda. Vad gäller humlen ligger IBU inom SHBF:s typdefinition, men humlearomen kommer kanske bli något i överkant. Jag får se om jag skickar in till SM, det var ett tag sedan sist.

Data:

• Satsstorlek 24 l
• OG 1,053
• FG 1,012
• ABV 5,5 %
• SRM 16
• IBU 25

Mäskning:

• 3 kg pilsnermalt (barke)
• 2 kg münchnermalt (barke)
• 100 g Carafa I Special
• 1 tsk lactol (80 %)
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 krm kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 30g  hallertauer tradition i 20 minuter
• 30 g hallertauer tradition vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med WLP838 (2 l förkultur)

• vid 14 C i 6 dagar
• vid 20 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2024-01-22):

Tio dagar har passerat sedan flasktappningen och nu är det dags. Ölet är klart och snyggt kopparfärgat med ett krämigt smutsvitt skum. Aromen är nötig och brödig med en lätt humleton. Avslutningen är torr med en lätt beska. Inte så tokigt. En intressant sak är att jag vid flasktappningen kände en tydlig diacetylton för första gången i någon av mina öl. Vad det kommer sig av vet jag inte. Möjligen för att jästen var gammal men förkulturen kom ju igång hyfsat fort. Nåväl, när jag tappade upp stormaktspilsnern hade den inga sådana toner, så det är nog inte en egenskap hos denna stam i alla fall. Och nu är all diacetyl borta vad jag kan känna. Det visar på betydelsen av att paketera med levande jäst för att reducera diacetyl. Ett annat exempel som brukar nämnas är ofiltrerad och opastöriserad Pilsner Urquell vs. den ordinarie som har mer diacetyl. 

*Det var egentligen det ursprungliga oktoberfestölet, men det sistnämnda är nu oftast en lite ljusare variant.

Brygd #212: Vintervärmare

 

For all my fans out there.

Det blir nionde gången gillt för en vintervärmare. Denna gång beslutade jag mig för att skippa muscovadosockret och förlita mig helt på karamellmalter i stället. I övrigt är det mesta sig likt med bramling cross som aromhumle.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,060
• FG 1,015
• ABV 6,2 %
• IBU 30
• SRM 22

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 75)
• 300 g karamellmalt (SRM 120)
• 2/3 tsk mjölksyra
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet
• 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet.

Jäsning:

Med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Humlehuvud)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 20 C i 6 dagar

Bedömning (2023-12-18):

Upphällningen börjar bra. En klar koppafärgad vätska med snyggt ljusbeige skum. När ölet når munnen är det brödig och nötig maltighet, med en lätt karamellighet. Det finns en viss diffus humlighet. Men var är den björnbäriga tonen av bramling-humlen? Och jag hade hoppats på mer karamellighet.

Munkänslan är medelfyllig med måttlig beska. Avslutningen är torr med medelstor beska. Gott på det hela taget, men jag hade hoppas på mer intensiv maltighet, lite restsötma samt mer björnbär från humlen.

Brygd #211: Humlehuvud

 

Nu blir det en repris. Jämfört med sist valde jag att brassa på med ännu mer cascade. Mer cascade åt folket! Jag köpte jästen ganska tidigt under hösten då jag såg att det fanns ganska få paket kvar. Det var kanske en klok åtgärd då den i skrivande stund är slut på humle.se. Problemet var bara att den hann bli en smula gammal med bäst före-datum i mitten av december. Men jag trodde att en förkultur två dagar innan den tänkta bryggdagen skulle fixa biffen. Tji fick jag. Jag fick ställa in bryggningen och började fundera på en reklamation. Morgonen efter visade dock förkulturen de första livstecknen. Eftersom jag hade fullt upp resten av veckan valde jag att skjuta upp bryggningen en hel vecka till dagens datum. Då hann jag dessutom låta förkulturen jäsa ut, hälla ut ölen (som inte hade några tveksamma smaker) samt stega upp en ny förkultur dagen innan. Och den tog sig på några timmar. Det blev ännu ett utmärkt exempel på nyttan av att göra förkultur på flytande jäst som inte är purfärsk.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,043
• FG 1,011
• ABV 4,2 %
• IBU 40
• SRM 5

Mäskning:

• 4 kg maris otter
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g cascade i 20 minuter
• 100 g cascade vid kokslutet
• 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• 4 dagar i 18 C
• 6 dagar i 21 C

Bedömning (2023-12-11):

Efter 10 dagar är kolsyran fullt utvecklad och ölet hälls upp med ett fint skum och en svag disighet. Aromen är tydligt humlearomatisk, och är inte helt lätt att beskriva. Det är inte så mycket citrus och grapefrukt tycker, jag utan mer åt det örtiga och blommiga hållet. Det finns även en fin fruktighet från jästen som jag faktiskt tycker påminner om den hos Timothy Taylor-öl på cask. Inte så dumt.

Det hela avslutas med en fin beska och man blir genast sugen på att ta en till. Precis som när man dricker förlagan på cask. Tyvärr har jag inte tillgång till några flaskor för att göra en jämförelse. Kanske gör jag en jämförelse med Landlord eller Boltmaker, även om dessa inte är lika humliga.

Brygd #210: NZ-starköl

 

En ganska stark nyzeeländsk öl.

Detta är nog det öl jag har bryggt flest gånger. Kanske för att den första versionen är det godaste öl jag någonsin har bryggt. Senare upplagor har inte varit lika fantastiska, som exempelvis senaste versionen. Jag är dock inte så säker på att alla dessa versioner har varit sämre än originalet. Att jag har blivit mer kräsen väger säkert också in. Men nu när riwaka är tillbaka är det dags för ett nytt försök. Precis som för blekölet så står NZ-humle för en blandning i lika delar av pacific gem och riwake.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,018
• ABV 8,7 %
• SRM 25
• IBU 70

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM 60)
• 500 g havregryn
• 300 g chokladmalt
• 1/2 krm kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 50 g NZ-humle i 60 minuter.
• 100 g NZ-humle i 20 minuter.
• 100 g NZ-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med US-05 (jästkakan från NZ-blekölet)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

NZ-starköl vs. Hibernation Ale:

Om man följer länkarna till tidigare versioner kanske man kan finna att denna öl ursprungligen inspirerades av Great Divide Hibernation Ale (GDHA). Det är också ursprunget till namnet; GDHA klassas ofta som en English/American Strong Ale. GDHA är en av mina största favoriter bland amerikanska öl, så min besvikelse var stor när jag trodde att den inte dök upp till förra årets vintersläpp. Men av en slump upptäckte jag en burk hos Ölstudion i Göteborg lagom till bryggningen av detta öl. Och då är det klart att jag kör en vs.-match.

Vid upphällning har Fabrikörns NZ-starköl (NZSÖ) en något mörkare ton än GDHA; kastanjebrun mot kopparfärgad och med ett mörkare och krämigare skum. NZSÖ vinner utseendematchen.

Arommässigt har GDHA en tydligt mer nötig maltarom jämfört med med karamellig dito hos NZSÖ med en lätt rostad ton. Den sistnämnda har en mer bärig humleton, medan GDHA har klassis citrus- och tallbarshumle. Jag föredrar nog humlearomen från som NZSÖ som gifter sig mycket bättre med maltaromen, men den sistnämnda är i sig just det fantastiska hos GDHA som fäller avgörandet till dess fördel.

Sammantaget är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 45.

Brygd #209: NZ-bleköl

 

En sådan har Fabrikörn ej använt.

Jag var tidigt ute med att använda nyzeeländsk humle, första gången var början av 2009. Detta var innan nelson sauvin hade slagit stort, och till och med innan jag hade börjat blogga. Framför allt var det kombon av pacific gem och riwaka som jag var extra förtjust i. Sedan försvann plötsligt riwaka från hembryggningsbutikerna. Enligt uppgift var den svår att odla på grund av känslighet för skadedjur, och den lilla skörd som genererades användes upp av lokala bryggare.

Men för ett halvår sedan dök den plötsligt upp igen hos Humlegården. Påpassligt nog beställde jag 4 påsar á 100 g, ty efter att lagret fylldes på någon gång så är den nu åter slut. Kanske kommer den tillbaka, men nu ska jag som sagt få användning för den då det blir repris på en pale ale med ovan nämnda humlesorter. Jag drar ner på münchnermalten denna gång. Däremot är det återkomst till min gamla arbetshästjäst US-05 efter att en längre tid ha ha avstått torrjäst. Som vanligt betecknar NZ-humle en blandning i lika proportioner av de ingående humlesorterna.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,048
• FG 1,010
• ABV 5,1 %
• SRM 7
• IBU 45

Mäskning:

• 3 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk laktol
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 68 C i en knapp timma.

Kok:

• 20 g NZ-humle i 60 minuter
• 40 g NZ-humle i 20 minuter
• 80 g NZ-humle vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med 1 paket US-05

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 20 C i 5 dagar

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2023-04-17):

Efter ett styrelsemöte i bostadsföreningen känner jag mig sugen* på öl och knäcker en NZ-bleköl. Precis som de ursprungliga engelska blekölen är den inte så jätteljus; i detta fall bärnstensfärgad med en lätt disighet. Aromen är brödig med snygga fruktiga och bäriga humletoner; jordgubb och björnbär m.m. Avslutningen är torr med snygg beska. Jag säger som Henke Larsson: jag är nöjd.

* Det var ett högst odramatiskt och ganska kort möte, men jag var torr i halsen.