Några obskyra klassiska pärlor - del 3

Bäst.

Nu blir det mörkare igen, i takt med årstiden. När jag skrev den avsevärt ljusare del 2 hade jag redan en lista på fem stycken. Men sedan tillkom det tre nya stycken, och eftersom jag börjar bli gammal och gaggig så är jag osäker på exakt vilka som var med på den ursprungliga. Men jag löser det genom utse tre bubblare innan den egentliga listan.

Bubblare

Lamentate av av Arvo Pärt tror jag var med på den ursprungliga listan. Men jag inser att den dels är i längsta laget, och även kanske väl introvert. Men jag rekommenderar ändå en lyssning, exempelvis här.

Eric Whitacre är främst känd som körkompositör, men i Deep Field utnyttjar han snyggt hela symfoniorkesterns klanger. Dessutom låter han publiken under sista delen sätta på en app på mobilen som skapar en skimrande kosmisk bakgrund. Och visst smyger han in en kör också. Se det hela framföras i Royal Albert Hall.

Peteris Vasks nämns ibland som en lettisk version av Arvo Pärt. Och det stämmer så tillvida att han delvis skriver djupt personlig minimalistisk sakral musik.  Musica Adventus är en bra representant men är också en smula introvert. Vill man ha något mer lättillgängligt så träffar The fruit of silence mer direkt i hjärtgropen.

Valentin Silvestrov - Symfoni 7

Silvestrov är en kompositör som togs upp i en SVT-dokumentär om Ukrainsk kultur 2022 efter Rysslands fullskaliga invasion. Han jämfördes med Arvo Pärt då han precis som den estniske kompositören började med att skriva i den rådande dogmatiska tolvtonstekniken, men senare omfamnade ett mer personligt, tillgängligt och minimalistiskt tonspråk. Hans sjunde symfoni exemplifierar detta. Själv får jag en melankolisk och ödslig känsla av denna musik.

Det var också i jakt på Silvestrovs musik som gjorde att jag upptäckte kanalen Symphonicus Rex. Här finns faktiskt två olika inspelnigar av denna symfoni, men jag väljer den jag först lyssnade på.

Anders Hillborg - Through lost landscapes.

Hillborg får sägas vara den hetaste svenska kompositören för närvarande. Jag lyssnade nyligen till uruppförandet av hans saxofonkonsert i Göteborgs Konserthus med hans son Theo som solist. Göteborgs symfoniker (GSO) har samarbetat med Hillborg de senaste åren och framfört flera av hans verk. Nyligen har man även släppt ett album med flera av de verk som framförts. Ett album som tokhyllades i Musikrevyn.

Ett av verken är just Through lost landscapes som också inspirerat albumets titel. Och det handlar om stora, vida ljudlandskap, med ett par glissandon som nästan kan ge sjösjuka. Allt skrivet för en enorm orkester inklusive många slagverksinstrument. Inte alls svårtillgängligt men ganska egensinnigt. Just nämnda YT-kanal har en inspelning. 

Johannes Brahms - Begrabnisgesäng

Precis som Rachmaninovs vårkantat i del 2 pekade framåt mot det välkända mästerverket Klockorna, pekar detta ganska okända stycke fram mot Ein Deutsches Requiem (EDR). Jag hade den stora förmånen att få göra detta verk hösten 2013 i Örgryte Nya Kyrka med Göteborg Wind Orchestra, Göteborgs Kammarkör och Gustav Sjökvist som dirigent. Några år senare fick jag också framföra EDR i Göteborgs Symfoniska Kör under Herbert Blomstedt.

Det är alltså skrivet för kör och blåsorkester, och även om det inte är lika långt och fullskaligt som EDR så kan man skönja en del gemensamma nämnare. Detta tycker jag är en bra live-inspelning.

Aron Copland - Dance symphony

Detta är ett av styckena som tillkom efter del 2. Jag hade redan hört det med GSO under Barbara Hannigan året innan. Men det fastnade inte så hårt den gången. I våras kom dock dels en liveinspelning, och dels en YT-video där Barbara diskuterar CD:n An american dream som hon just släppt med GSO. Dance symphony diskuteras med början ungefär 14:00 och framåt.

Efter att sett inspelningen några gånger var jag också fast för stycket. Däremot håller jag inte med Barbaras något negativa uppfattning om Coplands senare verk.

Lili Boulanger - Psalme 130

Lili Boulanger var en enorm begåvning som tyvärr lämnade oss redan vid 24 års ålder på grund av Crohn's sjukdom. Trots det lämnade hon flera fantastiska verk efter sig, varav det mest kända troligen är Faust et Hèléne. Vilket förärade henne det prestigefulla kompositionspriset Prix du Rome som första kvinna.

Initialt hade jag fastnat för Vieille prière bouddhique men tvekade lite att ta med det då det är ganska kort. Så jag letade vidare i hennes produktion och stötte på Psalme 130 som jag hade lyssnat på en gång tidigare utan att fastna för det riktigt. Men jag gav det en chans till vilket jag är tacksam för. Stycket växte för varje lyssning, och till slut var jag helt betagen. Jag ska inte diskutera stycket mer utan i stället presentera några inspelningar.

Vi börjar med den bästa rent musikaliskt, en studioinspelning. Därefter en liveinspelning där orkestern kanske inte är lika vass, och framför allt är mindre. Men jag gillar framförandet och även den industriella konsertlokalen. Från samma konsert kan man även hitta framföranden av Vieille prière bouddhique samt Psalme 129. Det är en konsert som jag verkligen önskar att jag hade fått vara med på. Slutligen tar vi en liveinspelning med en studentorkester och -kör. Den är kanske snäppet sämre vad gäller tekniskt framförande, men det är en större ensemble och med lite mer tryck i de starka partierna och mycket hjärta.

Appendix - favoriterna

Då detta var den sista delen tänkte jag tänkte avsluta med mina tre favoriter från denna serie. De är alla stycken som jag kan lyssna på nästan hur mycket som helst utan att tröttna.

1. Lily Boulanger - Psalme 130
2. Gustav Holst - Hymn to Jesus
3. Ferrucio Busoni - Berceuse för en döende moder

I Kent

 

Det var jag ju just?

Det har varit ovanligt mycket inlägg om resor på sistone, och här kommer ett till. Om de två senaste inte var uppenbara ölresor, så var denna det definitivt. Det var en organiserad gruppresa i Kent med omnejder med det uttalade syftet att prova cask, besöka bryggerier och uppleva humleodling. Arrangörer var Fredric "Fellowship of cask" Hallström och Ingemar "Sad Robot" Jansson.

Resplan

Gruppresor kan lätt bli överplanerade med ett för intensivt schema. Ett exempel på detta var den numera lätt ökända resan till Bamberg.* Denna gång var det mer luft i programmet som startade på Gatwick torsdag morgon. Därefter blev det övernattningar i Ashford och Canterbury (två nätter) samt längre stopp i Lewes, Faversham, Rochester och Sevenoaks.

På grund av strulet på Gatwick och Heathrow missade två av deltagarna hela torsdagen och nästan hela fredagen, och två personer kunde inte komma alls. Ett betydligt mindre strul som dock kan vara av intresse är att bussresorna mellan platserna ofta tog avsevärt längre tid (säg ~30 %) än vad google maps förutsåg.

Bästa bryggeribesök

Inför besöken hos Harveys respektive Shephard Neame hade vi i god tid upplyst om att alla i sällskapet är väl bevandrade i hur man brygger öl, och att rundturen gärna kunde skippa basal information om bryggprocessen.

Hos Harveys fick vi en rundtur av före detta bryggmästaren och numera grå eminensen Miles Jenner som hade hörsammat detta och gav en mycket intressant genomgång. Nick på Shephard Neame följde sitt vanliga manuskript inklusive allsköns myter och pappaskämt. Det var naturligtvis väldigt mycket intressant information hos Shephard Neame oavsett, och dessutom fick vi en väldig gedigen provning efteråt med sex olika öl som betades av från ljusaste lager till en mörk höstöl.

Hos Harveys fick vi planlöst prova från tiotalet självrinnande cask, varav flera var i ytterst tveksamt skick, så själva provningen vinner Shephard Neame klart. Men totalt sett föredrog jag rundturen hos Harveys.

Bästa humleodlare

Efter den vinnande rundturen på Harveys åkte vi till Hukin Hops där Liz gav oss en rundtur bland de rankor som fanns kvar. Skörden är i full gång nämligen, och när man skördar humle tar man hela rubbet med sig och plockar kottarna i en maskin inomhus. Man hade redan skördat bland annat fuggles, och golding var härnäst förstod jag det som. Utöver klassiska engelska humlesorter odlade man även engelsk cascade och några mer experimentella sorter som försökte anpassa sig till trenden med tropisk frukt-humle.

En intressant sak som Liz berättade var att antalet humleodlingar har minskat kraftigt de senaste tio åren och i många fall ersatts med vinodlingar. I synnerhet är det champagnehus som köper upp odlingsmark då det börjar bli för varmt och torrt i Champagne.

Bästa festival

Kent Life är en slags hembygdsgård eller friluftsmuseum, lite grand som Skansen. Där anordnar man årligen Hops 'n' Harvest Beer Festival där det förutom de vanliga faciliteterna (inklusive humletorkning) även fanns livemusik, matstånd och 40 casköl att prova. Jag var tyvärr lite bakis efter en blöt kväll ute i Canterbury dagen innan, och orkade inte riktigt gå all in, men det var många som via delningar provade rubbet.

Bästa öl

När jag anlände till Victoria Station på onsdagskvällen var jag rejält hungrig och ölsugen så jag gick in till den näraliggande och inte alltför genuina puben The Shakespeare. Där fick jag en av de tråkigaste fish & chips jag någonsinn har ätit, men caskölen jag beställde var fantastisk. Tyvärr har jag glömt vad den hette, men det fanns oavsett flera ännu starkare kandidater under resan. Bland annat ett Timothy Taylor-öl som jag hittade i Canterbury samt Tunbridge Copperknob som dök upp på flera ställen.

Men vinnaren var Harvey's Armada Ale som dracks på John Harvey's Pub i Lewes, första ölet jag provade på torsdagen. Det hade en härlig fruktighet tillsammans med örtiga humletoner och en markerad beska. Ett öl jag gärna hade tagit fler av, men det fanns så mycket annat gott att prova. Vilket leder in på nästa punkt.

Bästa puben

Det blev flera trevliga pubbesök under resan, bland annat i Canterbury och Rochester. Men allra bäst var ovan nämnda pub som också ägs av bryggeriet. Den var för det första oerhört vacker, och även om det kan vara lite tjatigt med enbart Harvey´s-öl så var de alla i toppskick. I alla andra fanns det alltid något stolpskott.

Bästa småstaden

Ashford verkade vara uppbyggd kring ett stopp på Eurostar-linjen som omgavs av gigantiska parkeringsplatser. Det fanns en lite äldre kärna också, men på det hela taget var det en ganska trist stad. Övriga besökta småstäder var mycket mysiga och pittoreska, och allra bäst var Canterbury med sin partiella ringmur och sin maffiga katedral. Definitivt värt ett besök i sig självt.

Mest uppmärksamma deltagaren

Det var undertecknad. Medan vi väntade på att få komma in på puben Man of Kent i Rochester höll arrangörerna en quiz som var baserad på vad som hade sagts på de olika rundturerna. Tillsammans med min parhäst satte vi 13 av 15 frågor. Utöver äran fick jag även en flasköppnare från Shephard Neame som jag kommer öppna vinterns Shephard Neame Christmas Ale med.

Slutord

De tre postpandemiresorna till England har i allt större utsträckning gått till andra delar av England än i London. Och denna gång även till landsbygden i viss utsträckning. Detta känner jag är en trend som kommer fortsätta för egen del. Ofta blir det en kort sväng till London ändå, denna gång efter ankomst på onsdagskvällen då jag hakade på ett gäng på en pubrunda.

På lördagskvällen valde jag att lämna sällskapet i Rochester och återvända till London då mitt söndagsflyg gick relativt tidigt. Jag tog det dock lugnt och åt en lätt middag och tog en promenad i ett kvällsljummet Pimlico.

Och apropå vädret måste det sägas ha varit på vår sida. Efter tidigt höstrusk i över en vecka i Sverige fick vi uppleva lite sensommarvärme med halvklart väder.

* Utöver mitt blogginlägg diskuterades resan även i podden Ölpölen med betydligt större spridning.

Bryggsäsongen 2026/2027

 

Lite motivationspepp.

Det här inlägget brukar jag ha i stort sett ha färdigställt långt innan innevarande bryggsäsong är över. Men inte så denna gång. Jag har väl funderat på vad jag vill brygga några gånger, men mer än så har det inte blivit. Vad detta kan bero kan man fundera på. Jag behöver kanske lite starkare motivering numera, och då ganske Freddy ovan kan bistå.

Hösten:

Här blir det belgiskt igen. Jästen är ej bestämd, men troligen blir ölen

• en blond på 6-7 %
• en mörk och stark sak

Här blir det också en lambikbryggning. Det är lite oklart om jag behöver flaska någon sats med något för att ha lediga jäskärl. Troligen är det så. Jag får återkomma om det.

Vintern:

Jag tror det är dags för överjäst tyskt igen. Och inte weizen då, utan något med kölsch- eller altbierjäst. Jag tror det lutar åt

• vanlig jävla altbier
• tysk imperial stout

Det sistnämnda kan man fundera över varför jag aldrig gjort tidigare. Faktum är att jag inte minns mig ha gjort en imperial stout utan en massa modern nya världen-humle. Här blir det dock tysk humle för hela slanten, och framför allt tysk malt, givetvis inklusive rejäla mängder Carafa-malt.

Våren:

Jag har ännu inte bestämt om det blir något åt det amerikanska hållet, eller ännu en omgång belgiskt. Alltid kul att ha lite saker obestämt.

Det blir också blandning och flaskning av en ny geuze, samt bryggning av en lambik. 

Den tredje Sverigeresan

 

Forsmarks herrgård. Bild: Dick Rochester.

De senaste åren har det blivit rundresor med bil i olika delar av Sverige, med fokus att upptäcka för mig nya delar av vårt avlånga land. Under den första begick jag premiär för norr om polcirkeln och fick (nästan) uppleva midnattssolen. Under den andra fokuserade jag på områden i sydöstra Sverige, besökte min första vingård samt utnyttjade det nyligen införda tillståndet för gårdsförsäljning. Denna gång betade jag av en del vita fläckar i östra halvan av södra och mellersta Sverige.

Resvägen

Det blev fem övernattningar varav den sista hemma hos min far som bor utanför Lindesberg. Dagen efter firade vi hans födelsedag genom att han hängde med på en bit på hemvägen där vi stannade till på ett par intressanta ställen. Därefter tog han ett tåg tillbaka från Falköping.

Här är en sammanfattning av resvägen med väsentliga stopp.

Dag 1: -> Gränna -> Visingsö

Dag 2: -> Söderköping -> Nyköping

Dag 3: -> Strängnäs -> Skokloster -> Sigtuna -> Uppsala

Dag 4: -> Östhammar -> Forsmarks bruk -> Gävle

Dag 5: -> Västerås - > Lindesberg

Dag 6: -> Karlsborg -> Varnhem -> Hornborgarsjön -> Gudhem -> Hem

Stigande värme

Temperaturen blev allt högre allteftersom resan pågick. På Visingsö svalkade en frisk bris från Vättern. I Nyköping var det betydligt varmare, även om det fortfarande var behagligt att promenera runt i lugnt tempo. I Uppsala började termometern närma sig 30-gradersstrecket för att sedan nå upp till 32 C de tre sista dagarna för att knappt krypa under igen när jag kom hem.

Städerna

På grund av värmen mäktade jag inte med att vandra runt i städerna i samma utsträckning som jag hade hade velat, i synnerhet i Uppsala och Gävle. Men trots det dristar jag mig ändå att utse Uppsala som min favorit. Visst är Gränna, Söderköping, Sigtuna och de gamla delarna av Gävle pittoreska, men jag gillar verkligen en pampig stenstad även om den har fått sin beskärda del av saneringsvågen. Lägg därtill en maffig domkyrka och ett slott och vi har en vinnare.

Kanske inte direkt en stad, men Östhammar får verkligen sägas "punch above its weight". Jag stannade till för att google hittade en schysst lunchrestaurang där åt mig under dag 4. Efter en god lunchburgare letade jag upp det mysiga kaféet Knekten och Diplomaten som låg i ett väldigt fint område med gamla trähus. Där drack jag en espresso i skuggan på deras bakgård innan jag drog vidare.

Bästa bruksmiljön

I jakten på lunch i Roslagen passerade jag förbi Skebo bruk som dock såg rätt dött ut. Men efter ovan nämnda lunchstopp i Östhammar passerade jag förbi Forsmarks bruk viket var en riktigt storslagen bruksmiljö med en gigantisk herrgård, en egen kyrka, massvis med bostadshus, magasinsbyggnader och så vidare. Helt klart värt att stanna till, och det hade säkert gått att äta en utmärkt lunch här med.

Ölkultur

Denna gång var inte Bishops Arms go to-alternativet. Det var bara Uppsala som hade en installation, men den var å andra sidan den största jag har sett, och dessutom med ett mycket bra utbud varav två cask-kranar. I stället blev det Gbg-exporten Ölstugan Tullen som förärades besök i såväl Uppsala som Gävle. Inte för att jag känner så starkt för denna institution, men deras plocktallrik var ett perfekt middagsalternativ i hettan.

Uppsala har förstås ett gäng bra ölställen, men jag tog det ganska lugnt denna heta tisdagskväll. I Gävle fick jag stalltips om Terassen respektive Trivs som båda är utmärkta ställen. I synnerhet det sistnämnda där man kunde få en väl tempererad cask. Den utses därmed till bästa ölhak under resan.

I Nyköping var Nyköping Brewing tyvärr måndagsstängt, och då jag inte är något större fan av Nils Oscar så fanns inte så mycket i ölväg att hämta här. Dock fick jag mig en utsökt Jever Pilsner tillbaks på konferenshotellet Blommenhof.

Bästa vinhak

Det börjar bli en tradition att nämna några bra vinbarer i samband med mina resor. Denna gång blev det dock inte så mycket vinpimplande. Men ett undantag var just Nyköping där jag efter en besk och torr pilsner gick över på hotellrestaurangens utmärkta vinsortiment. Så det blev några glas vitt i den varma sommarkvällen.

En festlig avslutning

Jag damp ner hemmavid strax innan sexsnåret på fredagskvällen. Vilket var väl tajmat ty då startade All In Beer Fest som inte bara hade flyttat datum utan också plats till Gamlestadens Fabriker vilket är tio minuters gångväg från var jag bor.

Så jag knallade ner och förärade festivalen ett besök. Det var inte bara tid och plats som var förändrade utan även upplägget. Dels var det mer inslag av mat och vin. Och ölen serverades i en Jever-sejdel med provstorlekar 20 respektive 40 cl. Lite mer som på GBBF alltså. Jag föredrar faktiskt att dricka 20 cl av färre noga utvalda öl än det lätt stressiga jagandet av tiocentilitersprover. Och nu har jag ett originalglas att dricka mina Jever i.

I Rotterdam

 

Föga originell bild.

Sedan femton år tillbaka eller så har jag lämnat Sverige över midsommarhelgen för en långhelg i någon europeisk stad. Undantaget några år under pandemin. Ofta har det varit ett utpräglade ölresmål såsom London, München eller Köln/Düsseldorf, och då har det också blivit ett blogginlägg om resan. De två tidigare årens resmål Helsingfors och Riga föranledde dock inga inlägg. Inte för att det saknades ölkultur i dessa städer, men de kändes inte riktigt lika dominerande eller originella.

Denna midsommar blev det Nederländernas andra stad Rotterdam som förärades ett besök. Och jag tvekade länge huruvida det skulle bli ett inlägg. Men så blev det alltså till slut, och lite grand kände jag samma sak som inför Wien. Ölkulturen var allestädes närvarande på ett väldigt naturligt sätt.

Om staden

Rotterdam var den första staden som fick känna på renodlade terrorbombningar under andra världskriget, vilket förstörde stora delar av innerstaden. Efter kriget byggdes staden upp igen med modernistiska förtecken, vilket kanske inte alltid ledde till den bästa arkitekturen eller gatustrukturen. På senare år har staden som många andra gamla industristäder haft en boom, och det avspeglas bland annat i en fäbless för att bygga på höjden.

Jag tyckte det hela var en väldigt levande och dynamisk stad med en intressant blandning av gammalt och nytt. Visst fanns det en hel del fula hus från efterkrigstiden, men mycket av det allra nyaste tyckte jag höll upp väl. Och det fanns fortfarande gott om gammal bebyggelse, ofta sida vid sida med någon modernistisk betongkloss eller tjusig skrapa. Och det fanns gott om små kanaler och pittoreska småhamnar med gamla träbåtar, även inne i de centrala delarna.

Brounderskattning

Ett av de mest kända lite nyare byggnadsverken är den emblematiska Erasmusbron. Jag har sett den på foton massa gånger och alltid misstagit den för en smärt gång- och cykelbro. Men på plats insåg jag att den är mycket större, och att den även bär bilar och spårvagnar.

Om ölkulturen

Ölkulturen var som sagt allestädes närvarande. Oftast manifesterad genom några klassiska belgiska öl på fat, exempelvis La Chouffe, Leffe blond och liknande. Det fanns också gott om moderna ölhak; kranar-i-väggen-ställen, bryggeripubar och lokala bryggeriers taproom.

En banal insikt

Apropå det sistnämnda så var det flera ställen som hette något med Proeflokaal. Jag hade tidigare stött på det i Amsterdam och den välkända ölpuben Proeflokaal Arendsnest. Jag kollade google translate och insåg att det naturligtvis betyder "tasting room", vad det nu må översättas till på svenska.  

Storleken har ingen betydelse?

En något udda detalj var att öl på fat kom i storlekarna 25 eller 50 cl. Ibland frågades om man ville ha en stor eller liten, men oftast fick man bara 25 cl.

Bästa bryggeriet

Det fanns som sagt flera lokala små bryggerier, och det absolut bästa tyckte jag var Brouwerij Noordt. Det hade framförallt väldigt bra humliga öl, men hade hög lägstanivå av de handfull öl jag provade. Bryggeriet ligger i den mysiga och livliga stadsdelen Crooswijk, där de också har ett trevligt taproom. 

Bästa baren

Det var tveklöst Kaapse Maria som är kopplat till bryggeriet Kaapse Brouwers. Man hade drygt 20 kranar där majoriteten var från andra bryggerier. Bland annat hade de två udda Cantillon på fat. Stället var också gemytligt på det här rustika sättet, med en fin liten uteservering.

Snyggaste stället

Stadsbrouwerij Pelgrim ligger i den fantastiska stadsdelen Delfs med gamla välbevarade hus i hamnmiljö. Detta var en renodlad bryggeripub och restaurang i ett av husen i denna pittoreska miljö. Jag tog en flight med fyra öl, och det vara bara deras altbier som verkade lite pubinfekterad*. Helt klart värt en liten omväg.

Två vinhak

Då jag mer och mer har börjat gå över till vin så måste jag nämna två riktigt bra vinbarer som jag båda stötte på mest av en slump. Den första var Proef bij Platenburg som jag passerade förbi på väg till ölhaket De Gele Kanarie. Efter uträttat förvärv på det sistnämnda stället återvände jag och tog några glas vitt och något att äta.

I samband med besöket på ovannämnda bryggeriet Kaapse på midsommaraftons eftermiddag så tog jag efteråt en paus i skuggan i en park i hettan, och noterade då vinbaren NOTK som verkade lovande. Dagen efteråt återvände jag för middag och blev inte besviken.

* Alltså att ölen har blivit infekterat i själva tappanläggningen på grund av att syre tränger in genom kranöppningen med efterföljande aeroba mikroorganismer. Ofta på grund av dålig rotation eller att ölet har stått över natten. I bland är det bara någon liter längst ut i systemet som är påverkad,

Midsomer-moment

 

Många Midsomer-moment blir det.

Jag kan inte sägas vara ett Morden i Midsomer-fan, men jag har ändå sett delar av många avsnitt. Man zappar förbi, börjar titta och är fast. Även om det hela i stort sett är trams så är det på brittiskt manér välproducerat med utmärkta skådespelare, och i vackra miljöer. Och man vill ju förstås veta vem som är mördaren.

För ett tag sedan såg jag en timmes dokumentär om denna legendariska serie där flera av de viktigaste skådespelarna intervjuades. De verkade hålla med om mitt omdöme ovan och skrattade mest åt det hela. John Nettles skrockade att kommissarie Barnaby är den sämsta morddetektiven genom historien; det krävs alltid minst 3 offer innan mördaren avslöjas*. En annan reagerade på faktumet att serien rankats som sämst vad gäller realistisk beskrivning av polisarbete med "No shit Sherlock" eller något liknande.

Men det som fastnade mest var en kommentar från Jane Wymark som spelade Joyce Barnaby. Hon berättade hur hon vid upprepade tillfällen fått kommentarer från människor med ett slugt och förnumstigt leende om att "har det inte dött väldigt många människor i den där byn Midsomer". Även för en halvengagerad Midsomer-periodare som jag själv är det tämligen uppenbart att varje avsnitt utspelar sig i en ny by. Ny kyrka, ny präst, nytt mjölkbud, ny godsägare etc. Midsomer är ingen by. Jag har aldrig sett det sägas explicit i serien, men tydligen är Midsomer tänkt som ett fiktivt engelskt county.

Den här lite självgoda ansatsen att man tror att man har ett riktigt slugt argument, när det i själva verket är helt poänglöst har jag stött på genom åren i hembryggningsdiskussioner. Till skillnad från ett riktigt Midsomer-moment är de exempel jag ger nedan inte direkt felaktiga även om ett av dem är ytterst tveksamt.

Humle är en krydda

I Radical Brewing har Randy Mosher ett helt kapitel med rubriken "Hop are just another herb, mon". Jag tycker det är en helt okej titel för detta kapitel som lobbar för kryddor i öl, samt ger en historisk tillbakablick som förklarar att fram till sen medeltid var det vanligt med allsköns örter i öl. Med väsentligen samma syfte som humle; antimikrobiellt skydd, ge beska som balanserar ölens sötma, samt aromatiska bidrag.

Men när det används som en replik till ett påstående i stil med "jag gillar inte kryddor i öl" är det bara tröttsamt. Det är varken fyndigt eller tänkvärt, och det tillför inte diskussionen något annat än irritation.

Svart-ipa

När jag först fick höra talas om denna nya ölstil så fattade jag direkt vad det handlade om. En ipa med mörkare färg från rostad malt. Så jag tyckte det vara ett bra namn. Jag noterade också den inneboende motsägelsen mellan svart och ipa. Men liksom de flesta tyckte jag inte det var så relevant och släppte det. 

Numera är svart-ipa ganska ovanligt. Men när det ändå dyker upp i någon diskussionsgrupp så är alltid någon som tycker att denna språkliga oxymoron behöver påpekas. Och de gör det på just det här förnumstiga sättet som om de bidrog med en riktigt fyndig tanke.

Kölsch är en ale

Detta har jag skrivit mer omfattande om tidigare. Det handlar alltså inte specifikt om kölsch utan generellt om klassiska överjästa öl från icke-anglosaxiska ölkulturer. Att säga att dessa är ale är då ganska omdiskuterat.

Men oavsett var man står i frågan finns det ingen anledning att komma dragande med något liknande som respons på när någon exempelvis säger "jag har bryggt mest ale, men nu ska jag testa en weizen". Du tillför inget av substans, du bara propsar för en anglofil tolkning av ordet "ale".

* En något märklig diss då det samma gäller för typ alla detektiver i pusseldeckare, självaste Hercule Poirot inkluderad.

Hindbärs

 

Hind bärs.

Det har gått några år sedan jag gjorde en hallonlambik senast. Jag plockade dock lite hallon till Brasse. Den gången hittade jag ett nytt bestånd vid Apslätten att plocka av efter att det förra hade blivit helt överväxt. När jag nu några år senare försöker mig på ännu en version var det senaste stället inte överväxt, men dock helt avplockat. Av människor eller djur ska jag låta vara osagt. Men lyckligtvis spanade jag in ännu ett nytt ställe längs grusåttan i Skatås som jag inte noterat förut. Så en ledig förmiddag drog jag dit och lyckades plocka ett och ett halvt kilo på en timma. Även denna gång körde jag med hallonjos för kolsyra, 850 ml, 9,9 % socker per vikt. Blir c:a 6,6 g/l socker.

Data:

• Volym: 13 l
• OG: 1,048
• FG: 1,007
• ABV: 5,4 %

Blandning:

• 11 l sats 38
• 1 l sats 46
• 1,6 kg vildhallon
• 600 g trädgårdshallon
• 850 cl hallonjos (Brämhult)

Bedömning:

Tyvärr gjorde jag misstaget att tillsätta bären lite för sent, vid påsk närmare bestämt. Målet var att få drickfärdig hallonlambik till sommaren. Visserligen var det tillräcklig tid för att få hallonen att avge socker och smak, men inte tillräckligt för dem att samla sig på botten ordentligt. Så det blev en del fruktrester som följde med till tapphinken såväl som flaskorna.

När flaskan öppnas blir det en initial mini-fontän som drar med sig en del av fruktresterna i botten av flaskan. Resultatet blir en ganska grumlig röd vätska, med ett kortvarigt rosa skum.

Aromen är det dock inget fel på. Ren örtig och blommig ton av vildhallon. Syran är måttlig och det finns också en lätt beska. Gott och lättdrucket, men synd på utseendet.