Midsomer-moment

 

Många Midsomer-moment blir det.

Jag kan inte sägas vara ett Morden i Midsomer-fan, men jag har ändå sett delar av många avsnitt. Man zappar förbi, börjar titta och är fast. Även om det hela i stort sett är trams så är det på brittiskt manér välproducerat med utmärkta skådespelare, och i vackra miljöer. Och man vill ju förstås veta vem som är mördaren.

För ett tag sedan såg jag en timmes dokumentär om denna legendariska serie där flera av de viktigaste skådespelarna intervjuades. De verkade hålla med om mitt omdöme ovan och skrattade mest åt det hela. John Nettles skrockade att kommissarie Barnaby är den sämsta morddetektiven genom historien; det krävs alltid 3-4 offer innan mördaren avslöjas*. En annan reagerade på faktumet att serien rankats som sämst vad gäller realistisk beskrivning av polisarbete med "No shit Sherlock" eller något liknande.

Men det som fastnade mest var en kommentar från Jane Wymark som spelade Joyce Barnaby. Hon berättade hur hon vid upprepade tillfällen fick kommentarer från människor med ett slugt och förnumstigt leende om att "har det inte dött väldigt många människor i den där byn Midsomer". Även för en halvengagerad Midsomer-periodare som jag själv är det tämligen uppenbart att varje avsnitt utspelar sig i en ny by. Ny kyrka, ny präst, nytt mjölkbud, ny godsägare etc. Midsomer är ingen by. Jag har aldrig sett det sägas explicit i serien, men tydligen är Midsomer tänkt som ett fiktivt engelskt county.

Den här lite självgoda ansatsen att man tror att man har ett riktigt slugt argument, när det i själva verket är helt poänglöst har jag stött på genom åren i hembryggningsdiskussioner. Till skillnad från ett riktigt Midsomer-moment är de exempel jag ger nedan inte direkt felaktiga även om ett av dem är ytterst tveksamt.

Humle är en krydda

I Radical Brewing har Randy Mosher ett helt kapitel med rubriken "Hop are just another herb, mon". Jag tycker det är bra titel för detta kapitel som lobbar för kryddor i öl, samt ger en historisk tillbakablick som förklarar att fram till sen medeltid var det vanligt med allsköns örter i öl. Med väsentligen samma syfte som humle; antimikrobiellt skydd, ge beska som balanserar ölens sötma, samt aromatiska bidrag.

Men när det används som en replik till ett påstående i stil med "jag gillar inte kryddor i öl" är det bara tröttsamt. Det är varken fyndigt eller tänkvärt, och det tillför inte diskussionen något annat än irritation.

Svart-ipa

När jag först fick höra talas om denna nya ölstil så fattade jag direkt vad det handlade om. En ipa med mörkare färg från rostad malt. Så jag tyckte det vara ett bra namn. Jag noterade också den inneboende motsägelsen mellan svart och ipa. Men liksom de flesta tyckte jag inte det var så relevant och släppte det. 

Numera är svart-ipa ganska ovanligt. Men när det ändå dyker upp i någon diskussionsgrupp så är alltid någon som tycker att denna språkliga oxymoron behöver påpekas. Och de gör det på just det här förnumstiga sättet som om de bidrog med en riktigt fyndig tanke.

Kölsch är en ale

Detta har jag skrivit mer omfattande om tidigare. Det handlar alltså inte specifikt om kölsch utan generellt om klassiska överjästa öl från icke-anglosaxiska ölkulturer. Att säga att dessa är ale är då ganska omdiskuterat.

Men oavsett var man står i frågan finns det ingen anledning att komma dragande med något liknande som respons på när någon exempelvis säger "jag har bryggt mest ale, men nu ska jag testa en weizen". Du tillför inget av substans, du bara propsar för en anglofil tolkning av ordet "ale".

* En något märklig diss då det samma gäller för typ alla detektiver i pusseldeckare, självaste Hercule Poirot inkluderad.

Hindbärs

 

Hind bärs.

Det har gått några år sedan jag gjorde en hallonlambik senast. Jag plockade dock lite hallon till Brasse. Den gången hittade jag ett nytt bestånd vid Apslätten att plocka av efter att det förra hade blivit helt överväxt. När jag nu några år senare försöker mig på ännu en version var det senaste stället inte överväxt, men dock helt avplockat. Av människor eller djur ska jag låta vara osagt. Men lyckligtvis spanade jag in ännu ett nytt ställe längs grusåttan i Skatås som jag inte noterat förut. Så en ledig förmiddag drog jag dit och lyckades plocka ett och ett halvt kilo på en timma. Även denna gång körde jag med hallonjos för kolsyra, 850 ml, 9,9 % socker per vikt. Blir c:a 6,6 g/l socker.

Data:

• Volym: 13 l
• OG: 1,048
• FG: 1,007
• ABV: 5,4 %

Blandning:

• 11 l sats 38
• 1 l sats 46
• 1,6 kg vildhallon
• 600 g trädgårdshallon
• 850 cl hallonjos (Brämhult)

Bedömning:

Tyvärr gjorde jag misstaget att tillsätta bären lite för sent, vid påsk närmare bestämt. Målet var att få drickfärdig hallonlambik till sommaren. Visserligen var det tillräcklig tid för att få hallonen att avge socker och smak, men inte tillräckligt för dem att samla sig på botten ordentligt. Så det blev en del fruktrester som följde med till tapphinken såväl som flaskorna.

När flaskan öppnas blir det en initial mini-fontän som drar med sig en del av fruktresterna i botten av flaskan. Resultatet blir en ganska grumlig röd vätska, med ett kortvarigt rosa skum.

Aromen är det dock inget fel på. Ren örtig och blommig ton av vildhallon. Syran är måttlig och det finns också en lätt beska. Gott och lättdrucket, men synd på utseendet.

Åter till Bryssel

 

Genom åren har det blivit åtskilliga ölresor till Bryssel, något jag sammanfattade i detta inlägg. Ofta har det i någon mån kombinerats med vanligt turistande, men jag har länge varit sugen att åka dit som mer vanlig turist. Och nu under långhelgen tillägnad Den Helga Ballongfärden drog jag ner för just detta.

Så de blev ett par muséer, en lite mer noggrann rundvandring i EU-kvarteren, en tur i jubileumsparken med mera. Jag drog även ut till Atomium med en ambivalent önskad om att gå in och upp. Men de långa köerna gjorde beslutet enkelt, och jag passade på att njuta av det tillfälliga solskenet och en promenad i parken i stället. Och att stå under och bredvid Atomium var en ganska imponerande upplevelse i sig.

Naturligtvis passade jag på att besöka ölställen också, det kan förstås räknas in som normalt turistande när det gäller Belgien. Det blev såväl nya ställen som gamla favoriter.

Gamla ställen

Cantillon är ett givet stopp, men tyvärr tycker jag det har tappat lite. Tidigare brukade det finnas färsk, ung lambik på glas, tillsammans med ytterligare tre-fyra val. Och dessutom ett antal flaskor att välja mellan. Nu fanns endast gueze att köpa glasvis. Vidare störde jag mig lite på en ny, gapig medarbetare som jag inte kunde undgå att höra när jag gick förbi en grupp som hade köpt biljett till bryggerituren. Men trots allt fortvarande väl värt ett besök när man är i stan. Dock noterade jag att omgivningarna var extremt skräpiga. Det här alltid varit ett lite ruffigt område, men nu hade det blivit värre.

Chez Moeder Lambic håller fortfarande ställningarna. Precis som Cantillon själva hade de endast deras geuze på fat, men de hade en rad andra från Tilquin och ett för mig nytt blenderi som jag glömt namnet på just nu. I övrigt fanns det ett brett utbud av belgiska öl, men inte lika mycket internationell öl som jag mindes.

Brussels Beer Project besökte jag hela två gånger. Kanske inte för att jag är överförtjust i ölen - det är mycket häjz, smaksatta surisar m.m. Men det är ett lite lugnare ställe med en atmosfär som tilltalar mig. Dessutom gillade jag deras taco-meny, där man kunde äta lite eller mycket beroende på hunger. Jag valde det förstnämnda då jag kom relativt sent på kvällen.

Ett ställe som jag övervägde att äta på är Bier Circus. Tyvärr visade sig det vara stängt för gott. Lite synd då det var något av en institution. Även att Brewdog Bar har slagit igen tycker jag är en smula tråkigt även om jag inte är ett Brewdog-fan. Men jag gillade Bryssel-installationen som hade en bra blandning mellan gammalt och modernt belgiskt, samt modern craft beer från övriga världen.

Nya ställen

Jag passade på att söka upp några för mig nya ställen som jag på grund av Rate Beer Places frånfälle fick söka upp på andra sätt. Jag fastnade för några klassiska ställen, ibland beskrivna som Brown Cafés. Brunt syftar här på de murriga, mörkbruna träpanelerna och inredningen.

La Bercasse ligger ett stenkast från Grand Place med en närmast osynlig ingång som via en lång gång/gränd leder in till ett mysigt och murrigt rum med en liten bar. Här fanns det några Timmerman på fat tillsammans med några andra belgare, samt en rejäl flasklista.

La Fleur en Papier Dome ligger lite mer avsides från turiststråken, men fortfarande innanför inre ringen. Ett bruncafé med lite modernare öl och dessutom med lite mer finess och kvalitet på ostar och charkuterier.

Au Brasseur är lite mer en vanlig bar med en uteservering mitt i turistsmeten. De hade dock ett schysst fatutbud, och jag tog en välsmakande Gouden Carolus Classic. Med lite bättre väder hade jag kanske suttit här lite längre.

På väg från Brussels Beer Project till Hotell Thon vid norra stationen passerade jag Sainte-Catherine-kyrkan och där fanns ett ganska stort område med barer och restauranger som verkade ganska turistbefriat. Där hittade jag en trevlig ölbar som jag tyvärr har glömt namnet på nu.

Pseudogeuze #13

 

En trend som har varit tydlig de senaste åren med mina lambikar är att syran har minskat. I flera fall har den närmast uteblivit. Problemet är inte bara bristen på syra, utan även att dessa lambikar är rätt trista i övrigt. Syran är helt enkelt fundamental för att utveckla aromer, troligen genom esterbildning.

Skälet är troligtvis att jag har använt större mängder oxiderad humle än tidigare, och i synnerhet med oxiderad högalfapellets. Så jag har redan börjat dra ner på mängderna, men till denna geuze hade jag tyvärr ont om lambik med bra syra. Men resterna av den utmärkta sats 47 som jag använde även i fjol räddade dagen denna gång.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,055
• FG 1,010
• ABV 6,1 %

Blandning:

• 11 l sats 50
• 11 l sats 47
• 132 g bitsocker

Bedömning (2026-05-08):

Det har gått ett tag sedan flaskning, och det här är andra flaskan jag öppnar. Den första var två veckor efter flaskning, och den hade en del THP, men det är lyckligtvis borta nu. Det är fina fruktiga toner med röda äpplen, samt lite fenoler som drar mot höstlöv och kanske en smula rökigt.

Syran är behärskad, och det finns också en påtaglig beska som jag helst skulle se avta något.

Brygd #228: Storfot

 

Steal my shit, expect to get hit.

När jag sökte efter inlägget från min förra Storfot-bryggning, upptäckte jag att Stigberget nyss hade släppt ett liknande öl med samma namn. Det troligaste är förstås att gänget på Stigberget har kommit på namnet oberoende av mig; någon större originalitet, kreativitet eller briljans krävs knappast. Men även om de skulle ha "snott" det så ser jag det som en ära. Och gissa vilket öl det blir en Fabrikrön vs. Omvärlden-match mot med tanke på att originalet inte verkar komma till Sverige längre.

Oavsett så är det alltså dags igen. Denna gång hade jag glömt att köpa maltextrakt eftersom jag använde US-05 till föregångaren, vilket inte fordrar en förkultur. Ett tag funderade jag på att åka till Ölkompaniet dagen efter bryggningen för att köpa maltextrakt i efterhand. Men sedan insåg jag att jag har kvar 300 g av ett mörkt kandisocker från bryggningen av Stenstark 9. Då den inte bidrog med i närheten av så mycket färg som beskrivningen vill påskina tror jag att det kommer funka bra. Lite smak bidrar den nog med också.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,088
• FG 1,019
• ABV 9,8 %
• SRM 15
• IBU > 80?

Mäskning:

• 7 kg pale ale-malt
• 500 g kristallmalt (SRM 75)
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 40 g magnum i 90 minuter
• 100 g C3 i 20 minuter
• 100 g C3 vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g mörkt kandisocker i 20 minuter

Total koktid drygt 90 minuter.

Fermentering:

Med halva jästkakan från Riwale

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 5 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 100 g C3.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Ringu:

Det här är nog första gången jag kör en match mot ett öl med samma namn. Redan vid upphällningen framträder en tydlig skillnad. Ringu är kopparfärgad som originalet, medan Fabrikörns har en mer bärnstensfärgad nyans. 

Ringu har mer toner av mörkt socker, medan Fabrikörn har tydligare toner av tallbarrshumle. Det finns tyvärr också en aning askiga toner hos Fabrikörns. Beskan är likartad hos båda fötterna.

Det var en riktigt jämn kamp, men Ringu vinner knappt tack vare aningen renare samt större trohet mot originalet. Jag trodde att den mörkare karamellmalten skulle kompensera för den mindre mängden, men så verkar det ej ha blivit. Och åter visar det sig att det här mörka kandisockret inte i är i närheten av vad den lovar.

Nåväl, ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 47 - 48.

Brygd #227: Riwale

 

En läckerbit från Riwale Sweets.

Påsken är här, och då blir det gott om tid över för att brygga. Planenligt skulle det bli en smash-öl med någon intressant nya världen-humle. Jag övervägde först några nya nyzeeländska humlesorter, men sedan såg jag att riwaka var tillbaka. Och jag insåg att jag aldrig har bryggt en renodlad riwaka-öl; jag har alltid blandat med pacific gem. Så nu är det dags.

Efter att länge ha ratat US-05 för motsvarande flytande jäst, så är det dags igen. Skälet till att använda flytande jäst var tveksamheterna kring rehydrering. Men nu har den frågan besvarats (det finns i normalfallet ingen anledning att rehydrera Fermentis torrjäster), och dessutom har flytande jäst blivit fyra gånger dyrare än torrjäst. En annan trevlig fördel är att man inte behöver syresätta vörten.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,052
• FG 1,010
• ABV 5,6 %
• IBU 35
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g riwaka i 20 minuter
• 100 g riwaka vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med US-05 (ett paket)

• vid 19 C i 3 dagar
• vid 21 C i 7 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2026-04-22:

Det här är ett öl som jag nästan har bryggt många gånger. Men vid dessa tillfällen har ölet kallats NZ Pale Ale (eller Bleköl) och även innehållit humlesorten pacific gem. Så det ska bli intressant att se hur det blir med riwaka i ensamt majestät.

Aromen är typisk nya nya världen-humle med diverse tropisk frukt, och inte så mycket citrus eller tallbarr. Här finns också en ton av jordgubbe/smultron, något jag har för mig anges i beskrivningar.

Avslutningen är torr med en fin beska. Mycket gott, och jag kommer ha med mig en flaska till sommarölsträffen för den som vill prova själv.

Pseudolambik #52

 

Denna lambikbryggning var extremt händelsefattig och normal. Finns inget att reportera. Tillbaks till studion.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,055

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 55 C
• 65 C
• 75 C
• 82 C

Kok:

Två timmars med 50 g humle som oxiderats sedan 2017.

Fermentering:

I varierande källartemperatur med bottensatsen från sats 50.