Äntligen stod organisten i predikstolen. Johannebergskyrkan i Göteborg var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla åhörare, musiker ur Göteborgssymfonikerna samt nästan 100 sångare i en projektkör. Själv stod jag längst bak i tenorstämman när organisten tog till orda:
- När tänkte du på döden senast?
Denna uppfordrande fråga* gjorde säkerligen att organisten fångade de flestas uppmärksamhet. Frågan var högst relevant, ty det var söndagen i allhelgonahelgen och strax skulle Brahms Ein deutsches Requiem framföras. Det latinska ordet requiem betyder vila, och mer specifikt är det den eviga vilan - requiem aeternam - som åsyftas.
Det fullständiga namnet för det musikaliska fenomen som inlägget ska handla om är Missa de Requiem, alltså en mässa för döda, eller dödsmässa som jag använde i titeln. Från början handlade det om musik till en katolsk mässa för de döda. Senare övergick det hela mer till att bli fristående musikverk, om än ofta framfört i kyrkor. Mozart Requiem är ett tidigt exempel på detta. Under senare delen av 1800-talet blev verken allt mer storslagna och renodlade konsertverk. Verdi, Berlioz och Dvorak är typiska exempel på detta.
Under 1900-talet blev variationen allt större. Det gjordes renodlade körverk igen, t.ex. av Pizetti och Howell. Britten gjorde sitt pacifistiska War Requiem med invävda dikter från första världskriget. Lloyd Webber gjorde sin version med inslag av popmusik. Det finns också versioner baserat på gospel eller jazz. Et cetera.
Vad utgör då ett bra requiem? Det finns en historia om en ung präst som rådfrågade en äldre kollega om hur man håller en bra predikan. Den äldre kollegan gav tre råd: (1) fånga publiken med en bra inledning (2) få till minnesvärd avslutning och (3) se till att det är så kort emellan dem som möjligt. Oavsett om historien är sann så är detta goda råd i många sammanhang**. Tillika för ett requiem, även om (3) kanske kan vara lite diskutabel. Jag kommer använda detta kriterium i tolkningen av att det ska vara intressant och engagerande hela vägen.
Som ni kommer se lyckas alla på min topp 5-lista väl med (1), och de flesta med (2) och (3). Utöver förstaplaceringen blir det nog inga större överraskningar för den som är någorlunda välbekant med denna "genre".
5. Mozart
Först måste det påpekas för den inte redan känner till det. Mozart avled innan han hunnit färdigställa verket. Framförallt är det i den senare delen av verket som hans elev Süssmayer har slutfört Mozarts skisser, och i vissa fall lagt till helt egna delar. Vi återkommer till det.
Verket börjar suggestivt med ett Introitus i lugn tvåtakt i stråkarna och svävande stämmor i träblåset ovanför, varpå kören försiktigt träder in. Det hela är väldigt effektfullt och fångar effektivt lyssnaren. Därefter följer en snabbare fuga i Kyrie-satsen. Dessa delar är de enda som enbart tillskrivs Mozart.
Mittenpartiet är lite mer ojämnt i min mening med en del halvsega transportsträckor. I synnerhet gäller det solistpartierna. Jag tycker egentligen inte att det är någon uppenbar skillnad mellan de satser där Mozart har varit inblandad och de som är helt skrivna av Süssmayer. Här finns också fantastisk musik, t.ex. Confutatis och övergången till Lacrimosa. Den sistnämnda har för övrigt fått någon slags populärkulturstatus och används emellanåt i reklamsammanhang. Just för Lacrimosa så står det väldigt tydligt att Mozart har komponerat de första åtta takterna och Süssmayer resten. Åter kan jag inte påstå att jag tycker det blir sämre när den sistnämnda tar över, även om det förvisso är Mozart som står bakom det fantastiska introt.
Dock får Süssmayer ta på sig det ganska trista slutet (Communio) där han helt sonika efterapar inledningen, om än med annan text och några smärre förändringar. Att återanvända material i ett musikverk är inget konstigt i sig, men här görs det utan finess och blir bara ett antiklimax. Och det är delvis orsaken till att det bara blir en femteplats.
4. Fauré
Inspirerat av Ein Deutsches Requiem (se nedan) fokuserar Gabriel Fauré mindre på domedagsbasuner, och mer på tröst och det ljuva efterlivet. Själva strukturen är också samma med sju satser, baritonsolo i tredje och sjätte satsen, samt sopransolo i fjärde.
Inledningen i Introitus är anslående med unisont D i fortepiano*** i orkestern, följt av ett av de vackraste d-mollackorden i musikhistorien, som bara svävar i rymden. Enkelt men genialt.
Det finns egentligen inga svaga punkter under det relativt korta verket (drygt en halvtimma tar ett genomförande). Min personliga favorit är Agnus Dei. Dels för att tenorerna får glänsa. Men framförallt för den läckra moduleringen från C till Ab i mitten. Och för hur snyggt inledningstemat därefter återkommer i slutet av satsen.
Slutet är ett ljuvligt In paradisum med en änglalik sopranstämma som välkomnar en till pärleporten. Och så avslutas det hela lika vackert, stilla och svävande som det började. Fast nu i D dur.
Ska man anmärka på något så är det kanske att helheten lite grand stryker lyssnaren medhårs. De riktiga topparna är heller inte lika många som hos de högre upp i listan.
3. Verdi
Guiseppi Verdi är i mångt och mycket en operakompisitör. Vilket ganska tydligt avspeglas i Requiem som är hans mest kända verk tillsammans med operor som Nabucco, Aida och La Traviata. Musiken är dramatisk och känslofylld, med ganska omfattande solistinsatser. Detta tillsammans med att han chockerande nog använde kvinnor som två av solisterna gjorde att verket framfördes i konserthus snarare än i kyrkobyggnader, vilket för tiden var något nytt.
Inledningen är läckert stilla med en cellostämma som spelar en enkel melodisk figur i piano pianissimo, varpå resten av stråkarna tyst hakar på och kören träder in och visksjunger "Requiem". När jag var med som korist och framförde verket med Göteborgs Symfoniker 2015 så avbröts just detta ställe av en ringande mobiltelefon. Dirigenten valde då att starta om varpå telefonen ringde igen. Till slut fick vederbörande tyst på sin telefon och den tredje starten lyckades.
Verkets mest kända stycke är det svavelosande Dies irae som har använts en del kommersiellt i reklam. Denna musikaliska figur återkommer senare på ytterligare två ställen. Allmänt finns det mycket fantastisk musik i verkets inre delar. Men det är stundtals också aningen segt, i synnerhet i de långa solistpassagerna. Och verket är väldigt långt i sin helhet.
Avslutningen är dock makalös med fugan i Libera me som utmynnar i en maffigt crescendo. Därpå följer en vindlande färd nedåt i såväl volym som tonhöjd tills kören får ligga som en svag ljudmatta på en C-treklang, medan sopransolisten deklamerar om befrielse från den eviga döden. Det bästa slutet på denna lista, men lite för lång väg dit för att hamna längst upp.
2. Brahms
Detta verk skiljer sig en hel del från de övriga på listan. Framförallt är texterna helt annorlunda. I stället för de klassiska latinska texterna som använts tidigare (med små variationer) letade Brahms upp olika texter från bibeln med teman som tröst för de sörjande och livets seger över döden. Och på tyska, därav titeln på verket, Ein Deutsches Requiem.
Inledningen är åter fantastisk med kontabasar som svagt ligger och pumpar på ett lågt F för att sedan följas av cellisterna och allt fler instrument i ett intrikat intro som mynnar ut i att kören inträder med ett stilla "Selig sind".
Verkets höjdpunkter kommer annars i andra och tredje satsen. Som flera av de andra "inre"satserna börjar de med tvivel, ängslan, en vädjan eller en fråga. För att sedan avslutas med ett triumferande positivt budskap. I slutet av andra satsen låter det som jag föreställer**** mig det skulle låta om man hamnade i himlen och en kör av änglar sjöng för en.
Tredje satsen börjar lite trevande med ett barytonsolo. Mitt i kommer ett utbrott av ångest från körens "wer soll mich trösten", följt av ännu ett stycke himmelsk änglasång som landar på ett D-durackord. Här skulle det hela mycket väl kunna ha slutat, men i stället följer höjdpunkten i hela verket; en fuga som samtidigt är svängig och makalöst vacker, och några minuter senare landar vi till slut på ett D-durackord i alla fall. Hela sekvensen kan man höra t.ex. här.
Finns det inga svaga ställen då? Egentligen inte. Hela verket är dock ganska långt, en timma och en kvart ungefär, och intresset kanske inte hålls på topp hela tiden. Om något hade man kunnat hoppa över sista fugan i sjätte satsen, det blir faktiskt lite tjatigt till slut. Framför hade det varit skönt att slippa som sopran eller tenor; även skickliga körer kan låta trötta när man kommer till sista satsen. Som är en passande avslutning, stilla och vacker, lite som en spegling av första satsen.
1. Duruflé
Detta är kanske det mest okända verket på listan. Det är också det nyaste, mer exakt från 1947. Det är det enda i listan som jag varken har framfört eller hört live i en fullskalig version*****. Det framförs helt enkelt inte lika ofta som de övriga. Vilket är lite synd.
Det melodiska materialet är taget från urgamla gregorianska hymner. På detta läggs sedan delvis suggestiva klanger, och det hela får närmast en överjordisk känsla. Precis som Faurés version är det också föredömligt kort.
Introitus i d-moll är förtrollande med svaga och snabba slingor i stråkarna, varovanpå herrstämmorna sjunger Requiem-temat och damstämmorna svävar lätt ovanför. Det hela övergår i Kyrie i F-dur som slutar med ett otroligt snyggt outro.
De inre delarna av verket saknar egentligen svaga partier. Det skulle möjligen vara Lux Aeterna, men det är så kort så det spelar ingen roll. Vilka satser som är favoriter varierar lite, men Sanctus var det som fångade mig första gången. De senaste lyssningarna har jag fastnat mycket för Libera me. Båda dessa delar har varsitt av de få fortissimo-utbrotten i verket som i övrigt mest går i tysta nyanser.
Det hela avslutas med ett läckert In paradisum som inleds med ett kluster i orgeln vilket sedan mynnar ut i änglasång från damstämmorna. Men halvvägs in ändras karaktären; harmonierna blir dissonanta och skaviga, med en vag känsla av ångest. Man börjar undra om det egentligen är så underbart där uppe i paradiset. Men friden hinner ändå infinna sig innan det hela avslutas något udda på ett F#9. Vilket gör att det hela inte känns riktigt avslutat. För mig tolkas det antingen som ett stort frågetecken, alternativt som en gestaltning av evigheten. När jag första gången hörde stycket live - i orgelversionen - så blev publiken mycket riktigt förvirrad över om musiken faktiskt var slut. Till slut ropade körledaren från orgelläktaren "nu kan ni applådera".
Lyssning
Jag ska inte ge en komplett lista av lyssningstips, för jag har inga favoritinspelningar för alla verken ovan. Men några tips kan jag dela med mig. För Faurés Requiem tycker jag denna live-version är rätt maffig. Jag har ju redan länkat till denna live-video för Ein Deutsches Requiem, men den bästa inspelningen jag vet är denna med Radiokören. För Duruflés Requiem tycker jag det är svårt att hitta en riktigt bra inspelning, men denna live-video med Warzawas Symfoniorkester respektive symfoniska kör tycker jag är den bästa.
Sedan är detta musik som helst ska upplevas live. Och i och med att Allhelgonahelgen närmar sig så brukar det dyka upp diverse konserter i Svenska Kyrkans regi. Det är bara att hålla utkik. Dessa är ofta gratis eller med en högst rimlig inträdesavgift. Är man beredd att lägga ut ett halvt lakan så ger GSO och GSK Verdis Requiem nästa helg. Och jag såg i mitt FB-flöde att Erik Ericssons Kammarkör tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester ska framföra Ein Deutsches Requiem samma helg.
Slutligen kan jag inte avhålla mig från en intressant kuriositet, nämligen att två av kompositörerna närmast är att betrakta som ateister (Verdi och Brahms), en verkar ha varit på sin höjd måttligt religiös (Mozart), medan de två övriga var djupt religiösa. Religiositet verkar alltså inte vara ett krav för att skriva bra sakral körmusik. Och inte för att uppskatta den heller!
* Den travesterar en berömd textskylt över en av ingångarna till Stampens Kyrkogård i Göteborg, som visas i bilden ovan.
** I synnerhet när man ska hålla tal på bröllop eller liknande.
*** Egentligen ett fortissimo följt av pianissimo, men jag hittar inget ord för det. Fortissimopianissimo?
**** Med ett rejält mått ateistiskt suspension of disbelief
***** Flera av dessa verk finns i olika sättningar. Faurés requiem finns i diverse versioner för mindre orkestrar. Duruflé skrev inledningsvis sitt requiem för orgel, men skapade sedan olika orkesterversioner. Och Brahms arrangerade sitt requiem för två pianon.
