onsdag 28 september 2022

Mosaik

 


Det blir tredje gången gillt för lambik torrhumlad med mosaic. Egentligen var avsikten att torrhumla med riwaka, men jag hade en påse mosaic liggande som jag tyckte det var dags att använda. Så riwakavarianten får bli nästa gång. Eftersom mosaic är så potent valde jag att använda lite mer lambik denna gång och göra slut på en av alla femlitersslattar jag har haft stående. Och namnet ja, det är en förkortning av mosaic-lambik; på svenska ska naturligtvis lambik stavas med k.

Data:

  • Volym 15 l
  • OG 1,062
  • FG 1,012
  • ABV 6,8 %

Blandning:

Bedömning:

Första flaskan öppnas redan en vecka efter flasktappningen. Kolsyran har väl bara kommit halvvägs, och det finns en gnutta THP. Jag får nog börja pytsa i lite EC-1118 vid flaskning igen, men jag glömmer alltid att köpa en påse.

Men smaken i övrigt sitter som ett smäck. Jag tycker nog att mosaikhumlen kommer fram snyggare med lite lägre dosering. Den är inte diskret för det. Syran ligger dessutom på en fin nivå. Med bättre kolsyra och utan THP kommer det här bli toppen.

torsdag 15 september 2022

Om att förkorta bryggdagen

 


Det här var ett inlägg jag hade tänkt skriva för drygt 5 år sedan. Men innan jag hann komma till skott hade två andra hembryggarbloggar skrivit likande inlägg. Och eftersom jag hade en massa andra inlägg i piplinan som pockade på uppmärksamheten, beslutade jag att skjuta det på obestämd framtid. Men nu har det till slut blivit dags.

Varför?

Först några ord om varför man skulle vilja förkorta bryggdagen. Första gången jag läste något om ämnet var en artikel i Brew Your Own på den tiden jag köpte den. I nästkommande nummer publicerades ett inlägg i deras frågespalt där inskickaren var mycket upprörd. Varför skulle man vilja effektivisera bryggningen? Då kan lika gärna springa till en butik och köpa ett sexpack Budweiser. Det hela var ett tydligt exempel på förfiningssyndromet som jag skrev om för ett tag sedan. BYO-redaktionen gav dock ett väldigt bra svar där man bland annat framhävde att även människor som inte har jättemycket fritid kan vilja ägna sig åt denna hobby, och att det inte finns någon anledning att tro att de skulle få ut mindre av den än de som kan ägna 8-10 timmar åt en bryggdag. För grejen är ju att man genom att snabba upp processen faktiskt öppnar upp möjligheten att brygga även efter en dag på jobbet.

Varför inte?

Finns det några nackdelar med att snabba upp processen? Så länge man gör det med eftertanke - som jag beskriver nedan - så är det enda man riskerar förlora lite utbyte. Detta går förstås att kompensera med mer malt, förutom om man vill göra riktigt starka öl. I det sistnämnda fallet får man kanske acceptera att prioritera utbyte i stället för kortare bryggtid, men det går fortfarande att kapa tid utan att behöva kompromissa med utbytet. Framförallt gäller det första punkten nedan.

Planering

Detta är det första man ska försöka få till, och det är förstås viktigt även ur ett bredare perspektiv. Det handlar främst om att se till att man inte ska behöva vänta i onödan på att vatten ska värmas. I synnerhet gäller det att sätta på lakvattnet i tid. Mäskvattnet går ju förstås inte att starta tidigare än vid bryggdagens start.

Vidare gäller det att utnyttja de pauser som naturligt uppstår till att förbereda kommande moment. Medan man väntar på att mäskvattnet ska värmas upp har man till exempel gott om tid att väga upp malt och eventuella vattentillsatser. I väntan på uppkok kan man väga upp humle och diska mäskkärl. Desinficering av jäskärl kan exempelvis göras under koket.

Mäskning

Här tycker jag det finns en hel del tid att vinna gentemot de scheman som ges i många recept. Till att börja med kan man i majoriteten av alla bryggningar nöja sig med enkel infusionsmäskning i ett steg. Det finns några enstaka fall där stegmäskning kan vara fördelaktigt, och då får man väl väga om det är värt att spara den där extra halvtimman det tar att göra en protein- eller ferulsyrarast. Men i övrigt så kan man nöja sig med ett steg, inklusive skippa den onödiga utmäskningen.

Man behöver heller inte mäska i de här 60-90 minuterna som stå i många recept. En halvtimma räcker oftast gott och väl, eventuellt tappar man då lite utbyte. Personligen gillar jag att få en liten paus här så det blir ändå uppåt en timma för mig, recirkuleringen inräknat.

Lakning och uppkok

Efter mäskningen kan man direkt dra igång med lakningen då man ju enligt ovan har sett till att ha lakvattnet färdigvärmt. Om man inte bryr sig om utbytet kan man dra på ganska snabbt här, och kanske laka på 20 minuter. En variant är ju att skippa lakningen helt, vilket ju är standard för biab. Frågan är dock hur mycket tid man vinner på att snabba upp lakningen om man samtidigt gör nästa grej.

Uppkoket tenderar att ta en hel del tid, men om man kan se till att uppvärmingen startar direkt när första droppen vört hamnar i kokkärlet så kan man vinna en hel del tid. Det kan förstås finnas vissa praktiska problem med detta, men hembryggare är ju påhittiga så det går säkert att ordna oberoende av brygguppsättning (för biab och bryggverk är det här väl något av en icke-fråga).

Kok och kylning

Det här med koktid måste jag erkänna är lite svårt att säga något bestämt om. Möjligen kan man väl hävda att en timmas kok borde räcka i alla sammanhang. Men om man vill korta ännu mer känns det för mig som att det är en lite av en gråzon. Vad gäller DMS behöver man oftast ej oroa sig, det är bara om man har stora mängder pilsnermalt som man kan behöva ens fundera på det. Det finns även andra ämnen som man kan vilja koka bort, exempelvis aldehyder.

Ett annat potentiellt problem med kort koktid är kolloidal stabilitet, men för öl som ska drickas unga och där man kan acceptera en viss grumlighet är det ju ingenting att bry sig om. Jag tycker man helt enkelt får testa i det fallet man tycker den intjänade halvtimmen är viktig. Själv tycker jag även här att det skönt att ta en dryg halvtimmes paus och göra något annat. Ofta tar jag en kaffe och börjar skriva på tillhörande blogginlägg.

Snabb kylning har ju en massa bryggtekniska fördelar i sig självt, så det är inte så mycket att diskutera om. Det handlar mer om att hitta utrustning och metoder för att få en snabb kylning.

Övriga knep

Något som jag har märkt kan snabba upp värmning av vatten är en vattenkokare. Man kan dels göra hela uppvärmningen med en sådan, men även komplettera uppvärmning i vanlig gryta. Effekten i det sistnämnda fallet är som störst i början av uppvärmningen när det är stor temperaturskillnad mellan vattnet i grytan och det heta vattnet från vattenkokaren.

Ett annat allmänt knep för snabbt uppkok är att använda flera grytor. Man kan även fortsätta med flera grytor under koket, men tänk då på att inte dra på med för mycket effekt. För snabb uppvärmning av vätska kan man förstås även se till att ha extra effektkapacitet, exempelvis via doppvärmare. 

Min typiska bryggdag

Slutligen tänkte jag redogöra för ett typiskt tidsschema under en bryggdag i fabriken. Det är något idealiserat, men ger en ungefärlig bild.

0:00    Slå på uppvärmning av mäskvattnet
0:20    Inmäskning
0:30    Mäskning startar (jag tar ofta en kortare joggingtur här)
1:00    Lakvattnet sätts på
1:20    Recirkulering
1:30    Lakning påbörjas
1:40    Tillräckligt med vört har samlats upp för att sätta på kokplattan
2:20    Kok startas (jag tömmer drav och rengör mäskkärl här)
2:30    I med bittergivan, därefter fri hopp och lek
3:10    I med mellangivan, därefter desinficering av jäskärl m.m.
3:30    I med sista humlegivan och starta kylningen
3:50    Avbryt kylningen och överför vört till jäskärl.
4:00    I med jästen.

Sedan återstår det lite kvarvarande disk och rengöring, men det gör jag ofta lite pö om pö senare. Först brukar jag ta en dusch. Men drygt fyra timmar blir det alltså totalt.


onsdag 24 augusti 2022

GBBF 2022 med mera

 


Efter Frankenresan 2019 har jag hållit mig inom Svea Rikes gränser på grund av pandemin. Därför var det lite mer spännande än vanligt att packa väskan och ge sig ut på resande fot. Denna gång bar det av till södra England under en knapp vecka med huvudfokus på London och GBBF.

Givetvis innebar detta även en återkomst till alla de förtretligheter man kan råka ut för på resor. Som försenade flyg. Som att "expressbussen" mellan Stanstead och Oxford tog 3 1/2 timma på grund av omvägar och stopp i obskyra samhällen. Eller att vi på nämnda buss fick ägna en massa tid och telefonkostnader åt att få portkoden till vårt bokade (och betalda) hotell. Men att resa är att dö en smula sägs det, och att mitt liv har kortats något var det definitivt värt. För det var på det hela taget en väldigt lyckad resa.

Festivalen

Låt oss börja med huvudnumret för resan. Denna var på många sätt sig lik. Men det var en del saker som var annorlunda, och tyvärr mestadels till det sämre. Till att börja med hade kontanthanteringen försvunnit, vilket förstås kan ses som positivt. Tyvärr envisas man fortfarande med prissättning på tiopencenivå vilket gjorde det nyinrättade token-systemet (ej polletter utan några jävla kort som man skulle kludda över tiopencesymboler på) ganska bökigt. Dock kunde man betala med kort men terminalerna funkade sådär, och framförallt hade de svårt med de gånger som min kortutgivare kräver pin-kod. Så det var väl sammantaget ingen större förbättring om ens någon.

Utbudet hos de internationella montrarna var tyvärr något sämre än de bästa åren. Inga lambikproducenter eller grymma tyska lageröl, och från Belgien var det enda jag lockades av en fatlagrad, självrunnen XX Bitter som tyvärr hade alldeles för mycket fattoner.

Även brittisk cask kändes tråkigare än tidigare år. Det var fler bottennapp än tidigare och färre toppar. En tydlig modernisering av utbudet hade också skett under pandemin. Det fanns saison, lager och lite allt möjligt. Framför allt fanns det en hel del neipor. Typisk försedda med en varningsskylt att de var grumliga.

Kanske kan det delvis vara slumpen att jag fick sämre casköl än tidigare år. Det är faktiskt rätt svårt att veta vad man ska välja när man står vid en monter och har en vägg av mestadels okända bryggerier framför sig. I cidermontern gick det tvärtom faktiskt bättre än tidigare år, och 3 av 4 prover var riktigt bra, och den fjärde var okej. Något som kanske bidrog till problemet var att man inte roterade ölen hos bryggerierna. Så om man hittade ett bryggeri som man gillade så fanns det alltså ingen chans att prova något mer från dem. Samma sak med gamla favoritbryggerier som t.ex. Timothy Taylor och Allendale.

En annan nyhet var en monter med live beer. Här var de lite hippare craft-bryggerierna representerade. Jag provade en schysst porter från Kernel. Just porter var faktiskt en av glädjeämnena på festivalen. Jag drack flera riktigt goda, och samtliga med en tydlig ton av brunmalt.

Oxford

När man besöker en ny stad och vill hitta bra ölställen är RateBeer Places ett bra ställe att börja på. Vi följde inte Oxfordlistan slaviskt, men ettan Royal Blenheim förtjänade sannerligen sin toppnotering. En klassisk rustik engelsk pub, fast ändå lite elegantare än genomsnittet. Dock utan att vara snobbigt, och personalen var trevlig och hjälpsam. Det fanns rejält med kranar, bland annat från det för mig nya och utmärkta Stoke-bryggeriet Titanic.

Bland övriga krogar är även tvåan Turf Tavern värd att nämna (här såg vi slutet av EM-finalen), samt Bear Inn som var ett riktigt mysigt krypin. Och jag kan inte låta bli att nämna den fantastiska kvarterskrogen White House som låg ett kvarter från vårt hotell. Här avslutade vi båda kvällarna, främst med öl från det suveräna lokala bryggeriet Tap Social.

I övrigt gick vi mest runt och insöp atmosfären och beskådade alla eleganta byggnader. Här passade jag också på att äta min första sunday roast. Jag har sällan varit i England på söndagar tidigare, och de gånger så har varit fallet har jag ofta varit på väg hem. Men det var inte så mycket att hurra för. Det kändes lite tyskt med grått kött, brun sky och stekt potatis. Jag föredrar nog Fish & Chips.

Brighton

Efter det eleganta och pampiga Oxford blev det en rejäl kontrast med det mer hippieartade och  avslappnade Brighton. Lite grand som en mini-SanFran med en pir och allt. Och många branta backar. Den svalkande havsbrisen och fiskmåsarna gjorde också att det kändes som hemma.

Jag har varit här på snabbvisit ett par gånger i samband med att jag har flugit hem via Gatwick som ligger ungefär mitt emellan London och Brighton. Därför blev det återkomst till några gamla favoriter, men även upptäckt av några nya.

Bierhaus är ett skönt ställe på en (brant) sidogata till den stora vägen som leder ner till piren. Här finns det dels flera caskpumpar, men även några tyska öl som motiverar namnet. Därutöver fanns det en hel del lokala mikroöl samt några belgare.

Det bästa stället är nog ändå Evening Star som ligger på en lugn bakgata ett stenkast från tågstationen. Tidigare var man affilierade med bryggeriet Dark Star, men dessa sålde sig först till Fuller's som senare själva sålde sig till Asahi. Därför var bartendern väldigt noga med att framhålla att man numera var helt oberoende. Däremot hade man fortfarande ett par öl från Dark Star, bland annat den fantastiska Dark Star Hophead. Men här fanns också allt möjligt annat, inklusive en hel del bra belgiskt på fat.

Hole in the wall var en ny trevlig bekantskap. Det gjorde skäl för namnet och var ett mysigt krypin med ett gäng stammisar som hängde i baren. Utbudet var bra med några caskpumpar samt lite mer modernare grejor. Helt klart värt en sväng förbi.

Samma sak kan man inte säga om East Street Tap. Här huserade en otrevlig bartender, som lyckades slänga min vattenflaska som jag i ett obevakat ögonblick lämnade på baren. Av de två caskpumparna provade vi den ena som var i riktigt dåligt skick. Vi lämnade ganska omgående för att aldrig mer återkomma. 

St Albans

Via en FB-grupp fick jag tipset om St Albans som stället att åka till om man vill uppleva klassiska lantliga pubar där man kan föreställa sig att kommissarie Barnaby tar sig en pint efter att ännu en mördare har placerats bakom lås och bom. Och faktum är att flera pubscener har filmats här, dock inte för Morden i Midsummer, utan kommissarie Morse.

Det finns alltså ett rejält gäng klassiska pubar i St Albans, vilket kanske är ett av skälen till att Camra har valt att förlägga sitt högkvarter här. Mest omtalad är Ye old fighting cocks som gör anspråk på att vara Englands äldsta pub. Hur det nu är med den saken så var det verkligen en riktigt genuin gammeldags pub, och även om det var den bästa så var det inte den enda i området.

Även utan pubarna är det här en stad väl värd att besöka. Under romartiden låg staden Verulamium här, och det finns gott om lämningar kvar. Därtill finns här en fin liten stadskärna och en mäktig katedral. Allt en dryg halvtimmes tågresa från London.

Slutord

Och apropå London så är det alltid lika trevligt att vara där. Jag fascineras alltid över stadens enorma storlek, och hur man kan röra sig kilometer efter kilometer i ett varierande stadslandskap där stadsdelarna ofta sömlöst går in i varandra. Och överallt finns det bra pubar och restauranger.

Detta till trots gav resan ett ökat sug på att besöka andra platser i England och Storbritannien i stort. Jag kommer säkert återvända till GBBF, trots årets lilla besvikelse. Men först finns det mycket annat att upptäcka.

tisdag 5 juli 2022

Legobibeln


Jahve passar bra som legogubbe.

Att driva med religion är ganska tacksamt av flera skäl; absurda försanthållanden, bisarra ritualer och levnadsregler, samt en allmän pompös och självgod självbild. Det kan göras ganska osubtilt som i Grotescos låt om Jesus som fickpingisekvilibrist. Men oftast tycker jag det blir bäst av att bara citera de religiösa texterna rakt av. Ett bra exempel - som jag har länkat till tidigare - är bloggaren PKJonas och hans genomgångar av de svenska wahhabisternas nätpredikningar. Visserligen kommenterar han texterna, men det är inga skruvade instick direkt, utan underfundiga och träffsäkra iakttagelser. Ett annat exempel är Lena Anderssons famösa sommarprat om Jesus som manipulativ sektledare. Det var kanske inte direkt avsett som humor utan snarare en kritisk skärskådning.

Nästan helt okommenterat är dock det fantastiska projektet The Brick Testament. Här har alltså någon lagt ner det enormt mödosamma arbetet att göra och fotografera legoillustrationer till stora delar av bibeln. Kontrasten mellan legogubbarna och innehållet i texterna leder ofta till stor komik. Fast det är kanske snarare så att illustrationerna framhäver det småaktiga och absurda i personerna och historierna. I synnerhet för den småsinte och patologiskt uppmärksamhetstörstande Jahve. Jag återkommer till det där med "nästan", men först tänkte jag ge några frestande smakprov.

Historien om Onan är riktigt mustig med grova inslag av sex och våld. Notera att det alltså inte handlar om självbefläckelse som i Grotesco-videon. Vad jag har förstått så har dock det svenska ordet onani sitt ursprung i denna berättelse, men uppenbarligen har det skett en betydelseglidning.

Än mer absurd är historien om Sodom & Gomorra. Här förekommer också ett vanligt tema i Gamla Testamentet; massmord. Utöver syndafloden och utplåningen av Sodom & Gomorra så redovisas en lång rad folkmord i GT. Lyckligtvis har dessa troligen inte ägt rum i verkligheten. Men att de framställs som berättigade eller till och med som något att skryta om gör att skratten fastnar i halsen emellanåt.

Jag borde väl plocka något från NT också. Hallucinationerna i Uppenbarelseboken är visserligen en rik källa att ösa ur, men jag väljer ändå den märkliga episoden när Jesus förbannar ett fikonträd. Även Lena Andersson tar upp detta i sitt sommarprat. Man börjar verkligen undra över Jesus mentala status här.

Slutligen ska jag återkomma till det här med att bibeltexterna inte fullt ut är okommenterade. Dels har kreatören lagt in extra pratbubblor på en del ställen där figurer säger något som inte står i bibeltexten. Det kan till exempel vara ett "Aoch" när något får ett spjut genom kroppen. Ett ganska roligt exempel är från Egyptens tio plågor. Tankebubblor från Farao uttrycker det besynnerliga i att Moses hotar med att nästa plåga ska utrota all Egyptens boskap. Boskap som redan har utplånats två gånger i tidigare plågor.

Den bästa "kommenteringen" tycker jag dock utgörs av namngivningen av de olika avsnitten. Eller vad sägs om "when to stone your whole family""four massacres and a wedding" eller "God tortures a whore". Tro mig när jag säger att de inte är det minsta missvisande. Avsnitten är också försedda med NSVC-märkningar (nudity, sex, violence & cursing). Dessa används med rätta flitigt, i synnerhet i GT.

Jag har inte hunnit plöja i närheten av alla strippar ännu. Även om det ofta är komiskt, så är det samtidigt ofta ganska monotont och långtråkigt. Men det blir några episoder här och där, vilket känns som ett ganska bra semesterprojekt. Lite därför var det som jag ville tipsa om det till mina läsare; som ett semesternöje när man får några lediga stunder i hängmattan.

söndag 12 juni 2022

Amylases sommarölsträff 2022

 

Bild: Christian Johansson.

I samband med bloggens tioårsjubileum annonserade jag om en kommande nerdragning av inläggsfrekvensen. Specifikt nämnde jag inlägg om hembryggningstävlingar som något som det skulle bli mer tunnsått med. Det sista regelbundna inlägget om en hembryggartävling blev om Amylases vinterölsträff 2019. Föga anade jag att det skulle bli den sista hembryggningstävlingen jag besökte på två år. Men vi vet ju alla vad som sedan hände.

Men nu är pandemin väsentligen över, och hembryggartävlingarna är tillbaka. Med undantag från Göteborgs-SM då, men där var det ju inte pandemin utan den epedemiska myndighetsaktivismen hos en viss tillståndsenhet som ställde till det. Faktum är att jag hade som plan att skriva ett blogginlägg om årets SM. För tanken var aldrig att hembryggningstävlingar skulle vara ett förbjudet ämne på bloggen. Snarare var det slentrianmässiga återkommande inlägg som skulle upphöra. Men om det finns något speciellt att skriva om så kan det få bli ett inlägg. Och SM i Göteborg tror jag hade blivit speciellt.

Likaså känns det som läge för att skriva ett inlägg om Amylases hembryggarträffar när de är tillbaka. Som antyddes ovan var det faktiskt en vinterölsträff 2021, dock med ett begränsat antal deltagare. När sommarölsträffen gick av stapeln under gårdagen var det dock fullt besöksantal igen. Och det mesta var som vanligt. Fast ändå inte. En del saker hade ändrats, och för de flesta hade ändringen nog börjar redan innan pandemin.

Något som har varit helt nytt efter pandemin är att eventet börjar klockan 15 i stället för 13, vilket jag välkomnar. Denna förändring är kopplat till själva lokalen som hyrs, Fräntorp Folkets Hus. Dock påbörjades insläppet redan minst en kvart innan då besökarna redan hade börjat anlända*.

En annan sak som nästan gjorde att träffen ställdes in var att det var få anmälda öl. Till slut blev det ändå 20 stycken, vilket ändå är klart lägre än de fyrtiotal som var vanligt när intresset var som högst. Kanske har det att göra med att intresset för hembryggning eventuellt har peakat. Det finns vissa andra signaler på det också. Flera av de regelbundna utställarna från 10-talet verkar ha lagt ner verksamheten, eller så har de bara tröttnat på själva tillställningen. Att prissummorna har gått ner kanske också kan vara en indikation.

Besöksintresset verkar ändå hållas uppe, och biljetterna säljer snabbt slut när de släpps. Men även här märker jag att vissa som man alltid brukade träffa tidigare inte längre dyker upp. Kanske får de inte tag på biljetter, men jag gissar också att intresset kan ha svalnat. 

Ölmässigt var det dock bra variation och hög kvalitet. Det var endast en acetaldehydbomb som jag kände mig nödgad att vaska. I övrigt var det glädjande med flera ickegrumsiga ipor som samtidigt hade moderna tropiska humlearomer. Vinnaren Simon Svensson hade en riktigt alkoholtung variant på 12 % som ändå höll fräschören uppe**. Ännu bättre var Sebastian Rutgerssons mer måttliga version på runt 7 %. Den förde lite tankarna tillbaka till High Nose Herr Hemlig som lite grand var "peak ipa" för mig.

Det var en hel del suröl, och själv bidrog jag med två stycken; Pseudogeuze 7 och Mosaik. Den förstnämnda var ämnad för SM 2020 (och sedemera 2022). Den sistnämnda var ämnad för sommarölsträffen 2020. Det var dock rätt meckigt och stressigt med två öl, något jag har noterat tidigare. Att jag ändå ställde upp med två öl var förstås på grund av att SM uteblev. Och tack vare pandemin har jag gott om suröl stående.

Men det var ett ständigt springande fram och tillbaka till kylskåpet i köket för att ställa in och ta ut flaskor. Dessutom ville jag förstås hinna gå runt och prova andras öl och provsmaka. Tyvärr lyckades jag förväxla mina öl så att besökare under den första halvan av tävlingen felaktigt trodde att de drack en geuze när de i själva verket drack en torrhumlad lambik och vice versa. Att ingen reagerade smakmässigt på detta är lite anmärknintgsvärt.

Lite relaterat till det så gick jag runt med min SNPA-klon och Bigfoot-klon och lät bekanta prova blint. Att den förstnämnda inte skulle vara helt lätt att gissa var förväntat. Men den andra var mer förvånande. Och i synnerhet att det ens var svårt att gissa vilket land det handlade om. Många gissade på en engelsk öl, och underskattade dessutom alkoholhalten ordentligt. Det illustrerar något jag har skrivit om tidigare; att de flesta helt enkelt underskattar hur svårt det är att känna igen smaker när man testar blint och inte bara kan fabulera.

Utöver egna öl var dessutom Brasse representerad. Vid fyllningen tog vi ut lite extra lambik, blandade med mörkt kandisocker och trycksatte kolsyra. Det blev en väl avväg blandning med en trevlig sötma som inte var kväljande. Kandisockret hade utöver sötman även bidragit med en fin kolaton. Det hela belönades med en silvermedalj.

Jag hoppas intresset att ställa ut håller i sig och helst ökar så att det blir fler träffar framöver. Dock kan det nog dröja innan jag skriver om det igen. Och det kommer nog dröja ett litet tag innan jag skriver nästa inlägg alls. Sommarölsträffen känns som en bra avslutning på...ja, nånting. Nu ska jag ägna mig åt annat ett tag. Vi ses efter sommaren.

* Ölnördar har en märklig fäbless för att komma tidigt, och gärna väl före utsatt tid.

** Dock tror jag den hade vunnit på att hamna under 10 %.

söndag 5 juni 2022

Ekfatet Brasse - nionde fyllningen

 


Årets Brasse-fyllning lyckades prickas in på en av de få fina dagarna under försommaren. Till skillnad från förra året så är jag lite mer på tå med ett att skriva ett blogginlägg redan dagen efter. Därför finns det inga riktiga provsmakningar än, utan det får jag återkomma till.

Fyllning:

Här var jag verkligen inte på tårna, utan det var en några veckor efter att jag hade tappat upp Storfot och äntligen ställt ner alla grejorna i källaren som jag insåg att det var min tur att brygga 20 liter i år. Jag var verkligen osugen på att dra upp alla grejorna och dra igång en full bryggning, så jag försökte pitcha idén att någon av de kommersiella bryggarna i gänget kunde brygga 100 l vört.

Dock fick jag inget gehör för detta. Så till slut valde jag att köpa 1,5 kg maltextrakt och 1 kg maltodextrin. Detta kokades utan humle med 10 l vatten, vilket sedan kyldes och hälldes i en jäshink tillsammans med ytterligare 10 l vatten samt några gram Safbrw F2. Enkelt och snabbt, och förmodligen inte avsevärt sämre vört än från en helmaltsbryggning. Dessutom har jag tidigare år kört med såväl grumlig mäskning som oxiderad humle, och jag gav dessutom bort 100 g oxiderad humle till en av de andra bryggningarna. I övrigt vet jag som vanligt inte så mycket om de övriga 90 liter som bryggdes.

Tömning:

I år blev faktiskt hela fyra produkter, med ungefärlig volym inom parantes

  • ren (32 l)
  • maskrosblommor (15 l)
  • aroniabär (30 l)
  • mörkt kandisocker (18 l)
Aroniabären tillsattes i samband med tömningen och behöver således dra 2-3 månader innan den delen kan flasktappas. Versionen med maskrosblommor fick dra i några dagar. Den smakade uppriktigt sagt inte så mycket av blommorna. Inte mig emot egentligen, men det var väl en kombination av för lite blommor och för kort kontakttid.

Kandisockerversionen blandades i ett trycksatt fat som ska stå kallt, kolsyras och serveras på Amylases Sommarölsträff nästa helg. Det är vår tolkning av Faro, men i stället stället för farinsocker användes alltså mörk kandisocker från bryggeributiken där vi hade ett presentkort att sätta sprätt på efter att ha fått brons på senaste vinterölsträffen.

Bedömning:

Den första att bedömas blev kandisockervarianten som gjorde viss succé på sommarölsträffen och blev trea. Jag var på det stora hela nöjd trots att det hälldes på lite mer öl i fatet än vad som var tänkt. Det var ganska lagom sött med toner av karamell och kola. Väldigt gott, åtminstone i små klunkar.

Den rena korkades upp på midsommarafton och hade inte riktigt fått full kolsyra. Men det var ändå gott med en ganska tydlig men inte påträngande syra, fin fruktighet, samt en lätt ton från fatet. När jag dricker lite äldre årgångar är det tydligt hur fatet bidrar med allt mindre aromer med tiden. I slutet finns en diskret puff av THP tyvärr, men det lär försvinna om några månader.

Maskrosversionen har extremt subtila toner av örtighet från blombladen. Så diskreta att jag ens inte vågar säga med säkerhet att de finns där. Gott är det i alla fall. Någon gång får jag väl prova den parallellt mot den rena versionen.

söndag 22 maj 2022

Om myndighetsaktivism

 

Dejefors bruk.

Under innevarande helg var det tänkt att hembryggnings-SM skulle gått av stapeln i Göteborg. En lokal var bokad och en arrangörsorganisation var väl förberedd. Men det blev inget SM. Den lokala tillståndsenheten sade nej, och vad jag förstod var även länsstyrelsen för Västra Götalandsregionen (VGR) inblandad. Grundproblemet verkar ha varit att nejsägarna hade tolkat begreppet "för eget bruk" på ett extremt snävt sätt. Allmänt ger detta känslan av vad som brukar kallas myndighetsaktivism; när myndighetsanställda med maktposition driver en egen agenda, i stället för att som det är tänkt verkställa politiska beslut.

För det har ju arrangerats SM under flera decennier. Första gången det blev problem med myndigheterna var inför SM 2008. Efter mycket strul lyckades man till sist genomföra evenemanget. Därefter anlitade SHBF en jurist som skrev ett PM där han redde ut hur lagen bör tolkas. Som jag har förstått det ingår detta PM även i förarbetena till den uppdaterade alkohollagen, vilket i så fall väger tungt. Oavsett så har detta PM kunnat användas tidigare det fåtal gånger som myndigheterna har försökt sätta sig på tvären. Men i Göteborg hjälpte det inte, vilket tyvärr inte är helt förvånande.

Göteborgs tillståndsenhet

Denna myndighet har vid fler tillfällen tidigare visat sig vara extremt rigid. Mitt första exempel får jag ta fritt ur minnet, så detaljerna är lite skakiga. Något av studieförbunden i staden gav kurser i vinprovning. När detta upptäcktes av tillståndsenheten försökte de stoppa kurserna. Det hela blev en följetong i lokalmedia, men jag minns svagt att tillståndsenheten till slut fick backa.

En Öl- och Whiskymässa är numera ett årligen återkommande event som drar fulla hus. Men starten var knackig. Första upplagan var tänkt att gå av stapeln 2012. Så blev det inte, och det var allas vår tillståndsenhet som satte käppar i hjulet. Åter var det så att ett koncept som hade fått tillstånd på andra platser i Sverige inte gick för sig i Göteborg. Det hela blev ganska uppmärksammat i lokalmedia såväl som i ölvärlden, vilket kanske bidrog till att tillståndsenheten inför nästa år hade backat. Ty 2013 hölls den första mässan, och då blev istället stora problem med att man hade släppt fler biljetter än vad man hade plats med när alla hängde på låset vid insläppet. Men numera har man fått ordning på grejorna, och mässan lär återkomma så länge intresset finns.

Det kanske mest famösa exemplet var de så kallade matskedsproverna som var på ropet strax innan pandemin slog till. Från politiskt håll hade möjligheten öppnats att servera smakprover på bryggeripubar utan att behöva leva upp till de vanliga kraven på att servera mat. Exakt vad som skulle räknas som smakprover var inte tydligt specificerat, men de flesta tillståndsenheter valde 10 cl. Men Göteborgs tillståndsenhet var förstås tvungna att ha en striktare tolkning. Och inte bara striktare, utan helt absurd; vem vill köpa en matsked öl? Åter fick tillståndsenheten schavottera i lokalmedia, och här var det tydligt att det fanns ett visst politiskt tryck på dem. Göteborg marknadsför sig självt som en turist- och evenemangsstad, och en komponent i detta är den nya, levande ölkulturen. Så tillståndsenheten fick åter vika ner sig. Först försökte de med någon variant där storleken skulle anpassas efter alkoholhalten, men till slut blev det som i övriga landet.

Det är förstås svårt att säkert säga om det är myndighetsaktivism som ligger bakom årets inställda SM och de övriga exempel jag ger i detta inlägg. Det skulle också kunna vara ett utslag av nitiskhet eller maktfullkomlighet. Eller en kombination av alla dessa tre. Men det finns alltså en lång historia av dubiösa beslut hos tillståndsenheten som jag nämnde ovan. Flera gånger har man tvingats backa, i synnerhet efter att lokalmedia har börjat granska besluten. Tyvärr blev det inte så denna gång.

Länsstyrelsen i VGR

Jag nämnde denna myndighet ovan. Även om det oklart vad deras roll var i det aktuella fallet, så kan det ändå vara värt att ta upp dem. De är nämligen ökända för att kasta grus i maskineriet i olika byggprojekt i regionen, ofta på svaga underlag eller till och med i strid mot praxis och prejudikat. Låt mig ta några exempel nedan.

Posthuset i Göteborg byggdes om till hotell 2012. Detta innefattade en tillbyggnad, och den var initialt planerad att vara åtskilliga våningar högre än den rumphuggna stubbe som det till slut blev. För just Länsstyrelsen underkände den ursprungliga planen med hänvisning till Riksintresset för kulturminne för Göteborgs innerstad. Denna stipulerar bland annat att endast låga byggnader som matchar den omgivande byggnadshöjden får uppföras i området. Saken är dock den att byggnaden ligger utanför detta område. Länsstyrelsen resonerade dock som så att en alltför hög byggnad visuellt skulle ha påverkat innanför området. Sannolikt hade en överklagan av länsstyrelsens beslut gett framgång. Det finns nämligen prejudikat att det endast är byggnader inom det geografiskt begränsade som berörs. Men tyvärr gjordes ingen överklagan.

Överklagades gjordes dock lyckligtvis länsstyrelsens beslut att neka tillstånd till bostadsprojektet Tändsticksfabriken. Här var det gränsvärden för luftföroreningar som var haken; området ligger nära E6. Kommunen och entreprenörerna hade dock gjort en gedigen miljöutredning som visade att alla värden låg under de tillåtna gränserna. Detta hindrade dock inte länsstyrelsen att ändå underkänna planen med hänvisning till att värden beräknade med en egenknåpad metod låg över värdena. Kommunen och entreprenörerna var dock beredda på detta och skickade snabbt in en överklagan till regeringen. Mer om hela historien kan läsas här. Notera att länsstyrelsen sågades ganska ganska hårt i regeringens beslut.

Andra exempel

Det finns fler exempel med länsstyrelsen i en inte särskilt smickrande roll. Men jag ska inte breda ut mig med alla dessa, även jag återkommer kort till ytterligare ett exempel på slutet. Men låt mig för att bredda perspektivet och visa att problemet är utbrett ta två helt andra exempel. Länsstyrelsen i Värmland fick en rejäl näsbränna av just Mark- och miljödomstolen när de försökte stoppa en renovering av Dejefors vattenkraftverk. I en i sammanhanget ovanligt skarp formulering anklagade domstolen länsstyrelsen för att mer eller mindre ha spammat dem med oväsentliga inlagor. Mer om detta kan läsas t.ex. här.

Ett helt annat exempel är Claes Borgströms agerande som JämO 2000-2007. Han utnyttjade gärna denna position för att bedriva politisk opinion. Mest famöst var kanske när han framförde att Sverige borde ha bojkottat fotbolls-VM i Tyskland 2006 på grund av den omfattande prostitution som förväntades i samband med evenemanget. I samband med att han avslutade sitt uppdrag beklagade han sig över de begränsningar han ansåg fanns i befattningen just för att driva opposition. Notera att allt detta inträffade innan hans anseende kraftigt devalverades i samband med Quick-affären som började rullas upp 2008.

Några potentiella invändningar

För att stämma i bäcken så vill jag bemöta några argument som en del säkert redan har börjat formulera för sig själva. En typ av invändning som man snabbt kan råka göra är att man sympatiserar med någon eller några av frågorna ovan som myndigheterna har drivit. Till att börja med vill jag påpeka att det naturligtvis är fullt legitimt att vara för en bojkott av fotbolls-VM 2016, hårdare krav för vattenkraft eller annan potentiellt miljöhotande verksamhet, eller att vara emot diverse byggprojekt. Men det var ju inte det saken gällde. Problemet är att myndigheterna går utanför sina uppdrag och befogenheter. Om man tycker det okej att de gör det i frågor där man håller med dem, kanske man ska ta en funderare på vad man skulle tycka om de i stället jobbade emot ens egna värderingar. Det är upp till den lagstiftande makten att bestämma om regelverket. Myndigheternas uppgift är att verkställa politikernas beslut på ett så objektivt sätt som möjligt. Vill man driva en egen agenda får man göra det på annat sätt, exempelvis inom politiska partier eller intresseorganisationer.

En mer relevant invändning är att lagstiftningen inte kan vara helt entydig och täcka in varje tänkbart fall exakt. Ett visst tolkningsutrymme kommer alltid kunna finnas, och ibland måste lagstiftningen testas på helt nya omständigheter för första gången. Så som det redan görs i våra domstolar. Till att börja med så förutsätter det resonemanget att rättsläget är oklart och oprövat. Men i flera av mina exempel ovan så hade man ju agerat helt i strid med praxis och prejudikat. I fallet med hembryggnings-SM så har tillåtelse getts under en lång tid, inklusive i just Göteborg i samband med SM 2010.

Och om man ändå tänker sig ett fall där inte finns praxis eller prejudikat att luta sig mot, så känns det dubiöst att låta enstaka tjänstemän fritt tolka lagen. SM-debacklet visar med all oönskvärd tydlighet att det kan bli helt olika utfall beroende på vilken person som fattar beslutet. Så kan vi förstås inte ha det.

Åtgärder

I den bästa av världar skulle idealistiska personer som driver någon fråga de brinner för göra detta i avsedda sammanhang; politiska partier och intresseorganisationer bland annat. Men har vi den värld vi har, och de flesta passar på att påverka världen efter eget gottfinnande när tillfälle till det ges. Detta måste man förhålla sig till och fundera på åtgärder för att minska handlingsutrymmet för myndighetsaktivism. Jag ska avsluta med att ta upp några förslag åtgärder. Dessa är givetvis inte något jag själv har kommit på, utan jag bara sammanfattar sådant som jag har läst och tyckt låtit vettigt.

Det första som behöver göras är att se över diverse lagstiftning som förväntas tolkas av dessa myndigheter. Exempelvis skulle begreppet "för eget bruk" i alkohollagstiftningen behöva preciseras. Ett annat område i akut behov av uppstramning är "riksintressen för kulturmiljö". Detta handlar om att kommuner inte kan få göra hur de vill i vissa miljöer som har utpekats ha högt kulturvärde för hela landet. Vilket i grunden förstås är sunt. Problemet är bara att det dels finns lite väl många utpekade kulturvärden, men framför allt att kriterierna för vad får göras i anslutning till dem kan vara extremt luddiga. 

Ett exempel på detta kommer åter involvera länsstyrelsen i VGR. Det handlar om bebyggelse på Skanstorget, vilket namnet till trots inte alls är ett torg utan en kombination av parkering och hundrastgård. Ett förslag till att bygga välbehövliga bostäder på platsen klubbades av kommunfullmäktige men fick rött ljus av länsstyrelsen. Problemet är att platsen ligger precis i anslutning till Skansen Kronan, därav (delar av) namnet. Denna byggnad är naturligtvis utpekad som kulturminne och således får man inte bygga hursomhelst i dess närhet. Problemet är bara att vad som får byggas är väldigt oklart. Länsstyrelsens skäl till avslag var minst sagt dubiösa. Och kommunen hade dessutom efterfrågat att vid ett avslag få tydliga kriterier för vad som är tillåtet att bygga på platsen. Men det sistnämnda vägrade länsstyrelsen; de måste ha ett förslag att ta ställning till för att kunna säga något. Kommunen förväntas alltså formulera förslag mer eller mindre i blindo, för att sedan med mössan i hand be om tillstånd.

Detta leder oss in till nästa punkt. Den här typen av komplexa frågor kan inte överlåtas till myndigheter där utfallet beror på nycker hos enstaka personer. Ett större inslag av juridiska instanser skulle behövas. Redan nu finns möjligheten att överklaga myndighetsbeslut, men processen är inte helt oproblematisk. Till att börja med så är det ofta regeringen som är den enda instansen, och de sitter i samma skuta som länsstyrelserna; de sistnämnda är statens förlängda arm i regionerna. Att länsstyrelsen trots det fick ett så tydligt avslag i fallet med Tändsticksfabriken säger en del om hur snett ute de var den gången.

Även när det finns en domstol att överklaga till så är det ett högst vanskligt företag. Det kräver resurser och även om man tror sig kunna vinna så kan det leda till flera års förseningar av byggprojekt t.ex. Som påpekas i blogginlägget om fallet med Tändsticksfabriken så är det stora ekonomiska förluster förknippade med att behöva skjuta på byggstart. Samtidigt som länsstyrelsen själva knappast har något att förlora på att bråka. Och det känns knepigt att komma på någon slags sanktion som skulle få dem att dra sig för att bråka utan att ha något på fötterna. Det blir helt enkelt en väldigt ojämn maktbalans i nuläget.

Ett förslag som antyds i blogginlägget är att länsstyrelsen skulle tvingas att luta sig mot befintliga domar för att kunna upphäva planer. Och i brist på sådana borde de ha som direktiv att fria hellre än att fälla. En annan tanke är att man skulle dra paralleller med hur åklagares makt i brottsmål regleras via det så kallade objektivitetskravet. Just åklagarmyndigheten har på samma sätt ett kraftigt maktövertag i dessa processer då de har hela rättsapparaten i ryggen. Frågan är hur stor effekt ett dylikt objektivitetskrav skulle ha för myndighetsutövningen. Jag har inte sett några tecken på att de näsknäppar som länsstyrelsen och tillståndsenheten har åkt på har lett till någon självrannsakan. Avslaget för hembryggnings-SM tyder för de sistnämnda snarare på motsatsen.

Och då är vi tillbaks till SM. Det har väl tyvärr inte varit så mycket för SHBF att kunna göra här. Jag vet inte ens om beslutet hade gått att överklaga i någon instans. Men även om så hade varit fallet så hade det ändå inte varit klart i tid för årets SM. Det SHBF nu verkar göra är att åter ta kontakt med jurister för att få en second opinion. Vilket förstås är helt rätt. Utöver det kunde man fundera på att kontakta de journalister som tidigare har skrivit om Göteborgs tillståndsenhet, och i synnerhet om matskedshaveriet. Dessutom kunde man fundera på att försöka bearbeta lämpliga politiker för att driva opinion. Risken med att börja dra i detta är förstås att beslutsfattare bestämmer sig för att hembryggningstävlingar och -träffar är ett hot mot folkhälsan och bör förbjudas. Men då vet vi åtminstone vad som gäller. Vilket vore ett fall framåt.