söndag 18 november 2018

Bryggning och begreppsförvirring - 2 row


Hordeum vulgare.

Då var det dags igen för ännu ett förvirrande begrepp. Denna gång handlar det om en maltsort. Eller handlar det egentligen inte om olika typer av korn? Det är just det som vi ska reda ut. Spoiler alert: det handlar om både och.

När man försöker brygga efter amerikanska recept så dyker ofta maltsorter upp med namn som 2 row pale malt eller bara 2 row malt. Detta skapar ett visst huvudbry för europeiska bryggare som undrar vad man ska använda för inhemsk motsvarighet.

Sädesslaget korn förekommer i två varianter, tvåradigt och sexradigt. Traditionellt har det tvåradiga använts för ölbryggning då sexradigt korn ger en lite kärv ton. I USA kom dock sexradigt korn att användas i öl med stora inslag av ris och majs, då sexradigt korn innehåller betydligt mer diastatiska enzymer. Dessutom är sexradigt korn billigare.

Numer har tvåradigt korn tagit över som den huvudsakliga kornvarianten även i USA. Dock förekommer sexradigt korn fortfarande i öl med stor andel råfrukt. Av detta men även delvis historiska skäl anges ofta fortfarande om kornet är två- eller sexradigt.

Men om det bara anges "2 row" i ett recept? Då kan man utgå ifrån att det är samma sak som pale- malt. En vanlig miss* är att likställa pale-malt och pale ale-malt, men den sistnämnda är normalt snäppet mörkare. Pale-malt ligger färgmässigt ofta mellan pilsnermalt och pale ale-malt, och dess närmaste motsvarighet är snarast det som brukar benämnas lagermalt.

För att krångla till det ytterligare så kan amerikanska malttillverkare ibland erbjuda såväl en sort med namnet "2 row" som en med namnet "pale malt". Då är normalt den förstnämnda snäppet ljusare, kanske till och med ner mot pilsnermalt.

Utöver färgaspekten så sägs amerikanska kornsorter allmänt ge basmalt som är lite mer neutral i smaken. Därför kompletteras den ofta med en skvätt karamellmalt, till och med i utpräglat ljusa västkustipor som Pliny the younger.

* Missen är lättare att göra vid engelsk stavning utan försvenskande bindestreck.

söndag 11 november 2018

Porter- och stoutträffen 2018


Bild: Victoria Shulga.

Det finns numera en uppsjö av hembryggningstävlingar i vårt avlånga land. Utöver SM så finns det vinter-, sommar- och höstölsträffar, klubbmästerskap och tävlingar ordnade av olika kommersiella aktörer. Dessutom finns det ett antal smalare tävlingar som Belgoträffen och Surölsträffen, båda arrangerade i Uppsala. Numera finns det ytterligare en tävling i den senare kategorin, och eftersom den ägde rum i porterstaden Göteborg* var temat givet. Det var i mångt och mycket samma upplägg som Belgoträffen, fast med SHBF:s huvudklasser 7 och 8, samt underklassen 11 E.

Jag hade redan i förväg insett att det skulle bli enahanda att enbart dricka stout och porter, så jag hade utöver mitt tävlingsbidrag även tagit med mig storflaskor av Bengelsk, en saison, Hällebergsbock samt höstens cider. Det var fler än jag som kände att det behövdes lite variation från alla rostade malttoner, så dessa bonusöl var mycket uppskattade.

Mitt tävlingsöl var NZ-impstout, och det mottogs väl av domarna som gav det en bronsmedalj. Populasen var något mer ljummet inställd, men jag hamnade i alla fall på övre halvan i folkets vals starka klass. Det var också något jag hade väntat mig, då en vanlig sketen imperial stout utan varken kokos, choklad, mjölksocker eller vanilj inte riktigt är det som många går i gång på. Smakpreferenserna har ändrats något sedan 2011 då jag vann Vinterölsträffen med ett liknande öl.

Vad gäller utbudet så var det dock betydligt mindre dessertöl och fatlagrat än vad jag hade befarat. Det fanns en ganska bra spridning dels i smakprofiler, men även i alkoholstyrka med allt från 2 % till 16 %. Eftersom jag behövde vara i gott skick på söndagsförmiddagen så höll jag mig mest till den svaga klassen. Här fanns det en hel del gott, och mina favoriter hade det gemensamt att de nästan alla hade väl tilltagna givor av brunmalt. Tyvärr slarvade jag bort mitt program med anteckningar över vilka öl jag gillade bäst, men rakt från minnet kan jag ändå lyfta fram ölen från bland andra Kenneth Alexandersson, Thomas Jarlsmark och Peter Lindh.

Allt var dock inte välbryggt, utan precis som på Belgoträffen 2016 så fanns det även en hel del mediokert samt ett par rejäla acetaldehydsbomber. Det är lite synd att det fortfarande slarvas med jäsningen (eller med oxidering) med det är väl tyvärr så det ligger till.

På det stora hela var det ett mycket lyckat och väloljat arrangemang där arrangörerna tog väl hand om de tävlande och såg till att vi inte behövde gå hungriga. En trevlig aspekt var att man hade lyckats locka till sig utsocknes deltagare, såväl domare som utställare. Det mumlades om att det förmodligen blir en upprepning nästa år, då tidigarelagd till oktober för att inte krocka med porterfestivalen samt inte vara för tidsmässigt nära Amylases Vinterölsträff. Eftersom jag normalt inte brygger så mycket stout och porter så får det troligen stanna vid att bli besökare i så fall.

* Tekniskt sett var vi visserligen i Mölndal, men det betraktar vi som inte bor där som en del av Göteborg.

söndag 4 november 2018

All In Beer Fest 2018



Det är svårt att låta bli att jämföra All In Beer Fest (AIBF) med Brewskival. Båda vänder sig till samma målgrupp och har ungefär samma typ av bryggerier. Brewskival har dock lyckats locka till sig ett såväl större som något bredare utbud. Den intressanta trenden med lageröl från årets Brewskival hade tyvärr ingen motsvarighets vid AIBF den gångna helgen. Det enda lagerölet som jag såg till fanns - kanske något överraskande - hos Omnipollo med självrunnen Lucy. Det var en gedigen ljus tysk lager om än inte i klass med de bästa som jag provade i Helsingborg för drygt två månader sedan.

Rent allmänt var det en smula enformigt utbud på AIBF 2018 med ipor på längden och tvären. Flera bryggerier hade ipor på båda kranarna. De flesta var av den grumliga varianten, men några mer klassiska fanns också, samt den senaste trenden brut-ipa.

Därutöver fanns det mest olika varianter av impstout, några laktosurisar, några brunöl och någon enstaka mörk belgare (givetvis fatlagrad). Det enda som bröt av en smula var mjöd från vårt eget lokala Attic Meadery samt Superstition Meadery. Från de sistnämnda provade jag två söta mjöd smaksatta med blåa respektive gröna vindruvor, och båda var mycket bra.

Allmänt var det hög och jämn kvalitet på ölen, med bara något enstaka mediokert exemplar. Däremot saknade jag de där riktiga topparna. Det var inget öl som jag kände att jag ville ta om av, till skillnad från senaste Brewskival. Det var lite jämntjockt helt enkelt.

Några trevliga nya bekantskaper gjordes. Apex från Nora hade två gedigna ipor i kranarna. Whiplash från Kildare på Irland hade en lågalkohols-ipa samt en brunöl som påminde en del om Great Divide Hibernation. Från Washington DC kom 3 Stars som bland annat hade en riktigt snygg suris. Bara för att nämna några.

Något som talar för AIBF är den gamla varvslokalen i Eriksberg, med sin retroindustriella känsla och spatiösa, väl tilltagna utrymmen. I år hade man utökat lokalen vilket gjorde att kändes ännu luftigare än tidigare år. Mestadels slapp man trängsel. Och tröttnade man på det högst måttliga stimmet och sorlet kunde man ställa sig i lounge-delen med med fantastisk panoramautsikt över älven.

AIBF är kanske inte en festival jag skulle resa flera timmar med tåg för att besöka som jag gör med Brewskival. Men med en halvtimmas kollektivtrafik är det nästan givet att göra minst ett besök.

tisdag 30 oktober 2018

Brygd #174: Kanadatolva



Det här skulle egentligen bli en repris på ett tidigare försök till Westy 12-klon. Men som jag skrev angående förra veckas relaterade Blonde-klon så blev det ändrade planer med en annan jäst.

Nåväl, det kan nog bli minst lika intressant att jäsa med Unibrou-jästen i stället. Och den stora poängen med att göra om försöket var att få använda en mörkare kandisirap än sist för att få den rätta färgen och karaktären. Det enda som oroar är om den ibland långsamma Unibrou-jästen ska hinna klart i tid för mig att kunna ställa upp med detta öl på Amylases Vinterölsträff. Jag hoppas på det bästa.

Data:
  • Satsvolym 20 l
  • OG 1,090
  • FG 1,012
  • Abv 10,4 %
  • SRM 20
  • IBU 30
Extraktgivare:
  • 7 kg pilsnermalt
  • 500 g strösocker
  • 450 g mörk kandisirap (CandiSyrup 180)
Mäskning vid 67 C i en timma.

Humle:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 20 savinsjski golding i 20 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 20 savinsjski golding vid kokslutet
Jäst:

Jäsning med Wyeast 3864 (hela jästkakan från Kanadablondinen)
  • vid 20 C i 5 dagar
  • vid 23 C i 10 dagar
Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser i mäsken:
  • 7 g kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra
Övrigt:
  • 1/2 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • kolsyrejäsning med strösocker på flaska, 7 g/l

fredag 26 oktober 2018

Brygd #173: Kanadablondin


Elisha Cuthbert, en kanadensisk blondin.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag hade planerat att brygga repriser av två Westvleteren-kloner. Framför allt ville jag göra ett nytt försök på tolvan med en mörkare sirap. Jag hade gjort en förkultur på WLP530 två dagar innan den planerade bryggningen igår. Dock hade förkulturen inte kommit igång när jag kom hem och skulle börja brygga. Vilket är något märkligt då förpackningsdatum var i augusti. Ännu märkligare var att förkulturen smakade tydligt syrligt med en fruktig ton samtidigt som SG låg kvar runt 1,040-ish. Uppenbarligen har (a) jästen inte kommit igång och (b) någon Lactobacillus (eller annan opportunistisk mjölksyrabakterie) passat på i stället.

Det var bara att hälla ut och tänka om. Efter kontakt med Sebastian på Essensspecialisten lyckades jag komma över en färsk påse Wyeast 3864. Detta är en jäststam med ursprung i bryggeriet Unibrou i Quebec. De har som jag har förstått det i sin tur erhållit jästen från Belgien, utvecklat den och använt den för öl i belgisk stil. Jag använde denna jäst senast 2009 och har ganska blandade intryck. Den jobbar väldigt långsamt och kan ge ganska klen utjäsning. Den ger dock väldigt trevliga smakbidrag, i form av fruktiga estrar och en del tuggummi-fenoler.

Maltnota och humleschema är alltså inspirerade av Westvleteren blonde, men jästen blev något helt annat. Det ska bli spännande att se vad detta blir, och i slutändan blir detta kanske roligare än att repetera Westvleteren-kloner. Dessutom verkar Elisha Cuthbert vara betydligt mer sympatisk än Boris Johnson.

Data:
  • Satsvolym 20 l
  • OG 1,055
  • FG 1,010
  • Abv 5,9 %
  • IBU 40
Extrakt:
  • 5 kg pilsnermalt
  • 500 g havregryn
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 30 g strisselspalt i 20 minuter
  • 30 hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 30 g strisselspalt vid kokslutet
  • 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
Jäst:

Jäsning med Wyeast 3864 (1 paket)
  • vid 20 C i 5 dagar
  • vid 23 C i 12 dagar
Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:
  • 5 g kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Övrigt:
  • 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet.
  • kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

söndag 21 oktober 2018

Pseudolambik #33




När jag började med att brygga p-lambik 2012 tyckte jag det här med gammal oxiderad humle var onödigt. Ett år senare tyckte jag nog fortfarande likadant, men beslöt ändå att lägga 100 g lågalfahumle i en papperspåse och låta den stå ovanpå mina köksskåp. Så småningom fylldes det på med fler papperspåsar, och i nuläget står det drygt tio stycken och väntar på bättre tider. Det har gått långsamt nämligen med oxideringen, i alla fall av vad man kan avgöra okulärt. För något år sedan drygt så hade jag ändå bestämt mig för att använda min äldsta påse när jag av en slump kom över ett parti gammal humle från en webbutik. Men nu har den tagit slut och det blir därför premiär för min egenhändigt åldrade humle.

Data:
  • Volym 24 l
  • OG 1050
  • SRM ~4
  • IBU ~20-30
Extraktgivare:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg krossat vete
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:
  • 43 C
  • 54 C
  • 67 C
  • 73 C
  • 80 C
Humle:

Kokning i tre timmar med 100 g 5 år gammal humle.

Mikroorganismer:

Fermentering vid varierande källartemperatur med
  • några gram Safbrew F2
  • bottensatser från sats 27 i delsats A
  • bottensatser från 3 Fonteinen-flaskor i delsats B

söndag 14 oktober 2018

Tombolaöl



Även om jag tror att jag kan ta åt mig äran av att just ha myntat begreppet tombolaöl, så ska jag direkt erkänna att själva metaforen kläcktes av någon annan. Det var i samband med att Omnipollo släppte ett av sina mer utsvävande öl av typen pretzel schweinhaxe sauerkraut eau de cologne kölsch. Den för mig okända personen förmedlade då en vision av hur han såg framför sig hur ett sådant koncept och namn tas fram.

I min något utbroderade version så har man en tombola - eller flera - varifrån man drar lappar. Från första tombolan drar man en lämplig öltyp. Det kan vara någon ipa-variant, imperial stout, saison eller kittelsuris. Vill man vara lite djärv kan man ha lappar för klassisk ölstilar som pilsner, bitter eller weizen och hävda att man "går tillbaks till rötterna".

Sedan kan man ha en tombola för frukt och bär, en för örter, en för kakao/vanilj/kaffe/laktos m.m. och en för snabbmatsbröd. Man kan förstås dra flera lappar ur samma tombola eller ingen, variationerna är oändliga. Naturligtvis är det inte så här det går till när slika öl skapas, kanske finns det även en vettig tanke bakom. Med det är denna bild jag får när jag ser coconut chestnut lactose gose på en anslagstavla.

Är tombolaöl gott? Jag hoppar i allmänhet över tombolaöl på krogen, på ölfestivalen eller på Systembolaget. De få jag har provat har inte varit något vidare, och jag kan inte på rak arm komma på något positivt exempel. Vilket inte betyder att det inte finns. Som vanligt så blir var och en salig på sin fason, och att somliga verkar gilla tombolaöl ser jag ingen anledning att tycka något om.

Däremot så tycker jag det är tröttsamt när tombolaöl ska framhållas som nyskapande, innovativa och kreativa. Det tycker jag knappt de är överhuvudtaget. Detta inlägg tycker jag dekonstruerar konceptet "innovativa öl" på ett välformulerat sätt. När Southern Tier släppte sin Creme Brulee Stout för ungefär tio år sedan var det kanske att betrakta som en smula innovativt eller kreativt*. Men de pastry stout som har följt sedan dess har inte varit innovativa. Samma sak med tombolaöl, det är bara variationer på samma idé.

Tillägg: tydligen finns det redan ett förlslag till en lite modernare lösning för 2000-talet: http://www.pastry.beer/

* Förutsatt att de var först, vilket jag långt ifrån är säker på.