söndag 13 september 2020

Öl och förfiningssyndromet

 


När jag var på Zwanze Day i Bryssel med några andra hembryggare för några år sedan hamnade vi bredvid ett trevligt amerikanskt par på på den fullsatta uteserveringen utanför Chez Moeder Lambic Fontainas. Detta var alltså på den gamla glada tiden när man var ute i världen och reste och satt och trängdes på barer. Vi kom att prata om öl, och paret som var bosatta i Bryssel återkom flera gånger till hur mycket bättre öl de mindre belgiska bryggerierna gjorde än det förhatliga ölet Leffe.

Icke-svensken i mig vaknade då till liv, och i stället för att hålla med eller söka konsensus så invände jag ganska ordentligt med att jag tycker Leffe Blond är bättre än rätt mycket av det som bryggs av mindre belgiska bryggerier. Som amerikaner hade de förstås inget emot att jag anmälde en annorlunda uppfattning, men de verkade ändå en smula förbryllade över att jag intog denna ståndpunkt samtidigt som jag vallfärdade till Bryssel för att dricka lambik.

Det amerikanska paret visade prov på något som jag ofta stöter på, och som jag i brist på bättre ord valt att kalla för förfiningssyndromet. Det är inte jag som har hittat på ordet, utan jag stötte på det i en kritisk text om nyandlighet. Där avsågs synen på andlighet och dess utövande i form av bön, meditation m.m. som finare än sinnliga njutningar. För öl (och andra liknande sammanhang) handlar det snarare om ett antal punkter:

  1. Lokalt är finare än globalt
  2. Småskaligt är finare än storskaligt
  3. Ideellt är finare än kommersiellt
  4. Långsamt är finare än snabbt
  5. Traditionellt är finare än teknologiskt
  6. Naturligt är finare än processat/syntetiskt

Det bör omedelbart  påpekas att jag inte hävdar eller tror att det explicit tycks eller sägs att något är uttryckligen finare än något annat enligt ovanstående punkter. Snarare bättre på något diffust sätt, men att man närmast ser det som en självklarhet som inte behöver specificeras eller motiveras.

För mig är ovanstående punkter i mångt och mycket en icke-fråga. Angående punkt 1 kan jag förvisso tycka att det en smula vansinnigt att transportera vatten tvärs över jordklotet, och att det av miljöskäl är en klar fördel att dricka lokalproducerat öl. Men det är ju ett väldigt jordnära och konkret skäl, och inte vad jag räknar in i begreppet. Kanske har jag ett lätt drag av förfiningssyndromet när det gäller 2, 3  och 6, medan jag för 5 nog är helt neutral och för 4 snarare är en tvärmåns*. Men sedan har vi ju det här med smaken, som trots allt är det viktigaste för egen del. Och då ställs det hela lite i en annan dager.

De bästa tyska, belgiska, tjeckiska och engelska ölen görs i Tyskland, Belgien, Tjeckien och England. Så vill jag dricka högkvalitativ slik öl är jag i stor utsträckning hänvisad till importerad öl. Som jag skrivit tidigare så brygger tyvärr inte de mindre bryggerierna generellt bättre öl än de större enligt mig. Jag har alltför ofta fått nitlotter när jag köpt öl från okända småbyggerier. Numera är jag väldigt restriktiv och provar normalt bara öl från små bryggerier som jag själv eller någon jag litar på har goda erfarenheter av. Och även då har jag fått riktigt mediokra öl emellanåt.

Givetvis har jag inga problem med att andra har annorlunda preferenser vad gäller ovanstående. Och preferenser behöver ju inte bero på förfiningssyndromet heller. Det finns ju som sagt rationella skäl att föredra lokalproducerat framför långväga importer exempelvis. Men ibland framställs det som självklart att instämma med punkterna ovan. Och med samma självklarhet likställs det med godare öl. Låt mig ge några exempel.

Så här i septembertider finns det några frågor som poppar upp extra mycket på hembryggarforum. Dels om ciderbryggning, och viss mån redan om julöl, men framförallt tänker jag på svensk humle där det är skördetider. Ofta har någon hittat humleplantor i en trädgård eller på någon gammal gård, och undrar om kottarna går att brygga med. Mitt svar är då att det är tveksamt. Dels kan det vara prydnadshumle som absolut ej är lämpat för bryggning, men även om det är gammal brukshumle så ska man inte ha för höga förhoppningar på smaken. Detta har flera gånger triggat ilskna reaktioner från personer som tycker att jag borde läsa på om gammal fin svensk kulturhumle.

Grejen är bara den att jag faktiskt är ganska påläst. Jag följde det s.k. Julitaprojektet för 10 år sedan där en massa gamla svenska humleodlingar letades upp, och plantor överfördes till Julita-gården där de odlades kontrollerat. Därefter valdes 40 sorter ut, humlen skördades och ett antal hembryggare fick brygga ett enkelt ljust öl med de olika sorterna. Själv bryggde jag två av dessa, och jag provsmakade även en handfull andra. Samtliga hade en ganska trist smak, och från den stora utvärderingen av alla sorterna rapporterades att 3-4 var intressanta att gå vidare med, medan resten bedömdes ej hålla måttet. Jag har själv provat korsta nyligen för att jag tyckte det var intressant, och det blev helt okej, men det är knappast en favorit. 

Ett annat fenomen rör sig om punkt 4. Allmänt verkar vissa hembryggare ha en stark tro på processer som tar lång tid, ofta ackompanjerat av floskler som att "bra öl måste få ta tid", "man ska inte stressa när man gör öl" eller "tålamod är bryggarens bästa vän". I synnerhet är det tydligt när det gäller jästider och olika idéer om att ölet ska "mogna" under lång tid. Det finns kanske ett Lutherskt inslag i att ett tålmodigt väntande på minst tre veckor i jäshink och därpå månaders lagring på flaska givetvis måste ge utdelning i ett godare öl. Men det är inte alls givet, snarare tvärtom. Visst finns det fall där lång väntan är påkallad, lambik är ett uppenbart exempel. Men en majoritet av normalstarka öl gynnas snarare av kort ledtid och omgående konsumtion.

Man kanske kan dra en parallell till fenomenet "slow cooking". Visst finns det något tilltalande i ett långkok eller en långsam grillning på låg temperatur, och det kan bli väldigt gott. Men även en lämplig högkvalitativ köttbit som snabbt vänder på grillen är gott, och minst lika tilltalande för egen del. Varje rätt tar sin tid, och behöver ta den tiden, men inte mer. Samma sak gäller för ölbryggning.

Slutligen kan jag inte förbigå diskussionen kring tillsatser. Jag är nog lite osäker på vad jag själv står. Min erfarenhet är att naturligt i betydelsen obearbetade råvaror ger godare resultat än processade ingredienser i form av koncentrat och essenser eller syntetiska aromer. Men jag är utan omsvep beredd att erkänna att jag delvis kan ha fel om jag ges skäl därtill. När det gäller mina fruktlambikar har jag alltid föredragit att plocka frukten själv - ibland under vissa vedermödor - framför att köpa. Men den dogmatiska inställningen hos äkta vara-sekten har jag väldigt svårt för. Ett väldigt tydligt exempel på detta är den märkliga diskussionen om tillsatser i vin, och i synnerhet Mats-Eric Nilssons fäbless för spontanjäsning och förakt för "industrijäst". Lyckligtvis är denna diskussion i stor utsträckning frånvarande från ölbryggning, även om det ibland dyker upp förfinade bryggare som ska invända mot klarningsmedel eller något annat.

* Hur kan man föredra långsamt framför snabbt?

onsdag 26 augusti 2020

Om oxideringsförvillare


Oxideringsförnekare?
Oxideringsförnekare?

I (den icke-vetenskapliga) debatten kring antropogen global uppvärmning (AGW) finns det personer som på allsköns pseudovetenskapliga och intellektuellt ohederliga sätt försöker så tvivel om AGW och försöka nedvärdera dess effekt eller till och med förneka den helt. Dessa kallas ibland lite slarvigt klimatförnekare, vilket givetvis ger dem onödig retorisk ammunition; de förnekar ju inte klimatet dårå. Ett bättre samlingsnamn för dessa tomtar är kanske AGW-förvillare.

En av de största kvalitetsproblemen för bryggare - såväl kommersiella som hemmapulare - är oxidering. Trots att problemet och dess mekanismer är väl studerade och kända, vimlar det av hembryggare som på olika sätt ifrågasätter och nedvärderar fenomenet eller sprider felaktigheter. Vis av diskussionen ovan väljer jag att kalla dem oxideringsförvillare, även om oxideringsförnekare inte vore helt missvisande; de förnekar ändå i varierande grad problemets tyngd, även om de förstås inte förnekar oxidering som sådant. Nedan kommer jag ge exempel på några typiska varianter av oxideringsförvilleri.

Klentrogenhet

Den vanligaste formen är en allmänt skeptisk inställning baserat på egna subjektiva upplevelser; "jag har bryggt i fyra år och mina öl har aldrig oxiderats". Pressar man dem en smula kan det hänga ihop med missuppfattningen att oxidering av öl är liktydigt med "blöt papp". Det intressanta är att denna variant av förnekelse inte sällan förenas med en uppfattning av att mer eller mindre all öl gynnas av flera månaders lagring. Just oxidering är ju en betydande del av ölets åldrande. Ofta kan dessa personer säga saker som att "många hembryggare är paranoida när det gäller oxidering". Fast det handlar ju om att dessa förment paranoida hembryggare snarare har bättre koll och är noggranna.

HSO-förnekelse

Att förneka eller kraftigt nedvärdera hetvörtsoxidering (HSO) är vanligt förekommande även hos hyfsat rutinerade och meriterade hembryggare. Det finns absolut en seriös meningsskiljaktlighet om hur stort problemet är bland forskare och kommersiella bryggare. Men när man kommer påståenden som att "HSO är en myt" eller liknande, då är man ute och cyklar. Ofta beror slika påståenden på en tunn kunskap som på sin höjd sträcker sig till att ha läst om något experiment av Denny Conn eller Brülosophy. En annan källa till HSO-förnekelse är att man - åter baserat på grunda kunskaper - felaktigt tror att syre som tillförs under mäskning och kok borde tas hand om av jästen.

Koldioxidlocket på

Många lever i vanföreställningen att koldioxid lägger sig som ett lock över ölen och skyddar det mot syre tack vare högre densitet. Det stämmer visserligen att en sådan temporär effekt kan uppstå. Men på sikt blandar sig gaser effektivt och även i en jäshink full med koldioxid kommer allt syre som släpps in på sikt kunna oxidera ölet. En vidhängande missuppfattning är att öl i flaskor och andra behållare skulle vara skyddade mot syreintrång så länge det finns ett övertryck. Men så är inte fallet, och det är välkänt att även kommersiella flaskor släpper in ett par miljarddelar syre per dag*.

I båda dessa fall har man inte förstått hur gasdiffusion fungerar, vilket jag lite förenklat ska förklara nu. I gaser flyger molekylerna omkring helt slumpmässigt. Om vi i området A har en högre koncentration av en viss gas än i området B kommer en del gasmolekyler flyga från A till B, såvida inte A och B är helt hermetiskt åtskilda, vilket är i de flesta sammanhang är praktiskt omöjligt. Samtidigt kommer molekyler även flyga från B till A, men ett färre antal eftersom koncentrationen är lägre. Så vi får ett nettoflöde av gasmolekyler från A till B, och intensiteten i flödet är proportionellt mot skillnaden i koncentration. På sikt kommer dock skillnaden minska och därmed flödet, och till slut uppnås en jämvikt. Detta gäller även när A är inuti en flaska och B är utanför densamma, även om hastigheten kommer vara långsamm på grund av att kapsylen ger en väldigt smal flödesväg. Men totalt sett kommer alltså gas sakta strömma ut ur flaskan, något man märker om man öppnar en 10-20 år gammal ölflaska. Men samtidigt är syrekoncentrationen större utanför flaskan än inuti, och det leder på samma sätt till att fler syremolekyler strömmar in i flaskan än tvärtom. Dessutom kommer aldrig en jämvikt uppstå eftersom syre i flaskan kontinuerligt reagerar med ölet.

Jag avslutar med en gammal dänga som jag kom att tänka på medan jag skrev detta inlägg. Var som Andrew Eldritch och acceptera oxidering!



* Ett av de mest absurda påståenden jag har stött på i hembryggningssammanhang är att uppmätta syrehalter i kommersiella flaskor inte beror på att syre tar sig in innanför kapsylen utan att det kommer från sönderdelning av vattenmolekyler. Givetvis platsade detta med råge in hos Dagens lärdom.

tisdag 14 juli 2020

Om corona


Mums.
Mums.

De senaste åren har jag skrivit ett sommarinlägg i kategorin något helt annat. Alltså om något annat än hembryggning som intresserar mig. Först var det en anti-lista om fotbolls-VM, och i fjol var det om favoritkompositören Arvo Pärt. I år blir det om något som av förklarliga skäl har upptagit min (såväl som allas) uppmärksamhet de senaste månaderna; Covid-19-pandemin som påpassligt nog har delar av namnet gemensamt med ett öl. Jag ägnade detta initialt ett förstrött intresse, men helt plötsligt insåg jag att detta kan få stora konsekvenser. Och sedan dröjde det inte länge innan jag var kommenderad till hemarbete, något som har haft såväl för- som nackdelar.

Jag har på det hela taget klarat mig väl än så länge; inga anhöriga eller bekanta som har råkat illa ut, och själv misstänker jag att jag redan kan ha haft en lättare variant av sjukdomen i slutet av mars (milda förkylningssymptom med ett lätt men obehagligt tryck över bröstet). Så med tanke på alla som har förlorat jobb eller t.om. någon anhöriga eller själv varit svårt sjuk så ska jag givetvis vara tacksam. Det går dock inte komma ifrån att det har varit en genuint negativ erfarenhet. Diverse saker som jag såg fram emot har blivit inställda; hembryggnings-event (framförallt SM), körkonserter, resor m.m.

Till skillnad från många andra hembryggare har jag inte skruvat upp bryggandet. Dels har jag jobbat heltid - om än hemifrån - och inte haft mer tid över än vanligt. Dessutom har jag haft svårare än vanligt att bli av med min redan bryggda öl då jag träffar färre människor, och inte heller har kunnat ställa ut dem på hembryggningsevent. Däremot har jag ägnat en del tid åt att följa utvecklingen av Covid-19, och nedan tänkte jag dela med mig av lite av vad jag har stött på. Bland alla polariserande twitter-troll, självutnämnda experter och allmänna gaphalsar så har det funnits en del balanserade röster som är värda att lyssna på. Nedan kommer jag länka till några sådana och dessutom peka ut några intressanta spaningar och slutsatser som de har levererat.

Vi kan börja med immunologen Henrik Brändén, som redan i april på sitt FB-konto skrev om T-celler och det orimliga att likställa detekterbara antikroppar med genomgången infektion. Han har också varit väldigt kritisk till FHM:s undersökning om prevalens i befolkningen tidigt i maj och dess slutsatser om andelen immuna.

Jacob Guidol är en flitig och kunnig skribent inom träning och hälsa, och har också delat mycket intressant om Covid-19 på sitt twitter-konto. Han har också gjort en rudimentär men högst intressant dataanalys över spridning i de nordiska länderna som finns fastnålat. Slutsatsen är att det snarare var tajmingen av åtgärderna (samt inflödet av smittade) än styrkan av åtgärderna som avgjorde hur omfattande smittspridningen blev.

En liknande analys på fler länder med samma slutsatser har gjorts av ekonomen Adam Altmejd. Det hade verkligen varit önskvärt att en mer genomgående analys hade gjorts av olika forskarlag där man tittade på effekten av olika faktorer såsom tajming, grad av nedstängning/distansiering, omfattning av testning/spårning och maskanvändning. Innan vi lämnar Adam Altmejd skulle jag vilja länka till hans skattning av eftersläpning av dödstal. Den har kanske spelat ut sin roll något nu dock, när det borde vara uppenbart även för de mest rabiata olyckskorparna att spridningen är på väg ned.

Just det här jämförandet av dödsfall mellan olika länder är väldigt tröttsamt. Begreppet Worldometer-troll har myntats om personer som oavsett vilken aspekt av Covid-19 som diskuteras ska komma dragandes med statistik på Sveriges usla dödstal, hämtade från den namngivande sajten. Men om man nu ändå vill göra sådana jämförelser är det inte till Worldometer man ska vända sig, utan i stället titta på överdödlighet. Exempel på sådan statistik är denna graf, som visserligen är något inaktuell, men som ändå ger en bättre bild av läget. För Europa kan man vända sig hit.

Slutligen skulle jag vilja tipsa om den trevliga bloggen Det statiska dammet. Här finns många intressanta inlägg som försöker sätta Covid-19-pandemin i ett större perspektiv. Här finns till exempel en bra utläggning om SIR-modellen (inklusive det s.k. R0-talet). Här finns också en intressant spekulation om att det vi nu upplever är introduktionen av ett nytt förkylningsvirus, på samma sätt som svininfluensapandemin 2009 (eller tidigare influensapandemier) var en introduktion av ett nytt influensavirus. Samma tanke framfördes nyligen i en Aktuellt-sändning där Björn Olsen kommenterade nya uppgifter om att SARS-Cov-2 har blivit svagare med att detta virus på sikt kan förväntas komma att försvagas och cirkulera bland befolkningen med mestadels lindriga symptom.

Som svag optimist tror och hoppas jag att vi under hösten mer och mer kommer kunna återgå till det vanliga, även om det säkert kan blossa upp nya smittohärdar som lokalt behöver slås ned. Ölmässor och hembryggningstävlingar under hösten kan dock ligga pyrt till, men jag tror att vi kommer kunna hålla SM 2021 i det 400-årsjubilerande Göteborg.

måndag 29 juni 2020

Bryggsäsongen 2020/2021



Tiden rusar, och jag kan nu se tillbaka på den bryggsäsong som planerades för ett drygt år sedan. Som synes följde jag planen fram till april. Då fick jag i stället infallet att brygga svenskt, vilket jag inte ångrar. Men champagnejästen får en ny chans genom att inleda årets bryggsäsong i stället. I allmänhet har jag inte särskilt detaljerade planer, utan det är mest allmän inriktning. Så det finns utrymme för viss improvisation beroende på vad som tänkas kan inspirera mig framöver.

Oktober

Här blir det aprils planer, alltså öl jäst med WLP715. Den starkare varianten är en stark kandidat till Amylases Vinterölsträff om det nu blir någon sådan. Funderingarna från föregående års inlägg kvarstår; jag har inte kommit ett dugg närmare ett beslut.

December

Utan att ha några bestämda planer så lutar det mot brittiskt. Det kanske är dags att testa en ny jäst igen. Vet inte vad jag är sugen på denna gång, men det är kanske dags för en brunporter igen? Någon slags bitter får det nog bli också, eller kanske en engelsk ipa?

Februari

Tyskt och kalljäst får det åter bli här. Är lite sugen på en frankisk lager igen, och kanske en ljus dubbelbock? Men det är samtidigt lite halvtrist att återupprepa mig från 2018. Får se om jag kan få inspiration till åtminstone något lite annorlunda.

April

Det var ett tag sedan jag bryggde renodlat belgiskt, så det är hög tid. Med sommaren i antågande känns en lite svagare ljus enkel/pater/whatever givet. Men därpå något starkare på jästkakan, vad ska det vara. Tripel är aldrig fel, men jag är ändå sugen på något annat, kanske något välhumlat som Duvel Tripel Hop? Återstår att välja jäststam också, Westmalle-stammen från White Labs har jag blivit lite besviken på nyligen.

P-lambikar

Precis som vanligt kommer det bryggas ett antal p-lambikar och flasktappas ett antal produkter. En ny p-geuze är förstås given, och torrhumling med klassisk humle är en lågoddsare. Men i övrigt är det ett oskrivet blad.

Övrigt

Jag har precis beställt ett paket WLP568, för att brygga årets fribäjsarsäsong någon regnig dag under semestern som inleds till helgen. Humlen blir åter strisselspalt, men jag skippar Orval-bottensatser denna gång.

Årets äppelskörd ser ut att kunna bli lika bra som för två år sedan, efter att det inte blev ett enda äpple i fjol. Så det kommer sannolikt bli en uppföljare till cider #2, men denna gång kommer det bli ett gemensamt projekt i bostadsföreningen. Jag siktar även på att jaga rätt på lite andra äpplen, gärna vildäpplen med mycket tanniner.

söndag 31 maj 2020

Ekfatet Brasse - sjunde fyllningen



Den sjunde Brasse-fyllningen blev den första som ägde rum utom. Detta givetvis på grund av Covid-19; att 8-10 pers skulle trängas i en källare var förstås inte aktuellt. Lyckligtvis var vädret fint och relativt varmt denna kalla vår. Själva tömmandet och fyllandet gick förbluffande snabbt, och sedan blev det grillning och allmänt soft häng.

Fyllning

Det var min tur att brygga i år, och jag passade på att slänga i resterna av min felbeställda melanoidinmalt. För övriga 10 medlemmar bryggdes 100 l vört på ett kommersiellt bryggeri. Det känns som en attraktiv lösning framgent.

Tömning

Valet av vilka produkter som skulle bli årets skörd blev intensiva som vanligt, men löstes genom omröstning. Som tidigare år gick vi på ren lambik, fruktlambik och övrigt. På övrigt fanns diverse halvvilda förslag, men vi fastnade för torrhumling med klassisk humle, något av en personlig favorit. Humlesorten röstades fram till spalter select, medan björnbär slog körsbär med minsta marginal. Mer exakt blev det
  • 40 l rent
  • 30 l björnbärslambik (10 kg björnbär)
  • 20 l torrhumlad lambik (200 g spalter select)
Bedömning:

Först ut är en bedömning av den rena lambiken. Den har en väldigt fin och ren syrlig smak, med väldigt diskreta fattoner. Ingen THP kan förnimmas. Syran ligger på en måttlig nivå. Väldigt gott och lättdrucket, men samtidigt inte icke-komplext för det.

Några dagar senare är det dags för provsmakning är den torrhumlade varianten. Grundölet går igenom tydligt, därutöver finns det en blommig och gräsig diffus humleton. Finner också en lite jordig ton som inte är helt angenäm. Totalt sett helt okej men inte den godaste torrhumlade lambik jag har smakat.

söndag 17 maj 2020

Mosaik



För mina torrhumlade lambikar har jag fastnat för 10 g/l som dos, mycket för att det är smidigt att göra tioliterssatser och att använda en hel humlepåse. Jag har dock insett att det är ganska mycket jämfört med vad andra använder. För klassisk humle tycker jag dock att det är en bra dos, medan det kanske är i mesta laget för fruktig modern humle. Så när jag nu gör om mosaictorrhumlad lambik, så testar jag halva mängden. Dock är det en påse cryo-humle som jag vann på stout/porter-träffen 2018, så det kanske blir som vanligt ändå.

Och apropå hembryggartävlingar så var avsikten att ställa upp med denna på Amylases sommarölsträff. Och med tanke på utvecklingen är det väl högst tveksamt om den alls kommer bli av i år. Så jag får se hur jag gör med mina 10 l dedikerade storflaskor. Kanske håller de till nästa års sommarölsträff. Eller så får det bli till vinterölsträffen, även om det inte är ett särskilt vintrigt öl.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1053
  • FG 1010
  • ABV 5,8 %
Blandning:
  • 20 l sats 33
  • 100 g mosaik (cryo-pellets)
  • 120 g bitsocker
Bedömning (2020-05-16):

Ölen hälls upp gyllengul och klar med en hyfsat men kortlivat skum.

Aromen är intensiv av tropisk frukt med lite krusbär. Grundölet finns väl där, men kommer bort lite. Avslutningen är torr med måttlig syra. Det är rent och snyggt, och väldigt lättdrucket. Välgjord vuxensaft helt enkelt.


söndag 19 april 2020

Brygd #188: Euro-dipa



Nu har jag gjort det igen. En koncept-dipa alltså. Tidigare har jag gjort med enbart c-humle, två gånger med humle från alla världens hörn, och denna gång blir det fokus på europeisk humle. Och på europeiska ingredienser allmänt. Malten är belgisk, jästen (och vattnet) svenskt, och humlen är från England, Tyskland och Slovenien.

Egentligen borde jag kanske göra dipa med humlesorter som jag gillar, men godiva skulle absolut kunna platsa i en sådan. Mandarina bavaria var jag inte jätteimponerad av sist, men jag ger den en ny chans då många andra talar gott om den. Styrian wolf torrhumlade vi Brasse med en gång, vilket inte lämnade något bestående intryck, men det är svårt att dra några slutsatser av detta. På pappret låter den bra i alla fall.

Eftersom jag förväntade mig dåligt utbyte med maxad mäskhink så pytsade jag i 300 g maltextrakt som jag hade över. Det visade sig vara ett väl avvägt tillskott ty OG hamnade då precis där jag vill ha det.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1,080
  • FG 1,015
  • Abv 9,1 %
  • IBU högt
  • SRM 5
Mäskning:
  • 8 kg pale ale-malt (Castle)
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:
  • 30 g magnum i 60 minuter
  • 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf i 20 minuter
  • 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
  • 300 g ljust maltextrakt
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med K-yeast savior (hela jästkakan från Svensköl)
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 6 dagar
  • vid 5 C i 2 dagar
Övrigt:
  • Torrhumling med 100 g vardera godiva och mandarina bavaria
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l