måndag 30 januari 2023

Hur mycket regnar det egentligen?

 


Den senaste tiden har det regnat något kopiöst här i sydsverige. Allra värst verkar det varit i Värnamo även om de värsta katastrofscenarierna  lyckligtvis ej verkar ha inträffat. Annars vet väl alla att det jämt regnar i Göteborg. Ett exempel på denna uppfattning var ett påstående jag såg för några år sedan om att "det regnar 70 % av tiden i Göteborg". Påståendet gjordes av en representant för "Rain Gothenburg".

Problemet är bara att det inte stämmer att det regnar särskilt mycket i Göteborg. Läser man t.ex. på Wikipedia så står det att årsnederbörden i snitt är knappt 900 mm, och i brödtexten står det "precipitation is regular but generally moderate throughout the year". Förvisso har stora delar av landet ännu lägre siffror, men det är fortfarande inte särskilt mycket för det. Och om man breddar jämförelsen till övriga världen - jag återkommer till det - så inser man snabbt att Göteborg inte sticker ut på något sätt vad gäller årsnederbärden.

Men nu tänker kanske någon "jaja, totalnederbörden kanske inte är så hög, men det strilar ner lite grand mest hela tiden jämfört med andra ställen där mer är korta skyfall". Men inte heller det finns det något uppenbart fog för. Antalet regndagar per år är i genomsnitt 122, vilket inte heller det är speciellt högt i en internationell jämförelse. Det regnar alltså i snitt var tredje dag, och en regndag definieras som att det kommer mer än 0,1 mm regn under dygnet. Vilket naturligtvis innebär att det för vissa av de 122 regndagarna inte regnar särskilt mycket alls, och att det en stor tid av dessa dagar är uppehåll. Så den faktiska andelen av tiden det regnar ligger rimligen runt 10-15 % eller kanske ännu lägre. Så det här med 70 % var sålunda en tiopotens fel ungefär.

Just det sistnämnda resonemanget ger möjligen ett sista visst utrymme för invändningen ovan. Nämligen att det regnar större andel av tiden av regndagarna jämfört med annorstädes, men mindre intensivt. Efter att ha bott i sydöstra USA 1996-98 så kan jag tänka mig att det ligger något i det. Jag blev faktiskt lite paff när jag insåg att min gamla hemstad i USA faktiskt har mer årsnederbörd och nästan lika många regndagar. Men där var det typiskt under sommarhalvåret med en daglig rejäl regnskur på eftermiddagen, och i övrigt var det klart till halvklart.

Och igen så ger det sistnämnda en hint var man faktiskt kan hitta en avvikelse. Vad gäller antalet soltimmar så hamnar Göteborg ofta en bit under andra städer med liknande mängd årsnederbörd. Ingen radikal skillnad, men ändå tydlig. Och delvis kan det nog bero på ett mer lågintensivt regnande. Men minst lika mycket beror det på många dagar med grådis, i synnerhet under höst, vinter och vår. Oavsett fördelningen så tror jag båda dessa faktorer har bidragit till den felaktiga bilden av en väldigt regnig stad. Ett ännu mer tydligt exempel på detta är att folk har fått för sig att London skulle vara regnigt. London har i själva verket påtagligt lite årsnederbörd. Däremot har man också relativt få soltimmar vilket säkert kan bidra till att hålla denna felaktiga föreställning vid liv.

Som ni kanske har anat har jag jämfört Göteborgs siffror med ett antal andra städer i världen. Jag har dessutom sammanställt siffrorna i ett excel-ark, vilket jag redovisar nedan uppdelat på världsdelar. Det är inte någon slags fullständig eller särskilt representativ sampling av världens städer. Det finns en tydlig tyngdpunkt på Europa t.ex. Men jag har ändå försökt få med de största klimattyperna i världen. Följande engelska förkortningar används:

  • AAP: Average Annual Precipitation [mm]
  • APD: Average Precipitation Days
  • MMS: Mean Monthly Sunshine [h]
  • DMT: Daily Mean Temperature [C]
  • RHT: Record High Temperature [C]
  • RLT: Record Low Temperature [C]
Europa:

Här finns en tydlig trend med allt mindre nederbörd ju längre österut man kommer. Vissa avvikelser förekommer givetvis, det torra inlandsklimatet i Spanien till exempel*. Notera att flera städer vid Atlantkusten har liknande siffror som Göteborg om än något varmare.



Nordamerika:

Här finns i stället en tydlig gradient med minskande nederbörd när man rör sig västerut**. Undantaget är väl bara norvästra USA och Kanadas västkust. Längs ostkusten är det betydligt regnigare än i Göteborg, fast med betydligt fler soltimmar. När man närmar sig bergen så har det dock blivit betydligt torrare inlandsklimat, och sedan kommer en hel del öken.



Syd- och centralamerika:

Här är det lite mer komplicerat då det är en hel del troipskt klimat, och Centralamerika är ju en väldigt smal landremsa. Södra halvan av Sydamerika har dock samma gradient som Nordamerika. Notera de extrema värdena för Lima. Jag bör påpeka att det på Wikipedia står 30-60 mm i brödtexten, men kanske får den stationen som hamnade i tabellen extra lite regn. Oavsett ör det extremt låga värden, och samtidigt är det konstant väldigt hög luftfuktighet i Lima. Men fukten fälls sällan ut i regn.



Asien:

På denna jättekontinent finns alla slags klimat; arktiskt, tempererat i olika varianter, torrt steppklimat, maritimt, subtropiskt och tropiskt. Det avspeglar sig också i tabellen som har en del extrema värden.



Oceanien:

Det blev bara städer från Australien och Nya Zeeland, men här uppvisas ändock stor variation. Och då tog jag inte med någon ökenstad från "the outback".



Afrika:

Här finns också stora variationer givetvis. Det som sticker ut är förstås Kairo och hur stor skillnad det är gentemot Tunis.



Epilog:

Slutligen ska jag försöka mig på någon slags koppling till ölbryggeri. När jag började tänka på det här inlägget kunde jag inte låta bli att dra paralleller till hur påståenden med tveksam sanningshalt (som att det regnar mycket i Göteborg eller London) så lätt sprids utan att någon ordentligt tänker efter eller kollar upp fakta. Jag har skrivit massa om olika myter tidigare, men ett märkligt påstående som jag tycker har börjat cirkulera mer på sistone är "bortkoket är det samma oavsett satsstorlek". Som så många andra myter så kan det finnas ett korn av sanning; om man gör en 10 literssats i ett tjugoliters bryggverk, och brassar på med samma effekt som vanligt så jo, det kan nog koka bort lika många liter som när man brygger 20 liter. Men det är ju två antaganden som normalt inte gäller. Påståendet dyker ofta upp när någon vill halvera ett 20-litersrecept och undrar om det bara är att halvera alla mått rakt av. Och det är det ju väsentligen***. Men då ska genast en del komma dragandes med att just vattenmängderna inte kan delas. Men till att börja med kan man anta att tiolitersbryggaren har en gryta i passande storlek. Vidare kan man anta att effekten anpassas så att koket har rätt intensitet. Och även om dessa antaganden ej gäller, så är det ju inget som är specifikt när man skalar ett recept. Jag blev till slut så irriterad på detta nonsenspåstående att jag avreagerade mig medelst en Batman & Robin slap-meme.





* The rain in Spain falls mainly outside the plain.
** Ett lästips är att söka på "the rain follows the plow" för lite historia om hur detta påverkade flödet av nybyggare västerut.
*** Det finns ju en del utbyten som kan skilja sig åt mellan en hembryggarsats och ett bryggverk på flera tusen liter.


söndag 1 januari 2023

Brygd #208: Storkotbüsser

 

En stork som äter fisk, men igår kanske den åt büsser?

Nyårsdagen är en perfekt bryggdag, och tidigare år har jag bryggt en p-lambik samtidigt som jag har skippat Den Årliga Riddarfilmen. I år blev det varken riddarfilm eller surölsbryggning, men dock en ordinarie öl, en storkotbüsser.

Vad i allsin dar är detta? Låt mig förklara genom att hänvisa till för länge sedan när jag bryggde en vanlig kotbüsser. För den som inte orkar läsa hela blogginlägget så är kotbüsser en kölschliknande öl som bryggdes med såväl vetemalt, omältat havre, muscovadosocker och honung. Notera tempuset, då detta inte är en öl som följer Reinheitsgebot direkt. Men kotbüsser beröredes ej av den sistnämnda förrän tyskland enades under andra halvan av 1800-talet. Då försvann den helt, och mig veterligen har den ej återuppstått utöver några enstaka öl från amerikanska mikrobryggerier. Och numera faktiskt även från ett tyskt.

Det här blir en alltså en imperialiserad* variant. Det innebär främst att man skruvar upp alkoholhalten. Sedan verkar det finnas lite olika skolor huruvida man ska skruva upp andra egenskaper också. Till exempel att bomba på med kryddor i en imperial wit. I detta fallet skulle man då kunna skruva upp honungen och/eller muscovadosockret, och ingetdera tilltalade mig. Däremot kan det fortfarande finnas en poäng i att försöka matcha den ökade alkoholhalten på något sätt, och jag föll för att skruva upp humlemängderna. Inte på någon slags imperial pilsner-nivå, men det blev 100 g av min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,075
  • FG 1,010
  • ABV 9,0 %
  • SRM 5
  • IBU 30
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg vetemalt
  • 500 g havreflingor
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk laktol (80 %)
Infusionsmäskning i en knapp timma vid 66 C.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 50 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 50 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 400 g ljust muscovadosocker i 20 minuter
  • 250 g honung vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter.
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1007 (halva jäskakan från gammelölet)
  • vid 18 C i 5 dagar
  • vid 21 C i 7 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaskamed strösocker, 5 g/l.


* Jag har tidigare kallat imperial pilsner för stormaktspilsner, lite inspirerat av Närkes Stormaktsporter, vilket är en imperial stout/porter.

tisdag 27 december 2022

Brygd #207: Gammelöl

 

Jag föredrar min gammelöl färsk.

Det är dags för överjäst tysk öl igen. Det var ett tag sedan jag bryggde altbier, så jag gick tillbaks till motsvarande bok i Brewing Classic Styles-serien. Den är skriven av Horst Dornbusch som är ökänd som lite av en charlatan; framförallt Ron Pattinson har sågat en del av hans alster längs fotknölarna. Vad gäller det som jag är intresserad av här - hur kommersiella recept ser ut - utgår jag dock ifrån att han lyckats prata med bryggare och fått ut någon slags relevant information.

När jag läser recepten slås jag av hur små mängder humle som används sent i koket, total ungefär runt 2 g/l. Jag har alltid sett altbier som ett humligt öl, men det verkar framför allt gälla bittergivorna, lite som för pilsner. Dock ska man ha klart för sig att större bryggerier har bättre utbyte, och jag anar att hänsyn kanske inte har tagits till det. Dessutom använder jag allmänt betydligt mer humle i mina recept än klassiska tyska, belgiska och brittiska stilar.

Data:

  • Volym 25 l
  • OG 1,048
  • FG 1,010
  • ABV 5,1 %
  • SRM 18
  • IBU 40
Mäskning:
  • 2 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
  • 400 g CaraMünchner III
  • 100 g Carafa Special I
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk laktol (80 %)
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 50 g tettnanger i 20 minuter
  • 50 g tettnanger vid kokslutet
  • 1 krm Protaflock i 20 minuter
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1 l förkultur)
  • 4 dagar i 18 C
  • 6 dagar i 22 C
Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

onsdag 14 december 2022

Hembryggningsviskleken

 

Engelbert Humperdinck ska det ju vara.

I förskolan (eller var det lågstadiet?) fick vi vid något tillfälle ägna oss åt viskleken. Vi satte oss i en ring, turades om att starta, och den som startade viskade något i örat på en av de bredvid. Detta skulle sedan vidarebefordras medelst viskning i örat på nästa tills det hela återvände till den som startade det hela. Vid det laget hade ofta meddelandet förvanskats nästan till oigenkännlighet. Bakom det skojiga fanns det förstås en pedagogisk poäng; att muntligt spridda påståenden förvanskas när de sprids i flera led, och att man inte ska lita på sådant. Naturligtvis var upplägget inte helt realistiskt då de flesta medvetet förändrade meddelandet. Därmed överdrevs förstås effekten. Men effekten finns där ändå, och den är högst påtaglig i alla möjliga sammanhang.

Hembryggningen är förstås inte undantagen. Jag ska dra några exempel nedan där jag gissar* att fenomenet i alla fall delvis har bidragit. Sedan finns det förstås andra mekanismer som håller felaktiga föreställningar cirkulerande. Ibland är det tvärtom så att felaktigheter spids helt oförändrade. I dessa fall tror jag det kan hänga ihop med att felaktigheterna helt enkelt är enkla och lätta att komma ihåg. Det som förenar exemplen nedan är att den bakomliggande ursprungskällan såväl som sanningen är mångfacetterad. 

Jästid

När jag började brygga var en vida spridd tumregel att ölen skulle jäsa i två veckor (gärna med en omtappning i mitten också). De flesta insåg nog att det var väl tilltagen tid, och många inklusive undertecknad kortade ner tiden när man t.ex. jäste med snabba jäster som t.ex. US-05.

Men några år senare - kanske runt 2015 - började det bli allt vanligare att se betydligt längre jästider. Ofta motiverades dessa med att "jästen behöver tid att städa upp efter sig". Jag anar att detta har sitt ursprung i boken "Yeast". I ett avsnitt diskuteras jästider, och det klassiska rådet** att låta ölet jäsa i en vecka för att sedan flaska kommenteras ungefär i stil med: "This is not always the best advice. The yeast needs ample time to clean up after itself". Ett exempel ges också där ett bryggeri hade problem med diacetyl i en del av sina öl. Av någon av författarna fick de då rådet att låta ölet stå ett par dagar extra innan kylning, och problemet försvann.

Man kan här notera några saker. Till att börja med hävdar inte författarna att en vecka alltid är för kort tid i jäskärlet, utan att det i vissa fall kan behövas mer till. Oklart hur ofta. Vidare specificeras inte hur mycket "ample time" innebär, men med tanke på diacetylexemplet så verkar ju det rimligare att det handlar om dagar än veckor.

Men veckor var det som gällde framför allt i amerikanska hembryggarfora,  och det spred sig även till Sverige. En vanlig regel var "minst tre veckor", vilket man ofta kunde se i svenska hembryggargrupper och -recept. Ett tydligt exempel är i Omnipollos bryggbok där just tre veckor ges i deras egna klonrecept. Men treveckorsrekommendationen dömdes av vissa ut som otillräcklig, och flera månader i jäshinken kunde man ibland se vissa propsa för. Utöver eventuellt visklekseffekt kan man även ana två andra fenomen här. Dels en tendens att vilja övertrumfa varandra, och dels den här fäblessen för långa processtider kombinerat med floskler om att "öl måste få ta tid", "man ska inte stressa fram öl" eller "tålamod är bryggarens bästa vän".

Mer om jästid

Någon gång mot slutet av 10-talet började de värsta överdrifterna lägga sig, och från flera håll började idén om en längre period av "uppstädning" ifrågasättas. Trots allt kan man studera typiska koncentrationskurvor av de viktigaste jäsbiprodukterna som behöver reduceras hos grönöl - acetaldehyd och diacetyl. Där ser man tydligt att koncentrationen toppar under den kraftigaste jäsningen eller strax därefter. För att sedan avta snabbt när FG börjar närma sig och kraftigt plana ut strax därefter.

Jag frågade Carl-Fredrik Tiger - huvudbryggare på Dugges och en av de som vet mest om jäst i Sverige - om hur länge man behöver vänta från det att FG har nåtts tills reduceringen av jäsbiprodukter borde vara tillräcklig och man kan paketera. Han svarade 3-4 dagar om jästen var i bra skick och man har bra jäsrutiner. Och om de sistnämnda kriterierna ej är uppfyllda och man i detta läge fortfarande har märkbara nivåer av oönskade jäsbiprodukter så kan situationen förvisso förbättras med ännu mer tid. Men det går ytterst långsamt, och man kan inte räkna med att det ska bli helt bra inom rimlig tid.

Notera alltså att om man mäter SG dag 7 (säg) och därefter uppmäter samma SG-värde dag 10 eller 11 så är det bara att flaska. Denna regel om stabilt SG i 3-4 dagar började jag propagera för i olika hembryggningsgrupper och lyckades uppnå en viss spridning. Säkert är det fler som oberoende har bidragit till att denna uppfattning har fått bra fäste i hembryggningskollektivet, även om olika idéer om minst 3 veckor i jäshink fortfarande lever kvar. Dock har det numera blivit 2-3 dagar eller t.om 1-2 dagar. Det kan förstås bero på att det kommer från helt annat håll, men jag misstänker ändå att viskleken kan ha bidragit. Jag tror inte det spelar någon större roll heller.

Förkultur på torrjäst

De två första exemplen var måhända inte några klockrena exempel på viskleken. Men nu kommer ett sådant. Vi får åter vända oss till boken "Yeast" för originalpåståendet. På s. 133 menar författarna att man normalt sett inte gör förkultur på torrjäst. Cellerna har redan välfyllda reservdepåer och en förkultur riskerar bara att förbruka en del av dessa. Och oftast är det säkrare, enklare och billigare att köpa fler påsar om man behöver fler jästceller. Förutom det där med billigare, så tycker jag det är ett rimligt synsätt.

Men via viskleken har det snarare blivit att man aldrig någonsin ska göra förkultur på torrjäst. Och det är förstås att dra det hela några varv för mycket. Till att börja med så kan man behöva köpa uppåt 10 påsar W-34/70 om man ska t.ex. ska brygga 100 l dubbelbock. Med tanke på vad ett paket av denna jäst kostar är det fullt rimligt att göra förkultur på ett paket i stället. Den lilla vitalitetssänkning som eventuellt inträffar är knappast något att bekymra sig om. Däremot känns det tveksamt att göra förkultur på en påse i stället för att köpa två. I så fall kunde man hellre bara slänga i sitt enda paket som det är. Ett annat fall där förkultur till och med kan vara att rekommendera är om man har ett utgånget paket. Precis som ej purfärsk flytande jäst borde förkulturen i detta fall boosta vitaliteten.

Karamellmalt

Det sista exemplet tar jag från tumregeln att använda max 5 % karamellmalt när man brygger ipor. Jag tror jag första gången såg det i Jamil Zanaisheffs "stilguider" i Brew Your Own. Det är väl också ett rimligt råd som säkert följs i en övervälgigande majoritet av alla ipor som bryggs. Även om jag själv inte drar mig för att använda betydligt mer.

Men detta råd har sedan förvanskats till att man aldrig ska använda mer än 5 % karamellmalt. Och det är förstås befängt. I öl som bitter och altbier är det fullt normalt att använda upp till 10 % karamellmalt, och i ännu mörkare öltyper som red ale o.s.v. kan man använda ännu mer.

Uppdatering:

Jag får erkänna att jag själv något har förvanskat vad som sägs i "Yeast" om jästider. Jag plockade just det ur minnet, men när jag kontrolläser (s. 69) så sägs inget om några "dagar" extra i diacetylexemplet. Däremot är det en fullt rimlig gissning - t.om. den enda rimliga - utifrån faktiska jästider i kommersiella bryggerier. Vidare så används inte ordet "ample", det måste jag ha sett i något annat, liknande, sammanhang. Slutligen så används inte "not always" om sjudagarsregeln, det är ett dåligt råd helt enkelt. Det innebär ju dock fortfarande inte att sju dagar alltid skulle vara för kort. Adderar man tidsangivelserna som ges för de olika jäsfaserna i detta avsnitt så får man det till att författarna anser att en jäsning tar 3-14 dagar.

Efter att ha läst lite noggrannare tycker jag nog att detta avsnitt inte är helt bra skrivet. Råden för hur man ska avgöra när det är dags att paketera är ganska vaga och något motsägelsefulla. Författarna skriver bland annat att man ska vänta tills jästen inte visar några tecken på aktivitet utan att tydliggöra vad som avses med detta. Kanske kan det ha bidragit till den här helt felaktiga idén att man måste vänta till bubblandet i jäsröret har upphört. Regeln med 3-4 dagar med samma SG tror jag är ett bättre sätt.


* Det är förstås svårt att med full säkerhet veta att det har skett en ackumulerad förvanskning av ett visst ursprungspåstående vid upprepad muntlig transkribering.

** Jag undrar dock var detta råd har förekommit, jag har aldrig sett det. Kanske i amerikanska hembryggningskit?

söndag 6 november 2022

Brygd #206: Gudsdalens tripel

 

Valle de dios i trippel bildbredd.

Senast jag gjorde en tripel var jästen (WLP530) hyperaktiv och det blev inget vidare. Nu hoppas vi på ett nytt försök med WLP545, även om jag är lite orolig för att min källare inte är sval nog på grund av den milda hösten. I övrigt är det inga större förändringar receptmässigt, utöver lite mindre mängd och annan humle.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,080
  • FG 1,005
  • AVB 10,4 %
  • SRM 2
  • IBU 30
Mäskning:
  • 6 kg pilsnermalt
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra
Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (halva jäskakan från Blondinen)
  • vid 23 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 7 dagar
  • 700 g strösocker tillsatt efter 4 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning (2022-12-05):

Med tanke på hur mycket acetaldehyd som blondinen doftade vid flasktappning var jag lite orolig för denna. Högre OG ger ju normalt mer jäsbiprodukter, men här var det faktiskt så att jag är osäker på om jag känner någon acetaldehyd alls. Dock kanske den finns där i en allmän fruktighet, samt viss kryddighet och örtighet från såväl jäst som humle. Den jäste ut med minst 5 punkter mer än vad jag hade tänkt, och en viss eldig alkoholton finns där också. Jag hade för avsikt att testa den mot Westmalle Tripel, men typiskt nog finns den inte på SB längre. Men jag tror faktiskt att min version hade vunnit detta. Jag är ju ingen stor fan av ur-trippeln.

Gudsdalen vs. Westmalle:

Någon vecka efter jag skrev bedömningen ovan gick jag in på Ölstudion och botaniserade. I den belgiska avdelningen ser jag då plötsligt Westmalle Tripel på storflaska (75:a). Jag mindes att jag hade sett den förut, men jag hade uppenbarligen glömt (eller förträngt?) dess existens. Nåväl, en så stor flaska av en öl som jag inte gillar särskilt mycket är kanske inte helt vettigt att köpa, men vad gör man inte för vetenskapen?

Utseendemässigt är de ganska lika vid upphällning. Båda är halmgula och klara, men Westmalle har en del små "floaters" trots att jag bara hällt upp knappt hälften av flaskans innehåll. Båda har snygga vita skum, men Westmalle är faktiskt ännu snyggare. Men tack vare partiklarna i den sistnämnda tar Gudsdalen hem utseendematchen.

På aromsidan vinner Gulddalen klart. Visserligen finns det en viss alkoholisk ton hos Gudsdalen, men den är inte störande som hos Westmalle. Den sistnämnda har ocsså en del gummiaktiga fenoler som inte är helt önskvärda. Det enda plusset för Westmalle är en snyggare brödig maltighet.

I övrigt är torrhet, beska och kolsyra identiska mer eller mindre. Att Gudsdalens är mycket godare märks tydligt på åtgången i de båda glasen, och halva innehållet i Westmalle-glaset åker tillsammans med resterande ölet i 75:an rakt i vasken. Det blev en enkel seger för Fabrikörn här, och jag kom på medans jag satt och provade att S:t Bernardus Tripel ibland finns på Ölstudion. Den är en betydligt bättre öl och kan nog bli svår att slå.

Men i nuläget så knaprar Fabrikörn alltså in jämfört med senaste matchen, och ställningen är nu således Fabrikörn - Omvärlden 42 - 44.

tisdag 1 november 2022

Brygd #205: Gudsdalens blondin

 

Valle de Dios i Dominikanska Republiken.

Nu är det dags att prova en ny belgisk jäst! Jag har haft ögonen på den länge, men det har alltid kommit andra belgojäster i vägen. Jag pratar om WLP545 som av White Labs beskrivs så här

From the Ardennes region of Belgium, this classic yeast strain produces moderate levels of ester and phenolic characters, often described as dried sage and black cracked pepper. High attenuation results in a dry finish ideal for high gravity beers. This strain is recommended for dark strong ales, abbey ales and seasonal specialties like Belgian holiday ales.

Man kan fundera på vilket ursprung jästen kan tänkas ha. Achouffe kanske är det första man tänker på, men WLP550 brukar anges ha sitt ursprung därifrån. Ett förslag som jag såg i en diskussionstråd är att det skulle kunna vara bryggeriet Val Dieu, vilket skulle kunna stämma överens med smakbeskrivningen ovan. Öl från Val Dieu brukar vara eleganta med diskreta estrar och fenoler, och jag tycker i synnerhet att de gör väldigt snygga ljusa öl. Så det tar jag fasta på, om inte annat i namnet.

På humlesidan var jag lite osäker först då jag ej fick tag på savinjski golding som är min standardhumle för belgiska öl. Men plötsligt kom jag på att hallertauer mittelfrüh kan funka bra i ett belgiskt öl med subtil karaktär.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,050
  • FG 1,007
  • ABV 5,7 %
  • SRM 2
  • IBU 35
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 500 g krossat vete
  • 1 tsk laktol (80 %)
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (1 liter förkultur)
  • vid 22 grader i 10 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning:

Vid flasktappning märkte jag till min stora besvikelse att det fanns en krafttig ton av acetaldehyd. Vilket är lite märkligt då jästen verkade pigg i övrigt, och jäsningen inte skedde jättevarmt. Ännu mer märkligt är det då trippeln inte alls hade sådana toner vid flasktappningen. Jag hoppades dock att det kunde lägga sig lite under flaskjäsningen.

Och lite så blev det, men det finns fortfarande väl mycket acetaldehyd kvar. Där bakom finns det lite trevlig fruktighet och fina örtiga toner från humlen. Avslutningen är torr med en tydlig beska. Utseendet är det inget fel på med en aning disighet och ett fint skum. Men väldigt synd på den något obegripliga acetaldehyden. Detta är nog inte en jäst jag kommer använda igen.

söndag 30 oktober 2022

Pseudolambik #44

 


Efter över 40 lambikbryggningar är det märkligt att det fortfarande finns någat att skriva i de här inläggen utöver ren data. Men alltid är det någon detalj jag skruvar på. Denna gång är det humlen. Jag har märkt att mina lambikar har blivit väl beska ibland med 100 g humle, samt att syran blir i lägsta laget emellanåt. Därför ska jag köra med 50 g humle de närmaste två bryggningarna.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,056

Mäskning:

  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg krossat vete
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:
  • 42 C
  • 56 C
  • 68 C
  • 74 C
  • 82 C
Kok: 

Tvåtimmarskok med 50 g gammal (mars 2017) oxiderad humle.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med bottensatserna från sats 41.