söndag 26 november 2023

Brygd #212: Vintervärmare

 

For all my fans out there.

Det blir nionde gången gillt för en vintervärmare. Denna gång beslutade jag mig för att skippa muscovadosockret och förlita mig helt på karamellmalter i stället. I övrigt är det mesta sig likt med bramling cross som aromhumle.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,060
  • FG 1,0XX
  • ABV X,X %
  • IBU 30
  • SRM 22
Mäskning:
  • 4 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 1 kg karamellmalt (SRM 75)
  • 300 g karamellmalt (SRM 120)
  • 2/3 tsk mjölksyra
  • 1 tsk kalciumklorid
Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 50 g bramling cross i 20 minuter
  • 50 g bramling cross vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet.
Jäsning:

Med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Humlehuvud)
  • vid 17 C i X dagar
  • vid 20 C i X dagar

tisdag 21 november 2023

Brygd #211: Humlehuvud

 


Nu blir det en repris. Jämfört med sist valde jag att brassa på med ännu mer cascade. Mer cascade åt folket! Jag köpte jästen ganska tidigt under hösten då jag såg att det fanns ganska få paket kvar. Det var kanske en klok åtgärd då den i skrivande stund är slut på humle.se. Problemet var bara att den hann bli en smula gammal med bäst före-datum i mitten av december. Men jag trodde att en förkultur två dagar innan den tänkta bryggdagen skulle fixa biffen. Tji fick jag. Jag fick ställa in bryggningen och började fundera på en reklamation. Morgonen efter visade dock förkulturen de första livstecknen. Eftersom jag hade fullt upp resten av veckan valde jag att skjuta upp bryggningen en hel vecka till dagens datum. Då hann jag dessutom låta förkulturen jäsa ut, hälla ut ölen (som inte hade några tveksamma smaker) samt stega upp en ny förkultur dagen innan. Och den tog sig på några timmar. Det blev ännu ett utmärkt exempel på nyttan av att göra förkultur på flytande jäst som inte är purfärsk.

Data:

  • Volym 23 l
  • OG 1,043
  • FG 1,0XX
  • ABV X,X %
  • IBU 40
  • SRM 5
Mäskning:
  • 4 kg maris otter
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 50 g cascade i 20 minuter
  • 100 g cascade vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1469 (1 l förkultur)
  • X dagar i 18 C
  • X dagar i 21 C


söndag 22 oktober 2023

De bästa dödsmässorna

 


Äntligen stod organisten i predikstolen. Johannebergskyrkan i Göteborg var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla åhörare, musiker ur Göteborgssymfonikerna samt nästan 100 sångare i en projektkör. Själv stod jag längst bak i tenorstämman när organisten tog till orda:

- När tänkte du på döden senast?

Denna uppfordrande fråga* gjorde säkerligen att organisten fångade de flestas uppmärksamhet. Frågan var högst relevant, ty det var söndagen i allhelgonahelgen och strax skulle Brahms Ein deutsches Requiem framföras. Det latinska ordet requiem betyder vila, och mer specifikt är det den eviga vilan - requiem aeternam - som åsyftas.

Det fullständiga namnet för det musikaliska fenomen som inlägget ska handla om är Missa de Requiem, alltså en mässa för döda, eller dödsmässa som jag använde i titeln. Från början handlade det om musik till en katolsk mässa för de döda. Senare övergick det hela mer till att bli fristående musikverk, om än ofta framfört i kyrkor. Mozart Requiem är ett tidigt exempel på detta. Under senare delen av 1800-talet blev verken allt mer storslagna och renodlade konsertverk. Verdi, Berlioz och Dvorak är typiska exempel på detta.

Under 1900-talet blev variationen allt större. Det gjordes renodlade körverk igen, t.ex. av Pizetti och Howell. Britten gjorde sitt pacifistiska War Requiem med invävda dikter från första världskriget. Lloyd Webber gjorde sin version med inslag av popmusik. Det finns också versioner baserat på gospel eller jazz. Et cetera.

Vad utgör då ett bra requiem? Det finns en historia om en ung präst som rådfrågade en äldre kollega om hur man håller en bra predikan. Den äldre kollegan gav tre råd: (1) fånga publiken med en bra inledning (2) få till minnesvärd avslutning och (3) se till att det är så kort emellan dem som möjligt. Oavsett om historien är sann så är detta goda råd i många sammanhang**. Tillika för ett requiem, även om (3) kanske kan vara lite diskutabel. Jag kommer använda detta kriterium i tolkningen av att det ska vara intressant och engagerande hela vägen.

Som ni kommer se lyckas alla på min topp 5-lista väl med (1), och de flesta med (2) och (3). Utöver förstaplaceringen blir det nog inga större överraskningar för den som är någorlunda välbekant med denna "genre". 

5. Mozart

Först måste det påpekas för den inte redan känner till det. Mozart avled innan han hunnit färdigställa verket. Framförallt är det i den senare delen av verket som hans elev Süssmayer har slutfört Mozarts skisser, och i vissa fall lagt till helt egna delar. Vi återkommer till det.

Verket börjar suggestivt med ett Introitus i lugn tvåtakt i stråkarna och svävande stämmor i träblåset ovanför, varpå kören försiktigt träder in. Det hela är väldigt effektfullt och fångar effektivt lyssnaren. Därefter följer en snabbare fuga i Kyrie-satsen. Dessa delar är de enda som enbart tillskrivs Mozart.

Mittenpartiet är lite mer ojämnt i min mening med en del halvsega transportsträckor. I synnerhet gäller det solistpartierna. Jag tycker egentligen inte att det är någon uppenbar skillnad mellan de satser där Mozart har varit inblandad och de som är helt skrivna av Süssmayer. Här finns också fantastisk musik, t.ex. Confutatis och övergången till Lacrimosa. Den sistnämnda har för övrigt fått någon slags populärkulturstatus och används emellanåt i reklamsammanhang. Just för Lacrimosa så står det väldigt tydligt att Mozart har komponerat de första åtta takterna och Süssmayer resten. Åter kan jag inte påstå att jag tycker det blir sämre när den sistnämnda tar över, även om det förvisso är Mozart som står bakom det fantastiska introt.

Dock får Süssmayer ta på sig det ganska trista slutet (Communio) där han helt sonika efterapar inledningen, om än med annan text och några smärre förändringar. Att återanvända material i ett musikverk är inget konstigt i sig, men här görs det utan finess och blir bara ett antiklimax. Och det är delvis orsaken till att det bara blir en femteplats.

4. Fauré

Inspirerat av Ein Deutsches Requiem (se nedan) fokuserar Gabriel Fauré mindre på domedagsbasuner, och mer på tröst och det ljuva efterlivet. Själva strukturen är också samma med sju satser, baritonsolo i tredje och sjätte satsen, samt sopransolo i fjärde.

Inledningen i Introitus är anslående med unisont D i fortepiano*** i orkestern, följt av ett av de vackraste d-mollackorden i musikhistorien, som bara svävar i rymden. Enkelt men genialt.

Det finns egentligen inga svaga punkter under det relativt korta verket (drygt en halvtimma tar ett genomförande). Min personliga favorit är Agnus Dei. Dels för att tenorerna får glänsa. Men framförallt för den läckra moduleringen från C till Ab i mitten. Och för hur snyggt inledningstemat därefter återkommer i slutet av satsen.

Slutet är ett ljuvligt In paradisum med en änglalik sopranstämma som välkomnar en till pärleporten. Och så avslutas det hela lika vackert, stilla och svävande som det började. Fast nu i D dur.

Ska man anmärka på något så är det kanske att helheten lite grand stryker lyssnaren medhårs. De riktiga topparna är heller inte lika många som hos de högre upp i listan.

3. Verdi

Guiseppi Verdi är i mångt och mycket en operakompisitör. Vilket ganska tydligt avspeglas i Requiem som är hans mest kända verk tillsammans med operor som Nabucco, Aida och La Traviata. Musiken är dramatisk och känslofylld, med ganska omfattande solistinsatser. Detta tillsammans med att han chockerande nog använde kvinnor som två av solisterna gjorde att verket framfördes i konserthus snarare än i kyrkobyggnader, vilket för tiden var något nytt.

Inledningen är läckert stilla med en cellostämma som spelar en enkel melodisk figur i piano pianissimo, varpå resten av stråkarna tyst hakar på och kören träder in och visksjunger "Requiem". När jag var med som korist och framförde verket med Göteborgs Symfoniker 2015 så avbröts just detta ställe av en ringande mobiltelefon. Dirigenten valde då att starta om varpå telefonen ringde igen. Till slut fick vederbörande tyst på sin telefon och den tredje starten lyckades.

Verkets mest kända stycke är det svavelosande Dies irae som har använts en del kommersiellt i reklam. Denna musikaliska figur återkommer senare på ytterligare två ställen. Allmänt finns det mycket fantastisk musik i verkets inre delar. Men det är stundtals också aningen segt, i synnerhet i de långa solistpassagerna. Och verket är väldigt långt i sin helhet.

Avslutningen är dock makalös med fugan i Libera me som utmynnar i en maffigt crescendo. Därpå följer en vindlande färd nedåt i såväl volym som tonhöjd tills kören får ligga som en svag ljudmatta på en C-treklang, medan sopransolisten deklamerar om befrielse från den eviga döden. Det bästa slutet på denna lista, men lite för lång väg dit för att hamna längst upp.

2. Brahms

Detta verk skiljer sig en hel del från de övriga på listan. Framförallt är texterna helt annorlunda. I stället för de klassiska latinska texterna som använts tidigare (med små variationer) letade Brahms upp olika texter från bibeln med teman som tröst för de sörjande och livets seger över döden. Och på tyska, därav titeln på verket, Ein Deutsches Requiem.

Inledningen är åter fantastisk med kontabasar som svagt ligger och pumpar på ett lågt F för att sedan följas av cellisterna och allt fler instrument i ett intrikat intro som mynnar ut i att kören inträder med ett stilla "Selig sind".

Verkets höjdpunkter kommer annars i andra och tredje satsen. Som flera av de andra "inre"satserna börjar de med tvivel, ängslan, en vädjan eller en fråga. För att sedan avslutas med ett triumferande positivt budskap. I slutet av andra satsen låter det som jag föreställer**** mig det skulle låta om man hamnade i himlen och en kör av änglar sjöng för en.

Tredje satsen börjar lite trevande med ett barytonsolo. Mitt i kommer ett utbrott av ångest från körens "wer soll mich trösten", följt av ännu ett stycke himmelsk änglasång som landar på ett D-durackord. Här skulle det hela mycket väl kunna ha slutat, men i stället följer höjdpunkten i hela verket; en fuga som samtidigt är svängig och makalöst vacker, och några minuter senare landar vi till slut på ett D-durackord i alla fall. Hela sekvensen kan man höra t.ex. här.

Finns det inga svaga ställen då? Egentligen inte. Hela verket är dock ganska långt, en timma och en kvart ungefär, och intresset kanske inte hålls på topp hela tiden. Om något hade man kunnat hoppa över sista fugan i sjätte satsen, det blir faktiskt lite tjatigt till slut. Framför hade det varit skönt att slippa som sopran eller tenor; även skickliga körer kan låta trötta när man kommer till sista satsen. Som är en passande avslutning, stilla och vacker, lite som en spegling av första satsen.

1. Duruflé

Detta är kanske det mest okända verket på listan. Det är också det nyaste, mer exakt från 1947. Det är det enda i listan som jag varken har framfört eller hört live i en fullskalig version*****. Det framförs helt enkelt inte lika ofta som de övriga. Vilket är lite synd.

Det melodiska materialet är taget från urgamla gregorianska hymner. På detta läggs sedan delvis suggestiva klanger, och det hela får närmast en överjordisk känsla. Precis som Faurés version är det också föredömligt kort.

Introitus i d-moll är förtrollande med svaga och snabba slingor i stråkarna, varovanpå herrstämmorna sjunger Requiem-temat och damstämmorna svävar lätt ovanför. Det hela övergår i Kyrie i F-dur som slutar med ett otroligt snyggt outro.

De inre delarna av verket saknar egentligen svaga partier. Det skulle möjligen vara Lux Aeterna, men det är så kort så det spelar ingen roll. Vilka satser som är favoriter varierar lite, men Sanctus var det som fångade mig första gången. De senaste lyssningarna har jag fastnat mycket för Libera me. Båda dessa delar har varsitt av de få fortissimo-utbrotten i verket som i övrigt mest går i tysta nyanser.

Det hela avslutas med ett läckert In paradisum som inleds med ett kluster i orgeln vilket sedan mynnar ut i änglasång från damstämmorna. Men halvvägs in ändras karaktären; harmonierna blir dissonanta och skaviga, med en vag känsla av ångest. Man börjar undra om det egentligen är så underbart där uppe i paradiset. Men friden hinner ändå infinna sig innan det hela avslutas något udda på ett F#9. Vilket gör att det hela inte känns riktigt avslutat. För mig tolkas det antingen som ett stort frågetecken, alternativt som en gestaltning av evigheten. När jag första gången hörde stycket live - i orgelversionen - så blev publiken mycket riktigt förvirrad över om musiken faktiskt var slut. Till slut ropade körledaren från orgelläktaren "nu kan ni applådera".

Lyssning

Jag ska inte ge en komplett lista av lyssningstips, för jag har inga favoritinspelningar för alla verken ovan. Men några tips kan jag dela med mig. För Faurés Requiem tycker jag denna live-version är rätt maffig. Jag har ju redan länkat till denna live-video för Ein Deutsches Requiem, men den bästa inspelningen jag vet är denna med Radiokören. För Duruflés Requiem tycker jag det är svårt att hitta en riktigt bra inspelning, men denna live-video med Warzawas Symfoniorkester respektive symfoniska kör tycker jag är den bästa.

Sedan är detta musik som helst ska upplevas live. Och i och med att Allhelgonahelgen närmar sig så brukar det dyka upp diverse konserter i Svenska Kyrkans regi. Det är bara att hålla utkik. Dessa är ofta gratis eller med en högst rimlig inträdesavgift. Är man beredd att lägga ut ett halvt lakan så ger GSO och GSK Verdis Requiem nästa helg. Och jag såg i mitt FB-flöde att Erik Ericssons Kammarkör tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester ska framföra Ein Deutsches Requiem samma helg.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från en intressant kuriositet, nämligen att två av kompositörerna närmast är att betrakta som ateister (Verdi och Brahms), en verkar ha varit på sin höjd måttligt religiös (Mozart), medan de två övriga var djupt religiösa. Religiositet verkar alltså inte vara ett krav för att skriva bra sakral körmusik. Och inte för att uppskatta den heller!

* Den travesterar en berömd textskylt över en av ingångarna till Stampens Kyrkogård i Göteborg, som visas i bilden ovan.

** I synnerhet när man ska hålla tal på bröllop eller liknande.

*** Egentligen ett fortissimo följt av pianissimo, men jag hittar inget ord för det. Fortissimopianissimo?

**** Med ett rejält mått ateistiskt suspension of disbelief

***** Flera av dessa verk finns i olika sättningar. Faurés requiem finns i diverse versioner för mindre orkestrar. Duruflé skrev inledningsvis sitt requiem för orgel, men skapade sedan olika orkesterversioner. Och Brahms arrangerade sitt requiem för två pianon.


söndag 8 oktober 2023

Cider anno 2023

 

Bara att följa skylten.

Inför årets cidersäsong anmälde två medlemmar i Brasse-kollektivet intresse för att medverka. Låt oss kalla dem I. och M. i sann Kafka-anda. Vi fick inte till tiderna så att alla kunde vara med samtidigt hela tiden, men det var alltid minst två personer med vilket gör att det går mycket snabbare och smidigare, såväl med plockningen som med pressningen.

Version 1 (pressning 2023-09-24)

Här gav jag och I. oss ut i naturen och plockade en massa vilda eller förvildade äpplen med olika karaktär. När vi sedan hade börjat krossa dessa gav vi oss på trädet på bakgården som har haft ganska få äpplen i år. Men de var desto större, vilket kanske har att göra med det myckna regnandet under augusti och i viss mån även september. Vi lyckades snabbt skaka ner 8 kilo.

Det var initialt knappt 20 C på vinden där jäsningen sker vilket är lite högre än vad jag hade önskat. Efter en vecka hade det dock sjunkit något.

I samband med pressningen av version 3 behövde vi jäshinken som denna version jäser i. Därför bestämde vi oss för att föra över på corneliusfat och tillsätta jässtopp, trots att SG 1,017 var lite högre än vad vi hade tänkt. Men det blir nog en bra halvsöt cider på 4,3 %.

Ingredienser:

  • 17 kg vildäpplen med låg syra och hög beska
  • 27 kg vildäpplen med hög syra och måttlig beska
  • 8 kg trädgårdsäpplen (aroma)
  • 1 paket Lalvin 71B
  • 1 paket jässtopp
Data:
  • Volym 26 l*
  • OG 1,049
  • FG 1,017
  • ABV 4,3 %
Provsmakning (2023-10-25):

Cidern flaskades för två dagar sedan, och vi hade visst strul med mottrycksfyllaren. Så jag var lite nyfiken på kolsyrenivån, men det var hyfsad sprutt på bubblorna. Det finns en lätt disighet, men inte så att det stör mig.

Smaken är ren äpplig, både med lite mogna och kartiga toner. Tror att det är de beska vildäpplena som främst står för det förstnämnda. Syran är markant och det finns en diskret tanninbeska också i bakgrunden. Sötman känns oväntat måttlig med tanke på FG, men det är nog den relativt höga syran som ger den effekten. Allt som allt är det en välbalanserad och lättdrucken cider. Jag hade dock gärna haft lite lägre syra om jag fick ändra på något. Lite större andel bittra vildäpplen nästa gång vore att föredra. Men vi plockade det som fanns i princip.

* Vi fick egentligen ut 29 liter must, men då hinken bara rymmer 30 l så tog vi 3 l ren must för snar konsumtion.

Version 2 (pressning 2023-09-27):


Här var det lite sämre koll på äpplena. M. hade plockat såväl vilda äpplen som trädgårdsäpplen och vildpäron i lite oklara proportioner. Så jag gissar lite om detta nedan. Själv plockade jag snabbt 20 kg vildäpplen från ett ställe jag inte har rädat sedan 2020. Men det fanns såväl söta och aromatiska äpplen  - bl.a. från ett träd som jag inte minns hade det - som syrliga och bittra äpplen. I. dök också upp med ett knappt kilo äpplen från ett tyvärr ganska urplockat träd. Det blev hela 36 liter must totalt och vi valde att dela upp härligheten. M. fyllde ett corneliusfat med 16 liter för keevning. Låt oss kalla detta delsats B.

Övriga 20 liter- delsats A följdriktigt -  pytsade jag i två 11-liters Better Bottle och hällde i ett paket 71B. Jäsningen skedde vid dryga 15 C i det omgivande rummet. Efter att jäsningen lugnat ner sig valde jag att spetsa med 5 liter från förra årets version 1 (2022:1) av tre skäl:
  • för att få upp SG något
  • för att få lite mer beska
  • för att fylla upp BB-kärlen
Ingredienser:
  • 30 kg vildäpplen med varierande syrlighet och bitterhet
  • 25 kg trädgårdsäpplen
  • 5 kg vildpäron
  • 1 paket Lalvin 71B för delsats A
  • 5 liter från sats 2022:1 för delsats A
  • 1 paket jässtopp
Data:
  • Volym 36 l
  • OG 1,045
För delsats A blev dock sammanvägd data
  • Volym 25 l
  • OG 1,048
  • FG 1,015
  • ABV 4,4 %
Bedömning 2023-11-04:

Några dagar efter flaskningen så öppnar jag en första flaska för provning. Den hälls upp med ett fräsande skum som snabbt lägger. Utseendet är lätt disigt. Aromen har snygga mogna äppeltoner med en smula stallighet. Syran och beskan är tydlig men matchas fint av sötman. Väldigt gott, men jag tror den hade vunnit på aningen mindre syra och aningen mer beska. Värt att tillägga är att vi lade undan två halvlitersflaskor för att kunna tävla i nästa års SM.

Version 3 (pressning 2023-10-08):


På en höstens första riktigt krispiga dagar drog jag och I. ut och tömde några av våra favoritträd från tidigare plockningar. Bottensatsen från den omtappade 2023:1 var väl egentligen inte en jästkaka, utan snarare en liter cider med väldigt mycket jäst. Det borde dock vara tillräckligt för att jäsa 25 liter. Nu hade temperaturen dessutom droppat till dryga 10 C vilket gjorde att jäsningen gick betydligt långsammare än för sats 1 & 2.

Ingredienser:
  • 17 kg gröna, syrliga äpplen
  • 8 kg röda, aromatiska äpplen med låg syra och utan beska
  • 10 kg aromatiska gula äpplen med låg syra och hög beska
  • 10 kg syrliga och beska gulgröna äpplen
  • Jästkakan från version 1
Data:
  • Volym 25 l
  • OG 1,050
  • FG 1,017
  • ABV 4,4 %
Bedömning 2023-11-17:

Till slut blev även denna tredje version flasktappad, efter förkylningar och diverse andra förhinder. Den har fina äppelaromer med inslag av vild- eller cideräpplen. Såväl syra som beska är ganska påtagliga och sötman märks knappt av. En ganska ren och uppfriskande cider.




söndag 24 september 2023

Ekfatet Brasse - sista tömningen

 


Alla goda ting har en ände, utom korven som har två. Ett helt decennium har gått sedan Brasse-gänget samlades första gången och lade upp riktlinjerna för att köpa ett vinfat ihop. Namnet Brasse kom sig av att den folkkära skådespelaren precis hade gått bort.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Och tyvärr sakta eroderat det initiala engagemanget*. De senaste åren har det inte bara varit svårt att få medlemmarna att brygga sina andelar. Även att hämta sina andelar har suttit hårt inne. Vi insåg därför att nu var ett bra tillfälle att avsluta det hela, och till slut lyckades vi boka en tid den gångna helgen för att tömma fatet. Med hyfsad uppslutning.

Fatet och dess mikrobiologiska kultur kommer dock leva vidare hos Bearded Rabbit, så det är inte omöjligt att det kommer släppas kommersiella Brasse-öl i en inte allt för avlägsen framtid. Det återstår väl helt enkelt att se.

Varianter:

Med tanke på att vi hade ett helt fat att tillgå öppnade sig förstås möjligheterna att få igenom sina favoritsmaksättningar. Det blev väl dock inte så mycket fler varianter än vanligt i slutändan. Under kvällen tappades följande på fat och flaskor:

  • 60 l ren
  • 20 l torrhumlad med  200 g hallertauer mittelfrüh
För kommande flaskning om ett par månader sattes följande fruktlambikar
  • 20 l hallon (3 kg)
  • 40 l riesling (x kg druvor)
  • 40 l spätburgunder (12 kg druvor)
Notera att volymerna inte riktigt adderar till 220 l. Dels var fatet inte helt fyllt, vilket verkar ha gett ett litet extra bett i syran. Dessutom fanns det en rejäl jästkaka med tillhörande öl i botten av fatet.

Jag återkommer med provsmakningar allt eftersom.

Bedömningar:

Nu är cidermakandet och annat överstökat, och flaskorna har fått stå ett tag för att bilda kolsyra och förhoppningsvis rensa bort eventuell THP. Så det är dags att börja provsmaka även om fruktvarianterna inte har tappats än..

Ren variant (2023-11-20):

Hälls upp med ett snyggt men kortvaraigt skum. Smaken är elegant med grapefrukt och vag tropisk frukt, lite ekfat och annat. Syran är på en perfekt nivå, och en lätt beska kittlar tungan fint. En riktigt snygg suris, kanske den bästa rena årgången av alla.

Hallertauer Mittelfrüh (2023-11-22):

Denna hade en ganska märklig arom när vi provsmakade, nästan åt acetaldehyd. Kanske var det fortfarande mycket vegetativa aromer. Jag har ingen aning faktiskt, men det kändes trist då det var jag som hade propsat på denna variant. 

Nu smakar det betydligt bättre, men tydligt grundöl åtföljt av viss örtighet. Beskan känns mer påtaglig än i grundölet, åter ett vittnesmål om att torrhumling kan påverka upplevd beska. Inte så dumt alls, men mitt eget tidigare försök var nog snäppet bättre.


* Ett tag hade vi ju t.o.m. tre fat: Brasse, Eva och Magnus.

måndag 11 september 2023

Vilken är Sveriges ölhuvudstad?

 

Arboga?

När jag skrev om Stockholm för några år sedan snuddade jag vid huruvida Göteborg verkligen är Sveriges ölhuvudstad som det ofta hävdas. Jag gjorde en referens till RateBeers topp tio-lista vilken onekligen pekar åt det hållet, men framhöll samtidigt vad jag tyckte gjorde Stockholm mer intressant. Men kanske det sistnämnda mer handlar om nyhetens behag, ett slags gräset-är-grönare-fenomen.

Jag beslutade mig därför att göra en mer seriös analys. Jag blev inspirerad av Youtube-kanalen CityNerd, som bland annat presenterar topp 10-listor över städer ur olika aspekter baserat på statistiska data. Jag funderade många varv på vilka kriterier jag skulle använda, och det slutade med att jag presenterar olika varianter så att läsaren själv kan välja vilket som är mest relevant. Nu finns förstås risken att man då väljer den variant som bäst stryker ens förutfattade meningar medhårs. Därför rekommenderar jag att man tänker igenom vilka mått man tycker är mest relevanta innan man tittar på listorna i slutet.

Till att börja med valde jag att begränsa mig till de 10 största svenska tätorterna, samtliga med över 100 000 invånare. Dock valde jag efter lite eftertanke att ta bort den något märkliga entiteten "Upplands Väsby och Sollentuna" och i stället ta med 11:an Norrköping. Då den sistnämnda har betydligt fler ölställen var det nog ett bra drag.

Jag funderade sedan på att antingen betrakta alla ställen med betyg >70 eller enbart de med >80. Och jag landade som sagt i att presentera båda. Normalt brukar jag på mina resor fokusera på ställen i den sistnämnda kategorin. Det är där man hittar ställen som är värda att anstränga sig lite extra för att besöka. Men även i spannet 70-80 finns det riktigt bra ställen, och en fördel med att med dessa är att man får ett lite bättre statistiskt underlag. Av det sistnämnda skälet valde jag också bort ställen med färre än 5 betygsregistreringar.

Än knepigare är frågan om man bara ska titta på summan av betygen, eller dividera med folkmängden. Många skulle nog argumentera för det sistnämnda. Men fundera ett tag på om du föredrar en stad med 100 K invånare och ett 80-poängsställe eller en miljonsstad med nio 80-poängsställen. Det känns rätt givet att det sista är bättre rent ölmässigt. Samtidigt är det väl lika givet att den mindre staden är att föredra om båda har lika många bra ölställen. Jag skulle nog själv vilja se något slags aggregerat mått, men jag kom som sagt fram till att det är bättre att presentera dessa separat. Då kan man själv göra en övervägning hur man vill prioritera dem. Som sagt, gör det innan du läser vidare.

Ställen med betyg >80

Vi börjar med totalsumman av dessa betyg:

  1. Stockholm (1380)
  2. Göteborg (945)
  3. Malmö (451)
  4. Örebro (253)
  5. Helsingborg (160)
  6. Linköping (160)
  7. Uppsala (87)
  8. Norrköping (80)
  9. Västerås & Jönköping (0)
Jag valde att låta Helsingborg bli femma på listan och Linköping sexa trots att de hade samma totalpoäng. Skälen till det var att (a) jag inte kom på något bra sätt att få till delade placeringar i Bloggers punktlista och (b) Helsingborg har två 79:or. Jumboplatsen gick dock bra att ha delad, och här såg jag ingen anledning att leta efter något sätt att separera två så mediokra ölstäder.

Per 1k invånare blir listan i stället:
  1. Örebro (2,01)
  2. Göteborg (1,56)
  3. Helsingborg (1,40)
  4. Malmö (1,39)
  5. Linköping (1,38)
  6. Stockholm (0,85)
  7. Norrköping (0,80)
  8. Uppsala (0,53)
  9. Västerås & Jönköping (0,00)

Ställen med >70 i betyg

Här blir rankingen efter totalsumma
  1. Göteborg (4152)
  2. Stockholm (3788)
  3. Malmö (887)
  4. Örebro (683)
  5. Uppsala (671)
  6. Helsingborg (600)
  7. Linköping (517)
  8. Norrköping (373)
  9. Jönköping (145)
  10. Västerås (77)

Och per 1k invånare

  1. Göteborg (6,86)
  2. Örebro (5,42)
  3. Helsingborg (5,26)
  4. Linköping (4,46)
  5. Uppsala (4,07)
  6. Norrköping (3,81)
  7. Malmö (2,74)
  8. Stockholm (2,35)
  9. Jönköping (1,45)
  10. Västerås (0,60)

Diskussion

Jag kan inte påstå att jag tycker att det finns någon given vinnare. Men det var intressant att Göteborg faktiskt hamnade före Stockholm även utan normering med invånarantalet när vi tog med alla ställen med betyg 70+. Jag tycker nog att det är ett rimligare urval faktiskt. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta det måttet vilket jag kommer återkomma till.

Men först lite andra observationer. Det finns några städer som tillsammans med Göteborg överpresterar i förhållande till sin storlek*. Jag tänker då främst på Örebro, men även Helsingborg och i någon mån även Linköping. Och jag gjorde helt rätt som tog med Norrköping, som ju elegant undvek såväl jumbo- som nästjumboplatsen.

De sistnämnda har jag redan varit inne på, men det är värt att kommentera dem igen. Vad gäller Jönköping kan en förklaring möjligen vara att en betydande del av befolkningen är nykterister av religiösa skäl. Men varför Västerås har så dåligt med ölställen har jag ingen förklaring till.

Appendix: ännu ett mått

Jag gillar egentligen inte det jag ska göra nu. Nämligen att i efterhand göra ytterligare en analys. Men när jag skrev sammanfattningen insåg jag en brist i måttet att summera betygen. Problemet är hur själva betygskalan ser ut. En överväldigande majoritet av ställena har betyg i intervallet 50-100. Vanligast är nog 60-69, och därefter 70-79. Det innebär att den "egentliga nollan" är 50 vilket gör att skillnaderna lite grand suddas ut i betydelse.

Låt mig vara lite mer konkret. Skillnaden mellan ett riktig bra ställe och ett lite mer mediokert är 20 poäng. Men bara att ett ställe kommer med innebär mer än tre gånger så många poäng. Så man skulle vilja få det faktiska betyget att påverka mer. Ett sätt att uppnå detta är att transponera betygen till 0-50 genom att helt enkelt dra bort 50 poäng. Då får man följande lista:
  1. Göteborg (1402)
  2. Stockholm (1338)
  3. Malmö (337)
  4. Örebro (233)
  5. Uppsala (221)
  6. Helsingborg (200)
  7. Linköping (167)
  8. Norrköping (123)
  9. Jönköping (45)
  10. Västerås (27)
Så vi får samma rangordning även om några städer knaprar in på andra. T.ex. kommer Stockholm mycket närmare förstaplatsen, och det beror på att Göteborg hade betydligt fler ställen i intervallet 70-79. Men jag börjar luta åt att detta faktiskt är en bra rangordning av Sveriges ölstäder. Så jag kan lägga etiketten "Lokalpatriotism" till inlägget utan att skämmas.

* Det som man på engelska beskriver som "punch well above their weights".

söndag 13 augusti 2023

Den stora etanolresan

 

Vinvisdomsord från Moseldalen.

Jag har länge velat göra en bilresa genom södra Belgien, nordöstra Frankrike och sydvästra Tyskland för att passera klassiska öl- och vinproducenter. Olika saker har hela tiden kommit i vägen - senast pandemin - men i år blev det äntligen av. Till slut blev vi tre personer som satte oss i min V40 och drog ner.

Huvudfokus blev Ardennerna, Alsace och Moseldalen. Min ursprungliga vision var att även slänga in Champagne, men tidsramen på åtta dagar tillät inte det. Och med facit i hand hade det varit för ambitiöst i alla fall.

Detta inlägg kommer därför bli en slags kollektion av fristående mini-inlägg - ett för varje delmål längs vägen - som kan läsas var för sig. För en del av dem kommer det kanske ett längre inlägg om några år när ett längre besök har gjorts.

Som vanligt har jag använt RateBeer Places för att hitta bra ölställen på olika platser, så jag kommer inte göra någon detaljerad genomgång av dessa nedan utan hänvisar dit. Med något undantag så var toppställena väl värda att svänga förbi.

En annan allmän notering. Eller ja, allmän för vindestinationerna. Det fanns två varianter på provsmakning när vi besökte vinmakare. Dels kunde man få en mer gedigen provning där man satt ner och fick ganska detaljerade beskrivningar. Det kunde ofta kräva bokning och kostade en slant, men i bland fick man provningen på köpet om man köpte vin för en större summa. Den andra varianten var att man bara stod upp vid en bar eller ett bord och provade lite vad man ville. Detta var helt gratis, men det fanns väl en förväntan om att man skulle köpa med sig några flaskor (vilket vi också gjorde).

Hamburg

Tysklands näst största stad var ett bra stopp första dagen efter knappt nio timmars bilkörning. Som ölstad får jag lov att återkomma då toppställena ligger rejält utspridda geografiskt, och vi inte riktigt hade tid för att flänga runt.

I stället hängde vi först i stadsdelen S:t Pauli, där vi käkade pizza på den habila bryggpuben The Baby Goat. Området är annars mest känd för Reeperbahn som vad jag förstått ska ha blivit lite mer rumsren på senare år. Men det var fortfarande gott om strippklubbar, och det kändes allmänt väldigt turistiskt på ett störigt sätt. Avlägsnade man sig dock några kvarter hittade man i stället var lokalbefolkningen hängde vilket var mycket bättre.

Vi drog också förbi Elbphilharmonie och hängde i Hafencity ett tag. Tyvärr ger området ett ganska dött intryck, vilket är lite synd då det är väldigt estetiskt tilltalande. Min ambition är att i en snar framtid göra en långhelg i Hamburg med såväl konsertbesök på Elbphilharmonie som en gedigen pubrunda.

Ardennerna

Juni 2011 passade jag på att fotvandra i Ardennerna en vecka medan hantverkare slog ut mitt gamla badrum. Jag blev väldigt förtjust i området med sin vackra natur, och mysiga välbevarade byar och småstäder. Vallonien i stort är fattigare och mer nedgånget än Flandern. Men just i Ardennerna verkar det vara lite mer välskött. Och intrycket kvarstår efter detta återbesök.

Första stoppet blev Liège efter ännu en lång dag i bilen. På grund av en massa vägarbeten hann vi inte beta av Val Dieu längs vägen. I stället fick vi ta en omväg förbi nästa dag, men det var det värt. Hela miljön med gammalt kloster, kyrka, bryggeri och vackra omgivningar var fantastiskt . Det fanns också en trevlig servering samt en butik, båda med öl som jag inte hade provat tidigare.

Rochefort hade tyvärr inte lika mycket att erbjuda. Och då pratar jag om klostret; staden såg väldigt trevlig ut, och där skulle jag kunna tänka mig stanna en natt om jag gör en längre resa. Men på klostret fanns det i princip bara en liten butik där man kunde köpa de vanliga ölen.

Orval var betydligt bättre även om vi tyvärr kom för sent för att kunna göra en rundvandring inne i klostret. Det får bli en annan gång. Men här kunde vi sätta oss på det intilliggande cafét och ta en färsk Petite Orval på fat vilket var resans bästa öl.

Vi övernattade i Bastogne vilket inte är något utpräglat ölställe, även om tillgången på purfärsk La Chouffe var god. Skälet till stoppet var i stället ortens historiska betydelse, mer specifikt dess belägring under ardenneroffensiven, något som bland annat skildras under två avsnitt av Band of Brothers. Det finns flera muséer och minnesmärken i och kring staden. Vi valde Bastongne War Museum vilket kanske var resans höjdpunkt.

Jag ser redan fram mot ett återbesök, då gärna med fler dagar så att några fler stopp kan göras. Framförallt på Chimay, men kanske också Achouffe m.m.

Luxemburg

Vi passade på att göra några strandhugg i det lilla storhertigdömet Luxemburg på vägen till Frankrike. Jag hade själv bara passerat i genom landet en gång tidigare, vilket gick ganska fort. Men det är väl värt att stanna till här av olika skäl.

Dels finns här väldigt vacker och spännande natur. Vi stannade till och gick en kort slinga i Berdorf, bland en massa kalkstensformationer och branta klippor. Kan ha varit den häftigaste vandringen jag gjort.

Vi stannade över natten i staden med samma namn som landet. Den är som en posh miniatyrvariant av Prag, fast med mer dramatiska höjdskillnader. Dryckesmässigt fanns här inget särskilt att hämta, men det fanns ett par schyssta ölhak i alla fall. Fast hoppa över Roca's Café.

Alsace

Tillsammans med Ardennerna var detta ett av huvudmålen under resan. Vinregionen Alsace ligger i Rhendalen på nedre västsluttningarna av bergskedjan Vogoserna, och sträcker sig längs ett pärlband av mysiga småstäder och byar i nord-sydlig riktning. Vi började med en lunch i den fantastiska stadskärnan i Colmar där vi trängdes med horder av selfieturister bland korsvirkeshusen.

Vi hade lyckligtvis bokat två nätters övernattningar i den betydligt mindre byn Bergheim där vi fick vara mer för oss själva. Här fanns också vineriet Marcel Deiss med den för området lite udda ansatsen att enbart göra vin med druvblandningar. Här fick vi en gedigen sittande provning med bland annat blind* parallellprovning av ett och samma vin från olika jordmåner. 

Det finns även viss ölkultur i Alsace, gammal tyskbygd som det är. Av det sistnämnda är det kanske inte förvånande att ljus lager dominerar, men det finns även bryggerier som överjäser. Här odlas också en del humle, t.ex. den fantastiska sorten strisselspalt. I Ribeauvillé - där vi fick en trevlig gratisprovning hos Trimbach - såg jag ett ölhak som skyltade med att de har hundratals ölsorter. Har man varit på Delirium Café vet man dock att det inte nödvändigtvis motsvarar det faktiska antalet tillgängliga öl. Men jag är oavsett absolut sugen på att utforska detta mer vid ett återbesök.

Vi hann också med att göra en en utflykt till den tyska sidan av Rhendalen. Främsta skälet var att en i sällskapet är geolog och ville se Kaiserstuhl. Förutom geologi finns här en hel del vinodlingar också, tillhörande den för mig dittills okända vinregionen Baden. Efter en kort med svettig hajk upp till en utkiksplats längs och genom vinodlingar, och ner igen i solnedgången, fick vi prova den lokala specialiteten spätburgunder** på en restaurang innan vi drog oss tillbaks till den franska sidan.

Moseldalen

Det blev även ett kortare besök i Moseldalen. Efter lunch i Trier drog vi till Bernkastel-Kues, ett ställe där jag hängde en del för 15-20 år sedan i samband med jobbresor till Kaiserslautern via flygplatsen Frankfurt-Hahn som ligger en bit bort. Vi var synnerligen effektiva och hann med en provsmakning hos dr. Pauly Bergweiler, middag med vidunderlig utsikt över floden, samt besök på en kölschbar(!) och två vinbarer.

Morgonen efter drog vi vidare mot Köln och tog en liten omväg via Traben-Trarbach för ett besök hos Louis Klein. Detta var en lite udda vinmakare som gör rätt mycket röda viner jämte de vanliga vita med Riesling i spetsen. Utöver de i området hyfsat vanliga spätburgunder och müller-thürgau så gör de även viner på merlot, pinot meunier*** samt en helt egen druva med det prosaiska namnet 29. Den sistnämnda påminde lite om pinotage, och jag är spänd på att öppna min medköpta flaska någon gång framåt hösten. En annan intressant sak var att de gjorde ett orange vin, dessutom jästa på amforor som vi fick gå in på lagret och beskåda.

Köln

Jag har skrivit om Köln tidigare, och tänker bara kort komplettera med några nya iakttagelser och bekantskaper. Till att börja med var Päffgen den bästa kölschen denna gång. Kanske för att den kändes betydligt färskare än Gaffel. Förutom att testa den på Päffgens egna utskänkningsställe med horder av turister hittade vi den även (i perfekt skick) på den minst sagt hektiska kvarterskrogen Lommerzheim där vi nog var de enda turisterna. Det absolut bästa stället var dock den nya ölkrogen Craftbeer Corner Coeln som var en perfekt mix av nytt och gammalt.

I övrigt noterade jag att det här med att styra flödet av kölsch medelst ölunderlägget inte fungerade riktigt längre. En gång fick en av oss påfyllning trots ölunderlägg tydligt placerat på glaset. På Päffgen fick man beställa som vanligt. Kanske har de insett att det gamla sättet inte funkar för okunniga selfieturister.

Avslutning

Det var inte första gången jag var ute på en roadtrip i Europa, men det var ett tag sedan sist (2015) och den gången med mer fokus på ett ställe (Franken). Så här är några lärdomar jag tar med mig inför nästa resa som jag hoppas kommer snart, gärna redan nästa sommar.

Den främsta lärdomen är att vara lite längre på samma ställe, kanske 3-4 övernattningar på två ställen. Med ställe menar jag då lite större områden som Vallonien, Alscase och Moseldalen ovan. Man kan fortfarande byta övernattningsort varje natt, men det var samtidigt rätt skönt att ha i alla fall två nätter på ett ställe.

En annan lärdom är att det finns mycket vackert att se på landsbygden i Europa, och att det ibland kan vara värt att ta andra vägar än motorvägar. Med tanke på hur mycket trafikstockningar det var på Autobahn, framför allt i, norr, och söder om Hamburg så tar det inte nödvändigtvis så mycket längre tid heller. Att det kan gå sakta eller stå still på Autobahn var inget nytt, men det var mycket värre denna gång än tidigare. Vi måste ha tappat minst två timmar i vardera riktningen.

Slutligen så var det väl långt att åka hem från Köln till Göteborg på en dag. Hamburg ligger rätt bra till faktiskt åt båda hållen, och åker man tidigt så kan man slippa de värsta köerna. Andra alternativ är Lübeck och Flensburg. Att det blev Köln var att vi var rätt sugna på att se staden, men som mellanstopp på bilresa blir det nog inget mer återbesök.

* Fast blind mest på pappret då flera ledtrådar gavs av bl.a. etiketterna.

** Specialitet i den meningen att de anses göra bäst viner på den i hela Tyskland. På andra sidan Rhen är den känd som pinot noir.

*** Borde logiskt sätt kallas müllerburgunder på tyska, men kallas i stället schwarzriesling utan att ha någon som helst koppling till riesling. Men pinot noir borde samtidigt kallas schwarzburgunder, så det är väl ingen riktig Ordnung i tysk vinnomenklatur.