söndag 19 maj 2019

Mittelfrühik


Medeltidig spenat.

Näst efter p-geuze är torrhumlad p-lambik min favoritprodukt från surölskällaren. Framförallt är jag förtjust i torrhumling med klassiska sorter, och gärna ädelhumle. Hallertauer mittelfrüh är min absoluta favorit bland de sistnämnda, och det är hög till att jag torrhumlar en p-lambik med den. Det sägs att detta är den humle som (ibland) används för att torrhumla Cantillon Iris, men det har jag tyvärr inte lyckats hitta någon bekräftelse på.

Data:
  • Volym 10 l
  • OG 1053
  • FG 1008
  • ABV 6,1 %
Blandning:
  • 10 l sats 32
  • 100 g hallertauer mittelfrüh
  • 60 g bitsocker
Provsmakning 2019-05-18:

Drygt två veckor har gått sedan flasktappningen, och det är dags för en första provsmakning. Någon timma innan sprack det upp och blev solsken, och en tung fuktig värme etablerade sig. Efter en kort sväng ute blev det perfekt med en kall suris.

Aromen är precis så där örtig och fruktig som jag hade hoppats på. En viss jordighet kan skönjas också, men i övrigt finns inga andra störande inslag som exempelvis THP.

Syran är frisk men inte överväldigande, en viss beska finns också. Det finns också en lätt restsötma, och den kan nog mestadels härröras till att kolsyrejäsningen inte fullt ut har fullbordats. Kolsyran är endast måttlig.

Inte riktigt lika gott som Iris, men mycket gott var detta, precis som hoppats.

söndag 12 maj 2019

MBCC 2019



I stark kontrast till många andra hembryggare och ölentusiaster har jag aldrig varit så där värst lockad av Copenhagen Beer Celebration eller Mikkeller Beer Celebration Copenhagen som det heter numera. I början tyckte jag det var tröttsamt med all uppståndelse kring eventet som började redan ett drygt halvår i förväg i samband med biljettsläppet, och som sedan fortsatte med surr på sociala medier ända fram till själva eventet.

På sistone har det lugnat ner sig en smula, men jag har ändå inte varit så värst sugen på att åka, delvis på grund av att jag och "craft beer"-kulturen har börjat divergera till viss del. Men i år hade jag ändå funderat av och till på att det hade varit kul att åka, om inte annat för att jag inte har varit Köpenhamn sedan 2015. När så en Brasse-kollega hade två kvällsbiljetter, hotellrum och tågresa över så hakade jag på.

Den enda gången jag tidigare besökte festivalen var 2013, och då var jag inte överdrivet förtjust. Visst fanns det en hel del bra öl, men lokalen låg avsides en skumpig bussrea bort, ljudnivån var bedrövlig och det blev inte bättre av att något bryggeri spelade Death Metal svinhögt vid sin monter. Allra sämst var när ett gäng från De Molen vid upprepade tillfällen gick runt i en liemannenprocession och dängde i stora klockor.

Vid årets upplaga slapp jag dock dylika upptåg, och lokalen var mycket bättre; såväl bättre läge som luftigare och med bättre ljudnivå. Och ölen - det allra viktigaste - höll åter hög nivå, även om det var en smula enahanda. De flesta bryggerier hade med sig en grums-ipa, en efterättsstout och en suris. Några bröt av med ljus lager eller en saison, och dessutom var såväl Gaffel som Mahr's Bräu där och visade upp att det finns andra ölkulturer.

Det mesta var som sagt bra eller mycket bra, varvat med några enstaka bottennapp. Nedan följer en kort sammanfattning av det som stack ut mest och fastnade i minnet.

Bästa saison

Alchemist sopade här banan med en klassisk saison i Dupont-stil, som Dupont själva nog hade varit imponerade av, och kanske till och med en smula avundsjuka. Frukighet och fenoler satt som ett smäck.

Bästa lager

Här var den överlägsna kandidaten länge en helles från det för mig dittills okända Kalifornien-bryggeriet Bagby. Den smakade verkligen som något nyss upphällt från en ölhall i München. Den fick dock släppa i från sig förstaplatsen på andra kvällspasset när Mahr's Bräu kopplade på sin ofiltrerade helles.

Bästa ipa

Det fanns ett par riktigt schyssta grums-ipor utan några som helst tendenser till vare sig humlebränna eller gräsig, grön klorofyll-humle. Alla dessa fick dock se sig slagna av Focal Banger som färsk på fat var helt fantastisk.

Bästa suris

Även här slog Alchemist alla på fingrarna med en väldigt snygg björnbärssuris, utan överdriven ABV, vresig syra eller några av alla de smådefekter som de andra surisarna drogs med i olika grad.

Bästa impstout

Här var det kanske en smula överraskande ett grekiskt bryggeri som lyckades övertyga mig, efter att ha smuttat på ett antal sötsliskiga verk från mer namnkunniga bryggerier. Moctezuma från Seven Island var visserligen också en smula söt, men hade ända rejält med rostade toner av kaffe och choklad som balanserade upp det hela på ett snyggt sätt.

Bästa quad

Ni som följer mig kanske har förstått att jag tycker termen "quad" är en smula dunkel. Och Wylam English Quad gjorde väl sitt bästa för att spä på denna känsla. Jag tyckte den var ett ypperligt kornvin med fokus på malt och en smula humle, samt fruktiga estrar. Några fenoler kände jag inte, och särskilt belgisk var den inte. Men hursom, gott var det.

Bästa bryggeri

Som ni kanske anar var The Alchemist det bryggeri som imponerade överlägset mest på mig. Tyvärr fick jag inte provat Heady Topper på fat, men de fyra som jag testade höll allihop högsta klass, och det inom vitt skilda typer. Utöver de tre som nämnts ovan hade de även en fatlagrad imperial stout som var så bra som dylika kan bli enligt mig.

Sämsta öl

Buckwheat Saison från Transient Ales var riktigt usel med tydliga bränt gummi-fenoler, och en del osköna brettaromer, och därtill en vresig besksur avslutning.

Största freakshow

Det nordkoreanska bryggeriet Taegongdang var ett av de bryggerier som skapade längst köer, och jag tror inte det var för att de köande förväntade sig god öl. Men det spelar nog ingen roll när denna förmenta framgångssaga ska omvandlas till propaganda vid hemkomsten. När köerna till sist blev mer normala på lördagskvällen ställde jag mig med ett nyfyllt glas och köade fem minuter för att få ett smakprov av Den Store Ledarens Favoritlager. Och det smakade faktiskt helt okej.

Värsta hajpkön

Det finns några att välja på men jätteköerna som uppstod så fort Methode Goat (tidigare Bokkereyder) bjöd på något att dricka var verkligen helt bisarra. Samma sak med priserna för att köpa en flaska från denna lambikproducent på krogen.

Bästa spontandansen

När arrangörerna rickrollade besökarna just innan stängningsdags på lördagskvällen och "Never gonna give you up" dånade i högtalarna. Föredrog det klart framför liemännen från De Molen.

Det var onekligen kul att efter sex år återbesöka evenemanget. Men det kan nog ta minst lika många år till då jag nog inte förmår att till fullo uppskatta utbudet. Den stora behållningen med resan var i slutändan att få besöka Köpenhamn igen; det hade tillkommit en del nya ställen på fyra år. Men detta får bli ämnet för ett kommande inlägg.

söndag 5 maj 2019

Pseudolambik #35



Jag har tidigare varit ganska noga med planeringen av mina p-lambikar; vilka produkter som ska prepareras och tappas, och vilka kärl som finns tillgängliga. Av någon anledning hade jag slappat till mig inför den 35:e bryggningen, och stod plötsligt utan ledigt kärl. Lösningen blev att tappa upp sats 30, vilket frigjorde två mindre Better Bottle. Den ena fylldes upp med 12 l sats 32, och den andra med övriga 10 l samt 100 g hallertauer mittelfrüh. Det sistnämnda kommer jag återkomma till. Vips så hade jag ett ledigt kärt samt bottensatser som jag valde att använda mig av en vända till.

Efter debacklet med Humledunkel så hade jag en massa överbliven melanoidinmalt som jag valde att nyttja ett kilo av. Det ger visserligen en väl mörk färg, men avsikten är att låta detta öl ingå i en framtida geuze.

Data:
  • Volym 23 l
  • OG 1050
  • SRM 8
Extraktgivare:
  • 3 kg pilsnermalt
  • 2 kg vetekross (Kungsörnen)
  • 1 kg melanoidinmalt
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:
  • 45 C
  • 55 C
  • 64 C
  • 73 C
  • 79 C
Humle:

100 g fyra år gammal lublin, total koktid 2 timmar.

Mikroorganismer:

Jäsning vid varierande källartemperatur med
  • några gram Safbrew F2
  • bottensatserna från sats 32

söndag 28 april 2019

Brygd #180: Tripel




Denna tripel är jäst med Westmalle-stammen, och kan ses som en om inte klon så variant av Westmalle Tripel. Jag grunnade därför ett tag på den fåniga pseudo-översättningen "trippelt västmallig", men det var lite väl krystat. Innan jag hann ge upp denna dåliga idé började tankarna driva iväg på vad det ännu ej existerande begreppet "västmallig" skulle kunna innebära.

Jag fick ganska snart associationer till en kategori av lokala kändisar som av någon anledning ska tillfrågas av lokalpressen i diverse lokala frågor. Normalt funtade människor har kanske lite betänkligheter att uttala sig vitt och brett om sådant man inte har tillräcklig kunskap om. Men två exempel på personer som verkar sakna sådana spärrar och litar på sin egen förträfflighet är Invar Oldsberg och Lasse Kronér. Den sistnämnde började som bekant sin karriär i gruppen Triple & Touch. Även om jag gav upp namnet Trippelt västmallig, så får inlägget krönas med en bild av sagda grupp.

Själva ölet, ja. Det är en vanlig jävla tripel helt enkelt, med lite mer humle än vad som är gängse. Men såväl strisselspalt som savinjski goldings är fantastiska humlesorter. Jag har även satsat på kvalitet vad gäller valet av pilsnermalt. Däremot har jag dragit ner på strösockret en smula. Tyvärr har den senaste tidens varma väder gjort att temperaturen i min källare är något högre än vad jag skulle önska, men det får gå.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1080
  • FG 1005
  • ABV 10,5 %
  • SRM 3
  • IBU 40
Extraktgivare:
  • 6 kg pilsnermalt (Barke)
  • 700 g strösocker
Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Humle:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 20 g savinjski golding i 20 minuter
  • 20 g strisselspalt i 20 minuter
  • 30 g savinjski golding vid kokslutet
  • 30 g strisselspalt vid kokslutet
Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Jäst:

Jäsning med kakan från Extra
  • vid 20 C i 4 dagar
  • vid 23 C i 9 dagar
Övrigt:
  • 1 krm Protafloc tillsatt 15 minuter från kokslutet
  • kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

måndag 22 april 2019

Brygd #179: Extra


Nio av tio tandläkare rekommenderar detta öl.

Belgiska ölbeteckningar är en snårskog som sannolikt orsakar kortslutning i hjärnorna hos ölstilstalibaner*. Det kan vara färgbeteckningar, en egenhändigt ihopknåpad skala för vörtstyrka, enkel/dubbel/trippel/quadrupel eller hierarkin i klostervärlden som styr vad som anges på etiketten. Eller något annat. Den i förstone underligaste beteckningen är nog ändå extra.

Man skulle kunna tro att en öl med namnet Extra är extra stark, eller extra allt. Visserligen är det statistiska underlaget inte så stort, men för de två exempel jag känner till är det den svagaste i bryggeriportföljen. Hos såväl S:t Bernardus som Westmalle klockar Extra in på 4,8 %. Hos Westmalle bryggs ölet sporadiskt, och är främst ämnat att drickas av munkarna själva. Så Extra är kanske inte ett så dumt namn ändå.

Just Westmalle Extra är det som kommer ligga närmast till hands då jag gör ett nytt försök med WLP530 efter det senaste debacklet. Denna gång tog sig dock förkulturen som den skulle så jag hoppas på det bästa.

Data:
  • Satsvolym 25 l
  • OG 1043
  • FG 1007
  • ABV 4,8
  • SRM 3
  • IBU 40
Extraktgivare:
  • 4 kg pilsnermalt (Barke)
  • 500 g krossat vete (Kungsörnen)
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 20 g savinjski golding i 20 minuter
  • 20 strisselspalt i 20 minuter
  • 30 g savinjski golding vid kokslutet
  • 30 strisselspalt vid kokslutet
Total koktid drygt 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP530 (1 l förkultur)
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 23 C i 8 dagar
Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra (80 %)
Bedömning 2019-05-15:

Första officiella smakprovet prick två veckor efter flasktappningen är lovande. Borta är svaveltonen jag kände vid omtappning, och samma sak med den misstänkta acetaldehyden vid flasktappningen.

I stället är det en fräsch öl med lätt brödighet, fina diskreta fenoler och örtig humle. Givetvis är ölet torrt, och avslutas med en fin beska. Kolsyran är faktiskt en smula låg, varför vet jag ej. Får se om den kan öka något.

Det är knappast riktigt i klass med Westmalle eller S:t Bernardus versioner, och tyvärr har jag inte fått tag på några flaskor att jämföra med. Men gott är det i alla fall, och en perfekt sommaröl.

* De som har fått för sig att alla öl prydligt kan placeras in i distinkta kategorier.

måndag 15 april 2019

SM 2019


Oförställd silverglädje.

Det var länge oklart om jag skulle åka upp till årets hembryggnings-SM. Slutligen kristalliserade en plan dock ut sig, och det blev ett besök till mitt fjärde SM i rad. Jag hade kanske lite nedtonade förväntningar, då surret på sociala medier inför evenemanget hade gett en viss indikation på att det skulle vara en total dominans av häjs-ipor och tombolaöl.

Nu blev det inte alls så, utan majoriteten av ölen uppvisade en stor variation. Framförallt var kvaliteten glädjande nog betydligt högre än senast SM hölls i Solna. Med förbehåll för att jag naturligtvis inte provade en majoritet av ölen, varken i år eller för två år sedan. Av de trettiotal öl eller så som jag provade var ett brettanomycesinfekterat och ett par var lite mediokra. Men i övrigt var det välgjort rakt över. Framförallt fanns det många välgjorda lageröl, vilket kanske får anses ha varit årets stora trend.

Om jag ska lista mina favoriter så kan jag börja med just lageröl; Järna märzen (#167) från en kvartett för mig okända bryggare. Årets totalvinnare i domartävlingen var inte en lager men dock en bitter. Sheepfucker ställde även ut i Folkets Val, men den var långt ifrån min favoritbitter. Klart bättre var Old Smelly (#165) från cask-räven William Blackmon. Ännu bättre var bittern Tuppen Glenn av en annan räv, Håkan Lundgren. Denna legendariska hembryggare är mannen bakom det numera avsomnade Lundgrens Lager. Faktum är att Håkan hade med sig ett fat av en hembryggd version av detta öl som han satte på varje hel timme utom tävlan. Jag passade på att vara på plats tio i 3 för ett smakprov. Det var gott men inte riktigt i samma klass med Tuppen Glenn (#115) som hade de där sköna träiga tonerna som jag förknippar med klassisk bitter.

På den belgiska fronten var det två öl som föll mig särskilt i smaken. Fredette (#196) var en torrhumlad grisette som på ett väldigt snyggt sätt kombinerade saisonfenoler med tropisk frukt från någon nya världen-humle. Vild och galen geuze (#278) var en snygg suris med en lätt men tydlig toner av ättiksyra som ändå höll sig inom ramarna. En lätt ton av ättika hade även Castafiores juvel (#237), den enda cider jag provade. Det var en rikigt bra cider med toner av mogna äpplen, lite stall, en fin restsötma och lite ättiksyra på slutet som sagt.

Summa summarum var det en mycket trevlig upplaga av hembryggnings-SM, och det blev inte sämre av att Brasse vann silver i domartävlingens surölsklass. Vi hade stora förhoppningar, men främst på surkörsbärsvarianten. Så när den rena varianten fick silver hade vi nästan kasserat in guldet i förskott. Men högmod går före fall, och guldet vanns av en annan körsbärslambik. Pricken över i:t blev i stället att få glida ut i den kalla Stockholmskvällen och slinka in på Zum F där det vankades frankisk lager.


måndag 8 april 2019

Petimeterbryggfakta



Som ni kanske har märkt håller jag korrekthet och fakta högt. Även när konsekvenserna av felaktigheter inte är särskilt stora tycker jag oftast det är värt att påtala dem. Men det finns förstås ett gränsland eller gråzon där det kan vara läge att låta saken bero. Nedan kommer jag lista några sådana fall som lutar åt hårklyverier och petimeteranmärkningar.

SG är inte densitet

SG står för specific gravity, vilket många felaktigt tror är samma sak som densitet. I själva verket betyder det relativ densitet, specifik vikt eller specifik densitet, vilket allt är olika namn för samma sak; kvoten mellan ett ämnes densitet och densiteten hos ett referensämne. För vätskor är referensvätskan normalt vatten, och så är fallet inom ölbryggning. Då vatten ändå har densitet som nästan är 1 kg/l (0,997 mer exakt) så spelar det kanske ingen större roll. Men det kan alltid vara bra att veta.

Koka bort DMS

De skäl som brukar anföras för att koka vört är flera; desinficering, utvinna beska i humlen samt koagulering av proteiner är kanske de främsta. Ofta anges även att "koka bort DMS". Men detta är dock lite missvisande. Malt innehåller inte nämnvärda mängder DMS som behöver kokas bort, och man behöver inte bekymra sig om DMS om man skippar koket, exempelvis för berliner weisse eller råöl. Däremot så är det viktigt att koket får pågå en viss tid om man nu ändå drar igång ett sådant. Vad det mer exakt handlar om är ämnet SMM som finns i malt i varierande grad samt reaktionen SMM->DMS. Detaljer om detta kan man läsa om här.

Jäst bildar ej diacetyl

En annan "felsmak" som det finns en subtil missuppfattning kring är diacetyl. De flesta skulle nog skriva under på påståendet att denna smöriga substans kan bildas av jäst. Men det är inte riktigt sant. Som jag redogör för i länken ovan så bildar jästen ämnet alfa-acetolaktat som en spillprodukt från sin syntes av aminosyran valin. Detta ämne läcker därefter ut i ölet där det kan oxideras till diacetyl utan jästens inblandning. Detta innebär att man vid paketering kan ha ett öl utan kännbara nivåer av diacetyl, men att man några veckor senare kan ha en diacetylbomb, även om man har avlägsnat jästen.