söndag 17 juni 2018

Ekfatet Brasse - femte fyllningen



Den femte fyllningen av Brasse stötte på en del patrull. Det ursprungliga datumet i slutet av maj gav något dålig uppslutning, och på grund av diverse omständigheter flyttades det hela fram tills igår. Uppslutningen blev inte bättre, men det blev av i alla fall.

Fyllning

Denna gången var det min tur att brygga 20 liter, vilket jag hade gjort i samband med sista bryggningarna under påskhelgen. Liksom några andra hade jag använt 100 g gammal, oxiderad humle. Min sats luktade rejält med svavelfis, men det borde lägga sig fram till nästa tömning.

Tömning

I år hade vi bestämt följande fördelning

  • 40 liter ren
  • 50 liter till en kriek
  • 10 till en skärning med 20 l ipa
Tyvärr hade det blivit lite missförstånd angående skärningsölet, så endast 5 l ipa fanns att tillgå. Vi testade då att blanda med 5 l lambik, och då detta inte var särskilt gott så nöjde vi oss så.

I övrigt verkade det dock lovande. Det rena ölet smakade bättre än någonsin med en fin syra, perfekt avvägda fattoner, och en fin beska. Den påminde lite om Cantillon faktiskt.

Krieken var inte sämre heller. Det fanns fina färska toner av surkörsbär, och kärnorna vi hade tillsatt separat bidrog med påtagliga kaneltoner. Den ska stå några veckor till innan tappning dock, och det tror jag inte den kommer bli sämre av.

Jag får återkomma med mer detaljerade bedömningar. 

måndag 11 juni 2018

Amylases sommarölsträff 2018



Vid årets sommarölsträff slogs ett antal rekord. Dels hade biljetterna sålt slut på nolltid*. Samtidigt var det färre utställare än vanligt vilket gjorde att ölen tog slut snabbare än någonsin. Mina 9-10 liter var slut innan klockan 15, vilket normalt är en garant för att man vunnit åtminstone någon slags medalj. Det var dessutom rekordvarmt inne i lokalen, och folk satte sig i den 26-gradiga svalkan på utsidan och drack sin öl.

Det var också ett rekordjämnt startfält utan några egentliga svackor men heller inte med några riktiga toppar. Jag vaskade visserligen några öl, men det berodde på överdosering av specialingredienser snarare än bryggtekniska brister. En titt på resultatlistan visar hur jämnt det var även poängmässigt, även om vinnaren** hade rejäl marginal ner till tvåan.

Ingen av mina favoriter fanns bland medaljörerna dock. Den kanske största favoriten var något otippat en fruktmjöd. Till årets träff hade mjöd fått dispens för att ställa upp, dock utom tävlan. Jag har aldrig gillat fruktmjöd tidigare, tycker de ofta är spritiga och vresiga. Men en nyckel kan vara att Alex Ek som ställde upp med två sorter främst (enbart?) gör söt mjöd, vilket jag tyckte harmoniserade bättre med frukten. Varianten med svarta vinbär var bäst och förde tankarna till ett mörkare dessertvin, även om alkoholhalten var mer måttlig på cirka 10 %.

Mina röster fick jag dock ge till tre öl. Bronset hamnade hos öl #8, en visuellt skitful men lättdrucken och samtidigt förtjänstfullt besk session-ipa av makarna Singerer. Mitt silver fick  #23 av Thomas Mattson. När de flesta saisoner numera spetsas med diverse frukt, örter och annat jox, känns det befriande med en helt vanlig variant. Att den dessutom var jäst med en Dupont-stam gjorde inte saken sämre. Mitt guld gick till #24, en vanlig rättfram pilsner av Tomas Lundqvist.

Egentligen hade jag kunnat stuvat om ordningen på ovanstående tre öl godtyckligt, men de var i alla fall mina favoriter. Kanske kunde den fräscha fruktölen #20 ha tagit sig in bland de tre, den satt rätt fint i hettan.

Nåväl, nästa gång det är samling vid pumpen i Fräntorps Folkets Hus är satt till 1 december, och då lär det vara lite svalare.

* Den exakta tiden har tyvärr smitit från min hjärna, men det handlade om några timmar.
** Ett bra exempel på just fenomenet "för mycket av det goda", i detta fall ingefära.

tisdag 5 juni 2018

De fem sämsta VM-matcherna


Sämre än så här blir det inte.

Detta inlägg blir det första i en helt ny kategori, Något helt annat. Det återstår att se om det blir fler. Men tanken är att skriva om något annat än hembryggning som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit en del om matematik, men då har det alltid funnits en koppling till bryggning.

Just fotboll är i mångt och mycket ett före detta intresse. När jag var yngre följde jag med såväl på klubb- som landslagsnivå i det mesta som hände. Numera ägnar jag exempelvis Champions League som mest ett förstrött intresse. Men när Fotbolls-VM för herrar närmar sig så stiger saven långsamt. Inte blev det sämre av att samtliga VM-krönikor nyligen visades på SVT och lades ut på SVT Play.

I detta inlägg kommer jag gräva i mitt minne efter de tråkigaste VM-matcherna jag har sett. Just från 1978 har jag mina första vaga VM-minnen. Men det är först från 1982 som jag har mer beständiga minnen från vissa matcher, och från 1986 och framåt har jag sett en majoritet av matcherna. Det blir inga bidrag från det notoriskt tråkiga och anonyma VM 1962 i Chile således.

Men det finns många tråkiga matcher från 1982 och framåt, och dessa på listan har varit extra dåliga i och med att kunnandet eller viljan i mångt och mycket har saknats. I några fall har skicklighet ersatts med fulhet och brutalitet. Föga förvånande slutar matcherna oftast 0-0 förutom när Tyskland är inblandat (vilket påminner om ett klassikt citat av Gary Lineker). Naturligtvis kan man tycka att vissa matcher på listan kan bytas ut mot andra tråkiga matcher genom VM-historien. Kanske är det matcher som jag inte har sett, eller så har jag sett men förträngt dem. Dela gärna med er av dessa antiminnen i kommentarsfältet.

5. Uruguay - Skottland 1986

Mexiko-VM 1986 var överraskande välspelat trots värmen och framförallt den höga höjden som i förväg befarades lägga sordin på spelglädjen. Precis som 1970 så var finalen både välspelad och sevärd. Men en del riktigt dåliga matcher fanns det förstås, och denna match är ökänd för sitt tråkiga och fula spel. Lyckligtvis blev båda lagen kortvariga i turneringen; endast Uruguay lyckades krångla sig vidare till åttondelsfinal där man blev utslagna av de blivande världsmästarna Argentina.

4. Sverige - Trinidad/Tobago 2006

Efter Islands succé i EM 2016 och Sveriges inte fullt lika imponerande insats var det många som till min stora fasa önskade sig Lagerbäck tillbaka. Då måste man ha förträngt alla usla insatser som Sverige gjorde under Lagerbäcks ledning. Visserligen gjordes bra turneringar 2002 och 2004 (EM), men 2000, 2006, 2008 och framförallt till kvalet 2010 kändes laget segt och fantasilöst. Trinidad/Tobago ställde upp med en välorganiserad försvarsmur som det stela svenska laget hade svårt att lirka upp, och det blev en seg tillställning som givetvis slutade 0-0. Efteråt tyckte Lagerbäck att Sverige hade gjort en bra insats och det var han nog ganska ensam om. Detta mediokra gulblå gäng lyckades trixa sig vidare till åttondelsfinal, men där man var helt chanslösa mot det nytända hemmalaget Tyskland.

3. Tyskland - Argentina 1990

VM 1990 innehöll många tråkiga matcher. Grupp F stod i en klass för sig själv med 7 mål på 6 matcher. Men det som stod ut mest var förstås den sannolikt sämsta VM-finalen som någonsin spelats. Lustigt nog var det samma lag som i den välspelade, spännande och underhållande finalen fyra år tidigare. Tyskland hade spelat en positiv fotboll tidigare i turneringen, i synnerhet i gruppspelet och den elektriska semifinalen mot England. Argentina hade krånglat sig vidare via två straffsparksläggningar och hade endast stundtals blixtrat till. Till finalen var flera argentinska toppspelare skadade eller avstängda, och man satsade på ännu en straffläggning medelst defensivt och bitvis ganska fult spel. Tyskarna försökte lite halvhjärtat men det blev en riktig seg tillställning. Lyckligtvis avgjordes den till de flestas lättnad på en inte helt glasklar straff under ordinarie speltid. Som lök på laxen uppträdde flera av Argentinas såväl spelare som ledare rejält osportligt efter matchen.

2. Norge - Irland 1994

Efter det delvis trista VM 1990 blev det lite roligare 1994. Målsnittet gick upp kraftigt, bland annat tack vare Sverige som faktiskt gjorde flest mål av alla lag. Det var få 0-0-matcher, men en av dem var VM-finalen som nästan var lika trist som den fyra år tidigare. En annan var detta sömnpiller mellan två mediokra tjongarlag som endast behärskade defensivt spel med kontringar. När två sådana lag möts blir det förstås märkligt då ingen förmår föra matchen med ett eget konstruktivt spel. Och följaktligen blev det en remarkabelt usel match med få om några målchanser men desto fler snedsparkar. Tyvärr stod det klart redan innan att ett av lagen skulle ta sig vidare. På grund av det följdriktiga mållösa resultatet och resultatet i den parallella matchen mellan Italien och Mexiko (1-1) så blev det Irland som tog sig vidare tillsammans med de två sistnämnda. I åttondelsfinalen blev det dock helt rättvist respass mot ett klart bättre Holland.

1. Västtyskland - Österrike 1982

Om den inbördes ordningen mellan tidigare matcher är öppen för diskussion, så är det knappast fallet för listettan. Läget inför denna dödgrävarmatch galore var följande: gruppspelet hade inte gått som Västtyskland tänkt sig i och med att man förlorade mot Algeriet med 2-1. På denna tiden spelades inte de sista två gruppmatcherna samtidigt - något som snart skulle ändras - utan inför denna match hade redan Algeriet slagit Chile och satt dessa ärkerivaler inför ett dilemma. Västtyskland var tvungna att vinna matchen för att gå vidare medan Österrike kunde komma undan med en uddamålsförlust. Man behöver inte ta till konspirationsteorier om mutor eller hemliga överenskommelser för att förklara det som sedan hände. I början av matchen låg det i tyskarnas intresse att anfalla medan österrikarna kunde gå på defensiven. Efter att tyskarnas satsning givit utdelning en bit in i första halvlek uppstod ett dödläge där inget av lagen tjänade på att anfalla och blotta sig bakåt. Det gjorde man inte heller och skandalen var ett faktum.

Om en dryg vecka börjar VM 2018 och vi hoppas förstås på att ingen match kommer platsa på denna lista. Tendenserna de senaste turneringarna har varit att gruppspelet har börjat positivt medan det har blivit snålare och försiktigare spel ju längre turneringen har gått. Från senaste VM får semifinalen mellan Holland och Argentina ses som en bubblare till listan ovan.

torsdag 31 maj 2018

Om kritik




Jag ställer regelbundet ut mina öl i Folkets Val-tävlingar, d.v.s. tävlingar där allmogen går runt och provar ölen och röstar på sina favoriter. Även om jag inte brukar vara fastlimmad vid mitt eget stånd, så blir det ändå en del interaktion med besökarna. De flesta nöjer sig med att prova, kanske ställa några frågor, kanske ge beröm (trevligt i måttliga doser) och kanske till och med lova att rösta på ölet (bifalles vänligt men bestämt). Helt vanligt socialt umgänge alltså.

Sedan finns det ibland några som känner sig manade att peka ut defekter och dela med sig av förment goda råd. Ofta görs det i en uppfordrande ton där en förväntas tacksamt ta emot deras värdefulla insikter. Tyvärr är jag dålig på att fejka positivitet, så snarare blir det ett lamt "jaha" eller bara en obekväm tystnad, vilket vid i alla fall ett tillfälle genererade en tydlig irritation. I bästa fall kan det leda till en intressant diskussion om exempelvis färsk vs. lagrad öl.

Det kan kanske i förstone verka lite arrogant att inte vilja ta in kritik, feedback eller synpunkter. Men för det första så tar jag faktiskt gärna emot kritik och feedback, men då på eget intiativ och från personer som jag själv väljer, känner och har förtroende för. För det andra är jag oftast min egen hårdaste domare. Det är sällan som andra hittar fel i mina öl som jag själv inte är medveten om, och framförallt inte självutnämnda experter på öltävlingar. Dessutom handlar mycket om tycke och smak, och jag brygger helt med inriktningen att jag själv ska gilla ölen. Om andra gillar den är det en bonus. Jag är således rätt ointresserad av andras åsikt att chokladmalt inte hör hemma i något öl.

Efter mitt inlägg om SM 2017 så uppstod en liten FB-diskussion om de mindre bra och i några fall även usla öl som förekommer på slika tillställningar. Någon tyckte att vi som erfarna hembryggare har en skyldighet att påtala defekter i utställda öl. Jag motsätter mig dock denna plikt. Visst kan jag bistå med synpunkter och kritik av öl om jag är ombedd därtill. Men att helt opåkallat ge kritik till höger och vänster är inte aktuellt för egen del, och jag tycker nog inte andra ska göra det heller. Visst kan det finnas många som tycker det är okej, och kanske anses det ibland underförstått att man vill ha feedback på sina öl som man ställer ut. Men det är inget som man bara kan utgå ifrån; det finns garanterat fler som jag som inte är intresserade. Så det bästa är som alltid att känna av signalerna vid monterbordet. Om man som utställare vill ha feedback är det ju inte särskilt svårt att signalera detta på något sätt.

Tillägg 2018-06-01:

Ett annat intressant exempel på opåkallad kritik ges av UnTappd. Om man är en kommersiell aktör så får man givetvis räkna med att ens tjänster och produkter betygssätts av kunder. Man har ju trots allt lagt rabarber på delar av deras surt förvärvade pengar, och önskar att andra personer ska göra det. Andra personer som ju kan avrådas eller rekommenderas till detta.

Men tänk dig att du bjuder några kompisar på middag hemma hos dig. Dagen efter har de lagt upp betyg på en sida som recenserar restauranger. Eller du låter några vänner bo hos dig en helg, för att därefter bli betygsatt på en hotellrejtingsajt. Detta vore ju givetvis absurt, men för ölnördar ses det som en självklarhet av någon märklig anledning.

söndag 27 maj 2018

Om kraftbier



För ett tag sedan såg jag en FB-diskussion där någon (låt oss kalla honom K.) skulle besöka Düsseldorf och ville ha tips om ölställen. Det fanns dock en hake; K. ville absolut inte dricka altbier, utan "craft"*. Det är inte första gången jag har stött på det här fenomenet att man enbart vill dricka "craft" vart man än i världen vänder. Ibland uttrycks det i formuleringar som "skönt att det äntligen börjar bryggas craft i Belgien/Tjeckien/Tyskland/England så att man kan åka dit och dricka god öl".

Jag ska vara diplomatisk och konstatera att jag inte delar detta synsätt. Jag har naturligtvis inget emot att ölkulturen breddas i sagda klassiska ölnationer och missunnar inte lokalbefolkningen närproducerad "craft". Däremot är det inget som lockar just mig. Åker jag till Kölsseldorf vill jag i första hand dricka kölsch och altbier. I London dricker jag hellre cask på klassiska (eller moderna för all del) pubar än hänger på Bermondsey beer mile.

Med det sagt så kan det givetvis vara trevligt med variation även på klassiska öldestinationer. Det räckte med en halv dag i Köln för att tröttna på kölsch, och det hade kanske inte suttit fel att bryta av med något välhumlat. Allmänt tycker jag dock att de bryggerier som bäst levererar detta är de med minst ena benet väl förankrat i den lokala ölkulturen. Så är exempelvis den bästa "moderna lagern" jag har druckit Gänstaller RAAD som avnjöts på Café Abseits i Bamberg. Ett öl som Allendale Mosaic är nog det bästa jag har druckit med amerikansk humle som är bryggt på de brittiska öarna. Och det bästa överjästa tyska ölet med amerikansk humle jag har druckit var bryggt av altbierbryggeriet Schumacher.

Oavsett vilket förstår jag som sagt inte att man reser till klassiska öldestinationer för att primärt dricka samma slags öl som man dricker på hemmaplan. Men alla blir saliga på sin fason antar jag.

* Jag gillar egentligen inte benämningen "craft", men kommer använda den (inom citationstecken för att signalera avståndstagande) för att beteckna öl i moderna amerikansk tradition.

söndag 20 maj 2018

Om THP


Tydligen finns det grupper som inte har något emot THP i drycker utan tvärtom vill främja det.

I felsmaksserien har det nu blivit dags för en trebokstavsakronym som är relativt okänd. Till exempel har den inte smugit sig in i relevanta ölstilsdefintioner, vare sig hos SHBF eller BJCP. Å andra sidan lämnar de Brett- och surölsdeffar vi här talar om en hel del att önska i övrigt.

Det handlar alltså om Tetrahydropyridin, förkortat THP, som egentligen avser en klass av ämnen. Det är en felsmak som drabbar suröl och Brettöl, och där kan den vara en riktig plåga. Den länkade Milk the funk-artikeln är som vanligt utmärkt och innehåller allt man kan och behöver veta. Jag ska dock ge mig på en sammanfattning med lite egna betraktelser.

Hur smakar THP?

Som många andra smaker så är THP svårt att exakt beskriva i termer av andra kända smaker. Men beskrivningar som vetedeg, degspad, frukostflingor eller mjölresterna från ostbågar är ganska vanliga. På låga nivåer känner man den sent i eftersmaken.

THP är inte jättevanligt förekommande i kommersiella suröl, och jag har aldrig känt THP i klassiska lambikar. Det mest övertydliga kommersiella exemplet jag kommer på är Alefarm Apricity som jag hade det tvivelaktiga nöjet att dricka på AIBF 2016. Här var det in-your-face-THP. Ett mer aktuellt exempel är Brekeriet Vild Hallon, där man kan känna en diskret pust av THP sent i eftersmaken.

Ibland kan man känna något liknande i färsk icke-sur öl, exemeplvis cask ale, men även färsk tysk lager. Troligen är det något ämne i klassisk humle som har liknande egenskaper.

Hur problematiskt är THP?

Som många andra "felsmaker" så verkar det variera kraftigt mellan individer hur känslig man är. Om man ser till betygen på THP-bomben Apricity så verkar inte särskilt många på Untappd ha stört sig på THP. På RateBeer fick den sämre snittbetyg tack vare att jag har satt ett av två betyg.

Vissa verkar tycka THP är vedervärdigt och vaskar direkt när man känner det. Själv tycker jag mest att det är irriterande och på höga nivåer kan det helt störa ut ölets positiva egenskapen. På mer diskreta nivåer som Vild Hallon blir det mest en bock i kanten och några tiondelars avdrag i RB-betyget.

Och vissa verkar som sagt inte bry sig om THP, eller inte ens känna den. Vid SM 2017 vann Tolv bryggare-gänget silver med grundölet från Brasse, andra släppet. Det tyckte jag kändes en smula tveksamt då denna version hade ganska tydliga THP-toner, om än inte på Apricity-nivåer. Men kanske kände inte domarna detta, eller stördes åtminstone inte. Dessutom så säger ju typdeffen inget om THP vilket den naturligtvis borde göra.

Hur uppstår THP?

Exakt hur THP uppstår och vilka faktorer som främjar den verkar vara, som man säger, komplicerat. Brettanomyces verkar vara den vanligaste skurken, och syre verkar vara en främjande faktor. Heterofermentativa mjölksyrabakterier verkar också kunna producera THP, men här saknas belägg för att syre skulle ha någon betydelse.

Om man väl har fått THP i sin sur- eller Brettöl så verkar tiden vara den bästa motåtgärden. På några månader, upptill ett halvår, brukar det oftast lägga sig. I vissa fall kan det ta ett år eller mer. Nedbrytningen verkar påskyndas av att kolsyrejäsa på flaska med färsk tillsatt Sacharomyces.

THP verkar vara en substans som det forskas aktivt på och förhoppningen är att förståelsen för hur det ska kunna undvikas ökar. För det är onekligen ett gissel för surölsbryggaren. I mina första p-lambikar hade jag vissa problem, vilket var väldigt frustrerande. Det har jag sedemera helt sluppit ifrån utan att veta varför. Så jag har full sympati med andra bryggare som brottas med detta.

söndag 13 maj 2018

Bryggning och begreppsförvirring - jästsmak



Begreppsförvirringsinläggen kommer allt glesare, men just som jag tror att det inte finns några oklara missförståndsgenererande begrepp kvar så poppar ett nytt upp i mitt medvetande. Det senaste är göra sig gällande är jästsmak, och det är en följetong på hembryggarforum. När en nybörjare klagar på jästsmak i sina öl och vad man kan göra åt det får vederbörande ofta svar som handlar om att minimera jäsbiprodukter. Men det var ju inte det som efterfrågades. Eller var det det? Handlar det om jästsmak eller "jästsmak" som någon lite fyndigt uttryckte det.

Med "jästsmak" avses (av mig i alla fall) jäsbiprodukter; acetaldehyd, diacetyl, estrar, fenoler och högra alkoholer. Överskott av dessa kan oftast härröras till för hög jästemperatur, för lite jäst eller jäst i dåligt skick. Förbättrad jästhantering är förstås A och O, med någon slags temperaturkontroll och jäst i gott skick och tillräcklig mängd.

Men om man står med fullbordat faktum, d.v.s. ett öl fullastat med "jästsmak" är rådet entydigt: låt ölet stå rumstempererat så att jästen håller sig aktiv så länge som möjligt och kan reducera de oönskade jäsbiprodukterna så mycket som möjligt. Som vi ska se så står detta råd helt i motsatsförhållande till hur man ska åtgärda faktisk jästsmak.

Jag har sett det hävdas att jäst inte smakar något i sig, utan att det är just jäsbiprodukter man känner. Men det stämmer förstås inte, jäst har en helt egen smak frikopplat från dess biprodukter, och det är bara att tugga på en klump bakjäst för att känna den. Sedan kan det förstås vara så att det kan vara svårt att helt separera jäst från dess bismaker då dessa ändå produceras under propagering.

Om det finns spaltmeter skrivet om "jästsmak" så är det mer magert då det kommer till faktisk jästsmak. Men det nämns lite i förbigående i böcker som How to brew och Yeast. En ganska bra och koncis sammanfattning ges här, även om den också slirar lite på begreppen. Enkelt uttryckt så beror jästsmak oftast på att det är många jästceller i suspension i ölet. Alternativt kan jästen ha släppt ifrån sig aromer till ölet, på grund av för lång kontakttid eller på grund av stress*.

För mycket jäst är alltid en möjlig orsak till jästsmak således, men även dåligt flockulerande jäst. Även för lång tid på jästkakan är en potentiell orsak. Redan här så krockar det alltså med åtgärder mot "jästsmak" där mycket jäst, jäst i suspension länge och lång tid på jästkakan gynnar lägre nivåer. Och åtgärden för att motverka faktisk jästsmak i ett öl - att få bort jästen i suspension via kallagring eller klarningsmedel - motarbetar även den reduceringen av jäsbiprodukter.

Men det går lyckligtvis att hålla såväl jästsmak som "jästsmak" i schack. Med god jästhantering och jäsningskontroll så kan man jäsa klart på två veckor eller mindre med önskvärda nivåer av "jästsmak", för att därefter kallkrascha eller vad man nu vill göra för att reducera jästmängden i ölet till ej påverkbara nivåer.

Många hembryggare har en fäbless för långa jästider på tre veckor eller mer. Delvis är detta en ren dogm som sprids via internetfora, FB-grupper men även böcker som Brygg öl. Men man kan nog tänka sig att det är något som faktiskt kan ha positiv effekt på slarvigt jästa öl med mycket jäsbiprodukter. Men med goda jäsningsrutiner så kan man skippa detta och ändå få ett mycket bättre slutresultat.

För att sammanfatta så är det viktigt att skilja på den faktiska smaken av jäst och jäsbiprodukter. När en nybörjare kommer och klagar på jästsmak tycker jag man kan utgå ifrån att vederbörande faktiskt menar det den skriver bokstavligt, och då är åtgärden
  • kallagring/kallkrasch för att åtgärda det aktuella ölet, alternativt gelatin eller annat jästreducerande klarningsmedel
  • kortare tid på jästkakan, kombinerat med allmänt bättre jästhantering för framtida satser
Men man ju kontrollfråga vad som avses, och om det är "jästsmak" så är åtgärden
  • lagra varmt för att jästen ska ytterligare kunna reducera jäsbiprodukterna i viss mån
  • bättre jästhantering i fortsättningen

* Olika typer av snabba förändringar av temperatur eller osmotiskt tryck.