Brygd #220: Dubbelsticka

 

Det är andra gången gillt för ett försök på en variant av Ueriges starkaste öl. Det blir lite smärre modifikationer på receptet, och i stort sett är det en uppskalning av min senaste gammelöl.

Data:

• OG 1,070
• FG 1,014
• ABV 7,7 %
• SRM 21
• IBU 50

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 4 kg münchnermalt
• 400 g CaraMünchner I
• 100 Carafa Special I
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 50 g tettnager i 20 minuter
• 50 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (halva jästkakan från Humlekölsch)

• vid 17 C i 4 dagar,
• vid 19 C i 6 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Brygd #219: Humlekölsch

 

Bryggning på nyårsdagen är numera en etablerad tradition för mig, och vanligen brukar det bli något kalljäst. Sedan vi bytte källarfönstren är utbytet från utsidan betydligt lägre, och nu när det har är så mild vinter lyckas jag inte riktigt sänka temperaturen till lämplig lagerjäsningsnivå. Som tur var hade jag planerat tysk överjäsningen vilket passar ganska bra i intervallet 15-20 C, gärna på den lägre sidan.

Först ut är en kölsch med en liten twist. Normalt är kölsch endast lätt humlad, och jag tenderar att uppskatta de mer välhumlade versionerna. Och denna gång tänkte jag bre på ordentligt. Tydligen gör Gaffel något som heter Sonnenhopfen. Som synes är den humlad med citra. Jag funderade först på något liknande, men fastnade denna gång för att brassa på med min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,045
• FG 1,008
• ABV 4,9 %
• IBU 25
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
• 100 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1,5 liters förkultur) vid

• 18 C i 4 dagar,
• 20 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Cider anno 2024

 

Årets cidertillverkning erbjöd såväl utmaningar som möjligheter. Min favoritapel som jag skördade enorma mängder från 2022 - och som var helt tom i fjol - dignade av äpplen i år. Även ett liknande träd hemmavid hade gott om äpplen, även om jag träffade på en annan person som plockade från det. Hon skulle göra marmelad om jag minns rätt.

Däremot hade vissa andra träd med syrligare och mer aromatiska äpplen sämre tillgång på äpplen. Jag hade spanat in några nya vildaplar på diverse platser, men de flesta var antingen inte särskilt goda eller så var de besvärliga att plocka ifrån. Vi plockade c:a 20 kg från två svårtillgängliga träd bland nässlor och taggbuskar, och det gör vi nog inte om.

Lyckligtvis hade föreningens aromaträd rekordmycket frukt. Visserligen hör frukten till alla i föreningen, men vid pressningstillfället passade vi på att plocka 20 kg fallfrukt och nedskakningäpplen som bara hade gått till spillo annars.

Vid höstens arbetsdag i föreningen plockade vi säkert bortåt 80 kg varav vi pressade majoriteten till drygt 30 liter som vi jäste till en halvtorr cider med FG 1,010. Det blev en väldigt enkel och lättdrucken cider med fin äppelarom. En fin kontrast till de mer stökiga cidrar som blev resulatet av själva kärnverksamheten. Som ni kommer märka var det inte helt problemfritt i år.

Pressning

Vi gjorde två pressningar. Först äpplen med låg syra och hög beska, från två olika vildaplar. Därefter äpplen med måttlig till hög syra och låg beska, utöver föreningens aromaäpplen från fem olika vildaplar.

Pressning 1: beska äpplen

Data:

• Volym 28 l
• OG 1,050
• FG 1,001

Blandning:

• 61 kg vildäpplen
• 1 paket SafCider AB-1

Pressning 2: sura äpplen

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,046
• FG 1,018

Blandning:

• 20 kg aroma
• 35 kg vildäpplen
• 1 paket Lalvin 71B

Blandning

Vi träffades några veckor efter pressningen för att testa de olika varianterna och bestämma oss för vilka blandningar vi skulle göra. Jag hade redan mätt ett par gånger och provsmakat. Det hade smakat lovande, och jag valde att pytsa i jässtopp i den beska när den hade nått SG 1,014. Den sura hade bara kommit ner till 1,022 men vi bestämde oss för att stoppa den där.

När vi mätte den vid blandningstillfället hade den sjunkit till 1,018 vilket inte är helt ovanligt. Det kan ta ett tag för jässtoppet att bita har jag upplevt tidigare. Dock blev jag lite förvånad när jag provsmakade den beska varianten. Den var snustorr och SG-mätningen bekräftade att den hade jäst ut fullständigt.

Vi beslöt därför att plocka lite mer och pressa för att komplettera. Dessutom plockade vi in 5 liter av samma äpplen från 2022 (version 1) med tydlig brettarom samtidigt som vi sparade 5 liter av årets beska version till kommande år. Detta gav en trevlig mix tillsammans med ungefär lika mängder av de två pressningarna. Vi själva blandningstillfället (fatning) kompletterade vi med ytterligare 5 liter aroma-cider med FG 1,010 som hade blivit över från när föreningen pressade 32 liter på höstens arbetsdag.

När vi sent om cider skulle flaska cidern märkte vi på trycket i faten att två av blandningarna 2 och 3 hade jäst vidare i faten. Därför fick vi skjuta upp tappningen av dessa två några dagar för att hinna frigöra lite kolsyra. Därmed är också dessa två torrare än vad siffrorna nedan anger (vi mätte inte på nytt), och alkoholhalten är säkert upp till en halv procentenhet högre.

Det här med att jässtopp inte alltid är 100 % är något jag diskuterar mer ingående här. Det är uppenbarligen något jag får hålla noggrannare koll på framöver. En tänkbar väg framåt är att använda både pastörisering och jässtopp.

Version 1: Besk

Data:

• Volym 9 l
• OG 1,050
• FG 1,012
• ABV 5,1 %

Blandning:

• 7 liter från pressning 1
• 2 liter must från beska vildäpplen

Bedömning:

Den har en subtil men fin aromatisk äppelton, med ett lite smörigt inslag. Lite som man kan känna i fransk cider. Syran är låg och beska är markant och hänger kvar länge. Riktigt gott!

Version 2: Sur

Data:

• Volym 9 l
• OG 1,046
• FG 1,016
• ABV 4,0 %

Blandning:

• 9 liter från pressning 2

Bedömning:

Svavlig med tydligt stallig ton, men med fin äppelarom under. Halvtorr med tydlig syra. Hade varit riktigt gott med diskretare stall- och svaveltoner, nu bara gott. Och uppfriskande.

Version 3: Lagom

Data:

• Volym 36 l
• OG 1,050
• FG 1,010
• ABV 5,3 %

Blandning:

• 13 liter från pressning 1
• 12 liter från pressning 2
• 5 liter från 2022:1
• 5 liter från föreningens aromacider
• 2 liter must från beska vildäpplen

Bedömning:

Den här har en totalt dominerande stallig ton, med ett lätt inslag av petroleum. Därunder finns en fin men diskret äppelton som gärna hade fått sluppit överröstas av stalligheten. Avslutningen är relativt torr, med en tydlig beska och lättsyra. Lite mer restsötma hade absolut gett en bättre balans.

Det här var en liten besvikelse faktiskt. Den påminner lite om en over-the-top-cider från Eric Bordelet som jag provade för en massa år sedan som också var torr, besk och väldigt stallig. Den hyllades samtidigt från vissa håll, så tja. Men det kommer nog inte bli någon strykande åtgånd här. Synd, då det är den jag har mest av.

Det kan tilläggas att knappt hälften av blandningen sparades kvar på ett 18-litersfat för senare användning. Exakt vilken användning är oklart i nuläget.

Några klassiska hembryggningsböcker

 

I början av sommaren fick jag ett infall. Jag har tidigare recenserat hembryggningsböcker indelat i kategorierna grundläggande böcker, fortsättningsböcker och avancerade böcker. Dessa böcker har det gemensamt att den senaste utgåvan är relativt nyskriven, undantaget Principles of Brewing Science och Brewery Yeast and Fermentation. 

Det finns dock ett antal klassiker i sammanhanget som ofta är publicerade tidigt 00-tal eller ännu tidigare. Dessa faller mestadels inom den första eller andra kategorin ovan. Eftersom de har ganska många år på nacken kan de vara en smula daterade. Dels har bryggtekniken och -vetenskapen gått framåt sedan böckerna skrevs, men även kunskapsnivån i hembryggarkollektivet. Flera av böckerna sprider till exempel vilseledande fakta om syrets roll och de olika faserna under jäsningen. Typiskt sett ges respiration en helt felaktig roll. Även ingredienser - framför allt humlesorter - har ju utvecklats väldigt mycket på 20 år.

Som böcker att sätta i handen på en nybörjare har de passerats av nyare böcker som t.ex. Palmer. Men de kan ändå vara intressanta av olika skäl. Dels som en inblick i den moderna hembryggningens barndom, men i vissa fall även som inspirationskälla.

Då jag inte var sugen på att betala pengar för att köpa dessa böcker lade jag upp ett inlägg på FB där jag frågade om andra hembryggare hade ett exemplar av någon av de vanligaste klassiska böckerna som jag kunde låna över sommaren för att läsa. Jag fick omgående napp från Göteborgshembryggare på de jag var ute efter samt några till. Två av dem var mer receptsamlingar, så de har jag bara ströläst i och recenserar ej här. Trots det tog det längre tid än vad jag hade avsett. Men årets sommar varade ju länge, och i Göteborg var det meteorologisk sommar ända tills början av november. Och då hade jag läst ut de ursprungliga böckerna. Dock fick jag mig tillskickat ytterligare två böcker från en hembryggare i Stockholm, varav den sista just blev färdigläst. Jag tackar alla hembryggare som bidrog med boklånen, i synnerhet den sistnämnda.

Charlie Papazian - The Complete Joy of Homebrewing

Detta är nog den största klassikern av alla, och även om de flesta hembryggare inte har läst den har de säkert hört uttrycket "Relax, don't worry, have a homebrew". Och känslan av att läsa boken är en mysfarbror som förmedlar visdomsord till sina barnbarn framför en brasa. Kanske inte alltid totalt vattentätt vad gäller fakta, men engagerande och underhållande. Myterna om syrets roll finns där, men dock inte lika snett som citat jag har sett genom åren. Jag gissar att det beror på att detta är en senare utgåva (2003) och att en del felaktigheter har rättats. Det känns ganska tydligt att författaren har lyssnat på synpunkter från mikrobiologiskt kunniga, men att det inte riktigt har nått ända fram.

Den berättande mysfarbror-faktorn är kanske bokens styrka såväl som dess svaghet. Den är ganska pratig och långrandig (och tjock), och en stor del av utrymmet går åt till extraktbryggning. Det är kanske inte riktigt vad man vill ha som en modern hembryggare, och som en lärobok i hembryggning tycker jag den har passerat bäst före-datum. Men den är sympatisk och underhållande, och väl värd att läsa i om man kommer över ett exemplar.

Gordon Strong - Brewing Better Beer

Under en period på 10-talet köpte jag lösnummer av Brew Your Own (BYO) via Humlegården. Efter några år kände jag att det inte gav mig så mycket, och exempelvis det stående "Style Profile" började gå på tomgång. Kanske kände Jamil Z samma sak då han lämnade över stafettpinnen till Gordon Strong. Tyvärr tyckte jag att det blev sämre efter bytet. Dels tyckte jag hans recept var absurt invecklade. Men det fanns även en arrogant ton, som till exempel när han avfärdade skepticism mot dekoktion med att de som inte tycker det ger något antingen gör fel eller har kasst smaksinne. Jag skulle nog säga att det var han blev tungan på vågen som till sist fick mig att sluta köpa BYO.

Så när jag började läsa Brewing Better Beer hade jag ganska lågt ställda förväntningar. Dock visade sig boken ha en betydligt mer sympatisk och ödmjuk ton. Den får anses hamna i kategorin "Fortsättningsbok" då den skippar såväl en basal genomgång av bryggning som bryggning med extrakt.

I stället fokuserar den som titeln anger på olika tekniker för att brygga bättre öl. Stundom är det ganska kvasifilosofiskt och en smula pratigt utan så mycket substans. Men i slutändan landar det ändå i ett antal konkreta åtgärder som man kan överväga.

Kunskapsmässigt är nivån hög och jag kan inte minnas några större sakfel*. En invändning jag dock minns från läsningen är att författaren har en något överdriven tilltro till förmågan att känna av effekten av varenda liten åtgärd. Även om han är försiktig med att peka med hela handen så ger han samtidigt alltid en personlig uppfattning. Och den är nästan alltid i favör för olika åtgärder. Exempelvis dekoktion även om han gör det på ett rimligare sätt än i BYO. Ett annat exempel är kallmäskning av rostad malt. Det är väl ingen tvekan om att det kan påverka, men samtidigt görs en majoritet av världens mörka öl utan kallmäskning. Och då är det rätt tveksamt att utan förbehåll framhäva det som en allmän metod.

Men det är ändock en utmärkt bok om man vill utveckla sitt bryggande, så länge man tar författarens råd med en nypa salt. Samma sak med recepten som mycket riktigt är extremt komplicerade.

Greg Noonan - (New) Brewing Lager Beer

Känner ni igen den här typen av person som initialt imponerar med sin stora kunskap om alla möjliga ämnen? Som tvärsäkert kan förklara hur det ligger till inom geopolitik, epidemiologi, andra världskrigets historia och mycket annat. Det är först när de uttalar sig om ämnen som man själv är djupt insatt i som man inser att kunskaperna i själva verket är tämligen ytliga. Troligen har de bara väldigt bra minne, samt gott självförtroende.

Lite den känslan fick jag när jag läste Greg Noonans klassiska bok**. Den skulle nästan kunna klassas som "Avancerad" då den innehåller mycket avancerade begrepp såväl från kemi som mikrobiologi. Dock fick jag aldrig känslan av sammanhang eller förståelse; att jag faktiskt lärde mig något. Det var bara ett rapande av tekniska ord. Ett undantag som är värt att lyfta fram är avsnittet om dekoktionsmäskning som faktiskt lyckades förklara varför dekoktion ger bättre utbyte.

När jag kom till avsnittet om jäsning - något jag har ägnat extra mycket tid på att läsa in mig om - så var det fullt av felaktigheter kring respiration och annat. Av det följer förstås inte att andra avsnitt är lika snett ute, men man blir ju lite misstänksam. Oavsett är detta en bok som jag inte tycker det finns någon anledning att köpa.

Ray Daniels - Designing Great Beers

Denna bok har ett delvis lite annat fokus än de ovan - själva receptskrivandet. Dock består första delen mestadels av grundläggande bryggteknik, ibland på grundläggande nivå, och ibland gräver han ner sig ordentligt. Bland annat finns en väldigt ingående diskussion av SRM, och en detaljerad beskrivning av olika mätmetoder. Här fanns en hel del nytt och intressant för egen del, men jag undrar lite om relevansen för att designa öl. 

Daniels är utbildad på Siebels-institutet i Chicago och verkar ha koll på vad han skriver om. Så  faktamässigt håller boken hög nivå. Dock finns det en underlighet i jäsningsavsnittet när han kommer in på pitch rate. Han skriver att den jäst som används till hembryggarnas 20-literssatser normalt ligger på 0,1-0,2 mCell/ml/P, vilket han ändå menar är okej. Och då gäller detta torrjäst, för flytande jäst är det en faktor 10 lägre, vilket gör att Daniels rekommenderar elvaliters förkulturer. Visst, boken är från 1996, och det sägs ofta att det var sämre kvalitet på hembryggarjästen då, men jag ställer mig ändå rätt frågande till dessa siffror. Oavsett är ju sådant här förstås helt irrelevant för moderna hembryggare.

I övrigt hittade jag bara lite småfel och mindre saker att invända mot. Så det är trots allt en bok väl värd att läsa om man bara håller den höga åldern i minnet.

Graham Wheeler - Home Brewing: The CAMRA Guide 

Vi överöses av amerikansk hembryggarlittartur, och därför var det uppfriskande att få läsa en hembryggarbok med ett brittiskt perspektiv. Boken inleder också med en intressant genomgång av brittisk ölhistoria, även om jag misstänker att Cornell och Pattinson nog skulle ha en del synpunkter. Det mest intressanta för mig - om det nu stämmer - är att bryggerier i samma trakt ofta använde samma jäst. Om någon bryggare fick problem med jästen ställde man upp för varandra, även om man i övrigt var konkurrenter.

En annan intressant detalj är att styrian golding anges vara från Jugoslavien! Boken är från så tidigt som 1990 och naturligtvis är en hel del inaktuellt. Ett större problem är dock att det är ganska gott om felaktigheter. Dels har vi de vanliga felaktigheterna kring jäsning och respiration. Det finns också en märklig och förvirrad diskussion om alfa- och betaamylas. En annan konstig grej är att han påstår att hög laktemperatur är bra för att undvika extraktion av oönskade ämnen. Tillsammans med ytterligare några oklarheter känns detta inte bara som en inaktuell bok, utan också ganska tveksam faktamässigt. Men den var ändå värd att läsa på grund av det annorlunda perspektivet.

Svante Ekelin & Håkan Lundgren - Hembryggning

Slutligen har vi kommit till en svensk klassiker. Den här har många av de tidiga svenska hembryggarna haft som grundkälla till kunskap, vilket inte är så tokigt. Dock har den sedan länge sålt slut, och är numera ganska svår att få tag på. Antikvariat är väl den bästa möjligheten. Själv fick jag ett låneexemplar tillskickat mig via post, vilket jag är mycket tacksam för.

En stor fördel med boken är att den är väldigt kompakt och koncis. När Palmer ska beskriva vad som händer under mäskningen börjar han med en flera sidor omständlig liknelse om en storm som har vräkt havoc i en trädgård och hur man kan gå runt och kapa nedfallna grenar med olika verktyg. Ekelin & Lungren går direkt på rödbetan och förklarar hur de olika enzymerna bryter ner stärkelsen till olika sockerarter. Kort och effektivt.

Faktamässigt håller boken ganska hög nivå, även om den föga förvånande för fram de vanliga felaktigheterna kring jäsning. Dessutom hävdar den att omtappning ger klarare öl, vilket kanske förklarar att denna myt är ganska spridd framför allt bland äldre hembryggare.

Trots sin ålder betraktar jag ändå detta som den bästa hembryggarboken på svenska efter Eronsson och Lindhs alster. Den har åldrats som en sträv bordeaux.

* Tyvärr slarvade jag bort mina anteckningar. Det fanns säkert smärre invändningar, men jag är rätt säker på att det inte fanns några större fel.

** Om än i nyutgåva, därav tillägget "New"

Två ciderfrågor

 

Det här med att räkna är knepigt ibland.

Mina sex år som cidermakare har inneburit en brant inlärningskurva. Visst hade jag en del gratis som hembryggare, men att göra cider är ändå annorlunda på många sätt. Det är dock två frågor som jag ännu inte lyckats få full klarhet i, och om dessa ska detta inlägg handla.

Hur bevara aromer?

Med undantag från en spontanjäst delsats på fem liter som blev en etylacetatbomb, så kan mina cidrar klassas som fria från defekter, eller "felsmaker" som det heter på ölmärkvärdiska. Dock har jag - likt många andra cidermakare - brottats med ett annat problem: avsaknaden av äpplearomer. Det finns i stort sett tre förklaringar till att cidern tappar mycket av äpplearomerna som fanns i musten

1. Jästen "äter" äpplearomer.
2. En alltför kraftig jäsning skickar ut aromerna genom jäsröret.
3. Sötma förstärker aromerna.

Metaforen i den första förklaringen skulle kunna tolkas som väsentligen samma som 2. Men ofta hävdas det explicit att jästen faktiskt konsumerar olika aromatiska ämnen i äpplet och omvandlar dem till något annat. När jag frågar om exempel och källor har jag hittills aldrig fått något sådant, utan bara svar i still med "det är välkänt"  eller "du får googla". Nu ska det tilläggas att det faktiskt finns kända reaktioner där jästen omvandlar aromatiska ämnen. Så kallade biotransformationer ligger exempelvis bakom de notoriska svarta vinblads-tonerna i sauvignon blanc-viner. I moderna ipor är detta också ännu en komponent i verktygslådan för att få fram fruktiga humlearomer. Men dessa reaktioner verkar snarare skapa aromer än reducera dem. Så länge inte någon faktiskt kan visa på trovärdiga källor på att jästen metaboliserar en majoritet av äpplearomerna - eller åtminstone specificera vilka reaktioner det handlar om - fäster jag ingen relevans vid denna förklaring.

Förklaring två lutade jag länge mot efter att ha läst många texter som förordade långsamma jäsningar med hjälp av låg temperatur, lågt näringsinnehåll och upprepade omtappningar. I synnerhet Claude Joliceur hävdade explicit att det var förluster genom jäsröret som gjorde att kraftigare jäsningar tenderade att ge mindre äpplearom. Dock gav inte mina försök till långsammare jäsning - exempelvis via keeving - någon större utdelning.

Det som i stället gav resultat var att avbryta jäsningen vid SG 1,010-1,020 säg. Detta har gett en påtagligt högre nivå av äppleaaromer. Dock är detta inte helt inkompatibelt med vare sig 1 eller 2. Om man tänker sig att aromer kontinuerligt försvinner under jäsningen så har man ju behållit ungefär 25 % av aromerna som annars hade försvunnit under en fullständig jäsning. Men jag undrar om det är hela förklaringen. Jag misstänker att det handlar om någon slags synergieffekt, där sötman bidrar till att förstärka äpplearomen. En effekt som mycket väl kan uppstå enbart i våra hjärnor.

Även om 3 är min favorithypotes för närvarande så finns det ändå en sak som talar mot att det är hela förklaringen. Nämligen att det finns gott om torra cidrar med fin äppelarom, till exempel spansk cider. Så troligen är det en kombination av 2 och 3, tillsammans med andra faktorer som äppelsorter.

Hur stoppa jästen?

Jag har alltså valt att stoppa jästen för att få en halvtorr cider. Förutom bättre äpplearom så tycker jag restsötman i sig är positiv, i synnerhet om beskan eller syran är hög. Dessutom ser jag även den lägre alkoholhalten som en fördel. Men hur exakt stoppar man då jästen? Förutom avancerade och ganska oförutsägbara metoder som keeving och liknande, så finns två alternativ; pastörisering och konserveringsmedel.

Pastörisering har fördelen att det är ganska enkelt att göra. Dessutom är det en ganska säker metod, även om det är viktigt att jobba desinficerat efter pastörisering fram till paketering. En nackdel är att pastörisering kan ha en viss smakpåverkan.

Jag har i stället valt att tillsätta jässtopp, vilket vad jag har förstått är en kombination av kaliumsorbat och någon svaveldioxidförening. Det verkar dock finnas olika uppgifter och en hel del förvirring kring vilken effekt jässtopp har i praktiken.

En del hävdar att jässtopp inte kan stoppa en pågående jäsning, utan bara hindra att en utjäst dryck börjar jäsa igen om man tillför nytt socker. Detta är inte en orimlighet i sig; till exempel kan en jäst jäsa ut torrt för att sedan inte vilja sparka igång kolsyrejäsningen igen, på grund av hög alkoholhalt eller något annat. Ofta ges dock märkliga förklaringar till detta förmenta fenomen, som att jässtopp förhindrar förökning men inte jäsning. Dock är dessa "förklaringar" överflödiga, för det råder ingen tvekan om att det går att stoppa en pågående jäsning med jässtopp. Jag själv och andra har gjort det flera gånger. Dock har jag även misslyckats nyligen, vilket för oss in på en mer relevant fråga.

Jässtopp hämmar endast jästen, den slår inte ut den helt. I FB-gruppen Cider Apples and Cider Making har detta diskuterats regelbundet, och flera hävdar att för att faktiskt döda jästen krävs mängder som ingen skulle acceptera rent sensoriskt. Flera kommersiella cidermakare hade börjat pastörisera sina söta och halvtorra cidrar på grund av den lilla men inte försumbara risken för flaskfontäner och -bomber när man inte har kontroll på hur flaskorna hanteras. Det ska finnas moderna, mer avancerade metoder för att pastörisera skonsammare. För egen del har jag haft ett par flaskor från förra året som har varit rejält pigga efter ha stått varmt under sommarhalvåret. Låter man sina flaskor stå kallt borde det inte vara någon risk. Jag känner mig dock inte helt nöjd med vare sig kunskapsläget eller metodiken i denna fråga.

Pseudolambik #49

 

Det här blir åter ett helt icke-unikt inlägg om en helt odramatisk p-lambikbryggning. Det enda värt att tillägga är att jag jäser i kärlet som har härbärgerat sats 38. Då den fick så klen syra avstod jag från att återanvända bottensatsen och startade på ny kula.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,050

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 42 C
• 51 C
• 67 C
• 76 C
• 83 C

Kok:

Knappt två timmar med 50 g humlepellets som oxiderats sedan 2017.

Fermentering:

Vid varierande klädkammartemperatur med

• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatser från diverse lambikar, mestadels mina egna och Brasse-gängets.

Brygd #218: Stenstark 9

 

En stabil 9:a.

Innan de för några år sedan lanserade sin trippel gjorde Rochefort länge enbart tre öl: 6, 8 och 10. Dessa siffror anger vörtstyrka i belgiska vörtgrader, vilket motsvarar SG 1,060, 1,080 respektive 1,100. Det är långt i från alltid jag tycker att det starkaste ölet i ett bryggeris produktportfölj är det bästa, men för Rochefort är så fallet.

Dock funderar jag ibland vad jag skulle tycka om Rochefort 9. Det lär jag aldrig få veta, men jag kan ju brygga en variant själv. Notera ordvalet variant. Det här är lång ifrån något klonliknande, då jag exempelvis skippar koriandern.

Jag hade först tänkt använda den mörkaste produkten från CandySyrup. Men sedan insåg jag att jag har ett kilo supermörkt kandisocker som jag köpte just innan jag upptäckte (och kunde köpa) ovan nämnda siraper. Jag har länge tänkt att testa den, och Brasse-gänget testade den faktiskt i en Faro med bra resultat.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,015
• ABV 10,5 %
• SRM 30
• IBU 20

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 300 g Special B
• 500 g krossat vete
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 500 g mörkt kandisocker i 80 minuter
• 10 g magnum i 80 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (hela jästkakan från Stenstark blond)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Fabrikörn vs. Rochefort

Även om detta som sagt inte var ett klonförsök så finns det för närvarande en uppenbar kandidat på Systembolaget för en tvekamp; Rochefort 10 (R10). Jag har förstås hunnit prova flera flaskor redan, och dessutom varit med på Amylases vinterölsträff med Stenstark 9 (S9). Men den här parallellprovningen har inte blivit av förrän nu.

Jag är redan innan upphällning medveten om att S9 är mycket ljusare; kandisockret höll helt enkelt inte vad det lovade. Vid en jämförelse blir det ännu tydligare: kopparröd mot kastanjebrun. Även skummet hos R10 är tydligt mörkare.

Aromatiskt är skillnaderna inte lika stora. Här finns det tydligt en gemensam nämnare i fruktigheten från jästen. R10 har dock betydligt murrigare toner av torkad frukt, dadlar m.m. Dessutom finns där en subtil kryddighet från koriandern. Båda har ett lätt etanoliskt sting, men ingen är spritig.

Efter ett tag passar jag på att blanda jag 50/50, då innehållet i 33:an R10 har gått åt snabbare än 25:an med S9. Och blandningen blir riktigt bra. Tveklöst är det R10 som är vinnaren, men det är verkligen ingen utklassning utan en jämn match. Men sammantaget är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 43 - 46.