söndag 28 februari 2021

Brygd #194: Hällebergsbock

 

Härifrån kommer bocken.

Den senaste tiden har det funnits ett tydligt tema i mina bryggningar. Det blir aldrig riktig som jag ville. Det kan vara att någon ingrediens är slut, att bryggbutiken inte gör helt rätt, eller att jag själv gör fel. Denna gång hände det sistnämnda. Jag hade för avsikt att återanvända det föregående receptet, men samtidigt ville jag byta ut lite pilsnermalt mot chitmalt. Jag glömde dock att minska ner mängden pilsnermalt, så det blev ett kilo malt för mycket.

Det fina i kråksången är att recept är ganska robusta. Man kan göra hyfsat stora ändringar utan att det blir väldigt annaorlunda, och framför allt inte tydligt sämre. Det blir helt enkelt ett lite starkare öl denna gång. Och jag hade dessutom tänkt ha i mer humle i alla fall, så då kan jag passa på att öka satsvolymen en smula. Dock fick jag väldigt dåligt utbyte, så de tänkta två literna kranvatten hoppade jag över.

Data:

  • Volym 23 l
  • OG 1,070
  • FG 1,0XX
  • ABV X,X %
  • SRM 7
  • IBU 30
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
  • 1 kg chitmalt
  • 1 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk laktol
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
  • 20 g tettnanger i 20 minuter
  • 30 g hallertauer tradition vid kokslutet
  • 30 tettnanger vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Frankenlager)
  • vid 12 C i X dagar
  • vid 20 C i X dagar

söndag 21 februari 2021

Brygd #193: Frankenlager

 

Frank har piffat upp etiketten sedan sist.

Jag blev faktiskt lite överraskad när jag insåg att det var tre år sedan jag bryggde denna. Jag trodde det var två år sedan. Tiden går fort när man har roligt*. Oavsett ska det förhoppningsvis bli en ännu bättre version. Dels hoppas jag på en bättre münchnermalt denna gång. Jag hade helst använt Weyermann, men det fanns bara Best Malz och Crips att tillgå hos fysiska butiker i staden. Och Best Malz var jag alltså inte helt nöjd med senast.

Jag valde också att byta ut ett kilo av müchnermalten mot chit-malt. Och på humlesidan hade jag efter senaste Franken-resan lärt mig att spalter select och hallertauer tradition är de typiska humlesorterna som används. Tyvärr var spalter select slut överallt, så jag valde tettnanger i stället. Det är lite trist när man inte riktigt får tag på exakt de ingredienser man vill ha, men det är bara att brygga på och hoppas att det blir lika bra för det.

Data:

  • Volym 25 l
  • OG 1,050
  • FG 1,0XX
  • Abv X,X %
  • SRM 8
  • IBU 30
Mäskning:
  • 4 kg münchnermalt
  • 1 kg chitmalt
  • 1 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk lactol
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
  • 20 g tettnanger i 20 minuter
  • 30 g hallertauer tradition vid kokslutet
  • 30 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (2 l förkultur)

  • vid 12 C i X dagar
  • vid 20 C i X dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska  med strösocker, 5 g/l

* Eller så är det för att jag börjar bli gammal.

måndag 8 februari 2021

Pseudogeuze #8



Något som är viktigt när man ska bulklagra sin lambik är att hålla syret borta. Ibland kan man se olika påståenden om att syre inte är något problem för lambik, ofta med argument i stil med "bretten tar hand om syret". Jo det gör den förvisso, men den skapar också ättiksyra och andra mindre trevliga ämnen. Så även om lambik inte är lika syrekänsligt som annan öl, så bör man nyttja syretäta kärl (inga vanliga plasthinkar alltså), minimera kontaktytan mellan ölet och gasen ovanför, samt se till att vattenlåset inte torkat ut.

Tyvärr hade jag missat det sistnämnda för två av mina äldsta slattar (sats 29 och sats 31) som förvarades i femlitersdamejeanner. Min plan var att använda en eller båda av dessa. Jag hade redan spanat in mina två övriga satser. Sats 37 som bryggdes för ett år sedan passade perfekt med sin fina fruktighet och måttliga syra. Och sats 33B hade utvecklat lite bättre syra sedan jag provade sist. Till dessa hade det suttit fint med 5 l lambik med lite tuffare syra. Men när jag skulle utföra blandningen upptäckte jag att jäsrören var helt tomma. Jag hade dock ett litet hopp om att de hade torkat ut nyligen och var oförstörda. Men det hoppet släcktes snabbt. De var båda rejält ättiksura med toner av nagellack. Dessutom hade de groteska nivåer av THP.

Det var bara att hälla ut och nöja sig med ett- och tvåårig lambik. Och därmed krympte totalvolymen från 27 till 22 liter. Men det sistnämnda gör kanske inte så mycket då jag ändå har haft svårt att göra mig av med förra årets p-geuze då SM ställdes in.

Data:

  • Volym 22 l
  • OG 1,053
  • FG 1,008
  • ABV 6,1 %
Blandning:
  • 12 l sats 37
  • 10 l sats 33B
  • 132 g bitsocker
  • några gram Lalvin EC-1118
Bedömning 2021-02-06:

Över en månad har gått sedan blandning och flasktappning, och det är hög tid för ett första officiellt smakprov. Här finns den sedvanlika fruktiga hussmaken med inslag av multna höstlöv. Men det är delvis annorlunda. Dels känns frktigheten djupare och tydligare. Vidare finns det en lite degig - i brist på bättre beksrivning - ton, vilket jag kan känna i mina unga lambikar ibland, i synnerhet när de inte har blivit så sura. Det finns också en lätt antydan av THP, men då denna var ganska påtaglig för ett par veckor sedan så misstänker jag att den snart kommer vara helt borta. Och då kommer detta vara väldigt gott och lättdrucket.

onsdag 27 januari 2021

Jäsning 101

 


Jag har skrivit rätt många inlägg relaterade till jäsning här på bloggen. Det har dock varit mer eller mindre smala texter som har fokuserat på någon enskild aspekt. Men jag har på sistone insett att det finns ett behov av en lättillgänglig fast ändå grundlig introduktion till jäsning, och i synnerhet ur ett praktiskt perspektiv. Många nybörjare får sin kunskap om jäsning från olika recept. Och som någon (tyvärr ej undertecknad) så snyggt fångade det: "bara för att något står i ett recept betyder det inte att det är genomtänkt eller ens vettigt". Det stämmer onekligen när det kommer till jässcheman och jäsinstruktioner. Dessa känns ofta som helt snutna ur näsan, och ej baserad på någon relevant kunskap att tala om.

Så nedan kommer ett försök till en mer gedigen introduktion till ämnet. Syftet är att man ska kunna bortse från jäsningsinformationen i recept, och i stället ha ett konsekvent tänk kring detta så viktiga moment. För vidareläsning och fördjupning kommer jag vid lämpliga ställen länka till inlägg där jag går mer på djupet i olika detaljfrågor. För en fördjupning i jästens allmäna biokemiska processer är denna genomgång mycket bra trots att den har en del år på nacken.

Jag väljer att strukturera inlägget sekventiellt efter moment; dessa moment är dock inte knivskarpt avgränsade i tiden, men jag tror ändå detta är ett bra upplägg. Vidare kommer jag behandla under- och överjäsning på samma sätt; utöver att de typiskt sker vid delvis olika temperaturer så ser jag inga principiella skillnader (dock finns det ju en massa traditionella tekniker som kan skilja sig åt; dessa kommer jag som mest bara snudda vid).

Vissa basala förkunskaper förutsätts, exempelvis begrepp som SG, utjäsning, över- och underjäsning m.m. Dock tror jag det går utmärkt att googla sådana efter hand om man inte redan känner till dem. 

Förberedelser

Detta handlar om två saker: att på bryggdagen ha (1) pigg jäst (2) i tillräcklig mängd. I hembryggardiskussioner och i -litteraturen finns det tyvärr ett ensidigt fokus på (2), delvis på grund av att det är något som går att räkna på i ett bryggprogram. Jag har behandlat detta i mer detalj här. Men för att sammanfatta så är det dels så att bryggprogrammen ofta överdriver vilken mängd jäst som behövs, och dels är inte jästmängden så kritisk så länge man är i rätt härad. Man kommer långt med de instruktioner som står på paketen, d.v.s. ett paket till 20 liter normalstark vört. Om man har större volymer eller starkare vört så kan man skala upp mängden proportionellt med volymen och vörtstyrkan.

Mer avgörande är att jästen är pigg. För torrjäst är detta oftast inte något att bekymra sig om, då den håller sig pigg länge, framför allt om den förvaras i kylskåp. Flytande jäst däremot tappar snabbt vitaliteten, och en förkultur är ofta ett bra sätt att försäkra sig om att man har pigg jäst på bryggdagen. Dessutom får man en viss tillväxt av nya celler, vilket kompenserar för den nedgång i antal levande celler som sker med tiden. Notera att det inte behövs magnetomrörare eller andra tekniska finesser för att göra en förkultur. Ett lämpligt väl rengjort kärl och lite maltextrakt är allt som behövs.

Tillsättning och uppstartsfas

Efter att vörten har kylts är det dags att tillsätta jästen. Här finns det då lite olika skolor vad gäller temperaturen. En variant är att tillsätta jästen vid c:a 20 C och vänta på att jäsningen kommer igång för att därefter sänka till önskvärd jästemperatur. Det är en metod som sannolikt kommer ge ett godkänt resultat, men det kommer bli mer jäsbiprodukter jämfört med mer proffsiga metoder. Trots det så är detta den rekommendation som ges på paketen från en av de största tillverkarna av flytande jäst, White Labs. Lite extra märkligt är det då dess grundare Chris White är medförfattare till boken Yeast som starkt förespråkar att man först ska sänka vörten till eller t.o.m. ett par grader under önskad jästemperatur. Men förklaringen är nog helt enkelt att flytande jäst är en ganska komplex produkt och att det inte är möjligt att ge en fullständig användarbeskrivning på ett litet jästpaket*. Därför har man valt något enkelt som har störst chans att funka hyfsat även om jästen är i lite halvdant skick. På WhiteLabs hemsida finns mer utförliga beskrivningar som mer är i linje med vad som står i Yeast.

Den bästa metoden är alltså att kyla ner till eller strax under önskad jästemperatur. Om man har en ineffektiv kylmetod så är en vettig kompromiss att sänka så lågt man kan inom rimlig tid (en halvtimma säg), och sedan tillsätta jästen och ställa jäskärlet i den tänkta omgivande temperaturen.

Efter att jästen har tillsatts vörten genomgår den först något som kallas uppstartsfasen (eng. lag phase). Under uppstartsfasen anpassar sig jästen efter de nya förutsättningarna med ett oerhört näringsrikt medium. Samt förbereder sig för reproduktion och fermentering, genom att aktivera enzymsystem och förbättra cellernas membran bland annat. Tyvärr förekommer en massa myter om att det är under denna fas som jästen förökar sig, och att det därmed är här som mycket av smakprofilen sätts. Detta är dock inte sant, och väldigt lite smakämnen bildas under uppstartsfasen. Det är i stället under nästa fas som detta mestadels sker. 

Förökningsfas och temperaturkontroll

Med pigg jäst bör uppstartsfasen ta som mest 24-36 timmar, beroende på jäststam och framför allt jästemperatur. Helst ska det räcka med halva den tiden. Därefter kommer själva huvudjäsningen igång där jästen fermenterar socker till etanol och koldioxid, samt erhåller en massa energi. Energin utnyttjas tillsammans med byggstenar från malten till att knoppa av nya celler. Från att kicka igång försiktigt ökar intensitetet på jäsningen till att nå en topp efter något dygn eller så för att så småningom börja avta igen.

Det är under denna den mest intensivaste jäsningsfasen som majoriteten av smakämnena bildas. Det är också här det är viktigast att ha kontroll på temperaturen; högre temperatur innebär allmänt mer jäsbiprodukter, och mer är inte alltid bättre. Den rekommenderade jästemperatur som anges på paketet och produktblad avser alltså främst denna ganska korta period. Det är viktigt att inse att själva jäsningen i sig genererar värme. Temperaturen i ölet under den mest intensiva jäsningen kan vara 2-5 C högre än omgivningen. Ju kraftigare jäsning, desto större temperaturhöjning.

Man ska inte överdriva temperurens betydelse, men att ha en viss styrning och kontroll är absolut att rekommendera. Mest kontroll får man genom att använda ett kylskåp eller en frys, tillsammans med ett reglersystem mot en mätsensor i jäskärlet. Men man kommer ganska långt med olika utrymmen i hemmet med olika temperatur; källare, vind m.m. De flesta överjästa öl gynnas av att ha ett lite svalare utrymme så att man initialt kan hålla jästemperaturen på max 20 C. För underjäsning ska man helst ha ännu kallare jäsutrymmen, men det går alldeles utmärkt att underjäsa i 15-20 C även om det förstås kan bli annorlunda jämfört med 10 C.

Slutjäsning och temperaturhöjning

När jäsningen börjar avstanna är det fördelaktigt att höja temperaturen - eller åtminstone att hålla kvar den - så att jästen håller sig aktiv så länge som möjligt. Detta dels för att försäkra en bra utjäsning, men även för att jästen ska kunna reducera en del av de biprodukter som har skapats under jäsningen. Främst gäller det acetaldehyd och diacetyl, och den sistnämnda har gett upphov till begreppet diacetylrast.

Hur avgör man när det är dags för temperaturhöjning? Det är inte helt enkelt. Det finns tumregler om att man ska höja när, säg, 75 % av jäsningen är utförd. Men detta kräver dels att man mäter SG kontinuerligt, och dels vet vad FG kommer hamna på (vilket man normalt bara kan göra en rimlig gissning på). Själv har jag ofta gått på när bubblandet i jäsröret har börjat sakta ner. Men allt mer när jag har börjat lära känna mina jäststammar så vet jag i förväg på ett ungefär när det är dags. För jäsning runt 20 C ger jag det 2-4 dygn, medan kalljäsning runt 10 C får 5-7 dygn.

Nästa fråga är förstås hur länge det sedan ska stå i den varmare temperaturen innan det är dags för nästa steg. Till att börja med så måste man se till att det är färdigjäst, d.v.s. att SG inte ändrar sig. Ett sätt att försäkra sig om detta är att göra två SG-mätningar med några dagars mellanrum och försäkra sig om att SG är oförändrat. Då är det nästan alltid så att det är färdigjäst. Det finns en hel del tumregler om att det ska vara färre än x bubblor per minut i jäsröret, eller färre än en bubbla var n:te minut. Även om bubblandet kan ge en viss indikation om hur jäsningen framskrider - förutsatt att locket och jäsröret sitter tätt - så går det helt enkelt inte att avgöra om det jäst färdigt på det sättet**.

För den överväldigande majoriteten av jäststammar är det färdigjäst vid 20 C efter en vecka, oftast ännu snabbare. Vid kallare jäsning kan det gå något långsammare. Och sedan finns det några jäststammar som är kända för att ta lång tid på sig; Dupont-baserade stammar (WLP565 & WY3724), viss kölschjäst (WLP029), Hoegaarden-stammen (WLP400 & WY3944) och kanske några till. Vill man vara på den säkra sidan när man testar en ny jäststam kan man googla och läsa vad andra har haft för erfarenheter med just den stammen. Om en majoritet rapporterar långsam utjäsning bör man vara lite vaksam.

Även efter att det är färdigjäst försiggår en del jäsrelaterad aktivitet. Jästen fortsätter att bryta ner vissa jäsbiprodukter om än i raskt avtagande takt. Några*** dagar efter uppnått FG så är det mesta av denna aktivitet utförd. Det finns gott om hembryggare som hävdar att jästen behöver flera veckor för att "städa upp efter sig". Detta är helt grundlöst, och totalt två veckor i jäshink är i normalfallet med god marginal väl tilltagen tid tills det är dags att gå till nästa steg.

Kallagring

Detta moment är intimt förknippat med lagerjäsning (i betydelsen "jäsning med underjäst o.k.s. S. pastorianus"). Men de flesta öl gynnas faktiskt av en kortare tids lagring vid låga temperaturer. Ibland motiveras kallagring med fluffiga påståenden om att ölet "mognar". Vad som faktiskt händer vid låga temperaturer är främst att vissa ämnen snabbare fälls ut och sedimenterar. Detta leder till ett klarare men potentiellt också mer rensmakande öl.

När det gäller lageröl så framhålls ofta behovet av en lång kallagring i flera veckor eller t.o.m. flera månader. Detta har sitt ursprung i klassisk tysk lagerbryggning där man i stället för en temperaturhöjning i slutet av jäsningen långsamt sänker temperaturen ner till kallagringstemperaturen. Detta innebär att den sista utjäsningen samt nedbrytningen av jäsbiprodukter sker vid en kallare temperatur. Eftersom kallare temperatur innebär att biologiska och kemiska processer går långsammare så krävs det längre tid. Det kräver också större jästmängder.

Traditionellt så brukar det sägas att man ska kallagra lika många veckor som Platograder. För en normalstark öl innebär detta alltså 10-12 veckor. Men med förbättrade processer brukar även tyska bryggerier nöja sig med 4 veckor för sina normalstarka öl. Och om man kör en temperaturhöjning på slutet räcker det med max 1-2 veckor. Själv skippar jag oftast kallagring, och i förekommande fall nöjer jag mig med en vecka.

I hembryggardiskussioner hör man ofta ordet kallkrasch. Egentligen betyder detta en snabb temperatursänkning, ofta följt av en kortare kallagring. Det är en halvtaskig bryggsvengelsk översättning av cold crash; kallras är kanske en bättre översättning. Detta är något som moderna bryggerier tillämpar för majoriteten av sina öl. Jag ser egentligen ingen anledning att strikt skilja på kallagring och kallkrasch; dock är väl det sistnämnda att se som ett exempel på det förstnämnda. Om man inte ska utföra en klassisk tysk lagerjäsning så kan man sänka temperaturen så snabbt man kan efter slutförd jäsning, och kallagra tills man är nöjd med klarheten (såväl visuellt som smakmässigt).

Kolsyrejäsning

Om man har för avsikt att kolsyrejäsa på flaska eller fat finns en viktig sak att tänka på: att man har levande och hyfsat pigg jäst kvar för att utföra uppgiften. Detta gynnas av att man inte förlänger jäsningen mer än nödvändigt, och samma sak för kallagringen. Förutom att kolsyrejäsningen går snabbare så har man mer aktiv jäst som kan ta hand om eventuellt syre som introduceras vid tappningen. Ett alternativ är att helt enkelt tillsätta fräsch jäst; det finns för ändamålet specialdesignad jäst som Safbrew F2 och CBC-1.

Som jäsbart extrakt för kolsyrejäsningen finns det ingen anledning att krångla till det. Vanligt strösocker duger utmärkt. Beroende på vilka tider man har gett för jäsning respektive kallagring så bör det ta 1-2 veckor att få full kolsyra, absolut inte längre. Jag har numera landat på 8-10 dagar i jäshink (utan kallagring) och då får jag full kolsyra efter 1 vecka, och fullt drickfärdig öl efter drygt två veckor från bryggdagen således.

* Se bara vilken textvägg detta inlägg blev, och då ansträngde jag mig verkligen för att fatta mig kort.
** Mest snett ute är de som hävdar att det jäser så länge som det bubblar över huvud taget.
*** 3-4 stycken tyckte en mikrobiologiskt kunnig bryggare var en bra tumregel.

söndag 3 januari 2021

Brygd #192: Brunporter

 


Det var ett tag sedan jag bryggde porter/stout. När det nu var dags för engelsk jäst igen så var det läge för ett av mina favoritrecept; brunporter inspirerat av fordom efter uppslag från Radical brewing. Jag skickade iväg min vanliga maltnota - som specifierar att en tredjedel av malten ska vara en karamellmalt på c:a 60 SRM - till hembryggarbutiken. Först när jag kom hem kollade jag vad jag hade fått exakt, och på påsen satt det en lapp där det stod "CaraAromatic".

Först trodde jag att det vara CaraAroma som är en riktigt mörk karamellmalt, och då tänkte jag "vad spännande att se hur det kommer bli med en sådan mörk kramellmalt, och då finns det ingen anledning att använda mörkt muscovadosocker". Men sedan insåg jag att malten kom från Best Malz, och de har en karamellmalt som heter Caramel Aromatic. Jag gissar att det är den, och då är det således en ljusare sort än vad jag hade tänkt. Och då får det nog bli lite muscovadosocker i alla fall.

Jag går all in på den underbara humlesorten bramling cross denna gång. Tidigare har jag som mest kört med den till 50 %, och resten fuggles. Men den funkar så bra till mörka, maltiga öl, och dessutom hade jag inte haft användning för slatten.

Data:

  • Volym 22 l
  • OG 1,060
  • FG 1, 032
  • ABV 3,8 %
  • SRM 33
  • IBU 40
Mäskning:
  • 2 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 2 kg karamellmalt (Cara Aromatic)
  • 2 kg brunmalt
  • 1 tsk kalciumklorid
Mäskning i knappt en timma vid 71 C.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 50 g bramling cross i 20 minuter
  • 50 g bramling cross vid kokslutet
  • 200 g mörkt muscovadosocker i 20 minuter
  • 1 krm protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP013 (halva jästkakan från Engelsk-ipa)
  • vid 19 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 4 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2021-01-27:

Det som slår mig främst vid upphällningen är det fantastiska, krämiga, gulbeiga skummet. Det hänger dessutom kvar länge, och lämnar tydliga skumgardiner längs glaset. Färgen är också snyggt rödbrun, men det är skummet som ger högsta betyg för utseende.

Smakmässigt är det förstås rostad malt som dominerar fullständigt. Tydligast är den typiska kaffe-tonen från brunmalten, men det finns även lite tobak och aska som jag inte riktigt minns från förra gången. Men det var ett tag sedan jag bryggde dena senast. Varken karamellmalten eller muscovadosockret gör sig påminda på något märkbart sätt.

Munkänslan är len och fyllig, vilket förstås är lite udda för ett så alkoholsvagt öl. Någon direkt påtaglig sötma finns inte att tala om, och avslutningen är snarare en smula torr och besk.

Detta är möjligen inte den allra bästa versionen, men fortfarande är det ett fantastiskt öl. Det är sällan jag går igång på porter och stout, men detta är ett sådant fall. Yeti, London Porter på cask, Half Idjit och Stormaktsporter är andra exempel.

fredag 1 januari 2021

Pseudolambik #40

 


Det blev varken Nyårskonsert från Wien, backhoppning eller Ivanhoe för mig i år heller. Däremot blev det Tour de Ski-sprint, pizza och lambikbryggning. Jag fick mycket bättre utbyte än vanligt, troligen på grund av bättre krossning i bryggbutiken.

Data:

  • Volym 23 l
  • OG 1,060
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg krossat vete (Kungsörnen)
Grumlig mäskning med följande erhållna temperaturer:
  • 43 C
  • 57 C
  • 67 C
  • 72 C
  • 80 C
Kok:

Drygt två timmars kok med gammal hume från 2014.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med bottensatserna från sats 37.

onsdag 30 december 2020

Brygd #191: Engelsk-ipa

 

Det gäller att få det engelska ipa-uttalet rätt.

Den kanske mest undflyende ölstil som jag komma på är engelsk ipa. Och då menar jag inte det som en gång var originalet, utan det som i modern tid benämns som ipa bland vanliga engelska bryggerier. Läser man exempelvis SHBF:s typdefinition så framställs en bild av ett öl med tydliga karaktär av karamellmalt. Men det räcker att provsmaka några av de exempel som listas under definitionen så får man en helt annan bild.

De flesta är gyllengula till bärnstensfärgade utan någon som helst påtaglig karamellmaltsmak. Däremot har de ofta den typiska engelska djupa maltigheten från någon högkvalitativ pale ale-malt. Jag läste dock i någon artikel på nätet att den engelska ipan kunde ha mer karamellmalt för säg 30 år sedan eller mer, men att man sedan har anpassat sig efter nya ideal. Ibland kan också amerikansk humle ha smugit sig in, exempelvis sägs cascade vara en av humlesorterna i Marton's Empire. Bara för att spä på förvirring så kan på cask även hitta förmenta engelska ipor med låg alkoholhalt (~4 %) och ganska beskedlig beska. Och utan karamellmalt, gubevars.

Hur det nu än är med det så är det öl som Marstons Empire, Ridgeway IPA m.fl. som står som förebild. Så det blir ingen karamellmalt, men däremot lite högre ABV, hyfsad beska, och därtill en hel del humlearom. Jag fastnade för en kombination av east kent golding och fuggles, två personliga favoriter. På jästsidan blev det återbesök till WLP013 som jag var nöjd med senast. Dessutom lär det vara jästen som används till den utmärkta engelska ipan Worthington White Shield, bara en sådan sak.

Data:

  • Volym 24 l
  • OG 1,056
  • FG 1,012
  • ABV 6,0 %
  • SRM 7
  • IBU 50
Mäskning:
  • 5 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk laktol (80 %)
Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Kok:
  • 40 g magnum i 60 minuter
  • 20 g east kent golding i 20 minuter
  • 20 g fuggles i 20 minuter
  • 40 g east kent golding vid kokslutet
  • 40 g fuggles vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP013 (1 l förkultur)
  • vid 19 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 4 dagar
  • vid 5 C i 2 dagar
Övrigt:
  • Torrhumling med 40 g east kent golding
  • Torrhumling med 40 g fuggles
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Engelsk-ipa vs. Ocean Brittisk IPA

Oceanbryggeriet är ett sådant där bryggeri som inte gör så mycket väsen av sig, men som år efter år pumpar ut kvalitetsöl. Framför allt är ölen fantastiska färska, helst ska man dricka dem direkt på bryggeriet eller på cask. På flaska kan det variera lite mer.

Deras vanliga ipa blandar amerikansk och brittisk humle, men sedan en tid tillbaka har de även en renodlad brittisk ipa, hädanefter förkortad OBIPA. OBIPA har till skillnad från den ordinarie ipan en del karamellmalt, men enbart brittiska humlesorter. Så jag föll ändå för denna som den bästa och mest relevanta motståndaren.

Utseendemässigt är det gyllengul vs. bärnsten, båda lätt disiga, och med likvärdigt skum (även om Engelsk-ipan hade aningen bättre skumstabilitet). Det blir dött lopp vad gäller utseendet.

Aromen skiljer desto mer. Fabrikörns har en tydligare humleton, medan OBIPA har en lätt kakig maltighet samt en smula smörighet. Just det sistnämnda är något som kan bli ganska tydligt med äldre flaskor, men här ligger det på en nivå sär det faktiskt kan ses som ett positivt bidrag om man är sån (vilket Fabrikörn är). Det blir en lätt övervikt för OBIPA tack vare den sköna maltigheten.

Båda ölen har likartad torrhet, kolsyra och en markerad avslutande beska. Två goda öl, men åter tvingas Fabrikörn se sig slagen med knapp marginal mot ett utmärkt öl. Med beaktande av senaste omgången är således ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 35-42.