SM 2024

 

Senast jag besökte hembryggnings-SM var 2019 i Stockholm. Den gången ställde jag inte ut något utan gick bara runt och provade. Sedan dess har det bara varit ett fysiskt SM, i fjol och åter i Stockholm. Den gången passade det inte in i mitt schema, men i år stod alla himlakropparna rätt. Och eftersom Linköping kan nås med tre timmars bilkörning från Göteborg valde jag att lasta bilen full med öl och köra upp.

Linköping

Jag har inte varit i denna stad sedan en jobbresa för drygt 20 år sedan. Den gången kom vi fram sent på kvällen, jobbade hela dagen därpå för att sedan åka direkt hem, så det blev inte mycket sett. Därför passade jag på att få lite sightseeing denna gång.

Dels gjorde jag en pubrunda på fredagskvällen efter att ha checkat in såväl mina öl i Campushallen som mig själv på hotellet. Dock låg alla toppställen väldigt kompakt utspridda kring Stora torget, så det stannade vid de mest centrala kvarteren den kvällen. Som vanligt använde jag RateBeer Places topplista över ställen, vilket gav ett väldigt bra urval med ett undantag. Via SHBF fick jag tips om ölkaféet Backen som troligen är ganska nyöppnat då det inte hade några betyg på RateBeer. Men det var ett väldigt trevligt krypin med massvis av charm, litet men naggande gott fatsortiment (bland annat Gaffel Kölsch upphällt i en stange) och väldigt vänlig och personlig service. Det var tillsammans med De Klomp det bästa stället. I övrigt är Hourse & Hound värt att nämnas för att de hade två casköl i utmärkt skick.

Under själva SM på lördagen tog jag en knapp timmes paus och knallade iväg till det näraliggande nybyggda Vallastaden och vandrade runt. Det är en kakafoni av färger, former och material, och jag kunde inte bestämma mig för om det var charmigt eller kitschigt. Kanske både och? Jag hittade i alla fall ett väldigt trevligt brasilianskt café där jag fick mig en uppiggande espresso.

Efteråt tog jag en lite längre promenad runt staden förbi och bortom domkyrkan och några lite äldre kvarter. Domkyrkan är verkligen imponerande och vacker, även om tornet vid detta tillfälle var insvept i byggnadsställningar.

Tävlingen

Jag hade under påsken blandat till en speciell SM-blandning från flaskor jag hade över:

• 6 l geuze 10
• 6 l geuze 9
• 3 l geuze 7
• 3 l lambik 39

Jag hällde över i två 9-litersfat och var väl lite orolig då det var svårt att hälla utan att det splashade en del. Dock hade jag gjort något liknande med en cider för ett år sedan, och tänkte att det väl inte skulle vara ett problem. Faten stod dessutom kallt på vinden. I värsta fall kunde det bli lite ättiksyra. Men tji fick jag. Efter att ha kopplat på första fatet och börjat hälla insåg jag att det var rejält oxiderat. Dels från den brunröda färgen, och när jag smakade så var det en märklig mix av THP, etylacetat och en del andra svårbeskrivbara aromer. Jag valde att dra mig ur tävlingen, dock lät jag en del nyfikna provsmaka mer i utbildningssyfte eller vad man ska kalla det.

Lyckligtvis hade jag med mig en massa magnumflaskor av p-geuze 1-7 som jag öppnade en gång i timmen. Jag var väldigt nyfiken på hur de skulle ha hållit upp sig, och det hade de gjort utmärkt. Här fanns det inte en tillstymmelse till oxiderade toner. Det intressanta var hur de delvis var lika varandra,  men också hur de gradvis övergick från att vara rejält sura och utan beska, till lite mildare syrlighet och allt mer tydlig beska. Allra godast var nog version 5 med en fantastisk fruktighet.

Men det var ju gott om andra öl än Fabrikörns! Det som var slående var att det var väldigt jämn kvalitet, utan att jag behövde vaska något öl samtidigt som det bara var två öl som jag tog flera gånger av. Den ena av dessa var en lysande lambrusco-lambik som om jag inte misstar mig gjordes av en Henrik Andersson. Den hade en perfekt blandning av röda vindruvor och lätt stallighet. Min andra favorit var en modern lager av Peter Högström som illustrerade hur gott det kan vara med tropisk frukt-humle om det görs snyggt.

Det fanns flera stycken öl i samma still, och allmänt mycket lageröl med 3 (minst) märzen, samt ett gäng pilsner, några bockar med mera. Jag provade också min första kall-ipa vilket var föga nytt eller annorlunda, men väldigt välgjort och gott. En väldigt god västkust-ipa tillhör också det som stannar kvar i minnet en vecka efteråt. I övrigt provade jag en hel del välgjort brittisk och belgiskt utan att något riktigt lämnade ett bestående intryck.

Postludium

Efter att alla priserna delats ut och tillställningen officiellt avslutats packade jag snabbt ihop mina saker och placerade dem i kylcontainern. Därefter lyckades jag få en sittplats på en snabbt överfylld buss tillbaks till centrum. Efter en fish & chips på Hästen & Hunden och ovan nämnda promenad gjorde jag en tidig reträtt till hotellet.

Dagen efter vaknade jag pigg och utvilad, tog en sen frukost och drog sedan bort till Campushallen för att samla ihop mina grejor. Därefter tog jag en sväng till friluftsmuséet Gamla Linköping där jag strosade runt på kullerstensgator bland de vackra gamla husen och fick lite påfyllning av koffein. Apropå droger så stötte jag lustigt nog på IOGT-NTO som anordnade en poängpromenad i området. Jag funderade för ett ögonblick att dra något skämt för dem angående helgens alkoholkonsumtion och den nuvarande nykterheten men jag avstod. Förmodligen lika bra det.

I stället styrde jag kosan hemåt, och ju längre resan pågick desto varmare blev det. Från att ha varit knappt tvåsiffrigt i Linköping var det 19 C i Jönköping och hela 24 C när jag klev av hemma i Göteborg med alltför varma kläder.

Amylases sommarölsträff 2022

 

Bild: Christian Johansson.

I samband med bloggens tioårsjubileum annonserade jag om en kommande nerdragning av inläggsfrekvensen. Specifikt nämnde jag inlägg om hembryggningstävlingar som något som det skulle bli mer tunnsått med. Det sista regelbundna inlägget om en hembryggartävling blev om Amylases vinterölsträff 2019. Föga anade jag att det skulle bli den sista hembryggningstävlingen jag besökte på två år. Men vi vet ju alla vad som sedan hände.

Men nu är pandemin väsentligen över, och hembryggartävlingarna är tillbaka. Med undantag från Göteborgs-SM då, men där var det ju inte pandemin utan den epedemiska myndighetsaktivismen hos en viss tillståndsenhet som ställde till det. Faktum är att jag hade som plan att skriva ett blogginlägg om årets SM. För tanken var aldrig att hembryggningstävlingar skulle vara ett förbjudet ämne på bloggen. Snarare var det slentrianmässiga återkommande inlägg som skulle upphöra. Men om det finns något speciellt att skriva om så kan det få bli ett inlägg. Och SM i Göteborg tror jag hade blivit speciellt.

Likaså känns det som läge för att skriva ett inlägg om Amylases hembryggarträffar när de är tillbaka. Som antyddes ovan var det faktiskt en vinterölsträff 2021, dock med ett begränsat antal deltagare. När sommarölsträffen gick av stapeln under gårdagen var det dock fullt besöksantal igen. Och det mesta var som vanligt. Fast ändå inte. En del saker hade ändrats, och för de flesta hade ändringen nog börjar redan innan pandemin.

Något som har varit helt nytt efter pandemin är att eventet börjar klockan 15 i stället för 13, vilket jag välkomnar. Denna förändring är kopplat till själva lokalen som hyrs, Fräntorp Folkets Hus. Dock påbörjades insläppet redan minst en kvart innan då besökarna redan hade börjat anlända*.

En annan sak som nästan gjorde att träffen ställdes in var att det var få anmälda öl. Till slut blev det ändå 20 stycken, vilket ändå är klart lägre än de fyrtiotal som var vanligt när intresset var som högst. Kanske har det att göra med att intresset för hembryggning eventuellt har peakat. Det finns vissa andra signaler på det också. Flera av de regelbundna utställarna från 10-talet verkar ha lagt ner verksamheten, eller så har de bara tröttnat på själva tillställningen. Att prissummorna har gått ner kanske också kan vara en indikation.

Besöksintresset verkar ändå hållas uppe, och biljetterna säljer snabbt slut när de släpps. Men även här märker jag att vissa som man alltid brukade träffa tidigare inte längre dyker upp. Kanske får de inte tag på biljetter, men jag gissar också att intresset kan ha svalnat. 

Ölmässigt var det dock bra variation och hög kvalitet. Det var endast en acetaldehydbomb som jag kände mig nödgad att vaska. I övrigt var det glädjande med flera ickegrumsiga ipor som samtidigt hade moderna tropiska humlearomer. Vinnaren Simon Svensson hade en riktigt alkoholtung variant på 12 % som ändå höll fräschören uppe**. Ännu bättre var Sebastian Rutgerssons mer måttliga version på runt 7 %. Den förde lite tankarna tillbaka till High Nose Herr Hemlig som lite grand var "peak ipa" för mig.

Det var en hel del suröl, och själv bidrog jag med två stycken; Pseudogeuze 7 och Mosaik. Den förstnämnda var ämnad för SM 2020 (och sedemera 2022). Den sistnämnda var ämnad för sommarölsträffen 2020. Det var dock rätt meckigt och stressigt med två öl, något jag har noterat tidigare. Att jag ändå ställde upp med två öl var förstås på grund av att SM uteblev. Och tack vare pandemin har jag gott om suröl stående.

Men det var ett ständigt springande fram och tillbaka till kylskåpet i köket för att ställa in och ta ut flaskor. Dessutom ville jag förstås hinna gå runt och prova andras öl och provsmaka. Tyvärr lyckades jag förväxla mina öl så att besökare under den första halvan av tävlingen felaktigt trodde att de drack en geuze när de i själva verket drack en torrhumlad lambik och vice versa. Att ingen reagerade smakmässigt på detta är lite anmärknintgsvärt.

Lite relaterat till det så gick jag runt med min SNPA-klon och Bigfoot-klon och lät bekanta prova blint. Att den förstnämnda inte skulle vara helt lätt att gissa var förväntat. Men den andra var mer förvånande. Och i synnerhet att det ens var svårt att gissa vilket land det handlade om. Många gissade på en engelsk öl, och underskattade dessutom alkoholhalten ordentligt. Det illustrerar något jag har skrivit om tidigare; att de flesta helt enkelt underskattar hur svårt det är att känna igen smaker när man testar blint och inte bara kan fabulera.

Utöver egna öl var dessutom Brasse representerad. Vid fyllningen tog vi ut lite extra lambik, blandade med mörkt kandisocker och trycksatte kolsyra. Det blev en väl avväg blandning med en trevlig sötma som inte var kväljande. Kandisockret hade utöver sötman även bidragit med en fin kolaton. Det hela belönades med en silvermedalj.

Jag hoppas intresset att ställa ut håller i sig och helst ökar så att det blir fler träffar framöver. Dock kan det nog dröja innan jag skriver om det igen. Och det kommer nog dröja ett litet tag innan jag skriver nästa inlägg alls. Sommarölsträffen känns som en bra avslutning på...ja, nånting. Nu ska jag ägna mig åt annat ett tag. Vi ses efter sommaren.

* Ölnördar har en märklig fäbless för att komma tidigt, och gärna väl före utsatt tid.

** Dock tror jag den hade vunnit på att hamna under 10 %.

Amylases vinterölsträff 2019

Foto: Sven Nilsson.

Med min kommande neddragning i beaktande kan detta vara min sista rapport från en Amylase-träff. Och lika bra det, jag känner att jag inte har så mycket nytt att tillägga. På vinterölsfronten intet nytt, same procedure as every year, inte är nytt under solen. Sture hälsade folk välkomna, julmusik av Take 6 m.fl. strömmade ur högtalarna, korv fanns till försäljning, Sture meddelade vinnaren vilket var en imperial stout*. Allt var precis som vanligt, och väldigt trevligt.

Fast en grej skiljde faktiskt. Det var färst tävlande öl på länge, endast 21 stycken. När jag började hänga på de här träffarna för tio år sedan var det väl ungefär så många bidrag också, men det var nog samtidigt färre besökare. Numera säljs biljetterna slut på någon dag. Så det var större åtgång än någonsin, och mitt bidrag tog slut redan innan kl. 15. Och då hade jag ändå drygt 10 l med mig, av en rätt alkoholstark öl dessutom. Att det tar slut så fort brukar vara ett tecken på en bra placering, men så icke denna gång.

Fördelen med endast 21 bidrag var att man faktiskt hann prova alla ölen i lugn och ro. Med 5 cl per öl blev det dessutom en rimlig mängd, och dessutom kunde man prova om de man tyckte var bäst. Det var inga tekniskt dåliga öl i år, utom genomgående hög kvalitet med några små skavanker här och där. Däremot en hel del som inte riktigt föll mig i smaken av olika skäl. De som föll mig i läppen allra mest var en sketen ljus lager (Nyzell & Hellström), en Dupont-saison (Ottosson och Petterson), en brunporter (Nilsson, Hagman & Bengelsdorff), en svart-ipa (Bråse & Rutgersson) samt en jox-fri imperial stout (Lundqvist).

Och allra bäst tyckte jag öl nummer 21 var, en mörk stark belgare (Odén & Windeman) som påminde en hel del om Gouden Carolus Cuvée van de Kaizer. Den var jäst med Safbrew T-58 som med sin låga utjäsning hade lämnat en ganska påtaglig restsötma. Bryggarna hade försökt få ner FG medelst champagnejäst, vilket jag passade på att förklara det futila i. Och lika bra var nog det; jag tror inte att den hade vunnit på större utjäsning.

Ja, det var det det. En del av oss ses säkert på sommarölsträffen, dock sannolikt inte här på bloggen.

* Numera måste det dock vara en pastry stout.

Amylases sommarölsträff 2019

På något sätt känns det som en avslutningsfest när sommarölen får träffas i i Fräntorps Folkets Hus i början av juni. Bryggsäsongen är över, prylarna har återbördats till källaren, Brasse har (delvis) tömts och blivit påfylld igen. Och så får man inleda sommaren med att dricka resultatet av egna och andras mödor. I år var det för första gången sedan 2015 inte varmt och soligt väder ute, och temperaturen inne i salen var mer uthärdlig.

Ölutbudet var hyfsat varierat med endast (!) sex ipor. Därutöver fanns det ett gäng ljusa lageröl, några veteöl, några surisar, några saisoner, en mil, och lite annat smått och gott. Det fanns något enstaka tveksamt öl, i övrigt var det välgjort över hela linjen. Själv ställde jag upp med två öl, dels min senaste p-geuze, men även med ett gäng flaskor av Brasse 3 som hade blivit stående. Som man kan se på resultatlistan så gick det klart bättre för Brasse med en bronsmedalj. Precis som på SM så är det med Brasse jag numera får medaljer, och jag tror den stora skillnaden är Brasse själv. Det är fatet som ger lite extra karaktär som blir pricken över i:et.

Lagerölstrenden hade alltså hittat även till sommarölsträffen detta år, och det serverades flera utmärkta dylika. Allra bäst - även totalt sett - var en självrunnen ljus lager från Fredrik Berggren. Den var endast två veckor gammal och räckte därmed ett rejält långfinger åt alla "lager måste lagras"-tomtar. Tyvärr fick den skandalöst nog bara en sjätteplats. De som placerade sig högre var förvisso samtliga utmärkta öl. I synnerhet gillade jag #11 som var en riktigt snygg ipa utan humlebränna eller överdrivet grums. Vinnarölet var överraskande bra för att vara en frukt-ipa. Normalt tycker jag frukten brukar stjälpa snarare än hjälpa, men här funkade den faktiskt ganska bra.

Efter att ha fått ta emot publikens jubel för tredjeplatsen och slängt flaskorna i återvinningen så drog vi som tidigare år vidare till Ölstugan Tullen Kålltorp, och därefter till mi casa där det öppnades lagrad chablis och riesling bland annat.

SM 2019

Oförställd silverglädje.

Det var länge oklart om jag skulle åka upp till årets hembryggnings-SM. Slutligen kristalliserade en plan dock ut sig, och det blev ett besök till mitt fjärde SM i rad. Jag hade kanske lite nedtonade förväntningar, då surret på sociala medier inför evenemanget hade gett en viss indikation på att det skulle vara en total dominans av häjs-ipor och tombolaöl.

Nu blev det inte alls så, utan majoriteten av ölen uppvisade en stor variation. Framförallt var kvaliteten glädjande nog betydligt högre än senast SM hölls i Solna. Med förbehåll för att jag naturligtvis inte provade en majoritet av ölen, varken i år eller för två år sedan. Av de trettiotal öl eller så som jag provade var ett brettanomycesinfekterat och ett par var lite mediokra. Men i övrigt var det välgjort rakt över. Framförallt fanns det många välgjorda lageröl, vilket kanske får anses ha varit årets stora trend.

Om jag ska lista mina favoriter så kan jag börja med just lageröl; Järna märzen (#167) från en kvartett för mig okända bryggare. Årets totalvinnare i domartävlingen var inte en lager men dock en bitter. Sheepfucker ställde även ut i Folkets Val, men den var långt ifrån min favoritbitter. Klart bättre var Old Smelly (#165) från cask-räven William Blackmon. Ännu bättre var bittern Tuppen Glenn av en annan räv, Håkan Lundgren. Denna legendariska hembryggare är mannen bakom det numera avsomnade Lundgrens Lager. Faktum är att Håkan hade med sig ett fat av en hembryggd version av detta öl som han satte på varje hel timme utom tävlan. Jag passade på att vara på plats tio i 3 för ett smakprov. Det var gott men inte riktigt i samma klass med Tuppen Glenn (#115) som hade de där sköna träiga tonerna som jag förknippar med klassisk bitter.

På den belgiska fronten var det två öl som föll mig särskilt i smaken. Fredette (#196) var en torrhumlad grisette som på ett väldigt snyggt sätt kombinerade saisonfenoler med tropisk frukt från någon nya världen-humle. Vild och galen geuze (#278) var en snygg suris med en lätt men tydlig toner av ättiksyra som ändå höll sig inom ramarna. En lätt ton av ättika hade även Castafiores juvel (#237), den enda cider jag provade. Det var en rikigt bra cider med toner av mogna äpplen, lite stall, en fin restsötma och lite ättiksyra på slutet som sagt.

Summa summarum var det en mycket trevlig upplaga av hembryggnings-SM, och det blev inte sämre av att Brasse vann silver i domartävlingens surölsklass. Vi hade stora förhoppningar, men främst på surkörsbärsvarianten. Så när den rena varianten fick silver hade vi nästan kasserat in guldet i förskott. Men högmod går före fall, och guldet vanns av en annan körsbärslambik. Pricken över i:t blev i stället att få glida ut i den kalla Stockholmskvällen och slinka in på Zum F där det vankades frankisk lager.

Amylases Vinterölsträff 2018

Bild: Amylase.

Från början kallades Amylases Vinterölsträff enligt egen utsago för julölsträffen. Men efter ett tag ändrade man till det nuvarande namnet med motiveringen att det skulle serveras annat än endast flytande pepparkaka. Numera har de kryddade julölens roll tagits över av sliskiga efterrättstout. Årets upplaga hade gott som de sistnämnda men bara någon enstaka av det förstnämnda.

Men det fanns en hel del god öl också. Jag hade faktiskt riktigt svårt att välja ut vilka jag skulle rösta på bland sju riktigt välgjorda öl. Hela tre stycken kornvin serverades, samtliga bra, men varianterna från Fredrik Nilsson respektive Fritiof Albin var båda högst medaljvärda. Den förstnämnda var i klassisk brittisk stil, medan den sistnämnda hade lite modernare humle och påminde en del om Bötet.

I kategorin icke-sliskig stout och porter hade Peter Nilsson & Siamak Salarzadeth med sig en riktigt bra imperial stout i Yeti-anda, helt i min smak. I andra änden av ABV-spektrat hade Gnoff & Yonna Berglund en rikigt välgjord, smakrik men samtidigt lättdrucken brunporter på 3,6 %. I mellansegmentet hade Rolf Steen och Johan Häggström gjort varsin riktigt bra vanlig jävla porter med snygga kaffetoner, medan Tomas Lundqvist et al hade en snygg välhumlad variant.

Tröttnade man på mörka öl och ville ha något välhumlat hade makarna Singerer med sig en riktigt bra och fräsch ipa. Den hade behandlats med enzymer och klassades följaktligen som en brut-ipa. Men de där extra utjästa SG-punkterna hade knappast någon betydelse; det var en klassisk västkust-ipa helt enkelt, och en förbannat bra sådan. Tyvärr fick den nästan skandalöst låga poäng i resultatlistan.

Som synes gick det ganska bra mitt eget bidrag Kanadatolvan, som hamnade precis utanför prispallen. Jag var lite osäker på huruvida den skulle bara färdigkolsyrad och i gott skick endast dryga två veckor efter flasktappningen, men den smakade faktiskt riktigt bra. Förhoppningsvis kan detta vara en tankeställare för alla som envist hävdar att slika öl måste jäsas i 3-4 veckor och sedan stå ett halvår innan den är drickfärdig.

I samband med prisutdelningen meddelades att sommarölsträffen 2019 kommer äga rum om exakt ett halvår, d.v.s. 1 juni. Om allt går som planerat kommer jag vara där och ställa upp med min nästa pseudogeuze.

Porter- och stoutträffen 2018

Bild: Victoria Shulga.

Det finns numera en uppsjö av hembryggningstävlingar i vårt avlånga land. Utöver SM så finns det vinter-, sommar- och höstölsträffar, klubbmästerskap och tävlingar ordnade av olika kommersiella aktörer. Dessutom finns det ett antal smalare tävlingar som Belgoträffen och Surölsträffen, båda arrangerade i Uppsala. Numera finns det ytterligare en tävling i den senare kategorin, och eftersom den ägde rum i porterstaden Göteborg* var temat givet. Det var i mångt och mycket samma upplägg som Belgoträffen, fast med SHBF:s huvudklasser 7 och 8, samt underklassen 11 E.

Jag hade redan i förväg insett att det skulle bli enahanda att enbart dricka stout och porter, så jag hade utöver mitt tävlingsbidrag även tagit med mig storflaskor av Bengelsk, en saison, Hällebergsbock samt höstens cider. Det var fler än jag som kände att det behövdes lite variation från alla rostade malttoner, så dessa bonusöl var mycket uppskattade.

Mitt tävlingsöl var NZ-impstout, och det mottogs väl av domarna som gav det en bronsmedalj. Populasen var något mer ljummet inställd, men jag hamnade i alla fall på övre halvan i folkets vals starka klass. Det var också något jag hade väntat mig, då en vanlig sketen imperial stout utan varken kokos, choklad, mjölksocker eller vanilj inte riktigt är det som många går i gång på. Smakpreferenserna har ändrats något sedan 2011 då jag vann Vinterölsträffen med ett liknande öl.

Vad gäller utbudet så var det dock betydligt mindre dessertöl och fatlagrat än vad jag hade befarat. Det fanns en ganska bra spridning dels i smakprofiler, men även i alkoholstyrka med allt från 2 % till 16 %. Eftersom jag behövde vara i gott skick på söndagsförmiddagen så höll jag mig mest till den svaga klassen. Här fanns det en hel del gott, och mina favoriter hade det gemensamt att de nästan alla hade väl tilltagna givor av brunmalt. Tyvärr slarvade jag bort mitt program med anteckningar över vilka öl jag gillade bäst, men rakt från minnet kan jag ändå lyfta fram ölen från bland andra Kenneth Alexandersson, Thomas Jarlsmark och Peter Lindh.

Allt var dock inte välbryggt, utan precis som på Belgoträffen 2016 så fanns det även en hel del mediokert samt ett par rejäla acetaldehydsbomber. Det är lite synd att det fortfarande slarvas med jäsningen (eller med oxidering) med det är väl tyvärr så det ligger till.

På det stora hela var det ett mycket lyckat och väloljat arrangemang där arrangörerna tog väl hand om de tävlande och såg till att vi inte behövde gå hungriga. En trevlig aspekt var att man hade lyckats locka till sig utsocknes deltagare, såväl domare som utställare. Det mumlades om att det förmodligen blir en upprepning nästa år, då tidigarelagd till oktober för att inte krocka med porterfestivalen samt inte vara för tidsmässigt nära Amylases Vinterölsträff. Eftersom jag normalt inte brygger så mycket stout och porter så får det troligen stanna vid att bli besökare i så fall.

* Tekniskt sett var vi visserligen i Mölndal, men det betraktar vi som inte bor där som en del av Göteborg.

Amylases sommarölsträff 2018

Vid årets sommarölsträff slogs ett antal rekord. Dels hade biljetterna sålt slut på nolltid*. Samtidigt var det färre utställare än vanligt vilket gjorde att ölen tog slut snabbare än någonsin. Mina 9-10 liter var slut innan klockan 15, vilket normalt är en garant för att man vunnit åtminstone någon slags medalj. Det var dessutom rekordvarmt inne i lokalen, och folk satte sig i den 26-gradiga svalkan på utsidan och drack sin öl.

Det var också ett rekordjämnt startfält utan några egentliga svackor men heller inte med några riktiga toppar. Jag vaskade visserligen några öl, men det berodde på överdosering av specialingredienser snarare än bryggtekniska brister. En titt på resultatlistan visar hur jämnt det var även poängmässigt, även om vinnaren** hade rejäl marginal ner till tvåan.

Ingen av mina favoriter fanns bland medaljörerna dock. Den kanske största favoriten var något otippat en fruktmjöd. Till årets träff hade mjöd fått dispens för att ställa upp, dock utom tävlan. Jag har aldrig gillat fruktmjöd tidigare, tycker de ofta är spritiga och vresiga. Men en nyckel kan vara att Alex Ek som ställde upp med två sorter främst (enbart?) gör söt mjöd, vilket jag tyckte harmoniserade bättre med frukten. Varianten med svarta vinbär var bäst och förde tankarna till ett mörkare dessertvin, även om alkoholhalten var mer måttlig på cirka 10 %.

Mina röster fick jag dock ge till tre öl. Bronset hamnade hos öl #8, en visuellt skitful men lättdrucken och samtidigt förtjänstfullt besk session-ipa av makarna Singerer. Mitt silver fick  #23 av Thomas Mattson. När de flesta saisoner numera spetsas med diverse frukt, örter och annat jox, känns det befriande med en helt vanlig variant. Att den dessutom var jäst med en Dupont-stam gjorde inte saken sämre. Mitt guld gick till #24, en vanlig rättfram pilsner av Tomas Lundqvist.

Egentligen hade jag kunnat stuvat om ordningen på ovanstående tre öl godtyckligt, men de var i alla fall mina favoriter. Kanske kunde den fräscha fruktölen #20 ha tagit sig in bland de tre, den satt rätt fint i hettan.

Nåväl, nästa gång det är samling vid pumpen i Fräntorps Folkets Hus är satt till 1 december, och då lär det vara lite svalare.

* Den exakta tiden har tyvärr smitit från min hjärna, men det handlade om några timmar.
** Ett bra exempel på just fenomenet "för mycket av det goda", i detta fall ingefära.

SM 2018

Våga vägra pastry stout och haze. Foto: Jonas Johnsson.

När jag var en liten pojk och kunde en massa onödiga saker utantill så var Norrköping Sveriges fjärde största stad. Sedan dess har den halkat efter och blivit nummer nio på den senaste räkningen, snöpligt förbisprungen av grannstaden Linköping. Man drabbades av en ganska rejäl svacka såväl ekonomiskt som befolkningsmässigt efter ett antal industrinedläggningar men verkar nu ha börjat återhämta sig. Detta märktes tydligt på ett flertal byggprojekt inne i stadskärnan. Det känns upplyftande då det bitvis är en väldigt vacker stad med fina gamla industribyggnader som ramar in Motala ström som ringlar sig genom staden i en kaskad av små vattenfall.

I denna stad arrangerades SM i hembryggd öl 2018 den nyss gånga helgen. Jag var där och upplevde det som ett mycket lyckat och väloljat arrangemang. Den enda arrangörsmissen som jag tänkte på var att man i korridoren mellan de två separata hallarna hade placerat diverse aktiviteter. Detta gjorde det onödigt trångt och besvärligt att ta sig mellan hallarna eller till toaletterna för oss som stod i hall B. En annan miss var att dra igång en toalettstädning mitt under evenemangets mest hektiska del vilket ledde till enorma köer. Just detta tror jag dock mässhallens personal får ta på sig.

Ölmässigt var det precis som tidigare år varierande kvalitet med såväl halvdåligt och mediokert till bra eller mycket bra. Några riktiga stolpskott stötte jag dock inte på till skillnad från förra året. Och jag hörde inte någon annan som hade gjort det heller. Bland de bra ölen fanns det glädjande nog en hel del klassiska lageröl. I hall A fanns Alexander Gregor som hade en hel radda välgjorda underjästa öl, bland annat en utmärkt helles. En bit bort stod Gustav Lindh utklädd (?) till bayrare och hällde upp en minst lika utmärkt tysk pilsner. Denna pilsner fick fullt välförtjänt guldet i Folkets Vals lagerklass, något som annars har en tendens att hamna hos underjästa ipor och liknande. Två hack till höger om mig själv fanns en ren och snygg mexikansk wienerlager.

Jag har ofta tur med att det står duktiga bryggare bredvid mig, och i år var inget undantag. Förutom mexlagerbryggaren så hade jag en riktigt god svart-ipa just till höger. Kul att denna lätt avsomnade ölstil fortfarande bryggs, och lika kul att den belönades med silvermedalj i domartävlingens klass 5. Till vänster om mig stod en mjödmakare som tog den första Folkets Val-medaljen för ett mjöd någonsin. Detta var för hans hallonmjöd Röd Valkyria som jag inte provade, men hans söta mjöd slank ner farligt lätt.

Tillbaka i hall A serverade William Blackmon utsökt brittisk ale, varav två handpumpade. Jag blir allt mer sugen på att skaffa en handpump och tillhörande utrustning. En bit bort fanns den sista ölen som lämnade ett bestående minne; en neipa av Viktor Nyman. Den såg varken ut som dy, hade gräsiga eller lökiga toner eller humlebränna, utan där fanns bara brödig malt och tropisk frukt. Precis som en välgjord neipa ska vara alltså.

Det blev inga medaljer för egen del denna gång heller, men det var nära. Elgisk fick ett hedersomnämnande, vad det nu exakt innebär. Men med tanke på att den visade sig ha ABV 8,8 % i stället för 7,4 %  känns det faktiskt ganska bra att den inte fick medalj. Jag hade nog störst förhoppningar på min Hällebergsbock, men den gick uppenbarligen inte hela vägen.

I Folkets Val ställde jag upp med Pseudogeuze #5, som förärades med en femteplats i surölsklassen. Jag var ute och sprang rätt mycket och var mest förbi för att fylla på då och då samt vila mig på min stol. Men bland provarna fanns såväl helt oinsatta som lambikfantaster. Bland annat kom en dam från Belgien förbi och provade och tyckte det var den godaste fusklambiken hon hade provat, ett betyg så gott som något. En lite rolig incident var en besökare som misstog min upphällningshink för en slaskhink och pytsade i några centiliter av någon annas öl. När jag påpekade misstaget följde en lång ström av ursäkter som inte riktigt stod i proportion till förseelsen.

När ölen var uppdrucken och alla medaljer utdelade drog ett gäng vidare i den vackra eftermiddagen längs Motala till diverse lokala hak. På söndagen vaknade jag relativt pigg, och efter ännu en liten upptäcksfärd i staden så bar det hemåt på en inte helt problemfri bilfärd där jag fick stanna till på en verkstad för att ta bort ett trasigt plasthölje i underredet som väsnades. Nästa år förmodar jag att jag tar tåget till Stockholm i stället, och då kommer jag inte ta med mig någon egen öl utan bara prova andras. Jag ser redan fram mot det.

Amylases vinterölsträff 2017

Där är bedragaren.

Efter några år med en sjunkande trend vad gäller hembrygdernas kvalitet, så är det glädjande att kunna konstatera att årets vinterölsträff var en av de bästa på den fronten. Det var helt enkelt välgjord öl i stort sett rakt över hela startfältet, och det var bara i något enskaka undantagsfall jag fick vaska något öl på grund av lite tveksamma jäsbiprodukter. Men i stort sett var det renjästa öl, och kryddor och andra smaksättare hade i de flesta fall tillsatts med eftertanke i stället för att följa devisen "mer är bättre"

Vad resultatet beträffar så var vinnaren en ipa åt det klassiska hållet. Dels såg den inte ut som dy, dels hade den en ganska markerad beska som komplement till de obligatoriska tropisk frukt-humlearomerna. Dessutom hade den inga gräsiga, gröna slicka-på-pellet-toner som man ibland kan känna i dagens ipor. Det blev en tredjeröst på denna för egen del. Vad övriga medaljörer beträffar så hade jag nog i båda fallen hellre sett att de hade fått medaljerna för något av sina alster vid tidigare träffar. Kul att en suröl kan ta medalj förstås, men det hade varit ännu roligare med en helt ren berliner weisse, men det lär vi förstås aldrig få se tyvärr.

Min förstaröst gick till en alldeles utmärkt stark skotte (eller ett kornvin helt enkelt) vid namn Kilt Lifter. Den lyfte inga visserligen inga kiltar vad jag kunde se, men den hade en riktigt snygg maltighet, med bara aningen för hög sötma. Lika god maltighet hade långkokskornvinet Long Boil Snake Oil, men då den hade en smula väl hög (och lätt störande) alkoholhalt fick den nöja sig med att vara bubblare. Bubblare blev det faktiskt ett stort gäng, och utan att ens nämna hälften så vill jag lyfta fram det lättdruckna och snygghumlade Rågöl (#2), det Hibernationinspirerade A new kind of boring (#18) och Maple Coffee Imperial Stout (#19) som lyckades hålla ihop denna typ av öl tack vare snygga kaffearomer, diskreta lönnsiraptoner, en väl avvägd sötma och en matchande rejäl beska.

Just det, jag höll på att glömma av min andraröst, den gick till Fabrikör Ekstedts vintervärmare. Innan någon nu får för sig att jag röstade på mitt eget öl (vilket jag aldrig skulle göra) så får jag väl berätta att det dök upp en bedragare som alltså serverade ett öl i mitt namn*. Dessutom hade han lyckats anmäla sitt öl ungefär samtidigt som jag anmälde mitt eget, så vi hamnade bredvid varandra vid serveringsbordet och under varandra på öllistan. När jag anlände till träffen och skulle hitta min plats så trodde jag först att jag hade anmält två öl av misstag. Nåväl, fejk-Fabrikörns visade sig vara en utmärkt klon som dessutom serverades på cask, något jag blev rätt sugen på att börja med själv kan jag erkänna.

Vad gäller äkta Fabrikörns så hade jag alltså med mig Blå chimär. Det började inte så bra då den först öppnade flaskan var en rejäl fontän utan några övriga infektionssymptom. Dock var övriga flaskor som de skulle och smakade bra. Däremot gick det inte så bra i tävlingen, men det hade jag inte väntat mig heller. Belgoöl är inget som går hem numera i dessa sammanhang om de inte är fatlagrade, kryddade eller smaksatta med något jox. Desto bättre gick för ett Eva II-derivat med muscatdruvor (#17) som ju inte var så långt från prispallen. Man får glädja sig i det lilla.

Efter att medaljerna hade delats ut, tomflaskor blivit slängda och restslattar blivit halsade drog Fabrikör, imitatör samt ett gäng ur Tolv bryggare med entourage vidare. Först hamnade vi på det trevliga lokala haket Ostindiska ölkompaniet för lite mat, sedan styrdes kosan mot själva Fabriken där kaffe serverades, och därefter diverse annan dryck. Bland notabla flaskor kan nämnas Vintervärmaren i original, några Cantillon serverade medelst en Cantillonkorg, en söt tysk riesling från 1999 samt en schysst cider från franska Ardennerna. Denna efterfest hos undertecknad har börjar bli något av en ny tradition. Vi inväntar därför sommarölsträffen anno 2018 med tillförsikt.

* Skickligt nog hade han dessutom gjort rätt på en så subtil detalj som att skriva vintervärmare med gement v.

Amylases sommarölsträff 2017

Bild: Amylase amatörbryggarförening.

Amylases sommarölsträff anno 2017 gick av stapeln under gårdagen och det mesta var som vanligt. Även om det inte var lika strålande varmt sommarväder som under fjolåret så hade lokalansvariga kompenserat för detta genom att låta elementen längs väggen som inte låg på solsidan vara på med full effekt. Därmed var det riktigt varmt och gott i hela lokalen så att svetten lackade.

Traditionsenligt förklarade Sture vid prisutdelningen att det var det bästa året hittills, något som jag inte alls kan hålla med om. Jag tyckte det ölmässigt var en av de mest mediokra upplagorna på flera år. Det kan delvis bero på att man blir allt mer kräsen med åren, men en annan förklaring är att ett antal duktiga bryggare inte har ställt upp de senaste åren och att de nya som har tillkommit har haft öl som hållit en ganska blandad kvalitet. Osvuret är bäst, men jag kan konstatera att det var ett par-tre öl som vaskades, och en stor majoritet som var okej men ingenting jag var sugen på att ta mer av. Några öl var dock så bra att jag tog om en eller flera gånger.

Till vänster om mig stod Fredrik Berggren med en självrunnen tjeckisk lager på små tioliters ekfat. Diacetyelen fanns där på godkänd nivå och rikliga mängder saaz-humlen gav den rätta humliga aromen. Vattenbehandlingen och beskan drog dock mer åt det nordtyska hållet, så eventuella ölstilstalibaner rynkade säkert på näsan. Själv tyckte jag det var riktigt gott och tog om flera gånger samt gav den min förstaröst. Till höger om stod en annan Fredrik med en välhumlad folköl med namnet Dramsvik midsommaröl som jag också tog om av och som blev tillställningens bubblare.

Ett stort antal ipor serverades traditionsenligt, men i år var grumligheten generellt högre än tidigare. Naturligtvis är det New England-ipan som är idealet för många. De som serverades stärkte min uppfattning att den här extrema grumligheten endast är en gimmick. De var vare sig fylligare eller mer humlearomatiska än mångra andra - mindre grumliga - ipor som har serverats tidigare år. Allmänt var det många halvräliga ipor där man kunde misstänka ofärsk humle eller tveksamma jäsningar. En som dock passerade mitt nålsöga var New Partille IPA från Anders Aideborn. Tidigare år hade den nog fått nöja sig med att bli en bubblare men nu fick den min andraplats.

Min tredjeplats gick till Herr & Fru Singer med Hunter Destroyer Machine, ett välgjort kornvin som jag dock inte tog om av mest för att det var rejält aloholstarkt och jag ville ta det lite lugnt med pocenten. Bryggarna fick tyvärr ingen medalj för detta öl, men de kunde i stället trösta sig med guldet för en ipa som jag personligen inte höll lika högt. Men det var grumligt så att det räckte och blev över i alla fall. Ingen av medaljölen slog an någon sträng hos mig i år, vilket aldrig har hänt förut. Ingen av mina röster gick heller till öl som fick medalj, men de kom i alla fall högt upp i resultatlistan.

För egen del hade jag med mig två olika suröl i år, min fjärde p-geuze samt min senaste tillika sista vinbärslambik. En nackdel med att ha med två öl vara att det blev mer spring och passande för att se till att upphällningskannorna inte blev tomma. För båda ölen tog mina 11 liter slut lagom till prisutdelningen och de fick hyfsade placeringar. men det som känns att peak suröl inträffade för några år sedan då jag med i princip samma öl kammade hem betydligt högre poäng och även en silvermedalj. Det kommer dock inte hindra mig från att ta med någon lambikprodukt till nästa års sommarölsträff. Men först ska det bli en Vinterölträff, som meddelades inträffa 2 december i år.

SM 2017

SM i hembryggd öl brukar ofta föregås (och efterföljas) av livliga diskussioner, och i år var inget undantag. Redan kungörandet av datumet orsakade visst surr då det sammanföll med En öl- och whiskeymässa* i Göteborg, något som inte uppskattades av alla. Främst var det västkustska hembryggare som misstyckte. För egen del känner jag att varken SM eller denna mässa är oumbärliga, men det landade på kompromissen att gå på mässan på fredagen och åka upp till Stockholm på själva SM-dagen.

Ett annat kärt ämne för diskussion är klassindelningen för Folkets Val (FV). Tyvärr har denna del av SM blivit lite styvmoderligt behandlat genom året. Framförallt manifesteras detta i att varje arrangör själv får bestämma hur klassindelningen ska se, vilket innebär att denna saknar den kontinuitet som klasserna i domartävlingen har. De senaste åren hade man ändå landat i en klassindelning baserat på alkoholstyrka, även om antalet klasser och gränser varierade. Detta fungerade enligt de flesta väl, och i synnerhet gynnade det bryggandet av alkoholsvagare öl då dessa fick en helt egen klass.

Somliga såg ändå ett problem i denna indelning i det att varje klass tenderade att domineras av olika sorters ipor, suröl eller möjligen monsterstoutar för den alkoholstinnaste klassen. Så till årets SM var det dags att ändra igen. Denna gång blev det sex klasser baserat på breda stilkategorier; underjäst, maltdominerat, humledominerat, jästdominerat, syrligt och övrigt. Detta möttes snabbt av kritik; dels för själva ändringen i sig, dels för att det riskerar att göra FV mer likt domartävlingen och handla om stiltypiskhet, och dels för att lågalkoholöl åter missgynnas.

Den första och sista invändningen har väl en viss giltighet, men i övrigt tyckte jag det funkade bra. Och det viktigaste är egentligen inte själva FV-tävlingen utan att få gå runt och prova andra hembryggares öl och socialisera. Vad gäller just ölen så var det hyfsad variation på vinnarna och på de utställda ölen i stort. Även kvaliteten var varierad. Det fanns allt från vidriga till lysande öl, och det mesta befann sig förstås någonstans mitt emellan. Jag provade kanske 10-20 % av de c:a 200 ölen, och de som lyste klarast var följande, som jag också bemödade mig om att rösta på

• Fathead, en modern lager från HBG2 som var ren och snygg med en massa tropisk frukt-humle.
• Old Smelly från William Blackmon a.k.a. Grindcrusher var en snygg, lättdrucken bitter som var min absoluta nr 1 under dagen.
• Frejas Blomsteräng av Joel Blom var en pale ale i New England-stil som var väldigt fräsch och lättdrucken till skillnad från andra grumlighumliga öl som jag provade.
• Det fanns väldigt god belgisk blond också, men den har jag glömt bort namnet på nu.
• Staffan & Andreas Högfeldt hade med sig en rätt schysst geuze som lyckades knycka guldmedaljen i surölsklassen. Jag provade även en schysst gose med återhållsamhet i såväl syra, salt som koriander.

I andra änden provade jag ett par riktigt vissna öl. Dels en med massor av bränt gummi-fenoler, och det övergår mitt förstånd hur man kan tycka att ett sådant öl är bra nog att ställa upp med. Ännu märkligare var ett surmäskat öl som var det mest vedervärdiga jag någonsin har provat. En välvillig tolkning hade varit att man ställde ut ölet som ett sedelärande exempel på riskerna med surmäskning**. Men ingenting vid montern indikerade detta.

Vad gäller domartävlingen så blev det en stor framgång för Göteborgs hembryggare som fullständigt överöstes med medaljer. I synnerhet för Magnus Vasilis, alias Dr. Malz, som såg ut som en julgran efter prisutdelningen. Det blev inga medaljer för Fabrikörn denna gång, däremot fick Tolv bryggare ta emot såväl silver som guld i klass 10. Det var två Brasse-öl som vann, silver till grundölet från andra uttaget, samt guld till rieslingvarianten från första uttaget. I väntan på att SHBF ska presentera resultaten kan man läsa om den totala vinnaren här.

Med något enstaka undantag (läs maten) var det ett väloljat arrangemang, och tydligen blir det i Norrköping nästa år i början av maj. Mycket talar för att jag kommer vara där.

* Det blir inget blogginlägg om mässan då det i stort var som förra året, d.v.s. många goda öl och allra godast var ofiltrerad Pilsner Urquell.

** Dessutom är inte surmäskning en vanligt förekommande klassisk bryggmetod som en del tycks tro.

Amylases Vinterölsträff 2016

Bild: Amylase.

Årets upplaga av Amylases Vinterölsträff kan beskrivas med två kärnfulla punkter; det var jämnt i såväl kvalitet som i röstfördelningen, och det var mycket porter och stout, kanske mer än vanligt. Efter en liten dipp förra året var det åter över 40 öl anmälda. Därmed blir det nästan orimligt att pröva alla öl, och min strategi var att sålla bort främst sådant som var starkt och som jag inte lockades av. Ett par kryddade öl ströks direkt, och jag missade också de två ölen högst upp på prispallen. Dessa var båda "imperial stout med jox i" där jag med jox avser sådant som kaffe, vanilj, ekkuber, kakao etc.

De öl jag provade betades mestadels av i nummerordning. Det första ölet var Ljus vintervärmare (#1), en ljus, stark belgare från två för mig nya ansikten. När jag kastade ett getöga på (det föredömligt enkelt beskrivna) receptet såg det märkligt bekant ut. Efter att ha kollat med bryggarna så visade det sig vara min guldtripel från 2012 som de hade hittat i ett gammalt nummer av Hembryggaren. Helt i min anda hade bryggarna inte kopierat receptet rakt av utan gjort smärre justeringar som att exempelvis köra med pilsnermalt. Gott var det onekligen, och det var väl något av en bubblare för egen del, men den fick klara sig utan min röst vilket den gjorde ganska bra.

Min absoluta favorit var Stallbacka Pils, en ytterst välgjord stram tysk pils från äkta paret Ekström med den rätta lätt svavliga jästprofilen, örtig humle och stram beska. Att den faktiskt lyckades sno åt sig en tredjeplats tyckte jag faktiskt var glädjande. En inte alltför vågad gissning var att den främst fick röster från andra bryggare.

Mitt andraval var en lättdrucken men ändå smakrik mild från Carl-Fredrik Tiger (#40). Den kunde likaväl ha varit bryggd på de brittiska öarna, och man kunde få för sig att gatan utanför lokalen skiftade till vänstertrafik medan man drack den.

Min tredjeröst gick till en av träffens få välhumlade öl. Med 1998 (#20) visade Jacob Öhrvall med all önskvärd tydlighet att det går utmärkt att göra humlebomber med mycket karamellmalt. Att dessutom undlåta att kalla den för ipa ger bonuspoäng. En välförtjänt femteplats blev det till slut.

Mitt eget kornvin hade ingen strykande åtgång och hamnade mitt i resultatlistan. Möjligen blev en del förvirrade av att jag bredvid hade en skylt med "Utomtävlandeöl" som jag bjöd ut enstaka flaskor av en gång i timman. Men det hade jag även på SM när jag fick ett silver i folkets val så de flesta besökarna fattade nog galoppen ändå.

Apropå besökarna så kan jag inte låta bli att avsluta med en utvikning om några olika lite märkliga beteenden som jag genom åren har stött på från denna inhomogena grupp:

• att mitt i bryggarens åsyn grimasera åt smakprovet och vaska det i en slaskhink
• att instruera bryggaren om hur denne egentligen borde göra och förvänta sig uppskattning över detta
• att på allvar tro att det som hälls upp från Cantillon-flaskan i upphällningskannan faktiskt är Cantillon och inte hembryggt

Amylases sommarölsträff 2016

Glada medaljörer. Bild: Amylase amatörbryggarförening.

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända; att sommarölsträffens märkligt tidiga start skulle krocka med en förmiddag på stranden. Men det var bara att gilla läget och släpa sig själv och dryga 10 liter öl till Fräntorps Folkets Hus. Vilka uppoffringar gör man inte för konsten? Och svettigt värre var det. Det måste ha varit dryga 30 grader inne i själva lokalen, vilket fick de 25 på utsidan kännas riktigt svalkande, och det var många deltagare som emellanåt slog sig ner på utsidan för att dricka sin öl under lite mer behagliga förutsättningar.

Angående just ölen så har jag tidigare skrivit att de blir lite bättre för varje år, men detta år var den trenden bruten. Ölen kändes faktiskt något sämre än de senaste åren. Det var inga stolpskott, och jag hällde inte ut något öl, men det var färre toppar också. Om det var lite jämntjockt i kvaliteten så var det desto mer variation i smakerna. Det var de sedvanliga iporna förstås, och ett gäng suröl, men det fanns även några ljusa lageröl, lite mörkt, lite engelskt. Något som det var färre av än vanligt var saison, bara en enda fanns det.

Om vi ser på prispallen så var det också bra spridning. Bronsmedaljören var min personliga favorit, även om jag tyckte att varianten han var delaktig i för ett och ett halvt år sedan var snäppet bättre. Den här gången fick han bättre utdelningen i röstningen,  och det är väl ingen jättedjärv gissning att det berodde på en betydligt mer framträdande arom av nya världen-humle.

Silvermedaljören var en riktigt välgjord svart lager, men kanske inte riktigt min grej mitt i sommarhettan. Vinnaren var en riktigt välgjord ipa, men tyvärr hade bryggarna valt att pytsa i lite ingefära vilket petade bort den från röstsedeln för egen del. Men den lyckades alltså knipa guldet med liten marginal trots (eller tack vare?) ingefäran.

Min egen andraröst gick till de rutinerade rävarna Conny, Thomas & Sven från Draken som hade med sig en utmärkt real ale, dock inte deras allra bästa genom åren. Att denna typ av öl inte kan vinna medaljer i Folkets Val-tävlingar är ett litet sorgligt faktum som det bara är att acceptera. Vad gäller min tredjeröst så fanns det inget givet val, utan snarare en jämntjock massa med tänkbara kandidater. Ett tag funderade jag på att inte avge någon tredjeröst, men valde till slut Ruddalens Pale Ale om inte annat för att det var en för mig okänd bryggare, och dessa troligen har lite svårare att få röster än etablerade namn.

Det sistnämnda kan möjligtvis ha satts ur spel i år då det var mycket nya ansikten bland besökarna. Därmed blev det kanske inte lika många gratisröster för min del och min Aecht rieslik landade på en delad sjätteplats. Jag gör ett nytt försök till vintern då det förhoppningsvis ska vara lite svalare i lokalen. Med all sannolikhet kommer jag ställa upp med mitt senaste engelska kornvin. Var där eller var rektangulär.

SM 2016

Senast jag besökte hembryggar-SM i egen hög person var 2010, och då gick det av stapeln två-tre kilometer hemifrån. Denna gång var avståndet ungefär hundrafalt, men kändes ändå överkomligt. Malmö är för övrigt en utmärkt stad för denna typ av arrangemang; lätt att ta sig runt i till fots mellan hotell, evenemangslokal och diverse vattenhål, och det sistnämnda är staden tillräckligt stor för att ha flera utmärkta av.

Som utställare upplevde jag arrangemanget som väldigt smidigt och väloljat, och funktionärer respektive arrangörer kändes avslappnade, metodiska och effektiva. En viss kritik framfördes dock mot maten, men det var inget som jag själv påverkades av då jag hade fullt upp och inte hade tid att stå i kö i en kvart för att köpa en torr hamburgare.

Jag hade fullt sjå nämligen med att hälla upp min Pseudogeuze #3 som hade rykande åtgång och tog slut lagom till att röstningen till Folkets Val stängdes. Det blev till slut en silvermedalj i klass C en bra bit efter Tolv bryggare-kollegan Sebastian, vilket jag väl ändå måste vara nöjd med. Samtliga resultat kan ses här. Utöver mitt silveröl öppnade jag diverse enstaka flaskor utom tävlan varje hel timme. Dessutom hjälpte jag emellanåt till med att servera första uttaget av Magnus. Jag återkommer inom kort med mer om detta, men jag väl redan nu berätta att den var en liten besvikelse. Delar av besökarna verkade dock uppskatta den då den fick hyfsat med röster (den kom på plats 30 i klass C).

Mellan allt upphällande och visst provande av mina egna öl hanns det med en del provande av andras grejor också. Dock tog jag det extremt lugnt eftersom jag ville vara i god bilkörningsform på söndagsförmiddagen. Jag var därför initialt väldigt restriktiv med vad jag provade, och gick enbart på sådant som andra rekommenderade eller som jag hade annan anledning att tro på. Jag fokuserade dessutom mestadels på relativt svaga öl. Det blev ett gäng trevliga tjeckiska och tyska pilsner, lite engelsk bitter, samt några lacto-surisar. Mest imponerad blev jag faktiskt av två tjeckiska pilsner; dels från sällskapet Gambrinus, dels från Marcus Friberg och Peter Rosensvärd som fick brons i domarklassen för sin utmärkta Pivo Hotel Oteceni. Som vanligt hade mina grannar goda öl, i detta fall Torbjörn Gustavsson och Alexander Félix på högersidan med en riktigt god saison i Dupont-stil.

Andra som gick runt och provade lite mer planlöst tyckte att det fanns både högt och lågt, och när jag gjorde sammalunda på slutet av tillställningen kunde jag bara ge medhåll. Det kändes lite som på Belgoträffen helt enkelt. En hel del utmärkta öl fanns det dock som sagt, och det är bara att gratulera alla medaljörer. Domarkommittén dominerade stort med hela fyra av tio* guld i domartävlingen. Göteborgs hembryggare höll en lägre profil med vad jag vet endast fem av samtliga 46 medaljer.

Årets hembryggare blev alltså en förstärkt dubbelbock i Samichlaus-stil, vilket jag inte vet vad jag ska säga om riktigt. Intressant kanske är ett bra ord? Framförallt ska det bli intressant att se hur Åbro ger sig i kast med detta. Lageröl är man ju i alla fall van vid att brygga.

Efter lite hamburgare och öl på Taproom så drog jag mig hemåt till hotellet runt niosnåret efter en lång och intensiv dag. Jag blev rejält trött av att stå och interagera med besökare i flera timmar i en stimmig miljö. Kommande SM nöjer jag mig nog med att komma som besökare. För det är ett trevligt arrangemang onekligen, där det trots drygt tusen besökare aldrig blev stökigt. Vakterna som patrullerade runt hade knappast så mycket att stå i, och trots att gratis öl utskänkes så var det bara några enstaka som hade tittat för djupt i glaset. På återseende 2017 får jag därför hoppas lite försiktigt.

* I klass 1 blev det ingen guldmedalj i år, då inget av ölen höll guldklass, det händer ibland.

Uppdatering 2016-05-10:

I år gick det rekordfort att få domarprotokollen, tack för det Domarkommittén. För egen del blev det varken bu eller bä. Min Folkets Val-medaljör fick 35 poäng, och mitt kornvin fick 34 poäng. Jag ska inte orda så mycket om domarkommentarerna, men en sak kan vara intressant att förtälja. Jag har genom åren lämnat in 3 geuze och 1 ren lambik, och i år är det första gången någon domare noterar att det kunde behövas lite mer oxiderad humle, något som jag alltså inte använder alls. Än.

Belgoträffen 2016

Utöver de årligen återkommande sommar-och vinterölsträffarna arrangerade av Amylase har jag inte besökt någon hembryggningstävling sedan SM 2010. Vilket också var på hemmaplan gubevars. Detta tänker jag ändra på under innevarande år genom att besöka inte mindre än två utsocknes hembryggarevenemang.

Först ut blev Belgoträffen i Uppsala den gångna helgen. Gräddan av Tolv bryggare-gänget skumpade i en mini-buss sex timmar vardera vägen för att få besöka detta evenemang. Med oss hade vi ett fat av Eva I för att tävla med i domartävlingen. Därutöver skickade Fermentörerna med en representant samt ett fat av en Duvel-klon för såväl domartävlingen som folkets val. Undertecknad hade med sig storflaskor av XX-bäsk, Guldberget, Nelson Sauvin Blancik, Belmik och Mojitik som jag öppnade varje hel timma och bjöd ut till hugade spekulanter.

Belgoträffen har drygt tio år på nacken, och det märktes att det är en väloljad organisation som ligger bakom arrangemanget. Det mesta flöt på som smort och det enda att invända mot var att det var lite snålt med vattenstationer. Lite irriterande var det också att behöva ställa i från sig glaset i entrén för att gå på toaletten eller köpa något ätbart.

Rent ölmässigt var jag inte direkt imponerad. Av de totalt knappt 100 öl som ställdes ut hann jag prova kanske ett trettiotal. Mycket var välgjort, men det fanns också en hel del mediokert samt tyvärr också ett gäng som kan sammanfattas med "acetaldehydens återkomst". Ett par öl var veritabla felsmakscocktailar som raskt förpassades till en av de något för få slaskhinkarna. Detta påminde mig lite om hur det var på Amylases träffar för 5-10 år sedan, och där det sedan har skett en remarkabel kvalitetshöjning.

Eventuellt kan det vara kategorin "belgiska öl" som inbjuder till lite slarv. Tyvärr finns det ibland en uppfattning att detta är öl som ska "smaka mycket" och att man ska brassa på med massvis av olika ingredienser och jäsa varmt för att maxa jäsbiprodukterna. Men även om belgiska öl inte är speciellt svårt att brygga (jämfört med tysk eller tjeckisk lager exempelvis) så kräver det ändå en viss noggrannhet vad gäller ingredienser och jäsning.

Men låt oss till i stället fokusera på den knappt halva mängden av öl som var välgjorda. Det var främst bland de ljusa ölen som jag hittade sådant som jag gillade. Som vanligt så visade det sig att de som stod just bredvid mig gjorde mycket bra öl. Till vänster om vårt bord provade jag på en välgjord wit exempelvis, och till höger om stod ett gäng från Linköping med att par riktigt goda öl, bland annat en brettad saison som fick silver i domartävlingens lätta klass. Fermentörernas Duvel-klon (vars ordvitsiga namn jag vägra omnämna) var riktigt god och fick en välförtjänt silvermedalj i domartävlingens tunga klass.

Mina egna De Ranke-öl kändes väl så konkurrenskraftiga vilket tycks ha fått visst medhåll. Mina suröl var nästan ännu mer populära, och det fanns ett uppenbart otillfredsställt begär av suröl då det bildades rejäla köer till dessa, och inte minst när Henrik Lindqvist hos Linköpingsgänget gjorde liknande släpp av sina suröl varje jämn halvtimme. De enda suröl som serverades i tävlingen var några rödbruna varianter, och dessa var uppriktigt sagt inga höjdare. Lambik-räven Jacob Carlström hade - om mitt minne inte sviker mig - med någon slags gammeldags saisonliknande sak med en lätt syrlighet som var rätt schysst.

De mörkare ölen tyckte jag överlag var snäppet sämre än de ljusare. Några goda med måttlig alkoholhalt fanns det, men vad gäller de tyngre pjäserna tyckte jag det saknades något. Rent generellt tycker jag hembryggare inklusive jag själv har svårt att få till de mörka, starka belgarna. Det blir ofta för maltigt tungt, och kanske är det bristen på rätt sorts kandisirap som är huvudorsaken. På grund av detta tyckte jag första uttaget av Eva stod sig rätt bra i konkurrensen, och den fick bra mottagande även om det inte blev någon medalj. Eventuellt hade det kunnat gå bättre om den inte hade hamnat utanför det tryckta programmet, det får vi aldrig veta.

Sammantaget var det ett mycket trevlig evenemang, om än med högst varierande kvalitet på ölen. Jag uppskattar den smala inriktningen, och även om det var uppfriskande när någon enstaka brygd bröt av med lite modern humle så var det ändå skönt att slippa den vanliga störtfloden av ipor. Hade jag bott närmare Uppsala hade det nog blivit regelbundna besök, men det blev tyvärr lite för mycket restid från Sveriges framsida för att motivera fler besök. Vi ses till SM i stället då jag ämnar ställa upp i folkets val med min senaste p-geuze, samt lite blandade utomtävlansflaskor.

Amylases vinterölsträff 2015

Trots suddigheten och handskrivetheten så är detta en exemplarisk receptbeskrivning för dessa tillfällen. Till alla dumpare av plottriga BeerSmith-loggar, tag lärdom!

Temat för Amylases vinterölsträff anno 2015 skulle jag vilja säga var jox. Med det menar jag en extra ingrediens som normalt inte används i den aktuella öltypen, exempelvis kryddor, arrak, choklad, ekspån, frukt etc. Detta är en trend jag även tycker mig se allmänt bland hembryggare. Det är sällan numera man ser någon brygga en helt normalstark imperial stout utan att slänga i ekkuber, vaniljstänger eller kakaobönor, och allra helst alltihop samtidigt. Jag har full förståelse för attraktionen i att brygga så, men det är oftast inget som tilltalar mig i någon större grad.

Jag föredrar i stället öl bryggda med en större enkelhet, och det fanns gott om bra sådana också. Ett gränsfall var Martin Jonssons välgjorda starka belgare, som visserligen hade dadelsirap i sig, men skillnaden mot kandisirap är väl inte sådär jättestor. Precis som för mitt eget bidrag var den jäst med Rochefort-jästen som ger fina fruktiga toner. Den kom dock inte hela vägen fram till min topp tre-lista.

Enkla och rena öl hade även min högra granne med sig. Erik Wood är en nykomling i sammanhanget, och det är alltid kul när dessa levererar välgjord öl. Ett par nybörjarmisstag gjordes dock - om man är ute efter medaljer alltså. Ett sådant var att ta med sig flera (tre) öl. Då riskerar man att rösterna sprids ut på de olika ölen i viss mån. De flesta som röstar väljer nog omedvetet bort att rösta på två olika öl från samma bryggare. Kanske påverkades jag själv när jag stod i valet att ge hans dubbel-ipa min andraröst, men den föll till slut på den likaledes välbryggda dubbel-ipan Red Nosed av Magnus Alwå. Denna öl blev också tävlingens silvermedaljör.

Ett annat nybörjarmisstag var att bara ta med sig 5 liter per öl. Det förslår inte om man ska vara med och tävla om guldet. Nu fick dock Eriks bocköl en mycket välförtjänt bronsmedalj, men tittar man i resultatlistan ser man dels att den hade god nytta av min förstaröst (3 p), dels att den sannolikt hade snott silverplatsen om den inte hade tagit slut halvvägs in i tävlingen.

Mot vinnaren fanns dock inte mycket att göra, och det var knappast förvånande att detta öl vann. Det var alltså Fermentörerna (två av mina bryggkollegor i Tolv bryggare-kollektivet samt en groupie) som hade gjort en arraksboll-porter lite i samma anda som Imperial Biscotti Break, Yellow Belly och Noah. Det är en typ av öl som inte tilltalar mig i någon större utsträckning (Biscotti Break undantaget), men med tanke på hur välgjord den var samt populariteten hos denna slags öl var resultatet ganska väntat.

För egen del blev det en blygsam placering i mitten på resultatlistan för min Bälgoporter, vilket kanske var lite sämre än väntat med tanke på att mina 11 liter gick åt. Men så är det, det är bara att ta nya tag. Nästa år pekar mycket mot att mitt bidrag blir ett kornvin, men den som lever får se. Först ska det ju bli en sommarölsträff också, och jag hoppas att vi ses där.

Amylases sommarölsträff 2015

Delar av Brasse-gänget står och njuter av sin egen förträfflighet. Bildtack till Christian Johansson.

Det var ett tag sedan sist, men nu måste jag åter klaga på oskicket att förlägga öltävlingar och -provningar till dygnets ljusaste timmar. I år hade Amylase lyckats pricka en av sommarens första riktigt vackra dagar, och med start kl. 12 för bryggarna missade man just de bästa timmarna då man kanske hade velat göra något soft i solen. I synnerhet som jag var rätt bakis efter att ha tagit något glas för mycket kvällen innan, exempelvis två (eller var det tre) av Fabrikörns säsongsöl.

På grund av mitt ej hundraprocentiga tillstånd iakttog jag en viss restriktiv hållning till vilka öl jag provade. Jag valde direkt bort allt mörkt eller starkt, och jag provade väl ungefär 20 av totalt 31 tävlande öl. Ett öl som därmed föll bort var bronsmedaljören, en rejält stark dubbel-ipa på 12 % med en massa tillsatt tropisk frukt. När jag halvvägs in i tävlingen började höra rykten om att den var väldigt bra gick jag bort för ett smakprov, men då var den redan slut. Detta kan mycket väl ha berövat den från en ännu bättre placering, ty det var ganska jämnt i toppen. Ett stalltips om man är ute efter att ta medalj i sådana här folkets val-tävlingar är att ta med betydligt mer än den lägsta tillåtna mängden, oftast krävs det bortåt dubbla mängden om ett populärt öl ska räcka under hela tillställningen.

Bland de faktiska somriga ölen fanns det en ganska hyfsad spännvidd med bland annat välgjorda witbier, hefeweizen och tysk pilsner. Som vanligt fanns det en radda ipor, och även om de flesta var goda så fanns det en gemensam nämnare som gjorde att inte någon av dem fick min röst. De kändes överdrivet vattenbehandlade med en tydlig gips-ton som jag tyckte störde en smula. Detta är ett fenomen jag tycker mig ha stött på allt mer bland hembryggare de senaste två åren, och även bland vissa kommersiella öl. Jag vet inte om det beror på det ökande användandet av vattenbehandlingsprogram, eller om man helt enkelt vill ha det så.

Annars blev årets sommarölsträff det stora genombrottet för surölet i dessa sammanhang. Visst har suröl vunnit medaljer tidigare, men i år dominerade de faktiskt. Det var dels premiär för Brasse-ölen, och den hade utvecklat en fin och distinkt syrlighet utan ättiksyrainslag. Det fanns en tydlig fat-ton, men den var inte störande. I övrigt var ölet rent, fruktigt och friskt, och belönades med en hedrande femteplats. Själv gjorde jag ett undantag från min regel att inte rösta på mina egna öl och gav den min andraplats.

Daniel Rutgersson och Patrik Andersson hade som vanligt med sig en suröl, även denna gång med diverse frukter i. Det var väldigt gott, men möjligen en smula alkoholtungt och även lite ättiksyrligt så jag valde att ge det min tredjeröst. Det hamnade till slut på fjärdeplats i tävlingen. Andraplatsen gick glädjande nog till min egen pseudogeuze, vilket jag nog inte riktigt hade vågat hoppas på, då den kanske också var i suraste laget. Men den gick uppenbarligen hem hos surölsälskarna.

En annan suröl som nog gick hem hos fler än de notoriska surölsälskarna var vinnarölet från Henrik Erlandsson. Hans torrhumlade berliner weisse är ännu ett bevis på vilket lyckat koncept torrhumlade suröl är, och hur annorlunda humlearomen blir i ett sådant öl. De ingående humlesorterna var jag inte ens i närheten av att gissa mig till (en var amarillo om jag inte missminner mig), utan här hade de transformerats till en väldigt blommig tropisk fruktighet, med tydliga inslag av flädersaft. Eftersom jag stod precis intill bryggaren var detta det första ölet jag provade, och jag insåg direkt att det var en potentiell vinnare. Så blev det således också, och det var inget annat öl som föll mig personligen mer i smaken heller. Ett stort grattis till vinnaren, och på återseende vid vinterölsträffen.

Fabrikörn och SM 2015

Äntligen låg kuverten i brevlådan. En del hembryggare verkar lite irriterade över att resultat och domarprotokoll från SM tar lång tid, men själv har jag full förståelse för detta och ägnar fokus åt annat. Men nu när jag sitter med protokollen framför mig så kan jag likaväl skriva ett inlägg om saken, även om det inte längre känns så aktuellt.

I år var nog diskrepansen mellan min egen uppfattning och domarnas större än tidigare, och det åt båda håll. Det första som slog emot mig när jag öppnade kuvertet var en 44:a för min trippel. Det är all time high för min del, förutom möjligen för tripeln som jag vann guld med 2012. Dess betyg fick jag aldrig veta, men jag gissar att det var några poäng högre. Jag tyckte själv att denna version var snäppet sämre, och hade kanske hoppats på knappt 40 poäng ungefär. Att 44 poäng inte ens räcker till final (de 6 bästa ölen vanligtvis) inom klassen belgiska öl säger ju en del om konkurrensen. Edit: jag läste slarvigt,  den gick ju visst till final. Ingen medalj dock.

Det fanns dock en tydlig oenighet bland domarna. Två gav den 46, medan tredje gav den 40, och det framgår tydligt från ett utsuddat kryss att hen initialt gav den betydligt sämre betyg. Detta är alltså något som kan hända under en dömning; om en domares uppfattning avviker väsentligt - säg 10 poäng eller mer - får vederbörande en uppmaning att fundera över sin bedömning ett varv till, och därefter justera betyget alternativt stå på sig.

Det som verkar ha triggat den avvikande bedömningen var en uppfattad spritighet och alkoholton.  Detta framkom efter vad som kunde utläsas av kråkfötterna i protokollet på kommentarerna, samt att det blev ej godkänt på delmomenten arom och alkohol. Jag får ändå ge denna frifräsare halvt rätt, för jag tycker själv att den är lätt spritig. Dock är det en spritighet på samma nivå som exempelvis Westmalle Tripel, och tydligen ska detta vara okej då just Westmalle framhålls som ett typriktigt exempel.

I övrigt hade jag lämnat in fyra suröl, närmare bestämt P-lambik #7, P-geuze #2, Hindbärs samt Citrik. Här blev det generellt sett lite lägre poäng än jag hade hoppats, mellan 30 och 35. Det som klagades mest på var att det var för hög syra, framförallt på geuzen samt hallonlambiken vilket jag kan hålla med om. Däremot håller jag kanske inte med om det för lambiken, och hade nog hoppats på betydligt bättre betyg. Citriken tycker jag är en av mina bästa öl och hade även där hoppats på bättre betyg. Men de här "slaskklasserna" är alltid lite knepiga att bedömma. Jag trodde själv att jag skulle kunna få klagomål på för dominant humlearom men en av domarna tyckte i stället att det var alldeles för lite. Vilket är lite intressant eftersom jag torrhumlade med hela 10 g/l.

Men sammantaget så visar detta hur svårt jobb domarna har, något som jag själv är fullt medveten om efter domarutbildningen. Även när jag själv är nöjd med mina suröl, så måste de inte nödvändigtvis vara stiltypiska, och det är inte heller något jag strävar efter. Jag får nog ändå fundera på i vilken omfattning jag ska fortsätta skicka in suröl.

Amylases Vinterölsträff 2014

En kärnfull brunölsspec.

Jag och andra tjatar ständigt om hur ölen på Amylases träffar blir bättre från gång till gång. Och nu blir det samma visa igen. På Vinterölsträffen 2014 var kvaliteten högre än någonsin. Det är egentligen inte topparna som blivit så mycket bättte, utan snarare är det medel- och lägstanivån som ständigt höjs. Av årets 38 bidrag provade jag ett tjugotal, och alla höll hög klass. För en gångs skull behövde jag inte vaska ett enda öl, något som jag inte har så där jättehög tröskel för. Bredden var också imponerande, även om imperial stout/porter dominerade stort rent numerärt. Men det bjöds bland annat även på ett par kornvin, några berliner weisse med olika smaksättningar, några mörka belgare samt ett gäng ipor givetvis.

En annan intressant grej var att jag inte röstade på någon av årets medaljörer. Bronsmedaljören var en mycket välgjord flamländsk suröl med hallon, men kanske inte riktigt min grej fullt ut. Silvermedaljören var en dubbel-ipa från Rick Lindqvist och Malin Jessen som var precis så god som man kunde förvänta sig. Samtidigt var det en av de fulaste öl jag någonsin sett, och påminde mest om välskummad dy. Jag brukar inte lägga speciellt stor vikt vid öls utseende, men med tanke på konkurrensen var detta fullt tillräckligt för att försvinna från mina medaljdiskussioner.

Guldvinnaren var den enda av medaljkandidaterna som jag hade som en bubblare. Den var en ytterst välbalanserad imperial stout från det ordinarie Draken-gänget med mjuka rostade toner. Den föll dock i hård konkurrens med Misfire, en imperial stout från Bearded Rabitt Brewery med lite tuffare rostad profil á lá Yeti. Denna öl blev mitt tredjeval.

Mitt andraval gick till några som för mig är nykomlingar i sammanhanget, även om de tydligen hade varit med på sommarölsträffen 2010 som den gången hölls i augusti med anledning av att Amylase arrangerade SM i maj det året. Christer Blom och Weine Svensson hade med sig tre öl, och deras moderna lager (#38) satt som ett smäck. Den var kanske en smula ung med lite svavliga jästtoner, men jag tyckte den var ytterst välgjord med ganska diskret nya värden-humle. Smakade mer som en pilsner egentligen. Jag gick vid upprepade tillfällen och tog om av denna när jag hade tröttnat på de många tyngre ölen som ställdes ut.

Mitt förstaval gick slutligen till Martin Jonsson med en väldigt välgjord mörk belgare (#29). Att den fick nöja sig med en niondeplats tycker jag är snudd på skandal, men indikerar väl hur enkelspårig ölsmaken hos många ölentusiaster är. Det är humlebomber, imperial stout och på sistone även en och annan suröl som får priserna. Det tycker jag är lite trist och enahanda.

För egen del hade jag inte så stora ambitioner med min Brunöl, utan räknade med en plats i mitten av resultatlistan. Så blev också fallet, men jag fick ändå intrycket att många av de som uppskattar lite mer finstämda öl röstade på den. Till sommarölsträffen 2015 kommer jag göra ett mer seriöst försök på pallen och ta med en pseudogeuze. Samt en lite mer seriös ölbeskrivning än årets snabbt improviserade ihoprafs i bilden ovan. Vi ses då och där!