Porter- och stoutträffen 2018

Bild: Victoria Shulga.

Det finns numera en uppsjö av hembryggningstävlingar i vårt avlånga land. Utöver SM så finns det vinter-, sommar- och höstölsträffar, klubbmästerskap och tävlingar ordnade av olika kommersiella aktörer. Dessutom finns det ett antal smalare tävlingar som Belgoträffen och Surölsträffen, båda arrangerade i Uppsala. Numera finns det ytterligare en tävling i den senare kategorin, och eftersom den ägde rum i porterstaden Göteborg* var temat givet. Det var i mångt och mycket samma upplägg som Belgoträffen, fast med SHBF:s huvudklasser 7 och 8, samt underklassen 11 E.

Jag hade redan i förväg insett att det skulle bli enahanda att enbart dricka stout och porter, så jag hade utöver mitt tävlingsbidrag även tagit med mig storflaskor av Bengelsk, en saison, Hällebergsbock samt höstens cider. Det var fler än jag som kände att det behövdes lite variation från alla rostade malttoner, så dessa bonusöl var mycket uppskattade.

Mitt tävlingsöl var NZ-impstout, och det mottogs väl av domarna som gav det en bronsmedalj. Populasen var något mer ljummet inställd, men jag hamnade i alla fall på övre halvan i folkets vals starka klass. Det var också något jag hade väntat mig, då en vanlig sketen imperial stout utan varken kokos, choklad, mjölksocker eller vanilj inte riktigt är det som många går i gång på. Smakpreferenserna har ändrats något sedan 2011 då jag vann Vinterölsträffen med ett liknande öl.

Vad gäller utbudet så var det dock betydligt mindre dessertöl och fatlagrat än vad jag hade befarat. Det fanns en ganska bra spridning dels i smakprofiler, men även i alkoholstyrka med allt från 2 % till 16 %. Eftersom jag behövde vara i gott skick på söndagsförmiddagen så höll jag mig mest till den svaga klassen. Här fanns det en hel del gott, och mina favoriter hade det gemensamt att de nästan alla hade väl tilltagna givor av brunmalt. Tyvärr slarvade jag bort mitt program med anteckningar över vilka öl jag gillade bäst, men rakt från minnet kan jag ändå lyfta fram ölen från bland andra Kenneth Alexandersson, Thomas Jarlsmark och Peter Lindh.

Allt var dock inte välbryggt, utan precis som på Belgoträffen 2016 så fanns det även en hel del mediokert samt ett par rejäla acetaldehydsbomber. Det är lite synd att det fortfarande slarvas med jäsningen (eller med oxidering) med det är väl tyvärr så det ligger till.

På det stora hela var det ett mycket lyckat och väloljat arrangemang där arrangörerna tog väl hand om de tävlande och såg till att vi inte behövde gå hungriga. En trevlig aspekt var att man hade lyckats locka till sig utsocknes deltagare, såväl domare som utställare. Det mumlades om att det förmodligen blir en upprepning nästa år, då tidigarelagd till oktober för att inte krocka med porterfestivalen samt inte vara för tidsmässigt nära Amylases Vinterölsträff. Eftersom jag normalt inte brygger så mycket stout och porter så får det troligen stanna vid att bli besökare i så fall.

* Tekniskt sett var vi visserligen i Mölndal, men det betraktar vi som inte bor där som en del av Göteborg.