Brygd #206: Gudsdalens tripel

 

Valle de dios i trippel bildbredd.

Senast jag gjorde en tripel var jästen (WLP530) hyperaktiv och det blev inget vidare. Nu hoppas vi på ett nytt försök med WLP545, även om jag är lite orolig för att min källare inte är sval nog på grund av den milda hösten. I övrigt är det inga större förändringar receptmässigt, utöver lite mindre mängd och annan humle.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,005
• AVB 10,4 %
• SRM 2
• IBU 30

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (halva jäskakan från Blondinen)

• vid 23 C i 5 dagar
• vid 22 C i 7 dagar
• 700 g strösocker tillsatt efter 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning (2022-12-05):

Med tanke på hur mycket acetaldehyd som blondinen doftade vid flasktappning var jag lite orolig för denna. Högre OG ger ju normalt mer jäsbiprodukter, men här var det faktiskt så att jag är osäker på om jag känner någon acetaldehyd alls. Dock kanske den finns där i en allmän fruktighet, samt viss kryddighet och örtighet från såväl jäst som humle. Den jäste ut med minst 5 punkter mer än vad jag hade tänkt, och en viss eldig alkoholton finns där också. Jag hade för avsikt att testa den mot Westmalle Tripel, men typiskt nog finns den inte på SB längre. Men jag tror faktiskt att min version hade vunnit detta. Jag är ju ingen stor fan av ur-trippeln.

Gudsdalen vs. Westmalle:

Någon vecka efter jag skrev bedömningen ovan gick jag in på Ölstudion och botaniserade. I den belgiska avdelningen ser jag då plötsligt Westmalle Tripel på storflaska (75:a). Jag mindes att jag hade sett den förut, men jag hade uppenbarligen glömt (eller förträngt?) dess existens. Nåväl, en så stor flaska av en öl som jag inte gillar särskilt mycket är kanske inte helt vettigt att köpa, men vad gör man inte för vetenskapen?

Utseendemässigt är de ganska lika vid upphällning. Båda är halmgula och klara, men Westmalle har en del små "floaters" trots att jag bara hällt upp knappt hälften av flaskans innehåll. Båda har snygga vita skum, men Westmalle är faktiskt ännu snyggare. Men tack vare partiklarna i den sistnämnda tar Gudsdalen hem utseendematchen.

På aromsidan vinner Gulddalen klart. Visserligen finns det en viss alkoholisk ton hos Gudsdalen, men den är inte störande som hos Westmalle. Den sistnämnda har ocsså en del gummiaktiga fenoler som inte är helt önskvärda. Det enda plusset för Westmalle är en snyggare brödig maltighet.

I övrigt är torrhet, beska och kolsyra identiska mer eller mindre. Att Gudsdalens är mycket godare märks tydligt på åtgången i de båda glasen, och halva innehållet i Westmalle-glaset åker tillsammans med resterande ölet i 75:an rakt i vasken. Det blev en enkel seger för Fabrikörn här, och jag kom på medans jag satt och provade att S:t Bernardus Tripel ibland finns på Ölstudion. Den är en betydligt bättre öl och kan nog bli svår att slå.

Men i nuläget så knaprar Fabrikörn alltså in jämfört med senaste matchen, och ställningen är nu således Fabrikörn - Omvärlden 42 - 44.

Brygd #205: Gudsdalens blondin

 

Valle de Dios i Dominikanska Republiken.

Nu är det dags att prova en ny belgisk jäst! Jag har haft ögonen på den länge, men det har alltid kommit andra belgojäster i vägen. Jag pratar om WLP545 som av White Labs beskrivs så här

From the Ardennes region of Belgium, this classic yeast strain produces moderate levels of ester and phenolic characters, often described as dried sage and black cracked pepper. High attenuation results in a dry finish ideal for high gravity beers. This strain is recommended for dark strong ales, abbey ales and seasonal specialties like Belgian holiday ales.

Man kan fundera på vilket ursprung jästen kan tänkas ha. Achouffe kanske är det första man tänker på, men WLP550 brukar anges ha sitt ursprung därifrån. Ett förslag som jag såg i en diskussionstråd är att det skulle kunna vara bryggeriet Val Dieu, vilket skulle kunna stämma överens med smakbeskrivningen ovan. Öl från Val Dieu brukar vara eleganta med diskreta estrar och fenoler, och jag tycker i synnerhet att de gör väldigt snygga ljusa öl. Så det tar jag fasta på, om inte annat i namnet.

På humlesidan var jag lite osäker först då jag ej fick tag på savinjski golding som är min standardhumle för belgiska öl. Men plötsligt kom jag på att hallertauer mittelfrüh kan funka bra i ett belgiskt öl med subtil karaktär.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,050
• FG 1,007
• ABV 5,7 %
• SRM 2
• IBU 35

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 500 g krossat vete
• 1 tsk laktol (80 %)
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (1 liter förkultur)

• vid 22 grader i 10 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning:

Vid flasktappning märkte jag till min stora besvikelse att det fanns en krafttig ton av acetaldehyd. Vilket är lite märkligt då jästen verkade pigg i övrigt, och jäsningen inte skedde jättevarmt. Ännu mer märkligt är det då trippeln inte alls hade sådana toner vid flasktappningen. Jag hoppades dock att det kunde lägga sig lite under flaskjäsningen.

Och lite så blev det, men det finns fortfarande väl mycket acetaldehyd kvar. Där bakom finns det lite trevlig fruktighet och fina örtiga toner från humlen. Avslutningen är torr med en tydlig beska. Utseendet är det inget fel på med en aning disighet och ett fint skum. Men väldigt synd på den något obegripliga acetaldehyden. Detta är nog inte en jäst jag kommer använda igen.