Kunskapslyftet

När jag surfar runt på olika hembryggningsfora, FB-grupper, bloggar och andra plattformar där hembryggning diskuteras kan jag inte låta bli att slås av något. Och det är - om ni ursäktar uppriktigheten - hur låg kunskapsnivån generellt är. Och vi pratar inte om irrgångar i avancerade mikrobiologiska frågeställningar eller annan överkurs, utan ganska basala felaktigheter och missförstånd kring bryggning.

En förklaring är förstås att det har varit en stor tillströmning av nybörjare på sistone. Men missförstånden frodas även bland hemmabryggare som varit med ett tag. Lättja torde vara en delförklaring också, det är ju faktiskt en smula ansträngande att sätta sig och läsa seriösa källor. Jag får intrycket att de flesta nöjer sig med att skaffa sig (ofta tvivelaktig) kunskap genom att hänga på ovan nämnda slags ställen.

Det är förstås upp till var och en hur mycket man vill fördjupa sig. Somliga nöjer sig kanske med att lära sig hantverket hjälpligt och sedan brygga hyfsad öl för att dricka tillsammans med närmast sörjande. Gott så. Jag tror dock ändå att de flesta skulle få ut mer av sin hobby om man kontinuerligt förkovrade sig. Att det mesta man man pysslar med är roligare om man förstår vad som försiggår är i alla fall min erfarenhet.

Någonstans där jag definitivt skulle vilja se ett kunskapslyft är olika mer eller mindre officiella förmedlare av bryggkunskap men även ölkunskap i största allmänhet. Jag tänker då förstås på olika hembryggarorgansiationer som SHBF och AHA, och organisationer som Svenska Ölfrämjandet m.m. Men jag tänker även på diverse föreläsare, författare, tidskrifter och organisationer som för säg tio år sedan sågs som auktoriteter. De kanske fortfarande betraktas som detta av somliga, men för egen del känns det som att många av dem har blivit frånsprungna av nya aktörer.

Med vågen av nya bryggare och ölintresserade har det även dykt upp nya, ambitiösa kunskapsspridare. Dessa har inte bara nöjt sig med att andäktigt läsa alster från ovan nämnda förmenta auktoriteter. I stället för att bara återge andra i långa visklekskedjor så har man gått till originalkällorna. Man har läst faktisk grundforskning inom bryggteknik eller grävt ner sig i gamla arkiv för att utröna hur ölen egentligen var förut. Vissa utför även själva experimentell forskning.

Exempel på dessa nya aktörer är Martyn Cornell och Ron Pattinson när det gäller brittisk (och även tysk) ölhistoria, Hors Categorie Brewing och Lost Beers när det gäller belgisk och fransk ölhistoria, bloggare som Scott Janish, Braukaiser, Eureka och kanske även Mad Fermentationist när det gäller bryggteknik. Givetvis måste också den fantastiska gruppen Milk The Funk (MTF) nämnas som har gjort ovärderliga bidrag när det gäller brett- och suröl. Även gruppen German Brewing bör nämnas, även om de är lite för dogmatiska och sekteriska för min smak.

En kunskapskälla som har ett behov av uppfräschning är SHBF:s bryggarwiki. Den är i mångt och mycket ett imponerande enmansprojekt, och det mesta av informationen är korrekt. Men det finns en del felaktigheter, exempelvis i artiklarna om jäsning.

Öltypsdefinitionerna känns också i behov av en rejäl uppryckning. Tveksamma färgvärden för flera av ale-klasserna är bara ett exempel. Även klasserna som berör olika typer av öl jästa med Brettanomyces skulle behöva uppdateras med mycket av den nya fakta som har kommit fram bara de senaste 5 åren. Jag vet att framträdande MTF-företrädare började samarbeta med BJCP för att få deras deffar att bättre återspegla kunskapsläget. Jag vet inte exakt vad som kom ut ur detta, men kanske är det något man kan snegla på.

Detta var bara två konkreta exempel på områden där jag tycker ett kunskapslyft vore behövligt. Men egentligen tycker jag det gäller i stort sett alla aktörer i mer eller mindre mån. Själv försöker jag bidra på mitt eget håll här på bloggen, men jag har även börjat gå in och redigera i bryggarwikin inom områden där jag känner att jag har bra koll, exempelvis jäsning.

Lyckligtvis har jag fått jag lite positiva vibbar från exempelvis SHBF:s styrelse de senaste åren att detta är något man vill förbättra. The only way is up.


Tillägg: En dag efter att jag skrev inlägget kom jag ihåg ett annat område med förbättringspotential som jag har funderat på tidigare: öldomarna. Jag tycker det är tydligt att kvaliteten på bedömningarna vid SM har försämrats de senaste åren. Detta är inget konstigt då det har examinerats många nya domare. Kraven på att bli öldomare är inte särdeles högt ställda, och förhoppningsvis kommer de flesta utvecklas med tiden. Men jag tycker samtidigt att SHBF borde försöka främja denna utveckling genom någon slags fortbildning, gärna kompletterat med olika slags nivåer på domare, såsom jag har fattat det finns hos BJCP. Såväl fortbildning som examination/certifiering för olika nivåer finge gärna fokusera mer på blindtestning, exempelvis med hjälp av de "aromkit" som finns.

Öltrender som gärna får dö ut under 2018

När ett år närmar sig sitt slut brukar en del bloggare sammanfatta bloggåret som har gått. Eftersom jag inte tycker dessa inlägg brukar vara särskilt intressanta ska jag inte göra så utan i stället blicka framåt till det kommande året.

Det finns några trender som har vuxit sig starka framför allt det senaste året som jag inte är särskilt förtjust i. Dessa sammanfattas ganska träffande på olika sätt av två svenska ölrävar som har varit med i svängen ett tag. Per Forsgren som för många är mer känd som omhper jämför det med smaksättning av barnglassar. Stene Isacsson kallar det för beer for people who didn't like beer in the first place. Själv kallar jag det ibland för fjortisöl då det känns som en pågående juvenilisering av öl där det ska smaka frukt och godis utan några störande element som exempelvis beska.

Innan jag preciserar vilka trender det är jag avser ska jag bemöta en invändning som jag kan se komma, nämligen "men det är ju bara att låta bli att dricka dessa öl". Om det ändå vore så enkelt är mitt svar på detta. Det inträffar allt oftare numer när jag går in på något hippt ölställe att det finns få eller ingen öl på fatlistan som jag är intresserad av, eftersom det mesta faller in under någon av kategorierna nedan.

Att jag önskar att dessa trender ska dö ut innebär inte att jag hoppas att motsvarande öl ska försvinna helt, bara att de inte ska dominera så totalt. Lite som vad som har hänt med fatlagrade imperial stout. För inte så många år sedan så kunde bryggerierna knappt brygga en imperial stout utan att släppa den i flera olika fatlagrade versioner. Helst skulle man hitta någon exotisk typ av dryck som hade legat i fatet så att man kunde kalla sig innovativ. Men nu känns det som att denna trend har mognat. Det har etablerats några favoritsorter, och dessa öl dricks mer för att de anses bra än för att de är hippa och trendiga. Tyvärr kan det trots detta vara svårt att få dricka en vanlig imperial stout - fatlagrad eller ej - och det ska vi gå in på nu.

Pastry stout

Kan man bli glad över att höra ett nytt ord? Jag blev faktiskt det när jag såg uttrycket pastry stout eftersom det är så träffande. Det första öl åt detta håll jag drack var Evil Twin Biscotti Break. Det är ett väldigt välgjort och balanserat öl med en diskret ton av biscotti. Därmed platsar det inte in i kategorin, som utgörs av söta, sliskiga over-the-top-öl. Även när man inte försöker skapa en flytande version av en efterrätt eller bakverk så ska det ändå hystas i vanilj, kokos och fan och hans moster.

Grumlighumligt

Jag vet inte hur det ser ut i USA, men i Svedala är det stört omöjligt att få tag på en ipa numera där man kan se genom glaset. Från att ha varit ett lite obskyrt fenomen har neipa tagit över fullständigt. Jag kan visserligen uppskatta välgjorda versioner, men oftast vill jag ändå ha en ipa med lite mer bett i beskan. Och detta finns långt från alltid att tillgå.

Laktos

Kanske inte en lika stor trend som de övriga, men det börjar ändå bli en irriterande ovana att hysta i laktos till höger och vänster. I något enstaka fall kan det bli bra, men oftast inte.

Frukt

Att tillsätta frukt i öl har anor långt tillbaka i tiden, men fram tills nyligen har det ändå begränsats till ett fåtal öltyper, och det av en god anledning. Det blir nämligen sällan särskilt bra. Det funkar ofta i lambikar även om jag allmänt föredrar varianter utan. Berliner weisse med frukt kan sitta fint en varm sommardag, även om jag tycker alltför få vågar sig på en ren variant. Men att ha i det i saisoner, veteöl, porter/stout och i synnerhet i ipor är det enda man åstadkommer att förstöra grundölet. Och åter bidrar det till att just dessa öl i sin rena form blir allt ovanligare och svårt att få tag på för oss som faktiskt uppskattar dem.

Det var väl de stora trenderna det. Som bonus skulle jag gärna se utebliven tillväxt av konceptöl, snabbmat i mäsken samt ölnamn som innehåller såväl subjekt, predikat, adverbial som predikatsfyllnad.

Gött Nytt öl-2018!

Om alkoholpolitik

Att diskutera politik är inte något som normalt hör hemma på den här bloggen, men när det kommer till just alkohol är jag beredd att göra ett undantag. Ämnet har aktualiserats på sistone i samband med att frågan om gårdsförsäljning ånyo har seglat upp på den politiska dagordningen. Jag kommer dock inte fokusera främst på politiken i sig, utan snarare på ett antal felaktiga premisser och diverse önsketänkande som jag tycker genomsyrar debatten.

Försäljningsmonopolet != systembolaget

Ett vanligt tankefel hos monopolets förespråkare (och ibland även dess vedersakare) är att likställa monopolet med Systembolaget (SB). Givetvis är SB i dess nuvarande form intimt sammanlänkat med monopolet. Men att avskaffa monopolet innebär inte att SB automatiskt måste försvinna. Givetvis måste det modifieras för att anpassas till en ny situation. Ett sätt är att det drivs vidare i sin nuvarande form som ett statligt bolag med samma inriktning, fast på en avreglerad marknad som tillåter konkurrenter. Ställda inför denna tanke hävdar somliga att det inte är förenligt med det politiska syftet med SB. Men det är ju förstås ett nonsensargument eftersom det ändå är stora politiska förändringar vi pratar om. Det finns andra statliga bolag på avreglerade marknader, exempelvis SBAB. Ett syfte med ett fortsatt statligt SB kan ju vara glesbygdspolitik. Om man är mer renlärigt marknadsliberalt inställd så kan man ju helt enkelt välja att sälja av SB till en privat aktör. Oavsett vilket så torde SB ha goda möjligheter att klara sig bra på en avreglerad marknad med ett etablerat kontaktnät, distributionskedja, befintliga butiker, utbildad personal samt ett välrenommerat varumärke.

Konsum Explorer?

En annan punkt där monopolförespråkare ibland tenderar att ha begränsad omvärldskunskap och fantasi är uppfattningen att avskaffande av monopolet innebär att man kommer kunna köpa vodka i den lokala matbutiken. Detta är en så kallad falsk dikotomi, och man måste inte vara särdeles berest för att känna till exempel på mellanting. Flera amerikanska delstater har regleringar som innebär att öl och vin får säljas i livsmedelsbutiker, medan starkare saker enbart får säljas i renodlade "liquor stores". Oavsett vilket så är försäljningen hårt kontrollerad m.a.p. försäljning av minderåriga exempelvis. Du kan glömma att få köpa alkoholhaltiga drycker utan legitimation om du inte använder rollator. Givetvis kan man tänka sig olika varianter av ovanstående, till exempel att all alkohol över 3,5 % (eller varför inte 4 %?) enbart får säljas i licensierade specialbutiker.

Kakätningsdilemmat

Även monopolets tillskyndare brukar erkänna att det finns brister. I allmänhet kretsar dessa kring det stelbenta regelverket kring sortimentet som får många beklagliga sidoeffekter, som flera månader gammal ipa från USA eller att det inte finns några naturviner i sortimentet. Ett annat flagrant exempel beskrivs här. Som påpekas i blogginlägget strax ovan så hänger detta ihop med krocken mellan monopolet och EU:s konkurrenslagstiftning. Monopolivrarna brukar vara duktiga på att föreslå diverse förmenta förbättringar; ofta av ad hoc-natur som att vissa "klassiker" inom olika stilar borde ges en permanent plats i sortimentet. Det är nog tveksamt om man har tänkt igenom hur detta ska hålla rent juridiskt. Det är förstås omöjligt att veta hur långt man kan tänja gränserna gentemot EU utan att saken prövas juridiskt, men detta är givetvis en bökig process med högst osäkert utfall. I stället kan man tillämpa ett Alexanderhugg genom att skrota monopolet, och då kan Systembolaget och andra butiker helt fritt välja sitt sortiment.

Monopolets vara eller inte vara

Som ni kanske har förstått vid det här laget så är jag en ganska övertygad motståndare till alkoholmonopolet. Jag har dock inga egentliga ambitioner att försöka övertyga någon annan. Även om Systembolagets egen skrämselpropaganda känns helt ovederhäftig så kan man inte rakt av vifta bort farhågan att ett avskaffat monopol skulle leda till högre konsumtion och därmed ökade hälso- och sociala problem. Min personliga uppfattning är dock att inget tyder på att det skulle bli några större förändringar, och att detta är ett rimligt pris att betala för ökad frihet. Om andra gör en annan avvägning baserat på tillgängliga fakta så har jag inget att tillägga om det. Däremot tyckar jag att de som baserar sitt stöd helt eller delvis på de felaktiga antaganden jag redovisar ovan ska tänka ett varv till.

Jag tror monopolets avskaffande är något som kommer sitta hårt inne hos våra politiker, men man har gjort stora omsvängningar förut. Vi som är födda på 70-talet eller tidigare har vuxit upp med en ännu mer övverreglerad alkoholpolitik. Exempelvis fick ölen max ha en alkoholhalt på 5,6 % fram till EU-inträdet 1995 (apropå en politikeromsvängning som hette duga). Sedan dess har samhället liberaliserats ganska ordentligt, men alkoholpolitiken är fortfarande ett område där paternalismen biter sig fast. Förutom själva detaljhandelsmonopolet så finns det en massa övriga krångliga och arkaiska regler, som mattvånget för att servera alkohol på krogen. Dessa kan vi passa på att göra oss av med när vi ändå håller på.

Alkoholskatt

En del utgår kanske ifrån att man är emot höga alkoholskatter om man är emot monopolet. Jag tycker inte att det är så enkelt. Alkoholen kostar samhället tiotals miljarder varje år; skattningarna varierar beroende på metodik men den mest konservativa skattningen landar på c:a 20 miljarder. Så länge vi har ett skattefinansierat välfärdssamhälle tycker jag det är rimligt att de som nyttjar alkohol bidrar lite extra för att täcka upp denna extra kostnad. Det är inte konstigare än att man får betala en högre försäkringspremie för sin bil om man har en extra stöldbegärlig bil eller om man är en högriskförare (läs ung man). Punktskatten på alkohol drog under 2016 in knappt 14 miljarder, så den täcker alltså inte upp kostnaderna. Med det i åtanke känns det lite märkligt att klaga på att alkoholskatten är för hög. Det kan dock finnas andra skäl till att sänka skatterna, som att för höga skatter leder till massinköp eller till och med smuggling från billigare länder. Mot sänkning talar å andra sidan att priset kan ha en viss dämpande effekt på konsumtionen, även om den effekten känns osäker.

Vad som är den bästa skattenivån vågar jag inte uttala mig om, och även om man ska vara uppmärksam på status quo bias så ser jag inte en sänkning som någon prioriterad fråga för egen del. Jag avstår därför att underteckna (eller FB-gilla eller liknande) olika intiativ för sänkta ölskatter som jag stöter på, nu senast på GBBF. Att det ibland riktas specifikt mot små producenter tycker jag inte spelar någon roll. Då ser jag hellre att insatserna riktas mot småföretag i största allmänhet.

Godhet är viktigast

Blogginläggets titel osar starkt av en sorts uppmuntrande carpe diem-uttryck som dyker upp i sammanhang där "positivt tänkande" anses vara lösningen på alla problem och nyckeln till obegränsad framgång och lycka. Personligen har jag inte mycket till övers för slikt och föredrar snarare en mer realistisk svartsyn. Men det var faktiskt jag som myntade* uttrycket, och även om det åsyftade något annat så roade det mig en smula när jag insåg att det hade potential att hamna på en dörrmatta, pepp-sten eller som kalendervisdomsord för april anno 2017 efter något småputtrigt citat från Dalai Lama i mars.

Men uttrycket skrevs i ett bryggforum, och avsåg vad jag anser huvudsyftet med att brygga öl är. Lite grand försöker det kortfattat sammanfatta vad en forumskribent på BeerSweden-forumet hade som profilmotto: "Det handlar inte om att alltid brygga originell, banbrytande öl; det måste vara gott också!". Var och en brygger naturligtvis vad hen själv vill, men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra när man läser vad som bryggs i stugorna på hembryggarbloggar och -fora. Det är snarare regel än undantag att det ska vara minst en "twist" i receptet och helst flera. Brygger man en saison så ska det spetsas med Brett, vinindränkta ekkuber eller någon exotisk ört, eller varför inte alltihop. Det är sällan man ser någon brygga en sketen vanlig porter eller stout utan att ha i kaffe, kakaobönor, vaniljstänger och så ekkuber förstås.

Naturligtvis kan sådana här hopkok bli gott, men min erfarenhet är att det oftast blir för mycket av det goda. När jag provar runt på hembryggartävlingar brukar det alltid finnas en uppsjö av slika öl med en twist. Nästan uteslutande går mina röster på välgjorda öl utan större krusiduller. Det behöver för den delen inte betyda att de är stiltypiska, med däremot har experimentlustan hållits på en måttlig nivå.

Men invänder säkert många, är det inte viktigt med att testa nya grepp? Är det inte det som driver utvecklingen framåt? Jovisst, utan något som helst experimenterande blir det stagnation, men det kommer ju inte hända. Min poäng är snarare att det finns en övertro på att söka nya udda ingredienser eller kombinationer därav, och dessutom att graden av nytänkande ofta överskattas. Det mesta man kokar ihop är antingen något som redan gjorts rakt av, eller en variation av något tidigare tema (eller flera). Man är helt enkelt inte så innovativ och nyskapande som man man själv vill tro, något som diskuteras bra här.**

Nåväl, jag vill inte avråda någon från att brygga med udda ingredienser och kombinationer om man känner att det är givande. Var och en blir salig på sin fason. Men jag vill ändå avsluta med ett citat från John Palmer som sammanfattar min syn på det hela.

  ...it is easy to get carried away and make something that no one really wants to drink a second glass of. I thought I would like a spiced holiday beer - I didn’t. I thought I would like a molasses porter - I didn’t. I thought I would like loquat wheat beer - four hours peeling and seeding three bags of those little bastards for something I couldn’t even taste. Experimentation is fine and dandy, but be forewarned that you may not like the result.

Eller mer kortfattat, godhet är viktigast.

* Myntade i meningen att jag mig veterligen inte har hört det förut.
** Bortsett från de innovationer som räknas upp i inlägget, och C-humlen som nämns i kommentarerna, skulle jag vilja lägga till 100 % Brett-jäsning som en av de större innovationerna i de senaste 30 åren.

Om felsökning på distans

Remote beer management.

Situationen är alltför vanlig. En bryggare är missnöjd med ett eller flera öl - misstänker kanske t.o.m. infektioner - och vänder sig till något hembryggarforum med en beskrivning av sina problemsymptom och en from förhoppning om en diagnos och ett åtgärdspaket. En from förhoppning som oftast kommer på skam. Det är knepigt nog att bedöma ett öl och dess eventuella brister om man får smaka på det. Ofta kan man känna att det är något som vagt brister hos ett öl utan att riktigt kunna ringa in problemet eller föreslå åtgärder. I vissa fall är det tydligt vilket problemet är, men i många fall blir det kvalificerade gissningar.

Ännu svårare blir det när man inte ens får prova ölet utan får hålla till godo med en skriftlig redogörelse för hur ölet smakar. Det sistnämnda är högst bristfälligt då olika personer uppfattar, associerar och beskriver aromer och smaker helt olika. Ett representativt exempel på dessa svårigheter ges här. Notera de spridda skurarna vad gäller problemanalysen, och man kan med fog hävda hävda att alla usual suspects kom med; oxidering, infektion, jästemperatur, för lite jäst, dålig syresättning innan jäsning eller den allmänna slaskdiagnosen "stressad jäst". Personligen tror jag mest på min egen gissning förstås, men det hänger som sagt mycket på att jag tolkar smakbeskrivningen "julmust" rätt.

Mitt viktiga bidrag till tråden är i stället det övriga jag skriver, nämligen om vikten av att få en riktig utvärdering av sina öl, där erfarna bryggare får bedöma ölet i.r.l. i stället för det torrsim som distansbedömning utgör. Det bästa sättet är att helt enkelt komma i kontakt med andra hembryggare i sin geografiska närhet och prova varandras öl öppet och ärligt. Förutom att kunna få hjälp med felsökning så får man också någon slags ribba eller nivå att sikta emot, vilket kan vara knepigt om man bara micklar helt för sig själv. Att delta i stora hembryggarträffar och -tävlingar är också ett utmärkt sätt att få en uppfattning om hur bra hembryggt kan smaka när det är välgjort.

Om man av olika skäl inte har andra hembryggare i sin närhet som man kan interagera med är det näst bästa alternativet att utnyttja SHBF:s ölbedömningstjänst. Som medlem i SHBF kan man alltså få ett utlåtande om sitt öl med förslag på förbättringsåtgärder. Utöver att man själv får bekosta försändelsen till närmaste domargrupp så kostar det gratis. Tyvärr tycker jag SHBF är dåliga själva på att lyfta fram denna tjänst. I stället verkar många skicka in tveksamma öl till SM för att "få feedback". Detta är helt feltänkt på flera sätt. Dels belastar det i onödan domarna som redan har väl många öl per huvudklass att döma. Och av det senare skälet så är de kommentarer man får ytterst knapphändiga. Av det jag har sett från SM-protokoll respektive bedömningar av medlemsöl så är det en milsvid skillnad i hur mycket och hur bra kommentarer man får. Följande grundregel summerar det hela väl: har du ett öl du är nöjd med (och som är stiltypiskt), skicka in det till SM. Har du ett öl som du inte är nöjd med där du behöver feedback, skicka in det för en ren bedömning.

Tillämpa RFB-metoden!

Avrättning medelst RFB-metoden.

När jag läste matematik och datalogi på universitetet på 90-talet fick jag under en grundkurs i programmering lära mig vilken den bästa metoden var för att få buggfria program så snabbt och enkelt som möjligt. Det var enligt föreläsaren RFB-metoden, där akronymen RFB står för rätt från början. Jag minns inte riktigt om jag tyckte det var fyndigt sagt eller bara löjligt, men det var uppenbarligen ett ganska bra uttryck eftersom jag kommer ihåg det 20 år senare. I vilken utsträckning jag har följt rådet ska jag dock låta vara osagt.

Men den underliggande tanken är hursomhelst god; genom noggrannhet, planering och ett systematiskt tillvägagångssätt kan man undvika en massa onödig felsökning. Detta är givetvis precis lika tillämpbart på ölbryggning. Därför har jag tyckt det varit lite beklämmande när jag flertalet gånger har sett eller hört försvar av de alltför många mediokra till rent ut sagt dåliga nya svenska mikrobryggerierna som låter i stil med: "vi måste ge dem lite tid, minst ett år, det tar tid att lära sig brygga bra på ett större bryggverk och trimma in processen".

Nej, det behöver inte alls ta ett år eller mer innan man levererar bra öl. Det finns lyckligtvis massvis med nya svenska bryggerier som bevisat motsatsen genom att ha levererat toppöl direkt. Att brygga bra öl är numera knappast något som är att betrakta som raketforskning eller någon slags hemlig, esoterisk kunskap. Kunnandet finns inom landets gränser, så det handlar bara om planering, noggrannhet och systematik, ja att tillämpa RFB-metoden. Har man inte den erforderliga kunskapen själv, finns det gott om duktiga personer med bryggteknisk utbildning som man kan anlita.

Tyvärr finns det nog en rejäl dos av överdriven kan själv-mentalitet bland hembryggare tillika aspirerande kommersiella dito. Denna kan säkert gödas av personer i ens närhet som höjer ens produkter till skyarna och ytterligare boostar ett redan obefogat högt självförtroende. På bryggfora ser jag ibland personer på allvar fundera på att starta eget bryggeri trots uppenbara kunskapsluckor och kanske enbart ett tiotal bryggningar i bagaget. Dylika personer skulle göra klokt i att först läsa igenom denna diskussion. Om de därefter tagit ännu en rejäl funderare men ändå insisterar på att gå vidare, se då för guds skull till att tillämpa RFB-metoden. Lite mer handfasta tips ges i detta utmärkta inlägg.

Håll på öletiketten!

Fabrikörn lever som han lär.

Som jag har varit inne på flera gånger är ett av de största problemen som hembryggare att få sina flaskor uppdruckna. För att skona mina inre organ ger jag bort stora delar av min produktion till olika bekanta. Eftersom en icke obetydlig del av dessa utgörs av andra hembryggare får jag ofta tillbaka en del av deras produktion. Dessa fådda hembrygder hamnar bland en massa andra flaskor som ska drickas upp, och därmed är det stor risk för att de blir stående ett tag*. Då är det en stor fördel om de har någon form av etikett eller annan tydlig märkning så att man kan minnas vad innehållet var. Tyvärr hittar jag helt omärkta hembrygder i mina hyllor då och då. Ibland får jag frågor av andra hembryggare "vad tyckte du om min barley wine?" som jag därmed kan ha svårt att svara på.

Snygga etiketter från Kåkens Brygghus.

Jag tycker faktiskt att man som modern hembryggare ska göra någon slags etikett på flaskor man delar ut. Jämfört med övriga tiden det tar för att producera flaskor är det ingen jättestor extrainsats som behövs. Man måste inte göra lika väldesignade etiketter som de skäggande kaninerna; enklare varianter som mina egna** eller som från Kåkens Brygghus fungerar alldeles utmärkt. Det som jag gillar med detta upplägget är att man lätt skapar en ny etikett genom att ändra på färgerna och möjligtvis lägga till någon bild eller annan detalj. Samtidigt har man en tydlig profil och layout som gör att mottageren känner igen bryggeriet. Jag föredrar personligen detta betydligt mer än somliga bryggare som ständigt hittar på helt nya varianter.

Enkelt men snyggt koncept från Martin Jonsson.

Om man inte vill lägga ner någon tid alls på design kan man alltid köra med ett De Molen-liknande koncept, vilket jag ser många hembryggare göra. Detta fungerar förstås alldeles utmärkt, och med några enkla grepp som i exemplet från Martin Jonsson kan det ändå bli riktigt elegant.

Drakens Ångbryggeri fokuserar på innehållet.

För den riktigt late kan SM-vinnarnas minimalistiska variant kanske vara ett alternativ. Det är fortfarande oändligt mycket bättre än ingen etikett alls. Egentligen behöver man inte ha mer information än ölets namn och alkoholhalten. Övrig information tycker jag man med fördel kan förmedla i en blogg eller möjligtvis en Facebook-sida. Men det viktiga är ändå att man har någon slags etikett. Etikettslösa hembrygder på flaska är sååå 00-tal.

* Öl som bör drickas färsk hamnar dock i kylskåpet för snar förtäring.
** Jag fick hjälp med att ta fram själva mallen till mina etiketter ska kanske tilläggas.

Fabrikörn sjunger enkelhetens lov

Det är fortfarande en knapp månad kvar tills jag sätter i gång höstens bryggande med två veteöl, så jag fortsätter att fördriva tiden med allsköns pladder i stället. Denna gång tänkte jag ge mig på en hyllning till dygden av enkelhet i samband med receptskrivande, något som jag tidigare har varit inne på bland annat här  och här.

Det är lätt att förledas att tro att bryggning av komplexa öl kräver komplicerade recept, men detta är enligt mig och många andra ett fundamentalt feltänk. Inom matlagning har det på sistone propagerats en del  för att använda sig av ett begränsat antal ingredienser så att de tydligt framträder var för sig, samtidigt som de samspelar, kompletterar och bryter av mot varandra. Blandar man alla färger på paletten blir det bara grått och trist.

En annan uppenbar nackdel med alltför invecklade recept är förstås svårigheten med återkoppling efter provsmakning om man har för många parametrar att bolla med. Om man är missnöjd med någon aspekt av ölet, hur ska man veta vilken av de många ingredienserna som man ska justera?

Innan jag bryter ner mitt resonemang på ölets olika beståndsdelar, låt mig få dela med mig av en allmän men relaterad klagovisa: Snälla hembryggarbloggare och publicerare av recept på diverse fora, sluta med dessa ebarmligt svårlästa BeerSmith-loggar, de kan få de mest enkla recept att se hopplöst komplicerade ut.

Jäst

Vad jästen beträffar så används nästan uteslutande en enda sort. Undantaget är lambikliknande suröl där man ibland se propåer att använda många olika källor till mikroorganismerna, ju fler desto mer komplexitet. Ett fullständigt grundlöst påstående anser jag.

Det finns även en annan aspekt. I vissa sorters öl ger jästen det viktigaste komplexitetsbidraget, och då är det absolut läge att hålla igen på kreativiteten vad avser de övriga ingredienserna. Jag tänker förstås i första hand på många belgiska öl som är utpräglat komplexa, och där recepten oftast är slående enkla vad avser malt och humle. Vilket leder in på ölens två övriga viktiga ingredienser

Malt

I många öl är malten endast basen i ölet; en grund mot vilken övriga ingredienser kan luta sig för att få glänsa. För dylika öl - såsom exempelvis tripel, saison eller olika slags ipa - finns det förstås ingen som helst anledning att börja laborera med invecklade maltscheman. Enbart basmalt  (pilsner- eller pale ale- beroende på om det är en kontinental eller anglosaxisk öltyp) är en bra utgångspunkt varifrån man kan lägga till ytterligare någon eller några sorter, exempelvis socker för en tripel eller små mängder karamellmalt för en ipa. Ovanpå det kanske man vill ha en skvätt vete- eller dextrinmalt för bättre skumbildning, men börjar man komma upp i 4-5 sorter är det dags att plocka fram rödpennan.

Även för mer maltdominerade öltyper såsom dubbelbock, imperial stout, och mörka starka belgare (de sistnämnda har förstås jästen som likvärdig spelare) finns det anledning till en viss återhållsamhet. Visst kan det ge ett komplexare öl att använda två sorters karamellmalt av olika mörkhetsgrad än en enda. Men om man slänger in basmalt, münchnermalt, biskvimalt, samt fem olika sorters karamellmalt riskerar man att få en "malt soup" som en av de belgiska bryggarna uttrycker det i "Brew like a monk", med en allmän generisk maltsmak. Vilket man möjligtvis är ute efter kanhända, men då har man samtidigt gett upp ambitionerna om ett komplext öl.

Humle

Den delen av (hem)bryggares recept där jag mest slås av hur rörigt det kan se ut är humleschemat. Detta beror förstås på att man utöver antalet sorter även kan laborera med tiderna när man tillsätter humlen i koket. För att försöka få någon reda i detta kan vi börja ned att fastslå det som de flesta humlescheman är överens om: det behövs humle för beska och för smak/arom.

Humle för enbart beska tillsätter man tidigt i koket, en timma före kokslutet säg. Det finns förstås undantag till denna regel, exempelvis varianter av hop bursting, men det lämnar vi därhän. Det finns knappast någon tydlig poäng med att blanda olika humlesorter vid denna tidpunkt, även om jag själv har gjort det av rent praktiska skäl.

Vill man ha en påtaglig humlearom tillsätter man även en dos humle vid eller strax innan kokslutet. Här finns det förstås en poäng med att blanda in fler sorter, även om enkelhet fortfarande är en dygd enligt mig. Börjar man blanda in för många sorter riskerar man att få en allmän humlesmak, ett fenomen där öl som Mikkeller 10/19 får agera utsökta illustrativa exempel. Låt mig genast tillägga att jag verkligen uppskattar dessa öl, men komplexa är de sannerligen inte.

Det intressanta börjar när vi betraktar de s.k. mellangivorna, d.v.s. humle som tillsätts säg 30 till 5 minuter från kokslutet. Det finns olika uppfattningar kring huruvida dessa är meningsfulla över huvud taget, men låt oss lämna det därhän till ett eventuellt framtida inlägg. Det intressanta i sammanhanget är att mellangivorna öppnar upp dörren till ett enormt antal kombinationer även givet ett fåtal olika humlesorter.

Jag har sett recept med mellangivor vid 20, 15, 10 och 5 minuter före kokslut. Denna tidsmässiga granularitet kan i sig ifrågasättas, men det mest intressanta är den assymetriska fördelningen av de ingående humlesorterna som oftast föreligger. Man kan till exempel se att 20 g Simcoe ska tillsättas tio minuter innan kokslut och därefter 20 g Amarillo fem minuter senare. Varför inte tvärtom frågar man sig? Man kan förmoda att bryggaren i fråga inte har någon större aning om detta, och sannolikt spelar det heller ingen som helst roll.

Sverige & dubbel-ipa

Jag har länge haft ett behov av att skriva av mig en viss besvikelse över den lätt styvmoderliga behandling som ölstilen dubbel-ipa (dipa) är utsatt för i Sverige. Och nu är tillfälligt lämpligt valt då jag påpassligt lät Viktor på bloggen "Något att dricka" skriva om just dubbel-ipa i den andra sträckan av den andra ölbloggarstafetten.

Jag skippar därför allt bakgrundssnack och sätter igång direkt med gnället i stället. Jag hoppas dock att en positiv slutton ska framgå, då det trots allt har börjat se lite ljusare ut på sistone.

Svenska mikrobryggare och dipa

På RateBeer finns följande svenska dipor listade:

• Dugges Never mind the Bollox!
• Eskilstuna Bälgviken Booster
• Mohawk Extra IPA
• Närke Huvill
• Nynäshamn DIPA
• Nynäshamn Dragets Kanal Dubbel-IPA
• Sigtuna Dubbel-IPA
• Sigtuna Stockholm Syndrome

Det kan ändå se rätt hyfsat ut vid en första anblick, men problemet är bara att de flesta av dessa (a) bryggs ej regelbundet/längre och/eller (b) är inte renodlade exempel på ölstilen dipa (Mohawk gör nog inte anspråk på att vara det, utan här är det snarare den som har lagt in ölet på RateBeer som har gjort fel).

Ett skäl till detta ljumma intresse kanske kan vara de tuffa villkor som svenska mikrobryggare arbetar under. På grund av den svenska alkohollagstiftningen är det svårt att få sälja sina produkter på ett vettigt sätt utanför krogen. Och den något märkliga prissättningen hos t.ex. Bishops Arms (5 ggr. inköpspriset) gör att just en renodlad dipa med sina kopiösa humlemängder riskerar att bli oproportionerligt dyr. Det är lätt att förstå att man då som mikrobryggare drar sig för ett sådant högriskprojekt.

Det finns dock vissa tecken på att det börjar bli bättre. Sigtuna har ganska nyligen släppt sina två versioner ovan. Oppigårds lanserade sin på Bangalore Twice på SBWF 2010. Kanske kan Mohawk komma med något så småningom?

Vi får hoppas på att det lossnar framöver, då en dipa med fördel avnjutes relativt färsk, och därför väl passar in i tidens vurm för närproducerat.

Svenska hembryggare och dipa

I sina utmärkta inlägg om dipa berör Viktor det märkliga faktum att det inte är en sanktionerad ölstil hos svenska hembryggarföreningen (SHBF). Extra märkligt är det då den långt ovanligare öltypen Super-saison - en extra alkoholstark Saison alltså - finns representerad.

Öltypsdefinitionerna diskuteras naturligtvis då och då på SHBF:s forum (http://shbf.se/index.php/forum.html). Senast kom det ett ganska omfattande och seriöst förslag på förändringar (sök efter tråden "Synpunkter och förslag på ny Öltypsdefinition för 2010" under kategorin "Föreningen och dess aktiviteter ...") och det var förutom dipa bland annat rågöl, Irish Red Ale och American Amber som efterfrågades. Efter några trista tjafsinlägg kom ett ganska långt svar från Jessica Heidrich, välkänd i ölsverige som bryggare av St: Erik- och Angels' Share-serierna, öldomare och ordförande i SHBF:s domarkommitté. Tyvärr var svaret inte särskilt imponerande.

Strategin verkar vara att införa ölstilar när tillräckligt många har lämnat in dylika öl i någon av de slaskkatgorier som finns, vilket kan förklara mysteriet med dipa vs. super-saison. Det har helt enkelt lämnats in fler av de sistnämnda än dipa till SM genom åren. Om det säger något om svenska hembryggare ska jag inte spekulera i.

Utöver denna defensiva strategi för att utveckla svensk hembryggning verkar SHBF:s domarkommitté tyvärr ha ganska dålig koll på dipa. Jessica Heidrich som jag i övrigt har fått intrycket av som en väldig kunnig person verkar tro att dipa är någon slags delmängd av modern amerikansk barley wine. Visst finns det en gråzon mellan dessa ölstilar, men i stort sett är detta helt fel, vilket Viktor med bravur reder ut ovan.

Men trots allt finns det hopp även på den här fronten. Vid senaste SM vann som bekant en dipa, inlämnad i klassen "Övriga klassiska starka specialöl" gubevars. Utöver denna provade jag ytterligare några, varav en i mitt tycke var ännu bättre än segraren; "Death by hops". Om vi hembryggare fortsätter att mata in dipa till kommande SM kanske SHBF till slut tar sitt förnuft till fånga.

Edit 6/10: flyttade länk till SHBF:s forum samt lade till information för att hitta den relevanta tråden.

Tillägg 22/10 2011: 

Så blev det till slut som jag/vi ville; dubbel-ipa läggs till som en ny ölstil från och med SM 2012. Skälet var just att det har lämnats in ett flertal exemplar de senaste åren till SM. Bra beslut, dålig motivering således. Nu har jag tyvärr ingen dubbel-ipa i piplinan förrän efter SM, men jag får väl göra ett försök till SM 2013.