Midsomer-moment

 

Många Midsomer-moment blir det.

Jag kan inte sägas vara ett Morden i Midsomer-fan, men jag har ändå sett delar av många avsnitt. Man zappar förbi, börjar titta och är fast. Även om det hela i stort sett är trams så är det på brittiskt manér välproducerat med utmärkta skådespelare, och i vackra miljöer. Och man vill ju förstås veta vem som är mördaren.

För ett tag sedan såg jag en timmes dokumentär om denna legendariska serie där flera av de viktigaste skådespelarna intervjuades. De verkade hålla med om mitt omdöme ovan och skrattade mest åt det hela. John Nettles skrockade att kommissarie Barnaby är den sämsta morddetektiven genom historien; det krävs alltid 3-4 offer innan mördaren avslöjas*. En annan reagerade på faktumet att serien rankats som sämst vad gäller realistisk beskrivning av polisarbete med "No shit Sherlock" eller något liknande.

Men det som fastnade mest var en kommentar från Jane Wymark som spelade Joyce Barnaby. Hon berättade hur hon vid upprepade tillfällen fick kommentarer från människor med ett slugt och förnumstigt leende om att "har det inte dött väldigt många människor i den där byn Midsomer". Även för en halvengagerad Midsomer-periodare som jag själv är det tämligen uppenbart att varje avsnitt utspelar sig i en ny by. Ny kyrka, ny präst, nytt mjölkbud, ny godsägare etc. Midsomer är ingen by. Jag har aldrig sett det sägas explicit i serien, men tydligen är Midsomer tänkt som ett fiktivt engelskt county.

Den här lite självgoda ansatsen att man tror att man har ett riktigt slugt argument, när det i själva verket är helt poänglöst har jag stött på genom åren i hembryggningsdiskussioner. Till skillnad från ett riktigt Midsomer-moment är de exempel jag ger nedan inte direkt felaktiga även om ett av dem är ytterst tveksamt.

Humle är en krydda

I Radical Brewing har Randy Mosher ett helt kapitel med rubriken "Hop are just another herb, mon". Jag tycker det är bra titel för detta kapitel som lobbar för kryddor i öl, samt ger en historisk tillbakablick som förklarar att fram till sen medeltid var det vanligt med allsköns örter i öl. Med väsentligen samma syfte som humle; antimikrobiellt skydd, ge beska som balanserar ölens sötma, samt aromatiska bidrag.

Men när det används som en replik till ett påstående i stil med "jag gillar inte kryddor i öl" är det bara tröttsamt. Det är varken fyndigt eller tänkvärt, och det tillför inte diskussionen något annat än irritation.

Svart-ipa

När jag först fick höra talas om denna nya ölstil så fattade jag direkt vad det handlade om. En ipa med mörkare färg från rostad malt. Så jag tyckte det vara ett bra namn. Jag noterade också den inneboende motsägelsen mellan svart och ipa. Men liksom de flesta tyckte jag inte det var så relevant och släppte det. 

Numera är svart-ipa ganska ovanligt. Men när det ändå dyker upp i någon diskussionsgrupp så är alltid någon som tycker att denna språkliga oxymoron behöver påpekas. Och de gör det på just det här förnumstiga sättet som om de bidrog med en riktigt fyndig tanke.

Kölsch är en ale

Detta har jag skrivit mer omfattande om tidigare. Det handlar alltså inte specifikt om kölsch utan generellt om klassiska överjästa öl från icke-anglosaxiska ölkulturer. Att säga att dessa är ale är då ganska omdiskuterat.

Men oavsett var man står i frågan finns det ingen anledning att komma dragande med något liknande som respons på när någon exempelvis säger "jag har bryggt mest ale, men nu ska jag testa en weizen". Du tillför inget av substans, du bara propsar för en anglofil tolkning av ordet "ale".

* En något märklig diss då det samma gäller för typ alla detektiver i pusseldeckare, självaste Hercule Poirot inkluderad.

Hembryggning och Ockhams rakkniv

 

Dagens inlägg ämnar koppla ihop en medeltida fransiscanmunk med ölbryggning. Men det är inte den första och uppenbara kopplingen - att munkar var viktiga för ölbryggning under medeltiden. Nej, detta rör något helt annat. Vi börjar från början.

Ockhams rakkniv

Detta är en princip som är uppkallad efter fransiscanmunken och filosofen William Ockham, även om han förstås vare sig är den enda eller första att formulera liknande tankar. I korthet går den ut på att man inte i onödan ska introducera begrepp eller antaganden för att förklara ett visst fenomen eller uppsättning observationer. Ibland kallas detta även för en parsimonisk (sparsam) princip.

Ett bra exempel ur vetenskapshistorien är den kopernikanska revolutionen. Det hävdas att Kopernikus modell egentligen inte predikterade himlakropparnas rörelser bättre än de baserade på Ptolemaoios givet den tidens mätnoggrannheter. (ett skäl till det kan vara att Kopernikus felaktigt höll fast vid cirkulära rörelser i stället för de elliptiska som Kepler senare skulle upptäcka). I ställer var det enkelheten och elegansen jämfört med geocentrikernas allt fler tillagda epicykler som initialt fick en del astronomer att föredra Kopernikus modell. Så småningom - bland annat tack vare Galileos observationer och Keplers förbättringar - så blev det uppenbart att den heliocentriska världsbilden var den korrekta.

Detta exempel illustrerar också hur man bör se på Ockhams rakkniv. Inte som en slutgiltig skiljedomare mellan olika teorier, utan som en forskningsstrategi. En enklare modell har historiskt visat sig mer användbar.

I hembryggning

Jag kan komma två på tydliga och generella exempel där många hembryggare med fördel borde plocka fram Ockhams rakkniv oftare.

Det första rör oväntade mätvärden och oförmågan att ha den enkla förklaringen mätfel som en primär potentiell förklaring. Det absolut vanligaste är oväntat högt uppmätt FG. Säkert uppåt hälften av gångerna detta dyker upp i ett hembryggarforum beror det på att en refraktometer har använts felaktigt. Och det är ytterst få - jag är en av dem - som frågar just om hur mätningen är gjord. I stället är det mäsktemperatur, pitch rate, jästemperatur och ibland även vattenbehandling (!) som dyker upp.

Det andra handlar om oväntade aromer eller smaker i öl, ofta med en ganska vag beskriving. Detta lockar då fram olika hembryggares husdjursteorier; jästemperatur, pitch rate, vattenbehandling, oxidering m.m. Men en potentiell förklaring som oftast förbises är inbillning. Antingen som en ren psykologisk effekt, eller på grund av något fysiologiskt hos rapportören. Och just husdjursteorier är ett fenomen där man kan misstänka att inbillning är en faktor. I synnerhet komplicerade humlescheman. Ett tag var det väldigt poppis att utöver bittergivan humla ipor med givor vid 20, 15, 10, 5 och 0 minuter. Metodens förespråkare svor vid dess förträfflighet baserat på sina egna upplevelser. Men idag är det knappt några som använder detta överdrivet komplicerade schema.

Och här kan man se ytterligare en fördel med ett parsimoniskt förhållningssätt. Tillvaron (inklusive bryggningen) blir helt enkelt enklare.

Står det något mellan raderna?

 

Älskning, var står parfymen?

Är inläggsrubriken ett exempel på Betteridges lag? Bara nästan. Det hela utgår från ett FB-inlägg som jag såg i mitt flöde för några år sedan med rubriken "Det står inget mellan raderna". Det var skrivet av någon bekants bekant som refererade till en klok gammal svensklärare från sin barndom som hade drivit denna tesen.

Naturligtvis insåg denna lärare att det ibland står saker mellan raderna. Typiska exempel på texter där detta kan vara en stor poäng är poesi respektive diplomati. I det sistnämnda fallet kan det vara fördelaktigt att uttrycka sig tvetydigt så att båda parternas läsare kan hitta en tolkning som är tillfredsställande. Ytterligare ett exempel är i totalitära stater där människor hittar olika sätt att uttrycka kritik och missnöje mellan de politiskt godkända raderna.

Lärarens poäng var dock att man i normalfallet ska utgå ifrån att det inte står något mellan raderna. I stället ska man försöka tolka det som faktiskt står så gott det går. Naturligtvis kan man stöta på meningar och formuleringar som är oklara och då får man försöka tolka det som står efter bästa förmåga. Men att leta efter dolda meddelanden är vanskligt, och risken är att det blir ens egna förutfattade meningar som slår igenom. Eller att man väljer en tolkning som är lättare att argumentera mot, s.k. "halmgubbe".

"Så du menar att..."

Det här en alltför vanlig replik, och alltid lika irriterande. För man kan kallt räkna med det som följer inte alls är vad man skrev och således inte heller vad man menade. Det är dock aningen bättre än att bara klampa på och utgå ifrån att den felaktiga tolkningen var korrekt. I det förra fallet kan man ju nämligen svara med ett kort "nej".

Oavsett är det alltid irriterande när någon läser in saker som inte alls följer av det som skrevs eller sades. Naturligtvis kan det hända att något är oklart eller tvetydigt, men det bästa är i det fallet att helt enkelt be om ett förtydligande.

Ett ganska flagrant exempel på detta var en FB-diskussion där någon gjorde en stor grej av påståendet att jäst inte kan förökas i mer än X generationer. Olika varianter av påståendet förekommer visserligen i hembryggningsgrupper, där X brukar anges mellan 10 och 20 ungefär. En extrem variant av påståendet att det skulle vara omöjligt över huvud taget är förstås helt orimlig, vilket också var vad vederbörande försökte göra sig lustig över.

När jag påtalade att inga seriösa källor påstår detta hänvisade han till boken Yeast. Eftersom jag äger boken var det lätt att kolla att författarna uttrycker sig betydligt mer försiktigt. Men det bet föga, och det hela slutade med att han lämnade gruppen*.

"Jag menar ju egentligen..."

Det här kan man få riktat mot sig när man argumenterar mot det som andra faktiskt säger. Och det kan jag normalt ha betydligt mer överseende med. Ofta handlar det om en retorisk reträtt för att slippa erkänna att man har fel. Ett närliggande - men mer problematiskt - fenomen är Motte & Bailey.**

Någon gång har jag dock råkat ut för att det framförs som en anklagelse; att jag borde läsa mellan raderna och argumentera mot vad vederbörande faktiskt menar. Och då slår jag bakut. Det är inte upp till mig att försöka gissa vad någon egänckligen menar. Skriv vad du faktiskt menar.

Slutligen kan det vara värt att åter säga något om när det som faktiskt sägs är otydligt. Som jag redan påpekat är det bästa att helt enkelt fråga. Om det inte är möjligt och man tvingas att försöka tolka vad som avses finns det en del föreslagna strategier. En del hävdar att man ska välja en så välvillig tolkning som möjligt. Det kan förstås tyckas sympatiskt och etisk lämpligt, men rent epistemologiskt tycker jag det är lika tveksamt som att välja en ofördelaktig tolkning. I stället bör man fokusera på vad som är den mest rimliga tolkningen, och gärna vara öppen för flera tolkningar.

Slutligen, det bästa är förstås att vi hela tiden skärper oss och försöker uttrycka oss så klart som möjligt, samt läser vad andra skriver under utgångspunkten: det står inget mellan raderna!

* Vilket på sätt och vis var lite synd då han verkade ha kunskaper en bra bit över genomsnittet i slika grupper. Men tyvärr verkade han lite för uppfylld av sin egen förträfflighet.

** Utöver de exempel som ges i Wikipedia-artikeln, så är den kostvetenskapliga debatten kring socker ett annat ställe där detta förekommer. Bailey i detta fall är då något extremt påstående i stil med att "socker är en drog". Om man då påpekar att detta inte stämmer med gängse och rimliga definitioner sker ofta en reträtt till något vagt eller trivialt påstående som att socker påverkar belöningssystemet eller liknande.

Om fenomenet Karen

 

The Karen utseende.

För ett tag sedan använde jag mig av begreppet Karen i ett blogginlägg. Jag ska inte upprepa mig om själva begreppet, utan hänvisar främst till den engelska Wikipedia-artikeln som jag tycker är bra. Inte minst är det historiska perspektivet med bakgrunden av "besvärliga vita kvinnor" i amerikanska södern väldigt intressant. Det finns också lite kritik av begreppet som jag dock personligen tycker är väldigt svag.

Som jag nämnde i en fotnot översköljdes ett tag mitt Youtube-flöde av förmenta Karen-videor, ofta med ganska dubiös ansats. Efter att jag slutade kolla på dem försvann de nästan helt. Tills för ett tag sedan när en video från kanalen The reckoning dök upp, vilket visade sig vara en ganska annorlunda källa. Till att börja med gör ägaren ett ganska relevant urval. Vidare bistår han med ett sammanhang och bakgrundsinformation till de olika klippen. Och slutligen - vilket namnet på kanalen indikerar - undersöker han vilka eventuella konsekvenser det blev för den aktuella Karen. Nedan ska jag göra ett litet urval av några exempel med stort genomslag.

Central Park Karen

Det här är något av nollpunkten för hela Karen-diskussionen. Kanske var det för att folk satt hemma och hade tråkigt under pandemin som händelsen fick så stort genomslag. Huvudpersonen här är Amy Cooper som är ute och rastar sin hund okopplad i en del av Central Park där hundar ska vara kopplade. Hon konfronteras då av fågelskådaren Christian Cooper* som uppmanar henne att koppla hunden. Amy känner sig hotad och ringer polisen och säger upprepade gånger att hon och hennes hund hotas av en svart man.

Det är inte svårt att förstå att det fick stor uppmärksamhet då det så tydligt passar in i den historiska mallen av "besvärliga vita kvinnor". Att det hela inträffade precis efter mordet på George Floyd gjorde förstås inte saken bättre. Konsekvenserna för Amy blev svåra. Hon sparkades från sitt jobb, hon blev trakasserad och mordhotad online, och hon blev åtalad för falsk polisanmälan, ett åtal som lades ned efter att hon hade gått med på fem terapisessioner.

Så småningom började dock en mer nyanserad bild av händelsen träda fram. Till att börja med släpptes inspelningen av 911-samtalet, och där framgår det tydligt att operatören flera gånger ber Amy upprepa sig på grund av dålig mottagning, och att hon de facto ber om en personbeskrivning. Vidare ger Amy sin version av vad som hände innan Christian började filma med sin mobil. Enligt denna så hade Christian uppträtt hotfullt, sagt saker som kunde uppfattas som hot om våld, samt försökt locka till sig hunden med godis. Detta hade man kanske tagit med en rejäl nypa salt om det inte hade varit för att fler hundägare trädde fram och rapporterade om likande erfarenheter av att möta Christian Cooper.

Så i slutändan är kanske inte Amy Cooper den arketypiska Karen, även om det förstås går att ifrågasätta en del av hennes agerande. Och "hjälten" i historien har glorian rejält på sned.

Soho Hotel Karen

Här är det inte alls lika tvetydigt som i föregående fall. Miya Ponsetto hade bott på ett hotell i Soho, NYC, under julen 2020. Ett tag efter att hon checkat ut från och lämnat hotellet upptäcker hon att hennes mobiltelefon saknas, och beger sig tillbaka till hotellet för att söka efter den.

När jazzmusikern Keyon Harrold kommer ner i hotellobbyn med sin son Jr., anklagar hon den sistnämnda för att hålla i hennes mobil, och försöker övertala en anställd att överlämna den till henne. När det inte ger resultat attackerar hon helt enkelt paret och försöker rycka åt sig telefonen.

Klippet som spelades in på sonens ack så åtråvärda telefon blev snabbt extremt viralt, och Miya försökte släta över det hela i en intervju som inte gick så bra för att uttrycka det diplomatiskt. Snart uppdagades det även att hon vid upprepade tillfällen under 2020 varit i klammeri med rättvisan, inte sällan i samband med rattonykterhetsincidenter.

Hon fälldes till slut för två fall av ringa misshandel, men klarade sig undan fängelsestraff. Med tanke på hennes historik känns det som att hon klarade sig rätt lindrigt undan rent brottsrättsligt. Dock lämnade hennes offer in stämningsansökningar såväl mot henne som hotellet, och hur det gått med dessa har jag inte sett några uppgifter om. Men i båda fallen slängdes det fram rasistanklagelser; att Miya skulle ha valt ut far och son Harrold på grund av deras hudfärg, och att hotellets personal skulle ha ställt sig på hennes sida av samma skäl. Men dels så framkom det senare att Miya hade anklagat flera andra (ljushyade) personer innan händelserna i klippet. Och hotellmanagern försvarade sig med att han bara försökte deeskalera och lösa ut situationen genom att be Keyon Harrold Jr. att visa upp sin bakgrundsskärm.

Rhode Island AG Karen (med sidekick)

Det här en rykande färsk incident, och jag fick faktiskt upp den i mitt flöde ganska omgående efter att videor hade börjat bli virala, några veckor innan den dök upp på The Reckoning. Den kom till och med upp i såväl lokala som regionala TV-kanaler. Den är något av en personlig favorit faktiskt i sällskapet, då inga av huvudpersonerna är direkt elaka eller onda, utan bara självförhärligande på klassiskt Karen-maner. Det finns några guldkorn också som vi kommer till.

Devon Flannigan var ute och roade sig på en finkrog i Newport, Rhode Island med sin väninna Veronica Hannan samt deras respektive. Det är lite oklart exakt vad som passerade, men efter att de hade betalat kallades polis dit för att avlägsna sällskapet. Det hela fångades på en kroppskamera och visar hur de två kvinnorna vägrar lämna och i stället försöker argumentera med poliserna och mästra dem i deras yrkesutövning*. Till slut tryter tålamodet hos poliserna och de båda blir arresterade.

Det som gjorde klippet viralt var att huvudpersonen är (Assistant) Attorney General** i Rhode Island, samtidigt som hon verkar ha dålig koll på regler kring kroppskameror samt uppläsning av rättigheter. Det största problemet är dock att hon vid upprepade tillfällen viftar med sin jobbtitel, med behjälpligt stöd av sin make som generöst erbjuder sig att hämta bevis därför i deras bil. Att vifta med en position på det sättet kan förstås ses som ett korrupt påtryckningsmedel. Kanske borde hennes chef valt att göra sig av med henne. Det känns som att hon jobbar i förtroendebranschen, och hennes förtroende i allmänhetens ögon kommer vara lågt under en överskådlig framtid. Nu blev det visserligen ett halvårs avstängning utan lön, vilket säkert svider hårt. Dessutom erkände hon sig skyldig till "trespassing" och fick väl något slags böter för det.

Hur det gick för hennes sidekick Veronica är lite mer oklart. Rimligen borde hon få ett hårdare straff med tanke på att hon gjorde ganska rejält motstånd vid arresteringen. Det enda jag har sett är att hon verkar ha varit helt i avsaknad av självinsikt och ånger efteråt till skillnad från sin väninna. Hon hävdade att hon var den enda som försökte "de-eskalera", vilket man efter ha sett videoklippet bara kan småle lite åt.

Slutligen måste jag bara kommentera de två guldkornen jag nämnde inledningsvis. Det första är förstås den ytterst tillfredsställande dörrstängningen mitt i den femtielfte "I am an AG". Det som dock fick mig att skratta gott första gången jag såg klippet är när polisen med kroppskameran ber Veronicas man att se till att få bort sina barn. Funny because it is true. Man kan givetvis ifrågasätta det lämpliga i att en polis uttalar sig på det viset, men jag är beredd att ha överseende med det.

Manliga Karen

I det länkade blogginlägget ges ett exempel på en man som uppvisar tydligt Karen-beteende, och naturligtvis kan män vara Karen. Jag har sett benämningen Kevin och Daren för dessa, och det finns säkert fler. Men när jag kollar igenom klippen på The Reckoning med manliga antagonister så tycker jag oftast att de faller utanför ramen för en typisk Karen. Oftast är de väldigt aggressiva, hotfulla och till och med våldsamma, eller bara allmänt galna. Karen förknippar jag mer med passivt aggressivt beteende. Men jag delar ändå några godbitar här som bjuder på högoktanig ofrivillig komik.

• Drama queen police Karen är trafikpolisen från helvetet som helt spårar ur efter en inte alltför allvarlig trafikförseelse.
• Golf course rage Karen är jag tacksam för att inte stött på under mina golfrundor. Helt utflippad och mentalt volatil.
• Security Guy Karen som är en säkerhetsvakt som försöker lajva tungt beväpnad polis är nog ändå min favorit på denna mini-lista.

Svenska Karen

När man googlar efter svenska Karen får man inte jättemånga träffar. Kanske finns den här mentaliteten att argumentera med servicepersonal, begära att få prata med en överordnad, ringa polisen med mera inte lika utbredd. Eller så beror det bara på att Sverige är en faktor 30 mindre befolkningsmässigt. Oavsett, några pärlor går det ändå att bjuda på.

Denna lilla ordväxling mellan en halvvresig äldre dam och en lastbilschaufför är en ren njutning att ta del av. I synnerhet för att damen är lite sådär svenskt lagom Karen-aktig, men även för att chauffören tar det med ett så gott humör. Inte blir det sämre av att det sker på bred östgötska heller. Jag gillar även Karens vapendragare som dyker upp efter en stund.

En annan skön dialekt kryddar den i stort sett milda konfrontationen mellan Rosita och moppepojkarna. Själv blev jag lite nyfiken på hur det hela slutade. Sattes det upp någon skylt? Vad sa hamnkaptenen? Fortsatte moppepojkarna att besöka platsen?

Karen som snor en basketboll från några killar är dock bara obehaglig. Hon försökte senare gråta ut i media om hur hon hade haft en dålig dag, hur synd det var om henne etc. Men det där beteendet går inte att bortförklara, det avslöjar en riktigt störd människa.

Diskussion

Slutligen tänkte jag avrunda med några tankar som har kommit efter att sett på alla dessa faktiska Karen-videor. Till att börja med går det inte att undvika att diskutera rasism. Det är vanligt att det finns en rasistisk underton och i vissa fall öppen grov rasism. Det är också tydligt att det emellanåt viftas lättvindigt med rasistkortet, och att en del av de associerade självutnämnda människorättsaktivisterna är mer eller mindre oseriösa. Utöver Central Park och Soho så ger klippet med City Bike Karen ett par flagranta exempel på detta.

Det är över huvud taget ett stort problem med "internetdomstolen" att den lätt drar förhastade slutsatser. I vissa fall har även helt orelaterade och oskyldiga personer eller företag utpekats, oftast på grund av slapphet men ibland även av mer maliciösa orsaker. Och även när rätt person utpekas kan "påföljden" bli helt orimlig. Även om den initiala bilden av Central Park Karen hade varit korrekt, så känns knappast det öde som drabbade henne i närheten av rimligt.

En del verkar dock ogilla att människor konsekvensutsätts ö.h.t. för saker som fastnar på film och blir viralt och som inte är olagliga. Ibland är det grundat i någon slags tanke att om något inte är olagligt så är det att betrakta som okej. Personligen är jag av den diametralt motsatta ståndpunkten att det måste få finnas en ganska stor gråzon mellan sådant som är allmänt att betrakta som acceptabelt och sådant som är olagligt. I denna gråzon kan det således finnas en viss oenighet om det moraliskt korrekta i vissa beteenden. Och även vissa saker som är allmänt accepterade som moraliskt förkastliga tycker jag fortfarande bör hållas utanför juridiken.

Ett annat vanligt argument är att konsekvenserna för en enskild händelse som råkade fångas på kamera och bli viral är orimligt hårda. Typiskt att någon får sparken när arbetsgivarna blir varse om en viral film på en medarbetare. Och även om det är ett potentiellt problem - åter tjänar Central Park Karen som typexempel - så finns det i det generella fallet snarare ett annat tydligt mönster. När man som The Reckoning gräver i dessa personers förflutna finns det ofta en historik med liknande beteenden. Och just arbetsgivare kan ju ofta vara varse om detta, och exponeringen blir sista droppen som leder till avsked. Eller så föranleder det att man utreder den anställde ordentligt. Oavsett är det dubiöst att utgå ifrån att slika incidenter skulle vara engångsföreteelser; jag skulle nog säga att det är undantaget.

Även om jag kanske inte fullt ut delar The Reckonings entusiasm för "punishment" så ser jag det ändå som något i grunden positivt att olika typer av mobbningsbeteenden exponeras och att de skyldiga får känna av någon slags konsekvenser för sitt avskyvärda beteende.

* Detta är inte helt orimligt i sig. Det finns gott om videor som visar på förbluffande juridiska kunskapsluckor hos amerikanska poliser, gällande grundläggande saker såsom när de har rätt att kräva identifiering, när de får frihetsberöva personer, när de får genomsöka en bil eller får tränga sig in i och uppehålla sig i människors hem.

** Lite som en mix av de svenska ämbetena Riksåklagare och Justitieminister, fast på delstatsnivå. Motsvarande position finns även på federal nivå och innehas för närvarande av en skogstokig Trump-groupie.

Några märkliga bryggtekniska kullar att dö på

 

Uttrycket "en kulle att dö på" refererar till en åsikt, ett påstående eller dylikt som man är beredd att försvara och argumentera för hela vägen in i kaklet, oberoende av hur starka skäl som finns för eller hur många som håller med en. Ursprunget är militäriskt; kullar kan vara strategiskt viktiga försvarspunkter, och många exempel finns på att de har försökts försvaras eller intas till varje pris.

I hembryggningsdiskussioner är detta ett relativt vanligt fenomen. Ibland kan det vara någorlunda begripligt. Låt mig ta två exempel: dekoktionsmäskning samt spontanjäsning av cider. I det första fallet finns det somliga som propsar på metodens fantastiska effekter långt bortom vad som kan anses belagt*. Men jag kan på något plan förstå det då det är en "traditionell" metod som är starkt förknippad med en ölkultur som det är lätt att hålla högt. I det andra fallet handlar det om en styvnackad förnekelse av att metoden kan ha bieffekter som kan uppfattas negativt, exempelvis etylacetat. Här handlar det om en ännu mer traditionell metod, som dessutom faller in under det ideologiska baneret "naturligt".

Men det finns också fall där det inte finns några uppenbara starka känslomässiga eller ideologiska skäl att halsstarrigt benhårt hålla fast vid en position. Nedan ska jag presentera några sådana ståndpunkter som jag vid upprepade tillfällen sett hembryggare försvara in i absurdum. Jag ska direkt tillägga att det statistiska underlaget är för litet för att kunna dra slutsatsen att nedanstående uppfattningar de facto sticker ut i sammanhanget. Möjligen går det att se det som en indikation. Men det är i alla fall observationer jag har gjort och som jag tyckte det var värt att dela med sig av.

One hit wonders

Jag börjar dock med ett par exempel där jag bara har stött på singulära fall. Men jag tyckte att de likväl var väldigt märkliga.

Det första var en diskussion om att vänta med att tillsätta jästen för att långsamt kyla vörten i kylskåp ner till 10 C. Det här är en fråga där det finns legitim oenighet. Ska man hysta jästen direkt vid rumstemperatur eller ska man vänta? De som propsar på det sistnämnda menar att jästen kan komma igång vid den högre temperaturen och därmed producera mer jäsbiprodukter. En annan farhåga är att skälva nedkylningen av jästen skulle vara ett problem. De som i likhet med undertecknad tycker att jästen ska i direkt pekar på risken för oxidering och kontaminering. Inget av argumenten är dock jättestarkt.

Men i den här diskussionen var det en person som hävdade att oxidering inte kan inträffa innan jäsningen. Det här är en ganska vanlig missuppfattning som bygger på den felaktiga idén att syre som introduceras innan jäsningen tas om hand av jästen. Oftast går denna missuppfattning att slå hål på, men i detta fall var det helt omöjligt. Först hänvisades till en högst medioker blogg - som dessutom inte riktigt sa samma sak - och därefter allmänt till att "alla säger detta". Inga argument, fakta eller referenser till seriös litteratur bet.

En annan märklig diskussion jag hamnade i rörde ABV-formler. Det är ganska vanligt med formler där ABV helt enkelt är proportionellt mot sänkningen i SG. Det finns olika proportionalitetskonstanter, jag själv föredrar (OG-FG)/7,5 som är lätt att komma ihåg. Det är i förstone ganska intuitivt att alkoholhalten skulle vara proportionell mot OG-FG; skillnaden mäter trots allt hur mycket socker som har förbrukats, eller hur? Men så är inte fallet, vilket jag reder ut här. När man påtalar detta kan man ibland möta viss förvåning, men antingen accepteras eller ignoreras det. Det är först för rejält starka öl som skillnaden är signifikant, och även då spelar det kanske ingen roll. I ett fall var det dock någon som tjurskalligt argumenterade emot med allt sämre argument, och slutligen kom storsläggan med att hans pappa hade använt en proportionell formel i hela sitt liv.

Att bubblor i jäsröret direkt korrelerar med jästaktivitet är en vida spridd villfarelse. När man påpekar att det är tryckskillnaden mellan jäskärl och omgivningen som ger upphov till bubblandet, och att denna tryckskillnad inte försvinner momentan när jästen lägger av, kan de flesta inse att det normalt kommer bubbla långt efter att det har jäst ut. Vid ett tillfälle stötte jag dock på en amerikansk hembryggare i en FB-grupp som verkade tro sig ha ägt övriga när han frågade vad "förnekarna" trodde det var för gas som bubblade i jäsröret och hur den bildas. Till stor munterhet för övriga.

Rehydrera jäst

När jag började brygga var det här en tudelare. Vissa rehydrerade och många av dessa propagerade starkt för det. Andra lät bli och kunde uppenbarligen vinna SM-guld (t.ex. Drakens IPA). När Fermentis släppte sin rapport runt 2016 med omfattande tester som visade att skippad rehydrering har försumbar effekt borde diskussionen tagit slut. Men det fanns gott om hembryggare som var fast i gamla hjulspår och försökte skärskåda rapporten för att hitta fel och tveksamheter, hur små de var hade ingen betydelse. Samtidigt som några data exempelvis för påståendet att 50 % av cellerna dör utan rehydrering aldrig har presenterats.

Nästan tio år senare verkar rehydreringsfanatismen dock ha lagt sig. En del fortsätter att rehydrera, men mest med den slappa (och felaktiga) motiveringen "det kan inte skada".

Jäst och syre

Det här är ett mytkomplex som jag har tagit upp flera gånger, exempelvis här. Och det är oerhört svårt att utrota, kanske beroende på att det har presenterats i så många förment seriösa källor; hembryggarböcker, hembryggarorganisationer med mera.

Nu verkar myterna dock på nedgång, och alltfler har klart för sig hur det faktiskt fungerar. Men mytanhängare dyker fortfarande upp, och att försöka bemöta dem är oftast som att argumentera med en vägg. Ibland kan de till nöds gå med på att jästen förökar sig under själva jäsningen, men då med tillägget också. De hävdar fortfarande att det är under uppstartsfasen (eller aeroba fasen som de ofta gillar att kalla det) som tillväxt huvudsakligen sker, gärna med en felaktig hänvisning till respiration.

Lacto & pellikel

Fenomenet pellikel är ofullständigt undersökt vilket framgår av Milk The Funks utmärkta wiki-artikel. Så när man ser en pellikel ska man vara försiktig med att påstå vilken mikroorganism som ligger bakom. Dock är alla knappast lika troliga kandidater, och Lactobacillus är en av de minst troliga eftersom den inte är aerob.

Trots det är det många som direkt anger just Lacto som orsaken. Om man då påpekar att det är mindre troligt och hänvisar till MTF får man tyvärr sällan reaktionen "Okej, det visste jag inte". I stället börjar motargumenten. Det kan vara att Lacto-pelliklar har ett speciellt utseende som matchar bilden, det kan vara anekdotiska referenser till egna tidigare erfarenheter. Givetvis utan de faktiska test som krävs för att utröna vilken mikroorganism som är närvarande. En gång blev jag närmast spammad av olika vetenskapliga artiklar, dock ingen som på något sätt gav stöd till att Lacto kan skapa pelliklar. Senast nu i veckan så var det någon på ett FB-forum som efter att ha läst MTF-artikeln tackade för intressant läsning men ändå höll fast vid att det var Lacto som hade orsakat hinnan i bilden i trådstarten.

Koldioxidlock

Idén att koldioxid bildar ett lock som skyddar ölen under längre tid från syre är en seglivad missuppfattning, säkert påeldad av diverse klipp där man släcker levande ljus genom att "hälla" koldioxid över det. Ofta kan man slå hål på det hela genom att förklara att gaser blandar sig och att effekten "locket" är kortlivad. I synnerhet om man länkar till ett klipp som visar vad som händer när man väntar en halvminut efter hällningen och för en tändare till ljuset.

När men somliga låter inte fakta komma i vägen och fortsätter hålla fast vid sin villfarelse. Ofta kopplat med exempel på koldioxidförgiftningar eller andra anekdoter. I ett fall såg jag en diskussion på ett klassiskt hembryggarforum (inte Facebook eller Reddit alltså) som sträckte sig över tiotalet sidor. En helt obstinat person försökte med den ena retoriska krumbukten efter den andra när han fick massvis med ingående vetenskapliga förklaringar presenterade. Till slut retirerade han (det är nästan alltid en han) bakom någon trött kunskapsrelativistisk klyscha om vetenskapens felbarhet.

Omtappning för klarare öl

Slutligen har vi en klassiker. Den börjar förvisso sjunga på sista refrängen, men då och då dyker det upp någon som tror all ölet ska klarna snabbare om man tappar om (eller sekundärjäser som det ofta refereras till).

Man får då försöka förklara att partiklarna i botten av jäskärlet inte bidrar till grumligheten i ölet ovanför, och att det därför inte förbättrar klarheten att avlägsna ölet från bottensatsen**. Ofta kan detta accepteras men ibland råkar man ut för envisa personer som fortsätter att propsa på omtappning. Ofta med hänvisning till att de alltid har gjort så, men i ett fall diskuterade på RateBeers forum med en djupt troende som kom med absurda och motsägelsefulla argument. Jag länkar till diskussionen i slutet av det här inlägget, men tyvärr är det borta i och med att RateBeer stänges i februari i år. 

* Personligen har jag inte stött på några starka belägg ö.h.t. åt endera hållet, så det är för mig en öppen fråga.

** Däremot kan det finnas andra fördelar att få bort ölet från bottensatsen.

 

Att köpa en gård

 

Köpsugen?

Nej, jag ska inte bli godsägare. Titeln är förstås en halvtramsig anspelning på den i Sverige nyligen införda gårdförsäljningen, vilket jag fick stifta bekantskap med under sommaren i samband med en bilresa genom södra Sverige.

Resan

Förra året kuskade jag hela vägen upp till Kiruna och tillbaka. Målet för i år var att ge mig ner i Europa igen, men på grund av orsaker och anledningar fick det bli plan B; en kortare sväng i södra Sverige med fokus på den östra delen. Mer exakt blev det övernattningar i Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Österlen och Lund. Eftersom det var ganska korta sträckor mellan övernattningarna passade jag även på att göra ett antal stopp längs vägen; Torpa Stenhus, Eksjö, Oskarshamn, Kristianopel, Åhus, Kivik, Stenshuvuds nationalpark, Glimmingehus, Ale Stenar, Ystad, Smygehuk och Söderåsens nationalpark.

Ett fåtal av destinationerna hade jag gjort kortare besök i tidigare utan att hinna se mig omkring ordentligt. Exempelvis Lund där enda besöket var en kortare konferens i mars 2023 där det enda jag såg var insidan av konferenscentret samt mörka gator kvällstid. Men ställen som Karlskrona, Ystad, Åhus och Kivik var för mig helt nya och väldigt positiva upplevelser.

Ölmässigt kvarstår slutsatserna från förra resan. Bishops Arms är en viktig bastion utanför de större städerna, även om det endast var Jönköping och Lund som hade filialer denna gång. I Karlskrona fanns ett fullgott alternativ i form av The Fox and Anchor som hade två cask-tappar.

Gårdsförsäljning

På väg hem från Lund passerade jag förbi Kullabergs Vingård för en aktivitet som tillåter gårdsförsäljning. Det finns två* alternativ; enbart en halvtimmas provning för 290 kr eller en nittiominuters rundvandring inklusive smakprover** för 445 kr. Jag valde rundvandringen då jag var nyfiken på en en mer grundlig genomgång. Och jag blev inte besviken. Även om jag har basala kunskaper om vinmakande så var det ändå en hel del nytt, i synnerhet vad gäller arbetet i vingården. Det i sammanhanget svala klimatet utgör förstås en utmaning. 

Till att börja med begränsar det vilka druvor som går att odla. Mestadels handlar det om druvor som har tagits fram för att vara motståndskraftiga mot svamp, och som bieffekt har de även blivit köldtåliga. Den absolut vanligaste är den gröna druvan solaris, som odlades på en majoritet av kvadratmetrarna hos Kullabergs. De kompletterar den ofta även med sauvignon gris. På den röda sidan har de sedan starten odlat druvan rondo, men då de kommit fram till att den främst lämpar sig för rosé har de även planterat pinot nova och cabarnet noir.

En ny och väldigt intressant aspekt av det kallare klimatet jag fick lära mig är det extremt låga uttaget; hur mycket must som produceras per ytenhet. Med förbehåll för att jag inte minns enheterna och siffrorna helt korrekt så ligger Kullabergs uttag på ungefär 20 hl/ha. Redan 30 hl/ha anses vara lågt, och mer normalt i Europa är kanske 60 medans jänkarna ofta ligger runt 100. Det finns naturligtvis stora variationer per region, och även per producent. Generellt är lågt uttag förknippat med mer högre kvalitet, och högre uttag riskerar leda till urvattnade viner. Så därvidlag är detta kanske inte något enbart negativt för svenska vinodlare. Däremod leder förstås lägre uttag obönhörligt till högre priser, och som jag förstod det så är det just uttaget som är den främsta anledningen till att svenska viner överlag är ganska dyra (200 kr och uppåt).

Därmed måste man sikta på att göra kvalitetsvin, och man får nog säga att de redan har lyckats. Förra sommaren genomfördes en stor blindprovning av 12 svenska och 12 utländska viner med likartade priser. Även om de svenska vinerna i snitt presterade något sämre, så kammade Sverige hem såväl första- som fjärdeplatsen. Och just Kullaberg vann med sin Immelen årgång 2021. I skrivande stund finns årgång 2023 att köpa på Systembolaget. Jag köpte en flaska tidigare i år och tyckte kanske inte riktigt att den motiverade priset, men det tycker jag ofta om exempelvis Bourgogneviner också.

Väl i butiken köpte jag en Immelen 2022, vi får se om den är snäppet vassare. Utöver den köpte jag även den sporadiskt producerade "K" som innehåller 10 % botrytisvin. Butiken hade inget jättesortiment, och i synnerhet saknade jag röda viner. Personalen förklarade att de röda vinerna ännu inte har hunnit komma upp i volymer nog för att säljas i butiken eller på Systembolaget, men att det om ett par år kommer finnas betydligt mer.

Om jag ska anmärka på något så tyckte jag det var en märklig miss att inte bistå med någon slags enkla spottkoppar under rundturen. Att exempelvis dela ut pappersmuggar till behövande hade varit en enkel och tillfredsställande lösning. Eftersom jag skulle köra bil hem till Göteborg efteråt ville jag inte få i mig några signifikanta mängder. Därför blev jag (och många andra) tvungen att hälla ut större delen av provglasen, något jag inte tycker ska förknippas med god vinkultur.

Allmäna reflektioner

Det har varit mycket surr det senaste halvåret kring den nya gårdsförsäljningslagen och dess praktiska implementering. Efter att ha fått testa det hela i verkligheten tänkte jag reflektera lite kring min upplevelse och försöka sätta in det i ett större sammanhang.

Min upplevelse av besöket på en vingård var på det stora hela mycket positiv. Det var inte så långt ifrån vad jag har upplevt vid besök på vingårdar i Frankrike, Tyskland och Österrike. Visst, man kan skippa hela provningsmomentet utomlands och bara köpa några flaskor, men det är normalt inget jag gör. Jag vill prova runt lite för att komma fram till vad jag vill köpa med mig. Och visst igen, det är lite mer uppstyrt i Sverige där man helst ska boka i förväg.

Det verkar dock som om vinmakarna är mer positiva än bryggarna. Varför det är så kan jag inte riktigt sätta fingret på, men här kan man få en känsla för bryggeriernas inställning. En delförklaring kan vara att tillståndsmyndigheterna i flera städer har lämnat en hel del att önska med långa handläggningstider och dyra avgifter. Givetvis är Göteborg en av de kommuner som missköter sig. En annan förklaring är att det säljs för större summor på vingårdarna, och att det lättare kan motivera extrakostnaderna som försäljningen medför.

En annan negativ punkt som har fått mycket utrymme är tvånget att varna för alkoholens skadlighet. Detta var det första som rundtursledaren tog upp, och det var överstökat på en minut. Budskapet var ungefär "Ja, vi vet alla att alkohol är skadligt, och man ska inte dricka och köra, och inte dricka på jobbet även om jag gör det just nu". Jag pratade med honom efteråt, och de hade inte fått några direktiv mer än att det skulle tas upp. Så nu blev det mest ett humoristiskt inslag som snarast gjorde narr av hela överförmynderiet.

Och detta leder mig slutligen in på framtiden. Jag som började dricka alkohol på tidigt nittiotal har fått uppleva resan från väldigt strikta regler och torftigt sortiment, till allt mer liberaliserad alkoholpolitik och varierat sortiment. Det kommer visserligen bakslag då och då, och i synnerhet i form av myndighetsaktivism, något som Mattias Svensson tydligt redogör i slutet av den utmärkta boken "Så roligt ska vi inte ha det". Men för varje steg bakåt så tas två framåt. Jag hade lite gett upp hoppet om liberaliseringar i största allmänhet från Tidölaget innan gårdsförsäljningen klubbades. Och nu ser jag att det finns en plan för förenklingar av regelverken kring matkrav och uteserveringar. I det första fallet vore det lämpligaste förstås ett rent Alexanderhugg.

Och apropå Alexanderhugg går det inte att undvika elefanten i rummet: alkoholmonopolet. Det verkar finnas fromma förhoppningar om förenklat regelverk kring gårdsförsäljningen framöver. Men det är högst tveksamt huruvida det är möjligt att förena EU-medlemsskap, alkoholmonopol och gårdsförsäljning utan några restriktioner. 

Personligen tycker jag konkurrensargumentet är väldigt märkligt. Nä, utländska producenter kan inte sälja sina produkter i svensk gårdsförsäljning. Men svenska producenter kan ju inte sälja hos utländska producenter heller***. Men oavsett, det är ett vågspel med för frikostig gårdsförsäljning. Risken är att antingen måste försäljningen upphöra, eller så ryker monopolet, jag är rätt vilse i juridiken här måste jag tillstå. Men alla juridiska experter jag har lyssnat på är eniga om en sak: en fri gårdsförsäljning är svår att förena med alkoholmonopolet och EU-medlemsskapet. Och det sistnämnda lär inte försvinna.

Alternativet att monoplet ryker tycker jag personligen vore alldeles utmärkt. Men jag vet att många inom ölsvängen vill behålla monopolet, något jag tycker är förbryllande. I synnerhet när man samtidigt vill se diverse liberaliseringar av försäljningen. Jag tror tyvärr inte att jag kommer få se monopolets död under min livstid, det är därtill allför djupt inrotat i den svenska folksjälen, och i synnerhet politikerna. Men vi har tidigare sett snabba omsvängningar i frågor med lika ingrott motstånd; EU-medlemsskapet och nu senast NATO-inträdet, det sistnämnda förvisso under radikalt förändrade förutsättningar i omvärlden. Så hoppet är det sista som överger en.

* Det finns en variant med tvårätters lunch också.

** Vi vick prova ett mousserande vin under introduktionen, det vita vinet Askesäng i presshallen, specialvinet K bland jästankarna, samt ett druvdestillat bland sprittunnorna. Vi fick även prova deras halvtorra cider som ett extranummer.

*** Det är förstås teoretiskt möjligt, men det är ju helt upp till den producenten i så fall. Jag har aldrig sett det på några vingårdar i alla fall.

Om diskussionsgruppers uppgång och förfall

 

Mitt intresse för att göra egen cider startade sommaren 2016. När jag flyttade in i min bostadsförening 2002 var trädet på baksidan inte så mycket att hurra för. Men det gjorde vad träd gör bäst, det växte. Och så småningom började det ge allt mer frukt. Till en början endast tillräckligt för några äppelpajer, men till slut så mycket att en av de större grenarna knäcktes av all frukt detta anno 2016.

Det var nog också här som äppelträdet började uppvisa sitt varannatårsbeteende, med stora äppelskördar jämna år, och små eller obefintliga udda år. Så nästa stora skörd kom september 2018, och därefter har det blivit ciderprojekt nästan varje år. Och jag har kontinuerligt försökt förkovra mig genom att läsa böcker och olika resurser på nätet.

Men ibland finns det smala och specifika frågor som inte har något svar som enkelt går att hitta. Då kan diskussionsgrupper komma väl till hands. Jag fann så småningom två sådana grupper på Facebook (FB). Dels den svenska Fruktvin och cider, samt den engelskspråkiga Cider Apples and Cider Making. Till att börja med fanns det mycket intressant att hämta; grupperna dominerades av kunniga personer, såväl erfarna amatörer som kommersiella producenter. I den svenska gruppen fanns ett tag några svenska vinproducenter som gav intressanta insikter i vinmakande.

Så småningom blev dessa grupper lite grand offer för sin egen framgång. Antalet medlemmar ökade kraftigt, och därmed sjönk även kvaliteten på inläggen. Det blev mer triviala nybörjarfrågor vars svar bara är en enkel sökning bort. Mer uppmärksamhetstörstande medlemmar som använder gruppen som sin egen FB-vägg för att visa upp sina prylar och framställda drycker helt utan diskussionsunderlag. Och givetvis mer töntiga "skål-och-hej"-bilder, tröttsamma grabbigheter om "man caves", "tack för insläpp"-inlägg och annat spam. Och jag uppfattar det även som att det absoluta antalet intressanta inlägg har sjunkit, inte bara det relativa.

Det här är inget unikt för cidergrupper, jag har sett det i många diskussionsforum, även utanför FB. Tyvärr tror jag det är ganska svårt att stoppa, men inte omöjligt. Främsta motmedlet tror jag är hård moderering. Detta är dock ett ganska tidskrävande jobb om det är en större grupp. Dessutom får man räkna med att bli impopulär. Många ser det som en stor skymf om deras "jag bryggde en Ale"-inlägg tas bort. Även en så uppenbart rimlig åtgärd som att knoppa av en sidodiskussion eller flytta ett inlägg till en mer passande kategori kan mötas av oförstående och upprördhet. Jag minns en deltagare som med en drama queen exit lämnade SHBF:s diskussionsforum efter en sådan fullt rimlig modereringsåtgärd.

Men det finns diskussionsforum som fortfarande håller ställningarna. Milk The Funks FB-grupp är fortfarande bra, troligen tack vare att man är ganska hård med att alla frågor måste föregås av att besök i MTF-wikin. Jag har sett några halvsura kommentarer om detta, men i allmänhet verkar det funka bra. Ett annat hårt modererat FB-forum är det som drivs av föreningen Vetenskap och folkbildning, där diskussionerna kretsar kring olika aspekter om vetenskap, och även pseudovetenskap.

Slutligen ska jag stämma i bäcken och bemöta några invändningar som alltid kommer när man propsar för hårdare moderering. Den absolut vanligaste är den tröttsamma och enkelspåriga "det är ju bara att scrolla". Det är uppenbarligen inte alls så "bara". Människan är lat och ofta orkar man inte läsa igenom tiotals nonsenssvar för att fiska fram eventuella relevanta. Det är tydligt att diskussionerna minskar i kvalitet när det blir mer skräpinlägg. Det här argumentet är lika meningslöst som "det är bara att äta mindre" i fetmadebatten.

Ett annat ganska vanligt argument är att en grupp riskerar "dö ut" om man skärper kraven på inläggen. Här tycks det ofta finnas ett felaktigt antagande om att bara experter får yttra sig. En annan vanföreställning är att det inte finns något kvar att diskutera om alla söker svar på nätet. Det sistnämnda har jag redan berört i inledningen. Även om man kan få svar på sin fråga genom att söka på nätet så uppstår det ofta nya frågor, och alla frågor har som sagt inget enkelt sökbart svar. Jag tycker dessutom att frågor som är grundade i basal kunskap är mycket intressantare diskussionsunderlag, än exempelvis den femtioelfte tråden om huruvida malt försämras med tiden.

Det finns även en del som av princip vill ha ett personligt svar snarare än från någon text på nätet. Det här förbryllar mig faktiskt. Det är psykologiskt välkänt att personliga anekdoter från vänner och bekanta för många väger högre än väldokumenterade vetenskapliga fakta, något jag skrev om här. Men i en diskussiongrupp är de flesta lika okända som författaren till den där bloggposten eller vetenskapliga artikeln på nätet. Jag gissar att det åter handlar om att få känna sig lite speciell. Vilket man förstås kan få göra med en mer välgrundad diskussionsfråga efter att först ha gjort en sökning.

Jag inser givetvis att den sociala aspekten för många är minst lika viktig som att lära sig saker. Att man i första hand tycker det är kul att bara interagera med andra hembryggare. För mig är den aspekten mindre viktig, även om jag också uppskattar det och har skaffat en del kontakter den vägen. Och jag tycker det borde finnas utrymme för även en stramare uppstyrd svensk hembryggargrupp.

Martyn Cornell in memoriam

 

Jag hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg den här veckan, och i ett utslag av "research" gick jag in på Milk The Funk på Facebook. Där möttes jag av ett inlägg med det tråkiga beskedet att Martyn Cornell just har gått bort. 

För den som inte känner till Martyn så var han en ölskribent som fokuserade på ölhistoria. Utöver sin blogg Zytophile så har han gett ut ett antal böcker. Mest känd är kanske Amber, Gold and Black som jag själv har stående i min bokhylla. Han verkar precis ha hunnit bli klar med en ny bok om porter (se bilden ovan) som han tyvärr inte kommer få uppleva lanseringen av.

Martyn var en amatörhistoriker, och jag är ännu mer amatör, så jag vågar inte uttala mig alltför tvärsäkert om hans gärning. Men det är otvivelaktigt så att han har höjt nivån inom ämnet genom att helt enkelt göra det tunga grovjobbet och gå till ursprungskällorna. Vilket i detta fall innebär läsa igenom gamla tidningsartiklar och bryggloggar.

Tidigare bestod fältet mest av obekräftade utsagor som stod i någon gammal bok som ingen någonsin hade haft orken att verifiera. Exempel på sådana myter som sedan okritiskt spreds vidare i flera led var att ipa på något sätt var en "uppfinning" för att lösa problemet med att öl som skeppades till Indien blev dåliga under den långa färden, eller att porter var ett sätt att skapa "three threads" (enligt legenden en pubblandning av tre olika öl av varierande ålder) i stor skala på bryggerierna.

Jag inbillar mig inte att Martyn på något sätt var felfri, och jag har exempelvis sett honom argumentera ganska dubiöst och tvärsäkert för att alkoholskatter inte skulle ha någon effekt på konsumtionen. Han kunde ibland ha en något grälsjuk sida; det syntes kanske som mest i hans sågning av The Oxford Beer Companion som han kallade för en katastrof ungefär.

Men jag uppskattar att han brann för fakta och sanning, något som jag känner att jag delar med honom i hög utsträckning. Tack vare honom - och inte att förglömma även en sådan som Ron Pattinson - så är ämnet ölhistoria idag i mycket bättre skick, och flera efterföljare har dykt upp och börjat gräva i belgisk ölhistoria till exempel. Förhoppningsvis kan det även börja bli ett aktivt och erkänt akademiskt fält också.

Hur väljer jag öl att köpa?

 

Så många val.

I veckan som gick publicerade Beernews en artikel om öls fysiska ursprung, och hur vissa produkter i olika grad vilseleder konsumenterna på denna punkt. Det är den senaste i en serie av artiklar; tidigare har man bland annat gjort en marknadsundersökning av vad konsumenterna tycker i frågan.

Jag har inga större invändningar mot artiklarna, snarare är det så att detta för mig personligen väsentligen är en icke-fråga. Jag har genom åren aldrig ens ägnat en tanke åt var öl som Mariestads eller Melleruds är bryggda. I synnerhet har jag aldrig kommit på tanken att de skulle vara bryggda på klassiska bryggerier i nämnda orter. Jag köper ibland öl som Melleruds pilsner eller Wisby Kloster på krogen, men det har inget med härkomst att göra. Så vad är det då som styr mina ölinköp? Vi tar det i prioritetsordning.

Smak

Öl, vin och cider innehåller som bekant det högst onyttiga ämnet etanol. Därför tycker jag det är självklart att inte hälla i mig detta gift med mindre än att det smakar bra, och helst mycket bra. Det skulle aldrig falla mig in numera att dricka upp något alkoholhaltigt som inte smakar bra.

Och här har vi då ett problem med de svenska mikrobryggerierna. Senast för två veckor sedan fick jag låta ett glas med en vissen bitter stå ouppdrucken hos min lokala favoritkvarterskrog. Föreningen Sveriges Oberoende Bryggerier har varit ute och vevat kring sänkt alkoholskatt och craftwashing och fan och hans moster. Jag har har dock aldrig hört dem diskutera kvaliteten hos sina medlemmars produkter.

Jag är väldigt restriktiv numera med att prova nya svenska mikrobryggerier. Händelsen ovan var ett undantag; jag ville stötta min lokala krog och deras vilja att ge dessa bryggerier chansen, och det var en tap takeover så jag hoppades att det kanske skulle vara bra. Annars är det mestadels* på festivaler jag provar nytt; att vaska en deciliter öl känns ändå acceptabelt. Ibland upptäcker man ju nya fynd på det här sättet. Exempelvis upptäckte jag Ferna Forge på småbryggeritorget på den stora Öl- och whiskeymässan i Göteborg.

Därmed kommer det sig också att jag ibland köper öl från Spendrups på krogen. Inte för att jag tycker att de är fantastiska, men de är ändå ganska bra. Och hellre det än godisöl, häjs eller riskera att dra en nitlott.

Etik

Jag funderade lite på vilken plats jag skulle lägga denna på. Etiska överväganden är onekligen viktiga, men det är sällan som de är aktuella. Eventuella bryggerier som samarbetar med Ryssland går bort direkt, även om jag inte känner till några exempel på rak arm. Likaså har jag slutat köpa Bernard efter att jag blev varse att de hade kört en absurd transfobisk kampanj. Jag har även funderat på amerikanska öl, men dels köper jag inte särskilt mycket slika, och de jag köper är från bryggare som jag är rätt säker på inte stöttar den orangea clownen.

Pris

Jag är relativt prisokänslig, och det är sällan som det är en faktor i mina inköp. Enda fallen jag kan komma på är en del superdyra suröl som kostar flera hundralappar för en 75:a. Om man jämför vilka vin man kan få för samma prislapp så tycker jag inte dessa öl motiverar prislappen. För 100 kr, visst, men vid 200 kr och över hoppar jag av. Jag tycker helt enkelt inte att öl har samma utväxling vid högre priser som vin. Jag fattar naturligtvis att prislappen oftast föranleds av höga produktionskostnader, men det är ju helt irrelevant för mig som kund.

Lyckligtvis så är de öl jag föredrar inte särskilt dyra. Sådant som fatlagrat, rariteter, extrema humlemängder med mera intresserar mig helt enkelt inte. Någon dyrare suris blir det ibland, men i övrigt så hamnar mina inköp oftast i mellansegmentet.

Övrigt

Nu har vi kommit till saker som lokalt, småskaligt, oberoende med mera. Det enda av detta som har någon betydelse över huvud taget för mig är det förstnämnda. Det är helt enkelt en aning dubiöst att skeppa vad som huvudsakligen är vatten över stora avstånd. Samtidigt är det också så att de bästa exemplaren från olika ölkulturer görs just i dessa kulturer. Därför köper jag trots allt nästan uteslutande belgiska öltyper från Belgien, engelska öltyper från England och tyska öltyper från Tyskland. Ett undantag är lageröl där jag tycker det finns en del bra svenska exempel, i synnerhet om man får dricka dem riktigt färska. Lyckligtvis finns det även bra svenska versioner av amerikanska öltyper, även om det är något jag inte köper så mycket generellt.

Sedan tycker jag det är trevligt att köpa öl från bryggerier där jag känner någon eller några av bryggarna; Dugges, O/O, Stigberget och Brewski för att nämna några. Dock är det inte alltid så att de brygger öltyper som jag uppskattar. Men saker som småskaligt, oberoende, eller rena floskler som att man brygger med "passion", "själ", "attityd" eller liknande har ingen positiv effekt, i det sistnämnda fallet snarare det omvända.

Epilog

Vilka öl dricker jag då, undrar kanske någon? Det beror förstås på var i världen jag är, men låt oss hålla det till Göteborg.

Från Belgien köper jag regelbundet Saison Dupont, Leffe Blond, Hoegaarden Wit, Orval, Chimay blå, Rochefort 10 och St Bernardus Abt.

Från Storbritannien köper jag regelbundet Timothy Taylor Boltmaker och Landlord. Theakston är ett annat trevligt bryggeri som ofta har några öl på Ölstudion. Tidigare köpte jag mycket Fullers-öl, men jag tycker de har ganska svajig kvalitet numera, så det är lite av ett vågspel.

Från Tyskland köper jag mycket från Ayinger, Bitburger samt Jever Pils. Vad gäller lageröl generellt så står det ofta en burk Pilsner Urquell i mitt kylskåp.

Från USA är det främst Sierra Nevada Pale Ale och Great Divide Yeti som jag köper, men inte lika ofta som de övriga ovan.

På fat har jag några andra återkommande öl. Mitt lokala favorithak som jag nämnde ovan har alltid någon öl på cask, så det väljer jag ofta. Dessutom har de tre andra stående öl som jag regelbundet köper: Weihenstephaner Weizen, Rothaus Maidle och La Chouffe Blond. Den sistnämnda köper jag däremot inte så ofta på flaska, den är mycket bättre färsk på fat. Samma sak med Chimay Vit som jag alltid köper när den finns på fat.

Lageröl från Nynäshamn är ett annat givet val så fort de finns på fat, i synnerhet när de är självrunna. Samma sak med öl som Pivot Pils med mera. Ja, också köper jag ju då och då en Mellerud eller Wisby.

* det händer att jag testar nytt efter rekommendationer från sådana jag litar på, exempelvis just Beernews recensenter.

Om ölbloggar

 

I slutet av förra året släpptes en intressant artikel på beernews.se angående ölbloggar. Den ger en rapsodisk redogörelse av ölbloggens uppgång och fall. För jo, ölbloggandet är nästan utdöende numera, det är få som orkar hålla på längre. Det enda jag kan komma på utöver mig själv är den hyperaktiva och något märkliga (AI-genererade?) Den bryggande holländaren. Och just det, Gustav Lindh bloggar regelbundet fortfarande. Det kan förstås finnas fler som jag inte känner till.

Artikeln fick mig att reflektera över mitt eget och andras bloggande. Som den beskriver så var de flesta bloggarna under det man skulle kunna kalla "ölbloggarexplosionen" renodlade ölrecensenter. Jag förstod aldrig riktigt varför man skrev ölrecensioner på en blogg i stället för dedikerade sajter som RateBeer, BeerAdvocate och senare Untappd. Vissa gjorde förvisso både och vilket jag nästan tyckte var ändå märkligare. Framför allt förstod jag aldrig intresset i att läsa alla dessa ölrecensioner. Det som möjligen kunde vara intressant var rapporter från Systembolagets provningar av kommande släpp. Mest intressant tyckte jag dock de bloggar var som i god tid lyckades lista ut vad som skulle lanseras i kommande släpp.

En del av de bättre bloggarna - som också intervjuas i artikeln - skrev dock även mer ambitiösa och genomarbetade inlägg. Jag tänker då på bloggare som Något att dricka, Portersteken och Ofiltrerat. Den förstnämnda gjorde många inlägg på temat sensorik och ölets kemi, bland annat tre mycket bra inlägg om ölets åldrande och lagring. Mycket av hans kunskaper och insikter finns nu kondenserade i den utmärkta boken Öl. Ofiltrerat skrev mer om olika aspekter av branschen (utöver en massa rejtinginlägg), medan Portersteken var lite av en kombination av dessa två.

Att skriva den här typen av mer seriösa inlägg tar dock rätt mycket tid, vilket jag kan skriva under på. Mina "ordinarie" inlägg om mina hembrygder skriver jag medan jag brygger väsentligen. Men inlägg som kräver att man läser på kan jag ägna åtskilliga timmar åt. Följaktligen skriver jag allt färre sådana inlägg, och jag förstår att andra tröttnar. I artikeln redogör flera av de intervjuade varför de slutade, och det kan sammanfattas med "livet kom i vägen".

Dock har bloggarna delvis ersatts av poddar och vloggar. Personligen är jag precis som en del av de intervjuade bloggarna i artikeln lite ljum till dessa, i synnerhet poddar. De poddavsnitt jag har lyssnat på har inte övertygat. Det är mycket dödsnack och en timmes prat kan ofta kondenseras ner till en text som läses på fem minuter. När det dessutom ofta är rätt grabbig stämning ovanpå det är det nej tack för min del.

Vloggar tycker jag har större potential. Till att börja med finns bättre möjligheter att redigera ner materialet till en rimlig längd. Men dessutom erbjuder mediet möjligheten till att mer handgripligt illustrera och visualisera olika processer och aspekter. Utnyttjas inte det tycker jag mediet blir meningslöst. Att bara stå rakt upp och ner och prata in i kameran håller inte måttet.

Under pandemin ökade jag min konsumtion av YT-videor och upptäckte hur fantastiskt mycket välgjorda och pedagogiska videor det finns. Främst förkovrade jag mig i historia, matematik och musikteori, men även inom en massa andra ämnen. Vad gäller hembryggning har jag inte hittat lika bra videor än.

Om RateBeers frånfälle

 

Det är knepigt att peka ut exakt när mitt ölintresse väcktes. Som tonåring drack jag inte utan var en ganska tillbakadragen plugghäst. Att jag var både mycket intresserad av och ganska duktig på sport räddade mig nog från att bli en hackkyckling. På universitet blev det en del ölpimplande på studentpubar och sittningar, men det var mest fesljummen Falcon Export för yrsla.

Det var först som doktorand som jag började upptäcka att öl kan vara ganska gott. Dels via arbetsresor och dels för att jag nu hade råd att resa själv. Först upptäckte jag casköl på några resor till brittiska öarna, och även om det var länge sedan vill jag minnas att tyckte det var gott och lite spännande. 

Sedan blev jag gästforskare på USC i Columbia, SC, under 4 terminer 1996 - 1998. Där blev jag dels förtjust i Samuel Adams Boston Lager som var allestädes närvarande på restauranger. Jag hörde även rykten om ett nytt kultförklarat öl vid namn Sierra Nevada Pale Ale, vilket jag dock aldrig fick tillfälle att prova. Jag stötte även för första gången på konceptet bryggeripub varav det fanns 3 stycken i Columbia. Det var något med dessa öl som påminde mig om brittisk cask som jag tenderade att uppskatta.

Under sommaren 1998 gjorde jag även en bilresa genom Europa. Utöver att besöka Bourgogne och dricka högkvalitativa viner, passerade vi även genom Tjeckien och Tyskland och exponerades för kontinental kvalitetslager, något som satte avtryck. I synnerhet tjeckisk lager skulle bli min favoritöl ett tag framöver.

Från 2002 och framåt blev det mycket jobbresor till Kaiserslautern och där gled jag över till att uppskatta tysk lager. I synnerhet när jag för första gången drack öl på en tysk biergarten, bland annat min första kellerbier. Åter påmindes jag något om brittisk cask och de här bryggeripubölen som jag hade provat i USA.

Någonstans här tändes nog något inom mig, för jag hittade 2005 två ölrelaterade sidor på nätet. Dels den svenska ölprovarsajten Oh My Head, som utöver ölrecensioner även hade längre texter om öl som jag läste med stort intresse. Jag minns hur spännande det verkade med udda ölsorter som bocköl, barley wine och imperial stout, och jag kunde inte vänta på att få prova några exempel. I mångt och mycket var sajten ett enmansprojekt av Per Forsgren, även känd under signaturen omhper, exempelvis på sajten RateBeer.

Och nu har vi äntligen kommit fram till huvudämnet för inlägget. Jag registrerade mig 2005 för första gången, men jag tyckte initialt att det var lite främmande att behöva skriva text, och avstod från att betygsätta några öl. I början av 2008 började Systembolaget släppa en massa amerikanska öl i tillfälliga släppen, vilket triggade mig att börja skriva recensioner. Ganska snart fick jag en inbjudan från övriga Göteborgs-medlemmar att delta i deras regelbundna provningar. Det var Rick Lindqvist, Gnoff, Beernews-Ronny, trejdarparet marsiblursi med flera. På dessa träffar fick jag prova ännu fler spännande öl, bland annat min första dubbel-ipa i form av den legendariska Rogue XS Imperial Pale Ale. Och efter detta var jag fast.

Flera av RB-gänget var också hembryggare, och i samband med träffarna provade jag också flera hembryggda öl. Dessa hade åter de kvaliteter som jag förknippade med de öl jag hade druckit på bryggpubar i USA och brittiska cask-öl. Nu i efterhand inser jag att den gemensamma nämnaren är färskhet. Hursom blev detta även inkörsporten för mig som hembryggare.

Initialt var jag väldigt aktiv och betygsatte ungefär tusen öl per år. Göteborgs-medlemmarna ordnade regelbundet provningar, dels med nyheter på Systembolaget, men även annat intressant som man hade köpt på resor eller liknande. 

Jag hängde även på ett gäng till RateBeer Summer Gathering 2008. Detta var en årlig sammankomst som anordnades på en ny plats varje år av de lokala medlemmarna. Detta år var det ett imponerande enmansarrangemang av en australiensare som bodde i Plzen. Det inkluderade bussresor runt omkring staden till olika bryggerier och restauranger. Det gavs även en provning på en krog i staden där ett tiotal fat hade införskaffats från mindre bryggerier i trakten. En del av dessa var helt fantastiska. Naturligtvis blev det även ett besök på Urquell, där vi fick fri tillgång till den klassiska varianten från träfaten i källaren.

Tyvärr fick jag också uppleva en hel del varianter av ölkultur som jag inte vill befatta mig med. Vi pratar om det hetsiga drickandet av så många öl som möjligt under kort tid, utan att kunna njuta och dricka upp öl som man uppskattar. Likaså oviljan att dricka öl man redan har rejtat, bara för att det är gott. En annan sak var det alfahanniga och skrytsamma uppvisandet av vita valar. I synnerhet gällde detta under Grand Tasting vilket avslutade hela eventet. Sammantaget gjorde detta att det blev den enda Summer Gathering för min del. 

Jag fortsatte dock att hänga med svenska ratebeerianer, såväl på provningar som på olika ölfestivaler. Mest minnesvärd av de sistnämnda var kanske flera besök på SMÖF. Inte för att festivalen hade de bästa ölen, men för själva stämningen och inramningen.

Göteborgs RB-gäng började dessutom hänga med Dugge på hans första bryggeri i Mölndal. Där startade vi Dugges Bärskklubb, vilket helt enkelt innebar att vi arrangerade ölprovningar några gånger per år på olika teman och bjöd in intresserade. Dugge stod för lokal och för inköp av öl (kostnaden), och en liten avgift togs ut för att täcka kostnaderna. Efter några år tröttnade vi dock på det hela, och som avslutning gjorde vi en helgutflykt till Bredarys Värdshus.

Så småningom började mitt intresse för att betygsätta öl minska, och jag gick från initialt cirka 1000 per år till några hundra. Och detta gällde även för många av mina RB-kumpaner. De regelbundna provningarna av Systembolagsnyheter upphörde helt, delvis för att det blev allt fler och större nyhetssläpp. Sedan kom försäljningen av RateBeer vilket ganska snabbt minskade intresset för sajten.

Mitt eget rejtande avtog allt mer och mer, men det fanns fortfarande en sak som höll mitt intresse uppe: Rate Beer Places. Dels tyckte jag det var mycket mer utmanande och intressant att "samla" på ölställen. Men framför allt är det väldigt användbart när man ska besöka en ny ort. Det var väldigt sällan jag tittade på RateBeer innan jag köpte öl, men var närmast standard inför en resa. 

Men nu är det slut med det. RateBeer släcktes ned vid månadsskiftet. Jag laddade ner mina ölrejtingar till csv-filer, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer använda dem. Däremot kommer jag sakna mina place ratings. Och i synnerhet att kunna kolla upp andras dito inför resor.

Två ciderfrågor

 

Det här med att räkna är knepigt ibland.

Mina sex år som cidermakare har inneburit en brant inlärningskurva. Visst hade jag en del gratis som hembryggare, men att göra cider är ändå annorlunda på många sätt. Det är dock två frågor som jag ännu inte lyckats få full klarhet i, och om dessa ska detta inlägg handla.

Hur bevara aromer?

Med undantag från en spontanjäst delsats på fem liter som blev en etylacetatbomb, så kan mina cidrar klassas som fria från defekter, eller "felsmaker" som det heter på ölmärkvärdiska. Dock har jag - likt många andra cidermakare - brottats med ett annat problem: avsaknaden av äpplearomer. Det finns i stort sett tre förklaringar till att cidern tappar mycket av äpplearomerna som fanns i musten

1. Jästen "äter" äpplearomer.
2. En alltför kraftig jäsning skickar ut aromerna genom jäsröret.
3. Sötma förstärker aromerna.

Metaforen i den första förklaringen skulle kunna tolkas som väsentligen samma som 2. Men ofta hävdas det explicit att jästen faktiskt konsumerar olika aromatiska ämnen i äpplet och omvandlar dem till något annat. När jag frågar om exempel och källor har jag hittills aldrig fått något sådant, utan bara svar i still med "det är välkänt"  eller "du får googla". Nu ska det tilläggas att det faktiskt finns kända reaktioner där jästen omvandlar aromatiska ämnen. Så kallade biotransformationer ligger exempelvis bakom de notoriska svarta vinblads-tonerna i sauvignon blanc-viner. I moderna ipor är detta också ännu en komponent i verktygslådan för att få fram fruktiga humlearomer. Men dessa reaktioner verkar snarare skapa aromer än reducera dem. Så länge inte någon faktiskt kan visa på trovärdiga källor på att jästen metaboliserar en majoritet av äpplearomerna - eller åtminstone specificera vilka reaktioner det handlar om - fäster jag ingen relevans vid denna förklaring.

Förklaring två lutade jag länge mot efter att ha läst många texter som förordade långsamma jäsningar med hjälp av låg temperatur, lågt näringsinnehåll och upprepade omtappningar. I synnerhet Claude Joliceur hävdade explicit att det var förluster genom jäsröret som gjorde att kraftigare jäsningar tenderade att ge mindre äpplearom. Dock gav inte mina försök till långsammare jäsning - exempelvis via keeving - någon större utdelning.

Det som i stället gav resultat var att avbryta jäsningen vid SG 1,010-1,020 säg. Detta har gett en påtagligt högre nivå av äppleaaromer. Dock är detta inte helt inkompatibelt med vare sig 1 eller 2. Om man tänker sig att aromer kontinuerligt försvinner under jäsningen så har man ju behållit ungefär 25 % av aromerna som annars hade försvunnit under en fullständig jäsning. Men jag undrar om det är hela förklaringen. Jag misstänker att det handlar om någon slags synergieffekt, där sötman bidrar till att förstärka äpplearomen. En effekt som mycket väl kan uppstå enbart i våra hjärnor.

Även om 3 är min favorithypotes för närvarande så finns det ändå en sak som talar mot att det är hela förklaringen. Nämligen att det finns gott om torra cidrar med fin äppelarom, till exempel spansk cider. Så troligen är det en kombination av 2 och 3, tillsammans med andra faktorer som äppelsorter.

Hur stoppa jästen?

Jag har alltså valt att stoppa jästen för att få en halvtorr cider. Förutom bättre äpplearom så tycker jag restsötman i sig är positiv, i synnerhet om beskan eller syran är hög. Dessutom ser jag även den lägre alkoholhalten som en fördel. Men hur exakt stoppar man då jästen? Förutom avancerade och ganska oförutsägbara metoder som keeving och liknande, så finns två alternativ; pastörisering och konserveringsmedel.

Pastörisering har fördelen att det är ganska enkelt att göra. Dessutom är det en ganska säker metod, även om det är viktigt att jobba desinficerat efter pastörisering fram till paketering. En nackdel är att pastörisering kan ha en viss smakpåverkan.

Jag har i stället valt att tillsätta jässtopp, vilket vad jag har förstått är en kombination av kaliumsorbat och någon svaveldioxidförening. Det verkar dock finnas olika uppgifter och en hel del förvirring kring vilken effekt jässtopp har i praktiken.

En del hävdar att jässtopp inte kan stoppa en pågående jäsning, utan bara hindra att en utjäst dryck börjar jäsa igen om man tillför nytt socker. Detta är inte en orimlighet i sig; till exempel kan en jäst jäsa ut torrt för att sedan inte vilja sparka igång kolsyrejäsningen igen, på grund av hög alkoholhalt eller något annat. Ofta ges dock märkliga förklaringar till detta förmenta fenomen, som att jässtopp förhindrar förökning men inte jäsning. Dock är dessa "förklaringar" överflödiga, för det råder ingen tvekan om att det går att stoppa en pågående jäsning med jässtopp. Jag själv och andra har gjort det flera gånger. Dock har jag även misslyckats nyligen, vilket för oss in på en mer relevant fråga.

Jässtopp hämmar endast jästen, den slår inte ut den helt. I FB-gruppen Cider Apples and Cider Making har detta diskuterats regelbundet, och flera hävdar att för att faktiskt döda jästen krävs mängder som ingen skulle acceptera rent sensoriskt. Flera kommersiella cidermakare hade börjat pastörisera sina söta och halvtorra cidrar på grund av den lilla men inte försumbara risken för flaskfontäner och -bomber när man inte har kontroll på hur flaskorna hanteras. Det ska finnas moderna, mer avancerade metoder för att pastörisera skonsammare. För egen del har jag haft ett par flaskor från förra året som har varit rejält pigga efter ha stått varmt under sommarhalvåret. Låter man sina flaskor stå kallt borde det inte vara någon risk. Jag känner mig dock inte helt nöjd med vare sig kunskapsläget eller metodiken i denna fråga.

Absurda nätforumepisoder

 

Om man hänger på hembryggarforum eller diskussionsgrupper i största allmänhet stöter man på en massa märkligt beteende, uselt argumenterande och konstiga påståenden. Jag har tidigare skrivit inlägg om diverse problematiska forumfenomen i mer generella termer, som myter, att ej kunna erkänna fel, viskleken, källhänvisningar med mera.

I detta inlägg kommer jag ta upp några mer udda händelser som inte enkelt låter sig placeras i ett fack. I de flesta fall har jag valt att inte länka till episoderna. Dels för jag inte hittade alla, men även för att låta vederbörande få behålla sin anonymitet. Jag gör ett undantag där det troligen handlar om rent trollande.

Om trähusets överlägsenhet

Den första episoden är en av de senaste, och handlar om en märklig diss av svenska neipor. En person dök upp med sitt första inlägg i en ölgrupp och undrade varför svenska bryggare inte kunde göra lika bra neipor som amerikanarna. Berodde det på okunskap, lathet eller ointresse?

Premissen i sig är en smula märklig om än inte helt orimlig. Att amerikanska ölstilar görs bäst av amerikanska bryggare är inte märkligare än att de bästa bittrarna görs i Storbrittanien, att den bästa frankiska lagern görs i Franken, att de bästa belgoölen görs i Belgien, att den bästa tjeckiska lagern görs i Tjeckien eller att den den bästa tyska pilsnern görs i Tyskland.

Men som svar på slika invändningar hävdade TS att även tyska bryggare gör mycket bättre neipor, och där tappade han all trovärdighet hos mig. Och det mest absurda var att invändningar upprepade gånger bemöttes med "har du druckit Tree House?"

Misslyckat wallraffande

Det händer ganska ofta att ej hembryggande (ännu) personer dyker upp i dessa grupper för att höra sig för och ställa lite nyfikna frågor. Typ om det är svårt, om det är dyrt, om det blir gott, hur lång tid det tar etc. Vid ett tillfälle dök en person upp i flera forum samtidigt och ställde en sådan fråga, fast på ett lite halvtyket och utmanande sätt. Själv tyckte jag attityden var väldigt märklig och avstod att svara. Några svarade lite halvtyket tillbaka, medan andra gav helt seriösa svar.

Det visade sig snart att vederbörande gjorde det här som någon slags "undersökning" om hur man som nybörjare blir mottagen i hembryggargrupper, och publicerade en sammanfattning på en blogg. Och det är här som det blir märkligt. Varför ens gå in under falska förespeglingar när det är lätt att hitta genuina sådana här diskussioner om man bara gitter leta lite. Och framför allt, varför en så edgy attityd? Naturligtvis kommer en del svar bli därefter. Men jag gissar att vederbörande tyckte det var lite fräckt att lajva wallraffare.

Plyfa-mannen

Här kan man få läsa hela forumtåden själv om man vill. Sammanfattningsvis så dyker det alltså upp en snubbe som hävdar sig ha bryggt ett öl som lagrats med 600 g plywood som blev över från renoveringen av ett 1600-talstorp. Därtill med en massa stereotypiska attribut från surdegshipsters och sydeuropéer. Initialt var jag helt övertygad om att det var ett troll, men det envisa förnekandet och den starka (troligen spelade) indignationen gjorde att jag ett tag tvekade; Poe´s lag och så vidare. Men rimligen är det ett troll, vilket förvisso är att betrakta som ett fack. Jag tyckte ändå att det var så absurt och unikt att det passade in här.

Bokhataren som slutade tjata

Jag minns inte exakt hur denna sidodiskussion uppstod, men jag tror att det handlade om en nybörjare som frågade efter lästips. Vilket jag och andra gärna bistod med. Då dök det upp en person som hävdade att böcker är helt värdelöst och att det enda rätta sättet att lära sig är via en mentor som överför kunskap till sin adept.

Bara i sig är detta rätt absurt och jag påpekade att även om en mentor kan vara bra att ha i början, så är det ändå bättre att få in kunskap via böcker skrivna av kunniga personer, som har korrekturlästs av ytterligare kunniga personer. Vederbörande vägrade dock att acceptera detta, och som någon slags stöd för sin tes hänvisade han till matematikern  Srinivasa Ramanujan. Eftersom jag själv är matematiker känner jag mycket väl till honom. Så jag vet både att han hade ett fruktbart samarbete med G.H. Hardy som förvisso kan betraktas som en mentor. Men också att han lärde sig matematik helt på egen hand med hjälp av - trumvirvel - böcker.

När jag påtalade detta fick jag ett typiskt svar från personer som inser att de inte har något mer att komma med: "Där trampade jag visst på en öm tå". Sedan försvann vederbörande för aldrig mer återkomma så vitt jag vet.

Double Male Karen

Det något kontroversiella begreppet Karen* syftar på en självcentrerad kverulant som ständigt ska klaga, hävda sin rätt och få tala med en överordnad. Den stereotypa bilden av en sådan person är en vit, amerikansk medelklasskvinna. Men precis som att kvinnor kan mansplaina och killgissa, finns det förstås manliga Karen.

Ett sådant exemplar dök nyligen upp i en hembryggningsgrupp med ett inlägg där han la upp en Google-recension av en av Sveriges hembryggningsbutiker som han ansåg hade behandlat honom mycket illa. Till att börja med hade hans beställda jäst inte levererats efter tre dagar så att hans bryggdag sabbades. Han hade heller inte fått något svar via mejl när han hörde av sig. Det sistnämnda är ju förstås lite svagt men kan ändå inträffa av olika skäl. Men att bygga sin planering på att en jästleverans inte får vara några dagar sen är ju bara stendumt. Och att skapa ett foruminlägg om det där han dessutom varnade alla att absolut inte anlita den här leverantören kändes väldigt märkligt.

Inlägget blev dock snabbt nedtaget och hade det stannat där hade det inte platsat på denna lista. Men några dagar senare återkom vederbörande med i princip samma inlägg. Fast med ett tillägg över hur synd det var att inlägget hade blivit nedtaget så att folk inte kunde varnas för detta hemska företag. Bara att återpublicera ett bortmodererat inlägg är i sig ganska märkligt. Det är en sak om man misstänker att det har förvunnit av misstag, men så var det uppenbarligen ej i detta fallet. Men denna gång fick det stå kvar och då fick Karen en hel del mothugg. Dels av moderatorerna, men även från alla hembryggare som bara hade positiva erfarenheter av denna hembryggningsbutik. Dessutom framkom det att butiken hade svarat på google-recensionen, bett om ursäkt och fixat leveransen. Därmed borde det hela förstås ha stannat.

* Efter att ha googlat "Karen" började det dyka upp en massa Karen-klipp i mitt Youtube-flöde, och det blev inte färre av att jag tittade på ett par stycken. Många av klippen handlade dock snarare om utåtagerande personer där det fanns tydliga tecken på kraftig mental ohälsa. Och det känns faktiskt inget vidare att dessa får schavottera på nätet.