Några klassiska hembryggningsböcker

 

I början av sommaren fick jag ett infall. Jag har tidigare recenserat hembryggningsböcker indelat i kategorierna grundläggande böcker, fortsättningsböcker och avancerade böcker. Dessa böcker har det gemensamt att den senaste utgåvan är relativt nyskriven, undantaget Principles of Brewing Science och Brewery Yeast and Fermentation. 

Det finns dock ett antal klassiker i sammanhanget som ofta är publicerade tidigt 00-tal eller ännu tidigare. Dessa faller mestadels inom den första eller andra kategorin ovan. Eftersom de har ganska många år på nacken kan de vara en smula daterade. Dels har bryggtekniken och -vetenskapen gått framåt sedan böckerna skrevs, men även kunskapsnivån i hembryggarkollektivet. Flera av böckerna sprider till exempel vilseledande fakta om syrets roll och de olika faserna under jäsningen. Typiskt sett ges respiration en helt felaktig roll. Även ingredienser - framför allt humlesorter - har ju utvecklats väldigt mycket på 20 år.

Som böcker att sätta i handen på en nybörjare har de passerats av nyare böcker som t.ex. Palmer. Men de kan ändå vara intressanta av olika skäl. Dels som en inblick i den moderna hembryggningens barndom, men i vissa fall även som inspirationskälla.

Då jag inte var sugen på att betala pengar för att köpa dessa böcker lade jag upp ett inlägg på FB där jag frågade om andra hembryggare hade ett exemplar av någon av de vanligaste klassiska böckerna som jag kunde låna över sommaren för att läsa. Jag fick omgående napp från Göteborgshembryggare på de jag var ute efter samt några till. Två av dem var mer receptsamlingar, så de har jag bara ströläst i och recenserar ej här. Trots det tog det längre tid än vad jag hade avsett. Men årets sommar varade ju länge, och i Göteborg var det meteorologisk sommar ända tills början av november. Och då hade jag läst ut de ursprungliga böckerna. Dock fick jag mig tillskickat ytterligare två böcker från en hembryggare i Stockholm, varav den sista just blev färdigläst. Jag tackar alla hembryggare som bidrog med boklånen, i synnerhet den sistnämnda.

Charlie Papazian - The Complete Joy of Homebrewing

Detta är nog den största klassikern av alla, och även om de flesta hembryggare inte har läst den har de säkert hört uttrycket "Relax, don't worry, have a homebrew". Och känslan av att läsa boken är en mysfarbror som förmedlar visdomsord till sina barnbarn framför en brasa. Kanske inte alltid totalt vattentätt vad gäller fakta, men engagerande och underhållande. Myterna om syrets roll finns där, men dock inte lika snett som citat jag har sett genom åren. Jag gissar att det beror på att detta är en senare utgåva (2003) och att en del felaktigheter har rättats. Det känns ganska tydligt att författaren har lyssnat på synpunkter från mikrobiologiskt kunniga, men att det inte riktigt har nått ända fram.

Den berättande mysfarbror-faktorn är kanske bokens styrka såväl som dess svaghet. Den är ganska pratig och långrandig (och tjock), och en stor del av utrymmet går åt till extraktbryggning. Det är kanske inte riktigt vad man vill ha som en modern hembryggare, och som en lärobok i hembryggning tycker jag den har passerat bäst före-datum. Men den är sympatisk och underhållande, och väl värd att läsa i om man kommer över ett exemplar.

Gordon Strong - Brewing Better Beer

Under en period på 10-talet köpte jag lösnummer av Brew Your Own (BYO) via Humlegården. Efter några år kände jag att det inte gav mig så mycket, och exempelvis det stående "Style Profile" började gå på tomgång. Kanske kände Jamil Z samma sak då han lämnade över stafettpinnen till Gordon Strong. Tyvärr tyckte jag att det blev sämre efter bytet. Dels tyckte jag hans recept var absurt invecklade. Men det fanns även en arrogant ton, som till exempel när han avfärdade skepticism mot dekoktion med att de som inte tycker det ger något antingen gör fel eller har kasst smaksinne. Jag skulle nog säga att det var han som blev tungan på vågen som till sist fick mig att sluta köpa BYO.

Så när jag började läsa Brewing Better Beer hade jag ganska lågt ställda förväntningar. Dock visade sig boken ha en betydligt mer sympatisk och ödmjuk ton. Den får anses hamna i kategorin "Fortsättningsbok" då den skippar såväl en basal genomgång av bryggning som bryggning med extrakt.

I stället fokuserar den som titeln anger på olika tekniker för att brygga bättre öl. Stundom är det ganska kvasifilosofiskt och en smula pratigt utan så mycket substans. Men i slutändan landar det ändå i ett antal konkreta åtgärder som man kan överväga.

Kunskapsmässigt är nivån hög och jag kan inte minnas några större sakfel*. En invändning jag dock minns från läsningen är att författaren har en något överdriven tilltro till förmågan att känna av effekten av varenda liten åtgärd. Även om han är försiktig med att peka med hela handen så ger han samtidigt alltid en personlig uppfattning. Och den är nästan alltid i favör för olika åtgärder. Exempelvis dekoktion även om han gör det på ett rimligare sätt än i BYO. Ett annat exempel är kallmäskning av rostad malt. Det är väl ingen tvekan om att det kan påverka, men samtidigt görs en majoritet av världens mörka öl utan kallmäskning. Och då är det rätt tveksamt att utan förbehåll framhäva det som en allmän metod.

Men det är ändock en utmärkt bok om man vill utveckla sitt bryggande, så länge man tar författarens råd med en nypa salt. Samma sak med recepten som mycket riktigt är extremt komplicerade.

Greg Noonan - (New) Brewing Lager Beer

Känner ni igen den här typen av person som initialt imponerar med sin stora kunskap om alla möjliga ämnen? Som tvärsäkert kan förklara hur det ligger till inom geopolitik, epidemiologi, andra världskrigets historia och mycket annat. Det är först när de uttalar sig om ämnen som man själv är djupt insatt i som man inser att kunskaperna i själva verket är tämligen ytliga. Troligen har de bara väldigt bra minne, samt gott självförtroende.

Lite den känslan fick jag när jag läste Greg Noonans klassiska bok**. Den skulle nästan kunna klassas som "Avancerad" då den innehåller mycket avancerade begrepp såväl från kemi som mikrobiologi. Dock fick jag aldrig känslan av sammanhang eller förståelse; att jag faktiskt lärde mig något. Det var bara ett rapande av tekniska ord. Ett undantag som är värt att lyfta fram är avsnittet om dekoktionsmäskning som faktiskt lyckades förklara varför dekoktion ger bättre utbyte.

När jag kom till avsnittet om jäsning - något jag har ägnat extra mycket tid på att läsa in mig om - så var det fullt av felaktigheter kring respiration och annat. Av det följer förstås inte att andra avsnitt är lika snett ute, men man blir ju lite misstänksam. Oavsett är detta en bok som jag inte tycker det finns någon anledning att köpa.

Ray Daniels - Designing Great Beers

Denna bok har ett delvis lite annat fokus än de ovan - själva receptskrivandet. Dock består första delen mestadels av grundläggande bryggteknik, ibland på grundläggande nivå, och ibland gräver han ner sig ordentligt. Bland annat finns en väldigt ingående diskussion av SRM, och en detaljerad beskrivning av olika mätmetoder. Här fanns en hel del nytt och intressant för egen del, men jag undrar lite om relevansen för att designa öl. 

Daniels är utbildad på Siebels-institutet i Chicago och verkar ha koll på vad han skriver om. Så faktamässigt håller boken hög nivå. Dock finns det en underlighet i jäsningsavsnittet när han kommer in på pitch rate. Han skriver att den jäst som används till hembryggarnas 20-literssatser normalt ligger på 0,1-0,2 mCell/ml/P, vilket han ändå menar är okej. Och då gäller detta torrjäst, för flytande jäst är det en faktor 10 lägre, vilket gör att Daniels rekommenderar elvaliters förkulturer. Visst, boken är från 1996, och det sägs ofta att det var sämre kvalitet på hembryggarjästen då, men jag ställer mig ändå rätt frågande till dessa siffror. Oavsett är ju sådant här förstås helt irrelevant för moderna hembryggare.

I övrigt hittade jag bara lite småfel och mindre saker att invända mot. Så det är trots allt en bok väl värd att läsa om man bara håller den höga åldern i minnet.

Graham Wheeler - Home Brewing: The CAMRA Guide 

Vi överöses av amerikansk hembryggarlittartur, och därför var det uppfriskande att få läsa en hembryggarbok med ett brittiskt perspektiv. Boken inleder också med en intressant genomgång av brittisk ölhistoria, även om jag misstänker att Cornell och Pattinson nog skulle ha en del synpunkter. Det mest intressanta för mig - om det nu stämmer - är att bryggerier i samma trakt ofta använde samma jäst. Om någon bryggare fick problem med jästen ställde man upp för varandra, även om man i övrigt var konkurrenter.

En annan intressant detalj är att styrian golding anges vara från Jugoslavien! Boken är från så tidigt som 1990 och naturligtvis är en hel del inaktuellt. Ett större problem är dock att det är ganska gott om felaktigheter. Dels har vi de vanliga felaktigheterna kring jäsning och respiration. Det finns också en märklig och förvirrad diskussion om alfa- och betaamylas. En annan konstig grej är att han påstår att hög laktemperatur är bra för att undvika extraktion av oönskade ämnen. Tillsammans med ytterligare några oklarheter känns detta inte bara som en inaktuell bok, utan också ganska tveksam faktamässigt. Men den var ändå värd att läsa på grund av det annorlunda perspektivet.

Svante Ekelin & Håkan Lundgren - Hembryggning

Slutligen har vi kommit till en svensk klassiker. Den här har många av de tidiga svenska hembryggarna haft som grundkälla till kunskap, vilket inte är så tokigt. Dock har den sedan länge sålt slut, och är numera ganska svår att få tag på. Antikvariat är väl den bästa möjligheten. Själv fick jag ett låneexemplar tillskickat mig via post, vilket jag är mycket tacksam för.

En stor fördel med boken är att den är väldigt kompakt och koncis. När Palmer ska beskriva vad som händer under mäskningen börjar han med en flera sidor omständlig liknelse om en storm som har vräkt havoc i en trädgård och hur man kan gå runt och kapa nedfallna grenar med olika verktyg. Ekelin & Lungren går direkt på rödbetan och förklarar hur de olika enzymerna bryter ner stärkelsen till olika sockerarter. Kort och effektivt.

Faktamässigt håller boken ganska hög nivå, även om den föga förvånande för fram de vanliga felaktigheterna kring jäsning. Dessutom hävdar den att omtappning ger klarare öl, vilket kanske förklarar att denna myt är ganska spridd framför allt bland äldre hembryggare.

Trots sin ålder betraktar jag ändå detta som den bästa hembryggarboken på svenska efter Eronsson och Lindhs alster. Den har åldrats som en sträv bordeaux.

* Tyvärr slarvade jag bort mina anteckningar. Det fanns säkert smärre invändningar, men jag är rätt säker på att det inte fanns några större fel.

** Om än i nyutgåva, därav tillägget "New"

Om en ny och annorlunda ölbok

 

Jag har tidigare recenserat ölbryggarböcker under kategorierna grundläggande böcker, fortsättningsböcker och avancerade böcker. Den bok jag nu ska recensera passar bäst in i den sista kategorin. Men den är ändock en främmande fågel då den inte i första hand är inriktad på hur man tillverkar öl, även om detta också hanteras i boken. Fokus är i stället på ölets egenskaper, sensorik och hur man kombinerar öl med mat.

Författare

Boken är skriven av Henrik Scander, Victor Dahlberg och Alexander Bäckman. Av dessa känner jag endast till den mittersta sedan tidigare. Vi har dels druckit en del öl genom åren, men Viktor är också en ledande figur i ölsverige och har drivit bloggen Något att dricka samt varit med och startat upp All In Brewing. Numera gästföreläser han på Restaurang- och hotellhögskolan på Grythyttan, där han också har tagit en tvåårig examen som sommelier och måltidskreatör. 

Den förstnämnda författaren är lärare på nämnda lärosäte och tillika en av Sveriges mest meriterade sommelierer. Den sista författaren är krögare, bryggeriägare och sommelier. Detta borgar för en god kunskapsbas, och i synnerhet Viktor har tidigare visat sig vara rätt person för jobbet i och med bloggen som nog är mest kunskapsspäckade ölbloggen på svenska hittills. Den enda jag kan komma på som skulle kunna göra det bättre är Carl-Fredrik Tiger på Dugges, och honom har man tagit hjälp av för de bryggtekniska delarna.

Allmänt

På baksidetexten och i förordet anger författarna att syftet med boken är att "minska det gap som idag finns mellan beprövad erfarenhet och forskning inom öl. Att knyta an teoretisk och praktisk kunskap samtidigt som läsaren ges verktyg för att kunna applicera sina kunskaper när öl prövas, utvärderas och kombineras med mat".  Detta ger en väldigt bra utgångspunkt för en recension; lyckas författarna med sina föresatser? Det tycker jag definitivt. 

Följande områden behandlas i boken:

1. ingredienser och processer för ölframsställning,
2. olika typer av öl från de största ölländerna,
3. hur man provar systematiskt,
4. hur man kombinerar mat och öl,
5. diverse recept och förslag på öl-mat-kombinationer.

Generellt håller texten hög nivå språkligt och framför allt kunskapsmässigt. För egen del är det 1 och 2 jag har bäst koll på och jag kunde inte hitta några större felaktigheter. Vad gäller 3 och 4 vågar jag inte säga lika mycket, men det ger ett gediget intryck. Och det var kanske de intressantaste delarna för mig.

Särskilt bra saker

Det fanns några saker som jag tycker man kan höja lite extra till skyarna. I samtliga fall är det lite av mina egna hook-ups. Jag tar förstås inte på mig äran för detta, och jag vet att detta är ståndpunkter som Viktor eller Carl-Fredrik har hyst oberoende av undertecknad. Great minds think alike.

Det finns en väldigt bra diskussion om terminologin kring ale vs. lager. Jag har själv skrivit om det dubiösa i att låta ale vara synonymt med all överjäst öl. På sidan 23 argumenterar författarna mot detta baserat på historia såväl som hur begreppen används utanför USA och den amerikaniserade craftkulturen.

På sidan 33 finns en bra diskussion om det tveksamma begreppet smakhumle, men vidhängande förklaring av det retronasala systemet, och det egentligen bara finns smaker (sött, surt, beskt, salt, umami) och aromer.

Slutligen kommer en nykter behandling på sidan 59 om den märkliga idén att öl generellt skulle vara lagringsobjekt. Något jag naturligtvis har behandlat.

Förbättringpotential

Som vanligt skrev jag ner ett antal punkter där jag tyckte det fanns oklarheter, tveksamheter och mindre bra språkliga val. Angående det sistnämnda så är det några av mina gamla käpphästar: begynnelseversaler för humlesorter, IPA med versaler och den märkliga engelska/franska stavningen lambic.

Apropå lambik så framhålls det som något slags historiskt, ursprungligt öl vilket känns rätt tveksamt. Även om man hade sämre koll på sina jästkulturer fordom så finns det inga historiska belägg vad jag vet som talar för att ölen generellt skulle ha varit lik lambik. Läs gärna Lars Garshols inlägg om detta.

Något som jag hade hoppats skulle förklaras bättre är rollen hos kallagring. Istället levereras det vanliga fluffet om att ölet mognar och blir renare, krispigare etc, utan några riktiga förklaringar om vad som faktiskt händer.

Avsnittet om diacetyl känns lite klumpigt då författarna gör omständliga språkliga omvägar för att slippa nämna ordet alfa-acetolaktat. Jag tror inte man vinner något på att utelämna namnet på ett kemiskt ämne på det här sättet.

Jag har en lista på ytterligare tiotalet mindre frågetecken, men jag ser ingen anledning att trötta mina läsare med dem. I stället kan jag nämna en annan, sista invändning: boken är ganska tunn. Vilket förstås kan ses som beröm: man hade gärna läst mer. Men förhoppningsvis kommer det snart en andra upplaga med ännu mer material och vetenskapliga rön. Och utan onödiga versaler.

Göteborgsskönlitteratur

 

Observanta bloggläsare har kanske noterat att det finns en helt ny etikett sedan en tid tillbaka: lokalpatriotism. Den ska dock inte tolkas för bokstavligt. Jag betraktar mig inte som särskilt lokalpatriotisk; tvärtom tycker jag lillebrorskomplex i form av "det bästa med Stockholm är tåget tillbaks till Göteborg" och liknande är extremt tröttsamt. Men jag har ändå bott här hela mitt liv, bortsett från fyra terminer 96-98 då jag var i Columbia, SC. Så jag känner att jag har ganska bra koll på staden och vad som försiggår och har försiggått här. Och jag föredrar att skriva om sådant som jag har kännedom om samt tycker är intressant. Därav denna kategori.

Denna gång ska det bli bokrecensioner. Jag har recenserat böcker tidigare, men då har det varit facklitteratur om öl eller cider. Nu ska det bli skönlitteratur* med anknytning till Göteborg. I vissa av böckerna spelar staden en undanskymd roll, i andra en större och kanske till med avgörande roll. Har ni fler exempel på Göteborgsrelaterade böcker att rekommendera eller avråda ifrån får ni gärna släppa en kommentar nedan.

Jag listar böckerna i någon slags kronologisk ordning vad handlingen beträffar. Jag sätter också betyg, 1-5 skorstenar.

Mary Wollenstonecraft - Letters written during a short residence in Sweden, Norway, and Denmark 

Vi börjar med en reseskildring i brevform från sent 1700-tal. 
Mary Wollenstonecraft var en väldigt intressant figur. I sann upplysningsanda propagerade hon för social jämlikhet. Hon flyttade till Paris under franska revolutionen som hon intitalt var en anhängare av, tills den ballade ur under Jacobinerna och hon i princip fick fly för livet. I synnerhet var hon en tidig förkämpe för kvinnors rättigheter, bland annat genom boken A Vindication of the Rights of Woman.

Hon inledde ett förhållande med amerikanen Gilbert Imlay, med vilken hon fick dottern Fanny. Imlay var inblandad i handel med Skandinavien, vilket var olagligt på grund av britternas blockad under Napoleonkrigen. När ett av hans skepp försvann åtog sig W. att resa i hans ställe för att försöka lösa situationen. Breven hon skrev hem till Imlay under den långa resan gav senare upphov till den aktuella boken.

Efter en besvärlig båtresa hamnar W. så småningom på kusten utanför nuvarande Kungsbacka. Därifrån tar hon sig till Göteborg där hon stannar ett tag och vilar upp sig inför vidare färd norrut mot södra Norge som är hennes huvudmål. Efter oförrättat ärende återvänder hon söderut och reser vidare till Köpenhamn, och därefter till Hamburg, varifrån hon sedan tar sig tillbaka till England. Där bekräftas henne misstanke att Imlay har träffat en ny kvinna, vilket leder till hennes andra självmordsförsök som hon också överlever. Dock överlever hon inte komplikationerna vid födseln av sin andra dotter Mary några år senare**. Denna dotter skulle sedermera gifta sig med en viss Percy Shelley och bli en betydligt mer känd författare.

Kulturellt och politiskt är W. ganska skeptisk till de skandinaviska länderna, som nog var ganska i bakkant vid den här tiden. Däremot uttrycker hon sig uppskattande om den vilda naturen. Göteborg - som endast hanteras i ett av breven - beskrivs som en luftig stad med vackra trädkantade gator med dålig beläggning. Societeten uppfattar hon som okultiverad och mest intresserad av pengar, mat och dryck. Det är en uppfattning som även beslås övriga städer i olika grad. Mest föll Kristiania (dagens Oslo) henne i smaken, sämst tyckte hon om Hamburg.

Det är inte en helt lättläst bok, och de filosofiska utsvävningarna kan bli ganska långrandiga emellanåt. Däremot är det ett väldigt intressant tidsdokument. Bara en sådan sak hur obekvämt och omständigt det vara att resa under denna tid är fascinerande. Betyget blir tre gedigna skorstenar.

Eric Williams - The wooden horse

Nu förflyttar vi oss fram till andra världskriget och det tyska fånglägret Stalag Luft III. Här satt nerskjutna brittiska piloter i ett av de mest rymningssäkra tyska fånglägren. Att gräva tunnlar var mycket svårt av olika skäl, bland annat för att fångbarackerna låg långt ifrån alla stängsel. Författaren kom dock på ett sätt att komma runt dessa svårigheter. Fångarna började dagligen hoppa över en träplint under förevändning att hålla sig i fysik form. Plinten placerades relativt nära stängslen, och för att undvika att vakterna skulle fatta misstankar lät man några av de förment klumpigare fångarna "råka" välta plinten några gånger initialt för att vakterna skulle kunna se att det inte fanns något suspekt under.

När de sedan hade fått upp fysiken lät man en fånge följa med under plinten, gräva några decimeter under passet och sedan ta med sig säckarna med sandjord tillbaka till barackerna. På så sätt hade man till slut grävt en fullständig flyktgång under avspärrningarna och ut till friheten. Man förundras verkligen över såväl planerandet som genomförandet av denna flykt.

Väl i det fria lyckas W. tillsammans med två andra fångar ta sig ända upp till nordsjökusten, där deras vägar skiljs. W. och en av hans kompanjoner lyckas få kontakt med danska motståndsrörelsen, som hjälper dem få tag på en fiskebåt som smugglar dem över till södra Sverige. Väl där tar de sig till Göteborg där de förenas med sin tredje kompanjon på brittiska konsulatet. Boken avslutas med att de gemensamt ger sig ut på stan för att fira sin återvunna frihet.

Det måste varit på 90-talet som jag läste boken hos mina föräldrar, så jag vågar inte säga allt för mycket om den. Göteborg förekommer som sagt bara perifert, men jag tyckte ändå att den var värd att ta med här. Jag minns den som spännande och vågar ändå rekommendera den. Det blir tre skorstenar. 

Marianne Fredriksson - Simon och ekarna

Nästa bok kräver kanske ingen närmare presentation. Men för fullständighetens skull... Den skildrar den unge Simons uppväxt i Göteborg under 40-talet och framåt. Simon är av halvjudiskt ursprung, och han får dessutom en kamrat i den judiske pojken Isak vars familj har flytt från nazisterna. Nazismen och kriget ligger som en mörk bakgrundsfond under första delen av boken.

Till skillnad från tidigare böcker har Göteborg en framträdande plats i boken. Man kan säga att man får följa flera resor i boken. Göteborgs resa som stad med en växande varvsindustri, pojkarnas resa in i vuxenlivet, och tillika klassresor, även så för Simons styvfar.

Det är ett fint tidsdokument. Tyvärr finns några saker som gör att det inte blir ett högt betyg. Personporträtten känns ganska grovt tillyxade, och emellanåt blir det lite banalt i största allmänhet. Det ligger också en lätt doft av New Age över boken. Det korta sexuella förhållandet mellan pojkarna och en vuxen kvinna känns också lite sådär. Tre skorstenar stannar betyget vid.

Viveca Lärn - Tuppenkuppen

Den här boken var det länge sedan jag läste. Vi snackar 80-tal. Jag hade nog inte kommit på den om jag inte hade sett författaren hemmavid nyligen. Hon bor nämligen i närheten av mig har jag förstått. Viveca Lärn är väl annars mest känd för Saltö-böckerna och tillhörande TV-serie. Men hon har huvudsakligen skrivit barn- och ungdomsböcker.

Tuppenkuppen kretsar kring tonårstjejen Tekla Tedin och hennes bästis Ulle. Tekla bor med sin ensamstående konstnärspappa Tommy. Tommy har just blivit lämnad av sin flickvän, hans tavlor säljer dåligt, han har som lök på laxen blivit allergisk mot sin älskade nyponsoppa, och har glidit ner i en lätt depression.

Då bestämmer sig Tekla för att tillsammans med Ulle försöka rycka upp tillvaron för Tommy. De planerar en kupp för att placera en av Tommys tavlor - Tuppen - på Göteborgs Konstmuséum. Huruvida de lyckas ska jag inte avslöja, och jag minns faktiskt inte exakt hur det gick heller.

Det var som sagt ett tag sedan jag läste boken. Men mitt unga tonårsjag uppskattade den  i alla fall för sin blandning av allvar och humor. En utmärkt ungdomsbok vågar jag trots allt drista mig till att säga. Och Göteborg har i alla fall en tydlig biroll. Fyra skorstenar blir det efter viss tvekan.

Lydia Sandberg - Samlade verk

Nu till ett ganska nyligt verk(!) som fått en hel del uppmärksamhet samt Augustpriset 2020. Lydia Sandberg har i intervjuer sagt att hon hade som mål att skriva en Göteborgsroman. Kanske lite på samma sätt som Strindberg, Fogelström och Söderberg skrev Stockholmsromaner. Eller New York hos Paul Austen. Detta var alltså mina egna paralleller.

Hursom får vi under knappa 700 sidor följa förläggaren Martin Berg från 80-tal till 10-tal. Hur han träffar den blivande konstnären Gustav Becker och sin kommande fru, den intelligenta och gåtfulla Cecilia. Som sedermera försvinner några månader efter sin disputation och lämnar Martin med två barn. Som en parallell tråd får vi följa äldsta barnet Rakel under 10-talet i sitt sökande efter svar om varför modern försvann och vart hon kan ha tagit vägen.

Förutom ovanstående fyra huvudpersoner så spelar alltså staden Göteborg en viktig roll. I synnerhet genom ganska nostalgiska återblickar till 80-talet. I övrigt bjuds på interiörer från såväl konstnärs-, förlags- som den akademiska världen. Man får en känsla av att författaren har god insyn i dessa miljöer.

Det är alltså en väldigt välskriven bok, med intressanta karaktärer och miljöer. Jag kan förstå varför den har blivit hyllad. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på varför jag inte ger den toppbetyg. Det blir fyra skorstenar, men ytterst stabila sådana.

Åke Edwarsson - Till allt som varit dött

Jämfört med hur det ser ut i min bokhylla är det oproportionerligt många deckare med på denna lista. Jag tycker ofta deckare är platta och trista, men då och då blir det ändå att jag läser en slik. Kanske för att jag har fått en trovärdig rekommendation (t.ex. Karin Fossum). Eller som i detta fall för att den utspelar sig i Göteborg.

Tyvärr är detta en enormt tråkig bok som knappt håller styrfart. Långsamt berättartempo behöver inte alltid vara något dåligt, tvärtom. Men det kräver en skicklig skribent, och dit kan inte Åke Edvardsson räknas. I stället ägnas en massa trycksvärta på tradiga beskrivningar om protagonistens dryck-, mat- och musikvanor. De olika karaktärsporträtten i boken är osedvanligt endimensionella. Vidare serveras en hel del illa dolda politiska pekpinnar. Det blir bara två fallfärdiga skorstenar.

Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Nu har vi kommit fram till min favorit på listan, och även detta en Augustprisvinnare (2017). Boken utspelar sig dels i nutid, dels i en dystopisk framtid. Boken inleds effektfullt med ett islamistiskt terrorattentat i en bokhandel i Göteborg. En provokativ Lars Vilks-liknande konstnär ska avrättas live. Den filmande terroristen Nour får dock en vision om en framtid där dådet lett till ett fascistiskt samhälle. Hon vänder därför sitt vapen mot de övriga terroristerna och avbryter avrättningen.

Två år senare blir en författare (misstänkt lik Johannes själv) tillika bokens berättarjag kontaktad av Nour som sitter på rättspsyk. Inte undra på då hon påstår sig komma från framtiden. En dystopisk framtid där terrordådet genomfördes, och Sverige har förändrats till ett fascistiskt samhälle där alla som inte ses som genuina svenskar är förpassade till ghetton i de tidigare miljonprogramsområdena. Nour överlämnar en skriftlig redogörelse för sina minnesbilder av den alternativa framtid hon hävdar sig komma ifrån.

Hävdar är nyckelordet här, och som läsare får man aldrig riktig klarhet i huruvida detta är någon slags magisk realism. Eller att det som också föreslagits är någon form av science fiction där Nour har utsatts för minnesexperiment under sin tid i ett fångläger. Oavsett så är det en välskriven och suggestiv roman som på en och samma gång är vacker, hemsk och sorglig, men som i slutändan ändå levererar hopp. Och därtill en liten plot twist. Det kan inte bli annat än fem skorstenar.

Zac O'Yeah - Tandooriälgen

Jag börjar med att bekräfta att författarnamnet är en pseudonym. Författarens riktiga namn är Sakari Nuotimäkki och är en svenskfinsk författare som är uppväxt i Göteborg. Sedan en längre tid är han bosatt i Bangalore, Indien. Denna bakgrund lyser tydligt igenom i den skruvade och lätt dystopiska deckarthrillern Tandooriälgen. Boken utspelar sig i ett framtida Göteborg, eller Gautampuri som det då också kallas. På grund av extrema klimatförändringar har världen genomgått dramatiska förändringar. Klimatet i Göteborg har blivit tropiskt. USA har spårat ur och hotar med invasion, och Sverige har som många andra länder anslutit sig till den av Indien ledda Sydasiatiska unionen i utbyte mot beskydd. Detta har lett till stor inflyttning av Indier och andra asiater till Sverige, och Göteborg har svällt till en tjugomiljonersstad.

Detta kräver förstås ett rejält mått av suspension of disbelief***. Lyckas man med det har man en både spännande och underhållande läsning framför sig. Vi får följa den avdankade kriminalpolisen Herman Barsk som under ett nattskift i nedgångna Masthugget hittar styckade delar från flera människokroppar i köket på restaurangen som gett boken dess namn. Detta leder honom in i en vild jakt på en fanatisk kristen sekt och terrorgrupp som motsätter sig kolonialiseringen.

Det här är ingen barnvänlig bok. Det är mycket cynism, våld, sex, misär och okontrollerade kroppssubstanser. Men det ryms också en fin kärlekshistoria mellan den desillusionerade Barsk och hans indiska brevbärare Kumkum. Det är inget litterärt storverk, och något Augustpris finns knappast i sikte. Men som underhållning och tankeväckande verklighetsflykt fungerar det utmärkt. Och Göteborg spelar en viktig biroll, även om det kan vara svårt att orientera sig ibland då de flesta gator och platser har fått nya, indiska namn****. Betyget blir fyra skorstenar.

* Vilket härligt ord detta är.

** Med sin nya partnet William Godwin.

*** Jag kan tycka att författaren inte behövt ta i så mycket. Det hade räckt med fem grader varmare och fem miljoner. Men Zac är inte mycket för måttfullhet och subtiliteter verkar det som.

**** Det finns en karta i början av boken, men den är inte helt lätt att tyda. Dessutom är det lite tröttsamt att hela tiden bläddra tillbaka.

Ciderböcker

 

Ciderbok?

Cidersäsongen är på gång för fullt, och det kan kanske ses som lite otajmat att komma med boktips just nu. Men se det som att det är ett bra tillfälle att skaffa sig lite böcker att kura med i soffan under de kalla månaderna, och vara rejält påläst inför nästa säsong.

Jag ska alltså recensera några ciderböcker som jag har plöjt de senaste åren. Det finns ytterligare ett par lånade böcker som jag har skumläst, men de lämnade inget större intryck. Det betyder inte att de var dåliga, men dels känner jag att de inte bidrar med något som de andra böckerna nedan inte gör, och dessutom har jag lite för vaga minnen av dem för att skriva något vettigt.

Eftersom jag ännu inte kan säga mig vara mer än måttligt insatt i cidermakandets kunskapsmassa så vill jag vara lite försiktig i min bedömning av de olika böckernas vederhäftighet. En del saker är ju dock överlappande när det gäller ölbryggning, till exempel allmäna principer kring jäsningen. Just på denna punkt kan jag konstatera att samtliga böcker nedan med ett undantag förmedlar de gamla trötta myterna om att jästen först förökar sig under uppstartsfasen, för att sedan börja jäsa.

Ciderrevolution

Författarna till denna bok ligger också bakom ciderproducenten Fruktstereo. De har en tydlig ideologisk vision med sitt cidermakare, vilket väl kan sammanfattas med "naturligt är bra". De verkar komma från naturvinshållet och förkastar således alla andra ingredienser än äppelmust. Eller nä förresten, andra bär och smaksättare är tillåtet, så länge de är "naturliga". Men att tillsätta jäst, det går inte för sig. Författarna svamlar gång på gång om hur spontanjäsning ger bättre "energi". Följaktligen finns ingen som helst genomgång av hur man gör cider med tillsatt jäst, vilka jäststammar som kan vara intressanta och vilka egenskaper de har, etc.

För den som delar författarnas vision är det här säkert en bra och inspirerande bok. På plussidan tycker jag också man får lägga de olika idéerna om att smaksätta med andra frukter och bär som presenteras, något jag inte hade sett annorstädes tidigare. Men om man ute efter en bredare redogörelse för cidermakning ska man lägga sina pengar på någon av de andra böckerna nedan. Rent faktamässigt tycker jag inte att den riktigt håller måttet heller med flera flagranta sakfel, t.ex. det märkliga påståendet att en pellikel bildas för att skydda vätskan från syre.

Craft cider making

Detta var den första bok jag läste när jag började fundera över att omsätta äpplena på min bakgård till något användbart. Författaren Andrew Lea är en framträdande figur på den engelska ciderscenen, och driver bland annat sajten cider.org.uk som innehåller en massa matnyttiga artiklar om cider. I själva verket är boken ett destillat av informationen på hemsidan, men trots det tycker jag den kan vara värd att köpa.

Den är inte så mastig vad gäller antalet sidor, men är ändå späckad med nyttig information. Möjligen kan den kännas lite väl fokuserad just på engelsk cider. Den nuddar lite vid fransk cider i samband med ett avsnitt om keeving, och spansk cider berörs knappt alls. Något annat som jag gärna hade sett mer om är jästval.

The New Cidermakers Handbook

Claude Joliceur är en kanadensisk cidernestor med lång erfarenhet och åtskilliga prisbelönta cidrar under bältet. Hans bok har det utmärkta upplägget att börja med en grundkurs, för att sedan gräva ner sig i detaljer. Så den funkar bra såväl för nybörjaren som för den som vill fördjupa sig.

En av de främsta nya lärdomarna för mig var genomgången (s. 173-) av det som på engelska kallas "sugar-free dry extrakt" (SFDE), d.v.s. olika substanser utöver kolhydrater som höjer SG. Dessa är främst syror, tanniner och pektiner. SFDE kan utgöra så mycket som 10-15 SG-punkter, och det är förklaringen till att även den torraste cider sällan hamnar under FG 0,995.

En sak som jag fick bekräftat, är att skälet till att man vill ha en långsam jäsning är att då drivs inte lika mycket volatila aromer ut genom jäsröret. Tidigare hade jag mest stött på förklaringar av typen "jästen äter äpplesmaker" och liknande, vilket jag tyckte var helt värdelöst.

Ett påstående som kändes något tveksamt är att (s. 239) stallighet kommer från mjölksyrabakterier. Helt grundlöst däremot är att glukos skulle ge finare bubblor än sackaros (s. 8). Om jag ska lyfta ännu en tveksamhet så är det författarens fäbless för champagnejäst. Men på det hela taget är detta en ganska pålitlig och väl genomarbetad bok.

Ciderboken

Magnus Vasilis och Peter Eronsson har just kommit ut med en andra upplaga av sin ciderbok, som jag påpassligt nu ser till att få med en recension av. Jag ska direkt tillägga att jag är väl bekant med båda författarna, och således inte kan betraktas som helt neutral. Lyckligtvis hamnade jag inte i sitsen att behöva skriva något överväldigande negativt om mina vänners bok. Detta är nämligen ett utmärkt komplement till de två engelskspråkiga böckerna ovan.

Det är inte bara språket som skiljer sig åt. Denna bok är även tunnare såväl fysiskt som faktamässigt. Den gräver inte ner sig i detaljer lika mycket som ovanstående böcker, och i synnerhet går den inte in på själva odlingsaspekten. Men den ger en gedigen introduktion till cidermakning för en nybörjare, och det utan att sprida myter om vare sig jäsning eller om pelliklar.

Ska jag invända mot något för att slippa framstå som kompisnepotistisk så är det boken har vissa inslag av ciderbryggning. Dels finns det avsnitt om muststabilisering som presenterar pastörisering och svavling som likvärdiga alternativ utan att specificera om det gäller för must som ska jäsas till cider eller ej. Vidare lobbas det för jästnäring vilket är vanligt bland hembryggare, medan det hos t.ex. Joliceur snarast framställs som något negativt. Som ett sista exempel så framhävs fenoler flera gånger som ett potentiellt jästrelaterat problem, medan det avsevärt vanligare problemet etylacetat ej nämns alls.

Sammanfattning

För den som funderar på ett bokinköp för att lära sig om cidermakning så rekommenderar jag Ciderboken för den som vill ha en koncis och lättläst introduktion på svenska. För fördjupning - i synnerhet vad gäller odlingsaspekten - så väljer man Craft cider making eller The new cidermakers handbook, där den förstnämnda är lite kompaktare men samtidigt saknar några element hos den sistnämnda. Om man gillar naturviner och koncept som "äkta vara" eller "naturligt" kan Ciderrevolution vara en potentiell inspirationskälla.

Om avancerade bryggböcker

Jag har tidigare klumprecenserat grundläggande respektive vidareutvecklande bryggböcker baserat på vad som står i min bokhylla. Kvar är avancerade bryggböcker vilket jag har skjutit på för att helt enkelt hinna läsa igenom några fler. Men detta har gått långsamt, och till slut får jag ändå ta och skriva ner om det jag har läst och fylla på med fler allt eftersom. Framförallt ser jag fram emot Scott Janish bok om humle.

Malt, humle, jäst och vatten

Detta är egentligen en serie av böcker, men jag har redan recenserat dem i klump. Det är gränsfall om dessa böcker tillhör kategorin "avancerade"; de har inte riktigt samma djup som övriga böcker här,  men de känns samtidigt lite tyngre än i kategorin "vidareutvecklande". Detta är böcker som man kan återkomma till många gånger, framförallt vatten- och jästboken. När det gäller humle så tror jag dock att ovan nämnda bok av Scott Janish kommer slå Hops på fingrarna.

Principles of Brewing Science - G. Fix

När jag var doktorand i tillämpad matematik på 90-talet tillbringade jag 4 terminer på University of South Carolina i Columbia. Jag pysslade med något som kallas wavelets, och ett välkänt namn i detta fält var George Fix som hade en professur på Clemson-universitetet i samma delstat. George Fix var utöver matematiker även hembryggare och har publicerat en hel del bryggvetenskapliga artiklar, ofta tillsammans med sin fru Laurie.

Nämnda bok är en exposé över den bryggvetenskapliga litteraturen, och täcker in det mesta som är värt att veta. Boken är skriven på den för matematiker så typiska koncisa stilen, där man ofta får fylla i detaljerna själv. För vissa delar funkar det bra, andra passager blir ganska svårbegripliga emellanåt. Särskilt kapitlet om jäsning är svårläst, och dessutom är den mikrobiologiska nomenklaturen föråldrad. Här finns också en tveksamhet om jäsningens faser som kan tolkas som den gamla myten att jästen först förökar sig och därefter jäser.

När vi ändå är inne på faktakorrekthet så är modellen för temperaturberoendet hos halveringstiden för reaktionen SMM -> DMS felaktig. I övrigt känner jag inte till några större felaktigheter, och på det stora hela bedömer jag boken som högst vederhäftig. Det finns gott om referenser om man vill gräva ner sig ytterligare.

Dock har denna bok några år på nacken och skulle behöva en uppdatering. Tyvärr finns G. Fix inte längre bland oss, så vi får hoppas att någon annan kan ta över stafettpinnen och skriva en liknande men uppdaterad bok. För det finns verkligen en nisch för en sådan här bok.

Technology brewing and malting - W. Kuntze

Denna tegelsten till referensverk klockar in på knappa 1000 sidor med dubbla kolumner. Det är således ingen bok man läser från pärm till pärm, men man kan hoppa in och djupstudera valfritt ämne på en detaljnivå som kan vara lite omtumlande. Den är inriktad mot professionella bryggare, och många av sidorna ägnas åt bryggeriutrustning och tekniken kring detta.

Jag har givetvis inte hunnit plöja igenom hela boken. Tvärtom har jag hittills bara gjort nedslag i avsnitten om oxidering respektive jäsning. Här finns mycket matnyttigt att hämta och detaljer att nörda ner sig i. Strukturen är en smula rörig dock, där samma ämne kan återkommer på flera ställen med lite olika infallsvinklar. Faktamässigt verkar korrektheten vara hög, men jag tror inte man ska utgå ifrån att den är 100 %. Jag såg till exempel ett något tveksamt påstående att cirka 2 % av det jäsbara sockret används till respiration, vilket inte stämmer med vad jag läst annorstädes*.

Boken kostar en rejäl slant, men när man väl har kommit över ett exemplar så har man en rik källa till bryggkunskap att ösa från under många år. Den används som kurslitteratur på ett antal bryggeriutbildningar, så med lite tur kanske man kan få tag i ett begagnat exemplar för en lite lägre penning.

The New IPA - Scott Janish

Till slut fick jag såväl köpt som läst Scott Janish bok om humle, och det var väl värt väntan och mödan. Precis som förväntat så innehöll den betydligt mer substans och djup än Stan H:s bok. Framförallt ges en grundläggande genomgång om de olika ämnen som humlen bidrar med, såväl för beska, strävhet och arom. Frågan om huruvida de olika aromernas bidrag beroende på tidsapsekten belyses noga, i synnerhet skillnaden mellan hopstand/whirlpool och torrhumling. Och ja, det ger olika bidrag. Om något hade jag gärna önskat att "smakgivorna" - alltså de som kokar säg 10-20 minuter hade fått mer utrymme.

En del andra intressanta och ibland ganska överraskande aspekter presenteras också. Exempelvis dissekeras påståendet att torrhumling vid kalla temperaturer ger långsamt och dåligt utbyte. Spoiler alert: det går betydligt effektivare och snabbare än många tror, och är absolut en tänkbar metod i verktygslådan då oxidering motverkas. Apropå oxidering så hanteras detta mycket omfattande i boken, men det är inte bara av ondo; under lagring efter skörd, och även under kok, kan mikrooxidering faktiskt bidra med ämnen som har en postiv påverkan på aromen.

Boken är "självpublicerad" med låg budget, och det märks på lite småtrist textlayout och avsaknad av bilder. Det enda som bryter av textsjoken är några tableller här och där. Ej heller finns det några lustigheter eller andra stilistiska grepp för att lätta upp läsningen. Personligen föredrar jag faktiskt detta med att lita på att materialet är intressant nog i sig självt. Oavsett vad man tycker om den saken är boken nästan ett måste att köpa för den som brygger mycket humletunga öl och vill fördjupa och förbättra sig.


* Och ur massbalanssynpunkt ter det sig helt orimligt också.

Om vidareutvecklande bryggböcker

Bild: Fabrikörn.

I ett tidigare inlägg gjorde jag kortrecensioner av ett antal grundläggande böcker om bryggning. Även om man följer min rekommendation och köper How to brew - som man kan lära sig nya saker av under lång tid - så är chansen stor att man inom kort kommer känna ett behov av att fördjupa sig. Kanske vill man lära sig mer om hur man brygger öl från en viss region, eller så söker man bara lite inspiration. Nedan kommer jag tipsa om några dylika böcker som alla står i min bokhylla. Naturligtvis finns det fler än dessa att tillgå som jag tvingas utelämna här, och de som oftast brukar omtalas är Brewing lager beer av Greg Noonan, Designing great beers av Ray Daniels samt Brewing classic styles av Jamil Zainasheff och John Palmer.

Generellt håller dessa böcker högre kvalitet än nybörjarböckerna, det verkar som att de sistnämnda har en viss tendens att dra till sig charlataner. En annan observation är att nästan samtliga är skrivna av amerikaner, och det blir således ett amerikanskt perspektiv och raster hela tiden, även när det handlar om klassiska europeiska öl.

Radical brewing

Detta är en bok som man främst köper för att låta sig inspireras. Visserligen innehåller den en helt okej genomgång av bryggprocessen och kunskapen därom, men den stora poängen är att vara en odyssé genom ölvärlden med alla dess olika tekniker och ölsorter. Såväl välkända klassiska som ganska udda öl behandlas, och ett helt kapitel ägnas åt frukt och kryddor i öl. Just kryddor är en av bokens svagheter då författaren har en tydlig fäbless för detta så fort han ser minsta möjlighet. Rent faktamässigt är boken okej, men inte mer. Författaren lyckas relativt väl undvika några klassiska historiska myter om ipa och porter, men jag tror inte boken skulle bli Pattinson/Cornell-certifierad. Avsnittet om lambikbryggning tyckte jag faktamässigt och allmänt var rätt tveksamt. En väldigt irriterande sak med recepten är att alkoholhalten och OG/FG-siffrorna inte går ihop sig överhuvudtaget. Det spelar kanske mindre roll i praktiken, men det kan vara väldigt förvirrande. Men man får se boken som en inspirationskälla som sagt, och recepten som en utgångspunkt för eget laborerande. För egen del har jag bland annat haft det som utgångspunkt för en kotbüsser, och för ett antal brunportrar.

Classic beer styles series

Detta är egentligen en serie böcker, som var för sig behandlar en kategori av öl. Själv har jag altbier-, bock-,  kölsch-, porter- och weizenboken i min ägo. Upplägget på böckerna är snarlikt; lite inledande blaj, ett kapitel historia, ett kapitel med smakbeskrivningar och kanske lite beskrivning av autentiska miljöer att dricka ölen, därefter lite bryggtekniska genomgångar för malt/mäskning, humle/kok och jäsning. På slutet kommer lite receptförslag. Jag tycker generellt att dessa böcker är användbara om man ska ge sig på en typ av öl som kölsch eller altbier. Faktamässig korrekthet kan det vara sisådär med. Jag vet att Cornell, Pattinson m.f.l har kritiserat de historiska bitarna, framförallt för kölsch-, altbier- och porterboken. I synnerhet altbierboken är skriven av den välkänt opålitlige mytspridaren Horst Dornbusch. Trots det tyckte jag altbierboken var okej även om nödvändigheten av proteinrast överdrevs så att det nästan blev löjligt. Även om jag inte har några planer på att köpa fler böcker i serien så händer det fortfarande att jag får användning för dem. I synnerhet kölschboken återkommer jag till då och då av någon anledning.

Brew like a monk

Bland böckerna i detta inlägg är detta den jag har överlägset mest glädje av och återkommit till oftast, exempelvis för att kunna skriva dessa inlägg. Författaren Stan Hieronymos reste runt i Belgien och intervjuade massor med bryggare och andra kunniga för att sammanställa denna bok om belgisk bryggning (utöver suröl). Förutom att vara väldigt inspirerande så innehåller den väldigt mycket matnyttiga råd och tankar om att brygga belgiskt, samt receptskisser från massvis med bryggerier, insklusive samtliga (dåvarande) trappistbryggerier. Allt skrivet i en ledig stil som närmast liknar resereportagets. Man kanske inte ska ta alla uppgifterna från receptskisserna som 100 % korrekta, men å andra sidan känner jag inte till någon bättre fulltäckande källa. Denna bok är närmast ett måste om man seriöst vill brygga belgisk öl.

Brewing with wheat

Det här är ännu en bok av Stan H., denna gång i det på samma gång smala men breda ämnet veteöl. Alla kategorier av veteöl hanteras; belgiska witbier, bayerska weizen, moderna amerikanska wheat beer samt syrliga tyska veteöl som berliner weisse, gose och lichtenhainer. Stilen påminner mycket om den i Brew like a monk, men det känns inte som att författaren lyckas hålla ihop den röda tråden lika bra. En läsvärd bok är det ändock, med en del tankeväckande passager.

Farmhouse ales

Denna tillika smala bok fokuserar på öl som har sitt ursprung i belgiska och franska bondgårdsöl från 1800-talet, något som så småningom evolverat till det vi idag betecknar med bier de garde och saison. Boken utgår från historien och det gemensamma ursprunget men behandlar därefter dessa två kategorier öl separat. I båda fallen beskrivs några representativa bryggerier och deras öl, och några receptförslag ges. Det var ett tag sedan jag läste boken, men den gav ett vederhäftigt intryck då i alla fall. Kanhända kan vissa uppgifter i den ha kommit i nytt ljus genom ansträngningar från exempelvis denna bloggare. Men jag tycker ändå att det är en bra början för den som vill lära sig mer om dessa  öl.

Wild brews

Denna bok som till formatet är väldigt lik Brew like a monk och Farmhouse ales var länge den bästa boken om surölsbryggning. Jag skrev en recension i Hembryggaren för några år sedan där jag konstaterade att den håller en hög faktamässig nivå, även om det fanns någon enstaka felaktighet. En brist som den dock delar med många andra texter om surölsbryggning är att den missar den utmärkta metoden med bottensatser som källa för mikroorganismer. Denna bok skulle jag rekommendera utan förbehåll, om det inte vore för att nästa bok är ännu bättre. Möjligen kan den ses som ett komplement då den har mer fokus på belgiska suröl.

American sour beers

Författaren Michael Tonsmeire är mer känd under sin bloggpseudonym The Mad Fermentationist. Efter att framgångsrikt ha bloggat om fermentering i allmänhet och suröl i synnerhet släppte han den i nuläget mest heltäckande surölsboken*. Som namnet antyder så ligger fokus på amerikanska suröl, men belgiska och tyska dito behandlas också. En styrka är att den till skillnad från Wild brews behandlar Lacto-suröl. De amerikanska surölsbryggeriernas olika varianter på fermentering - vilket är något av en snårskog - beskrivs väldigt pedagogiskt.

Faktamässigt känns boken i stort sett gedigen, men en liten plump i protokollet är att den sprider myten om 100 % Lacto-öl. En del av kunskapen som levereras får dessutom ses som lite inaktuell då forskningen kring avsiktlig användning av Brettanomyces och andra mer ovanliga mikroorganismer i öl har formligen exploderat sedan denna bok gavs ut. En bra resurs för att hålla sig a jour med utvecklingen är Milk the funk-wikin.

Jag rekommenderar ändå att införskaffa American sour beers, då den ger en bra överblick över området, och kanske är lite enklare att börja med i stället för att gå rakt på MLF-wikin. Den ger i stort sett bra riktlinjer och råd för hur man ska brygga suröl och Brettöl. Jag har dock två anmärkningar som kan vara värda att ta upp. Även om den beskriver metoden med att använda bottensatser från kommersiella suröl som ett gångbart val, så propsas det ändå på att man ska komplettera med köpta blandkulturer. Motivet är det klyschiga "för större komplexitet", vilket jag tycker är nonsens. Det är bara bortkastade pengar. Det andra tveksamma rådet är att det behövs en rejäl giva Saccharomyces för att brygga suröl. Med tanke på hur lite jäst som förekommer i en lambikjäsning så känns det märkligt att hävda detta, och det hänger nog ihop med amerikanska bryggares allmäna fixering på stora jästgivor.

IPA - brewing techniques, recipes and the evolution of india pale ale

Denna bok tar som den långa titeln indikerar upp ipans utveckling från 1700-talet till nutid, samt bryggtekniker och recept. Längs vägen offras några myter, såväl historiska som bryggtekniska. Den känns faktamässigt gedigen och ger vettiga råd och tips om hur man brygger ipor. I och med att den gavs ut 2012 så har den förstås missat utvecklingen mot extremt grumliga ipor med låg beska och mycket vete och havre i maltnotan. Men det ser jag inte som något större problem då detta knappast påverkar bryggtekniken i någon större utsträckning. Även om det inte är en bok som jag har återvänt till (förmodligen för att jag så sällan brygger ipa) så skulle jag ändå ge den en rekommendation. I synnerhet dagens inbitna neipa-hembryggare skulle med fördel läsa den för att vidga sina vyer.

* Lustigt nog behandlar American sour beers 100 % Brett-öl, medan Wild brews inte gör det.

Om grundläggande bryggböcker

Foto: Fabrikörn.

Under årens lopp har jag samlat på mig en ansenlig mängd bryggböcker i bokhyllan. Jag är således en smula gammeldags person som tycker att böcker är det bästa sättet att lära sig saker, inte poddar eller internetforum även om de sistnämnda kan vara nyttiga komplement. I några kommande blogginlägg ämnar jag kortrecensera dessa böcker. För att få det hela hanterbart tänker jag dela upp böckerna i tre kategorier: grundläggande böcker, fortsättningsböcker och avancerade böcker. Jag börjar således med grundläggande böcker. Dessa diskuteras ganska ofta på hembryggarfora så det passar bra att få göra min sammanfattning av dessa först.

En grundläggande bok om ölbryggning bör enligt min mening ha ett par egenskaper. Det viktigaste är att den innehåller en komplett beskrivning av bryggprocessen som inte kräver några mer förkunskaper än vanlig grundskola. Helst ska den beskriva de olika alternativ som finns för en nybörjare: extraktbryggning, BIAB och hink-i-hink (eller liknande). Den ska inte enbart vara metodbeskrivande, utan en viss teoretisk förståelse bör förmedlas. Annars kan man lika gärna läsa någon av de många bloggar som beskriver bryggprocessen på ett kortfattat sätt. Recept är ofta efterfrågat av nybörjare så det är en fördel om det finns en uppsättning sådana, gärna relativt enkla men samtidigt med viss bredd. Faktamässig korrekthet är förstås också viktigt även om en del faktafel är mer problematiska än andra.

Nedan kommer jag kortfattat recensera de grundläggande bryggböcker som jag är bekant med i någon slags stigande kvalitetsordning. De som är skrivna på eller översatta till svenska har till förvirring likartade namn. Ingen av nedanstående böcker behövde jag lägga mina surt förvärrade slantar på för att kunna läsa, och jag tackar Jan Gnoff Berglund för lånet av Brygg ditt eget öl och Brygg öl, Peter Eronsson för det signerade exemplaret av Brygg ditt öl hemma samt SHBF och Hembryggarens redaktion för recensionsexemplaret av How to brew.

Öl: brygg ditt eget (Dave Law & Beshley Grimes)

Denna bok som i det engelska originalet heter Homebrew Handbook kom redan 2013, men dök nyligen upp i svensk översättning. Författarna verkar vara pubägare, hembryggare, hemmaodlare och allmänt DIY:are. Jag har inte läst hela boken utan fått nöja mig med ett smakprov. Men baserat på dessa första 15 sidor, blogginlägg, samt diverse foruminlägg är min preliminära bedämning att det är den klart sämsta boken i denna lista. Den verkar försöka vara så där töntigt BrewDog-punkig med tillhörande layout, och språket ger nästan intrycket att författarna var fulla eller påtända när de skrev. Det verkar vimla av faktafel och besynnerligheter, i synnerhet olika mängdfel i själva receptdelen. Köp absolut inte denna bok är min uppmaning.

Brygg ditt eget öl (Greg Hughes)

Detta är ännu en översatt bok, denna gång från originaltiteln Home Brew Beer. Författaren verkar vara en ledande figur inom brittisk hembryggning och driver bland annat sajten BrewUK vilket innefattar en online-butik. Trots dessa meriter är boken bitvis riktigt dålig. Framförallt vimlar det av felaktigheter, förvirrade avsnitt och dåliga råd. Exempelvis torgförs den felaktiga uppfattningen att vattnets pH är viktigt vilket säkert kan förklara att denna missuppfattning har fått tydlig spridning bland svenska hembryggare. Boken verkar tyvärr ha blivit en riktig storsäljare inom denna grupp nämligen. Men visst, den är lättläst och man kan snabbt komma igång och brygga hyfsade öl efter att ha läst den.

Boken innehåller drygt 100 recept, vilket säkert tilltalar många nybörjare. Recepten är enkla även om jäsningsinformationen är otydlig. Många recept är vettiga men vissa är samtidigt ganska konstiga. En extremt konstig grej är att dubbel-ipan anses kräva totalt 11 veckor jäsning/lagring, medan en kriek klarar sig på 6 veckor. Jag tycker nog att man som nybörjare är mer betjänt av att ta del av någon av alla recept och komma igång-beskrivningar som finns gratis att tillgå på nätet än att punga ut cirka 200 kr på denna högst mediokra bok.

Brygg öl (Henok Fentie & Karl Grandin)

Här har radarparet bakom Omnipollo lämnat sitt bidrag till hembryggningslitteraturen. Boken är skriven med ett väldigt personligt tilltal i jagform. Ibland är det lite läge för skämskudde som exempelvis för formuleringen "Att koka vört är bland det roligaste som finns". Även om den inte är späckad med fel och tveksamheter som Greg Hughes bok så finns det ett gäng dylika, bland annat ett förvirrat resonemang kring mäsktemperatur och mäsktjocklek, samt det förvillande begreppet sekundärjäsning. Boken sprider även den irriterande hembryggardogmen om att man ska jäsa i minst 3 veckor (och lika länge i flaska).

Ett större problem är all information om bryggningen som inte finns med. Boken är helt enkelt väldigt tunn såväl fysiskt som faktamässigt. Därför ser jag inte heller någon anledning att köpa den för att lära sig brygga öl. Däremot kan receptdelen vara av intresse för Omnipollo-fantaster, så jag håller den högre än Greg Huhges bok.

Ölbryggarboken - Brygg ditt öl hemma (Peter Eronsson)

Här får jag börja med att lägga in en liten jävsförklaring. Jag känner Peter och vi bor bara ett hundratal meter från varandra i Bagaregården i Göteborg. Jag hjälpte även till med korrekturläsning inför andra utgåvan av hans hembryggningsbok. Jag har dock inga ekonomiska intressen i boken. Med det sagt så tycker jag detta är en trevlig nybörjarbok med en lämplig kunskapsnivå. Språket är ledigt men på en seriösare nivå än i Brygg öl. Framför allt är språket mer korrekt utan onödiga anglicismer och versaler.

Rent bryggtekniskt är den betydligt mer ambitiös och seriös än ovanstående böcker, och en klar fördel är att den har med den numera ganska vanliga biab-metoden. En del felaktigheter kvarstår, exempelvis missförståndet kring vattnets pH, samt det emellanåt dåliga rådet att förkultur kan ersättas med mer jäst. Receptdelen känns mer gedigen än hos Greg Hughes och mer varierad än Omnipollos bok. En randanmärkning är att recepten är en aning svårlästa rent layoutmässigt på grund av delvis orange text mot grå bakgrund.

Sammantaget är detta den enda av de svenskspråkiga böckerna som håller måttet fullt ut som en prisvärd och gedigen nybörjarbok som jag ser det.

How to brew (John Palmer)

Slutligen har vi kommit till den överlägset bästa och mest ambitiösa hembryggarboken. Den senaste och fjärde utgåvan klockar in på knappt 600 sidor och har flera nya kapitel, bland annat ett om surölsbryggning. Vattenbehandling behandlas såväl mer utförligt som begripligt och strukturerat. Kapitlet om jäsning är fantastiskt bra. I synnerhet har det en väldigt tydlig modern syn på underjäsning vs. överjäsning och kallagring vs. varmlagring, ett ämne som annars är fullt med missförstånd och mystifierande. Jag gillar även att författaren trycker hårt på att öl är en färskvara som endast i undantagsfall vinner på lagring.

Några tveksamheter och felaktigheter finns dock. Dels utelämnar författaren oxidering i sin lista på de viktigaste fem faktorerna till förmån för koket, en väldigt märklig felprioritering. Oxidering får följaktligen en högst undanskymd roll i boken vilket måste anses vara dess största brist. En del rena faktafel upptäckte jag också, och mest prominenta är att författaren vid ett tillfälle rör ihop skenbar och faktisk utjäsning och vid ett annat tillfälle snurrar till det om heterolaktiska mjölksyrabakterier. Han lyckas också hitta på ett nytt sätt att missförstå p-värden i samband med en diskussion av ett av Brulosophys experiment. Trots uppenbar bekantskap med dessa experiment finns det en genomgående tendens att överdriva vikten av enskilda faktorer som jästemperatur eller jästmängd.

Men på det hela taget är det en gedigen faktaspäckad och pedagogisk presentation av den samlade hembryggningskunskapen. Även receptdelen på slutet har uppdaterats och moderniserats, och det är egentligen bara de onödigt krångliga belgiska recepten jag har lite invändningar emot.

Slutsats

För att sammanfatta denna genomgång att hembryggarböcker så tycker jag How to brew är det främsta alternativet för nybörjare om man behärskar engelska ordentligt. Man bör även ha en viss vana att inte läsa en dylik bok från pärm till pärm då helmaltsbryggning introduceras ganska sent i boken och man förväntas starta med extraktbryggning. Men kan man hantera detta har man såväl en bra introduktion för att komma igång samt rikligt med fördjupningar för att förkovra sig allteftersom. Om man i stället vill ha en mer lättsmält nybörjarbok på svenska är Brygg ditt öl hemma det klart bästa alternativet.

Tillägg 2018-04-08: Brygga öl (Gustav Lindh)

Ungefär samtidigt som det här inlägget författades annonserade bloggaren Gustav Lindh att han ämnade släppa en hembryggarbok som ansluter sig de övriga svenskspråkiga böckerna med till förvillning liknande namn. Även här har jag agerat korrekturläsare och kan därför inte betraktas som 100 % neutral i mitt omdöme nedan.

Kvalitetsmässigt så tillhör den definitivt den skara böcker som jag tycker är värda att köpa, och jag skulle vilja placera den någonstans mellan Eronssons och Palmers böcker. Bryggtekniskt har den mer tyngd än Brygg ditt öl hemma även om den sistnämnda har lite bredare grepp och utblick på öl i stort. Precis som How to brew kan Brygga öl fungera såväl som nybörjarbok som fortsättningsbok med en inledande beskrivning som hålls ganska enkel, medan senare delen av boken innehåller fördjupningar.

Faktamässigt håller den hög nivå, även om några tveksamheter kvarstår. Exempelvis sammanblandas sockerhalt och densitet vid definitionen av SG, och begreppen syresättning och oxidering rörs ihop  för att nämna ännu ett exempel. Inget av detta har dock någon större praktisk betydelse för att brygga bra öl, utan skapar i värsta fall en viss förvirring. Som övriga svenskspråkiga böcker håller den fast vid det förlegade och otydliga begreppet sekundärjäsning, till viss irritation för undertecknad givetvis.

Omvänt så finns det precis som How to brew ibland vissa överdrifter om enskilda parametrars betydelse, exempelvis mäsktemperaturen. Å andra sidan har den en lagom avslappnad inställning till jästmängd, och allmänt är råden och informationen kring jäsning gedigna.

Språkligt så ligger den snäppet efter Brygg ditt öl hemma, med ett något för personligt tilltal för min smak*. Där finns också några exempel på versalmissbruk, men på det stora hela är det välskrivet (och mycket bättre än Brygg öl förstås.) Layoutmässigt och estetiskt är det däremot den bästa boken bland de som diskuterats i detta inlägg.

Avslutningsvis så får man mycket och gedigen information för pengarna, och snyggt presenterat därtill.

* Tydligen ett krav/önskemål från förlaget enligt författaren.

Malt, humle, jäst och vatten

Under de senaste åren har förlaget Brewers Publications utgivit en serie med böcker som var för sig gräver ner sig i de fyra olika grundkomponenterna i modern öl. Det är ett ambitiöst projekt som bör applåderas, och även om ingen av böckerna är invändningsfri (vilket få böcker är) så utgör de ett självklart bidrag till varje hembryggare som önskar fördjupa sina kunskaper.

Nedan ges en sammanfattning av mina intryck av de olika böckerna i serien. Eftersom det är ett tag sedan jag läste de första böckerna blir det kanske inga regelrätta detaljerade recensioner i dessa fall. Ett genomgående intryck är att samtliga författare gärna pushar just den egna ingrediensens viktighet lite extra, och ibland blir det kanske nästan på löjets gräns. Samtliga lider också av den typiska amerikanska pratigheten, och de skulle utan större svårigheter kunna ha kortats ned med åtminstone en tredjedel utan behöva förlora något relevant.

Malt

Denna bok var kanske den jag uppskattade minst. Framför allt beror det på en något märklig disposition, där författaren väntar tills slutet av boken innan kornets fysiologiska uppbyggnad beskrivs ordentligt. Eftersom detta är kunskap som behövs genomgående i boken för att förklara mältningsprocessen m.m, måste detta ändå förklaras i små korta brottstycken här och där, med återkommande upprepningar.

Här finns också ett flagrant exempel på tendensen att vilja överdriva ämnets vikt när författaren gör en stor grej av att få bryggare kan räkna upp fler kornsorter än ena handens fingrar, medan man känner till tiotals olika humlesorter.

Ovanstående brister till trots är det ändå en hyfsat läsvärd bok med mycket användbar information, bland annat om maltsorter. Jag rekommenderar dock att man läser kapitlet om kornets uppbyggnad först.

Humle

Denna bok, vars fullständiga titel är det lätt poetiska "For the love of hops", är skriven av Stan Hieronymus med sin speciella stil från "Brew like a monk" som närmast drar åt resereportagets. Medan denna stil bidrar till läsupplevelsen i den sistnämnda boken, är den lite mer problematisk här. Det blir lite väl mycket "bryggare X säger si, men å andra sidan säger bryggare Y så", när jag hellre hade sett ett mer strikt fokus på att redovisa det vetenskapliga kunskapsläget.

Jag saknar också ett försök att reda ut skillnaden mellan olika givor och kopplingen till humleämnenas volatilitet. Vissa intressanta resultat redovisas dock, i synnerhet om hur tydligt annorlunda humlegivor vid kokslut och under whirlpool bidrar till humlearomen jämfört med torrhumling. Sammantaget är det en läsvärd bok med mycket matnyttig information om vår favoritplanta inom familjen hampväxter.

Vatten

Detta är den sista boken i serien, och jag precis läst ut den. Det är onekligen den mest tekniskt invecklade av böckerna i serien. Även om jag medger att jag nog måste läsa om vissa avsnitt en gång till med ännu större koncentration, vill jag ändå påstå att den är välskriven och välstrukturerad. För den som är helt ny i ämnet kan den nog kännas väl tung dock, och det kan vara bra att ta del av en lite mer översiktlig beskrivning först, varför inte denna?

Förutom ingående och tekniska beskrivningar om vattenkemi, pH och vilka faktorer i vattnet och malten som påverkar mäskens pH, så innehåller den även en intressant genomgång om vilka geologiska faktorer som orsakar vattnets mineralsammansättning. Påståendet "mjukt berg ger hårt vatten och tvärtom" är en ganska rejäl förenkling.

Slutligen innehåller boken även en del praktiska råd till hur man vattenbehandlar beroende på vatten- och öltyp. Även om jag personligen föredrar att testa sig fram, så tycker jag detta kapitel var väldigt välskrivet och pedagogiskt, och känns betydligt vettigare än färdiga bryggprogram eller pH-stabilisatorer.

Jäst

Sist ut har turen kommit till den första boken i serien. Det är också den som jag har återkommit till flest gånger och haft mest användning för. Den är gediget skriven och relativt välstrukturerad, även om jag känner att den mer tekniska beskrivningen av jäsningens faser och olika "pathways" kunde ha varit klarare.

Annars är fokus mest på att ge praktiska råd om hur man ska hantera jäst och jäsning. Tyvärr tycker jag författarna emellanåt ägnar sig mer åt att predika och förmana än att förklara. Exempelvis när man avfärdar metoden att hälla ny vört rakt på jästkakan utan vidare motivering än att det är "bad practice". Eller när man propsar på att återfukta torrjäst och insinuerar att de som inte gör så har dålig koll på renligheten. Trots dessa mindre bottennapp är det i sin helhet en mycket bra och användbar bok.

Outhärdligt om nonsens

Nu ska det sågas!

Max Bahnson är en argentinsk-tjeckisk översättare som driver (den engelskspråkiga) ölbloggen Pivní Filosof. Förutom att bevaka den tjeckiska ölscenen med bravur, så ägnar han även viss bandbredd åt att kritisera vad han uppfattar som nonsens inom hantverksölssvängen, eller Craft Beer alternativt Craft öl som det heter på engelska respektive svengelska. Jag delar uppfattningen att det finns en massa sådant nonsens. Exempelvis försöken från bland annat BrewDog att definera ett hantverksölsskrå med speciella regler. Eller den elitism, hajp och personkult som exemplifieras av detta inlägg, där Max själv för övrigt ger bra svar på tal i kommentarerna.

Därför var det med viss förväntan jag började läsa boken The unbearable nonsense of craft beer som han har skrivit tillsammans med sin vapendragare Alan McLeod, mannen bakom A Good Beer Blog. Tyvärr kom mina förhoppningar rejält på skam; det är en av de tröttsammaste och tjatigaste böcker jag har läst. Boken är uppbyggd i nio "akter", och varje akt går ut på att författarna sitter och tjattrar i någon fiktiv pubmiljö eller liknande. Ibland passerar kända ölpersonligheter förbi och fäller eventuellt någon kommentar.

Måhända hade någon eller några av konversationerna varit intressant och roligt att ta del av irl på en brittisk pub med några pint innanför västen. Men som läst text så blir det, tja outhärdligt faktiskt. Jag orkade mig med möda igenom de tre första akterna innan jag tröttnade. Därför kommer detta inte bli någon fullödig recension; jag har bara läst tredjedel av boken och av det jag läst har jag inte lagt så mycket detaljer på minnet. Ett par fyndiga yttranden fanns det förvisso bland allt tröttsamt pladder, jag kan dock tyvärr inte ge några exempel direkt ur minnet.

Det fanns i mitt tycke även en del rent nonsens också. Ett exempel kan jag faktiskt ge som jag dessutom tänkte breda ut mig lite kring. I akt 2 "style nonsense" om öltyper gisslar man - delvis med all rätt - den överdrivna fixeringen vid stiltyper. En specifik aspekt man gisslar är uppfattningen om att de nya hantverksbryggerierna har varit uppfinningsrika vad det gäller att skapa helt nya ölstilar. Förvisso är inget nytt under solen, och det enda som är genuint helt nytt som jag erinrar mig på rak arm är rena Brett-öl, samt i viss mån även framtagandet och användandet av den nya typen av humle med dominerande fruktiga aromer. Men det bli ändå lite fånigt och missunnsamt när man slänger sig med uttryck som att "dubbel-ipa är inget nytt, det har gjorts starka och välhumlade öl tidigare". Eller "svart-ipa är bara en välhumlad porter". Båda uttrycken fritt ur minnet ska tilläggas.

Just det sistnämnda är ett generellt fenomen som jag även har sett inom mitt eget yrkesområde; tillämpad matematik. Nya idéer avfärdas på ganska irrelevanta grunder genom att hävda att det "väsentligen är samma sak som X" eller "kan uttryckas i termer av Y". Ett konkret exempel som jag erinrar mig var på en konferens för ett tiotal år sedan inom digital bildbehandling där s.k. Level set-metoder avfärdades med att de kan uttryckas med avståndstransformer. Personen ifråga hade kanske inte helt överraskande en ganska kraftig vurm för just avståndstransformer.

Detta är ett väldigt småaktigt sätt att se på saken, förutom att det ofta är felaktigt. Även om nya idéer sällan är så värst revolutionerade så innebär de ofta antingen att man vidgar perspektivet och får en mer generell och allmängiltig vy, eller att man kanske hittar en ny infallsvinkel. Visst kan man se svart-ipa som en välhumlad porter, men för egen del tycker jag ändå det är tydligt att denna öltyp har inneburit ett nytt fokus; på samspelet mellan humle och rostade maltsorter. Att lägga till en massa humle till en bra porter behöver inte bli en bra svart-ipa, och en svart-ipa med humleexcessen borttagen blir sannolikt ingen bra porter.

För att avrunda så är detta alltså en bok jag skulle avråda från att köpa. Lyckligtvis köpte jag för första gången i mitt liv denna som en e-bok, och därmed kom jag undan med en förlust på endast 50-talet pekiner, utöver några tröttsamma timmar av stirrande på en datorskärm som jag aldrig får tillbaka.

Fabrikörn recenserar konkurrenter

Ett av de mest svårlösta problemen för en hembryggare är att göra slut på allt öl man brygger. Lösningen är förstås att ge bort flaskor till vänner och bekanta, och en hel del av detta hamnar naturligt nog hos andra hembryggare. Men det sistnämnda innebär också att man själv får en del tillbaka att prova, vilket hamnar i kategorin angenäma problem.

I detta inlägg tänkte jag recensera några sådana öl. Samtliga av dessa hembryggare är duktiga, och i flera fall prisbelönta, så ölen håller generellt sett hög klass. I de fall jag har något negativt att säga handlar det snarare om personliga smakpreferenser än bristande bryggskicklighet.

Jag presenterar dem inte i någon speciell ordning, med undantag av första ölet som jag sitter och läppjar på i skrivande stund, samt det sista som jag utser till vinnaren.

Ida & Peters baltiska porter:

Ida & Peter är relativt nya hembryggare, men har ändå en guldmedalj i Amylases Sensommarölträff 2010 som tung merit. Den här flaskan har blivit stående sedan i våras då jag fick den, men med tanke på öltypen så borde det inte vara något problem.

Baltisk Porter är en något luddig öltyp, men det är i alla fall en ganska stark porter som har sitt ursprung i nordöstra Europa, och i synnerhet baltstaterna samt Polen. Många exemplar från dessa länder är dels underjästa, dels har de inte så tydligt rostade toner som andra starka portrar. I många fall är de i princip en dubbelbock.

Den här versionen gissar jag är överjäst, men har ganska diskreta rostade toner av kaffe och choklad. Det är mer av bränt socker, sötlakrits, och en del röda bär. Kroppen är medelfyllig med måttlig kolsyra. Den är halvsöt med låg beska. En bra tolkning av denna ölstil.

Helsingborgs hembryggargilles W for Winter Warmer:

Helsingborgs hembryggargille (HBG2) är ett sjufaldigt gäng som brygger tillsammans, och de vann SHBF:s Höstölsträff 2011 (Folkets Val). De hade två representanter (Martin & Victoria) på plats på Amylases Vinterölsträff 2011, och jag fick då tillfället att snacka lite med dem samt utbyta lite hembrygder, bland annat deras Vintervärmare.

Till att börja med så hade flaskan en väldigt snygg etikett (se bilden ovan), något jag tycker bör uppmärksammas. Även upphälld är den väldigt snygg med en djupt mörkröd färg med medelstort beige skum.

Aromen är tydligt maltig med lätt rostade toner, aningen jordig, med vaga toner av krut och aska, samt en del gräsig och örtig humle.

Ganska torr med medelstor beska. God, men den hade enligt mig vunnit på aningen mer restsötma.

Gnoffs Sassafrasporter

Jan "Gnoff" Berglund är en mycket rutinerad hembryggare med såväl ett SM-guld (2010 i porter/stout-klassen) samt en vinst i Amylases Sommaröl (2006?) i meritlistan. Han kan nog ses som något av en porter- och stoutspecialist, även om han gör mycket annan bra öl också, oftast med låg eller måttlig alkoholstyrka. Min absoluta favorit bland de brygder jag har provat är nog hans plommon(pseudo)lambik, tätt följd av en modern lager med riwakahumle.

Han har en viss fäbless för kryddade öl som jag inte riktigt delar. Denna gång har han spetsat en porter med sassafras, vilket är vad som ger den karaktäristiska aromen till tuggummit Jenka. Till en början så är sassafrastonen hyfsat tillbakahållen men ganska snart tar den över mer och mer och blir helt klart för dominant för mig. Jag hade helt klart föredragit den okryddade portern som finns där i bakgrunden med sköna fruktiga och chokladiga toner.

Janne, Tomas & Magnus En Extra Grönsvart Stout

Janne Hall, Magnus Alström och Tomas Lundqvist är samtliga medlemmar av hembryggarkollektivet Draken som håller till i en källarlokal i Mölndal. De två sistnämnda har tillsammans med Rick Lindqvist (också Draken-medlem) vunnit åtskilliga medeljer i såväl SM som i Amylases ölträffar. Deras tyngsta merit är förstås den totala guldmedaljen i SM 2010 med Drakens DIPA. De specialiserar sig på öltyper såsom APA, IPA, DIPA och Imperial Stout med amerikansk humleprofil.

Till vinterölsträffen hade de dock gjort en lite mer klassik brittisk extra stout, d.v.s. en lite starkare stout på runt 6 %. De hamnade direkt till vänster om mig bland utställarna så jag fick en flaska av dem att ta med mig hem. Ölet är tänkt som någon slags hyllning till GAIS, men om det finns någon specifik koppling till fotbollslaget så har jag missat eller glömt den.

Ölet är som sig bör helt svart med ett kraftigt beige skum. Aromen består av kraftigt rostade toner av kaffe och mörk choklad. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska. Ett mycket välgjort öl, men jag måste nog säga att det här är en öltyp som jag inte riktigt går i gång på.

För mig okända bryggares Fra Via Til-klon

Den bästa ölen fick jag av bryggarna som stod direkt till höger om mig på vinterölsträffen. När jag tittar på resultatlistan och försöker utröna vilka de kan ha varit så har jag två kandidatöl, men jag avstår från att spekulera vilken av dessa det är.

Ett av deras öl var ett försök att efterapa Mikkeller Fra Via Til, vilket är en kryddad stark porter som görs inför varje jul i lite olika versioner. Jag fick en flaska som jag öppnade på julafton och parallellprovade med mitt inköpta "original".

Båda ölen är svarta, men klonen har ett ljusare och krämigare skum, jämfört med originalets mörkare och fluffigare.

Klonen är fruktig, chokladig, och med en skön kryddighet som smälter in väl. Originalet är lite fränare med toner av salmiak, krut, grön paprika och sparris. Kryddorna kan anas vagt i bakgrunden.

Klonen är halvsöt med tydlig men behaglig beska. Originalet är torrare, tunnare och beskare.

Jag tyckte klonen hade fångat mycket av karaktären i originalet, men ändå lyckats få den lite mer harmonisk och njutbar. Klonen vinner alltså klart. Att jag uppskattade den tydliga kryddigheten måste ses som ett mycket gott betyg. Bra jobbat!