Fabrikörn recenserar konkurrenter

Ett av de mest svårlösta problemen för en hembryggare är att göra slut på allt öl man brygger. Lösningen är förstås att ge bort flaskor till vänner och bekanta, och en hel del av detta hamnar naturligt nog hos andra hembryggare. Men det sistnämnda innebär också att man själv får en del tillbaka att prova, vilket hamnar i kategorin angenäma problem.

I detta inlägg tänkte jag recensera några sådana öl. Samtliga av dessa hembryggare är duktiga, och i flera fall prisbelönta, så ölen håller generellt sett hög klass. I de fall jag har något negativt att säga handlar det snarare om personliga smakpreferenser än bristande bryggskicklighet.

Jag presenterar dem inte i någon speciell ordning, med undantag av första ölet som jag sitter och läppjar på i skrivande stund, samt det sista som jag utser till vinnaren.

Ida & Peters baltiska porter:

Ida & Peter är relativt nya hembryggare, men har ändå en guldmedalj i Amylases Sensommarölträff 2010 som tung merit. Den här flaskan har blivit stående sedan i våras då jag fick den, men med tanke på öltypen så borde det inte vara något problem.

Baltisk Porter är en något luddig öltyp, men det är i alla fall en ganska stark porter som har sitt ursprung i nordöstra Europa, och i synnerhet baltstaterna samt Polen. Många exemplar från dessa länder är dels underjästa, dels har de inte så tydligt rostade toner som andra starka porter. I många fall är de i princip en dubbelbock.

Den här versionen gissar jag är överjäst, men har ganska diskreta rostade toner av kaffe och choklad. Det är mer av bränt socker, sötlakrits, och en del röda bär. Kroppen är medelfyllig med måttlig kolsyra. Den är halvsöt med låg beska. En bra tolkning av denna ölstil.

Helsingborgs hembryggargilles W for Winter Warmer:

Helsingborgs hembryggargille (HBG2) är ett sjufaldigt gäng som brygger tillsammans, och de vann SHBF:s Höstölsträff 2011 (Folkets Val). De hade två representanter (Martin & Victoria) på plats på Amylases Vinterölsträff 2011, och jag fick då tillfället att snacka lite med dem samt utbyta lite hembrygder, bland annat deras Vintervärmare.

Till att börja med så hade flaskan en väldigt snygg etikett (se bilden ovan), något jag tycker bör uppmärksammas. Även upphälld är den väldigt snygg med en djupt mörkröd färg med medelstort beige skum.

Aromen är tydligt maltig med lätt rostade toner, aningen jordig, med vaga toner av krut och aska, samt en del gräsig och örtig humle.

Ganska torr med medelstor beska. God, men den hade enligt mig vunnit på aningen mer restsötma.

Gnoffs Sassafrasporter

Jan "Gnoff" Berglund är en mycket rutinerad hembryggare med såväl ett SM-guld (2010 i porter/stout-klassen) samt en vinst i Amylases Sommaröl (2006?) i meritlistan. Han kan nog ses som något av en porter- och stoutspecialist, även om han gör mycket annan bra öl också, oftast med låg eller måttlig alkoholstyrka. Min absoluta favorit bland de brygder jag har provat är nog hans plommon(pseudo)lambic, tätt följd av en modern lager med riwakahumle.

Han har en viss fäbless för kryddade öl som jag inte riktigt delar. Denna gång har han spetsat en porter med sassafras, vilket är vad som ger den karaktäristiska aromen till tuggummit Jenka. Till en början så är sassafrastonen hyfsat tillbakahållen men ganska snart tar den över mer och mer och blir helt klart för dominant för mig. Jag hade helt klart föredragit den okryddade portern som finns där i bakgrunden med sköna fruktiga och chokladiga toner.

Janne, Tomas & Magnus En Extra Grönsvart Stout

Janne Hall, Magnus Alström och Tomas Lundqvist är samtliga medlemmar av hembryggarkollektivet Draken som håller till i en källarlokal i Mölndal. De två sistnämnda har tillsammans med Rick Lindqvist (också Draken-medlem) vunnit åtskilliga medeljer i såväl SM som i Amylases ölträffar. Deras tyngsta merit är förstås den totala guldmedaljen i SM 2010 med Drakens DIPA. De specialiserar sig på öltyper såsom APA, IPA, DIPA och Imperial Stout med amerikansk humleprofil.

Till vinterölsträffen hade de dock gjort en lite mer klassik brittisk extra stout, d.v.s. en lite starkare stout på runt 6 %. De hamnade direkt till vänster om mig bland utställarna så jag fick en flaska av dem att ta med mig hem. Ölet är tänkt som någon slags hyllning till GAIS, men om det finns någon specifik koppling till fotbollslaget så har jag missat eller glömt den.

Ölet är som sig bör helt svart med ett kraftigt beige skum. Aromen består av kraftigt rostade toner av kaffe och mörk choklad. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska. Ett mycket välgjort öl, men jag måste nog säga att det här är en öltyp som jag inte riktigt går i gång på.

För mig okända bryggares Fra Via Til-klon

Den bästa ölen fick jag av bryggarna som stod direkt till höger om mig på vinterölsträffen. När jag tittar på resultatlistan och försöker utröna vilka de kan ha varit så har jag två kandidatöl, men jag avstår från att spekulera vilken av dessa det är.

Ett av deras öl var ett försök att efterapa Mikkeller Fra Via Til, vilket är en kryddad stark porter som görs inför varje jul i lite olika versioner. Jag fick en flaska som jag öppnade på julafton och parallellprovade med mitt inköpta "original".

Båda ölen är svarta, men klonen har ett ljusare och krämigare skum, jämfört med originalets mörkare och fluffigare.

Klonen är fruktig, chokladig, och med en skön kryddighet som smälter in väl. Originalet är lite fränare med toner av salmiak, krut, grön paprika och sparris. Kryddorna kan anas vagt i bakgrunden.

Klonen är halvsöt med tydlig men behaglig beska. Originalet är torrare, tunnare och beskare.

Jag tyckte klonen hade fångat mycket av karaktären i originalet, men ändå lyckats få den lite mer harmonisk och njutbar. Klonen vinner alltså klart. Att jag uppskattade den tydliga kryddigheten måste ses som ett mycket gott betyg. Bra jobbat!