I boken "Brew like a monk" av Stan Hieronymus diskuteras i ett avsnitt skillnaden mellan belgiska och amerikanska bryggare vad avser maltkompositionen för mörkare belgiska öl. I genomsnitt använder den amerikanska bryggaren många fler maltsorter än sin belgiska kollega. Där den senare använder en ljus basmalt, och eventuellt en eller två specialmaltsorter (münchner-, biskvi-, aromatisk, karamell- o.s.v.) , så använder den förre ofta en hel cocktail av dessa specialmaltsorter för att få färg och komplexitet i ölet. Den belgiske bryggaren använder i stället mörkt socker för att få färg och djup i sitt öl.
Samma sak med kryddor; där den amerikanske bryggaren förhållandevis ofta slänger i kryddor så är detta mer sällsynt bland belgiska bryggare, med undantag för julölen förstås. Bland trappistbryggerierna är det bara Rochefort som kryddar sina öl, och då på en minst sagt diskret nivå.
Jag har nog tidigare varit inne på den amerikanska linjen och haft ganska komplicerade maltscheman för mina mörka belgiska öl. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tilltalas jag av den här enkelheten. Dels för att jag tycker att de bästa belgiska klosterölen sopar banan med sina amerikanska konkurrenter, framförallt med deras lite lättare och elegantare framtoning jämfört med de mer tunga och lite överlastade jänkarversionerna. Men enkelheten har även en poäng i sig, då det är lättare att justera sina recept för perfektion ju färre parametrar man har att bolla med.
Sedan en tid tillbaka kan man köpa belgisk kandisirap från Humlegården, så det blev en flaska sådan tillsammans med melass för att få färg och smak på min dubbel.
Data:
- Satsstorlek 21 l
- OG 1070
- FG 1015
- Abv 7,2 %
- IBU 25
- SRM 17 (djupt kopparröd)
- 5 kg pilsnermalt
- 500 g aromatisk malt
- 325 g kandisirap
- 300 g melass
Humle:
- 20 g savinskij golden i 80 minuter
- 20 g savinskij golding i 20 minuter
- 20 g saaz i 20 minuter
Jäst:
- vid 22 C i en vecka
- vid 20 C i två veckor
- vid 15 C i en vecka
- Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
- Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 7 g/l
Utseendet när jag häller upp första (nåja) flaskan är en liten besvikelse. Dels känns den mycket ljusare än de av bryggprogrammet utlovade SRM 17, dels är skummet en aning klent. Men utseendet är ju inte det viktigaste.
Aromen är lätt fruktig och karamellig med tydliga men inte påträngande tuggummifenoler och en hel del blommig humle.
Medelfyllig med måttlig kolsyra. Torr till halvtorr, tydlig men måttlig beska.
Ganska bra i slutändan. Färgen är inte mycket att göra åt, och spelar kanske inte så stor roll, men jag hoppas att den kommer få lite mer skum och kolsyra med tiden.
Fabrikörns vs. Westmalle dubbel:
Färgmysteriet gör sig åter påmint när de båda ölen hälls upp. Bredvid Westmalles mahognyton ter sig Fabrikörns nästan bärnstensfärgad. Den där kandisirapen måste ha varit mycket ljusare än vad jag matade in i mitt bryggprogram (SRM 120). Fabrikörns klena skum framträder även extra tydligt. Westmalle vinner klart på utseende.
På aromfronten är det dock jämnare. Båda har lätt karamelliga toner, och Fabrikörns blommiga humlighet och tuggummifenoler framträder tydligt, medan Westmalle har en del toner av jasmin.
Jag har alltid tänkt på Westmalle Dubbel som ett ganska sött öl, men här framträder det som väldigt torrt, trots att Fabrikörns på intet sätt är särskilt söt. Beskan är ungefär jämförbar, Fabrikörns är aningen fylligare, och Westmalle har lite mer kolsyra.
Så, vilken öl vinner då? Förutom utseendet så känns det som jämnt skägg även om ölen överlag är väldigt olika. Men just utseendet får fälla avgörandet denna gång till Westmalles fördel.
Fabrikörn - Omvärlden 15-16 såldes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar