onsdag 30 december 2020

Brygd #191: Engelsk-ipa

 

Det gäller att få det engelska ipa-uttalet rätt.

Den kanske mest undflyende ölstil som jag komma på är engelsk ipa. Och då menar jag inte det som en gång var originalet, utan det som i modern tid benämns som ipa bland vanliga engelska bryggerier. Läser man exempelvis SHBF:s typdefinition så framställs en bild av ett öl med tydliga karaktär av karamellmalt. Men det räcker att provsmaka några av de exempel som listas under definitionen så får man en helt annan bild.

De flesta är gyllengula till bärnstensfärgade utan någon som helst påtaglig karamellmaltsmak. Däremot har de ofta den typiska engelska djupa maltigheten från någon högkvalitativ pale ale-malt. Jag läste dock i någon artikel på nätet att den engelska ipan kunde ha mer karamellmalt för säg 30 år sedan eller mer, men att man sedan har anpassat sig efter nya ideal. Ibland kan också amerikansk humle ha smugit sig in, exempelvis sägs cascade vara en av humlesorterna i Marston's Empire. Bara för att spä på förvirringen så kan man på cask även hitta förmenta engelska ipor med låg alkoholhalt (~4 %) och ganska beskedlig beska. Och utan karamellmalt, gubevars.

Hur det nu än är med det så är det öl som Marstons Empire, Ridgeway IPA m.fl. som står som förebild. Så det blir ingen karamellmalt, men däremot lite högre ABV, hyfsad beska, och därtill en hel del humlearom. Jag fastnade för en kombination av east kent golding och fuggles, två personliga favoriter. På jästsidan blev det återbesök till WLP013 som jag var nöjd med senast. Dessutom lär det vara jästen som används till den utmärkta engelska ipan Worthington White Shield, bara en sådan sak.

Data:

  • Volym 24 l
  • OG 1,056
  • FG 1,012
  • ABV 6,0 %
  • SRM 7
  • IBU 50
Mäskning:
  • 5 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk laktol (80 %)
Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Kok:
  • 40 g magnum i 60 minuter
  • 20 g east kent golding i 20 minuter
  • 20 g fuggles i 20 minuter
  • 40 g east kent golding vid kokslutet
  • 40 g fuggles vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP013 (1 l förkultur)
  • vid 19 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 4 dagar
  • vid 5 C i 2 dagar
Övrigt:
  • Torrhumling med 40 g east kent golding
  • Torrhumling med 40 g fuggles
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Engelsk-ipa vs. Ocean Brittisk IPA:

Oceanbryggeriet är ett sådant där bryggeri som inte gör så mycket väsen av sig, men som år efter år pumpar ut kvalitetsöl. Framför allt är ölen fantastiska färska, helst ska man dricka dem direkt på bryggeriet eller på cask. På flaska kan det variera lite mer.

Deras vanliga ipa blandar amerikansk och brittisk humle, men sedan en tid tillbaka har de även en renodlad brittisk ipa, hädanefter förkortad OBIPA. OBIPA har till skillnad från den ordinarie ipan en del karamellmalt, men enbart brittiska humlesorter. Så jag föll ändå för denna som den bästa och mest relevanta motståndaren.

Utseendemässigt är det gyllengul vs. bärnsten, båda lätt disiga, och med likvärdigt skum (även om Engelsk-ipan hade aningen bättre skumstabilitet). Det blir dött lopp vad gäller utseendet.

Aromen skiljer desto mer. Fabrikörns har en tydligare humleton, medan OBIPA har en lätt kakig maltighet samt en smula smörighet. Just det sistnämnda är något som kan bli ganska tydligt med äldre flaskor, men här ligger det på en nivå sär det faktiskt kan ses som ett positivt bidrag om man är sån (vilket Fabrikörn är). Det blir en lätt övervikt för OBIPA tack vare den sköna maltigheten.

Båda ölen har likartad torrhet, kolsyra och en markerad avslutande beska. Två goda öl, men åter tvingas Fabrikörn se sig slagen med knapp marginal mot ett utmärkt öl. Med beaktande av senaste omgången är således ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 35-42.




onsdag 16 december 2020

Variationer på variationer på ett tema


Varierande variation.

För ett utfyllnadsinlägg så här i juletid övervägde jag ett tag att skriva ner lite tankar om julöl. Men ämnet var tämligen oinspirerande och inlägget riskerade bli ovanligt torftigt. I stället blir det ett inlägg inom kategorin "något helt annat" som renderade meta-rubriken ovan. Och i stället för att läsa om julöl kan man sätta sig med en julöl under ledigheten och lyssna på musiken som inlägget handlar om.

Många kompositörer har gett sig på uppgiften att skriva ett helt verk med variationer på något tema. Två av de mest välkända är nog Enigmavariationerna av Edward Elgar samt Rapsodi på ett tema av Paganini av Sergej Rachmaninov. Just Paganinis musik har gett upphov till ovanligt många dylika kompositioner. De två ovan nämnda verken kommer jag uppehålla mig lite extra kring. Förutom att de utgör fantastisk musik att njuta av i coronaisoleringen har de också några beröringspunkter som jag återkommer till. Men låt oss börja med det specifika.

Enigmavariationerna är ett renodlat orkesterverk som skrevs i slutet av 1800-talet, och som blev något av ett genombrott för den då unge kompositören. Det bygger på ett tema av Elgar själv som presenteras i inledningen. Därefter följer 14 variationer av detta tema som är kopplade till olika personer i Elgars bekantskapskrets och sägs spegla deras personligheter, sett ur Elgars ögon. Så är givetvis variationen (#1) tillägnad hans fru Alice smäktande vacker. Intressant nog är den i de flesta ögons vackraste variationen (#9) dedikerad till Elgars förläggare Augustus Jaeger. Vederbörandes efternamn betyder "jägare" på tyska, och den bibliske gestalten Nimrod sägs ha varit en "väldig jägare inför Herren". Således döpte Elgar denna variation till just "Nimrod", och det är med detta namn detta musikstycke har blivit vida känt. Mer om detta snart. Men först något om namnet på verket. Elgar lät förstå att han hade kodat in en musikalisk gåta i verket, troligen i själva temat. Mycken spekulation har genererats kring detta, och ingen slutgiltig lösning har kunnat fastslås. Men just i år har faktiskt den hittills kanske mest troligaste lösningen presenterats, något som det berättas om i ett avsnitt av podden Mästerverken.

Paganinivariationerna är ett verk för solopiano och orkester som jag betraktar som ett av mina favoritverk från Rachmaninov, tillsammans med Klockorna och kanske också Vespers. Det är elegantare och inte lika svulstigt som Rachmaninovs pianokonserter, i synnerhet den omhuldade tredje*. Ibland kan man se begreppet "vintage Rachmaninoff" om hans senare kompositioner, till vilka alltså Paganinivariationerna tillhör. Efter att ha lämnat Ryssland och den ryska revolutionen 1918 slog han sig ner i USA för att stanna där till sin död 1943. Där fick han försörja sig som dirigent och konsertpianist, vilket gjorde att han inte fick särskilt mycket tid över att komponera. Under trettiotalet ökade dock produktionen igen, och med ett delvis annorlunda tonspråk än tidigare. Paganinivariationerna är 24 stycken, vagt uppdelade i tre sektioner. Temat presenteras i stråkarna mellan den första och andravariationen, och sedan vänder och vrider Rachminoff på det i olika tempo på ett lekfullt sätt. I den mest berömda variationen, den artonde, vänder han temat "upp och ner", samt byter moll till dur. Denna variation är den som mest liknar hans tidigare senromantiska stil, och han lär ha sagt att han skrev den "för sin agents skull".

Så till de gemensamma nämnarna. De kretsar kring något jag har redan varit inne på. Nämligen att dessa verk - även om de regelbundet spelas i konserthallar - för den bredare publiken mest är kända via en av variationerna. Som redan har nämnts är det den nionde Enigmavariationen (Nimrod) samt den artonde Paganinivariationen. Båda dessa är lätta att ta till sig, och de fungerar bra som fristående stycken. De förekommer flitigt på olika samlingskompilationer typ "Classical Masterpieces". De dyker även upp som filmmusik. I "måndag hela veckan" får Bill Murrays rollfigur gott om tid på sig att lära sig en bearbetad version av den artonde Paganinivariationen, och originalversionen förekommer i "konståkningsscenen" i slutet av filmen Ronin. Vad Nimrodvariationen anbelangar vet jag inte om den förekommer i originalform, men filmmusikkompositören Hans Zimmer gjorde en bearbetad version till slutscenerna i Dunkirk; det låter lite som en mix av Elgar och Vangelis.

Vidare markerar båda ett tydligt avslut på en sektion; efter dessa variationer är det som att respektive verk tar en paus, för att sedan starta upp med ny energi och delvis ny karaktär. Dessutom har båda variationerna en väldigt snygg och sömlös övergång från föregående variationer. Den åttonde Enigmavariationerna slutar på ett G-dur-ackord där delar av stråkarna ligger kvar på ett G som blir starttonen på den nionde variationen i tonarten Eb. Den sjuttonde Paganinivariationerna består av en långsam sekvens lätt aviga brutna ackord i pianot som löses upp i ett sista Ab7 som landar i den artonde variationens välkända brutna Db-ackord. Även om båda dessa variationer som sagt fungerar utmärkt som fristående stycken, så tycker jag de lyfter när de avnjuts i sitt sammanhang, och i synnerhet när de föregås av den tidigare variationen.

Jag passar på att rekommendera lite inspelningar, trots att jag inte har lyssnat på särskilt många olika. För Enigmavariationerna knycker jag fräckt rekommendationen från podden Mästerverken vad gäller CD**. Liveinspelningar på video kan ofta ge ännu en dimension och då rekommenderar jag denna med Warzawas filharmoniker. För Paganinivariationerna rekommenderar jag en inspelning med pianisten Peter Jablonski och Vladimir Ashkenazy som dirigent, men det finns säkert flera bra inspelningar med den sistnämnda som pianist. För video tycker jag Anna Fedorova gör en fin tolkning även om jag tycker att hon stressar över den femtonde variationen som är något av en personlig favorit.

Slutligen kan man fundera på vilken öl man ska dricka till respektive verk. Man skulle kunna börja argumentera för att Elgar borde avnjutas tillsammans med brittisk öl, varför inte Fuller's Winter Brew eller någon annan säsongsöl. Och det är förstås inte fel, men jag skulle nog säga att man helt enkelt ska dricka vad som helst som man tycker är riktigt gott.

* Som också har fått ett avsnitt i podden Mästerverken.

** Under research till detta inlägg stötte jag även på denna inspelning. Den har en mitt tycke perfekt tolkning av Nimrod; den kan bli för seg men även spelas för snabbt, men här är tempot väl avvägt och dras föredömligt ner på slutet så att det så viktiga decrescendot får tillräckligt med tid. Även övergången mellan åttonde och nionde variationen görs väldigt snyggt.