söndag 12 juni 2022

Amylases sommarölsträff 2022

 

Bild: Christian Johansson.

I samband med bloggens tioårsjubileum annonserade jag om en kommande nerdragning av inläggsfrekvensen. Specifikt nämnde jag inlägg om hembryggningstävlingar som något som det skulle bli mer tunnsått med. Det sista regelbundna inlägget om en hembryggartävling blev om Amylases vinterölsträff 2019. Föga anade jag att det skulle bli den sista hembryggningstävlingen jag besökte på två år. Men vi vet ju alla vad som sedan hände.

Men nu är pandemin väsentligen över, och hembryggartävlingarna är tillbaka. Med undantag från Göteborgs-SM då, men där var det ju inte pandemin utan den epedemiska myndighetsaktivismen hos en viss tillståndsenhet som ställde till det. Faktum är att jag hade som plan att skriva ett blogginlägg om årets SM. För tanken var aldrig att hembryggningstävlingar skulle vara ett förbjudet ämne på bloggen. Snarare var det slentrianmässiga återkommande inlägg som skulle upphöra. Men om det finns något speciellt att skriva om så kan det få bli ett inlägg. Och SM i Göteborg tror jag hade blivit speciellt.

Likaså känns det som läge för att skriva ett inlägg om Amylases hembryggarträffar när de är tillbaka. Som antyddes ovan var det faktiskt en vinterölsträff 2021, dock med ett begränsat antal deltagare. När sommarölsträffen gick av stapeln under gårdagen var det dock fullt besöksantal igen. Och det mesta var som vanligt. Fast ändå inte. En del saker hade ändrats, och för de flesta hade ändringen nog börjar redan innan pandemin.

Något som har varit helt nytt efter pandemin är att eventet börjar klockan 15 i stället för 13, vilket jag välkomnar. Denna förändring är kopplat till själva lokalen som hyrs, Fräntorp Folkets Hus. Dock påbörjades insläppet redan minst en kvart innan då besökarna redan hade börjat anlända*.

En annan sak som nästan gjorde att träffen ställdes in var att det var få anmälda öl. Till slut blev det ändå 20 stycken, vilket ändå är klart lägre än de fyrtiotal som var vanligt när intresset var som högst. Kanske har det att göra med att intresset för hembryggning eventuellt har peakat. Det finns vissa andra signaler på det också. Flera av de regelbundna utställarna från 10-talet verkar ha lagt ner verksamheten, eller så har de bara tröttnat på själva tillställningen. Att prissummorna har gått ner kanske också kan vara en indikation.

Besöksintresset verkar ändå hållas uppe, och biljetterna säljer snabbt slut när de släpps. Men även här märker jag att vissa som man alltid brukade träffa tidigare inte längre dyker upp. Kanske får de inte tag på biljetter, men jag gissar också att intresset kan ha svalnat. 

Ölmässigt var det dock bra variation och hög kvalitet. Det var endast en acetaldehydbomb som jag kände mig nödgad att vaska. I övrigt var det glädjande med flera ickegrumsiga ipor som samtidigt hade moderna tropiska humlearomer. Vinnaren Simon Svensson hade en riktigt alkoholtung variant på 12 % som ändå höll fräschören uppe**. Ännu bättre var Sebastian Rutgerssons mer måttliga version på runt 7 %. Den förde lite tankarna tillbaka till High Nose Herr Hemlig som lite grand var "peak ipa" för mig.

Det var en hel del suröl, och själv bidrog jag med två stycken; Pseudogeuze 7 och Mosaik. Den förstnämnda var ämnad för SM 2020 (och sedemera 2022). Den sistnämnda var ämnad för sommarölsträffen 2020. Det var dock rätt meckigt och stressigt med två öl, något jag har noterat tidigare. Att jag ändå ställde upp med två öl var förstås på grund av att SM uteblev. Och tack vare pandemin har jag gott om suröl stående.

Men det var ett ständigt springande fram och tillbaka till kylskåpet i köket för att ställa in och ta ut flaskor. Dessutom ville jag förstås hinna gå runt och prova andras öl och provsmaka. Tyvärr lyckades jag förväxla mina öl så att besökare under den första halvan av tävlingen felaktigt trodde att de drack en geuze när de i själva verket drack en torrhumlad lambik och vice versa. Att ingen reagerade smakmässigt på detta är lite anmärknintgsvärt.

Lite relaterat till det så gick jag runt med min SNPA-klon och Bigfoot-klon och lät bekanta prova blint. Att den förstnämnda inte skulle vara helt lätt att gissa var förväntat. Men den andra var mer förvånande. Och i synnerhet att det ens var svårt att gissa vilket land det handlade om. Många gissade på en engelsk öl, och underskattade dessutom alkoholhalten ordentligt. Det illustrerar något jag har skrivit om tidigare; att de flesta helt enkelt underskattar hur svårt det är att känna igen smaker när man testar blint och inte bara kan fabulera.

Utöver egna öl var dessutom Brasse representerad. Vid fyllningen tog vi ut lite extra lambik, blandade med mörkt kandisocker och trycksatte kolsyra. Det blev en väl avväg blandning med en trevlig sötma som inte var kväljande. Kandisockret hade utöver sötman även bidragit med en fin kolaton. Det hela belönades med en silvermedalj.

Jag hoppas intresset att ställa ut håller i sig och helst ökar så att det blir fler träffar framöver. Dock kan det nog dröja innan jag skriver om det igen. Och det kommer nog dröja ett litet tag innan jag skriver nästa inlägg alls. Sommarölsträffen känns som en bra avslutning på...ja, nånting. Nu ska jag ägna mig åt annat ett tag. Vi ses efter sommaren.

* Ölnördar har en märklig fäbless för att komma tidigt, och gärna väl före utsatt tid.

** Dock tror jag den hade vunnit på att hamna under 10 %.

söndag 5 juni 2022

Ekfatet Brasse - nionde fyllningen

 


Årets Brasse-fyllning lyckades prickas in på en av de få fina dagarna under försommaren. Till skillnad från förra året så är jag lite mer på tå med ett att skriva ett blogginlägg redan dagen efter. Därför finns det inga riktiga provsmakningar än, utan det får jag återkomma till.

Fyllning:

Här var jag verkligen inte på tårna, utan det var en några veckor efter att jag hade tappat upp Storfot och äntligen ställt ner alla grejorna i källaren som jag insåg att det var min tur att brygga 20 liter i år. Jag var verkligen osugen på att dra upp alla grejorna och dra igång en full bryggning, så jag försökte pitcha idén att någon av de kommersiella bryggarna i gänget kunde brygga 100 l vört.

Dock fick jag inget gehör för detta. Så till slut valde jag att köpa 1,5 kg maltextrakt och 1 kg maltodextrin. Detta kokades utan humle med 10 l vatten, vilket sedan kyldes och hälldes i en jäshink tillsammans med ytterligare 10 l vatten samt några gram Safbrw F2. Enkelt och snabbt, och förmodligen inte avsevärt sämre vört än från en helmaltsbryggning. Dessutom har jag tidigare år kört med såväl grumlig mäskning som oxiderad humle, och jag gav dessutom bort 100 g oxiderad humle till en av de andra bryggningarna. I övrigt vet jag som vanligt inte så mycket om de övriga 90 liter som bryggdes.

Tömning:

I år blev faktiskt hela fyra produkter, med ungefärlig volym inom parantes

  • ren (32 l)
  • maskrosblommor (15 l)
  • aroniabär (30 l)
  • mörkt kandisocker (18 l)
Aroniabären tillsattes i samband med tömningen och behöver således dra 2-3 månader innan den delen kan flasktappas. Versionen med maskrosblommor fick dra i några dagar. Den smakade uppriktigt sagt inte så mycket av blommorna. Inte mig emot egentligen, men det var väl en kombination av för lite blommor och för kort kontakttid.

Kandisockerversionen blandades i ett trycksatt fat som ska stå kallt, kolsyras och serveras på Amylases Sommarölsträff nästa helg. Det är vår tolkning av Faro, men i stället stället för farinsocker användes alltså mörk kandisocker från bryggeributiken där vi hade ett presentkort att sätta sprätt på efter att ha fått brons på senaste vinterölsträffen.

Bedömning:

Den första att bedömas blev kandisockervarianten som gjorde viss succé på sommarölsträffen och blev trea. Jag var på det stora hela nöjd trots att det hälldes på lite mer öl i fatet än vad som var tänkt. Det var lagom sött med toner av karamell och kola. Väldigt gott, åtminstone i små klunkar.

Den rena korkades upp på midsommarafton och hade inte riktigt fått full kolsyra. Men det var ändå gott med en ganska tydlig men inte påträngande syra, fin fruktighet, samt en lätt ton från fatet. När jag dricker lite äldre årgångar är det tydligt hur fatet bidrar med allt mindre aromer med tiden. I slutet finns en diskret puff av THP tyvärr, men det lär försvinna om några månader.

Maskrosversionen har extremt subtila toner av örtighet från blombladen. Så diskreta att jag ens inte vågar säga med säkerhet att de finns där. Gott är det i alla fall. Någon gång får jag väl prova den parallellt mot den rena versionen.

Slutligen har vi aroniaversionen som det dröjde länge tills vi flasktappade. Mest på grund av lågt engagemang. Nu när jag äntligen provar första flaskan vräker höstregnet ner utanför. Färgen är underbart djupröd, och skummet stort och rosa. Full pott på utseendet. Aromen har tydliga drag av svarta vinbär, med en lite jordig ton. Syran är ganska markant, och där finns också en lätt strävhet. Väldigt gott och där finns en slags murrighet som ändå går ganska väl med årstiden.