I Manchester

Gammalt & nytt.

Fram till pandemin hade jag och en kompis som tradition att göra en långhelgstripp till någon Europeisk stad över midsommarhelgen. Vi var båda trötta på traditionellt midsommarfirande och såg det som en bra helg att resa på. Valet av destination styrdes mycket av tillgången på prisvärda direktflyg, men på något sätt blev det alltid ett ställe med intressant ölutbud.

Nu när pandemin äntligen är över och allt är tillbaks i något slags normalläge valde jag att återuppliva traditionen på egen hand. Jag hade en ambition att komma iväg till Dublin, men det fanns inga bra biljetter att få tag på. I stället hittade jag Ryanair-biljetter till Manchester för 500 kr, en stad som jag haft ögonen på ett tag.

Staden

Manchester är väl främst känt för två saker; textilindustrin och fotboll. Det sistnämnda ägnade jag ingen som helst uppmärksamhet. Vad gäller det förstnämnda besökte jag Science and Industry Museum som i stort sett enbart kretsade kring textilindustrin, samt vetenskapliga och tekniska framsteg kopplade till denna. Det var ett ganska litet museum, och tyvärr var det en ganska hög ljudnivå på grund av några skolklasser som gick runt och tjoade. Det var tydligt att man hade anpassat muséet för att få fler riktigt unga besökare, vilket förstås har en viktig poäng. Det var helt klart värt ett besök i alla fall, och det fanns dessutom några bra pubar i närheten. Vi återkommer snart till det ämnet.

Staden i sig var livlig och en smula kaotisk. Klassiska tegelbyggnader från industriperioden samsades med eleganta stenhus och en massa nybyggda moderna hus, ofta med en påfallande höjd. Och många nya var under uppförande. Det känns tydligt att staden befinner sig i en boom. Precis som många andra tidigare industristäder har den gått igenom en period av nedgång och kris under 60-talet och fram till Thatcheråren, för att från sent 80-tal och framåt ha fått ett uppsving. Samtidigt med all ny ståt och prakt fanns det också tydliga tecken på den nyfattigdom som börjat växa i England med uteliggare som sov på gatorna.

Ölscenen

De senaste åren har en stark modern ölkultur växt fram med Cloudwater i spetsen. Det fanns också gott om riktigt bra ölhak i staden, allt från klassiska cask-pubar till moderna kranar-i-väggen-barer. Och allt mittemellan. Som vanligt baserade jag mitt öldrickande efter Rate Beer Places. Och det visade sig vara ett bra val ty alla ställen med betyg över 80 som jag besökte var riktigt bra. Och av en slump hittade jag North Taproom som borde ha hamnat på listan, ty det var en schysst modern ölbar. I denna kategori var annars Beermoth toppstället. Även Cloudwaters taproom är väl värt ett besök förstås.

Mina största favoriter var annars ställen som Port Street Beer House, Cask och även Smithfield Market Tavern som kombinerade en handfull cask i ypperligt skick med lite modernare grejer, samt lite tyskt och belgiskt på fat. Visserligen är det i första hand cask jag är ute efter när jag besöker UK, men det är alltid trevligt att kunna varva med en schysst tysk lager eller en belgare emellanåt.

Vad gäller renodlade caskställen så var favoriten Marble Arch Inn. En klassisk, genuin pub med lokala stammisar och ett stort utbud på cask. Tyvärr serverades de sistnämnda dock för varmt för ett toppbetyg, men det är helt klart värt att ta sig norr om ringleden för att besöka detta ställe. I närheten ligger dessutom fler utmärka ställen, exempelvis ovan nämnda Smithfield och Cloudwaters taproom. I allmänhet är staden väldigt kompakt och jag såg inget behov av att använda andra kommunikationsmedel än apostlahästarna.

Mycken god öl hann rinna nerför strupen, och bäst var Kirkstall Brewery Black Band Porter som dracks på Port Street Beerhouse. Tänk er Fuller's London Porter fast ännu godare.

Mat

På Marble Arch Inn testade jag åter sunday roast, och ej heller denna gång blev jag särskilt övertygad. Den bruna maten helt enkelt. Jag föredrar nog fish & chips från det lokala köket. Fast brittisk-indisk mat måste nästan räknas in i det sistnämnda. Och det brukar vara utmärkt. Denna gång hittade jag Bundobust via RB-listan som var något så udda som en indisk vegetarisk restaurang kombinerat med bryggeritapprum. Ölen var bra, men framför allt maten gjorde stället väl värt ett besök.

Allra bäst var dock Rudy's Pizza Napolitana. Jag besökte först stället i närheten av Smithfield etc., men upptäckte senare att det även fanns ett ställe 200 meter från mitt hotell. Det sistnämnda såg dock mer fullbelagt ut. I övrigt kan nämnas att det försiggick en street food market i Picadilly Gardens runt lunch varje dag jag var där.

Slutord

Manchester är kanske inte ett klassiskt resmål i bemärkelsen att det finns en massa välkända historiska sevärdheter. Många åker nog dit för att kolla på fotboll. Men jag brukar uppskatta att tillbringa några dagar i de flesta städer genom att bara knalla runt och insupa atmosfären samt en och annan alkoholhaltig dryck. Och Manchester var inget undantag.

Om en sopig klyscha

 

Bloggtiteln ovan ska inte tolkas bokstavligt. Det är en ordlek kring yttrycket som i sitt engelska original heter garbage-in-garbage-out. På svenska blir det ofta skit in - skit ut. Det handlar alltså från början om datavetenskap och om att dåliga indata ger dåliga utdata. Men det har även spritt sig som en allmän klyscha, bland annat inom hembryggarvärlden där jag sett användas upprepade gånger, inklusive från seriösa personer. Som många klyschor har den ett korn av sanning i sig, eller till och med flera. Det är dock inte svårt att hitta på motexempel; hörde jag vattenreningsverk? Vad ölbryggning anbelangar är det huvudsakligen två sammanhang den brukar användas i, så låt mig kommentera dessa.

Dåliga ingredienser

Att klyschan i mångt och mycket skulle stämma i detta fall är kanske inte så kontroversiellt. Dåliga ingredienser som oxiderad malt eller humle ger i allmänhet en negativ smakpåverkan. Dock är det inte på förstone helt givet att det blir så. Man skulle kunna tänka sig att koket skulle driva bort negativa aromer. Och så kan det också vara delvis, tänkt till exempel på de långa lambik-koken där ett av skälen är att driva bort oönskade aromer från oxiderad humle.

Grumlig vört

Många bryggare ägnar en betydande insats åt att få så klar vört som möjligt. Såväl mellan mäskning ock kok (recirkulering) som mellan kok och jäsning (whirlpool, saftsil m.m.). För klarare vört ger givetvis klarare slutöl, inte sant? Detta är långt från självklart när man tänker efter lite noggrannare, något jag har gjort här. Sammanfattningsvis så är rätt mycket av det som fastnar i recirkuleringen och whirlpoolen/saftsilen ganska grova partiklar som i sig inte skulle påverka ölets klarhet utan hamna i botten på jäshinken.

Dock är det ändå möjligt att ansträngningar för att få en klarare vört kan löna sig. Dels kan även finare partiklar fastna i det filter som maltbädden utgör. Vilket i sig faktiskt är ett ännu ett motexempel. Det är också möjligt att visst "bös" kan ge extra tanniner i vörten om de får vara med i koket. Utöver att det kan ge ett negativt smakbidrag så kan tanniner reagera med proteiner och orsaka grumling. Jag har inte sett något som övertygande har visat att så är fallet. Men min huvudpoäng är att det inte är så självklart som uttrycket skit-in-skit-ut kan ge intryck av.