I Wien

 

"Man har alltid kallat mig en kulturfascist. Och här är jag nu i kulturens och fascismens hemstad - Wien!" - Itzhak Skenström

Jag har länge haft Wien på min hinklista över öldestinationer, och för all del destinationer i största allmänhet. Det har dock aldrig blivit av, men någon gång i våras satte jag mig ner och kollade på biljetter i september och hittade billiga sådana onsdag-måndag föregående helg. Med mig fick jag också en kollega från Brasse-kollektivet. 

Min tanke med tidpunkten var dels att få lite ledighet en dryg månad efter sommarsemesterns slut, samt att få lite skönt och milt höstväder. Det sistnämnda sket sig fullständigt då vi med stor precision lyckades pricka in stormen Boris. Som tur i oturen så råkade vi inte ut för några större problem. Men det är lite tråkigt med konstant regn i fyra dagar, i synnerhet för mig som gillar att bara spatsera runt i städer och se mig omkring, med lite depåstopp på kaféer och barer. Nu fick vi planera in mer inomhusaktiviteter, och varje gång man skulle lämna ett ställe fick man noga planera vart man skulle härnäst. Och helst memorera vägen då man inte vill fippla med mobilen med den paraplyfria handen halvvägs till nästa skyddsrum.

Staden

På grund av Boris kunde vi alltså inte se oss omkring på samma sätt som jag hade hoppats. Men det jag såg var ändå mestadels vackert och ganska imponerande med många imposanta nyklassicistiska byggnader. Bäst tyckte jag om museiområdet och Hofburg. 

Just muséer var en bra regnaktivitet, och det blev hela tre museibesök; moderna konstmuséet, det mer klassiska konstmuséet samt världsmuséet där vi besökte utställningar om medeltida vapen och rustningar, samt historiska instrument. Dessutom blev det ett konsertbesök på klassiska Musikverein. Där framfördes det ganska ovanliga mastodontverket Gurrelieder av Arnold Schönberg.

På måndagen hade vi en halvdag innan hemflyget, och då regnet verkade ha lättat så drog vi till den gigantiska centralkyrkogården för att spana in Beethovens grav (bland annat). Men lagom till vi började närma oss så tilltog regnet igen, och efter förrättat värv tog vi skydd på kyrkogårdens kafé för en apfelstrudel.

Vin

Efter glykolskandalen på 80-talet har Österrikiskt vin återhämtat sig fint och åtnjuter välförtjänt respekt. Utöver välkända druvor som chardonnay, pinot noir och framför allt riesling odlar man även en del inhemska druvor som grüner veltliner, zweigelt och welschriesling. På torsdagen - innan regnet hade kommit igång ordentligt - åkte vi två timmar till byn Dürnstein i vindistriktet Wachau.

Vi försökte i förväg kontakta de välrenommerade producenterna Prager respektive Pichler för en provning. Men det misslyckades, troligen för att turistsäsongen var över och skörden hade börjat. Vi kunde dock komma in på det ganska stora Domäne Wachau där vi för 10€ fick en något oengagerad provning, dock med ett stort urval av kollektivets viner. Vi köpte varsin flaska och efter en lunch inne i byn stötte vi på ett provningsrum för det betydligt mindre vineriet Böhmer, och här saknades inte engagemang. Jag lämnade med tre flaskor, bland annat en gjord på den ganska ovanliga druvan traminer. Ändå mer udda är kanske alkoholhalten på hela 16,5 %! Den kommer nog sitta fint en murrig höstkväll med Boris-väder.

Det fanns även gott om vinbarer och vinbutiker i själva Wien. Och i fallet Wein & Co både och samlat under samma tak. Här blev det såväl provat vin som inköp av två flaskor. Och på flygplatsen fanns det också ett bra utbud av österrikiska viner, och det blev ytterligare fyra flaskor. Så nu har jag vin för resten av hösten åtminstone.

Öl

Nu över till det som fortfarande är huvudämnet för bloggen. Wien är inte en lika utpräglad ölstad som München, Köln, Düsseldorf, Prag, Bryssel eller London. Men inte långt efter, det fanns god öl även på de enklaste hak. Tyvärr är ölet som är uppkallat efter staden - wienerlagern - nästan utrotningshotat, men det fanns att prova på några olika ställen. Framför allt på flera av de många bryggpubarna som finns i staden. Uppriktigt sagt var det inte så upphetsande. Någon var riktigt god och andra var mer eller mindre bra. Men i grunden är det en bärnstensfärgad lager som inte är väsentligen annorlunda än en märzen eller liknande.

Det bästa stället var onekligen AmmutsØn, även om jag tycker det är rejält överskattat på RateBeer places. Även om flaskkylen var ganska imponerande med några ovanliga (och flera vanliga) Cantillon-flaskor till rimligt pris, kan man inte säga det samma om fatlistan. Ett ställe väl värt ett besök är det ändock. En annan favorit värt att nämna var kvarterspuben Brau Hund.

Även om det inte fanns några riktiga toppställen i Wien så är ändå ölkulturen integrerad och allestädes närvarande. Jag hoppas få återvända någon gång i bättre väder för att kunna vandra runt mer. Och då kommer jag försöka beta av några ställen som var stängda denna gång, troligen på grund av Boris.

Brygd #107: Wienare

Bland de många faktorer som ligger bakom att en ölstil uppstår någonstans i tid och rum är vattnet en av de viktigaste. Det är ingen slump att pilsnern uppstod i just tjeckien med sitt extremt mjuka vatten som lämpar sig väl för ljusa och välhumlade öl. När bryggarna i Wien försökte sig på att imitera pilsnern i sitt hårdare och mer alkaliska vatten blev resultatet ett strävt och kantigt öl. Lösningen var att använda mörkare och delvis lätt rostad malt och ölstilen wiener var född.

Österriska emigranter tog med sig dessa idéer till södra USA och Mexiko, och med ett ännu mer alkaliskt vatten så använde man en liten del hårt rostad malt och fick ett aningen mörkare öl än sin europeiska förlaga. Medan det klassiska wienerölet i princip är utdött i sin födelsestad lever nya världens variant i all välmåga i form av öl såsom Dos Equis och Negra Modelo.

Jag valde en version i det ljusare färgspektrat  med wienermalt och mörk münchnermalt. Ska man hålla sig till den klassiska bryggmetoden är det förstås dekoktionsmäskning i tre steg som gäller. Jag känner dock inte att detta är mödan värt utan nöjde mig med en kompromiss i form av enstegsvarianten.

På humlefronten blev det av mina favoritsorter - hallertauer mittelfrüh - som jag tror gör sig väl i denna typ av öl. Mängderna är nog lite större än vad som ger ett stiltypiskt öl dock.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1053
• FG 1013
• Abv 5,3 %
• IBU 25
• SRM 10 (bärnstensfärgad)

Malt:

• 3 kg wienermalt
• 2 kg mörk münchnermalt

Dekoktionsmäskning i ett steg, erhållna temperaturer:

• Försockringsrast: 67 C
• Utmäskning: 72 C

Humle:

• 10 g magnum, 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh, 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh, vid kokslutet

Total koktid 80 minuter

Jäst:

Jäsning med två påsar Saflager W-34/70

• vid 8-10 C i 5 dagar
• vid 10-13 C i 5 dagar
• vid 20 C i 3 dagar.
• vid 5 C i 2 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 6 g/l

Bedömning (15/12):

Upphälld i glaset har ölet en härlig lyster med en nästan helt klar djup bärnstensfärg, och ett rejält smutsvitt skum.

Aromen är lätt brödigt maltig med örtig och gräsig humle. Kolsyran är mjuk, kroppen är varken tung eller tunn utan så där perfekt som den kan vara ibland hos femprocentiga öl.

Halvtorr med en lätt sötma som balanseras upp av en mjuk efterbeska. Gott så.

Fabrikörn vs. Samuel Adams Boston Lager (17/12):

Första gången jag drack ett öl som jag tyckte var riktigt gott var i USA 1996. Tidigare hade jag mest druckit billig ljus lager på studentpubar. Några ale och Guiness hade väl slunkit ner också utan att ha gjort något större intryck. Men när jag drack min första Samuel Adams Boston Lager (SABL) på någon restaurang i Columbia (SC) den där hösten så ändrades min syn på öl ordentligt. Sedan tog det ytterligare knappt tio år innan jag på allvar började intressera mig för öl, men ett frö var sått.

SABL klassas som en wieneröl på RateBeer vilket man säkert kan ha delade meningar om. Den bryggs hursom med dekoktionsmäskning och tysk ädelhumle och ligger nog dessutom rätt med avseende på färg, alkoholstyrka och beska, så varför inte? Mitt eget recept var dessutom lite inspirerat av detta öl så det känns som en perfekt utmanare.

Utseendemässigt är de nästan identiska. Fabrikörns är snäppet grumligare men har ett stabilare och mer långvarigt skum, så det blir oavgjort på denna punkten.

Som vanligt när det gäller lageröl lyckas jag inte riktigt få till den där renheten som kommersiella öl har. Bredvid varandra framträder en lätt estrig fruktighet hos Fabrikörns tillsammans med en lite jordig ton. Den örtiga humlearomen hos SABL känns aningen elegantare dessutom.

Munkänslan är likvärdig, såväl med avseende på kropp som kolsyra. Fabrikörns är såväl en gnutta sötare som beskare.

SABL är snyggare, renare och elegantare och avgår därför med segern.

Fabrikörn - Omvärlden 21-21 således.