tisdag 27 december 2022

Brygd #207: Gammelöl

 

Jag föredrar min gammelöl färsk.

Det är dags för överjäst tysk öl igen. Det var ett tag sedan jag bryggde altbier, så jag gick tillbaks till motsvarande bok i Brewing Classic Styles-serien. Den är skriven av Horst Dornbusch som är ökänd som lite av en charlatan; framförallt Ron Pattinson har sågat en del av hans alster längs fotknölarna. Vad gäller det som jag är intresserad av här - hur kommersiella recept ser ut - utgår jag dock ifrån att han lyckats prata med bryggare och fått ut någon slags relevant information.

När jag läser recepten slås jag av hur små mängder humle som används sent i koket, total ungefär runt 2 g/l. Jag har alltid sett altbier som ett humligt öl, men det verkar framför allt gälla bittergivorna, lite som för pilsner. Dock ska man ha klart för sig att större bryggerier har bättre utbyte, och jag anar att hänsyn kanske inte har tagits till det. Dessutom använder jag allmänt betydligt mer humle i mina recept än klassiska tyska, belgiska och brittiska stilar.

Data:

  • Volym 25 l
  • OG 1,048
  • FG 1,010
  • ABV 5,1 %
  • SRM 18
  • IBU 40
Mäskning:
  • 2 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
  • 400 g CaraMünchner III
  • 100 g Carafa Special I
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk laktol (80 %)
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 50 g tettnanger i 20 minuter
  • 50 g tettnanger vid kokslutet
  • 1 krm Protaflock i 20 minuter
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1 l förkultur)
  • 4 dagar i 18 C
  • 6 dagar i 22 C
Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

Gammelöl vs. Rådanäs Alter Ego (2023-02-03):

Förra året fanns periodvis Ueriges produkter hos Ölstudion, och jag hade en avlägsen förhoppning om att de skulle dyka upp igen inom kort. Så verkar det inte bli, men i stället insåg jag att det faktiskt finns en helt okej svensk altbier på bolaget: Rådanäs Alter Ego (RAE). Den blir en bra motståndare till Fabrikörns Gammelöl (FGÖ).

Båda ölen är lika klara, men FGÖ har en tydligt mörkare nyans som drar åt koppar, medan RAE är mer bärnstensfärgad. Båda skummen är snygga och fasta, och även där har förstås FGÖ en något mörkare nyans. Jag gillar verkligen öl med SRM 15-20 och FGÖ vinner utseendemomentet.

Arommässigt är ölen likartade med brödiga, nötiga och jordiga malttoner, med en mer tydligt rostad ton i FGÖ. Därtill finns det lite mer örtig humle i FGÖ. I RAE finns tyvärr lite lätt störande, fadda bismaker som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men de tippar vågskålen över till FGÖ's fördel.

Då torrhet, kolsyra och beska är närmast identiska blir det förstås FGÖ som tar över det här utan att briljera. En lättdrucken och trevlig öl är det.

Med beaktande av senaste matchen är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 44.

onsdag 14 december 2022

Hembryggningsviskleken

 

Engelbert Humperdinck ska det ju vara.

I förskolan (eller var det lågstadiet?) fick vi vid något tillfälle ägna oss åt viskleken. Vi satte oss i en ring, turades om att starta, och den som startade viskade något i örat på en av de bredvid. Detta skulle sedan vidarebefordras medelst viskning i örat på nästa tills det hela återvände till den som startade det hela. Vid det laget hade ofta meddelandet förvanskats nästan till oigenkännlighet. Bakom det skojiga fanns det förstås en pedagogisk poäng; att muntligt spridda påståenden förvanskas när de sprids i flera led, och att man inte ska lita på sådant. Naturligtvis var upplägget inte helt realistiskt då de flesta medvetet förändrade meddelandet. Därmed överdrevs förstås effekten. Men effekten finns där ändå, och den är högst påtaglig i alla möjliga sammanhang.

Hembryggningen är förstås inte undantagen. Jag ska dra några exempel nedan där jag gissar* att fenomenet i alla fall delvis har bidragit. Sedan finns det förstås andra mekanismer som håller felaktiga föreställningar cirkulerande. Ibland är det tvärtom så att felaktigheter spids helt oförändrade. I dessa fall tror jag det kan hänga ihop med att felaktigheterna helt enkelt är enkla och lätta att komma ihåg. Det som förenar exemplen nedan är att den bakomliggande ursprungskällan såväl som sanningen är mångfacetterad. 

Jästid

När jag började brygga var en vida spridd tumregel att ölen skulle jäsa i två veckor (gärna med en omtappning i mitten också). De flesta insåg nog att det var väl tilltagen tid, och många inklusive undertecknad kortade ner tiden när man t.ex. jäste med snabba jäster som t.ex. US-05.

Men några år senare - kanske runt 2015 - började det bli allt vanligare att se betydligt längre jästider. Ofta motiverades dessa med att "jästen behöver tid att städa upp efter sig". Jag anar att detta har sitt ursprung i boken "Yeast". I ett avsnitt diskuteras jästider, och det klassiska rådet** att låta ölet jäsa i en vecka för att sedan flaska kommenteras ungefär i stil med: "This is not always the best advice. The yeast needs ample time to clean up after itself". Ett exempel ges också där ett bryggeri hade problem med diacetyl i en del av sina öl. Av någon av författarna fick de då rådet att låta ölet stå ett par dagar extra innan kylning, och problemet försvann.

Man kan här notera några saker. Till att börja med hävdar inte författarna att en vecka alltid är för kort tid i jäskärlet, utan att det i vissa fall kan behövas mer till. Oklart hur ofta. Vidare specificeras inte hur mycket "ample time" innebär, men med tanke på diacetylexemplet så verkar ju det rimligare att det handlar om dagar än veckor.

Men veckor var det som gällde framför allt i amerikanska hembryggarfora,  och det spred sig även till Sverige. En vanlig regel var "minst tre veckor", vilket man ofta kunde se i svenska hembryggargrupper och -recept. Ett tydligt exempel är i Omnipollos bryggbok där just tre veckor ges i deras egna klonrecept. Men treveckorsrekommendationen dömdes av vissa ut som otillräcklig, och flera månader i jäshinken kunde man ibland se vissa propsa för. Utöver eventuellt visklekseffekt kan man även ana två andra fenomen här. Dels en tendens att vilja övertrumfa varandra, och dels den här fäblessen för långa processtider kombinerat med floskler om att "öl måste få ta tid", "man ska inte stressa fram öl" eller "tålamod är bryggarens bästa vän".

Mer om jästid

Någon gång mot slutet av 10-talet började de värsta överdrifterna lägga sig, och från flera håll började idén om en längre period av "uppstädning" ifrågasättas. Trots allt kan man studera typiska koncentrationskurvor av de viktigaste jäsbiprodukterna som behöver reduceras hos grönöl - acetaldehyd och diacetyl. Där ser man tydligt att koncentrationen toppar under den kraftigaste jäsningen eller strax därefter. För att sedan avta snabbt när FG börjar närma sig och kraftigt plana ut strax därefter.

Jag frågade Carl-Fredrik Tiger - huvudbryggare på Dugges och en av de som vet mest om jäst i Sverige - om hur länge man behöver vänta från det att FG har nåtts tills reduceringen av jäsbiprodukter borde vara tillräcklig och man kan paketera. Han svarade 3-4 dagar om jästen var i bra skick och man har bra jäsrutiner. Och om de sistnämnda kriterierna ej är uppfyllda och man i detta läge fortfarande har märkbara nivåer av oönskade jäsbiprodukter så kan situationen förvisso förbättras med ännu mer tid. Men det går ytterst långsamt, och man kan inte räkna med att det ska bli helt bra inom rimlig tid.

Notera alltså att om man mäter SG dag 7 (säg) och därefter uppmäter samma SG-värde dag 10 eller 11 så är det bara att flaska. Denna regel om stabilt SG i 3-4 dagar började jag propagera för i olika hembryggningsgrupper och lyckades uppnå en viss spridning. Säkert är det fler som oberoende har bidragit till att denna uppfattning har fått bra fäste i hembryggningskollektivet, även om olika idéer om minst 3 veckor i jäshink fortfarande lever kvar. Dock har det numera blivit 2-3 dagar eller t.om 1-2 dagar. Det kan förstås bero på att det kommer från helt annat håll, men jag misstänker ändå att viskleken kan ha bidragit. Jag tror inte det spelar någon större roll heller.

Förkultur på torrjäst

De två första exemplen var måhända inte några klockrena exempel på viskleken. Men nu kommer ett sådant. Vi får åter vända oss till boken "Yeast" för originalpåståendet. På s. 133 menar författarna att man normalt sett inte gör förkultur på torrjäst. Cellerna har redan välfyllda reservdepåer och en förkultur riskerar bara att förbruka en del av dessa. Och oftast är det säkrare, enklare och billigare att köpa fler påsar om man behöver fler jästceller. Förutom det där med billigare, så tycker jag det är ett rimligt synsätt.

Men via viskleken har det snarare blivit att man aldrig någonsin ska göra förkultur på torrjäst. Och det är förstås att dra det hela några varv för mycket. Till att börja med så kan man behöva köpa uppåt 10 påsar W-34/70 om man ska t.ex. ska brygga 100 l dubbelbock. Med tanke på vad ett paket av denna jäst kostar är det fullt rimligt att göra förkultur på ett paket i stället. Den lilla vitalitetssänkning som eventuellt inträffar är knappast något att bekymra sig om. Däremot känns det tveksamt att göra förkultur på en påse i stället för att köpa två. I så fall kunde man hellre bara slänga i sitt enda paket som det är. Ett annat fall där förkultur till och med kan vara att rekommendera är om man har ett utgånget paket. Precis som för ej purfärsk flytande jäst borde förkulturen i detta fall boosta vitaliteten.

Karamellmalt

Det sista exemplet tar jag från tumregeln att använda max 5 % karamellmalt när man brygger ipor. Jag tror jag första gången såg det i Jamil Zanaisheffs "stilguider" i Brew Your Own. Det är väl också ett rimligt råd som säkert följs i en övervälgigande majoritet av alla ipor som bryggs. Även om jag själv inte drar mig för att använda betydligt mer.

Men detta råd har sedan förvanskats till att man aldrig ska använda mer än 5 % karamellmalt i något öl över huvud taget. Och det är förstås befängt. I öl som bitter och altbier är det fullt normalt att använda upp till 10 % karamellmalt, och i ännu mörkare öltyper som red ale o.s.v. kan man använda ännu mer.

Uppdatering:

Jag får erkänna att jag själv något har förvanskat vad som sägs i "Yeast" om jästider. Jag plockade just det ur minnet, men när jag kontrolläser (s. 69) så sägs inget om några "dagar" extra i diacetylexemplet. Däremot är det en fullt rimlig gissning - t.om. den enda rimliga - utifrån faktiska jästider i kommersiella bryggerier. Vidare så används inte ordet "ample", det måste jag ha sett i något annat, liknande, sammanhang. Slutligen så används inte "not always" om sjudagarsregeln, det är ett dåligt råd helt enkelt. Det innebär ju dock fortfarande inte att sju dagar alltid skulle vara för kort. Adderar man tidsangivelserna som ges för de olika jäsfaserna i detta avsnitt så får man det till att författarna anser att en jäsning tar 3-14 dagar.

Efter att ha läst lite noggrannare tycker jag nog att detta avsnitt inte är helt bra skrivet. Råden för hur man ska avgöra när det är dags att paketera är ganska vaga och något motsägelsefulla. Författarna skriver bland annat att man ska vänta tills jästen inte visar några tecken på aktivitet utan att tydliggöra vad som avses med detta. Kanske kan det ha bidragit till den här helt felaktiga idén att man måste vänta till bubblandet i jäsröret har upphört. Regeln med 3-4 dagar med samma SG tror jag är ett bättre sätt.


* Det är förstås svårt att med full säkerhet veta att det har skett en ackumulerad förvanskning av ett visst ursprungspåstående vid upprepad muntlig transkribering.

** Jag undrar dock var detta råd har förekommit, jag har aldrig sett det. Kanske i amerikanska hembryggningskit?

söndag 6 november 2022

Brygd #206: Gudsdalens tripel

 

Valle de dios i trippel bildbredd.

Senast jag gjorde en tripel var jästen (WLP530) hyperaktiv och det blev inget vidare. Nu hoppas vi på ett nytt försök med WLP545, även om jag är lite orolig för att min källare inte är sval nog på grund av den milda hösten. I övrigt är det inga större förändringar receptmässigt, utöver lite mindre mängd och annan humle.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,080
  • FG 1,005
  • AVB 10,4 %
  • SRM 2
  • IBU 30
Mäskning:
  • 6 kg pilsnermalt
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk mjölksyra
Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (halva jäskakan från Blondinen)
  • vid 23 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 7 dagar
  • 700 g strösocker tillsatt efter 4 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning (2022-12-05):

Med tanke på hur mycket acetaldehyd som blondinen doftade vid flasktappning var jag lite orolig för denna. Högre OG ger ju normalt mer jäsbiprodukter, men här var det faktiskt så att jag är osäker på om jag känner någon acetaldehyd alls. Dock kanske den finns där i en allmän fruktighet, samt viss kryddighet och örtighet från såväl jäst som humle. Den jäste ut med minst 5 punkter mer än vad jag hade tänkt, och en viss eldig alkoholton finns där också. Jag hade för avsikt att testa den mot Westmalle Tripel, men typiskt nog finns den inte på SB längre. Men jag tror faktiskt att min version hade vunnit detta. Jag är ju ingen stor fan av ur-trippeln.

Gudsdalen vs. Westmalle:

Någon vecka efter jag skrev bedömningen ovan gick jag in på Ölstudion och botaniserade. I den belgiska avdelningen ser jag då plötsligt Westmalle Tripel på storflaska (75:a). Jag mindes att jag hade sett den förut, men jag hade uppenbarligen glömt (eller förträngt?) dess existens. Nåväl, en så stor flaska av en öl som jag inte gillar särskilt mycket är kanske inte helt vettigt att köpa, men vad gör man inte för vetenskapen?

Utseendemässigt är de ganska lika vid upphällning. Båda är halmgula och klara, men Westmalle har en del små "floaters" trots att jag bara hällt upp knappt hälften av flaskans innehåll. Båda har snygga vita skum, men Westmalle är faktiskt ännu snyggare. Men tack vare partiklarna i den sistnämnda tar Gudsdalen hem utseendematchen.

På aromsidan vinner Gulddalen klart. Visserligen finns det en viss alkoholisk ton hos Gudsdalen, men den är inte störande som hos Westmalle. Den sistnämnda har ocsså en del gummiaktiga fenoler som inte är helt önskvärda. Det enda plusset för Westmalle är en snyggare brödig maltighet.

I övrigt är torrhet, beska och kolsyra identiska mer eller mindre. Att Gudsdalens är mycket godare märks tydligt på åtgången i de båda glasen, och halva innehållet i Westmalle-glaset åker tillsammans med resterande ölet i 75:an rakt i vasken. Det blev en enkel seger för Fabrikörn här, och jag kom på medans jag satt och provade att S:t Bernardus Tripel ibland finns på Ölstudion. Den är en betydligt bättre öl och kan nog bli svår att slå.

Men i nuläget så knaprar Fabrikörn alltså in jämfört med senaste matchen, och ställningen är nu således Fabrikörn - Omvärlden 42 - 44.

tisdag 1 november 2022

Brygd #205: Gudsdalens blondin

 

Valle de Dios i Dominikanska Republiken.

Nu är det dags att prova en ny belgisk jäst! Jag har haft ögonen på den länge, men det har alltid kommit andra belgojäster i vägen. Jag pratar om WLP545 som av White Labs beskrivs så här

From the Ardennes region of Belgium, this classic yeast strain produces moderate levels of ester and phenolic characters, often described as dried sage and black cracked pepper. High attenuation results in a dry finish ideal for high gravity beers. This strain is recommended for dark strong ales, abbey ales and seasonal specialties like Belgian holiday ales.

Man kan fundera på vilket ursprung jästen kan tänkas ha. Achouffe kanske är det första man tänker på, men WLP550 brukar anges ha sitt ursprung därifrån. Ett förslag som jag såg i en diskussionstråd är att det skulle kunna vara bryggeriet Val Dieu, vilket skulle kunna stämma överens med smakbeskrivningen ovan. Öl från Val Dieu brukar vara eleganta med diskreta estrar och fenoler, och jag tycker i synnerhet att de gör väldigt snygga ljusa öl. Så det tar jag fasta på, om inte annat i namnet.

På humlesidan var jag lite osäker först då jag ej fick tag på savinjski golding som är min standardhumle för belgiska öl. Men plötsligt kom jag på att hallertauer mittelfrüh kan funka bra i ett belgiskt öl med subtil karaktär.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,050
  • FG 1,007
  • ABV 5,7 %
  • SRM 2
  • IBU 35
Mäskning:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 500 g krossat vete
  • 1 tsk laktol (80 %)
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (1 liter förkultur)
  • vid 22 grader i 10 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning:

Vid flasktappning märkte jag till min stora besvikelse att det fanns en krafttig ton av acetaldehyd. Vilket är lite märkligt då jästen verkade pigg i övrigt, och jäsningen inte skedde jättevarmt. Ännu mer märkligt är det då trippeln inte alls hade sådana toner vid flasktappningen. Jag hoppades dock att det kunde lägga sig lite under flaskjäsningen.

Och lite så blev det, men det finns fortfarande väl mycket acetaldehyd kvar. Där bakom finns det lite trevlig fruktighet och fina örtiga toner från humlen. Avslutningen är torr med en tydlig beska. Utseendet är det inget fel på med en aning disighet och ett fint skum. Men väldigt synd på den något obegripliga acetaldehyden. Detta är nog inte en jäst jag kommer använda igen.

söndag 30 oktober 2022

Pseudolambik #44

 


Efter över 40 lambikbryggningar är det märkligt att det fortfarande finns någat att skriva i de här inläggen utöver ren data. Men alltid är det någon detalj jag skruvar på. Denna gång är det humlen. Jag har märkt att mina lambikar har blivit väl beska ibland med 100 g humle, samt att syran blir i lägsta laget emellanåt. Därför ska jag köra med 50 g humle de närmaste två bryggningarna.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,056

Mäskning:

  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg krossat vete
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:
  • 42 C
  • 56 C
  • 68 C
  • 74 C
  • 82 C
Kok: 

Tvåtimmarskok med 50 g gammal (mars 2017) oxiderad humle.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med bottensatserna från sats 41.

Bedömning 2023-11-04:

Drygt ett år efter bryggningen är det dags för ett första smakprov. Det smakar härligt fruktigt men tyvärr finns här en ganska kraftig ättiksyraton, och syran får tungan att lätt krulla sig. Så nog blev det syra alltid. Jag misstänker att orsaken dels kan vara att den ganska gamla gummiproppen inte sluter tillräckligt tätt. Men också att vätskeytan inte gick hela vägen upp till halsen på glasdamejeannen. Jag hade helt enkelt glömt eller missat att fylla på ordentligt efter den initiala jäsningen. Och det är lätt hänt då man inte ser in i damejeannen. Jag har länge övervägt att avveckla den, och det är nog hög tid nu. Frågan är bara vad jag ska göra med den här lambiken. Utöver den höga syran så var det ganska gott. Kanske kan jag blanda med några av mina senaste mindre sura lambikar. 


tisdag 11 oktober 2022

Cider anno 2022

 

Min nya, fina kross.

Jag fortsätter i förra årets anda med min inköpta kross och press och pressar såväl vilda äpplen och trädgårdsäpplen. Föreningens äppelträd har varit något av ett varannanårsträd, vilket tydligen inte är helt ovanligt. Det var rejäla mängder 2016, 2018, 2020 samt i år. Medan det var mer eller mindre tomt 2017, 2019 och 2021.

Angående vildäpplen så var de träd som jag skördade från ifjol ganska tomma i år. Kanske är även de varannanårsträd? Däremot hittade jag ett par nya. Dels ett som jag spanade in redan 2020 men aldrig kom mig för att plocka, och som hade klent med frukt ifjol. Och dels ett som jag har passerat en massa gånger tidigare men aldrig noterat. Kanske för att det inte har haft så mycket frukt. I år var det dock sinnessjuka mängder, och trots att det är svårt att komma åt så kunde jag utan problem plocka drygt 30 kg på två dryga halvtimmessessioner.

Version 1 (pressning 21/9 och 25/9)

Här var det mestadels äpplen från den ena vildapeln, den andra har lite annorlunda äpplen som verkar mogna något senare. Jag kommer åter testa keeving, och denna gång i kombination med Safcider TF-6. Fermentis har numera fyra olika Safcider-stammar med varierande egenskaper. Just denna ska ha begränsad assimilering av fruktos och därmed ge en viss restsötma. Fruktos är nämligen den huvudsakliga sockerarten i äpplen. Dock är den testad på fransk must som man kan misstänka vara keevad, och just därför kan den tänkas vara bra här för att få lite sötma och inte så mycket alkohol.

Tyvärr gick inte pressningen så bra då jag lyckades paja min domkraft (eller så var den redan kaputt). Jag fick i stället använda min kroppstyngd för att pressa ut musten, vilket förstås gav ett mycket sämre utbyte. Vildäpplen har i sig rätt dåligt utbyte, åtminstone de riktigt små.

Jag gjorde dock en ny plockning av c:a 20 kg och pressning några dagar senare i samband med att jag pressade en del av frukten från föreningens träd. Med en nyköpt domkraft gick det bättre.

Ingredienser:

  • 31+16 kg gula vildäpplen
  • 2+4 kg röda vildäpplen
  • 1 kg trädgårdsäpplen
  • 2 tsk kalciumklorid (56 %)
  • 1 krm keeving-enzym
  • 1 paket Safcider TF-6.
  • x g glukos (kolsyrejäsning)
Data:
  • Volym 18 l
  • OG 1,062
  • FG 1,002
  • ABV 8,1 %
Bedömning (2023-04-08):

Någon gång i månadsskiftet februari/mars bar jag ner jäskärlen från vinden till källaren. Detta för att simulera fransk vår; källaren håller ungefär 15 C så års. Och det var nog påpassligt då det strax efteråt kom en rejäl köldknäpp följt av en rekordkall mars månad.

På påskafton känner jag att det är dags för en första SG-mätning tillika smakprov. Jag har inte sett någon tydligt ökad jäsningsaktivitet, men när jag tappar upp i ett glas så bubblar det ordentligt. SG-provet landar strax över noll men är kanske helt tillförlitligt på grund av all koldioxid. Men det spelar ingen roll. När jag smakar inser jag att det har jäst torrt. Så mycket för den jästen som en lågutjäsare. Jag hade planerat att att flaska denna cider någon gång innan sommaren, men den är alldeles för besk i kombination med den fulla utjäsningen för att fungera på egen hand. Den behöver blandas ut med en sötare och mindre besk cider.

Version 2 (pressning 25/9)

Här gick jag loss på föreningens äppelträd. Jag hade dels plockat en del pö om pö under två veckor. Och i samband med pressningen gav jag trädet några rejäla skakningar och plockade snabbt upp allt som ramlade ner. Trots det finns det nog minst lika mycket kvar i trädet som jag pressade. Jag kör åter med 71B som reducerar 30-40 % av äppelsyran. Nyligen fick jag förklarat för mig att den inte utför vanlig malolaktisk jäsning (äppelsyra till mjölksyra) utan maloetanolisk jäsning (äppelsyra till etanol). En nyhet är att jag denna gång kommer avbryta jäsningen med jässtopp. Med hjälp av hembryggande grannar så kommer cidern sedan kolsyresättas på fat och tappas på flaska.

Ingredienser:

  • 25 kg aroma
  • 1 paket Lalvin 71B.
  • 1 paket jässtopp
Data:
  • Volym 15 l
  • OG 1,050
  • FG 1,014
  • ABV 4,8 %
Bedömning (2022-10-17):

Jag valde att tillsätta jässtopp efter två veckor. Då var SG något högre än jag hade tänkt, men det passade bra tidsmässigt. Därefter tappades den upp i mina grannars corneliusfat för att få kolsyra. Efter en knapp vecka tappade vi upp på flaska. Och nu två dagar senare är det dags för officiell provsmakning.

Cidern är grumligare än vad jag minns från tidigare årgångar. Kanske är det jässtoppet som grumlar något, eller så är det mer pektiner än för två år sedan (för fyra år sedan använde jag pektinase). Kolsyran är ganska måttlig, så vi skulle kanske låtit den stå lite längre (eller varit bättre på att mata på CO2). Men jag gillar nog en ganska måttlig kolsyra faktiskt.

Sötman är tydlig, men inte påträngande eller överväldigande. Den matchas fint av den ganska höga syran vilket ger en bra balans. Jag skulle nog säga att FG 1,010 vore optimalt för dessa äpplen.

Är det mer äppelsmak då? Det är jättesvårt att säga. Det är lätt att tro så från sötman, men jag är inte helt övertygad om att det är mer äppelaromer än när jag jäste torrt. Det är helt enkelt väldigt svårt att separera aromer och smak (det som upplevs av tungan) när man stoppar något i munnen.

Men det spelar kanske mindre roll i praktiken. Detta blev helt enkelt godare och mer lättdrucket än att låta det jäsa torrt. Att alkoholhalten är lägre ser jag inte som en nackdel heller.

onsdag 28 september 2022

Mosaik

 


Det blir tredje gången gillt för lambik torrhumlad med mosaic. Egentligen var avsikten att torrhumla med riwaka, men jag hade en påse mosaic liggande som jag tyckte det var dags att använda. Så riwakavarianten får bli nästa gång. Eftersom mosaic är så potent valde jag att använda lite mer lambik denna gång och göra slut på en av alla femlitersslattar jag har haft stående. Och namnet ja, det är en förkortning av mosaic-lambik; på svenska ska naturligtvis lambik stavas med k.

Data:

  • Volym 15 l
  • OG 1,062
  • FG 1,012
  • ABV 6,8 %

Blandning:

Bedömning:

Första flaskan öppnas redan en vecka efter flasktappningen. Kolsyran har väl bara kommit halvvägs, och det finns en gnutta THP. Jag får nog börja pytsa i lite EC-1118 vid flaskning igen, men jag glömmer alltid att köpa en påse.

Men smaken i övrigt sitter som ett smäck. Jag tycker nog att mosaikhumlen kommer fram snyggare med lite lägre dosering. Den är inte diskret för det. Syran ligger dessutom på en fin nivå. Med bättre kolsyra och utan THP kommer det här bli toppen.

torsdag 15 september 2022

Om att förkorta bryggdagen

 


Det här var ett inlägg jag hade tänkt skriva för drygt 5 år sedan. Men innan jag hann komma till skott hade två andra hembryggarbloggar skrivit likande inlägg. Och eftersom jag hade en massa andra inlägg i piplinan som pockade på uppmärksamheten, beslutade jag att skjuta det på obestämd framtid. Men nu har det till slut blivit dags.

Varför?

Först några ord om varför man skulle vilja förkorta bryggdagen. Första gången jag läste något om ämnet var en artikel i Brew Your Own på den tiden jag köpte den. I nästkommande nummer publicerades ett inlägg i deras frågespalt där inskickaren var mycket upprörd. Varför skulle man vilja effektivisera bryggningen? Då kan lika gärna springa till en butik och köpa ett sexpack Budweiser. Det hela var ett tydligt exempel på förfiningssyndromet som jag skrev om för ett tag sedan. BYO-redaktionen gav dock ett väldigt bra svar där man bland annat framhävde att även människor som inte har jättemycket fritid kan vilja ägna sig åt denna hobby, och att det inte finns någon anledning att tro att de skulle få ut mindre av den än de som kan ägna 8-10 timmar åt en bryggdag. För grejen är ju att man genom att snabba upp processen faktiskt öppnar upp möjligheten att brygga även efter en dag på jobbet.

Varför inte?

Finns det några nackdelar med att snabba upp processen? Så länge man gör det med eftertanke - som jag beskriver nedan - så är det enda man riskerar förlora lite utbyte. Detta går förstås att kompensera med mer malt, förutom om man vill göra riktigt starka öl. I det sistnämnda fallet får man kanske acceptera att prioritera utbyte i stället för kortare bryggtid, men det går fortfarande att kapa tid utan att behöva kompromissa med utbytet. Framförallt gäller det första punkten nedan.

Planering

Detta är det första man ska försöka få till, och det är förstås viktigt även ur ett bredare perspektiv. Det handlar främst om att se till att man inte ska behöva vänta i onödan på att vatten ska värmas. I synnerhet gäller det att sätta på lakvattnet i tid. Mäskvattnet går ju förstås inte att starta tidigare än vid bryggdagens start.

Vidare gäller det att utnyttja de pauser som naturligt uppstår till att förbereda kommande moment. Medan man väntar på att mäskvattnet ska värmas upp har man till exempel gott om tid att väga upp malt och eventuella vattentillsatser. I väntan på uppkok kan man väga upp humle och diska mäskkärl. Desinficering av jäskärl kan exempelvis göras under koket.

Mäskning

Här tycker jag det finns en hel del tid att vinna gentemot de scheman som ges i många recept. Till att börja med kan man i majoriteten av alla bryggningar nöja sig med enkel infusionsmäskning i ett steg. Det finns några enstaka fall där stegmäskning kan vara fördelaktigt, och då får man väl väga om det är värt att spara den där extra halvtimman det tar att göra en protein- eller ferulsyrarast. Men i övrigt så kan man nöja sig med ett steg, inklusive skippa den onödiga utmäskningen.

Man behöver heller inte mäska i de här 60-90 minuterna som står i många recept. En halvtimma räcker oftast gott och väl, eventuellt tappar man då lite utbyte. Personligen gillar jag att få en liten paus här så det blir ändå uppåt en timma för mig, recirkuleringen inräknat.

Lakning och uppkok

Efter mäskningen kan man direkt dra igång med lakningen då man ju enligt ovan har sett till att ha lakvattnet färdigvärmt. Om man inte bryr sig om utbytet kan man dra på ganska snabbt här, och kanske laka på 20 minuter. En variant är ju att skippa lakningen helt, vilket ju är standard för biab. Frågan är dock hur mycket tid man vinner på att snabba upp lakningen om man samtidigt gör nästa grej.

Uppkoket tenderar att ta en hel del tid, men om man kan se till att uppvärmingen startar direkt när första droppen vört hamnar i kokkärlet så kan man vinna en hel del tid. Det kan förstås finnas vissa praktiska problem med detta, men hembryggare är ju påhittiga så det går säkert att ordna oberoende av brygguppsättning (för biab och bryggverk är det här väl något av en icke-fråga).

Kok och kylning

Det här med koktid måste jag erkänna är lite svårt att säga något bestämt om. Möjligen kan man väl hävda att en timmas kok borde räcka i alla sammanhang. Men om man vill korta ännu mer känns det för mig som att det är en lite av en gråzon. Vad gäller DMS behöver man oftast ej oroa sig, det är bara om man har stora mängder pilsnermalt som man kan behöva ens fundera på det. Det finns även andra ämnen som man kan vilja koka bort, exempelvis aldehyder.

Ett annat potentiellt problem med kort koktid är kolloidal stabilitet, men för öl som ska drickas unga och där man kan acceptera en viss grumlighet är det ju ingenting att bry sig om. Jag tycker man helt enkelt får testa i det fallet man tycker den intjänade halvtimmen är viktig. Själv tycker jag även här att det skönt att ta en dryg halvtimmes paus och göra något annat. Ofta tar jag en kaffe och börjar skriva på tillhörande blogginlägg.

Snabb kylning har ju en massa bryggtekniska fördelar i sig självt, så det är inte så mycket att diskutera om. Det handlar mer om att hitta utrustning och metoder för att få en snabb kylning.

Övriga knep

Något som jag har märkt kan snabba upp värmning av vatten är en vattenkokare. Man kan dels göra hela uppvärmningen med en sådan, men även komplettera uppvärmning i vanlig gryta. Effekten i det sistnämnda fallet är som störst i början av uppvärmningen när det är stor temperaturskillnad mellan vattnet i grytan och det heta vattnet från vattenkokaren.

Ett annat allmänt knep för snabbt uppkok är att använda flera grytor. Man kan även fortsätta med flera grytor under koket, men tänk då på att inte dra på med för mycket effekt. För snabb uppvärmning av vätska kan man förstås även se till att ha extra effektkapacitet, exempelvis via doppvärmare. 

Min typiska bryggdag

Slutligen tänkte jag redogöra för ett typiskt tidsschema under en bryggdag i fabriken. Det är något idealiserat, men ger en ungefärlig bild.

0:00    Slå på uppvärmning av mäskvattnet
0:20    Inmäskning
0:30    Mäskning startar (jag tar ofta en kortare joggingtur här)
1:00    Lakvattnet sätts på
1:20    Recirkulering
1:30    Lakning påbörjas
1:40    Tillräckligt med vört har samlats upp för att sätta på kokplattan
2:20    Kok startar (jag tömmer drav och rengör mäskkärl här)
2:30    I med bittergivan, därefter fri hopp och lek
3:10    I med mellangivan, därefter desinficering av jäskärl m.m.
3:30    I med sista humlegivan och starta kylningen
3:50    Avbryt kylningen och överför vört till jäskärl.
4:00    I med jästen.

Sedan återstår det lite kvarvarande disk och rengöring, men det gör jag ofta lite pö om pö senare. Först brukar jag ta en dusch. Men drygt fyra timmar blir det alltså totalt.


onsdag 24 augusti 2022

GBBF 2022 med mera

 


Efter Frankenresan 2019 har jag hållit mig inom Svea Rikes gränser på grund av pandemin. Därför var det lite mer spännande än vanligt att packa väskan och ge sig ut på resande fot. Denna gång bar det av till södra England under en knapp vecka med huvudfokus på London och GBBF.

Givetvis innebar detta även en återkomst till alla de förtretligheter man kan råka ut för på resor. Som försenade flyg. Som att "expressbussen" mellan Stanstead och Oxford tog 3 1/2 timma på grund av omvägar och stopp i obskyra samhällen. Eller att vi på nämnda buss fick ägna en massa tid och telefonkostnader åt att få portkoden till vårt bokade (och betalda) hotell. Men att resa är att dö en smula sägs det, och att mitt liv har kortats något var det definitivt värt. För det var på det hela taget en väldigt lyckad resa.

Festivalen

Låt oss börja med huvudnumret för resan. Denna var på många sätt sig lik. Men det var en del saker som var annorlunda, och tyvärr mestadels till det sämre. Till att börja med hade kontanthanteringen försvunnit, vilket förstås kan ses som positivt. Tyvärr envisas man fortfarande med prissättning på tiopencenivå vilket gjorde det nyinrättade token-systemet (ej polletter utan några jävla kort som man skulle kludda över tiopencesymboler på) ganska bökigt. Dock kunde man betala med kort men terminalerna funkade sådär, och framförallt hade de svårt med de gånger som min kortutgivare kräver pin-kod. Så det var väl sammantaget ingen större förbättring om ens någon.

Utbudet hos de internationella montrarna var tyvärr något sämre än de bästa åren. Inga lambikproducenter eller grymma tyska lageröl, och från Belgien var det enda jag lockades av en fatlagrad, självrunnen XX Bitter som tyvärr hade alldeles för mycket fattoner.

Även brittisk cask kändes tråkigare än tidigare år. Det var fler bottennapp än tidigare och färre toppar. En tydlig modernisering av utbudet hade också skett under pandemin. Det fanns saison, lager och lite allt möjligt. Framför allt fanns det en hel del neipor. Typisk försedda med en varningsskylt att de var grumliga.

Kanske kan det delvis vara slumpen att jag fick sämre casköl än tidigare år. Det är faktiskt rätt svårt att veta vad man ska välja när man står vid en monter och har en vägg av mestadels okända bryggerier framför sig. I cidermontern gick det tvärtom faktiskt bättre än tidigare år, och 3 av 4 prover var riktigt bra, och den fjärde var okej. Något som kanske bidrog till problemet var att man inte roterade ölen hos bryggerierna. Så om man hittade ett bryggeri som man gillade så fanns det alltså ingen chans att prova något mer från dem. Och det var förstås samma sak med gamla favoritbryggerier som t.ex. Timothy Taylor och Allendale.

En annan nyhet var en monter med live beer. Här var de lite hippare craft-bryggerierna representerade. Jag provade en schysst porter från Kernel. Just porter var faktiskt ett av glädjeämnena på festivalen. Jag drack flera riktigt goda, och samtliga med en tydlig ton av brunmalt.

Oxford

När man besöker en ny stad och vill hitta bra ölställen är RateBeer Places ett bra ställe att börja på. Vi följde inte Oxfordlistan slaviskt, men ettan Royal Blenheim förtjänade sannerligen sin toppnotering. En klassisk rustik engelsk pub, fast ändå lite elegantare än genomsnittet. Dock utan att vara snobbigt, och personalen var trevlig och hjälpsam. Det fanns rejält med kranar, bland annat från det för mig nya och utmärkta Stoke-bryggeriet Titanic.

Bland övriga krogar är även tvåan Turf Tavern värd att nämna (här såg vi slutet av EM-finalen), samt Bear Inn som var ett riktigt mysigt krypin. Och jag kan inte låta bli att nämna den fantastiska kvarterskrogen White House som låg ett kvarter från vårt hotell. Här avslutade vi båda kvällarna, främst med öl från det suveräna lokala bryggeriet Tap Social.

I övrigt gick vi mest runt och insöp atmosfären och beskådade alla eleganta byggnader. Här passade jag också på att äta min första sunday roast. Jag har sällan varit i England på söndagar tidigare, och de gånger så har varit fallet har jag ofta varit på väg hem. Men det var inte så mycket att hurra för. Det kändes lite tyskt med grått kött, brun sky och stekt potatis. Jag föredrar nog Fish & Chips.

Brighton

Efter det eleganta och pampiga Oxford blev det en rejäl kontrast med det mer hippieartade och  avslappnade Brighton. Lite grand som en mini-SanFran med en pir och allt. Och många branta backar. Den svalkande havsbrisen och fiskmåsarna gjorde också att det kändes som hemma.

Jag har varit här på snabbvisit ett par gånger i samband med att jag har flugit hem via Gatwick som ligger ungefär mitt emellan London och Brighton. Därför blev det återkomst till några gamla favoriter, men även upptäckt av några nya.

Bierhaus är ett skönt ställe på en (brant) sidogata till den stora vägen som leder ner till piren. Här finns det dels flera caskpumpar, men även några tyska öl som motiverar namnet. Därutöver fanns det en hel del lokala mikroöl samt några belgare.

Det bästa stället är nog ändå Evening Star som ligger på en lugn bakgata ett stenkast från tågstationen. Tidigare var man affilierade med bryggeriet Dark Star, men dessa sålde sig först till Fuller's som senare själva sålde sig till Asahi. Därför var bartendern väldigt noga med att framhålla att man numera var helt oberoende. Däremot hade man fortfarande ett par öl från Dark Star, bland annat den fantastiska Dark Star Hophead. Men här fanns också allt möjligt annat, inklusive en hel del bra belgiskt på fat.

Hole in the wall var en ny trevlig bekantskap. Det gjorde skäl för namnet och var ett mysigt krypin med ett gäng stammisar som hängde i baren. Utbudet var bra med några caskpumpar samt lite mer modernare grejor. Helt klart värt en sväng förbi.

Samma sak kan man inte säga om East Street Tap. Här huserade en otrevlig bartender, som lyckades slänga min vattenflaska som jag i ett obevakat ögonblick lämnade på baren. Av de två caskpumparna provade vi den ena som var i riktigt dåligt skick. Vi lämnade ganska omgående för att aldrig mer återkomma. 

St Albans

Via en FB-grupp fick jag tipset om St Albans som stället att åka till om man vill uppleva klassiska lantliga pubar där man kan föreställa sig att kommissarie Barnaby tar sig en pint efter att ännu en mördare har placerats bakom lås och bom. Och faktum är att flera pubscener har filmats här, dock inte för Morden i Midsummer, utan kommissarie Morse.

Det finns alltså ett rejält gäng klassiska pubar i St Albans, vilket kanske är ett av skälen till att Camra har valt att förlägga sitt högkvarter här. Mest omtalad är Ye old fighting cocks som gör anspråk på att vara Englands äldsta pub. Hur det nu är med den saken så var det verkligen en riktigt genuin gammeldags pub, och även om det var den bästa så var det inte den enda i området.

Även utan pubarna är det här en stad väl värd att besöka. Under romartiden låg staden Verulamium här, och det finns gott om lämningar kvar. Därtill finns här en fin liten stadskärna och en mäktig katedral. Allt en dryg halvtimmes tågresa från London.

Slutord

Och apropå London så är det alltid lika trevligt att vara där. Jag fascineras alltid över stadens enorma storlek, och hur man kan röra sig kilometer efter kilometer i ett varierande stadslandskap där stadsdelarna ofta sömlöst går in i varandra. Och överallt finns det bra pubar och restauranger.

Detta till trots gav resan ett ökat sug på att besöka andra platser i England och Storbritannien i stort. Jag kommer säkert återvända till GBBF, trots årets lilla besvikelse. Men först finns det mycket annat att upptäcka.

tisdag 5 juli 2022

Legobibeln


Jahve passar bra som legogubbe.

Att driva med religion är ganska tacksamt av flera skäl; absurda försanthållanden, bisarra ritualer och levnadsregler, samt en allmän pompös och självgod självbild. Det kan göras ganska osubtilt som i Grotescos låt om Jesus som fickpingisekvilibrist. Men oftast tycker jag det blir bäst av att bara citera de religiösa texterna rakt av. Ett bra exempel - som jag har länkat till tidigare - är bloggaren PKJonas och hans genomgångar av de svenska wahhabisternas nätpredikningar. Visserligen kommenterar han texterna, men det är inga skruvade instick direkt, utan underfundiga och träffsäkra iakttagelser. Ett annat exempel är Lena Anderssons famösa sommarprat om Jesus som manipulativ sektledare. Det var kanske inte direkt avsett som humor utan snarare en kritisk skärskådning.

Nästan helt okommenterat är dock det fantastiska projektet The Brick Testament. Här har alltså någon lagt ner det enormt mödosamma arbetet att göra och fotografera legoillustrationer till stora delar av bibeln. Kontrasten mellan legogubbarna och innehållet i texterna leder ofta till stor komik. Fast det är kanske snarare så att illustrationerna framhäver det småaktiga och absurda i personerna och historierna. I synnerhet för den småsinte och patologiskt uppmärksamhetstörstande Jahve. Jag återkommer till det där med "nästan", men först tänkte jag ge några frestande smakprov.

Historien om Onan är riktigt mustig med grova inslag av sex och våld. Notera att det alltså inte handlar om självbefläckelse som i Grotesco-videon. Vad jag har förstått så har dock det svenska ordet onani sitt ursprung i denna berättelse, men uppenbarligen har det skett en betydelseglidning.

Än mer absurd är historien om Sodom & Gomorra. Här förekommer också ett vanligt tema i Gamla Testamentet; massmord. Utöver syndafloden och utplåningen av Sodom & Gomorra så redovisas en lång rad folkmord i GT. Lyckligtvis har dessa troligen inte ägt rum i verkligheten. Men att de framställs som berättigade eller till och med som något att skryta om gör att skratten fastnar i halsen emellanåt.

Jag borde väl plocka något från NT också. Hallucinationerna i Uppenbarelseboken är visserligen en rik källa att ösa ur, men jag väljer ändå den märkliga episoden när Jesus förbannar ett fikonträd. Även Lena Andersson tar upp detta i sitt sommarprat. Man börjar verkligen undra över Jesus mentala status här.

Slutligen ska jag återkomma till det här med att bibeltexterna inte fullt ut är okommenterade. Dels har kreatören lagt in extra pratbubblor på en del ställen där figurer säger något som inte står i bibeltexten. Det kan till exempel vara ett "Aoch" när någon får ett spjut genom kroppen. Ett ganska roligt exempel är från Egyptens tio plågor. Tankebubblor från Farao uttrycker det besynnerliga i att Moses hotar med att nästa plåga ska utrota all Egyptens boskap. Boskap som redan har utplånats två gånger i tidigare plågor.

Den bästa "kommenteringen" tycker jag dock utgörs av namngivningen av de olika avsnitten. Eller vad sägs om "when to stone your whole family""four massacres and a wedding" eller "God tortures a whore". Tro mig när jag säger att de inte är det minsta missvisande. Avsnitten är också försedda med NSVC-märkningar (nudity, sex, violence & cursing). Dessa används med rätta flitigt, i synnerhet i GT.

Jag har inte hunnit plöja i närheten av alla strippar ännu. Även om det ofta är komiskt, så är det samtidigt ofta ganska monotont och långtråkigt. Men det blir några episoder här och där, vilket känns som ett ganska bra semesterprojekt. Lite därför var det som jag ville tipsa om det till mina läsare; som ett semesternöje när man får några lediga stunder i hängmattan.

söndag 12 juni 2022

Amylases sommarölsträff 2022

 

Bild: Christian Johansson.

I samband med bloggens tioårsjubileum annonserade jag om en kommande nerdragning av inläggsfrekvensen. Specifikt nämnde jag inlägg om hembryggningstävlingar som något som det skulle bli mer tunnsått med. Det sista regelbundna inlägget om en hembryggartävling blev om Amylases vinterölsträff 2019. Föga anade jag att det skulle bli den sista hembryggningstävlingen jag besökte på två år. Men vi vet ju alla vad som sedan hände.

Men nu är pandemin väsentligen över, och hembryggartävlingarna är tillbaka. Med undantag från Göteborgs-SM då, men där var det ju inte pandemin utan den epedemiska myndighetsaktivismen hos en viss tillståndsenhet som ställde till det. Faktum är att jag hade som plan att skriva ett blogginlägg om årets SM. För tanken var aldrig att hembryggningstävlingar skulle vara ett förbjudet ämne på bloggen. Snarare var det slentrianmässiga återkommande inlägg som skulle upphöra. Men om det finns något speciellt att skriva om så kan det få bli ett inlägg. Och SM i Göteborg tror jag hade blivit speciellt.

Likaså känns det som läge för att skriva ett inlägg om Amylases hembryggarträffar när de är tillbaka. Som antyddes ovan var det faktiskt en vinterölsträff 2021, dock med ett begränsat antal deltagare. När sommarölsträffen gick av stapeln under gårdagen var det dock fullt besöksantal igen. Och det mesta var som vanligt. Fast ändå inte. En del saker hade ändrats, och för de flesta hade ändringen nog börjar redan innan pandemin.

Något som har varit helt nytt efter pandemin är att eventet börjar klockan 15 i stället för 13, vilket jag välkomnar. Denna förändring är kopplat till själva lokalen som hyrs, Fräntorp Folkets Hus. Dock påbörjades insläppet redan minst en kvart innan då besökarna redan hade börjat anlända*.

En annan sak som nästan gjorde att träffen ställdes in var att det var få anmälda öl. Till slut blev det ändå 20 stycken, vilket ändå är klart lägre än de fyrtiotal som var vanligt när intresset var som högst. Kanske har det att göra med att intresset för hembryggning eventuellt har peakat. Det finns vissa andra signaler på det också. Flera av de regelbundna utställarna från 10-talet verkar ha lagt ner verksamheten, eller så har de bara tröttnat på själva tillställningen. Att prissummorna har gått ner kanske också kan vara en indikation.

Besöksintresset verkar ändå hållas uppe, och biljetterna säljer snabbt slut när de släpps. Men även här märker jag att vissa som man alltid brukade träffa tidigare inte längre dyker upp. Kanske får de inte tag på biljetter, men jag gissar också att intresset kan ha svalnat. 

Ölmässigt var det dock bra variation och hög kvalitet. Det var endast en acetaldehydbomb som jag kände mig nödgad att vaska. I övrigt var det glädjande med flera ickegrumsiga ipor som samtidigt hade moderna tropiska humlearomer. Vinnaren Simon Svensson hade en riktigt alkoholtung variant på 12 % som ändå höll fräschören uppe**. Ännu bättre var Sebastian Rutgerssons mer måttliga version på runt 7 %. Den förde lite tankarna tillbaka till High Nose Herr Hemlig som lite grand var "peak ipa" för mig.

Det var en hel del suröl, och själv bidrog jag med två stycken; Pseudogeuze 7 och Mosaik. Den förstnämnda var ämnad för SM 2020 (och sedemera 2022). Den sistnämnda var ämnad för sommarölsträffen 2020. Det var dock rätt meckigt och stressigt med två öl, något jag har noterat tidigare. Att jag ändå ställde upp med två öl var förstås på grund av att SM uteblev. Och tack vare pandemin har jag gott om suröl stående.

Men det var ett ständigt springande fram och tillbaka till kylskåpet i köket för att ställa in och ta ut flaskor. Dessutom ville jag förstås hinna gå runt och prova andras öl och provsmaka. Tyvärr lyckades jag förväxla mina öl så att besökare under den första halvan av tävlingen felaktigt trodde att de drack en geuze när de i själva verket drack en torrhumlad lambik och vice versa. Att ingen reagerade smakmässigt på detta är lite anmärknintgsvärt.

Lite relaterat till det så gick jag runt med min SNPA-klon och Bigfoot-klon och lät bekanta prova blint. Att den förstnämnda inte skulle vara helt lätt att gissa var förväntat. Men den andra var mer förvånande. Och i synnerhet att det ens var svårt att gissa vilket land det handlade om. Många gissade på en engelsk öl, och underskattade dessutom alkoholhalten ordentligt. Det illustrerar något jag har skrivit om tidigare; att de flesta helt enkelt underskattar hur svårt det är att känna igen smaker när man testar blint och inte bara kan fabulera.

Utöver egna öl var dessutom Brasse representerad. Vid fyllningen tog vi ut lite extra lambik, blandade med mörkt kandisocker och trycksatte kolsyra. Det blev en väl avväg blandning med en trevlig sötma som inte var kväljande. Kandisockret hade utöver sötman även bidragit med en fin kolaton. Det hela belönades med en silvermedalj.

Jag hoppas intresset att ställa ut håller i sig och helst ökar så att det blir fler träffar framöver. Dock kan det nog dröja innan jag skriver om det igen. Och det kommer nog dröja ett litet tag innan jag skriver nästa inlägg alls. Sommarölsträffen känns som en bra avslutning på...ja, nånting. Nu ska jag ägna mig åt annat ett tag. Vi ses efter sommaren.

* Ölnördar har en märklig fäbless för att komma tidigt, och gärna väl före utsatt tid.

** Dock tror jag den hade vunnit på att hamna under 10 %.

söndag 5 juni 2022

Ekfatet Brasse - nionde fyllningen

 


Årets Brasse-fyllning lyckades prickas in på en av de få fina dagarna under försommaren. Till skillnad från förra året så är jag lite mer på tå med ett att skriva ett blogginlägg redan dagen efter. Därför finns det inga riktiga provsmakningar än, utan det får jag återkomma till.

Fyllning:

Här var jag verkligen inte på tårna, utan det var en några veckor efter att jag hade tappat upp Storfot och äntligen ställt ner alla grejorna i källaren som jag insåg att det var min tur att brygga 20 liter i år. Jag var verkligen osugen på att dra upp alla grejorna och dra igång en full bryggning, så jag försökte pitcha idén att någon av de kommersiella bryggarna i gänget kunde brygga 100 l vört.

Dock fick jag inget gehör för detta. Så till slut valde jag att köpa 1,5 kg maltextrakt och 1 kg maltodextrin. Detta kokades utan humle med 10 l vatten, vilket sedan kyldes och hälldes i en jäshink tillsammans med ytterligare 10 l vatten samt några gram Safbrw F2. Enkelt och snabbt, och förmodligen inte avsevärt sämre vört än från en helmaltsbryggning. Dessutom har jag tidigare år kört med såväl grumlig mäskning som oxiderad humle, och jag gav dessutom bort 100 g oxiderad humle till en av de andra bryggningarna. I övrigt vet jag som vanligt inte så mycket om de övriga 90 liter som bryggdes.

Tömning:

I år blev faktiskt hela fyra produkter, med ungefärlig volym inom parantes

  • ren (32 l)
  • maskrosblommor (15 l)
  • aroniabär (30 l)
  • mörkt kandisocker (18 l)
Aroniabären tillsattes i samband med tömningen och behöver således dra 2-3 månader innan den delen kan flasktappas. Versionen med maskrosblommor fick dra i några dagar. Den smakade uppriktigt sagt inte så mycket av blommorna. Inte mig emot egentligen, men det var väl en kombination av för lite blommor och för kort kontakttid.

Kandisockerversionen blandades i ett trycksatt fat som ska stå kallt, kolsyras och serveras på Amylases Sommarölsträff nästa helg. Det är vår tolkning av Faro, men i stället stället för farinsocker användes alltså mörk kandisocker från bryggeributiken där vi hade ett presentkort att sätta sprätt på efter att ha fått brons på senaste vinterölsträffen.

Bedömning:

Den första att bedömas blev kandisockervarianten som gjorde viss succé på sommarölsträffen och blev trea. Jag var på det stora hela nöjd trots att det hälldes på lite mer öl i fatet än vad som var tänkt. Det var lagom sött med toner av karamell och kola. Väldigt gott, åtminstone i små klunkar.

Den rena korkades upp på midsommarafton och hade inte riktigt fått full kolsyra. Men det var ändå gott med en ganska tydlig men inte påträngande syra, fin fruktighet, samt en lätt ton från fatet. När jag dricker lite äldre årgångar är det tydligt hur fatet bidrar med allt mindre aromer med tiden. I slutet finns en diskret puff av THP tyvärr, men det lär försvinna om några månader.

Maskrosversionen har extremt subtila toner av örtighet från blombladen. Så diskreta att jag ens inte vågar säga med säkerhet att de finns där. Gott är det i alla fall. Någon gång får jag väl prova den parallellt mot den rena versionen.

Slutligen har vi aroniaversionen som det dröjde länge tills vi flasktappade. Mest på grund av lågt engagemang. Nu när jag äntligen provar första flaskan vräker höstregnet ner utanför. Färgen är underbart djupröd, och skummet stort och rosa. Full pott på utseendet. Aromen har tydliga drag av svarta vinbär, med en lite jordig ton. Syran är ganska markant, och där finns också en lätt strävhet. Väldigt gott och där finns en slags murrighet som ändå går ganska väl med årstiden.

söndag 22 maj 2022

Om myndighetsaktivism

 

Dejefors bruk.

Under innevarande helg var det tänkt att hembryggnings-SM skulle gått av stapeln i Göteborg. En lokal var bokad och en arrangörsorganisation var väl förberedd. Men det blev inget SM. Den lokala tillståndsenheten sade nej, och vad jag förstod var även länsstyrelsen för Västra Götalandsregionen (VGR) inblandad. Grundproblemet verkar ha varit att nejsägarna hade tolkat begreppet "för eget bruk" på ett extremt snävt sätt. Allmänt ger detta känslan av vad som brukar kallas myndighetsaktivism; när myndighetsanställda med maktposition driver en egen agenda, i stället för att som det är tänkt verkställa politiska beslut.

För det har ju arrangerats SM under flera decennier. Första gången det blev problem med myndigheterna var inför SM 2008. Efter mycket strul lyckades man till sist genomföra evenemanget. Därefter anlitade SHBF en jurist som skrev ett PM där han redde ut hur lagen bör tolkas. Som jag har förstått det ingår detta PM även i förarbetena till den uppdaterade alkohollagen, vilket i så fall väger tungt. Oavsett så har detta PM kunnat användas tidigare det fåtal gånger som myndigheterna har försökt sätta sig på tvären. Men i Göteborg hjälpte det inte, vilket tyvärr inte är helt förvånande.

Göteborgs tillståndsenhet

Denna myndighet har vid fler tillfällen tidigare visat sig vara extremt rigid. Mitt första exempel får jag ta fritt ur minnet, så detaljerna är lite skakiga. Något av studieförbunden i staden gav kurser i vinprovning. När detta upptäcktes av tillståndsenheten försökte de stoppa kurserna. Det hela blev en följetong i lokalmedia, men jag minns svagt att tillståndsenheten till slut fick backa.

En Öl- och Whiskymässa är numera ett årligen återkommande event som drar fulla hus. Men starten var knackig. Första upplagan var tänkt att gå av stapeln 2012. Så blev det inte, och det var allas vår tillståndsenhet som satte käppar i hjulet. Åter var det så att ett koncept som hade fått tillstånd på andra platser i Sverige inte gick för sig i Göteborg. Det hela blev ganska uppmärksammat i lokalmedia såväl som i ölvärlden, vilket kanske bidrog till att tillståndsenheten inför nästa år hade backat. Ty 2013 hölls den första mässan, och då blev istället stora problem med att man hade släppt fler biljetter än vad man hade plats med när alla hängde på låset vid insläppet. Men numera har man fått ordning på grejorna, och mässan lär återkomma så länge intresset finns.

Det kanske mest famösa exemplet var de så kallade matskedsproverna som var på ropet strax innan pandemin slog till. Från politiskt håll hade möjligheten öppnats att servera smakprover på bryggeripubar utan att behöva leva upp till de vanliga kraven på att servera mat. Exakt vad som skulle räknas som smakprover var inte tydligt specificerat, men de flesta tillståndsenheter valde 10 cl. Men Göteborgs tillståndsenhet var förstås tvungna att ha en striktare tolkning. Och inte bara striktare, utan helt absurd; vem vill köpa en matsked öl? Åter fick tillståndsenheten schavottera i lokalmedia, och här var det tydligt att det fanns ett visst politiskt tryck på dem. Göteborg marknadsför sig självt som en turist- och evenemangsstad, och en komponent i detta är den nya, levande ölkulturen. Så tillståndsenheten fick åter vika ner sig. Först försökte de med någon variant där storleken skulle anpassas efter alkoholhalten, men till slut blev det som i övriga landet.

Det är förstås svårt att säkert säga om det är myndighetsaktivism som ligger bakom årets inställda SM och de övriga exempel jag ger i detta inlägg. Det skulle också kunna vara ett utslag av nitiskhet eller maktfullkomlighet. Eller en kombination av alla dessa tre. Men det finns alltså en lång historia av dubiösa beslut hos tillståndsenheten som jag nämnde ovan. Flera gånger har man tvingats backa, i synnerhet efter att lokalmedia har börjat granska besluten. Tyvärr blev det inte så denna gång.

Länsstyrelsen i VGR

Jag nämnde denna myndighet ovan. Även om det oklart vad deras roll var i det aktuella fallet, så kan det ändå vara värt att ta upp dem. De är nämligen ökända för att kasta grus i maskineriet i olika byggprojekt i regionen, ofta på svaga underlag eller till och med i strid mot praxis och prejudikat. Låt mig ta några exempel nedan.

Posthuset i Göteborg byggdes om till hotell 2012. Detta innefattade en tillbyggnad, och den var initialt planerad att vara åtskilliga våningar högre än den rumphuggna stubbe som det till slut blev. För just Länsstyrelsen underkände den ursprungliga planen med hänvisning till Riksintresset för kulturminne för Göteborgs innerstad. Denna stipulerar bland annat att endast låga byggnader som matchar den omgivande byggnadshöjden får uppföras i området. Saken är dock den att byggnaden ligger utanför detta område. Länsstyrelsen resonerade dock som så att en alltför hög byggnad visuellt skulle ha påverkat innanför området. Sannolikt hade en överklagan av länsstyrelsens beslut gett framgång. Det finns nämligen prejudikat att det endast är byggnader inom det geografiskt begränsade som berörs. Men tyvärr gjordes ingen överklagan.

Överklagades gjordes dock lyckligtvis länsstyrelsens beslut att neka tillstånd till bostadsprojektet Tändsticksfabriken. Här var det gränsvärden för luftföroreningar som var haken; området ligger nära E6. Kommunen och entreprenörerna hade dock gjort en gedigen miljöutredning som visade att alla värden låg under de tillåtna gränserna. Detta hindrade dock inte länsstyrelsen att ändå underkänna planen med hänvisning till att värden beräknade med en egenknåpad metod låg över värdena. Kommunen och entreprenörerna var dock beredda på detta och skickade snabbt in en överklagan till regeringen. Mer om hela historien kan läsas här. Notera att länsstyrelsen sågades ganska ganska hårt i regeringens beslut.

Andra exempel

Det finns fler exempel med länsstyrelsen i en inte särskilt smickrande roll. Men jag ska inte breda ut mig med alla dessa, även jag återkommer kort till ytterligare ett exempel på slutet. Men låt mig för att bredda perspektivet och visa att problemet är utbrett ta två helt andra exempel. Länsstyrelsen i Värmland fick en rejäl näsbränna av Mark- och miljödomstolen när de försökte stoppa en renovering av Dejefors vattenkraftverk. I en i sammanhanget ovanligt skarp formulering anklagade domstolen länsstyrelsen för att mer eller mindre ha spammat dem med oväsentliga inlagor. Mer om detta kan läsas t.ex. här.

Ett helt annat exempel är Claes Borgströms agerande som JämO 2000-2007. Han utnyttjade gärna denna position för att bedriva politisk opinion. Mest famöst var kanske när han framförde att Sverige borde ha bojkottat fotbolls-VM i Tyskland 2006 på grund av den omfattande prostitution som förväntades i samband med evenemanget. I samband med att han avslutade sitt uppdrag beklagade han sig över de begränsningar han ansåg fanns i befattningen just för att driva opposition. Notera att allt detta inträffade innan hans anseende kraftigt devalverades i samband med Quick-affären som började rullas upp 2008.

Några potentiella invändningar

För att stämma i bäcken så vill jag bemöta några argument som en del säkert redan har börjat formulera för sig själva. En typ av invändning som man snabbt kan råka göra är att man sympatiserar med någon eller några av frågorna ovan som myndigheterna har drivit. Till att börja med vill jag påpeka att det naturligtvis är fullt legitimt att vara för en bojkott av fotbolls-VM 2016, hårdare krav för vattenkraft eller annan potentiellt miljöhotande verksamhet, eller att vara emot diverse byggprojekt. Men det var ju inte det saken gällde. Problemet är att myndigheterna går utanför sina uppdrag och befogenheter. Om man tycker det okej att de gör det i frågor där man håller med dem, kanske man ska ta en funderare på vad man skulle tycka om de i stället jobbade emot ens egna värderingar. Det är upp till den lagstiftande makten att bestämma om regelverket. Myndigheternas uppgift är att verkställa politikernas beslut på ett så objektivt sätt som möjligt. Vill man driva en egen agenda får man göra det på annat sätt, exempelvis inom politiska partier eller intresseorganisationer.

En mer relevant invändning är att lagstiftningen inte kan vara helt entydig och täcka in varje tänkbart fall exakt. Ett visst tolkningsutrymme kommer alltid kunna finnas, och ibland måste lagstiftningen testas på helt nya omständigheter för första gången. Så som det redan görs i våra domstolar. Till att börja med så förutsätter det resonemanget att rättsläget är oklart och oprövat. Men i flera av mina exempel ovan så hade man ju agerat helt i strid med praxis och prejudikat. I fallet med hembryggnings-SM så har tillåtelse getts under en lång tid, inklusive i just Göteborg i samband med SM 2010.

Och om man ändå tänker sig ett fall där inte finns praxis eller prejudikat att luta sig mot, så känns det dubiöst att låta enstaka tjänstemän fritt tolka lagen. SM-debacklet visar med all oönskvärd tydlighet att det kan bli helt olika utfall beroende på vilken person som fattar beslutet. Så kan vi förstås inte ha det.

Åtgärder

I den bästa av världar skulle idealistiska personer som driver någon fråga de brinner för göra detta i avsedda sammanhang; politiska partier och intresseorganisationer bland annat. Men har vi den värld vi har, och de flesta passar på att påverka världen efter eget gottfinnande när tillfälle därtill ges. Detta måste man förhålla sig till och fundera på åtgärder för att minska handlingsutrymmet för myndighetsaktivism. Jag ska avsluta med att ta upp några förslag på åtgärder. Dessa är givetvis inte något jag själv har kommit på, utan jag bara sammanfattar sådant som jag har läst och tyckt låtit vettigt.

Det första som behöver göras är att se över diverse lagstiftning som förväntas tolkas av dessa myndigheter. Exempelvis skulle begreppet "för eget bruk" i alkohollagstiftningen behöva preciseras. Ett annat område i akut behov av uppstramning är "riksintressen för kulturmiljö". Detta handlar om att kommuner inte kan få göra hur de vill i vissa miljöer som har utpekats ha högt kulturvärde för hela landet. Vilket i grunden förstås är sunt. Problemet är bara att det dels finns lite väl många utpekade kulturvärden, men framför allt att kriterierna för vad som får göras i anslutning till dem kan vara extremt luddiga. 

Ett exempel på detta kommer åter involvera länsstyrelsen i VGR. Det handlar om bebyggelse på Skanstorget, vilket namnet till trots inte alls är ett torg utan en kombination av parkering och hundrastgård. Ett förslag till att bygga välbehövliga bostäder på platsen klubbades av kommunfullmäktige men fick rött ljus av länsstyrelsen. Problemet är att platsen ligger precis i anslutning till Skansen Kronan, därav (delar av) namnet. Denna byggnad är naturligtvis utpekad som kulturminne och således får man inte bygga hur som helst i dess närhet. Problemet är bara att vad som får byggas är väldigt oklart. Länsstyrelsens skäl till avslag var minst sagt dubiösa. Och kommunen hade dessutom efterfrågat att vid ett avslag få tydliga kriterier för vad som är tillåtet att bygga på platsen. Men det sistnämnda vägrade länsstyrelsen; de måste ha ett förslag att ta ställning till för att kunna säga något. Kommunen förväntas alltså formulera förslag mer eller mindre i blindo, för att sedan med mössan i hand be om tillstånd.

Detta leder oss in till nästa punkt. Den här typen av komplexa frågor kan inte överlåtas till myndigheter där utfallet beror på nycker hos enstaka personer. Ett större inslag av juridiska instanser skulle behövas. Redan nu finns möjligheten att överklaga myndighetsbeslut, men processen är inte helt oproblematisk. Till att börja med så är det ofta regeringen som är den enda instansen, och de sitter i samma skuta som länsstyrelserna; de sistnämnda är statens förlängda arm i regionerna. Att länsstyrelsen trots det fick ett så tydligt avslag i fallet med Tändsticksfabriken säger en del om hur snett ute de var den gången.

Även när det finns en domstol att överklaga till så är det ett högst vanskligt företag. Det kräver resurser och även om man tror sig kunna vinna så kan det leda till flera års förseningar av byggprojekt t.ex. Som påpekas i blogginlägget om fallet med Tändsticksfabriken så är det stora ekonomiska förluster förknippade med att behöva skjuta på byggstart. Samtidigt som länsstyrelsen själva knappast har något att förlora på att bråka. Och det känns knepigt att komma på någon slags sanktion som skulle få dem att dra sig för att bråka utan att ha något på fötterna. Det blir helt enkelt en väldigt ojämn maktbalans i nuläget.

Ett förslag som antyds i blogginlägget är att länsstyrelsen skulle tvingas att luta sig mot befintliga domar för att kunna upphäva planer. Och i brist på sådana borde de ha som direktiv att fria hellre än att fälla. En annan tanke är att man skulle dra paralleller med hur åklagares makt i brottsmål regleras via det så kallade objektivitetskravet. Just åklagarmyndigheten har på samma sätt ett kraftigt maktövertag i dessa processer då de har hela rättsapparaten i ryggen. Frågan är hur stor effekt ett dylikt objektivitetskrav skulle ha för myndighetsutövningen. Jag har inte sett några tecken på att de näsknäppar som länsstyrelsen och tillståndsenheten har åkt på har lett till någon självrannsakan. Avslaget för hembryggnings-SM tyder för de sistnämnda snarare på motsatsen.

Och då är vi tillbaks till SM. Det har väl tyvärr inte varit så mycket för SHBF att kunna göra här. Jag vet inte ens om beslutet hade gått att överklaga i någon instans. Men även om så hade varit fallet så hade det ändå inte varit klart i tid för årets SM. Det SHBF nu verkar göra är att åter ta kontakt med jurister för att få en second opinion. Vilket förstås är helt rätt. Utöver det kunde man fundera på att kontakta de journalister som tidigare har skrivit om Göteborgs tillståndsenhet, och i synnerhet om matskedshaveriet. Dessutom kunde man fundera på att försöka bearbeta lämpliga politiker för att driva opinion. Risken med att börja dra i detta är förstås att beslutsfattare bestämmer sig för att hembryggningstävlingar och -träffar är ett hot mot folkhälsan och bör förbjudas. Men då vet vi åtminstone vad som gäller. Vilket vore ett fall framåt.

måndag 9 maj 2022

Bryggsäsongen 2022/2023

 



Det årliga planeringsinlägget kommer lite tidigare än vanligt denna gång. Faktum är att jag tycker det är roligare att planera vad jag ska brygga, än att faktiskt brygga. Däremot är det förstås ännu roligare att få prova resultatet. Men planering är verkligen inget jag prokrastinerar, och nästa säsongs planering har i stort sett varit klar i flera månader.

Apropå säsong blir det eventuellt någon saison under sommaren, men det kommer jag nog inte skriva något om. I övrigt blir det en bryggsession per årstid, där varje session innebär två öl med samma jäst. Under höst- och vårsessionen klämmer jag dessutom in en p-lambik.

Hösten:

Här blir det belgiskt. Jag har lite funderingar på att använda vad jag tror är Val Dieu-jästen. Då kommer jag nog hålla mig till ljusa öl och brygga:

  • blond
  • tripel
Den sistnämnda är en trolig kandidat till Amylases vinterölsträff.

Vintern:

Det var ett tag sedan jag gjorde tyskt, överjäst öl. Dessa jäses med fördel ganska svalt vilket brukar funka perfekt under denna årstid. Det jag tänkte mig är:
  • altbier
  • imperialiserad kotbüsser
Vad det sistnämnda innebär får jag återkomma till.

Våren:

Eftersom jag äntligen fått tag i den nyzeeländska humlesorten riwaka igen tänker jag göra några favoriter i repris:
Räkna dock med försvenskade namn. Är man en trogen bloggläsare kan man roa sig med att försöka gissa namnen i förväg, det borde inte vara jättesvårt. 

Lambikprodukter:

Förutom bryggning av p-lambik så blir det även diverse släpp under säsongen. Dessa är i sig inte så tydligt kopplade i tid till bryggningarna. Men ofta behöver jag frigöra ett kärl inför en ny bryggning, och då passar det bra att släppa någon produkt. Då jag numera brygger drygt 40 liter per säsong så blir det den årliga p-geuzen (knappt 30 l) plus ytterligare någon produkt på drygt 10 liter. Den ytterligare produkten kommer med stor säkerhet bli en torrhumlad lambik i höst, troligen med en av riwaka-påsarna.

Utöver detta kommer jag tappa upp sats 39 eftersom jag behöver motsvarande jäskärl för höstens ciderprojekt.

söndag 24 april 2022

Pseudogeuze #9

 

Maskinen på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Årets geuzeblandande gick helt smärtfritt, till skillnad från förra året. De lambikar jag redan på förhand hade valt ut preliminärt visade sig ha hållit fint. Så det var bara att tuta och köra.

Data:

  • Volym 27 l
  • OG 1,056
  • FG 1,012
  • ABV 6,0 %
Blandning:
Bedömning 2022-04-23:

En ungefärlig månad har passerat från flaskningen när det är dags för officiellt provsmakning. Det blir ett rejält pys och ett fint men kortvarigt skum vid upphällning.

Aromen är frisk med toner av röda äpplen och grapefrukt, samt lite höstlöv och en touch av bränt gummi. Tyvärr kommer det en pust av THP i eftersmaken, men den lär försvinna med några månader i flaska.

Syran är perfekt balanserad, och det finns en fin beska. Bortsett från THP:n var detta riktigt lyckat.

söndag 3 april 2022

Brygd #204: Storfot

 

Storlek 48?

Jag fortsätter med att klona Sierra Nevada-öl. Denna gång på samma tema som respiration i jäshink, goda laktos-ipor och att koldioxiden bildar ett lock över ölet; mytologiska fenomen. Bigfoot är ett öl som jag första gången tyckte var nästan odrickbart besk. Men man kan vänja sig vid hög beska, och numera tycker jag beskan är en del av vad som gör detta öl så fantastiskt.

Till skillnad från SNPA finns det inget regelrätt klonrecept från hemsidan, men från den information som ändå fanns där knåpade jag ihop nedanstående recept. Med C-humle avses nedan en blandning av cascade, centennial och chinook i proportionerna 7:10:10.

Data:

  • Volym 20 l
  • OG 1,090
  • FG 1,020
  • ABV 10,0 %
  • SRM 13
  • IBU ~80-100
Mäskning:
  • 7 kg pale ale-malt
  • 700 g CaraMünchnermalt II
  • 1/2 tsk kalciumsulfat
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk mjölksyra
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:
  • 40 g magnum i 90 minuter
  • 90 g C-humle i 20 minuter
  • 90 g C-humle vid kokslutet
  • 400 g ljust maltextrakt i 20 minuter
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter
Total koktid drygt 90 minuter.

Jäsning:

Jäskakan från blekölet
  • 4 dagar vid 18 C
  • 4 dagar vid 21 C
  • 2 dagar vid 5 C
Övrigt:
  • Torrhumling med 90 g C-humle.
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.
Storfot vs. Bigfoot:

Jag hade förhoppningar om att originalet skulle dyka upp någon gång innan sommaren. Och jag blev inte besviken, ity denna måndagen stod flaskorna äntligen i Systembolagshyllan.

Vid upphällning är det tydligt att Bigfoot har en mörkare kopparröd nyans. Även skummet är tydligt mörkare. Kanske fick jag lite för ljus karamellmalt, men jag var redan vid receptskrivandet lite skeptisk till att jag hade tillräckligt med färg. Nåväl.

Aromerna har vissa likheter; tallbarr, citrus och murriga, karamelliga toner. Bigfoot har dock lite mer toner av bränt socker, vilket förstås är i linje med skillnaden i utseende. Storfot har kanske en aningen mer tydlig alkoholton, men absolut inte störande.

Beskan är ganska lik i båda ölen, även om Bigfoots dito nog hänger kvar lite längre. Två goda öl var det definitivt. Men här har färskheten inte samma betydelse jämfört med blekölet, och då är det svårt att slå originalet. Bigfoot är tveklöst snäppet godare, men jag är ändå nöjd att ha kommit så nära.

Så nuvarande ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 41 - 44.

tisdag 29 mars 2022

Brygd #203: Snöbergens bleköl

 

Ett berg av snö.

För er som har varit med ett tag här på bloggen och sett alla mina medvetet fåniga försvenskade ölnamn är det kanske inte svårt att via titeln gissa vad detta ska bli: En klon av Sierra Nevada Pale Ale (SNPA). Jag funderade ett tag på översättningen. Snöiga bergen är en mer ordagrant korrekt översättning av Sierra Nevada, men Snöbergen låter som bättre svenska och är dessutom kortare och får bättre plats på den kommande etiketten.

Själva receptet är alltså direkt från hästens mun, vilket jag ser som en förutsättning för vettiga klonbryggningar. Sedan kan man alltid göra smärre förändringar av olika skäl. Jag ser till exempel ingen anledning att koka i 90 minuter, och jag kör med magnum som bitterhumle bara för att spara på cascade-humle som jag behöver i en kommande bryggning. Eftersom jag alltid kör 20-minutersgiva flyttade jag 30-minutersgivan dit. På maltsidan drog jag ner en aning på karamellmalten då pale ale-malt nog är aningen mörkare än amerikansk pale-malt. Slutligen så skippade jag att öppna en SNPA då jag inte dricker öl på bryggdagen. Däremot ska jag knäcka minst en flaska under flasktappningen, och givetvis kommer det en jämförelse så småningom.

Data:

  • Volym 24 l
  • OG 1,055
  • FG 1,013
  • ABV 5,7 %
  • SRM 7
  • IBU 40
Mäskning:
  • 5 kg pale ale-malt
  • 300 g Caramunich II
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1/2 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 70 g cascade i 20 minuter
  • 60 g cascade vid kokslutet
  • 1 krm Protafloc i 20 minuter.
Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

WhiteLabs WLP001 (1 l förkultur)
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 21 C i 4 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Sierra Nevada:

När man gör en klon är det ju ganska uppenbart vilket öl man ska jämföra med, i synnerhet när ölet ifråga har god tillgänglighet på Thet Statligha Apotheket. Utseendemässigt får resultatet ses som en fullträff; jag fick till den perfekta gyllengula nyansen. Det var alltså vältänkt att dra ner på karamellmalten en smula. Originalet är förvisso snäppet klarare, men skillnaden är mindre än vad den brukar vara. Och skälet till det är förstås att Sierra Nevada ej filtrerar sina öl. Tittar man noga kan man hitta en tunn slöja med jästfällning på botten av en SN-flaska.

Smakmässigt är skillnaden dock större. SNPA har en distinkt smak som jag inte kan sätta fingret på. Men kanske lite mer citrus och tallbarr än blekölet. Det sistnämnda påminner inte så lite om flera av Oceanbryggeriets öl, och det är ganska välkänt att Bingebo gillar cascade. Båda ölen har en lätt ton av kola, men inte nödvändigtvis diacetyl. Men oavsett så finns det faktiskt aningen mer hos SNPA.

SNPA har aningen mer kolsyra, sannolikt för att jag medvetet lade mig lågt på kolsyresockermängen. Beskan är snarlik i båda ölen.

Och resultatet? Detta blev stenhårt faktiskt. Jag har druckit purfärsk SNPA på cask på GBBF en gång, och den versionen hade jag inte haft någon chans mot. Men mot en halvårsgammal (?*) flaska så blir saken en annan, och Fabrikörens bleköl hade faktiskt aningen snabbare åtgång. Så det blir en fin skalp för Snöbergens Bleköl, och den nya ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 41 - 43.

* Bäst före-datum är 2022-10-21.