GBBF 2022 med mera

 

Efter Frankenresan 2019 har jag hållit mig inom Svea Rikes gränser på grund av pandemin. Därför var det lite mer spännande än vanligt att packa väskan och ge sig ut på resande fot. Denna gång bar det av till södra England under en knapp vecka med huvudfokus på London och GBBF.

Givetvis innebar detta även en återkomst till alla de förtretligheter man kan råka ut för på resor. Som försenade flyg. Som att "expressbussen" mellan Stanstead och Oxford tog 3 1/2 timma på grund av omvägar och stopp i obskyra samhällen. Eller att vi på nämnda buss fick ägna en massa tid och telefonkostnader åt att få portkoden till vårt bokade (och betalda) hotell. Men att resa är att dö en smula sägs det, och att mitt liv har kortats något var det definitivt värt. För det var på det hela taget en väldigt lyckad resa.

Festivalen

Låt oss börja med huvudnumret för resan. Denna var på många sätt sig lik. Men det var en del saker som var annorlunda, och tyvärr mestadels till det sämre. Till att börja med hade kontanthanteringen försvunnit, vilket förstås kan ses som positivt. Tyvärr envisas man fortfarande med prissättning på tiopencenivå vilket gjorde det nyinrättade token-systemet (ej polletter utan några jävla kort som man skulle kludda över tiopencesymboler på) ganska bökigt. Dock kunde man betala med kort men terminalerna funkade sådär, och framförallt hade de svårt med de gånger som min kortutgivare kräver pin-kod. Så det var väl sammantaget ingen större förbättring om ens någon.

Utbudet hos de internationella montrarna var tyvärr något sämre än de bästa åren. Inga lambikproducenter eller grymma tyska lageröl, och från Belgien var det enda jag lockades av en fatlagrad, självrunnen XX Bitter som tyvärr hade alldeles för mycket fattoner.

Även brittisk cask kändes tråkigare än tidigare år. Det var fler bottennapp än tidigare och färre toppar. En tydlig modernisering av utbudet hade också skett under pandemin. Det fanns saison, lager och lite allt möjligt. Framför allt fanns det en hel del neipor. Typisk försedda med en varningsskylt att de var grumliga.

Kanske kan det delvis vara slumpen att jag fick sämre casköl än tidigare år. Det är faktiskt rätt svårt att veta vad man ska välja när man står vid en monter och har en vägg av mestadels okända bryggerier framför sig. I cidermontern gick det tvärtom faktiskt bättre än tidigare år, och 3 av 4 prover var riktigt bra, och den fjärde var okej. Något som kanske bidrog till problemet var att man inte roterade ölen hos bryggerierna. Så om man hittade ett bryggeri som man gillade så fanns det alltså ingen chans att prova något mer från dem. Och det var förstås samma sak med gamla favoritbryggerier som t.ex. Timothy Taylor och Allendale.

En annan nyhet var en monter med live beer. Här var de lite hippare craft-bryggerierna representerade. Jag provade en schysst porter från Kernel. Just porter var faktiskt ett av glädjeämnena på festivalen. Jag drack flera riktigt goda, och samtliga med en tydlig ton av brunmalt.

Oxford

När man besöker en ny stad och vill hitta bra ölställen är RateBeer Places ett bra ställe att börja på. Vi följde inte Oxfordlistan slaviskt, men ettan Royal Blenheim förtjänade sannerligen sin toppnotering. En klassisk rustik engelsk pub, fast ändå lite elegantare än genomsnittet. Dock utan att vara snobbigt, och personalen var trevlig och hjälpsam. Det fanns rejält med kranar, bland annat från det för mig nya och utmärkta Stoke-bryggeriet Titanic.

Bland övriga krogar är även tvåan Turf Tavern värd att nämna (här såg vi slutet av EM-finalen), samt Bear Inn som var ett riktigt mysigt krypin. Och jag kan inte låta bli att nämna den fantastiska kvarterskrogen White House som låg ett kvarter från vårt hotell. Här avslutade vi båda kvällarna, främst med öl från det suveräna lokala bryggeriet Tap Social.

I övrigt gick vi mest runt och insöp atmosfären och beskådade alla eleganta byggnader. Här passade jag också på att äta min första sunday roast. Jag har sällan varit i England på söndagar tidigare, och de gånger så har varit fallet har jag ofta varit på väg hem. Men det var inte så mycket att hurra för. Det kändes lite tyskt med grått kött, brun sky och stekt potatis. Jag föredrar nog Fish & Chips.

Brighton

Efter det eleganta och pampiga Oxford blev det en rejäl kontrast med det mer hippieartade och  avslappnade Brighton. Lite grand som en mini-SanFran med en pir och allt. Och många branta backar. Den svalkande havsbrisen och fiskmåsarna gjorde också att det kändes som hemma.

Jag har varit här på snabbvisit ett par gånger i samband med att jag har flugit hem via Gatwick som ligger ungefär mitt emellan London och Brighton. Därför blev det återkomst till några gamla favoriter, men även upptäckt av några nya.

Bierhaus är ett skönt ställe på en (brant) sidogata till den stora vägen som leder ner till piren. Här finns det dels flera caskpumpar, men även några tyska öl som motiverar namnet. Därutöver fanns det en hel del lokala mikroöl samt några belgare.

Det bästa stället är nog ändå Evening Star som ligger på en lugn bakgata ett stenkast från tågstationen. Tidigare var man affilierade med bryggeriet Dark Star, men dessa sålde sig först till Fuller's som senare själva sålde sig till Asahi. Därför var bartendern väldigt noga med att framhålla att man numera var helt oberoende. Däremot hade man fortfarande ett par öl från Dark Star, bland annat den fantastiska Dark Star Hophead. Men här fanns också allt möjligt annat, inklusive en hel del bra belgiskt på fat.

Hole in the wall var en ny trevlig bekantskap. Det gjorde skäl för namnet och var ett mysigt krypin med ett gäng stammisar som hängde i baren. Utbudet var bra med några caskpumpar samt lite mer modernare grejor. Helt klart värt en sväng förbi.

Samma sak kan man inte säga om East Street Tap. Här huserade en otrevlig bartender, som lyckades slänga min vattenflaska som jag i ett obevakat ögonblick lämnade på baren. Av de två caskpumparna provade vi den ena som var i riktigt dåligt skick. Vi lämnade ganska omgående för att aldrig mer återkomma. 

St Albans

Via en FB-grupp fick jag tipset om St Albans som stället att åka till om man vill uppleva klassiska lantliga pubar där man kan föreställa sig att kommissarie Barnaby tar sig en pint efter att ännu en mördare har placerats bakom lås och bom. Och faktum är att flera pubscener har filmats här, dock inte för Morden i Midsummer, utan kommissarie Morse.

Det finns alltså ett rejält gäng klassiska pubar i St Albans, vilket kanske är ett av skälen till att Camra har valt att förlägga sitt högkvarter här. Mest omtalad är Ye old fighting cocks som gör anspråk på att vara Englands äldsta pub. Hur det nu är med den saken så var det verkligen en riktigt genuin gammeldags pub, och även om det var den bästa så var det inte den enda i området.

Även utan pubarna är det här en stad väl värd att besöka. Under romartiden låg staden Verulamium här, och det finns gott om lämningar kvar. Därtill finns här en fin liten stadskärna och en mäktig katedral. Allt en dryg halvtimmes tågresa från London.

Slutord

Och apropå London så är det alltid lika trevligt att vara där. Jag fascineras alltid över stadens enorma storlek, och hur man kan röra sig kilometer efter kilometer i ett varierande stadslandskap där stadsdelarna ofta sömlöst går in i varandra. Och överallt finns det bra pubar och restauranger.

Detta till trots gav resan ett ökat sug på att besöka andra platser i England och Storbritannien i stort. Jag kommer säkert återvända till GBBF, trots årets lilla besvikelse. Men först finns det mycket annat att upptäcka.