Fribäjsarsäsong

Min officiella bryggsäsong varar ungefär mellan oktober och april. Däremellan står bryggutrustningen i källaren och samlar damm*. Skälen till att lägga ner bryggningen under sommarhalvåret är flera. Dels har jag mer utomhusaktiviteter för mig under ledig tid, dels är vattnet varmare i kranarna så att kylningen går långsamt, och jästemperaturen i mitt källarförråd går över 20 grader.

Jag brukar dock klämma in en inofficiell bryggning under semestern om ett tillfälle dyker upp. Gärna på en lite regnig dag, även om någon sådan ej stod att finna under 2018. För att komma runt problemet med de höga temperaturerna brukar jag brygga en saison. Det befriande är att jag brukar skippa såväl bloggande som bryggprogram och i stor utsträckning fribäjsar. Jag brukar skippa SG-mätningar fullständigt också.

Jag brukar köra ett enkelt koncept med 100 % pilsnermalt, en humlesort och jästen WLP 568 som är en smidig saisonjäst. Humlesorten har varit bland annat azzacca, savinjski goldings och strisselspalt. I år blev det åter strisselspalt, och för att variera mig hade jag planerat att spetsa härligheten med bottensatser från några Orval-flaskor som påpassligt har återvänt till Systembolagets ordinarie sortiment. Mindre påpassligt så har flaskorna sålt slut och är även slut hos leverantören, men jag har i alla fall lyckats få tag på en flaska. Jag skulle helst ha en eller två till.

* Det gör den förvisso under säsongen mellan bryggningarna också, men då är det kortare perioder på några veckor eller så.

Arvo Pärt

Jag tycker alltid att det är lite störande ha att ha en bloggkategori med endast ett inlägg. En sådan kategori har fram tills nu varit "Något helt annat". Här är tanken att jag skriver om något av mina andra intressen som inte har någon koppling till öl. Det första inlägget handlade om fotbolls-VM och publicerades påpassligt medan vi försökte gräva guld i Ryssland i fjol. Nu är det åter lite bloggtorka och uppehåll i bryggningen, och då är det dags för inlägg nummer två.

Jag har länge varit intresserad av klassisk musik och har sjungit i kör sedan 2003. Kronan på verket var två år i Göteborgs Symfoniska Kör 2014-2016, där jag fick tillfället att sjunga fantastiska verk som Rachmaninoffs Klockorna, Verdis Requiem, Brahms Requiem, Mahler's 2:a symfoni samt det ytterst sällan framförda mastodontverket Gurrelieder av Schönberg.

Men mitt inlägg kommer alltså inte att handla om någon av dessa kompositörer. I stället kommer det handla om den mest spelade nu levande kompositören, Arvo Pärt. Född i Estland på 30-talet skrev han initialt musik i avantgardistisk stil. Jag har inte lyssnat på någon av hans kompositioner från denna tid, även om man kan ana inslag av det i ett senare verk som Lamentate. Men det som jag och de flesta andra av hans anhängare förknippar honom med är nog hans kompositioner från 70-talet och framåt.

Efter att ha hamnat i en kreativ kris så ändrade han inriktning och började komponera i en helt ny, mer tillgänglig stil. Denna präglas av minimalism med inspiration från renässansmusik och gregoriansk sång. Han myntade själv begreppet tintinnabuli, som inte refererar till den belgiska serietidningsfiguren utan till ringande kyrkklockor. Det är en kompositionsteknik som baseras på enkla treklanger i oregelbundna mönster. Dessa kan sedan kontrasteras med andra melodiska element, ofta så att viss atonalitet bitvis uppstår. Kända tidiga stycken är Für Alina och Spiegel im Spiegel.

För egen del är det hans körmusik som jag mest har bekantat mig med. Dessa är ofta av sakral natur då Pärt själv är troende ortodox. Det innefattar dels tonsättningar av klassiska latinska texter som Miserere, De profundis, Magnificat och Nunc Dimittis. Men han har även en förkärlek för mer udda texter från Nya testamentet. Bland annat har han tonsatt berättelsen om kvinnan som smörjde Jesu fötter (The woman with the alabaster box), liknelsen om tullaren och fariséen (Zwei Beter) samt om den sanna vinstocken (I am the true vine). Allra märkligast är nog ändå att han fick för sig att tonsätta Jesu släkttavla från Lukasevangeliet (...which was the son of...), vilket han förstås rodde hem med bravur.

Den minimalistiska approachen till trots är Pärt inte helt lättsjungen för en erfaren amatörkör. Ofta är det oregelbundenheten som ställer till det. Samma teman och figurer återkommer, fast med små variationer i harmonik och framförallt rytm. Särskilt för korister som förlitar sig på att nöta in stycken mer eller mindre utantill kan det vara knepigt. Vi som mer förlitar oss mer på notläsningsförmåga har det lite lättare, men det krävs extra mycket koncentration.

Min egen favorit att sjunga är nog den ganska varierande "...which was the son of...". Stycket skiftar helt karaktär flera gånger allt eftersom vi jobbar oss bakåt i släktlinjen. När vi kommer till patriarkerna blir det plötsligt pampigt. Därefter blir musiken ledigare för att så småningom mynna ut i ett crescendo när vi närmar oss Adam och Gud Fader själv.

Vad gäller favoritstycket att lyssna på så blir valet "I am the true vine". Trots den något märkliga och inte helt sympatiska texten är detta ett mycket vackert stycke där Pärt är i sitt esse och lyckas krama ur mesta möjliga ur några enkla teman. Om jag känner mig uppstressad eller irriterad eller liknande, så är detta stycket bästa botemedlet för att finna ett inre lugn.

Slutligen kan man undra vilken typ av öl som passar bäst när man lyssnar till Arvo Pärt. Till den typiska meditativa Pärt-musiken - som passar bäst uppkrupen i soffan en mörk kväll under vinterhalvåret - skulle jag rekommendera någon sipparöl. En mörk, stark belgare eller ett kornvin som man dricker i samma tempo som musiken, alltså långsamt och stilla.

Appendix

Jag ville inte att inlägget skulle bli en tradig upprapning av mina favoritstycken, men så här i ett efterord kan jag kosta på mig att lista några ytterligare favoriter som inte passade in naturligt i textflödet.

Berliner Messe är en tonsättning av de klassiska latinska mässtexterna (plus några extrasatser), tonsatt för fyrstämmig kör och orgel alternativt stråkorkester. Det var det första av Pärts körkompositioner som jag bekantade mig med, och det var också det som gjorde mig till en anhängare. Här är tintinnabulli-tekninen väldigt tydlig, framför allt i Kyrie-, Gloria- och Credo-styckena.

Dopo la vittoria är också en tonsättning av en något udda text som kretsar kring dopet av den helige Augustinus. Det är ett långt och mångfacetterat stycke, och kan nästan ses som en provkarta på Arvos alla tekniker och små trick.

Summa är ett stillsamt stycke som initialt skrevs för röster, men som sedemera skrevs om för stråkensembler. Har beskrivits med "gently rocked muted harmonic simplicities back and forth", och det är ganska träffande. En utmärkt kandidat för den där sipparölen i soffan en kulen kväll.

The beatitudes, saligförklaringarna, är skrivet för kör och orgel. Ett ganska enkelt - men givetvis snyggt - tema repeteras i olika tonarter och i ett långsamt crescendo som mynnar ut i ett klimax där orgeln får sista ordet för att därefter sakta dö ut.

I Bryssel

Jag har skrivit om Bryssel förut, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess (och öl nerför strupen). Efter att ha tillbringat föregående helg i ett stekhett Bryssel med omnejd fick jag inspiration till en uppdaterad ölguide med tips om mina favoritställen.

Logi

Jag har bott på tre olika ställen i Bryssel, och generellt kan man säga att priserna är ganska humana, i synnerhet i jämförelse med London. Min favorit som jag ständigt återkommer till är Thon Hotel Brussel City Centre. Här får man förbluffande nog konferenshotellstandard för typ 400 kr per person och natt för ett dubbelrum om man bokar i god tid. Därtill ligger hotellet bra till nära norra stationen och med en tunnelbaneuppgång (Rogier-stationen) precis utanför entrén.

Vad gäller de två övriga så har jag glömt namnen, men det första jag bodde var också ett ganska snajdigt hotell nära EU-högkvarteret som också var förbluffande billigt. Det andra låg mer mitt i smeten nära Grand Place och var både dyrare och sämre än Thon. Men jämfört vad man brukar få för pengarna i exempelvis London var det ändå ett fynd.

Mat

Det finns förstås många bra matställen i denna storstad med alla EU-höjdare, men här begränsar jag mig till ställen med bra ölutbud.

Krogen med det svåruttalade namnet Nüetnigenough ligger mitt i smeten ett stenkast från Grand Place. På grund av den trånga lokalen kan man få vänta för att få sittplats, om man alls får någon. Dessutom kan maten ta ganska lång tid att få. Detta ställe brukar ofta lyftas fram bland ölnördar för såväl sin öl som mat, men jag var kanske inte helt övertygad.

Ett ställe som jag föredrar desto mer är Les Brigettines, som ligger lite mer avskilt från de stora turistströmmarna. Samtidigt är det bara 5-10 minuters promenad till Grand Place, så det ligger fortfarande centralt. Det är ett större och mer sobert ställe med lite snitsigare mat. Men det har aldrig rynkats på näsan eller höjts några ögonbryn när man dyker upp i jeans och t-shirt. Jag skulle nog avstå från att dyka upp i shorts dock. En trevlig detalj är att krögaren är bundis med familjen van Roy. Utöver att ha en bra öllista med flera Cantillon-öl använder han även Cantillon-öl i vissa av sina rätter. Rekommenderas varmt.

Beer circus är ett något mer rustikt hak med lite enklare mat men också med ett bra ölutbud. Ligger också centralt men lite bortom de mest hetsiga turistkvarteren. Ett bra val om man vill ha ett enklare och billigare alternativ.

Ölhak

Vad gäller ölcaféeer och -barer med ett bra ölutbud finns det överväldigande utbud. Att rapa upp alla jag varit på skulle vara alltför långrandigt, så jag fokuserar på de som sticker ut på olika sätt.

Det finns två moderna ölbarer med namnet Chez moeder lambik. Den ursprungliga ligger i den trevliga stadsdelen S:t Gilles. Hit kan man gå i en lång uppförsbacke från södra stationen, alternativt ta en spårvagn nästan ända fram. Här finns det ett bra ursprung av lambik, övriga belgiska öl, och ofta en del öl från mindre, nya bryggerier från länder som Frankrike, Italien och Spanien. Den nyare filialen mitt i smeten på Place Fontainas är ännu bättre och ett givet stopp vid varje Brysselvistelse.

In de verzekering tegen de grote dorst är ett säreget och helt fantastiskt familjedrivet ölcafé en bit utanför Bryssel. Det har endast öppet på söndagar 10-14 samt vid bröllop och begravningar i kyrkan precis intill. Vid 12-snåret på söndagar brukar delar av kyrkobesökarna ansluta till det övriga klientelet i form av cyklister och utländska ölnördar. Stämningen är hemtrevlig, och här finns bland annat färsk lambik på fat/kanna/bib från de flesta lambikproducenterna. Dessutom finns en hel del spännande på flaska.

BrewDog bar i Bryssel är den bästa i denna kedja jag har besökt. Kanske på grund av den spatiösa lokalen, och terrassen med utsikt över centralstationens plaza. Eller på grund av ett mer varierat utbud med de vanliga craft-grejorna + en del bra belgiska öl.

Poechenellekeller är en udda bar mitt emot hörnet från kissande pojken. Här kan man begrunda tingel-tangel-inredningen på insidan, alternativt studera selfie-turisterna från alla världens hörn från uteserveringen. Inget ställe jag känner att jag behöver återkomma till, men väl värt ett besök någon gång.

A la mort subite är en klassisk ölhall som också är värt ett besök, även om ölsortimentet inte är något speciellt. Ta någon belgisk klassiker och njut av den fantastiska atmosfären.

Delirium café är ett stökigt ställe som man gott kan undvika. Dock kan det vara värt att ta en lov i gränden för att få en glimt av den mindre välkända kissande flickan. Samt studera selfie-turister.

Bryggerier

Det finns förstås ett antal bryggerier att besöka i Bryssel med omgivningar. Mest självklart är ett besök hos Cantillon. En kort promenad från södra stationen kommer man direkt från gatan in i en helt ny värld. Här finns alltid färsk lambik på kanna, några standardprodukter per glas, samt en varierande uppsättning specialprodukter på storflaska. Någon gång - förslagsvis första - bör man också gå bryggerituren.

Efter en kort tågtur kan man hamna i Lot*, och där ta en kortare promenad till 3 fonteinens nya ställe. Här är det lite modernare och inte lika charmigt som hos Cantillon. Inte heller hade man lika mycket spännande att dricka i baren. Ett ställe som jag tycker man bör besöka någon gång om man gillar lambik, men jag ser ingen anledning att komma tillbaka. Har man tur får man en guidad tur av Armand i egen hög person.

Inte ett bryggeri förvisso, men även Tilquin som besöktes den gångna helgen kan man nöja sig med att besöka en gång. Pierre Tilquin var förvisso väldigt sympatisk och gav oss en guidad tur. Men det var en smula bökigt att ta sig hit ska tilläggas.

De la Senne besökte jag en gång när jag hade tid över. Det var en aning knepigt att hitta, och mottagandet var väl sådär. Vi fick vänta en stund innan någon - förvisso väldigt sympatisk - person uppenbarade sig. Sedan fick vi prova en öl och fick lite kort info om bryggeriet. Därefter försvann vederbörande för att rengöra en tank (eller nåt) för att återkomma efter en halvtimma. Ett besök som man både kan ha och vara utan.

Brussels beer project ligger ganska centralt, och fokuserar på modernare öl, vilket ibland kan vara ett trevligt avbrott. Här finns ett ganska stort och roterande utbud, och är ett ställe jag kan tänka mig att återkomma till.

* Var det inte här som Sodom & Gomorra bodde?