Senast jag besökte hembryggnings-SM var 2019 i Stockholm. Den gången ställde jag inte ut något utan gick bara runt och provade. Sedan dess har det bara varit ett fysiskt SM, i fjol och åter i Stockholm. Den gången passade det inte in i mitt schema, men i år stod alla himlakropparna rätt. Och eftersom Linköping kan nås med tre timmars bilkörning från Göteborg valde jag att lasta bilen full med öl och köra upp.
Linköping
Jag har inte varit i denna stad sedan en jobbresa för drygt 20 år sedan. Den gången kom vi fram sent på kvällen, jobbade hela dagen därpå för att sedan åka direkt hem, så det blev inte mycket sett. Därför passade jag på att få lite sightseeing denna gång.
Dels gjorde jag en pubrunda på fredagskvällen efter att ha checkat in såväl mina öl i Campushallen som mig själv på hotellet. Dock låg alla toppställen väldigt kompakt utspridda kring Stora torget, så det stannade vid de mest centrala kvarteren den kvällen. Som vanligt använde jag RateBeer Places topplista över ställen, vilket gav ett väldigt bra urval med ett undantag. Via SHBF fick jag tips om ölkaféet Backen som troligen är ganska nyöppnat då det inte hade några betyg på RateBeer. Men det var ett väldigt trevligt krypin med massvis av charm, litet men naggande gott fatsortiment (bland annat Gaffel Kölsch upphällt i en stange) och väldigt vänlig och personlig service. Det var tillsammans med De Klomp det bästa stället. I övrigt är Hourse & Hound värt att nämnas för att de hade två casköl i utmärkt skick.
Under själva SM på lördagen tog jag en knapp timmes paus och knallade iväg till det näraliggande nybyggda Vallastaden och vandrade runt. Det är en kakafoni av färger, former och material, och jag kunde inte bestämma mig för om det var charmigt eller kitschigt. Kanske både och? Jag hittade i alla fall ett väldigt trevligt brasilianskt café där jag fick mig en uppiggande espresso.
Efteråt tog jag en lite längre promenad runt staden förbi och bortom domkyrkan och några lite äldre kvarter. Domkyrkan är verkligen imponerande och vacker, även om tornet vid detta tillfälle var insvept i byggnadsställningar.
Tävlingen
Jag hade under påsken blandat till en speciell SM-blandning från flaskor jag hade över:
Jag hällde över i två 9-litersfat och var väl lite orolig då det var svårt att hälla utan att det splashade en del. Dock hade jag gjort något liknande med en cider för ett år sedan, och tänkte att det väl inte skulle vara ett problem. Faten stod dessutom kallt på vinden. I värsta fall kunde det bli lite ättiksyra. Men tji fick jag. Efter att ha kopplat på första fatet och börjat hälla insåg jag att det var rejält oxiderat. Dels från den brunröda färgen, och när jag smakade så var det en märklig mix av THP, etylacetat och en del andra svårbeskrivbara aromer. Jag valde att dra mig ur tävlingen, dock lät jag en del nyfikna provsmaka mer i utbildningssyfte eller vad man ska kalla det.
Lyckligtvis hade jag med mig en massa magnumflaskor av p-geuze 1-7 som jag öppnade en gång i timmen. Jag var väldigt nyfiken på hur de skulle ha hållit upp sig, och det hade de gjort utmärkt. Här fanns det inte en tillstymmelse till oxiderade toner. Det intressanta var hur de delvis var lika varandra, men också hur de gradvis övergick från att vara rejält sura och utan beska, till lite mildare syrlighet och allt mer tydlig beska. Allra godast var nog version 5 med en fantastisk fruktighet.
Men det var ju gott om andra öl än Fabrikörns! Det som var slående var att det var väldigt jämn kvalitet, utan att jag behövde vaska något öl samtidigt som det bara var två öl som jag tog flera gånger av. Den ena av dessa var en lysande lambrusco-lambik som om jag inte misstar mig gjordes av en Henrik Andersson. Den hade en perfekt blandning av röda vindruvor och lätt stallighet. Min andra favorit var en modern lager av Peter Högström som illustrerade hur gott det kan vara med tropisk frukt-humle om det görs snyggt.
Det fanns flera stycken öl i samma still, och allmänt mycket lageröl med 3 (minst) märzen, samt ett gäng pilsner, några bockar med mera. Jag provade också min första kall-ipa vilket var föga nytt eller annorlunda, men väldigt välgjort och gott. En väldigt god västkust-ipa tillhör också det som stannar kvar i minnet en vecka efteråt. I övrigt provade jag en hel del välgjort brittisk och belgiskt utan att något riktigt lämnade ett bestående intryck.
Postludium
Efter att alla priserna delats ut och tillställningen officiellt avslutats packade jag snabbt ihop mina saker och placerade dem i kylcontainern. Därefter lyckades jag få en sittplats på en snabbt överfylld buss tillbaks till centrum. Efter en fish & chips på Hästen & Hunden och ovan nämnda promenad gjorde jag en tidig reträtt till hotellet.
Dagen efter vaknade jag pigg och utvilad, tog en sen frukost och drog sedan bort till Campushallen för att samla ihop mina grejor. Därefter tog jag en sväng till friluftsmuséet Gamla Linköping där jag strosade runt på kullerstensgator bland de vackra gamla husen och fick lite påfyllning av koffein. Apropå droger så stötte jag lustigt nog på IOGT-NTO som anordnade en poängpromenad i området. Jag funderade för ett ögonblick att dra något skämt för dem angående helgens alkoholkonsumtion och den nuvarande nykterheten men jag avstod. Förmodligen lika bra det.
I stället styrde jag kosan hemåt, och ju längre resan pågick desto varmare blev det. Från att ha varit knappt tvåsiffrigt i Linköping var det 19 C i Jönköping och hela 24 C när jag klev av hemma i Göteborg med alltför varma kläder.
Det var länge oklart om jag skulle åka upp till årets hembryggnings-SM. Slutligen kristalliserade en plan dock ut sig, och det blev ett besök till mitt fjärde SM i rad. Jag hade kanske lite nedtonade förväntningar, då surret på sociala medier inför evenemanget hade gett en viss indikation på att det skulle vara en total dominans av häjs-ipor och tombolaöl.
Nu blev det inte alls så, utan majoriteten av ölen uppvisade en stor variation. Framförallt var kvaliteten glädjande nog betydligt högre än senast SM hölls i Solna. Med förbehåll för att jag naturligtvis inte provade en majoritet av ölen, varken i år eller för två år sedan. Av de trettiotal öl eller så som jag provade var ett brettanomycesinfekterat och ett par var lite mediokra. Men i övrigt var det välgjort rakt över. Framförallt fanns det många välgjorda lageröl, vilket kanske får anses ha varit årets stora trend.
Om jag ska lista mina favoriter så kan jag börja med just lageröl; Järna märzen (#167) från en kvartett för mig okända bryggare. Årets totalvinnare i domartävlingen var inte en lager men dock en bitter. Sheepfucker ställde även ut i Folkets Val, men den var långt ifrån min favoritbitter. Klart bättre var Old Smelly (#165) från cask-räven William Blackmon. Ännu bättre var bittern Tuppen Glenn av en annan räv, Håkan Lundgren. Denna legendariska hembryggare är mannen bakom det numera avsomnade Lundgrens Lager. Faktum är att Håkan hade med sig ett fat av en hembryggd version av detta öl som han satte på varje hel timme utom tävlan. Jag passade på att vara på plats tio i 3 för ett smakprov. Det var gott men inte riktigt i samma klass med Tuppen Glenn (#115) som hade de där sköna träiga tonerna som jag förknippar med klassisk bitter.
På den belgiska fronten var det två öl som föll mig särskilt i smaken. Fredette (#196) var en torrhumlad grisette som på ett väldigt snyggt sätt kombinerade saisonfenoler med tropisk frukt från någon nya världen-humle. Vild och galen geuze (#278) var en snygg suris med en lätt men tydlig toner av ättiksyra som ändå höll sig inom ramarna. En lätt ton av ättika hade även Castafiores juvel (#237), den enda cider jag provade. Det var en rikigt bra cider med toner av mogna äpplen, lite stall, en fin restsötma och lite ättiksyra på slutet som sagt.
Summa summarum var det en mycket trevlig upplaga av hembryggnings-SM, och det blev inte sämre av att Brasse vann silver i domartävlingens surölsklass. Vi hade stora förhoppningar, men främst på surkörsbärsvarianten. Så när den rena varianten fick silver hade vi nästan kasserat in guldet i förskott. Men högmod går före fall, och guldet vanns av en annan körsbärslambik. Pricken över i:t blev i stället att få glida ut i den kalla Stockholmskvällen och slinka in på Zum F där det vankades frankisk lager.
Våga vägra pastry stout och haze. Foto: Jonas Johnsson.
När jag var en liten pojk och kunde en massa onödiga saker utantill så var Norrköping Sveriges fjärde största stad. Sedan dess har den halkat efter och blivit nummer nio på den senaste räkningen, snöpligt förbisprungen av grannstaden Linköping. Man drabbades av en ganska rejäl svacka såväl ekonomiskt som befolkningsmässigt efter ett antal industrinedläggningar men verkar nu ha börjat återhämta sig. Detta märktes tydligt på ett flertal byggprojekt inne i stadskärnan. Det känns upplyftande då det bitvis är en väldigt vacker stad med fina gamla industribyggnader som ramar in Motala ström som ringlar sig genom staden i en kaskad av små vattenfall.
I denna stad arrangerades SM i hembryggd öl 2018 den nyss gånga helgen. Jag var där och upplevde det som ett mycket lyckat och väloljat arrangemang. Den enda arrangörsmissen som jag tänkte på var att man i korridoren mellan de två separata hallarna hade placerat diverse aktiviteter. Detta gjorde det onödigt trångt och besvärligt att ta sig mellan hallarna eller till toaletterna för oss som stod i hall B. En annan miss var att dra igång en toalettstädning mitt under evenemangets mest hektiska del vilket ledde till enorma köer. Just detta tror jag dock mässhallens personal får ta på sig.
Ölmässigt var det precis som tidigare år varierande kvalitet med såväl halvdåligt och mediokert till bra eller mycket bra. Några riktiga stolpskott stötte jag dock inte på till skillnad från förra året. Och jag hörde inte någon annan som hade gjort det heller. Bland de bra ölen fanns det glädjande nog en hel del klassiska lageröl. I hall A fanns Alexander Gregor som hade en hel radda välgjorda underjästa öl, bland annat en utmärkt helles. En bit bort stod Gustav Lindh utklädd (?) till bayrare och hällde upp en minst lika utmärkt tysk pilsner. Denna pilsner fick fullt välförtjänt guldet i Folkets Vals lagerklass, något som annars har en tendens att hamna hos underjästa ipor och liknande. Två hack till höger om mig själv fanns en ren och snygg mexikansk wienerlager.
Jag har ofta tur med att det står duktiga bryggare bredvid mig, och i år var inget undantag. Förutom mexlagerbryggaren så hade jag en riktigt god svart-ipa just till höger. Kul att denna lätt avsomnade ölstil fortfarande bryggs, och lika kul att den belönades med silvermedalj i domartävlingens klass 5. Till vänster om mig stod en mjödmakare som tog den första Folkets Val-medaljen för ett mjöd någonsin. Detta var för hans hallonmjöd Röd Valkyria som jag inte provade, men hans söta mjöd slank ner farligt lätt.
Tillbaka i hall A serverade William Blackmon utsökt brittisk ale, varav två handpumpade. Jag blir allt mer sugen på att skaffa en handpump och tillhörande utrustning. En bit bort fanns den sista ölen som lämnade ett bestående minne; en neipa av Viktor Nyman. Den såg varken ut som dy, hade gräsiga eller lökiga toner eller humlebränna, utan där fanns bara brödig malt och tropisk frukt. Precis som en välgjord neipa ska vara alltså.
Det blev inga medaljer för egen del denna gång heller, men det var nära. Elgisk fick ett hedersomnämnande, vad det nu exakt innebär. Men med tanke på att den visade sig ha ABV 8,8 % i stället för 7,4 % känns det faktiskt ganska bra att den inte fick medalj. Jag hade nog störst förhoppningar på min Hällebergsbock, men den gick uppenbarligen inte hela vägen.
I Folkets Val ställde jag upp med Pseudogeuze #5, som förärades med en femteplats i surölsklassen. Jag var ute och sprang rätt mycket och var mest förbi för att fylla på då och då samt vila mig på min stol. Men bland provarna fanns såväl helt oinsatta som lambikfantaster. Bland annat kom en dam från Belgien förbi och provade och tyckte det var den godaste fusklambiken hon hade provat, ett betyg så gott som något. En lite rolig incident var en besökare som misstog min upphällningshink för en slaskhink och pytsade i några centiliter av någon annas öl. När jag påpekade misstaget följde en lång ström av ursäkter som inte riktigt stod i proportion till förseelsen.
När ölen var uppdrucken och alla medaljer utdelade drog ett gäng vidare i den vackra eftermiddagen längs Motala till diverse lokala hak. På söndagen vaknade jag relativt pigg, och efter ännu en liten upptäcksfärd i staden så bar det hemåt på en inte helt problemfri bilfärd där jag fick stanna till på en verkstad för att ta bort ett trasigt plasthölje i underredet som väsnades. Nästa år förmodar jag att jag tar tåget till Stockholm i stället, och då kommer jag inte ta med mig någon egen öl utan bara prova andras. Jag ser redan fram mot det.
SM i hembryggd öl brukar ofta föregås (och efterföljas) av livliga diskussioner, och i år var inget undantag. Redan kungörandet av datumet orsakade visst surr då det sammanföll med En öl- och whiskeymässa* i Göteborg, något som inte uppskattades av alla. Främst var det västkustska hembryggare som misstyckte. För egen del känner jag att varken SM eller denna mässa är oumbärliga, men det landade på kompromissen att gå på mässan på fredagen och åka upp till Stockholm på själva SM-dagen.
Ett annat kärt ämne för diskussion är klassindelningen för Folkets Val (FV). Tyvärr har denna del av SM blivit lite styvmoderligt behandlat genom året. Framförallt manifesteras detta i att varje arrangör själv får bestämma hur klassindelningen ska se, vilket innebär att denna saknar den kontinuitet som klasserna i domartävlingen har. De senaste åren hade man ändå landat i en klassindelning baserat på alkoholstyrka, även om antalet klasser och gränser varierade. Detta fungerade enligt de flesta väl, och i synnerhet gynnade det bryggandet av alkoholsvagare öl då dessa fick en helt egen klass.
Somliga såg ändå ett problem i denna indelning i det att varje klass tenderade att domineras av olika sorters ipor, suröl eller möjligen monsterstoutar för den alkoholstinnaste klassen. Så till årets SM var det dags att ändra igen. Denna gång blev det sex klasser baserat på breda stilkategorier; underjäst, maltdominerat, humledominerat, jästdominerat, syrligt och övrigt. Detta möttes snabbt av kritik; dels för själva ändringen i sig, dels för att det riskerar att göra FV mer likt domartävlingen och handla om stiltypiskhet, och dels för att lågalkoholöl åter missgynnas.
Den första och sista invändningen har väl en viss giltighet, men i övrigt tyckte jag det funkade bra. Och det viktigaste är egentligen inte själva FV-tävlingen utan att få gå runt och prova andra hembryggares öl och socialisera. Vad gäller just ölen så var det hyfsad variation på vinnarna och på de utställda ölen i stort. Även kvaliteten var varierad. Det fanns allt från vidriga till lysande öl, och det mesta befann sig förstås någonstans mitt emellan. Jag provade kanske 10-20 % av de c:a 200 ölen, och de som lyste klarast var följande, som jag också bemödade mig om att rösta på
Fathead, en modern lager från HBG2 som var ren och snygg med en massa tropisk frukt-humle.
Old Smelly från William Blackmon a.k.a. Grindcrusher var en snygg, lättdrucken bitter som var min absoluta nr 1 under dagen.
Frejas Blomsteräng av Joel Blom var en pale ale i New England-stil som var väldigt fräsch och lättdrucken till skillnad från andra grumlighumliga öl som jag provade.
Det fanns väldigt god belgisk blond också, men den har jag glömt bort namnet på nu.
Staffan & Andreas Högfeldt hade med sig en rätt schysst geuze som lyckades knycka guldmedaljen i surölsklassen. Jag provade även en schysst gose med återhållsamhet i såväl syra, salt som koriander.
I andra änden provade jag ett par riktigt vissna öl. Dels en med massor av bränt gummi-fenoler, och det övergår mitt förstånd hur man kan tycka att ett sådant öl är bra nog att ställa upp med. Ännu märkligare var ett surmäskat öl som var det mest vedervärdiga jag någonsin har provat. En välvillig tolkning hade varit att man ställde ut ölet som ett sedelärande exempel på riskerna med surmäskning**. Men ingenting vid montern indikerade detta.
Vad gäller domartävlingen så blev det en stor framgång för Göteborgs hembryggare som fullständigt överöstes med medaljer. I synnerhet för Magnus Vasilis, alias Dr. Malz, som såg ut som en julgran efter prisutdelningen. Det blev inga medaljer för Fabrikörn denna gång, däremot fick Tolv bryggare ta emot såväl silver som guld i klass 10. Det var två Brasse-öl som vann, silver till grundölet från andra uttaget, samt guld till rieslingvarianten från första uttaget. I väntan på att SHBF ska presentera resultaten kan man läsa om den totala vinnaren här.
Med något enstaka undantag (läs maten) var det ett väloljat arrangemang, och tydligen blir det i Norrköping nästa år i början av maj. Mycket talar för att jag kommer vara där.
* Det blir inget blogginlägg om mässan då det i stort var som förra året, d.v.s. många goda öl och allra godast var ofiltrerad Pilsner Urquell.
** Dessutom är inte surmäskning en vanligt förekommande klassisk bryggmetod som en del tycks tro.
Senast jag besökte hembryggar-SM i egen hög person var 2010, och då gick det av stapeln två-tre kilometer hemifrån. Denna gång var avståndet ungefär hundrafalt, men kändes ändå överkomligt. Malmö är för övrigt en utmärkt stad för denna typ av arrangemang; lätt att ta sig runt i till fots mellan hotell, evenemangslokal och diverse vattenhål, och det sistnämnda är staden tillräckligt stor för att ha flera utmärkta av.
Som utställare upplevde jag arrangemanget som väldigt smidigt och väloljat, och funktionärer respektive arrangörer kändes avslappnade, metodiska och effektiva. En viss kritik framfördes dock mot maten, men det var inget som jag själv påverkades av då jag hade fullt upp och inte hade tid att stå i kö i en kvart för att köpa en torr hamburgare.
Jag hade fullt sjå nämligen med att hälla upp min Pseudogeuze #3 som hade rykande åtgång och tog slut lagom till att röstningen till Folkets Val stängdes. Det blev till slut en silvermedalj i klass C en bra bit efter Tolv bryggare-kollegan Sebastian, vilket jag väl ändå måste vara nöjd med. Samtliga resultat kan ses här. Utöver mitt silveröl öppnade jag diverse enstaka flaskor utom tävlan varje hel timme. Dessutom hjälpte jag emellanåt till med att servera första uttaget av Magnus. Jag återkommer inom kort med mer om detta, men jag väl redan nu berätta att den var en liten besvikelse. Delar av besökarna verkade dock uppskatta den då den fick hyfsat med röster (den kom på plats 30 i klass C).
Mellan allt upphällande och visst provande av mina egna öl hanns det med en del provande av andras grejor också. Dock tog jag det extremt lugnt eftersom jag ville vara i god bilkörningsform på söndagsförmiddagen. Jag var därför initialt väldigt restriktiv med vad jag provade, och gick enbart på sådant som andra rekommenderade eller som jag hade annan anledning att tro på. Jag fokuserade dessutom mestadels på relativt svaga öl. Det blev ett gäng trevliga tjeckiska och tyska pilsner, lite engelsk bitter, samt några lacto-surisar. Mest imponerad blev jag faktiskt av två tjeckiska pilsner; dels från sällskapet Gambrinus, dels från Marcus Friberg och Peter Rosensvärd som fick brons i domarklassen för sin utmärkta Pivo Hotel Oteceni. Som vanligt hade mina grannar goda öl, i detta fall Torbjörn Gustavsson och Alexander Félix på högersidan med en riktigt god saison i Dupont-stil.
Andra som gick runt och provade lite mer planlöst tyckte att det fanns både högt och lågt, och när jag gjorde sammalunda på slutet av tillställningen kunde jag bara ge medhåll. Det kändes lite som på Belgoträffen helt enkelt. En hel del utmärkta öl fanns det dock som sagt, och det är bara att gratulera alla medaljörer. Domarkommittén dominerade stort med hela fyra av tio* guld i domartävlingen. Göteborgs hembryggare höll en lägre profil med vad jag vet endast fem av samtliga 46 medaljer.
Årets hembryggare blev alltså en förstärkt dubbelbock i Samichlaus-stil, vilket jag inte vet vad jag ska säga om riktigt. Intressant kanske är ett bra ord? Framförallt ska det bli intressant att se hur Åbro ger sig i kast med detta. Lageröl är man ju i alla fall van vid att brygga.
Efter lite hamburgare och öl på Taproom så drog jag mig hemåt till hotellet runt niosnåret efter en lång och intensiv dag. Jag blev rejält trött av att stå och interagera med besökare i flera timmar i en stimmig miljö. Kommande SM nöjer jag mig nog med att komma som besökare. För det är ett trevligt arrangemang onekligen, där det trots drygt tusen besökare aldrig blev stökigt. Vakterna som patrullerade runt hade knappast så mycket att stå i, och trots att gratis öl utskänkes så var det bara några enstaka som hade tittat för djupt i glaset. På återseende 2017 får jag därför hoppas lite försiktigt.
* I klass 1 blev det ingen guldmedalj i år, då inget av ölen höll guldklass, det händer ibland. Uppdatering 2016-05-10: I år gick det rekordfort att få domarprotokollen, tack för det Domarkommittén. För egen del blev det varken bu eller bä. Min Folkets Val-medaljör fick 35 poäng, och mitt kornvin fick 34 poäng. Jag ska inte orda så mycket om domarkommentarerna, men en sak kan vara intressant att förtälja. Jag har genom åren lämnat in 3 geuze och 1 ren lambik, och i år är det första gången någon domare noterar att det kunde behövas lite mer oxiderad humle, något som jag alltså inte använder alls. Än.
Äntligen låg kuverten i brevlådan. En del hembryggare verkar lite irriterade över att resultat och domarprotokoll från SM tar lång tid, men själv har jag full förståelse för detta och ägnar fokus åt annat. Men nu när jag sitter med protokollen framför mig så kan jag likaväl skriva ett inlägg om saken, även om det inte längre känns så aktuellt.
I år var nog diskrepansen mellan min egen uppfattning och domarnas större än tidigare, och det åt båda håll. Det första som slog emot mig när jag öppnade kuvertet var en 44:a för min trippel. Det är all time high för min del, förutom möjligen för tripeln som jag vann guld med 2012. Dess betyg fick jag aldrig veta, men jag gissar att det var några poäng högre. Jag tyckte själv att denna version var snäppet sämre, och hade kanske hoppats på knappt 40 poäng ungefär. Att 44 poäng inte ens räcker till final (de 6 bästa ölen vanligtvis) inom klassen belgiska öl säger ju en del om konkurrensen. Edit: jag läste slarvigt, den gick ju visst till final. Ingen medalj dock.
Det fanns dock en tydlig oenighet bland domarna. Två gav den 46, medan tredje gav den 40, och det framgår tydligt från ett utsuddat kryss att hen initialt gav den betydligt sämre betyg. Detta är alltså något som kan hända under en dömning; om en domares uppfattning avviker väsentligt - säg 10 poäng eller mer - får vederbörande en uppmaning att fundera över sin bedömning ett varv till, och därefter justera betyget alternativt stå på sig.
Det som verkar ha triggat den avvikande bedömningen var en uppfattad spritighet och alkoholton. Detta framkom efter vad som kunde utläsas av kråkfötterna i protokollet på kommentarerna, samt att det blev ej godkänt på delmomenten arom och alkohol. Jag får ändå ge denna frifräsare halvt rätt, för jag tycker själv att den är lätt spritig. Dock är det en spritighet på samma nivå som exempelvis Westmalle Tripel, och tydligen ska detta vara okej då just Westmalle framhålls som ett typriktigt exempel.
I övrigt hade jag lämnat in fyra suröl, närmare bestämt P-lambik #7, P-geuze #2, Hindbärs samt Citrik. Här blev det generellt sett lite lägre poäng än jag hade hoppats, mellan 30 och 35. Det som klagades mest på var att det var för hög syra, framförallt på geuzen samt hallonlambiken vilket jag kan hålla med om. Däremot håller jag kanske inte med om det för lambiken, och hade nog hoppats på betydligt bättre betyg. Citriken tycker jag är en av mina bästa öl och hade även där hoppats på bättre betyg. Men de här "slaskklasserna" är alltid lite knepiga att bedömma. Jag trodde själv att jag skulle kunna få klagomål på för dominant humlearom men en av domarna tyckte i stället att det var alldeles för lite. Vilket är lite intressant eftersom jag torrhumlade med hela 10 g/l.
Men sammantaget så visar detta hur svårt jobb domarna har, något som jag själv är fullt medveten om efter domarutbildningen. Även när jag själv är nöjd med mina suröl, så måste de inte nödvändigtvis vara stiltypiska, och det är inte heller något jag strävar efter. Jag får nog ändå fundera på i vilken omfattning jag ska fortsätta skicka in suröl.
En för mig återkommande dröm är att jag är tillbaka i skolan. Det är ingen regelrätt mardröm utan snarare lite allmänt jobbig variant där jag alltid har missat göra någon hemuppgift eller glömt att plugga till en tentamen eller liknande. Det är alltid skönt att vakna upp efteråt vilket är något konstigt eftersom jag egentligen trivdes ganska bra i skolan (förutom en svacka under andra året i gymnasiet) och presterade relativt väl.
I helgen var det dock dags att sätta sig i skolbänken igen när tre ytterst trevliga, duktiga och positiva medlemmar ur SHBF:s domarkommitté hade åkt ner till Göteborg för att hålla en extrainsatt domarutbildning. Ackompanjerat av årets första storm satt ett trettiotal deltagare åtta timmar vardera på lördagen och söndagen och ömsom lyssnade på visdomsord och ömsom provade öl på längden, tvären och bredden. Alltihop i en trevlig mix som måhända var aningen mastig totalt sett.
Teoridelen handlade dels om bryggeriprocessens och råvarornas påverkan på ölets smak, något som kanske inte bjöd på så mycket nytt för egen del. Därutöver ägnades mycket tid åt hur man ska bedöma öl gentemot en typdefinition, hur mycket poäng som skall dras av för olika typer av avvikelser, och hur man fyller i ett domarprotokoll. Detta var mer lärorikt för egen del även om det blev lite väl mycket upprepningar emellanåt.
En klar fördel var dock att de teoretiska momenten varvades med ölprovningar. Vi fick exempelvis prova öl med diverse bismaker såsom DMS och diacetyl, och det märktes ganska väl att många har svårt att skilja båda dessa från vanlig pilsnermaltsmak respektive karamelliga eller kolaaktiga maltsmaker. Personligen har jag väldigt svårt att upptäcka DMS och är även relativt okänslig för diacetyl. Möjligen är jag också lite mer skeptisk till min egen förmåga än somliga. Vi fick även prova oxiderade öl samt öl med aceton och ättika i.
Mycket tid lades på att göra faktiska bedömningar av öl mot en typdefinition och att fylla i protokoll. Det diffade en hel del bland deltagarna, men sammantaget så var det ända ganska vettiga omdömen som gavs. Detta moment gjorde att man fick en del respekt för svårigheten att vara öldomare och betygsätta ett öl mot en typdefinition. För det första måste man släppa alla förutfattade meningar om en öltyp, vidare måste man också försöka bortse från olika personliga preferenser. Slutligen måste man upptäcka sådant som saknas i ölet och sådant som inte borde vara där, samt dra av lämpliga poäng för dessa brister. Personligen var jag ganska nöjd med min förmåga att hitta bristerna i ölen, men jag har en del jobb att göra med att kalibrera mina poängavdrag.
Det allra bästa med kursen var flera "slamkrypare" som slängdes in i provningarna. Trots att jag kände till att det skulle kunna komma öl med färgämnen tillsatta gick jag rakt i fällan och trodde mig hitta rostade aromer i vad som sedan skulle visa sig vara en vanlig sketen Sofiero. Även om man kanske inte riskerar att råka ut för detta i praktiken som öldomare, så är det ändå tydligt hur man kan låta sina förväntningar påverka hur man uppfattar smaker. När sanningen avslöjades insåg jag att det istället var någon slags jordighet eller liknande jag hade upplevt.
Något jag tyckte saknades var en problematisering av begreppet öltyp, något jag själv har brett ut mig kring tidigare. Det är viss skillnad på de relativt väl avgränsade öltyper som finns i SHFB:s öltypsdefinitioner och de mer luddiga kategorier som finns i världen utanför. De lite mer strikta definitionerna har främst sin poäng i domartävlingar såsom SM i hembryggd öl eller diverse festivaltävlingar där bryggare lämnar in bidrag i kända klasser. Att använda dessa definitioner för att bedöma diverse kommersiella blir dock rätt konstigt då dessa bryggare knappast bryr sig om att efterlikna någon given specifikation. Däremot kan man förstås betygsätta kommersiella öl enligt SHBF:s standarder av pedagogiska skäl, vilket också gjordes flera gånger under kursen. Dock kunde man kanske påpekat att det inte har så stor relevans utöver just den pedagogiska poängen. Detta kan man förvisso hävda är självklart, men kanske var det någon kursdeltagare som gick därifrån och trodde att Baron Trenck är en misslyckad tjeckisk pilsner enbart för att den ligger på en för hög alkoholhalt.
Inför kursen trycktes det hårt på att man förväntades gå kursen med ambitionen att bli öldomare och inte bara för att förkovra sig. Första kursdagen fick alla deltagare presentera sig kort och förklara varför man gick kursen, och halvt på skämt förkunnades det att det rätta svaret var "för att bli öldomare". Vilket de flesta också - halvt skämtsamt - sa, och för egen del var det väl bara halva sanningen. Mitt främsta skäl var nog att få lära mig något, men samtidigt har jag ändå som ambition att bli certifierad domare och i viss mån hjälpa till med att döma öl i olika sammanhang. Tyvärr missar jag tentan i början av mars, så vi får se var det hamnar. Och så var det ju den där drömmen.
Ungefär vartannat år görs lite större modifieringar av SHBF:s öltypsdefinitioner. Senast det begav mig var jag lite kritisk mot en del förändringar av ipa-klasserna. Denna gång är det lagerölsklasserna och veteölsklasserna som har genomgått en större bearbetning. Strukturer har ändrats, klasser har tagits bort och slagits ihop, och några har lagts till. Några av de nya klasserna ställer jag mig lite frågande till med avseende på hur många som kommer lämna in bidrag. En annan relaterad generell spaning är att de exempelöl som ges för dessa klasser är en smula obskyra, och jag tror inte det är många hembryggare som känner till dem. Genomgående är också tydligt att det har suttit en väldigt kunnig person på centraleuropeiska öl i gruppen som har jobbat fram de nya definitionerna, och det finns väl en ganska trolig gissning på vem det kan vara.
Lageröl
Lagerölsklasserna har strukturerats om helt, lite på samma sätt som man gjorde för ale-klasserna för ett par år sedan. I stället för färg går man efter smakrikhet och har bytt ut huvudklasserna ljus lager respektive mörk lager mot mild/karaktärsfull respektive kraftig lager.
Amerikansk lager har infogats i internationell lager, klassen wiener har försvunnit och kan eventuellt anses ingå i märzen, det är lite oklart. Münchner dunkel och tjeckisk mörk lager har samlats i den nya klassen centraleuropeisk mörk lager som jag fattar det.
Helt ny däremot är klassen frankisk lager som är tänkt att innehålla öl som kellerbier, landbier etc. Det känns som ett trevligt tillskott som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att lämna in ett bidrag till.
Veteöl
I veteölsklassen har det tillkommit två nya öltypsdefinitioner.
Klassisk veteöl av sydtysk typ ska enligt beskrivningen ligga mitt emellan ljus och mörk hefeweizen och ha lite tillbakahållna estrar och fenoler. Min första tanke hamnar på Schneider Weisse Original, men den har lite för hög alkoholhalt för att passa in. De exempel som ges får som sagt anses vara relativt okända, och jag skulle bli förvånad om det kommer lämnas in så många bidrag till denna klass. Men vem vet, det finns onekligen en del hembryggare som har specialiserat sig på veteöl som skulle kunna tänkas ge sig på denna nya veteölsklass.
Hopfenweizen har fått ett uppsving på sistone där Schneider gick i täten, och där vi även har fått en delvis svensk uppföljare via Omnipollo Näcken. Just dessa två står för övrigt för de enda två exempelölen. En lustig egenhet med definitionen är att den tillåter ett extremt stort färgspann, och tydligen har man tänkt sig att tillåta hefeweizen-varianter av black ipa. I stort verkar definitionen vettig, och det är kul att SHBF är lite på tårna vad gäller nya ölstilar. Med tanke på populariteten hos Näcken och dess genomslag samt den allmänna vurmen för välhumlade öl kan jag tänka mig att det kommer skickas in en hel del bidrag.
Övrigt
Utan att ha finkammat dokumentet ser jag att åtminstone en ny ölstil har tillkommit bland övriga huvudklasser.
Brettanomycesöl är ju en stark trend, och det är trevligt att SHBF hakar på. Vad gäller själva definitionen har jag dock en del betänligheter. Den främsta är att det krävs "stallighet på medium nivå". Öl som bryggs med 100 % Brettanomyces utvecklar inte alls lika mycket stalltoner som öl som exempelvis Orval. Ibland inga alls egentligen. Dock har man i exempellistan med några öl från Brekeriet som jag personligen inte kan se har några tydliga stalltoner. En annan konstighet är att man har tillåtit versioner med frukt, vilket jag tycker gör klassen onödigt bred. Det finns redan en klass för fruktöl som kan användas för öl liknande Brekeriet Cassis.
De gamla tveksamheter som jag uppmärksammade sist kvarstår fortfarande. Därutöver har jag blivit varse från annat håll att EBC-värdena för bitter-typerna ligger väl högt om man jämför med faktiska värden från typiska engelska exempel. Lägsta färgvärdet 25 EBC för best bitter exempelvis blir svårt att komma upp till utan att använda väldigt mycket eller väldigt mörk karamellmalt.
Detta var mina initiala iakttagelser av de uppdaterade typdefinitionerna, någon som har noterat något annat som är värt att uppmärksammas?
Årets SM i hembryggning dominerades stort av Göteborg där nedanstående medaljskörd har kommit till min kännedom.
I domartävlingen (totalt 11 klasser):
Guld för
Martin Jonsson med en dubbelbock i klass 2 (mörk lager),
Drakengänget* med en ipa i klass 5 (kraftig ale)
Drakengänget med en tripel i klass 9 (belgisk och fransk ale)
Silver för
Drakengänget med en imperial stout i klass 8 (kraftig stout/porter)
Sebastian Yonsson med bourbonfatlagrad imperial stout i klass 11 (specialöl)
Karl Johansson med en best bitter i klass 4 (karaktärsfull ale)
Brons för Jonas Westh med en kölsch i klass 3 (mild ale).
Hedersomnämnande för Magnus Vasilis i klass 3.
Dessutom vann Drakens IPA hela rasket.
I folkets val (totalt 4 klasser):
Brons för Fermentörerna** med ett kantarellöl i klassen kraftfull öl .
Utöver detta fick Fermentörerna även utmärkelsen "Årets Inka" för sitt innovativa kantarellöl.
Tyvärr kunde jag själv inte bidra till medaljskörden denna gång. I år tog det extremt lång tid för domarprotokollen att skickas ut, men så dök de till slut ner i postlådan i fredags. Även om de börjar kännas inaktuella så tar vi ändå och går igenom dem kort.
Detta var ett öl jag hade rätt stora förhoppningar på, men när jag läser domarnas kommentarer så är det något som inte stämmer. För det första klagas det på att ölet är för mörkt, dessutom hittade flera av domarna estrar och fenoler. Jag börjar misstänka att jag har blandat ihop detta öl med min Bälgoblond vid inskickningen.
Här blir jag osäker på om domarna faktiskt har bedömt rätt öl eller om det var Kölsch de fick prova. Det klagas en del på klent skum, vilket stämmer överens med mina egna iakttagelser. Samtidigt är det inte så mycket i kommentarerna som pekar på att det är ett belgiskt öl, men kommentarerna är ganska sparsmakade. Utöver skummet verkar ändå domarna ha gillat ölet.
Här fick jag klagomål på för låg kolsyra och åtföljande klent skum. Detta är helt korrekt enligt typdefinitionerna, men man kan ju möjligtvis ifrågasätta de sistnämnda med tanke på att Cantillon Gueuze - som för övrigt nämns just som ett exempelöl - knappast uppfyller dem. Nåväl, i övrigt var kommentarerna genomgående positiva, och jag måste vara väldigt nöjd med mitt första försök. Nästa år ska jag skruva upp kolsyran i just de flaskor jag skickar in till SM.
Bortsett från min kölsch får jag andå vara rätt nöjd, men jag är ändå förbryllad över den bedömningen. Bara för att kolla så öppnade jag en av mina kvarvarande flaskor och ingenting dramatiskt hade hänt med vare sig färg (halmgul) eller arom (diskret fruktighet, inga fenoler). Det kan förstås ha varit något annat problem med flaskan, men det troligaste är nog ändå att det är Bälgoblond som har blivit bedömd. Men jag grubblar inte mer på det utan tar nya tag nästa år.
* Drakengänget = Rick Lindqvist, Magnus Alström och Tomas Lundqvist
** Fermentörerna = Martin Jonsson, Jonas Westh och Magnus Vasilis
I går damp äntligen kuvertet med protokollen från mina åtta bidrag ner i
postlådan. Det blev ganska blandade skurar även denna gång, och inga
medaljer tyvärr vilket gör att jag känner ett behov av att damma av klassikern i filmklippet ovan.
På minussidan fanns det två genomgående teman; brettanomyces och oxidering. Det förstnämnda var delvis avsiktligt, delvis slarv eller otur. Det sistnämnda är kanske något jag måste titta närmare på då jag tycker mina öl har åldrats med mindre värdighet på sistone.
Innan jag börjar gå igenom ölen var för sig kanske det är läge att gå igenom hur bedömningen av ölen går till för dem som inte känner till det. Varje öl man tävlar med tillhör en speciell öltyp eller ölklass, med en tillhörande definition på hur den kan och bör smaka och se ut. Denna definition ligger till grund för bedömningen som görs av en grupp av utbildade öldomare. Bedömningen utmynnar i ett protokoll med en poäng (0-50) per domare samt allmäna omdömen.
Varje grupp domare får uppgiften att döma alla öl för ett antal klasser som tillhör samma huvudklass, där det för närvarande finns elva huvudklasser. Inom varje huvudklass väljer motsvarande domare ut ett antal öl som anses vara de bästa till en semifinal. Dessa bedöms lite mer noggrannt och av dessa utses en bronsmedaljör, samt två öl som går vidare till den stora finalen som avgörs på själva SM-dagen. Under finaldömningen bedöms alla finalöl mot varandra, och totala brons-, silver- och guldmedaljörer utses. Dessutom utses silver- och guldmedaljörer i varje huvudklass.
Nedan följer en beskrivning uppdelat i huvudklasser över hur mina öl bedömdes, samt med lite kommentarer från min sida.
Huvudklass 2 - mörk lager:
Det var tuff konkurrens i denna huvudklass som det kommer framgå snart. Dessutom kom den slutliga vinnaren - en schwarzbier - från denna huvudklass. Själv skickade jag in två bidrag, och jag måste vara väldigt nöjd med såväl ölen som bedömningarna av dem.
Min Wienare fick snittbetyget 40 och överlag positiva omdömen, men det räckte inte ens till semifinal. Jag hade medvetet lagt mig i den lägre delen av färgspektrat, och detta noterades som den enda negativa anmärkningen.
Äntligen lyckades jag få bra betyg för en dubbelbock, och märkligt nog för den som jag är minst nöjd med. Idel positiva kommentarer förutom att någon hade önskat lite mer fyllighet, och betyget landade på 43 vilket räckte till semifinal men inte längre.
Huvudklass 5 - karaktärsfull ale
Bakom det något kryptiska namnet på denna huvudklass döljer sig ett antal halvstarka överjästa öl som klumpades ihop när man gjorde en rejäl omstädning av ale-klasserna. Som jag skrev om tidigare tycker jag denna indelning innebär en klar förbättring, även om jag har en del betänkligheter kring några av typdeffarna, bland annat för de två öl jag lämnade in.
Min ipa hade jag skickat in trots att jag hade brutit mot SHBF:s påbud om karamellmalt i ipor. Detta stilbrott passerade dock helt obemärkt hos domarna, och någon tyckte till och med att maltigheten var något för framträdande. Till domarnas försvar ska dock sägas att denna ipa snabbt åldrades efter flasktappning vilket bland annat resulterade i att den mörknade något och tappade humlearom. Säkert kan maltigheten ha förstärkts också. Den lätta tröttheten hos humlearomen noterades förtjänstfullt och kommentarerna kändes vettiga i stort, med undantag från enskilda noteringar om lösningsmedel och diacetyl vilket jag ställer mig ganska frågande till. Betyget blev i alla fall 30 poäng till slut.
Min svart-ipa hade klarat tidens tand bättre, kanske tack vare den rostade malten. Betyget blev 36 och det får jag vara nöjd med. Kommentarerna i protokollet illustrerar ganska väl den poäng jag gjorde i det länkade inlägget ovan; att det inte finns någon som helst konsensus kring hur en svart-ipa ska vara. Och inte tror jag att typdefinitionen hjälper så mycket heller, då den exempelvis kräver en färg på >40 SRM (att min version låg klart under passerade utan kommentar) samtidigt som man inte får ha några tydligt rostade toner. En av domarna tyckte det var för mycket rostade toner och för lite humle, en annan tyckte tvärtom. Vidare var den samtidigt för söt och för torr.
Huvudklass 6 - veteöl
I denna klass lämnade jag enbart i en enda öl, min vetebock. Den var jag själv inte så jättenöjd med men den fick ganska positiva omdömen på vinterölsträffen. Några månader senare hade dock oxidationen blivit lite väl tydlig, något jag själv märkte när jag senast öppnade en flaska för ett tag sedan, och det noterades naturligtvis. Lite toner av aceton och alkohol klagades det också på, samt en viss kärvhet som jag själv har uppfattat som jästfenoler av tuggummityp. Betyget landade dock ändå på 32 poäng till slut.
Huvudklass 9 - belgiska och franska öl
Här hade jag lämnat in hela tre olika öl, och jag var lite tveksam till allihop faktiskt. Dels av kvalitetsskäl, dels på grund av osäkerhet kring lämpliga klasser.
Min speciale hörde dock tveklöst till klass 9A (belgisk pale ale), och den var jag rätt nyfiken på då jag var rätt nöjd med den själv. Nyfikenheten minskade inte heller när jag en månad innan bedömningen tyckte mig ana lätta brettaromer i den. Eftersom jag tyckte att dessa inte gjorde ölet påtagligt sämre valde jag ändå att skicka in den vilket kanske var lite dumt. Tydligen hade de två flaskor som öppnats varit fontäner, vilket jag får be domarna om ursäkt för. När jag i skrivande stund öppnar en flaska så har förvisso såväl brettaromen som kolsyrenivån skruvats upp ett snäpp, men någon flaskfontän var det sannerligen inte. Kanske hade flaskorna som bedömdes skakats om lite extra under hanteringen fram till bedömningen. Jag tycker fortfarande att det är ett gott öl, en lite lättare variant av Orval skulle jag vilja säga. Domarna var lite mer skeptiska - med all rätt eftersom bretten inte ska vara där egentligen - och gav den 25 poäng. Min arbetshypotes är att det var den uteblivna jäsningen de första dagarna som gjorde att bretten kunde etablera sig.
I brettölen var bretten dock fullt avsiktlig, men här var jag själv väldigt skeptisk till aromen. Domarna var lite mindre skeptiska och gav 31 poäng, med lite kommentarer om märkliga, plastiga och gummiaktiga fenoler. De skrev i klartext i protokollet att den var svårbedömd, och det har jag full förståelse för. Det var faktiskt ännu ett skäl till att jag tvekade att skicka in den. Men jag hoppas att den var intressant att prova i alla fall.
Mitt flaggskepp i denna huvudklass var dock bälgoportern. Problemet här var vilken klass jag skulle lämna in den i. Min förra version lämnade jag in som en mörk, stark belgare och fick då avdrag för de rostade tonerna (men hamnade ändå på 43 poäng). Denna gång ställde domarna sig frågande till varför jag inte lämnade in den i nämnda klass utan i klassen övriga klassiska belgiska öl. De rostade tonerna var nog lite mer diskreta denna gång tack vara Carafa-malten. Omdömena var överlag positiva och betyget hamnade på 39 poäng till slut.
Ett ganska viktigt dokument för svenska hembryggare är SHBF:s öltypsdefinitioner. Framförallt för att det används vid domartävlingen i SM och i andra liknande sammanhang, men även för att många hembryggare säkerligen kastar ett getöga på det ibland när man vill brygga ett stiltypiskt öl.
Dokumentet uppdateras på årlig basis, och vartannat år görs en större revidering av en eller flera klasser. I år* tog man (en kommitté på fem personer) ett helhetsgrepp på ale- och porter/stout-klasserna. Man har strukturerat om ordentligt så att ale respektive porter/stout nu ligger i separata klasser, tidigare låg exempelvis barley wine och imperial stout i samma klass. Dessutom har man delat in ale-typerna i tre huvudklasser efter smakrikedom/kraftighet och stout/porter-typerna i två.
Detta ger en betydligt mer strukturerad och konceptuellt bättre uppdelning och enligt utsago så ska det även leda till en jämnare fördelning av antalet bidrag i de olika klasserna. Däremot känns inte nomenklaturen helt klockren med huvudklasser som heter Mild ale, Karaktärsfull ale samt Kraftig ale. Det finns ju redan en öltyp som heter "Mild ale" och att då döpa en hel klass till samma sak känns inte helt lyckat. Dessutom är det otydligt om "mild" i sammanhanget ska ha svenskt eller engelskt uttal (för själva ölstilen är det rimligen engelskt uttal däremot). Men detta ligger lite i linje med det allmänt styltiga språket i dokumentet, och jag har själv inte heller några förslag på bättre namn på rak arm, så vi lämnar detta därhän och går vidare till viktigare saker.
En annan förbättring jämfört med tidigare är att man har separerat ipa-klassen till en engelsk variant och en amerikansk dito (som kallas "IPA" rätt och slätt). Vidare har man lagt till Black IPA samt en "Strong Pale Ale" som ska vara någon slags starkare variant av american pale ale. Med tanke på hur senfärdiga man var med att lägga in dubbel-ipa så känns det glädjande att man nu ligger i framkant med att införa svart-ipa. Man är till och före den amerikanska öldomarorganisationen BJCP, även om de sistnämnda har tagit fram ett utkast till typdefinition som kommer införas vid nästa revision av deras öltypsdefinitioner 2014.
Jag har tidigare inte läst dessa typdefintioner så noga utan mest tittat på de olika siffervärdena när jag har bryggt någon av stilarna. Men när jag även läser själva texten upptäcker jag några tveksamheter.
I samtliga ipa-klasser står det att arom och/eller smak ska ha karamelliga inslag (för dubbel-ipa nöjer man sig med det lite svagare bör i stället.) Tittar man på motsvarande definitioner hos BJCP finns inga sådana krav, utan där uttrycker man i stället att karamellighet får förekomma. Jag tycker det sistnämnda är en mycket bättre formulering eftersom den är mer inkluderande. Med SHBF:s variant exkluderar man västkust-ipor som enligt mig är en viktig delklass inom ipa-familjen.
En ytterligare punkt där SHBF har en annan syn på saker och ting än BJCP är OG-gränserna för American Pale Ale där SHBF:s definitioner kräver ett OG på maximalt 1056 medan BJCP tillåter ända upp till 1060. Denna lucka har nu täppts till genom införandet av den ovan nämnda klassen "Strong Pale Ale" men åter känns det lite märkligt att man väljer att hitta på egna definitioner för amerikanska ölstilar som är markant annorlunda än BJCP:s.
Naturligtvis behöver inte SHBF efterapa BJCP:s alla ölstilar - exempelvis skiljer sig definitionerna åt vad avser weizenbock - men just för amerikanska ölstilar borde man naturligtvis anpassa sig. När jag ställde en fråga om detta i en tråd på SHBF:s forum svarade en av medlemmarna i kommittén/arbetsgruppen att det var deras tolkning att en ipa behövde "ett visst karamellstöd för inte trilla överbord". Jag har svårt att tänka mig att man skulle göra egna tolkningar av mer traditionella ölstilar och exempelvis lägga in krav på en viss karamellighet eller sötma i en tysk pilsner eller i en geuze för att dessa inte ska "trilla överbord". Amerikanska ölstilar verkar man dock ha en liten styvmoderligare inställning till, och det tycker jag är lite synd. Jag hoppas man tänker om till nästa revision och byter ut ett par "ska" och "bör" mot "får".
(*) Den nya versionen släpptes i år men börjar gälla från och med SM 2013.
Inför SM vågade jag mig åter på en liten förhandsgissning, och denna gång var jag nog rätt i snitt, även om det spred en hel del. Protokollen var länge på villovägar, och när de till slut kom så var de om möjligt ännu knappare och mer svårlästa än i fjol. Tävlingen har uppenbarligen drabbats av viss växtvärk på senare år, då antalet deltagande öl har flerdubblats. Antalet öl per huvudklass som varje domargrupp ska bedöma under en dag börjar bli svårhanterligt, så det är fullt begripligt att domarprotokollen blir lidande. Vill man ha en utförlig domarbedömning kan man med fördel skicka in öl till SHBF vid sidan om SM, vilket är helt gratis för SHBF-medlemmar om jag har fattat det hela rätt. Till SM skickar man lämpligen sådant man är nöjd med och tror har en chans att ta medalj.
Nåväl, nedan följer domarnas betygsättning av mina öl i stigande ordning. I år hade de rena sifferbetygen återkommit, vilket jag uppskattar. De angivna betygen nedan är genomsnittet avrundat till hela poäng.
Dubbel:
Den något för ljusa färgen noterades. En av domarna tyckte att den å ena sidan var för söt, men å andra sidan var torr och trevlig, hur det nu går ihop. Övriga kommentarer var svårlästa, men summan av kardemumman var att den var okej, om än ingen typisk dubbel. Poängen blev 30.
Dubbelbock:
Även denna gång blev jag lite besviken på betyget då jag själv var väldigt nöjd. Denna gång var det kärvhet och lite för hög beska som var det stora klagomålet. Kärvheten har jag själv aldrig känt av, och beskan låg förvisso i den övre delen av det tillåtna intervallet. Jag får öppna en ny flaska inom kort och se om det har hänt något med ölet. Det kan ju ha varit en dålig flaska också. Betyget blev hursom 32 poäng.
Säsongsöl:
Den dåliga utjäsningen (1012) gick samtliga domare förbi, eller så var det något man inte brydde sig om. Den fick i stort goda omdömen och hamnade på 39 poäng.
Detta var alla protokoll jag fick. Kornvinet lämnade Rick Lindqvist in, och jag har inte hört något än om hur det gick, så en uppdatering kommer på detta så småningom. Tripeln däremot fick guld i huvudklass 9 ("belgiska och franska specialöl") och gick vidare till den totala finalen, där det dock inte blev någon medalj. Jag har inte fått någon bedömning än, men eftersom den vann i samma klass som min Säsongsöl så borde den rimligtvis haft minst 40 poäng, förmodligen betydligt bättre.
Jag fick däremot en låda med priser som visade sig innehålla:
5 kg vetemalt (krossad)
100 g sovereign-humle (pellets)
500 g perle-humle (pellets)
500 g admiral-humle (pellets)
1 paket Wyeast 1968
Vetemalten kommer komma väl till pass när jag ska brygga veteöl i höst. Sovereign kan tydligen användas som ersättare till fuggles och east kent golding, så den och jästen kan jag använda när jag ska brygga engelskt, även det i höst. Tysk humle har man ju alltid användning för, men frågan är hur jag ska göra åt ett halvt kilo admiral, som är en ren bitterhumle?
Inför förra årets SM vågade jag mig på en liten gissning om hur det skulle gå för mina bidrag. Jag var aningen för optimistisk visade det sig, och det öl som faktiskt vann medalj var det jag trodde minst på. Men hursom, en aningen försiktigare prognos kring årets bidrag följer nedan.
Dubbelbock:
Förra årets bidrag hade jag rätt höga förhoppningar på, men det landade på endast hyfsat betyg till slut. Det är nog enda gången som jag har känt mig klart skeptisk till en domarbedömning av ett av mina öl. Det gäller främst anmärkningen om DMS-toner. Jag har frågat flera andra rutinerade bedömare - inklusive öldomare - om detta och ingen har kunnat detektera någon DMS. Eftersom ingen har kunnat detta - samt att endast en domare kommenterade om DMS - utgår jag ifrån att han antingen var ute och cyklade eller var extremt DMS-känslig. Årets dubbelbock känns minst lika bra som fjolårets så jag hoppas ändå på minst 35 p.
Tripel:
I efterhand ångrar jag att jag använde pale ale- istället för pilsnermalt, ty den här tripeln blev lite väl maltig och mörk för min del. Men samtidigt så ser jag att den ändå passar in väl i SHBF:s typdefinition och eftersom den såvitt jag kan känna saknar uppenbara felsmaker så hoppas jag på minst 35 p. Det enda problemet som jag kan se är att den har aningen för mycket humlearom för att vara helt stiltypisk.
Dubbel:
Här har jag ungefär samma tankar som för tripeln; jag hade gärna sett en annan färg (lite mörkare denna gång) men enda stilriktighetsbrottet som jag själv kan känna är just humlearomerna som kanske är lite för framträdande.
Säsongsöl:
Detta är nog det mest svårbedömda av mina bidrag. Å ena sidan är den uppenbart ej typriktig med avseende på utjäsningen, där FG endast kom ner till 1012 och den övre gränsen är 1008. Jag har svårt att tro att detta kommer passera domarna obemärkt. Å andra sidan är den fantastiskt god, vilket alla som har provat den har intygat. Jag gissar därför någonstans i intervallet 30-40 p.
Drakens & Fabrikörns kornvin:
Denna är nog den mer stiltypiska av mina egna bidrag, och jag kan inte se att den har några uppenbara felsmaker heller. Vi tänker tävla med den under fyra år i rad, men jag tror den kan ha goda chanser redan i år. Den har ju trots allt över ett halvår på nacken. Jag tippar på minst 35 poäng även här.
Så blir det några medaljer i år? Med tanke på att det i år har anmälts 481 öl - vilket ska jämföras med förra rekordåret 2010 då 371 öl anmäldes - så har konkurrensen ökat markant. Det blir alltså i snitt 44 öl för de 11 olika huvudklasserna. Bara i klassen "Saison" var det hela 11 öl registrerade, så i motsvarande huvudklass "Franska och Belgiska öl" så lär det vara extra hård konkurrens. Kanske har jag bäst chans med min dubbelbock i klassen "Mörka lager" där det nog är lite färre öl inlämnade. Det vara "bara" 3 dubbelbockar anmälda.
I ett tidigare inlägg försökte jag mig på att tippa hur det skulle gå för mina fyra öl i SM, http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2011/04/fabrikorns-bidrag-till-sm-2011.html.
Nu har jag fått såväl protokoll som medalj, diplom och priser för ett av ölen som faktiskt vann silver. Vi börjar med själva resultaten, där min gissning ges inom parantes.
Rollator dubbelbock 34 p (45) vilket väl var min största felbedömning. Några poäng rök säkert på grund av att en domare hade upptäckt svaga grönsakstoner vilket inte ska förekomma i en dubbelbock. Mer om detta längre ner.
NZ Barley Wine 34 p (40) fick inga anmärkningar utöver att någon tyckte att den var lite för besk samt för kraftigt aromhumlad.
NZ Extra IPA 34 p (30) underskattade jag alltså en aning. Den ansågs ha en aningen kärv beska vilket jag kan hålla med om. Någon anmärkte på grumligheten vilket också stämmer. Den underligaste anmärkningen gällde dock att alkoholhalten var för låg!
Gammelöl fick 35 p precis som jag hade tippat. Detta räckte dessutom till silvermedalj vilket är lite förvånande då jag tidigare har haft flera öl över 40 p som inte har fått medalj. Men huvudklassen "Brown ale" som denna tävlade i har väl något lägre konkurrens än exempelvis klassen med Barley Wine och Imperial Stout.
Sammanfattningsvis får man väl säga att jag har nått en nivå där jag brygger öl utan större fel, men att jag får jobba hårdare för att få till fler riktiga toppöl. Ett sätt kan vara att brygga samma öl flera gånger och successivt modifiera receptet, exempelvis min dubbelbock som jag hoppas ska bli ännu bättre nästa år.
I denna process är återkoppling från erfarna öldomare väldigt värdefullt. Jag måste dock erkänna att jag blev lite besviken på domarprotokollen. Inte på grund av poängen utan snarare kommentarerna.
Till att börja med var många kommentarer smått oläsliga och kunde tydas endast med stor möda. Det mest problematiska är dock att de ofta inte känns särskilt upplysande eller användbara, och detta av två olika skäl.
En del kommentarer handlar endast om domarens egna smakpreferenser. Som exempel kan nämnas anmärkningarna på min NZ Barley Wine som jag redogör för ovan. Beskan låg inom det specificerade intervallet 50-100 IBU. I beskrivningen av öltypen står det att humlearomen får vara mycket hög. Detta är egentligen är helt okej; det är ju uppenbart att bedömningen inte enbart handlar om typriktighet, åtminstone inte när det gäller de högre poängen. Men det vore önskvärt om det framgick tydligare vilka kommentarer som gäller typriktighet och vilka som gäller mer allmänt personligt tyckande.
Det andra problemet gäller kommentarer om typriktighet och felsmaker, där endast en av domarna skriver om saken. Hur ska man tolka detta? Betyder det att det enbart är just denna domare som uppfattar avvikelsen, och att de övriga har en avvikande åsikt? Detta har stor betydelse anser jag. Om endast en av fyra eller fem uppfattar en felsmak så kan det ju antingen bero på att denna person är känsligare för just denna felsmak, eller helt enkelt har fel. Låt mig delgiva två exempel från mina protokoll.
Det första exemplet gäller grönsakstonerna i min dubbelbock. En av tre domare anmärkte på detta. Dessutom överfördes anmärkningen till sammanfattningen på förstasidan, vilket ger lite mer tyngd. Men det är fortfarande oklart om det rådde konsensus kring detta eller inte. Nu spelar detta ingen större roll egentligen. Jag har själv inte kännt några grönsakstoner men jag har däremot märkt (och oroat mig lite för) att jag har fått klenare kok med min portabla induktionsplatta än med min tidigare gasplatta. Visserligen kokade jag dubbelbocken i två timmar men det är ändå inte orimligt att en DMS-känslig person korrekt kan ha hittat grönsakstoner. Hursomhelst kommer detta förmodligen lösa sig när jag renoverar mitt kök i sommar och får en rejäl induktionshäll.
Mer oroande är däremot ett omdöme från en domarna om mitt Gammelöl; "Dofter är off och tyder på lätt/smygande infektion". Jaha? Ingen av de andra domarna säger något om detta, och inget står det på framsidan heller. Vad ska man tro? Det blev ju ändå 35 p och silver. Jag antar att det bästa att göra är att spara några flaskor och öppna efter sommaren. Då borde väl denna "smygande infektion" ha gett sig till känna lite mer ordentligt.
I onsdags var jag och lämnade in fyra öl till årets SM. Nedan ska jag försöka mig på att tippa hur det kommer gå för dem. Eftersom jag och domarna brukar vara ganska överens om mina öl så borde nedanstående kunna stämma ganska bra. Det är bara att beväpna sig med tålamod tills 7 maj.
Rollator dubbelbock
Enligt Reza på 3 små rum så borde denna vinna guldmedalj (i sin klass förmodar jag att han menar). Dels litar jag på hans omdöme, dels är jag väldigt nöjd med denna själv, och vågar därför sticka ut hakan och gissa på att den hamnar på 45 poäng.
NZ Barley Wine
Denna mötte visst jubel på en Barley Wine-provning för ett tag sedan. Jag är ganska nöjd med den själv, och gissar därmed på att poängen blir cirka 40.
Gammelöl
Jag har svårt att se några större fel med denna öl, men samtidigt tycker jag inte att den blev sådär fantastisk heller. Poängen borde då hamna runt 35.
NZ Extra IPA
Jag tror i princip på receptet här, men jästen var inte helt pigg och ölen har fått en lite alkoholisk ton. Jag gissar på 30 poäng.
Efter en lång dag med arbetsdag på Bostadsföreningen och ett gig med Kören Krydda så ramlade jag till slut in på SM vid halv fem-snåret. Lyckligtvis fanns det gott om öl kvar så jag han prova en hel del. Det var genomgående gott, och min absoluta favorit blev en dubbel-ipa vid namn Death by hops. Den hade en härlig citrusaktig humlearom med toner av te (columbus?) och en välbalanserad beska.
Jag fick se min läromästare Rick ta hem guld i Folkets val (i klassen överjästa öl) samt bli den totala segraren i domartävlingen med en dubbel-ipa.
Själv fick jag ingen medalj, men jag passade på att ta med mig domarnas omdömen och nedan följer en kort sammanfattning:
Royal Stout: 34 p
Inga egentliga felsmaker, men lite för mycket rostade toner vilket leder till att den belgiska jästkaraktären inte är tillräckligt tydlig.
Saison: 38 p
Lite kritik för fenoler och syrlighet, samt att den inte är tillräckligt torr.
Bälgoporter: 41 p
Lite för mycket rostade toner för att vara typriktig, annars väldigt bra.
NZ Pale Ale: 33 p
För karamellig och söt, och lite tunn.
Ordinarie bitter: 39 p
Mycket god bitter, aningen sträv och syrlig (lite gammal)
Barley Wine: 34 p
God Barley Wine. Lite dålig kolsyra. Lite fenoler/plåster/lösningsmedel.
NZ Imperial Stout: 41 p
En väldigt god ImpStout, en domare kände lite lösningsmedel.
Defibrillator Dubbelbock: 19 p
Infekterad med brettanomyces!
Det sistnämnda var ju lite oturligt. Jag har själv noterat sistone att vissa flaskor har varit infekterade, men inte alla. Jag valde därför att lämna in ändå lite på chans, eftersom jag hade fått ganska bra betyg för den icke-infekterade versionen. Lyckligtvis vet jag att skulden till infektionen ligger i en viss efterjäsningshink som numera är borttagen ur processen, och det är bara att komma tillbaka nästa år med en ny version.
I övrigt är jag i stort sett överens med domarna, så frågan är hur mycket jag har lärt mig genom att lämna in ölen.
Jag har ägnat delar av kvällen åt att registrera mina öl till SM 2010, som ju kommer gå av stapeln i Göteborg 24 april. Följande öl kommer jag tävla med:
Barley Wine
Royal Stout
Bälgoporter
Defibrillator Dubbelbock
NZ Pale Ale
NZ Imperial Stout
Ordinarie Bitter
Saison
Samtliga dessa öl är jag mer eller mindre nöjd med, så det ska bli spännande att se vad domarna tycker. Enligt en artikel i ett nummer 2009 av "Hembryggaren", skrivet av en öldomare, så har kraven ökat på senare år i takt med att kvaliteten på hembryggda öl har ökat. Bara för att man brygger öl utan uppenbara felsmaker så ska man inte räkna med höga poäng.
De öl jag själv gillar bäst är 3:an och 6:an. Dubbelbocken har jag fått en del beröm för, även om jag själv tycker den är lite för torr. Även 2:an tror jag har vissa möjligheter även om jag själv tycker den fick lite väl mycket salta och brända toner.
För er som inte känner till procedurerna så skickar man alltså in 5 st 33 cl-flaskor av varje bidrag. Dessa bedöms sedan per klass (totalt är det 11 klasser), och för varje klass utdelas guld, silver och brons. Alla dessa medaljörer går dessutom vidare till den totala domartävlingen som avgörs 24/4 och där ånyo guld, silver och brons delas ut.
Tillägg 2/4: Det går tydligen inte riktigt till som i beskrivningen i sista stycket. Se gnoffs kommentar nedan.
Hembryggare och ratebeerian. Denna blogg kommer främst handla om mina hembryggningsprojekt, men någon mer allmän betraktelse om öl kanske slinker ner också.
Lämna gärna en kommentar om du skulle vara intresserad av vad jag skriver. Håll dig dock till inläggets ämne, och håll en god ton förstås.
Undrar du över bloggens namn? En förklaring finns i början av det här inlägget:
http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2012/01/fabrikorn-vs-omvarlden-svinversionen.html
