onsdag 27 april 2011

Om vaskning av öl i allmänhet, och av hembrygder i synnerhet


I brist på nya hembrygder att skriva om ska jag i stället göra skäl för bloggens namn och dela med mig av just en liten betraktelse.

Ämnet för dagen är det mytomspunna fenomenet vaskning. Enligt sägnen uppstod fenomenet när stekarna ä.k.s. bratsen inte längre fick ägna sig åt sin hobby att spruta champagne på sina favoritkrogar i Båstad och Visby. I stället skulle man då ha börjat beställa in champagne för att sedan be personalen att vaska den, d.v.s. hälla ut den i vasken. Bara för att man kan.

Det är oklart i vilken utsträckning - om någon - detta har förekommit, se t.ex. den här artikeln. En kvalificerad gissning är att det har skett någon enstaka gång och därefter har djungeltelegrafen gjort sitt.

Bland ölnördar är dock vaskning ett högt reellt fenomen. Man har helt enkelt mer öl som man vill prova än vad man klarar av med hälsan och figuren i behåll, och den enklaste lösningen är då att det som inte håller måttet åker ner i vasken. Detta är dock inte helt okontroversiellt.

I en forumtråd på RateBeer ondgjorde sig en skribent över detta beteende; hur omoraliskt det var med tanke på det slit och engagemang som den stackars bryggaren hade plöjt ner i dessa vaskade droppar. Och för att inte tala om hur irrationellt det var med tanke på de pengar som vaskaren hade spenderat.

Men här gjorde i själva verket den indignerade forumdebattören sig själv skyldig till det högst irrationella men ack så vanliga tankefelet sunk cost fallacy. Pengarna, likväl som bryggarens insats, är ju redan satsade, och är helt irrelevanta för beslutet att dricka upp den aktuella ölen eller inte.

Samma problematik ställs man inför som hembryggare. Man har klurat på ett recept, köpt in ingredienserna, ägnat 5-6 timmars arbete på bryggdagen, samt ytterligare två timmar vid flasktappningen. Efter att ha skänkt lite flaskor till vänner, A-lagarna på Olskrokstorget samt kidsen på Stig Center brukar jag ha en back kvar för eget bruk. Med knappt 20 satser per år är detta en avsevärd mängd öl att konsumera, vilket tillsammans med all annan öl man vill prova blir en övermäktig uppgift.

Lösningen blir förstås att vaska delar av produktionen, vilket inte är helt enkelt. De psykologiska mekanismerna bakom de sjunkna kostnaderna är starka även om man är medveten om dem, och att vaska sina älskade hembrygder är således inte det lättaste. Men det löser sig ändå av sig självt på något sätt. De hembrygder man är nöjd med går ganska snabbt åt, medan de mediokra har en tendens att bli stående. Och när de har stått länge nog blir det lite lättare att hälla ut dem.

Min senaste vaskning var Wit IPA; det var inget större fel på den, men jag var inte jätteförtjust i den och det fanns alltid något annat som lockade mer. Så när jag hade drygt halva backen kvar och behövde flaskor för tappning av min Grosspils så blev det Ryaverken nästa.

Om man ska sia om kommande vaskningar så känns det som att den senaste versionen av NZ Strong Ale ligger pyrt till. Inte för att den är dålig på något sätt, men den är klart sämre än tidigare versioner, och den har haft marginell åtgång.

En mildare version av vaskning är att man öppnar en flaska, dricker hälften för att konstatera att "ja, den här var ju OK men lite trist", varefter alkoholhalten i Göteborgs avloppsvatten höjs en aning. Hembrygder som ligger i riskzonen för detta är Kotbüsser samt Gammelöl.

onsdag 20 april 2011

Fabrikörns bidrag till SM 2011


I onsdags var jag och lämnade in fyra öl till årets SM. Nedan ska jag försöka mig på att tippa hur det kommer gå för dem. Eftersom jag och domarna brukar vara ganska överens om mina öl så borde nedanstående kunna stämma ganska bra. Det är bara att beväpna sig med tålamod tills 7 maj.

Rollator dubbelbock

Enligt Reza på 3 små rum så borde denna vinna guldmedalj (i sin klass förmodar jag att han menar). Dels litar jag på hans omdöme, dels är jag väldigt nöjd med denna själv, och vågar därför sticka ut hakan och gissa på att den hamnar på 45 poäng.

NZ Barley Wine

Denna mötte visst jubel på en Barley Wine-provning för ett tag sedan. Jag är ganska nöjd med den själv, och gissar därmed på att poängen blir cirka 40.

Gammelöl

Jag har svårt att se några större fel med denna öl, men samtidigt tycker jag inte att den blev sådär fantastisk heller. Poängen borde då hamna runt 35.

NZ Extra IPA

Jag tror i princip på receptet här, men jästen var inte helt pigg och ölen har fått en lite alkoholisk ton. Jag gissar på 30 poäng.

tisdag 12 april 2011

Brygd #81: Kvadruppel


En kvadruppel i tysk stil med pik.

Jag skulle kunna skriva en riktigt lång inledning om detta öl för att reda ut vad en quadrupel är för något, men det skulle kräva en del grävande i källor och det orkar jag inte. I stället blir det lite korta fakta direkt ur närminnet.

Trappistmunkar och andra klosterbryggerier brygger ofta öl med benämningarna enkel, dubbel, tripel och quadrupel i ökande alkoholstyrka. Dessutom har vissa andra smakegenskaper kommit att förknippas med dessa benämningar. Man kan i grova drag sammanfatta dem så här:
  • Enkel är en med belgiska mått mätt ganska svag ljus eller halvmörk öl med alkoholhalt 4-6 % som dricks av munkarna själva. En del av dessa kan vara svåra att få tag på. Alternativa benämningar är singel, patersbier eller märkligt nog extra.
  • Dubbel är mörkare och starkare (6-8 %), kan vara halvsöt, med karamelliga och fruktiga toner. Kallas även prior av exempelvis S:t Bernardus.
  • Tripel är ljus, stark (8-10 %), med toner av marsipan och kryddor (oftast från jästen men ibland även från tillsatta kryddor).
  • Quadrupel är mycket stark (>10 %), halvmörk med mycket fruktiga toner. Alternativ benämning är abt.
Exempel på det sistnämnda är La Trappe Quadrupel och den fantastiska S:t Bernardus Abt. Det var för övrigt Koningshoefen som var först med att använda termen quadrupel.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1098
  • FG 1020
  • Abv 10,2 %
  • IBU 30
  • SRM 16 (kopparfärgad)
Malt:
  • 3 kg pale sle-malt
  • 1 kg vetemalt
  • 1 kg biskvimalt
  • 1 kg aromatisk malt
  • 1 kg råsocker
  • 700 g havregryn
  • 300 muskovadosocker
Infusionsmäskning vid 63 C i 60 minuter.

Humle:
  • 10 g magnum, 60 minuter
  • 60 g styrian golding, 20 minuter
Total koktid 80 minuter.

Jäst:
Jäsning med Wyeast 1762
  • vid 22 C  i 10 dagar
  • vid 21 C i 11 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 7 g/l

Bedömning (29/8)

Jag hade visst glömt av att bedöma denna, men bättre sent än aldrig. Den är brunröd åt kastanjehållet, lätt grumlig, med ett lite tunt och kortlivat skum. Nötig arom med den här lite jordiga, anisaktiga tonen som jag har känt i många öl på sistone (Belgisk IPA t.e.x) och som jag misstänker härrör från ett alltför frikostigt användande av biskvimalt. Halvstor kropp med måttlig kolsyra. Torr till halvtorr med halvstor beska.

Ingen höjdare direkt, och jag tror att det är just biskvimalten som är boven. Lite sämre utjäsning tror jag skulle göra susen också.

Fabrikörn vs. St. Bernardus Abt (4/10)

St. Bernardus Abt (SBA) är mitt favoritöl alla kategorier; den är mitt enda 5.0-öl på RateBeer, tätt skuggat av Westvleteren 12 på 4.9. Nåväl, ska man förlora kan man lika gärna göra det stort.

Båda ölen är halvgrumligt rödbruna med beige skum, fast det sistnämnda är såväl större som krämigare hos SBA.

Mot fabrikörns lite nötiga rostade arom med ton av anis framträder den härliga fruktigheten hos SBA tydligt, med toner av plommon, smultron och en aning mandel.

Även munkänslan är lite krämigare hos SBA.

SBA har en perfekt lätt sötma som matchas väl av en mild beska. Fabrikörns är aningen torrare med likartad beska.

SBA vinner inte helt oväntat på alla punkter. Fabrikörn - Omvärlden 11-11 således.

lördag 2 april 2011

Brygd #80: Belgisk IPA


Mitt hembryggande kommer alltmer gå mot att brygga öltyper med låg eller obefintlig tillgänglighet (inkluderat öltyper som inte finns). En sådan öltyp är Belgisk IPA, d.v.s. en öl med belgisk jästkaraktär samt hög beska och humlearom. De enda dylika öl som har funnits hos Systembolaget är XX Bitter som har dykt upp ett par gånger som tillfällig nyhet, Dugges Wallonia 2007, Duvel Triple Hop samt La Chouffe Houblon.

Två svåra val ställs man inför när man ska brygga en belgisk IPA. Dels vilken jäst man ska använda, och dels om man ska använda amerikansk eller europeisk humle, eller en kombination. På jästsidan valde jag mellan Wyeast 1762 (Rochefort) och Wyeast 1214 (Chimay). Valet föll på den förra då jag kan tycka att Chimay-jästen kan ha lite väl mycket tuggummi-fenoler.

På humlesidan valde jag europeisk humle, då jag med erfarenhet från tidigare försök gärna skippar citrus- och tallbarrstoner i kombination med belgiska jästtoner. Det blev styrian golding och saaz, de två kanske vanligaste humlesorterna i belgiska öl.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1060
  • FG 1013
  • Abv 6,2 %
  • IBU 50
  • SRM 10
Malt:
  • 3 kg pale ale-malt (Maris Otter)
  • 2 kg pilsnermalt
  • 1 kg biskvimalt
Infusionsmäskning vid 65 C i en timme, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:
  • 20 g magnum, 60 minuter
  • 30 g saaz, 20 minuter
  • 30 g styrian golding, 20 minuter
  • 40 g saaz, vid kokslutet
  • 40 g styrian golding, vid kokslutet
  • 30 g saaz, torrhumling
  • 30 g styrian golding, torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Wyeast 1762
  • vid 22 C i en vecka
  • vid 22 C i en vecka
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med sråsocker, 6 g/l
Bedömning (6/5)

Vackert kopparfärgad med ett smutsvitt skum.

Det som först slår mig är en tydlig jordig ton med dragning av lakritsrot och anis som jag inte är helt förtjust i. Jag misstänker att den härrör från jästen, och den påminner lite om tonerna jag fick från Danstar-jästerna i vintras. Förutom denna jordighet finns det nötiga och lätt fruktiga toner, samt gräsig och örtig humle. Relativt torr med en påtaglig men behaglig beska.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, åtminstone inte vad gäller den belgiska jästkaraktären. Jag har dock använt denna jäst förut med goda resultat, så jag är lite förbryllad över den här jordiga tonen. Det kan förstås vara någon annan källa än jästen, men eftersom jag inte har känt detta exempelvis i mina "tyska" öl som jag bryggt under våren så känns ändå jästen som den troliga källan.

Nåväl, ganska gott blev det trots allt. Något att fundera på inför eventuella framtida likna de brygder är - utöver jästen - användandet av biskvimalt. Åtminstone i sådana här mängder. Det blev kanske lite väl mycket nötighet.

Fabrikörns vs. XX Bitter (11/5)

De Ranke Brouwerij är ett relativt nytt belgiskt bryggeri som jag är rätt förtjust i. Man gör inte så jättemånga olika ölsorter; förutom ett par riktigt bra suröl så är ett genomgående tema att man gör klassiska belgiska öl med jästig karaktär fast med mer humle än vad som är brukligt. Deras flaggskepp är XX Bitter vilket som namnet antyder har en rejäl beska.

Redan vid upphällningen inser jag att detta kommer vara som att jämföra äpplen och päron. Fabrikörns Belgiska IPA framträder som väldigt mörk jämfört med XX Bitters halmgula färg.

Även på smakfronten är ölen väldigt olika, där XX Bitter har kryddiga fenoler, örtig humle och en skönt läcker beska med långt häng. Fabrikörns jordiga och nötiga toner övergår i en lite mildare beska och inte riktigt lika torr avslutning.

XX Bitter är helt enkelt ett fantastiskt gott öl som Fabrikörns Belgiska IPA står sig slätt mot utan att vara dåligt på något sätt.

Fabrikörn - Omvärlden 10-9 således.

Experiment: Orval-jäst (14/5)

Vid flasktappningen korkade jag upp en Orval och tillsatte bottensatsen till de sista fem litrarna och rörde om.

När jag häller upp denna brettanomyces-spetsade variant bredvid originalet (Orval alltså) är det slående hur lika de är till utseendet. Fabrikörns är lätt grumlig, i övrigt är de i stort sett identiska.

Fabrikörns har utvecklat en tydlig brettanomyceston, som faktiskt inte är helt olik den jag fick med mina oavsiktliga brett-öl för ett drygt år sedan. Orval själv har mer tydlig brettkaraktär, som också känns bättre integrerad med övriga smaker.

De här jordiga tonerna som finns hos Fabrikörns Belgiska IPA passar inte helt in i bilden, men trots detta var det intressant experiment med ett ganska lyckat resultat.