Hembryggning für alle

 

Jag måste höja mina ambitioner framöver.

Jag har säkert nämnt ett par gånger på bloggen att jag var doktorand i Tillämpad Matematik på Göteborgs Universitet under slutet av 90-talet. Det hela landade i en licentiatexamen 1997. Därefter famlade jag omkring ett tag innan jag fick jobb på Ericsson 1999. En sak jag gjorde var att hålla i delar av en kurs på universitetet om ämnet för min avhandling: Wavelets. Som en del i detta skrev jag och en doktorandkollega ett kompendium till kursen som vi gav namnet Wavelets für alle. Med en uppenbar blinkning till Peter Wahlbecks (m.fl.)  humorföreteelse für alle.

I samband med att jag avslutade min tjänst hösten 1998 så fick vi tillsammans med vår handledare lite av en slump ett erbjudande från Studentlitteratur om att utvidga kompendiet till en fullständig lärobok. Förlaget var dock inte så förtjusta i namnet, så vi kortade ner till enbart Wavelets. En sak jag lärde mig i processen var hur mycket jobb det är att skriva en bok, även när man är flera författare. Så när jag ibland får frågan om jag kommer skriva en hembryggningsbok så är svaret alltid nej. Förutom att jag inser hur mycket jobb det är så känns det som att marknaden är mättad.

Dock har jag länge funderat på att skriva ett lite kortare kompendium. Det finns flera hembryggare som har lagt upp kortare gratis texter på svenska om hur man brygger öl. Men det finns ett stort glapp däremellan till fullfjädrade böcker. Så min idé var att lägga mig någonstans mitt i. Och titeln på kompendiet var given. I slutändan tog det betydligt mer tid än vad jag hade tänkt, och nu när jag slutligen är beredd att släppa en första beta-version så kvarstår det några kapitel som jag bara har hunnit skissa på:

• kvalitetsarbete
• suröl och vildöl
• förkovrinsgtips
• recept

Jag tänker också ta lite lämpliga bilder vid kommande bryggningar under påskhelgen som kan infogas i texten i pedagogiskt syfte. Typ på hur hink-i-hink ser ut, hur en mäsk ser ut, hur en jäsning ser ut med mera.

Men jag väljer ända att lansera en första utgåva för den som vill ta en första titt. Jag är i högsta grad intresserad av återkoppling inför kommande upplagor. För rena stav- och språkfel kommer jag lägga upp en erratafil som vem som helst kan gå in och ändra i. Men för denna första version är jag också tacksam för tips på oklarheter och passager som är svåra att förstå. Dessa kan lämpligen lämnas som kommentar på detta inlägg. Jag har flera gånger insett hur lätt det är att använda ett begrepp som jag betraktar som standard, men som jag inte tidigare har definierat. Rena smakmässiga och estetiska synpunkter - t.ex. på språk,  stil o.s.v. - är jag mindre intresserad av.

Själva manuskriptet tillsammans med erratafil finns här. Nya uppdaterade versioner kommer annonseras som tillägg på detta inlägg samt på min Facebook-sida.

Version 2:

Efter att ha släppt version 1 lade jag projektet åt sidan i några veckor. Därefter satte jag igång med att komplettera med de fyra extra kapitlen som jag listade ovan. Det tog betydligt längre tid än vad jag hade tänkt mig. Men till slut blev det gjort.

Jag gick även igenom alla anmärkningar och kommentarer jag fick, vilka var fler än vad jag hade vågat hoppas på. Det var dels en hel del stavfel i erratafilen som någon noggrann läsare hade upptäckt. Det är fascinerande hur många stavfel - inklusive grova - som passerar förbi obemärkt när man kontrolläser en text. Jag hittade själv några nya dessutom.

Jag fick även några kommentarer på ställen som uppfattades vara lite otydliga. Dessa är värdefulla, och jag gjorde åtminstone någon justering eller komplettering för var och en av dessa.

Jag har även lagt till några bilder, varav ett par från min mäskutrustning från en bryggning. Jag skulle säkert kunna lägga till några fler, men nu är långt till nästa bryggning, och jag inte heller någon framstående fotograf. Jag vill inte heller ta bilder från nätet hur som helst i detta fall.

Slutligen har jag lagt till ett appendix där jag lagt in fyra favoritinlägg från bloggen. Eventuellt kommer jag lägga in fler i kommande versioner.

I övrigt kommer jag inte göra några större nya tillägg, utan mer förbättringar och mindre tillägg. Om man har någon egenskapad bild man tycker skulle komplettera texten bra får man gärna skicka till mig och föreslå var den ska läggas in. Säg till om credit önskas. I synnerhet hade det kanske varit trevligt med någon biab-bild.

Version 2 (pdf) samt ny erratafil hittas här.

Version 3:

Jag var inte helt sanningsenlig ovan när jag skrev att det inte skulle bli några nya, större tillägg. Jag insåg att det kunde vara lämpligt med ett avsnitt om cider, då detta är något många hembryggare inklusive undertecknad ger sig på. Jag insåg även att jag hade glömt att lägga till ett avsnitt om vattenmängder.

Jag vågar inte lova något, men nu känner jag mig färdig med kompendiet. Jag kommer säkert läsa igenom då och då och hitta och rätta stavfel, men dessa rättade versioner kommer läggas upp i det tysta.

Version 3 hittas här.

Om att skapa egna recept

 

När jag läser på hembryggarforum så slås jag av hur många som vill ha ett färdigt serverat recept att gå efter. Helst ska precis varenda detalj vara med; vattenmängder, vilken alfasyrahalt varje humlesort hade, anpassat till brewfather, omräknat till 15 liter (eller vilken satsvolym man nu har fastnat för) samt temperatur, lufttryck och luftfuktighet på bryggdagen.

Var och en blir salig på sin fason förstås, men jag gissar att det är mer givande för de flesta att faktiskt förstå vad man håller på med, och framförallt att kunna anpassa recept efter eget tycke. För mig är detta i mångt och mycket hembryggningens raison d' ête; själva grunden till att jag håller på. Och det är ju inte så att jag gör några speciellt utsvävande öl, utan det är ganska normala öl, fast ändå med en personlig touch.

Redan som nybörjare valde jag att knåpa ihop egna recept. När jag tittar tillbaka på en del av dessa mina tidiga alster inser jag att jag har utvecklats en del och lärt mig hur just jag vill ha det. Det enda sättet att utvecklas är ju att försöka, men man kan förstås vara behjälpt av lite allmäna goda råd. Dessa måste förstås vara väldigt övergripande, men jag ska ändå göra ett försök.

1. Läs på

Detta är kanske inte vad en ivrig doer vill höra, men det är lika bra att ta tag i det direkt. Det kan förstås göras parallellt med att man faktiskt brygger och samtidigt lär sig den vägen. Till att börja med behöver man grundläggande förstående för processen. Här finns det lyckligtvis numera en uppsjö bra nybörjarböcker att hugga tag i.

Nästa steg är att lära sig mer om den aktuella typen av öl man tänkt brygga härnäst; historia, recept och bryggtekniker. Jag har köpt flera av böckerna i Classic Beer Style Series när jag för första gången har gett mig på en viss kategori öl, och de innehåller det jag just räknade upp. Ett billigare alternativ är att hitta texter på nätet. Tyvärr kan det vara svårt att veta exakt vilka källor som är trovärdiga. På bryggforum ställs ofta frågan "ge mig ert grymmaste recept på <ölstil X>", men en mycket bättre fråga vore "ge mig era grymmaste lästips om <ölstil X>".

Att läsa på om viss typ av öl innebär inte att man måste hålla sig till mittfåran och brygga "stiltypiskt", utan det kan tvärtom användas som utgångspunkt för utsvävningar. I vissa fall kanske man behöver läsa på om två eller flera ölstilar! Vad gäller recept kan det vara bra att se hur de kommersiella bryggs; vilka gemensamma nämnare men också skillnader som finns.

2. Håll det enkelt

Detta är kanske den tydligaste skillnaden mellan mina tidiga alster och hur jag skriver recept nu. Initialt var jag förtjust i komplicerade maltnotor med minst 5 olika sorter. Jag testade gärna invecklade humlescheman med givor var tionde minut etc. Men ganska snart insåg jag att det var svårt att få en uppfattning om vad de många olika ingredienserna bidrog med och hur jag skulle modifiera dessa recept.

Numera håller jag mig normalt till 1-4 extraktgivare och 1-3 humlesorter, de sistnämnda fördelade på 60, 20 och 0 minuter, samt eventuell torrhumling. Något som verkligen är givande är att brygga SMASH, alltså öl med bara en basmalt samt en humlesort.

Och när du följer råd 1 ovan och studerar olika recept och tekniker, fokusera som sagt på de gemensamma nämnarna. Haka inte på varenda enskilda teknik eller ingrediens som du stöter på. Det finns gott om personer såväl på forum som i andra sammanhang som gärna predikar om förträffligheten hos sin egen hook-up. Skulle man följa rådet från alla sådana skulle det snart utmynna i extremt komplicerade recept och bryggprocesser.

Ett bra sätt att ytterligare minska antalet kombinationer är att begränsa sig till malt- och humlesorter som används lokalt. Så tysk malt och tysk humle för tyska öl, engelsk malt och humle för engelsk öl och så vidare. Sedan finns det inte alltid lokala ingredienser tillgängliga. För amerikanska öl finns det gott om amerikansk humle att använda men inte så mycket malt. För belgiska öl finns det belgisk malt att tillgå (även om tysk pilsnermalt funkar bra), men på humlesidan får man hitta välja mellan kontinentalhumle eller brittisk humle.

3. Fokusera

Det kan vara frestande att brygga lite allt möjligt för att bredda sin kompetens, eller bara för att det är kul och intressant. Lite grand var det så för mig tidigt i min hembryggarkarriär. Men allt eftersom började jag fokusera på att brygga mycket belgiskt, med inslag av tysk lager, engelska öl och i någon mån amerikanska stilar. Det är många år sedan som jag senast bryggde en tysk veteöl eller en tjeckisk lager exempelvis.

Lite grand är detta en avvägningsfråga. Det är givande med såväl bredd- som spetskompetens, och var och en får hitta sin balans. En del snöar in sig på en enda ölstil och försöker brygga den till perfektion, medan andra brygger lite allt möjligt. Tillhör man den sistnämnda kategorin kan det dock vara värt att överväga att välja ut säg 3 breda favoritkategorier - exempelvis porter/stout, belgiskt och humligt eller vadhelst som gungar din båt - och hålla sig till dem.

4. Våga ta ut svängarna ibland

Det finns en massa tumregler i stil med "ha ej mer än 5 % karamellmalt i en ipa". Tyvärr går de ofta från att vara tumregler till att bli dogmer. Dessutom kommer viskleken in också; det där med max 5 % karamellmalt ser jag ibland framföras som som en generell regel för all öl.

Men just du tycker kanske att det är smaskens med 10-20 % karamellmalt i en ipa. Det finns faktiskt bara ett sätt att ta reda på det, genom att testa själv. Även om du skulle tycka att resultatet med 20 % malt X i en ipa blev lite tungt och kladdigt, så får du ändå en känsla för vad just den maltsorten bidrar med. Lite grand kopplar detta till punkt 2 ovan.

5. Ta reda på vad du själv gillar

För mig personligen är själva poängen med att brygga egen öl att göra egna recept för att få öl som smakar som jag själv vill. Och för att uppnå detta har punkterna 2-4 varit till stor hjälp. Några exempel på insikter jag har fått under tolv års bryggande:

• ljust rostade maltsorter som biskvi- och bärnstensmalt funkar bara i vissa speciella situationer. I rostade öl som porter och brunöl, och även för ett öl som Fuller's 1845. I övrigt, undvik, i synnerhet i ipor och belgiska öl.
• i mörka belgiska öl gäller det att använda en riktigt mörk sirap, typ CandySyrup 180 eller 240.
• för att brygga öl med jästkaraktär är det flytande jäst som gäller i allmänhet

Ovanstående är förstås helt subjektivt, och just därför är ovanstående tips högst gångbara för att komma fram till hur man själv vill skapa sina recept. En kombination av den samlade kunskapen och erfarneheten från många års bryggande och forskning å ena sidan, och ett systematiskt utforskande av de egna preferenserna.

Jäsning 101

 

Jag har skrivit rätt många inlägg relaterade till jäsning här på bloggen. Det har dock varit mer eller mindre smala texter som har fokuserat på någon enskild aspekt. Men jag har på sistone insett att det finns ett behov av en lättillgänglig fast ändå grundlig introduktion till jäsning, och i synnerhet ur ett praktiskt perspektiv. Många nybörjare får sin kunskap om jäsning från olika recept. Och som någon (tyvärr ej undertecknad) så snyggt fångade det: "bara för att något står i ett recept betyder det inte att det är genomtänkt eller ens vettigt". Det stämmer onekligen när det kommer till jässcheman och jäsinstruktioner. Dessa känns ofta som helt snutna ur näsan, och ej baserad på någon relevant kunskap att tala om.

Så nedan kommer ett försök till en mer gedigen introduktion till ämnet. Syftet är att man ska kunna bortse från jäsningsinformationen i recept, och i stället ha ett konsekvent tänk kring detta så viktiga moment. För vidareläsning och fördjupning kommer jag vid lämpliga ställen länka till inlägg där jag går mer på djupet i olika detaljfrågor. För en fördjupning i jästens allmäna biokemiska processer är denna genomgång mycket bra trots att den har en del år på nacken.

Jag väljer att strukturera inlägget sekventiellt efter moment; dessa moment är dock inte knivskarpt avgränsade i tiden, men jag tror ändå detta är ett bra upplägg. Vidare kommer jag behandla under- och överjäsning på samma sätt; utöver att de typiskt sker vid delvis olika temperaturer så ser jag inga principiella skillnader (dock finns det ju en massa traditionella tekniker som kan skilja sig åt; dessa kommer jag som mest bara snudda vid).

Vissa basala förkunskaper förutsätts, exempelvis begrepp som SG, utjäsning, över- och underjäsning m.m. Dock tror jag det går utmärkt att googla sådana efter hand om man inte redan känner till dem. 

Förberedelser

Detta handlar om två saker: att på bryggdagen ha (1) pigg jäst (2) i tillräcklig mängd. I hembryggardiskussioner och i -litteraturen finns det tyvärr ett ensidigt fokus på (2), delvis på grund av att det är något som går att räkna på i ett bryggprogram. Jag har behandlat detta i mer detalj här. Men för att sammanfatta så är det dels så att bryggprogrammen ofta överdriver vilken mängd jäst som behövs, och dels är inte jästmängden så kritisk så länge man är i rätt härad. Man kommer långt med de instruktioner som står på paketen, d.v.s. ett paket till 20 liter normalstark vört. Om man har större volymer eller starkare vört så kan man skala upp mängden proportionellt med volymen och vörtstyrkan.

Mer avgörande är att jästen är pigg. För torrjäst är detta oftast inte något att bekymra sig om, då den håller sig pigg länge, framför allt om den förvaras i kylskåp. Flytande jäst däremot tappar snabbt vitaliteten, och en förkultur är ofta ett bra sätt att försäkra sig om att man har pigg jäst på bryggdagen. Dessutom får man en viss tillväxt av nya celler, vilket kompenserar för den nedgång i antal levande celler som sker med tiden. Notera att det inte behövs magnetomrörare eller andra tekniska finesser för att göra en förkultur. Ett lämpligt väl rengjort kärl och lite maltextrakt är allt som behövs.

Tillsättning och uppstartsfas

Efter att vörten har kylts är det dags att tillsätta jästen. Här finns det då lite olika skolor vad gäller temperaturen. En variant är att tillsätta jästen vid c:a 20 C och vänta på att jäsningen kommer igång för att därefter sänka till önskvärd jästemperatur. Det är en metod som sannolikt kommer ge ett godkänt resultat, men det kommer bli mer jäsbiprodukter jämfört med mer proffsiga metoder. Trots det så är detta den rekommendation som ges på paketen från en av de största tillverkarna av flytande jäst, White Labs. Lite extra märkligt är det då dess grundare Chris White är medförfattare till boken Yeast som starkt förespråkar att man först ska sänka vörten till eller t.o.m. ett par grader under önskad jästemperatur. Men förklaringen är nog helt enkelt att flytande jäst är en ganska komplex produkt och att det inte är möjligt att ge en fullständig användarbeskrivning på ett litet jästpaket*. Därför har man valt något enkelt som har störst chans att funka hyfsat även om jästen är i lite halvdant skick. På WhiteLabs hemsida finns mer utförliga beskrivningar som mer är i linje med vad som står i Yeast.

Den bästa metoden är alltså att kyla ner till eller strax under önskad jästemperatur. Om man har en ineffektiv kylmetod så är en vettig kompromiss att sänka så lågt man kan inom rimlig tid (en halvtimma säg), och sedan tillsätta jästen och ställa jäskärlet i den tänkta omgivande temperaturen.

Efter att jästen har tillsatts vörten genomgår den först något som kallas uppstartsfasen (eng. lag phase). Under uppstartsfasen anpassar sig jästen efter de nya förutsättningarna med ett oerhört näringsrikt medium. Samt förbereder sig för reproduktion och fermentering, genom att aktivera enzymsystem och förbättra cellernas membran bland annat. Tyvärr förekommer en massa myter om att det är under denna fas som jästen förökar sig, och att det därmed är här som mycket av smakprofilen sätts. Detta är dock inte sant, och väldigt lite smakämnen bildas under uppstartsfasen. Det är i stället under nästa fas som detta mestadels sker. 

Förökningsfas och temperaturkontroll

Med pigg jäst bör uppstartsfasen ta som mest 24-36 timmar, beroende på jäststam och framför allt jästemperatur. Helst ska det räcka med halva den tiden. Därefter kommer själva huvudjäsningen igång där jästen fermenterar socker till etanol och koldioxid, samt erhåller en massa energi. Energin utnyttjas tillsammans med byggstenar från malten till att knoppa av nya celler. Från att kicka igång försiktigt ökar intensitetet på jäsningen till att nå en topp efter något dygn eller så för att så småningom börja avta igen.

Det är under denna den mest intensivaste jäsningsfasen som majoriteten av smakämnena bildas. Det är också här det är viktigast att ha kontroll på temperaturen; högre temperatur innebär allmänt mer jäsbiprodukter, och mer är inte alltid bättre. Den rekommenderade jästemperatur som anges på paketet och produktblad avser alltså främst denna ganska korta period. Det är viktigt att inse att själva jäsningen i sig genererar värme. Temperaturen i ölet under den mest intensiva jäsningen kan vara 2-5 C högre än omgivningen. Ju kraftigare jäsning, desto större temperaturhöjning.

Man ska inte överdriva temperurens betydelse, men att ha en viss styrning och kontroll är absolut att rekommendera. Mest kontroll får man genom att använda ett kylskåp eller en frys, tillsammans med ett reglersystem mot en mätsensor i jäskärlet. Men man kommer ganska långt med olika utrymmen i hemmet med olika temperatur; källare, vind m.m. De flesta överjästa öl gynnas av att ha ett lite svalare utrymme så att man initialt kan hålla jästemperaturen på max 20 C. För underjäsning ska man helst ha ännu kallare jäsutrymmen, men det går alldeles utmärkt att underjäsa i 15-20 C även om det förstås kan bli annorlunda jämfört med 10 C.

Slutjäsning och temperaturhöjning

När jäsningen börjar avstanna kommer den inte generera lika mycket värme. Utan någon slags temperaturstyrning kommer jästemperaturen då sjunka. I själva verket är det fördelaktigt att höja temperaturen - eller åtminstone att hålla kvar den - så att jästen håller sig aktiv så länge som möjligt. Detta dels för att försäkra en bra utjäsning, men även för att jästen ska kunna reducera en del av de biprodukter som har skapats under jäsningen. Främst gäller det acetaldehyd och diacetyl, och den sistnämnda har gett upphov till begreppet diacetylrast. Har man inte automatisk temperaturstyrning kan man försöka hitta någon varmare plats att ställa jäshinken.

Hur avgör man när det är dags för temperaturhöjning? Det är inte helt enkelt. Det finns tumregler om att man ska höja när, säg, 75 % av jäsningen är utförd. Men detta kräver dels att man mäter SG kontinuerligt, och dels vet vad FG kommer hamna på (vilket man normalt bara kan göra en rimlig gissning på). Själv har jag ofta gått på när bubblandet i jäsröret har börjat sakta ner. Men allt mer när jag har börjat lära känna mina jäststammar så vet jag i förväg på ett ungefär när det är dags. För jäsning runt 20 C ger jag det 2-4 dygn, medan kalljäsning runt 10 C får 5-7 dygn.

Nästa fråga är förstås hur länge det sedan ska stå i den varmare temperaturen innan det är dags för nästa steg. Till att börja med så måste man se till att det är färdigjäst, d.v.s. att SG inte ändrar sig. Ett sätt att försäkra sig om detta är att göra två SG-mätningar med några dagars mellanrum och försäkra sig om att SG är oförändrat. Då är det nästan alltid så att det är färdigjäst. Det finns en hel del tumregler om att det ska vara färre än x bubblor per minut i jäsröret, eller färre än en bubbla var n:te minut. Även om bubblandet kan ge en viss indikation om hur jäsningen framskrider - förutsatt att locket och jäsröret sitter tätt - så går det helt enkelt inte att avgöra om det jäst färdigt på det sättet**.

För den överväldigande majoriteten av jäststammar är det färdigjäst vid 20 C efter en vecka, oftast ännu snabbare. Vid kallare jäsning kan det gå något långsammare. Och sedan finns det några jäststammar som är kända för att ta lång tid på sig; Dupont-baserade stammar (WLP565 & WY3724), viss kölschjäst (WLP029), Hoegaarden-stammen (WLP400 & WY3944) och kanske några till. Vill man vara på den säkra sidan när man testar en ny jäststam kan man googla och läsa vad andra har haft för erfarenheter med just den stammen. Om en majoritet rapporterar långsam utjäsning bör man vara lite vaksam.

Även efter att det är färdigjäst försiggår en del jäsrelaterad aktivitet. Jästen fortsätter att bryta ner vissa jäsbiprodukter om än i raskt avtagande takt. Några*** dagar efter uppnått FG så är det mesta av denna aktivitet utförd. Det finns gott om hembryggare som hävdar att jästen behöver flera veckor för att "städa upp efter sig". Detta är helt grundlöst, och totalt två veckor i jäshink är i normalfallet med god marginal väl tilltagen tid tills det är dags att gå till nästa steg.

Kallagring

Detta moment är intimt förknippat med lagerjäsning (i betydelsen "jäsning med underjäst o.k.s. S. pastorianus"). Men de flesta öl gynnas faktiskt av en kortare tids lagring vid låga temperaturer. Ibland motiveras kallagring med fluffiga påståenden om att ölet "mognar". Vad som faktiskt händer vid låga temperaturer är främst att vissa ämnen snabbare fälls ut och sedimenterar. Detta leder till ett klarare men potentiellt också mer rensmakande öl.

När det gäller lageröl så framhålls ofta behovet av en lång kallagring i flera veckor eller t.o.m. flera månader. Detta har sitt ursprung i klassisk tysk lagerbryggning där man i stället för en temperaturhöjning i slutet av jäsningen långsamt sänker temperaturen ner till kallagringstemperaturen. Detta innebär att den sista utjäsningen samt nedbrytningen av jäsbiprodukter sker vid en kallare temperatur. Eftersom kallare temperatur innebär att biologiska och kemiska processer går långsammare så krävs det längre tid. Det kräver också större jästmängder.

Traditionellt så brukar det sägas att man ska kallagra lika många veckor som Platograder. För en normalstark öl innebär detta alltså 10-12 veckor. Men med förbättrade processer brukar även tyska bryggerier nöja sig med 4 veckor för sina normalstarka öl. Och om man kör en temperaturhöjning på slutet räcker det med max 1-2 veckor. Själv skippar jag oftast kallagring, och i förekommande fall nöjer jag mig med en vecka.

I hembryggardiskussioner hör man ofta ordet kallkrasch. Egentligen betyder detta en snabb temperatursänkning, ofta följt av en kortare kallagring. Det är en halvtaskig bryggsvengelsk översättning av cold crash; kallras är kanske en bättre översättning. Detta är något som moderna bryggerier tillämpar för majoriteten av sina öl. Jag ser egentligen ingen anledning att strikt skilja på kallagring och kallkrasch; dock är väl det sistnämnda att se som ett exempel på det förstnämnda. Om man inte ska utföra en klassisk tysk lagerjäsning så kan man sänka temperaturen så snabbt man kan efter slutförd jäsning, och kallagra tills man är nöjd med klarheten (såväl visuellt som smakmässigt).

Kolsyrejäsning

Om man har för avsikt att kolsyrejäsa på flaska eller fat finns en viktig sak att tänka på: att man har levande och hyfsat pigg jäst kvar för att utföra uppgiften. Detta gynnas av att man inte förlänger jäsningen mer än nödvändigt, och samma sak för kallagringen. Förutom att kolsyrejäsningen går snabbare så har man mer aktiv jäst som kan ta hand om eventuellt syre som introduceras vid tappningen. Ett alternativ är att helt enkelt tillsätta fräsch jäst; det finns för ändamålet specialdesignad jäst som Safbrew F2 och CBC-1.

Som jäsbart extrakt för kolsyrejäsningen finns det ingen anledning att krångla till det. Vanligt strösocker duger utmärkt. Beroende på vilka tider man har gett för jäsning respektive kallagring så bör det ta 1-2 veckor att få full kolsyra, absolut inte längre. Jag har numera landat på 8-10 dagar i jäshink (utan kallagring) och då får jag full kolsyra efter 1 vecka, och fullt drickfärdig öl efter drygt två veckor från bryggdagen således.

* Se bara vilken textvägg detta inlägg blev, och då ansträngde jag mig verkligen för att fatta mig kort.
** Mest snett ute är de som hävdar att det jäser så länge som det bubblar över huvud taget.
*** 3-4 stycken tyckte en mikrobiologiskt kunnig bryggare var en bra tumregel.

Om ciderframställning

Modern ciderpress. Bild: Williams-Sonoma.com

Hösten börjar göra sitt intåg och med denna årstid kommer bland annat äpplen. För närvarande lobbas det för att cider och mjöd ska införlivas under SHBF:s paraply. Som ni märker av min insats i tråden så är jag försiktigt positiv till detta; under förutsättning att det finns personer som vill utveckla denna kompetens så ser jag detta som positivt. Däremot motsätter jag mig termen ciderbryggning. Bryggning ska vara förbehållet processer där någon slags kokning eller liknande ingår, annars är det bättre att använda ord som tillverkning eller framställning när man pratar om cider. Cidertillverkning ligger betydligt närmare vinframställning än ölbryggning, och genom att undvika att prata om bryggning så pekar man indirekt ut en av de stora skillnaderna.

Mina personliga erfarenheter av cider består främst av fem säsongers ciderproduktion baserat på min bostadsförenings aroma-träd, men även på diverse vildaplar i Göteborgsområdet. Jag har även besökt cidermakare och muséer i Normandie, Baskien, Asturien och Sussex, samt läst en hel del litteratur. För en genomgång av det sistnämnda se detta inlägg.

Cidertillverkning kan delas in i följande moment:

• införskaffande av äpplen
• krossning & pressning
• jäsning
• paketering

De två sista är gemensamma med öltillverkning även om det finns vissa skillnader och andra aspekter att tänka på. De två första är dock helt annorlunda och är motsvarigheten till öltillverkningens mältning, mäskning och vörtkokning.

Införskaffande av äpplen

Jag misstänker att de flesta som läser detta och är intresserade av cidertillverkning antingen har ett begränsat antal träd att plocka ifrån alternativt får äpplen av någon släkting eller bekant. Då är det inte så mycket mer att göra på detta område, utan man har en råvara att jobba med helt enkelt. Samma sak är det förstås om man har köpt must, vilket man faktiskt kan göra ibland från musterier. I flera av ciderböckerna jag recenserar i det länkade inlägget ges stort utrymme åt äppelodling; hur och var man planterar äppelträd, hur man beskär dem etc. Jag kommer inte gräva ner mig i dessa odlingsaspekter.

Däremot kan det vara värt att nämna något om äppelsorter. Dessa kan med hjälp av två variabler - surhet respektive strävhet - delas in i fyra klasser*; sura, söta, sura & sträva respektive söta & sträva. Vanliga dessertäpplen är typiskt av klassen sura och har alltså hög syra men låg andel tanniner. En optimal blandning för cidertillverkning innehåller en lämplig blandning av alla dessa sorter så att moderata nivåer av tanniner och syror erhålls. En vanlig riktlinje är att blanda ett syrligt äpple med två sträva och två söta. Har man bara fått äpplen dumpade i sitt knä så finns det alltid en risk att de kan ha framförallt för låg nivå av tanniner. Vildäpplen eller äpplen från gamla träd har ofta högre tannininnehåll och kan vara bra att komplettera med om man har möjlighet. Alternativt kan man köpa tanniner i pulverform och tillsätta i lämplig mängd.

Slutligen kan det vara värt att säga något om skördandet. Det bästa är att plocka äpplena direkt från trädet när de är mogna, men fallfrukt fungerar också så länge de inte är allvarligt fallskadade. Efter skörden rekommenderas att man låter frukten vila några veckor väl skyddade på en sval plats. Under denna period bryts bland annat stärkelse ner till socker vilket ger högre sockerhalt i musten.

Krossning och pressning

Givet att vi har fått tag på ett parti lämpliga äpplen, så har vi fortfarande detta besvärliga steg framför oss. Krossning görs ungefär på samma sätt som när man krossar malt, och målet är att förvandla de hela frukterna till en fruktmassa som sedan pressas. Se till att rengöra frukten innan krossning, samt skära bort dåliga delar som börjat ruttna. Lättare fallskador och skavanker kan man leva med. Pressning görs genom att utsätta fruktmassan för tryck så att fruktsaften kan silas ut genom någon slags finmaskig duk. Det finns numera ciderpressar för hemmabruk att köpa för några tusenlappar. Då detta är en stor investeringskostnad är det många som går ihop och delar på just denna del av utrustningen. En annan variant är att lämna in sina äpplen till ett kommersiellt musteri som krossar och pressar frukten för en mindre summa. Det finns naturligtvis även de som gör diverse hemmabyggen.

När musten är pressad är det läge att mäta SG och - om man har möjlighet - pH. Den förstnämnda bör hamna i intervallet 1,040-1,070 medan den sistnämnda bör ligga mellan 3,2 och 3,8. För lågt SG leder till sämre skydd mot oönskade mikroorganismer i den jästa cidern, och man bör fundera på att höja upp SG till minst 1,040 i förekommande fall, exempelvis med socker. Även högt pH leder till sämre mikrobiologiskt skydd och man bör överväga att sänka pH vid behov med mjölksyra eller koncentrerad äppelsyra om man har tillgång till det. Har man ej tillgång till pH-mätare får man lita på sina smaklökar; uppfattar man syran som låg kan det vara läge att addera syra.

Om musten ser grumlig ut kan det bero på pektiner som framförallt finns i höga nivåer i dessertäpplen. Vill man åtgärda detta så bör man tillsätta enzymet pektinas, och det behöver helst verka ett dygn innan jäsningen drar igång då enzymet hämmas av alkohol. Det kan funka att tillsätta det efter jäsningen, men då behöver man minst dubblera doseringen.

Jäsning

Det första man bör fråga sig innan man drar igång en sats cider är om man vill använda sig av vildjäsning eller om man vill tillsätta en kultur under kontrollerade former.

Vildjäsning

Vildjäsning förlitar sig på de mikroorgansimer som finns i musten. Tyvärr begränsar sig inte dessa till enbart önskvärda dylika utan även diverse jäst, mögel och bakterier som potentiellt kan förstöra cidern. Den önskvärda huvudsakliga jäsningen av S. cerevisiae kommer tyvärr inte igång förrän efter några dagar på grund av det låga antalet celler av denna som finns i musten. Under denna period ges utrymme främst till jäst av arten Kloeckera apiculata som jäser socker till alkohol som vanligt, men som även producerar stora mängder etylacetat om den ges för mycket utrymme. Även Brettanomyces kan ge en tydlig karaktär åt cidern i vilda jäsningar. Vildjäsning kan vara något av ett vågspel och är kanske inte något man ska ge sig på som nybörjare. Möjligen kan man låta en mindre andel av musten få jästa spontant som ett experiment vid sidan av.

Kontrollerad jäsning

Ett mer rimligt alternativ är att tillsätta en aktiv kultur av någon lämplig jäst, företrädesvis av släktet Sacharomyces. Precis som för ölbryggning så finns det ett stort urval av tänkbara jäststammar att välja medan. Många hantverksproducenter verkar föredra vitvinsstammar och avråder helt från öljäststammar då dessa påstås ge ej önskvärda smakprofiler. Men precis som att vissa vinjäster kan ge intressanta och goda öl, tycker jag att öljäststammar kan vara ett intressant alternativ, och det finns en hel del som har provar detta med påstått goda resultat. I så fall känns det som att man bör hålla sig till relativt neutrala stammar; antingen underjäst, amerikansk överjäst, tysk överjäst (ej weizenjäst) eller möjligen fruktig brittisk överjäst. Personligen skulle jag nog föredra några av de många dedikerade ciderjästerna som finns tillgängliga.

Har man hög syra kan man välja en jäst som utför maloetanolisk jäsning (omvandlar en del äppelsyra till etanol), exempelvis vinjästen Lalvin 71B. 

En sak som är bra att veta är att det krävs färre antal jästceller per volymsenhet och Plato- eller Öchslegrad jämfört med vört, på grund av enklare sockerarter. Därför innehåller förpackningarna för ciderjäst (och vinjäst) ofta ner till hälften så många celler för 20 liter jämfört med öljäst.

Tillsatser

Oavsett jäsningsmetod finns det ett par tillsatser att överväga innan eller under jäsningen. Det första är svaveldioxid som kan tillföras exempelvis via Campdentabletter. Dessa har effekten att hämma mikrobiologisk aktivitet, och då S. cerevisiae har högre tolerans än de flesta andra mikroorganismer går det att dosera så att denna önskvärda organism är opåverkad medan övriga hämmas. Standarddoseringen som rekommenderas är en tablett per gallon vid pH 3,2 och tre tabletter vid pH 3,8. Vid högre pH blir mängden svaveldioxid större än vad som betraktas som acceptabelt, vilket är skälet till att pH 3,8 har satts som övre gräns för vad som är lämpligt. Svavling betraktas med stor misstro av många som ägnar sig åt vildjäsning, men det är just i detta fall som behovet är störst. Att vildjäsa helt utan mikrobiellt skydd är ett vågspel som görs på egen risk, även om det ibland kan ge fantastiska resultat. En gångbar kompromiss är att svavla med hälften av de mängder som angavs ovan. Svavel tillsätts musten precis som för pektinas något dygn innan eventuell jäst tillsätts.

En annan tillsats som det ibland lobbas för är jästnäring då äppelmust generellt sett innehåller lägre halter av mikronutrienter än vört. Men i hantverkscidervärlden verkar uppfattningen dock vara den att äpplen innehåller fullt tillräckligt med näring, och snarare för mycket än för lite. Problemet med för mycket näring - vilket främst gäller för dessertäpplen - är att jäsningen blir för kraftig. Mer om det nedan.

Pastörisering

Läser man i hembryggningsgrupper där bryggare ska ge sig på cidertillverkning verkar somliga ha svårt att acceptera att musten inte kokas eller på annat sätt steriliseras. Därför är det vanligt att det propsas för pastörisering, om inte annat "för säkerhets skull". Men jag har aldrig stött på pastörisering av must i någon text eller annan information jag har fått om hantverksproducenter. Eftersom ingen ens har nämnt det så är det inte givet vilka nackdelarna kan vara, men det är känt att kokning kan förändra olika aromämnen i frukt, och det verkar troligt att pastörisering skulle kunna ge olika smakförändringar. Dessutom är risken för oxidering uppenbar vid dessa temperaturer, då hastigheten hos oxideringsreaktioner ökar exponentiellt med temperaturen. Mitt råd är helt enkelt att släppa tanken på pastörisering; eventuellt svavel ger fullgott skydd.

Cider är helt enkelt inte lika känsligt som öl; dels ger det låga pH:t visst skydd, dessutom så finns det inte lika mycket socker kvar efter en ciderjäsning för andra mikroorganismer. Mjölksyrabakterier - som kan sabba ett icke-surt öl - kan knappast vara ett problem även om de skulle få fäste; lite mjölksyra i en cider kommer knappast märkas bredvid all fruktsyra. Tvärtom kan vissa mjölksyrabakterier - som Oenococcus oeni - vara av godo då de genom malolaktisk jäsning omvandlar äppelsyra till den betydligt snällare mjölksyran.

Jäsprocessen

Själva jäsningen som sådan skiljer sig inte så mycket från öljäsning. Har man aktivt tillsatt en kultur kommer jäsningen igång inom något dygn. Om jästnäring har tillsatts kan jäsningen vara klar på ett par veckor, annars kan det gå långsammare. Vid vildjäsning går det förstås betydligt långsammare. Även jästemperaturen påverkar givetvis, och den rekommenderade temperaturen är relativt sval vid 15-20 C.

Beroende på hur snabbt jäsningen blir klar kan det vara värt att överväga en omtappning till nytt jäskärl, och i synnerhet om man tänker sig en längre tids lagring innan paketering. Oavsett hur man gör så bör man ha klart för sig att syre är en fiende till cider precis som den är till öl, även om det inte är lika känsligt. Och motåtgärderna är väsentligen samma**.

Det kan vara läge att påpeka att det i delar av litteraturen finns en stark preferens för att jäsningen ska framskrida långsamt. Skälet som anges är att man då bevarar äpplearomerna bättre, på grund av att färre volatila aromämnen följer med koldioxiden ut genom jäsröret. Åtgärder för främja långsam jäning innefattar kall temperatur (max 15 C, och om möjligt gärna ner till 10 C eller t.o.m. ännu lägre), låga nivåer av jästnäring (näringsfattiga äpplen och absolut ingen tillsatt jästnäring), små jästmängder (gärna spontanjäsning) och upprepade omtappningar.

Malolaktisk jäsning

Malolaktisk jäsning innebär att bakterier - ofta Oenococcus oeni - omvandlar den ganska skarpa äppelsyran till lite mildare mjölksyra. Malolaktisk jäsning är något som kan inträffa spontant beroende på hur mycket svavel man har tillsatt. Det finns också färdiga kulturer som man kan köpa och tillsätta när den ordinarie jäsningen är klar. En möjlig biprodukt är diacetyl, vilket förhoppningsvis reduceras om tillräcklig tid ges för detta. Om man uppfattar sin cider som alltför skarpt syrlig är malolaktisk jäsning något man kan överväga som åtgärd. Det får ändå betraktas som något av överkurs dock. I sammanhanget kan också nämnas vinjästen Lalvin 71B som har en viss förmåga till maloetanolisk jäsning, d.v.s. att omvandla äppelsyra till etanol.

Lagring

I olika internetgrupper finns en utbredd dogm om att cider efter fullbordad jäsning måste lagras i månader eller till och med år för att bli bra. Det är ofta väldigt oklart exakt vad som menas och förväntas. Ska det lagras i bulk eller på flaska? Vid vilken temperatur? Vilka processer är det man menar pågår under lagringen och vilka blir effekterna? På de sistnämnda frågorna får man aldrig några konkreta svar utan mest floskler i stil med "cidern ska mogna", "smakerna ska sätta/gifta sig" och liknande.

Kanske kommer det sig av de här långa jästiderna hos traditionella cidermakare som jag skrev om ovan. En baskisk cidermakare som gav oss en rundtur vid ett besök utanför San Sebastian berättade om deras jäsningsprocess. Först etanolisk jäsning i c:a 3 veckor, sedan malolaktisk jäsning i tre månader, ytterligare en månads lagring och sedan flaskning tidigt på vårkanten och så är flaskorna färdiga att dricka under den varma årshalvan. Andra varianter har det gemensamt att man sätter cidern på hösten, låter den jäsa fram till våren och sedan är den färdig att dricka till sommaren.

Och det finns inget som säger att man inte kan korta ner den totala tiden till några veckor. Faktum är att flera cidermakare kan vittna om att det går alldeles utmärkt, inklusive undertecknad. Och vinnaren av klassen "halvtorr/sör cider av äpple för aspiranter" vid cider-SM 2023 pressades ungefär 6 veckor innan tävlingsdagen. Det vet jag eftersom den pressades hemma hos mig. Vid samma pressning (delvis samma äpplen) gjorde jag och en kompis en annan sats som två månader senare fick brons i en hembryggningstävling.

Paketering

När jäsningen och eventuell lagring börjar närma sig sitt slut är det hög tid*** att börja fundera på paketeringen. Det handlar främst om två aspekter; om man vill ha en söt eller torr cider, samt huruvida den ska vara kolsyrad.

Torr cider

Vid tillsättning av en aktiv kultur kommer man vid jäsningens slut sannolikt ha en snustorr dryck. Om man är tillfreds med detta kan man vid behov kolsyrejäsa på flaska eller fat genom att tillsätta strösocker alternativt must. Detta är relativt rättframt och kräver ingen vidare förklaring.

Halvtorr till söt cider

Att få en halvtorr till söt cider är lite lurigare. Ett sätt är att avbryta jäsningen vid önskat FG, ett annat är att i efterhand tillsätta socker, sötningsmedel eller must, följt av tillsats av jäststopp alternativt pastörisering. Oavsett vilket så kan FG 1,005-1,010 vara ett riktmärke för halvtorr cider och 1,015 för söt. Med denna metod är man begränsad till tvångskarbonering om man vill ha kolsyrad cider. Kolsyrejäst halvtorr till söt cider är betydligt knepigare, och kräver en långsam jäsning som självmant stannar på ett högt SG, samt att tappning sker vid rätt tidpunkt så att det finns ett perfekt antal SG-punkter kvar tills jäsningen avstannar. Ett klassiskt sätt att få kontroll över processen är att tillämpa keeving. Förenklat innebär detta att den redan näringsfattiga musten berövas stora delar av näringsinnehållet, vilket leder till långsam och ej fullständig utjäsning. Detta är dock rejäl överkurs och inget man ger sig på i första taget, och inte andra, tredje eller femte för den delen heller.

Smaksättning

Man kan nog utgå ifrån att många frestas av att ge sin cider någon slags twist, med hjälp av någon krydda, ekflisor eller annat. Detta hanteras väsentligen på samma sätt som för öl. En skillnad är dock att man nog inte behöver bekymra sig särskilt mycket för mikrobiell kontaminering. Däremot tycker jag personligen att sådana här utsvävningar bör göras med viss återhållsamhet, samt att man bör begränsa sig till max halva satsen.

* På engelska benämns dessa som sweet, sharp, bittersweet och bittersharp. På svenska har jag sett översättningen söt, syrlig, bittersöt och bittersyrlig.
** D.v.s. att ha syretäta jäskärl, inte plaska vid omtappning, samt att minimera utrymmet ovanför vätskeytan.
*** I själva verket bör man fundera på detta redan innan man sätter i gång.