onsdag 27 juni 2018

I München



Efter förra årets sväng till Edinburgh över midsommarhelgen var det i år dags att åter vända kosan mot Tyskland och munkarnas stad. Ett av skälen till att välja München var att det fanns bra flygbiljetter kvar en månad innan, om än inte särskilt billiga. Dessutom måste jag ha någon slags tysk ådra då jag ofta misstas som lokalbefolkning i Tyskland och får diverse frågot från turister. Jag fick till och med hjälpa en tysk turist på knagglig tyska att välja rätt tåg till flygplatsen. Hon hade nämligen klivit på rätt tåg men i fel riktning*.

Ett annat skäl var att jag ville passa på att hinna besöka Andechser an Dom då det ryktades att det skulle stänga 30/6. Några sådana indikationer kunde jag dock ej se på plats, men oavsett så var valet av destination lyckat. Det var väl den sista stora öldestinationen i Europa att beta av för mig, och nu är det nog bara San Diego som återstår på min bucket list.

Ölhallar

München är känd för sina stora ölhallar och -trädgårdar där öl hävs av såväl hög kvalitet som i stor kvantitet. Vilken som var bäst var svårt att säga. Augustiner Bierhalle var imponerande med den enorma lokalen tillika personalstyrkan. Ayinger Speis & Trank var lite mer som en vanlig restaurang, med bättre mat därtill. Dessutom hade man hela åtta olika Ayingeröl på fat, till skillnad från det brukliga sortimentet med en helles, en dunkel och en hefeweizen.

Ett väldigt speciellt ställe var bryggeriet Kloster Andechs med tillhörande restaurang och biergarten i anslutning till klostret som tronar högst upp på en kulle. Den ganska trista och sega tågresan kändes klart mödan värd när man kunde njuta av utsikten sippandes på en självrunnen Andechser Doppelbock.

Klart sämst var Hofbräuhaus ett snett stenkast emot Ayinger. Det var inget fel på stället i sig; lokalen är fantastisk och ölen var i toppskick. Men det var en fruktansvärd turistfälla med horder av turister, kommers överallt och helt blaserad personal som mest prioriterade att påpeka att dricks ej ingick i notan.

Kraftbier

Även om fokus låg på klassiska bayerska öl så blev det ett par turer till mer hippa ställen för lite kraftbier som omväxling. Första försöket blev Ambar Bistro i närheten av Kolumbusplatz som tyvärr var tillfälligt stängt under juni. I stället blev det ett spontant besök på ett lokalt kvartershak som vi hade noterat på vägen från tunnelbanestationen. Det var faktiskt ett av de mer genuina upplevelserna utan en endaste selfie-turist.

Bättre tur hade vi på Tap House Munich i närheten av Ostbahnhof. Detta är ett ganska typiskt modernt ölhak med en lång bar och en lika lång fatlista. Tyvärr var ölen inte särskilt intressanta och hälften kom från det ganska mediokra lokala bryggeriet Camba Bavaria. Efter varsin trist och halvoxiderad öl drog vi vidare till ölhallarna i centrum igen.

Ölen

Om de lokala moderna ölen var tveksamma så höll de klassiska ölen desto högre nivå. Hofbräu, Ayinger, Anchechser, Augustiner och det för mig nya Tegernsee var allihop fantastiska när de serverades purfäska nära bryggeriet. Om jag tvingas välja en favorit får det nog bli ofiltrerad Ayinger Helles. Andechser Wiezenbock som fanns som tillfällig säsongsöl vid bryggeriet flåsar tätt i nacken.

Jag måste dessutom nämna något om Andechser Dubbelbock. Alla som fått för sig att detta är en öl som vinner på att lagras bör dricka den färsk på plats. Något som slog mig var att den hade en ännu mer uttalad rostad ton jämfört med de flaskor jag har druckit som mer dragit åt bränt socker. Detta tyckte jag mig även känna hos flera av de dunklar jag drack. Jag antar att det är oxidation som gör skillnaden.

Ölfritt

Givetvis ska man passa på att göra annat än att bara dricka öl på en sådan här resa. Själv gillar jag att bara strosa runt i städer och åka lite tunnel-, stadsbana, spårvagn eller vad som nu är aktuellt. Men några speciella mål brukar jag också ha valt ut.

På midsommardagen blev det ett besök till det giganstiska slottet Nymphenburg med dess vidsträckta parkområde samt en fika vid deras palmhus. En svårvagnstur och kortare promenad bort hittade vi Olympiastadion med dess magnifika arkitektoniska mästerverk till tak. Tyvärr är arenan numera ganska nedgången, troligen mycket på grund av att fotboll sedan 2006 spelas på den betydligt modernare Allianz Arena.

På söndagen blev det en halvtimmes lokaltågsresa till Dachau och ett besök på resterna av koncentrationslägret med samma namn. Det var en nyttig och skakande påminnelse om människans inneboende förmåga till gränslös ondska, och vådan av den destruktiva varianten av nationalism som tyvärr börjar sprida sig som ett elakartat virus igen. Vi drog sedan vidare till den enorma Engelska trädgården vilket lättade upp sinnet något.

* Ett misstag lätt att gära då två S-Bahnlinjer gick till flyplatsen men åt olika håll i knippet av linjer som klyver staden i öst-västlig riktning.

torsdag 21 juni 2018

Bryggsäsongen 2018/2019



Traditioner är till för att brytas, och även om jag kör samma upplägg med 4x2 ordinarie Fabrikör-bryggningar och 4 p-lambikbryggningar så får min klassiska vintervärmare stryka på foten. I stället blir det belgiskt under hösten vilket passar bättre då källartemperaturen typiskt ligger runt 20 C vid den tiden. Brittiska öl flyttas till december i stället då det är svalare i källaren. Sedan blir det tysk februaribryggning igen. Avslutningsvis blir det amerikanskt, denna gång tillbaks till april. Som postludiom bör det påpekas att det inte är omöjligt att det blir ändrade planer någonstans.

Oktober:

Här blir det repris från hösten 2015 med lite Westvleteren-kloner, men jag tänkte eventuellt byta ut tolvan mot åttan.
  • Västlig blondin
  • Västlig 8/10
December:

Här blir det brittiskt. Vilken jäst det landar på står skrivet i stjärnorna, men troligen blir det inte West Yorkshire- eller Fuller-jästen då jag är sugen prova något helt nytt.  Och oavsett jäst blir det
  • Bitter
  • TBD (kornvin? något annat starkt?)
Februari:

Här blir det åter tyskt igen. Antingen överjäst eller underjäst vid högre temperatur, lite beroende på hur kall vintern blir. Är rätt sugen på att brygga en kellerbier, men det kanske landar på en välhumlad kölsch i stället.

April:

Här blir det nya världen-öl med WLP001
  • Single hop-öl med någon ny och spännande sort.
  • Något starkare. Kanske ett s.k. vetevin?
P-lambikar:

Som redan nämnts blir det fyra bryggningar; en bryggning per omgång ovan. Vad gäller släpp av produkter blir det en sedvanlig geuze som blandas och tappas kring nyår. Det blir säkerligen några olika p-lambikar på flaska och någon torrhumlad variant. Därutöver eventuellt ett skärningsöl.  Det blir inga fruktlambikar utom möjligen björnbärslambik som jag kommer göra i den mån jag får tag på bär. Rent allmänt kan jag tänka mig undantag om någon sätter en hink lämpliga bär i händerna på mig. Slutligen kanske jag kommer på något helt annat sätt att pimpa en lambik, den som lever får se.

söndag 17 juni 2018

Ekfatet Brasse - femte fyllningen



Den femte fyllningen av Brasse stötte på en del patrull. Det ursprungliga datumet i slutet av maj gav något dålig uppslutning, och på grund av diverse omständigheter flyttades det hela fram tills igår. Uppslutningen blev inte bättre, men det blev av i alla fall.

Fyllning

Denna gången var det min tur att brygga 20 liter, vilket jag hade gjort i samband med sista bryggningarna under påskhelgen. Liksom några andra hade jag använt 100 g gammal, oxiderad humle. Min sats luktade rejält med svavelfis, men det borde lägga sig fram till nästa tömning.

Tömning

I år hade vi bestämt följande fördelning
  • 40 liter ren
  • 50 liter smaksatt med surkörsbär
  • 10 till en skärning med 20 l ipa
Tyvärr hade det blivit lite missförstånd angående skärningsölet, så endast 5 l ipa fanns att tillgå. Vi testade då att blanda med 5 l lambik, och då detta inte var särskilt gott så nöjde vi oss så.

I övrigt verkade det dock lovande. Det rena ölet smakade bättre än någonsin med en fin syra, perfekt avvägda fattoner, och en fin beska. Den påminde lite om Cantillon faktiskt.

Surkörsbärsvarianten var inte sämre heller. Det fanns fina färska toner av surkörsbär, och kärnorna vi hade tillsatt separat bidrog med påtagliga kaneltoner. Den ska stå några veckor till innan tappning dock, och det tror jag inte den kommer bli sämre av.

Jag får återkomma med mer detaljerade bedömningar.

Bedömning

Den rena varianten har varit en smula seg att kolsyrejäsa. Den här flaskan pyser till ganska måttligt men hälls i alla fall upp med ett hyfsat skum. Aromen är härligt fruktig med toner av trä, och drar onekligen en smula åt Cantillonhållet med en lätt acetisk ton på slutet. Det finns fortfarande spår av THP väldigt sent i eftersmaken. Kolsyran är också på Cantillon-nivå, alltså måttlig. Syran är distinkt men behaglig, och det finns en liten sötma som kanske tyder på att det finns en SG-pinne kolsyresocker kvar.

Surkörsbärsvarianten är minst lika bra. Till att börja med är den precis som kommersiella kriekar väldigt snygg med en rubinröd färg och ett rosa skum. Aromen har fräscha körsbärstoner med tydliga drag av kanel. På slutet kommer en lätt pust av THP men den kommer nog lägga sig. Syran är påtaglig men inte överväldigande. Med tanke på Brasses tidigare framgångar i SM har jag svårt att se hur denna inte ska kunna ta medalj; det är det bästa Brasse-ölet hittills.

måndag 11 juni 2018

Amylases sommarölsträff 2018



Vid årets sommarölsträff slogs ett antal rekord. Dels hade biljetterna sålt slut på nolltid*. Samtidigt var det färre utställare än vanligt vilket gjorde att ölen tog slut snabbare än någonsin. Mina 9-10 liter var slut innan klockan 15, vilket normalt är en garant för att man vunnit åtminstone någon slags medalj. Det var dessutom rekordvarmt inne i lokalen, och folk satte sig i den 26-gradiga svalkan på utsidan och drack sin öl.

Det var också ett rekordjämnt startfält utan några egentliga svackor men heller inte med några riktiga toppar. Jag vaskade visserligen några öl, men det berodde på överdosering av specialingredienser snarare än bryggtekniska brister. En titt på resultatlistan visar hur jämnt det var även poängmässigt, även om vinnaren** hade rejäl marginal ner till tvåan.

Ingen av mina favoriter fanns bland medaljörerna dock. Den kanske största favoriten var något otippat en fruktmjöd. Till årets träff hade mjöd fått dispens för att ställa upp, dock utom tävlan. Jag har aldrig gillat fruktmjöd tidigare, tycker de ofta är spritiga och vresiga. Men en nyckel kan vara att Alex Ek som ställde upp med två sorter främst (enbart?) gör söt mjöd, vilket jag tyckte harmoniserade bättre med frukten. Varianten med svarta vinbär var bäst och förde tankarna till ett mörkare dessertvin, även om alkoholhalten var mer måttlig på cirka 10 %.

Mina röster fick jag dock ge till tre öl. Bronset hamnade hos öl #8, en visuellt skitful men lättdrucken och samtidigt förtjänstfullt besk session-ipa av makarna Singerer. Mitt silver fick  #23 av Thomas Mattson. När de flesta saisoner numera spetsas med diverse frukt, örter och annat jox, känns det befriande med en helt vanlig variant. Att den dessutom var jäst med en Dupont-stam gjorde inte saken sämre. Mitt guld gick till #24, en vanlig rättfram pilsner av Tomas Lundqvist.

Egentligen hade jag kunnat stuvat om ordningen på ovanstående tre öl godtyckligt, men de var i alla fall mina favoriter. Kanske kunde den fräscha fruktölen #20 ha tagit sig in bland de tre, den satt rätt fint i hettan.

Nåväl, nästa gång det är samling vid pumpen i Fräntorps Folkets Hus är satt till 1 december, och då lär det vara lite svalare.

* Den exakta tiden har tyvärr smitit från min hjärna, men det handlade om några timmar.
** Ett bra exempel på just fenomenet "för mycket av det goda", i detta fall ingefära.

tisdag 5 juni 2018

De fem sämsta VM-matcherna


Sämre än så här blir det inte.

Detta inlägg blir det första i en helt ny kategori, Något helt annat. Det återstår att se om det blir fler. Men tanken är att skriva om något annat än hembryggning som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit en del om matematik, men då har det alltid funnits en koppling till bryggning.

Just fotboll är i mångt och mycket ett före detta intresse. När jag var yngre följde jag med såväl på klubb- som landslagsnivå i det mesta som hände. Numera ägnar jag exempelvis Champions League som mest ett förstrött intresse. Men när Fotbolls-VM för herrar närmar sig så stiger saven långsamt. Inte blev det sämre av att samtliga VM-krönikor nyligen visades på SVT och lades ut på SVT Play.

I detta inlägg kommer jag gräva i mitt minne efter de tråkigaste VM-matcherna jag har sett. Just från 1978 har jag mina första vaga VM-minnen. Men det är först från 1982 som jag har mer beständiga minnen från vissa matcher, och från 1986 och framåt har jag sett en majoritet av matcherna. Det blir inga bidrag från det notoriskt tråkiga och anonyma VM 1962 i Chile således.

Men det finns många tråkiga matcher från 1982 och framåt, och dessa på listan har varit extra dåliga i och med att kunnandet eller viljan i mångt och mycket har saknats. I några fall har skicklighet ersatts med fulhet och brutalitet. Föga förvånande slutar matcherna oftast 0-0 förutom när Tyskland är inblandat (vilket påminner om ett klassikt citat av Gary Lineker). Naturligtvis kan man tycka att vissa matcher på listan kan bytas ut mot andra tråkiga matcher genom VM-historien. Kanske är det matcher som jag inte har sett, eller så har jag sett men förträngt dem. Dela gärna med er av dessa antiminnen i kommentarsfältet.

5. Uruguay - Skottland 1986

Mexiko-VM 1986 var överraskande välspelat trots värmen och framförallt den höga höjden som i förväg befarades lägga sordin på spelglädjen. Precis som 1970 så var finalen både välspelad och sevärd. Men en del riktigt dåliga matcher fanns det förstås, och denna match är ökänd för sitt tråkiga och fula spel. Lyckligtvis blev båda lagen kortvariga i turneringen; endast Uruguay lyckades krångla sig vidare till åttondelsfinal där man blev utslagna av de blivande världsmästarna Argentina.

4. Sverige - Trinidad/Tobago 2006

Efter Islands succé i EM 2016 och Sveriges inte fullt lika imponerande insats var det många som till min stora fasa önskade sig Lagerbäck tillbaka. Då måste man ha förträngt alla usla insatser som Sverige gjorde under Lagerbäcks ledning. Visserligen gjordes bra turneringar 2002 och 2004 (EM), men 2000, 2006, 2008 och framförallt till kvalet 2010 kändes laget segt och fantasilöst. Trinidad/Tobago ställde upp med en välorganiserad försvarsmur som det stela svenska laget hade svårt att lirka upp, och det blev en seg tillställning som givetvis slutade 0-0. Efteråt tyckte Lagerbäck att Sverige hade gjort en bra insats och det var han nog ganska ensam om. Detta mediokra gulblå gäng lyckades trixa sig vidare till åttondelsfinal, men där man var helt chanslösa mot det nytända hemmalaget Tyskland.

3. Tyskland - Argentina 1990

VM 1990 innehöll många tråkiga matcher. Grupp F stod i en klass för sig själv med 7 mål på 6 matcher. Men det som stod ut mest var förstås den sannolikt sämsta VM-finalen som någonsin spelats. Lustigt nog var det samma lag som i den välspelade, spännande och underhållande finalen fyra år tidigare. Tyskland hade spelat en positiv fotboll tidigare i turneringen, i synnerhet i gruppspelet och den elektriska semifinalen mot England. Argentina hade krånglat sig vidare via två straffsparksläggningar och hade endast stundtals blixtrat till. Till finalen var flera argentinska toppspelare skadade eller avstängda, och man satsade på ännu en straffläggning medelst defensivt och bitvis ganska fult spel. Tyskarna försökte lite halvhjärtat men det blev en riktig seg tillställning. Lyckligtvis avgjordes den till de flestas lättnad på en inte helt glasklar straff under ordinarie speltid. Som lök på laxen uppträdde flera av Argentinas såväl spelare som ledare rejält osportligt efter matchen.

2. Norge - Irland 1994

Efter det delvis trista VM 1990 blev det lite roligare 1994. Målsnittet gick upp kraftigt, bland annat tack vare Sverige som faktiskt gjorde flest mål av alla lag. Det var få 0-0-matcher, men en av dem var VM-finalen som nästan var lika trist som den fyra år tidigare. En annan var detta sömnpiller mellan två mediokra tjongarlag som endast behärskade defensivt spel med kontringar. När två sådana lag möts blir det förstås märkligt då ingen förmår föra matchen med ett eget konstruktivt spel. Och följaktligen blev det en remarkabelt usel match med få om några målchanser men desto fler snedsparkar. Tyvärr stod det klart redan innan att ett av lagen skulle ta sig vidare. På grund av det följdriktiga mållösa resultatet och resultatet i den parallella matchen mellan Italien och Mexiko (1-1) så blev det Irland som tog sig vidare tillsammans med de två sistnämnda. I åttondelsfinalen blev det dock helt rättvist respass mot ett klart bättre Holland.

1. Västtyskland - Österrike 1982

Om den inbördes ordningen mellan tidigare matcher är öppen för diskussion, så är det knappast fallet för listettan. Läget inför denna dödgrävarmatch galore var följande: gruppspelet hade inte gått som Västtyskland tänkt sig i och med att man förlorade mot Algeriet med 2-1. På denna tiden spelades inte de sista två gruppmatcherna samtidigt - något som snart skulle ändras - utan inför denna match hade redan Algeriet slagit Chile och satt dessa ärkerivaler inför ett dilemma. Västtyskland var tvungna att vinna matchen för att gå vidare medan Österrike kunde komma undan med en uddamålsförlust. Man behöver inte ta till konspirationsteorier om mutor eller hemliga överenskommelser för att förklara det som sedan hände. I början av matchen låg det i tyskarnas intresse att anfalla medan österrikarna kunde gå på defensiven. Efter att tyskarnas satsning givit utdelning en bit in i första halvlek uppstod ett dödläge där inget av lagen tjänade på att anfalla och blotta sig bakåt. Det gjorde man inte heller och skandalen var ett faktum.

Om en dryg vecka börjar VM 2018 och vi hoppas förstås på att ingen match kommer platsa på denna lista. Tendenserna de senaste turneringarna har varit att gruppspelet har börjat positivt medan det har blivit snålare och försiktigare spel ju längre turneringen har gått. Från senaste VM får semifinalen mellan Holland och Argentina ses som en bubblare till listan ovan.