söndag 24 september 2023

Ekfatet Brasse - sista tömningen

 


Alla goda ting har en ände, utom korven som har två. Ett helt decennium har gått sedan Brasse-gänget samlades första gången och lade upp riktlinjerna för att köpa ett vinfat ihop. Namnet Brasse kom sig av att den folkkära skådespelaren precis hade gått bort.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Och tyvärr sakta eroderat det initiala engagemanget*. De senaste åren har det inte bara varit svårt att få medlemmarna att brygga sina andelar. Även att hämta sina andelar har suttit hårt inne. Vi insåg därför att nu var ett bra tillfälle att avsluta det hela, och till slut lyckades vi boka en tid den gångna helgen för att tömma fatet. Med hyfsad uppslutning.

Fatet och dess mikrobiologiska kultur kommer dock leva vidare hos Bearded Rabbit, så det är inte omöjligt att det kommer släppas kommersiella Brasse-öl i en inte allt för avlägsen framtid. Det återstår väl helt enkelt att se.

Varianter:

Med tanke på att vi hade ett helt fat att tillgå öppnade sig förstås möjligheterna att få igenom sina favoritsmaksättningar. Det blev väl dock inte så mycket fler varianter än vanligt i slutändan. Under kvällen tappades följande på fat och flaskor:

  • 60 l ren
  • 20 l torrhumlad med  200 g hallertauer mittelfrüh
För kommande flaskning om ett par månader sattes följande fruktlambikar
  • 20 l hallon (3 kg)
  • 40 l riesling (x kg druvor)
  • 40 l spätburgunder (12 kg druvor)
Tillägg: på grund av en miss i planering och kommunikation från vår sida fick vi inga rieslingdruvor. Det är värt att tillägga att det var Wine Mechanics som var behjälpliga med att sälja druvor till oss till ett rimligt pris. Men i stället valde vi att en vecka innan slutliga flaskningen 3/12 preparera följande
  • 20 l med oolong-te (200 g)
  • 20 l torrhumlat med nelson sauvin (200 g) samt med 3 flaskor Stoneleigh Sauvignon Blanc tillsatta (ungefär som min Nelson Sauvin Blancik)
Notera att volymerna inte riktigt adderar till 220 l. Dels var fatet inte helt fyllt, vilket verkar ha gett ett litet extra bett i syran. Dessutom fanns det en rejäl jästkaka med tillhörande öl i botten av fatet.

Jag återkommer med provsmakningar allt eftersom.

Bedömningar:

Nu är cidermakandet och annat överstökat, och flaskorna har fått stå ett tag för att bilda kolsyra och förhoppningsvis rensa bort eventuell THP. Så det är dags att börja provsmaka även om fruktvarianterna inte har tappats än.

Ren variant (2023-11-20):

Hälls upp med ett snyggt men kortvarigt skum. Smaken är elegant med grapefrukt och vag tropisk frukt, lite ekfat och annat. Syran är på en perfekt nivå, och en lätt beska kittlar tungan fint. En riktigt snygg suris, kanske den bästa rena årgången av alla.

Hallertauer Mittelfrüh (2023-11-22):

Denna hade en ganska märklig arom när vi provsmakade, nästan åt acetaldehyd. Kanske var det fortfarande mycket vegetativa aromer. Jag har ingen aning faktiskt, men det kändes trist då det var jag som hade propsat på denna variant. 

Nu smakar det betydligt bättre, med tydligt grundöl åtföljt av viss örtighet. Beskan känns mer påtaglig än i grundölet, åter ett vittnesmål om att torrhumling kan påverka upplevd beska. Inte så dumt alls, men mitt eget tidigare försök var nog snäppet bättre.

Spätburgunder (2023-12-16):

Det har bara gått två veckor sedan tappningen, men jag kan inte hålla mig från att öppna första flaskan. För vi var nämligen närmast lyriska över denna på tappdagen. Och det finns ingen anledning att ändra sig efter att ha tagit några klunkar. Visst, kolsyran är ganska tam, och det blir inte mycket till det här rosa skummet som hör till. Och det finns en nästan omärklig ton av THP som ej fanns vid flaskningen. Men det finns ändå en underbar arom från druvorna; det smakar som en riktigt bra tysk spätburgunder eller som en högkvalitativ fransk pinot noir. Massor av röda bär, och lite höstlöv. Syran är måttlig och det finns en lätt beska. Makalöst bra.

Vildhallon (2023-12-30):

Färgen här är lite mer laxrosa jämfört med den djupa vinröda färgen hos spätburgundervarianten, men här blir det också ett rejält rosa skum. Aromen har väldigt fräscha hallontoner med en nästan parfymisk sidoton som dock var mer framträdande vid flasktappningen. Här finns också en gnutta THP tyvärr. Syran är på en bra nivå. Detta kan bli en perfekt sommaröl när THP:n borde vara helt borta. Men det är riktigt gott redan nu.

Oolong-te (2024-01-06):

Den här är förvånandsvärt grumlig vid upphällning, lite som en hefeweizen. Aromen är initialt örtig och fruktig, först i eftersmaken kommer lite jordiga och tydligt teiga aromer. Syran är perfekt balanserad och jag märker inga tanniner att tala om, något jag förväntade mig med tanke på grumligheten. Trots de aningen störande jordiga tonerna på slutet är det mycket gott och framförallt avsevärt bättre än vid tappningen då det var ganska påträngande råa te-toner.

Nelson Sauvin och Sauvignon Blanc (2024-01-13):

Så har då turen kommit till provning av den sista varianten. Även denna var lätt stökig vid flaskning med en hel del gröna humletoner. Men nu har den samlat ihop sig och erbjuder en perfekt blandning av grundölet, humlen och vinet. Det är inte helt lätt att avgöra vad som kommer från vad faktiskt. Det hela avslutas med en fin syra och en lätt beska.


* Ett tag hade vi ju t.o.m. tre fat: Brasse, Eva och Magnus.

måndag 11 september 2023

Vilken är Sveriges ölhuvudstad?

 

Arboga?

När jag skrev om Stockholm för några år sedan snuddade jag vid huruvida Göteborg verkligen är Sveriges ölhuvudstad som det ofta hävdas. Jag gjorde en referens till RateBeers topp tio-lista vilken onekligen pekar åt det hållet, men framhöll samtidigt vad jag tyckte gjorde Stockholm mer intressant. Men kanske det sistnämnda mer handlar om nyhetens behag, ett slags gräset-är-grönare-fenomen.

Jag beslutade mig därför att göra en mer seriös analys. Jag blev inspirerad av Youtube-kanalen CityNerd, som bland annat presenterar topp 10-listor över städer ur olika aspekter baserat på statistiska data. Jag funderade många varv på vilka kriterier jag skulle använda, och det slutade med att jag presenterar olika varianter så att läsaren själv kan välja vilket som är mest relevant. Nu finns förstås risken att man då väljer den variant som bäst stryker ens förutfattade meningar medhårs. Därför rekommenderar jag att man tänker igenom vilka mått man tycker är mest relevanta innan man tittar på listorna i slutet.

Till att börja med valde jag att begränsa mig till de 10 största svenska tätorterna, samtliga med över 100 000 invånare. Dock valde jag efter lite eftertanke att ta bort den något märkliga entiteten "Upplands Väsby och Sollentuna" och i stället ta med 11:an Norrköping. Då den sistnämnda har betydligt fler ölställen var det nog ett bra drag.

Jag funderade sedan på att antingen betrakta alla ställen med betyg >70 eller enbart de med >80. Och jag landade som sagt i att presentera båda. Normalt brukar jag på mina resor fokusera på ställen i den sistnämnda kategorin. Det är där man hittar ställen som är värda att anstränga sig lite extra för att besöka. Men även i spannet 70-80 finns det riktigt bra ställen, och en fördel med att med dessa är att man får ett lite bättre statistiskt underlag. Av det sistnämnda skälet valde jag också bort ställen med färre än 5 betygsregistreringar.

Än knepigare är frågan om man bara ska titta på summan av betygen, eller dividera med folkmängden. Många skulle nog argumentera för det sistnämnda. Men fundera ett tag på om du föredrar en stad med 100 K invånare och ett 80-poängsställe eller en miljonsstad med nio 80-poängsställen. Det känns rätt givet att det sista är bättre rent ölmässigt. Samtidigt är det väl lika givet att den mindre staden är att föredra om båda har lika många bra ölställen. Jag skulle nog själv vilja se något slags aggregerat mått, men jag kom som sagt fram till att det är bättre att presentera dessa separat. Då kan man själv göra en övervägning hur man vill prioritera dem. Som sagt, gör det innan du läser vidare.

Ställen med betyg >80

Vi börjar med totalsumman av dessa betyg:

  1. Stockholm (1380)
  2. Göteborg (945)
  3. Malmö (451)
  4. Örebro (253)
  5. Helsingborg (160)
  6. Linköping (160)
  7. Uppsala (87)
  8. Norrköping (80)
  9. Västerås & Jönköping (0)
Jag valde att låta Helsingborg bli femma på listan och Linköping sexa trots att de hade samma totalpoäng. Skälen till det var att (a) jag inte kom på något bra sätt att få till delade placeringar i Bloggers punktlista och (b) Helsingborg har två 79:or. Jumboplatsen gick dock bra att ha delad, och här såg jag ingen anledning att leta efter något sätt att separera två så mediokra ölstäder.

Per 1k invånare blir listan i stället:
  1. Örebro (2,01)
  2. Göteborg (1,56)
  3. Helsingborg (1,40)
  4. Malmö (1,39)
  5. Linköping (1,38)
  6. Stockholm (0,85)
  7. Norrköping (0,80)
  8. Uppsala (0,53)
  9. Västerås & Jönköping (0,00)

Ställen med >70 i betyg

Här blir rankingen efter totalsumma
  1. Göteborg (4152)
  2. Stockholm (3788)
  3. Malmö (887)
  4. Örebro (683)
  5. Uppsala (671)
  6. Helsingborg (600)
  7. Linköping (517)
  8. Norrköping (373)
  9. Jönköping (145)
  10. Västerås (77)

Och per 1k invånare

  1. Göteborg (6,86)
  2. Örebro (5,42)
  3. Helsingborg (5,26)
  4. Linköping (4,46)
  5. Uppsala (4,07)
  6. Norrköping (3,81)
  7. Malmö (2,74)
  8. Stockholm (2,35)
  9. Jönköping (1,45)
  10. Västerås (0,60)

Diskussion

Jag kan inte påstå att jag tycker att det finns någon given vinnare. Men det var intressant att Göteborg faktiskt hamnade före Stockholm även utan normering med invånarantalet när vi tog med alla ställen med betyg 70+. Jag tycker nog att det är ett rimligare urval faktiskt. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta det måttet vilket jag kommer återkomma till.

Men först lite andra observationer. Det finns några städer som tillsammans med Göteborg överpresterar i förhållande till sin storlek*. Jag tänker då främst på Örebro, men även Helsingborg och i någon mån även Linköping. Och jag gjorde helt rätt som tog med Norrköping, som ju elegant undvek såväl jumbo- som nästjumboplatsen.

De sistnämnda har jag redan varit inne på, men det är värt att kommentera dem igen. Vad gäller Jönköping kan en förklaring möjligen vara att en betydande del av befolkningen är nykterister av religiösa skäl. Men varför Västerås har så dåligt med ölställen har jag ingen förklaring till.

Appendix: ännu ett mått

Jag gillar egentligen inte det jag ska göra nu. Nämligen att i efterhand göra ytterligare en analys. Men när jag skrev sammanfattningen insåg jag en brist i måttet att summera betygen. Problemet är hur själva betygskalan ser ut. En överväldigande majoritet av ställena har betyg i intervallet 50-100. Vanligast är nog 60-69, och därefter 70-79. Det innebär att den "egentliga nollan" är 50 vilket gör att skillnaderna lite grand suddas ut i betydelse.

Låt mig vara lite mer konkret. Skillnaden mellan ett riktig bra ställe och ett lite mer mediokert är 20 poäng. Men bara att ett ställe kommer med innebär mer än tre gånger så många poäng. Så man skulle vilja få det faktiska betyget att påverka mer. Ett sätt att uppnå detta är att transponera betygen till 0-50 genom att helt enkelt dra bort 50 poäng. Då får man följande lista:
  1. Göteborg (1402)
  2. Stockholm (1338)
  3. Malmö (337)
  4. Örebro (233)
  5. Uppsala (221)
  6. Helsingborg (200)
  7. Linköping (167)
  8. Norrköping (123)
  9. Jönköping (45)
  10. Västerås (27)
Så vi får samma rangordning även om några städer knaprar in på andra. T.ex. kommer Stockholm mycket närmare förstaplatsen, och det beror på att Göteborg hade betydligt fler ställen i intervallet 70-79. Men jag börjar luta åt att detta faktiskt är en bra rangordning av Sveriges ölstäder. Så jag kan lägga etiketten "Lokalpatriotism" till inlägget utan att skämmas.

* Det som man på engelska beskriver som "punch well above their weights".