Alla goda ting har en ände, utom korven som har två. Ett helt decennium har gått sedan Brasse-gänget samlades första gången och lade upp riktlinjerna för att köpa ett vinfat ihop. Namnet Brasse kom sig av att den folkkära skådespelaren precis hade gått bort.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Och tyvärr sakta eroderat det initiala engagemanget*. De senaste åren har det inte bara varit svårt att få medlemmarna att brygga sina andelar. Även att hämta sina andelar har suttit hårt inne. Vi insåg därför att nu var ett bra tillfälle att avsluta det hela, och till slut lyckades vi boka en tid den gångna helgen för att tömma fatet. Med hyfsad uppslutning.
Fatet och dess mikrobiologiska kultur kommer dock leva vidare hos Bearded Rabbit, så det är inte omöjligt att det kommer släppas kommersiella Brasse-öl i en inte allt för avlägsen framtid. Det återstår väl helt enkelt att se.
Varianter:
Med tanke på att vi hade ett helt fat att tillgå öppnade sig förstås möjligheterna att få igenom sina favoritsmaksättningar. Det blev väl dock inte så mycket fler varianter än vanligt i slutändan. Under kvällen tappades följande på fat och flaskor:
- 60 l ren
- 20 l torrhumlad med 200 g hallertauer mittelfrüh
- 20 l hallon (3 kg)
40 l riesling (x kg druvor)- 40 l spätburgunder (12 kg druvor)
- 20 l med oolong-te (200 g)
- 20 l torrhumlat med nelson sauvin (200 g) samt med 3 flaskor Stoneleigh Sauvignon Blanc tillsatta (ungefär som min Nelson Sauvin Blancik)
Bedömningar:
Nu är cidermakandet och annat överstökat, och flaskorna har fått stå ett tag för att bilda kolsyra och förhoppningsvis rensa bort eventuell THP. Så det är dags att börja provsmaka även om fruktvarianterna inte har tappats än.
Ren variant (2023-11-20):
Hälls upp med ett snyggt men kortvarigt skum. Smaken är elegant med grapefrukt och vag tropisk frukt, lite ekfat och annat. Syran är på en perfekt nivå, och en lätt beska kittlar tungan fint. En riktigt snygg suris, kanske den bästa rena årgången av alla.
Hallertauer Mittelfrüh (2023-11-22):
Denna hade en ganska märklig arom när vi provsmakade, nästan åt acetaldehyd. Kanske var det fortfarande mycket vegetativa aromer. Jag har ingen aning faktiskt, men det kändes trist då det var jag som hade propsat på denna variant.
Nu smakar det betydligt bättre, med tydligt grundöl åtföljt av viss örtighet. Beskan känns mer påtaglig än i grundölet, åter ett vittnesmål om att torrhumling kan påverka upplevd beska. Inte så dumt alls, men mitt eget tidigare försök var nog snäppet bättre.
Spätburgunder (2023-12-16):
Det har bara gått två veckor sedan tappningen, men jag kan inte hålla mig från att öppna första flaskan. För vi var nämligen närmast lyriska över denna på tappdagen. Och det finns ingen anledning att ändra sig efter att ha tagit några klunkar. Visst, kolsyran är ganska tam, och det blir inte mycket till det här rosa skummet som hör till. Och det finns en nästan omärklig ton av THP som ej fanns vid flaskningen. Men det finns ändå en underbar arom från druvorna; det smakar som en riktigt bra tysk spätburgunder eller som en högkvalitativ fransk pinot noir. Massor av röda bär, och lite höstlöv. Syran är måttlig och det finns en lätt beska. Makalöst bra.
Vildhallon (2023-12-30):
Färgen här är lite mer laxrosa jämfört med den djupa vinröda färgen hos spätburgundervarianten, men här blir det också ett rejält rosa skum. Aromen har väldigt fräscha hallontoner med en nästan parfymisk sidoton som dock var mer framträdande vid flasktappningen. Här finns också en gnutta THP tyvärr. Syran är på en bra nivå. Detta kan bli en perfekt sommaröl när THP:n borde vara helt borta. Men det är riktigt gott redan nu.
Oolong-te (2024-01-06):
Den här är förvånandsvärt grumlig vid upphällning, lite som en hefeweizen. Aromen är initialt örtig och fruktig, först i eftersmaken kommer lite jordiga och tydligt teiga aromer. Syran är perfekt balanserad och jag märker inga tanniner att tala om, något jag förväntade mig med tanke på grumligheten. Trots de aningen störande jordiga tonerna på slutet är det mycket gott och framförallt avsevärt bättre än vid tappningen då det var ganska påträngande råa te-toner.
Nelson Sauvin och Sauvignon Blanc (2024-01-13):
Så har då turen kommit till provning av den sista varianten. Även denna var lätt stökig vid flaskning med en hel del gröna humletoner. Men nu har den samlat ihop sig och erbjuder en perfekt blandning av grundölet, humlen och vinet. Det är inte helt lätt att avgöra vad som kommer från vad faktiskt. Det hela avslutas med en fin syra och en lätt beska.
* Ett tag hade vi ju t.o.m. tre fat: Brasse, Eva och Magnus.
