Brewskivalfinal

 

Den vägen är det.

Jag har slutat att skriva inlägg om varenda ölfestival jag besöker, av den huvudsakliga anledningen att det lätt blir att jag upprepar mig själv. Jag hade dock inte kunnat skriva om Brewskival oavsett eftersom jag inte har varit där sedan 2019. Pandemin och annat har kommit i vägen, och den numera ganska dyra tågresan är lite avtändande. Men i år ska det enligt uppgift vara den stora finalen för festivalen i sitt nuvarande skick. Vilket jag såg som ett gott skäl för såväl ett besök som blogginlägg.

Precis som 2019 var det varmt, och några tunnare moln dämpade värmen en del, vilket jag tyckte var ganska skönt. Minnet hade hunnit blekna en aning sedan sist, men jag tyckte det var enormt många utställare. Det var ett så kallat angenämt problem att försöka navigera i mångfalden.

Jag började med ljusa och lätta öl. Främst diverse lager, och de flesta var faktiskt ganska mediokra denna gång, bland annat ett amerikanskt försök till tjeckisk lager. Däremot fanns en bra riktig tjeck från Zichovec. Pickla Pils och Kalkskär Källaröl självrunna från Nynäshamn höjde också nivån markant.

Bland övrigt ljust och lättdrucket är värt att nämna en intressant yuzu-wit från Minoh. Ett annat japanskt bryggeri hade med sig en "sake saison". Namnet är rätt missvisande då det helt enkelt var en ljus och lättdrucken öl jäst med sakejäst, vilket hade gett den fina päronestrar. 

Som vanligt fanns det gott om starka grejor. Mycket var dock pastry stout eller andra smaksatta varianter, och det mesta låg uppåt 15 %, inget som lockar mig. Dock hittade jag ett grymt kornvin på 9 % från Piteå-bryggeriet This is how. Det hade en tydligt amerikansk touch, åt bigfoot-hållet fast med lite snällare beska.

Den får jag utse till festivalens höjdare tillsammans med Pomologik Foeder. Det var med marginal den godaste svenska cidern jag har provat. Som namnet antyder så hade den fått jäsa i stora träfat. Den var också spontanjäst vilket alltid kan slå åt olika håll. Här innebar det dock en påtaglig men ändå balanserad stallton. Dessutom hade skalen fått macerera i början av jäsningen vilket gav en snygg beska. Äpplena var vanliga svenska matäpplen - ingrid marie samt aroma om jag minns rätt.

Sämst och dagens enda vaskning stod Varvar för med sin Kalamansi. En lactosuris med misslyckad surning, därtill med en smaksättning som drog åt syntetisk WC-anka.

Det var en lyckad final på många sätt. Tyvärr var det ganska långa köer till maten (som onekligen såg god ut), så jag nöjde mig med en enkel och billig korv. Tillfreds med ölprovandet drog jag mig tillbaka till centrum för att äta och besöka några ölställen som var nya för mig. Den skotska puben Nessie var trevlig och där fick jag en okej fish & chips. Dock ångrade jag lite grand att jag inte sparade mig till Benchwarmers ställe som verkade ha riktigt goda pizzor.

Efter en snabb Indianviken hos Benchwarmers tog jag en kort lov vid havet och återvände sedan till stationen för sjutåget hem. Trots ganska stökiga medresenärer så vandrade tankarna iväg om ölfestivalernas framtid, och den svenska ölscenen i stort. Men det får eventuellt bli ett framtida inlägg.

GBBF 2022 med mera

 

Efter Frankenresan 2019 har jag hållit mig inom Svea Rikes gränser på grund av pandemin. Därför var det lite mer spännande än vanligt att packa väskan och ge sig ut på resande fot. Denna gång bar det av till södra England under en knapp vecka med huvudfokus på London och GBBF.

Givetvis innebar detta även en återkomst till alla de förtretligheter man kan råka ut för på resor. Som försenade flyg. Som att "expressbussen" mellan Stanstead och Oxford tog 3 1/2 timma på grund av omvägar och stopp i obskyra samhällen. Eller att vi på nämnda buss fick ägna en massa tid och telefonkostnader åt att få portkoden till vårt bokade (och betalda) hotell. Men att resa är att dö en smula sägs det, och att mitt liv har kortats något var det definitivt värt. För det var på det hela taget en väldigt lyckad resa.

Festivalen

Låt oss börja med huvudnumret för resan. Denna var på många sätt sig lik. Men det var en del saker som var annorlunda, och tyvärr mestadels till det sämre. Till att börja med hade kontanthanteringen försvunnit, vilket förstås kan ses som positivt. Tyvärr envisas man fortfarande med prissättning på tiopencenivå vilket gjorde det nyinrättade token-systemet (ej polletter utan några jävla kort som man skulle kludda över tiopencesymboler på) ganska bökigt. Dock kunde man betala med kort men terminalerna funkade sådär, och framförallt hade de svårt med de gånger som min kortutgivare kräver pin-kod. Så det var väl sammantaget ingen större förbättring om ens någon.

Utbudet hos de internationella montrarna var tyvärr något sämre än de bästa åren. Inga lambikproducenter eller grymma tyska lageröl, och från Belgien var det enda jag lockades av en fatlagrad, självrunnen XX Bitter som tyvärr hade alldeles för mycket fattoner.

Även brittisk cask kändes tråkigare än tidigare år. Det var fler bottennapp än tidigare och färre toppar. En tydlig modernisering av utbudet hade också skett under pandemin. Det fanns saison, lager och lite allt möjligt. Framför allt fanns det en hel del neipor. Typisk försedda med en varningsskylt att de var grumliga.

Kanske kan det delvis vara slumpen att jag fick sämre casköl än tidigare år. Det är faktiskt rätt svårt att veta vad man ska välja när man står vid en monter och har en vägg av mestadels okända bryggerier framför sig. I cidermontern gick det tvärtom faktiskt bättre än tidigare år, och 3 av 4 prover var riktigt bra, och den fjärde var okej. Något som kanske bidrog till problemet var att man inte roterade ölen hos bryggerierna. Så om man hittade ett bryggeri som man gillade så fanns det alltså ingen chans att prova något mer från dem. Och det var förstås samma sak med gamla favoritbryggerier som t.ex. Timothy Taylor och Allendale.

En annan nyhet var en monter med live beer. Här var de lite hippare craft-bryggerierna representerade. Jag provade en schysst porter från Kernel. Just porter var faktiskt ett av glädjeämnena på festivalen. Jag drack flera riktigt goda, och samtliga med en tydlig ton av brunmalt.

Oxford

När man besöker en ny stad och vill hitta bra ölställen är RateBeer Places ett bra ställe att börja på. Vi följde inte Oxfordlistan slaviskt, men ettan Royal Blenheim förtjänade sannerligen sin toppnotering. En klassisk rustik engelsk pub, fast ändå lite elegantare än genomsnittet. Dock utan att vara snobbigt, och personalen var trevlig och hjälpsam. Det fanns rejält med kranar, bland annat från det för mig nya och utmärkta Stoke-bryggeriet Titanic.

Bland övriga krogar är även tvåan Turf Tavern värd att nämna (här såg vi slutet av EM-finalen), samt Bear Inn som var ett riktigt mysigt krypin. Och jag kan inte låta bli att nämna den fantastiska kvarterskrogen White House som låg ett kvarter från vårt hotell. Här avslutade vi båda kvällarna, främst med öl från det suveräna lokala bryggeriet Tap Social.

I övrigt gick vi mest runt och insöp atmosfären och beskådade alla eleganta byggnader. Här passade jag också på att äta min första sunday roast. Jag har sällan varit i England på söndagar tidigare, och de gånger så har varit fallet har jag ofta varit på väg hem. Men det var inte så mycket att hurra för. Det kändes lite tyskt med grått kött, brun sky och stekt potatis. Jag föredrar nog Fish & Chips.

Brighton

Efter det eleganta och pampiga Oxford blev det en rejäl kontrast med det mer hippieartade och  avslappnade Brighton. Lite grand som en mini-SanFran med en pir och allt. Och många branta backar. Den svalkande havsbrisen och fiskmåsarna gjorde också att det kändes som hemma.

Jag har varit här på snabbvisit ett par gånger i samband med att jag har flugit hem via Gatwick som ligger ungefär mitt emellan London och Brighton. Därför blev det återkomst till några gamla favoriter, men även upptäckt av några nya.

Bierhaus är ett skönt ställe på en (brant) sidogata till den stora vägen som leder ner till piren. Här finns det dels flera caskpumpar, men även några tyska öl som motiverar namnet. Därutöver fanns det en hel del lokala mikroöl samt några belgare.

Det bästa stället är nog ändå Evening Star som ligger på en lugn bakgata ett stenkast från tågstationen. Tidigare var man affilierade med bryggeriet Dark Star, men dessa sålde sig först till Fuller's som senare själva sålde sig till Asahi. Därför var bartendern väldigt noga med att framhålla att man numera var helt oberoende. Däremot hade man fortfarande ett par öl från Dark Star, bland annat den fantastiska Dark Star Hophead. Men här fanns också allt möjligt annat, inklusive en hel del bra belgiskt på fat.

Hole in the wall var en ny trevlig bekantskap. Det gjorde skäl för namnet och var ett mysigt krypin med ett gäng stammisar som hängde i baren. Utbudet var bra med några caskpumpar samt lite mer modernare grejor. Helt klart värt en sväng förbi.

Samma sak kan man inte säga om East Street Tap. Här huserade en otrevlig bartender, som lyckades slänga min vattenflaska som jag i ett obevakat ögonblick lämnade på baren. Av de två caskpumparna provade vi den ena som var i riktigt dåligt skick. Vi lämnade ganska omgående för att aldrig mer återkomma. 

St Albans

Via en FB-grupp fick jag tipset om St Albans som stället att åka till om man vill uppleva klassiska lantliga pubar där man kan föreställa sig att kommissarie Barnaby tar sig en pint efter att ännu en mördare har placerats bakom lås och bom. Och faktum är att flera pubscener har filmats här, dock inte för Morden i Midsummer, utan kommissarie Morse.

Det finns alltså ett rejält gäng klassiska pubar i St Albans, vilket kanske är ett av skälen till att Camra har valt att förlägga sitt högkvarter här. Mest omtalad är Ye old fighting cocks som gör anspråk på att vara Englands äldsta pub. Hur det nu är med den saken så var det verkligen en riktigt genuin gammeldags pub, och även om det var den bästa så var det inte den enda i området.

Även utan pubarna är det här en stad väl värd att besöka. Under romartiden låg staden Verulamium här, och det finns gott om lämningar kvar. Därtill finns här en fin liten stadskärna och en mäktig katedral. Allt en dryg halvtimmes tågresa från London.

Slutord

Och apropå London så är det alltid lika trevligt att vara där. Jag fascineras alltid över stadens enorma storlek, och hur man kan röra sig kilometer efter kilometer i ett varierande stadslandskap där stadsdelarna ofta sömlöst går in i varandra. Och överallt finns det bra pubar och restauranger.

Detta till trots gav resan ett ökat sug på att besöka andra platser i England och Storbritannien i stort. Jag kommer säkert återvända till GBBF, trots årets lilla besvikelse. Men först finns det mycket annat att upptäcka.

All In Beerfest 2019

Det här kan mycket väl bli sista gången jag skriver om All In Beer Fest. Inte för att jag kommer att sluta gå på den, men på grund av det jag skrev senast. Det känns som jag mest upprepar mig, och sannerligen så kan förra årets inlägg nog sammanfatta även årets festival ganska väl. Möjligen var det ännu mer plats och luftigare än i fjol. Inte mig emot, men kanske är det en signal på vikande intresse? Låt oss hoppas att så ej är fallet.

Utbudet var faktiskt än mer enahanda i år. Ipor, laktosurisar, och smaksatta impstoutar utgjorde nog en överväldigande majoritet av ölen. Det fanns någon saison här, och någon vanlig porter eller stout där, men det var väl ungefär det. Däremot tycker jag det var bra variation geografiskt. Om Brewskival är duktigare på att dra till sig hajpade bryggerier så tycker jag AIBF är bra på att hitta duktiga okända bryggare från olika hörn i Europa. Exempelvis hade Brasserie de Grand Paris från Saint-Denis en av de bästa iporna jag provade.

Kvaliteten var allmänt hög även om jag stötte på två riktiga stolpskott. Men låt oss inte gräva ner oss i det. I stället ska jag dela med mig av lite osorterade intryck som fanns kvar i gubbminnet efetråt.

Spaning 1

Grumsipornas hegemoni var över, i alla fall tillfälligt. Det var ovanligt många icke-grumliga ipor jämfört såväl med tidigare år som liknande festivaler i år. Hoppas att detta är något som kan stå sig; jag är sjukt trött på häjset.

Spaning 2

Också kopplat till ipa, där många av dessa marknadsfördes med trebokstavsakronymen DDH; double dry hopped. Tills nästa år kanske man är ännu djärvare och satsar på TDH.

Årets impstout-tillsats

Påfallande många impstoutar hade kokos i sig. Snälla, sluta med det. Thus saith the Fabrikör: thou shalt not put coconut in thy imperial stouts.

Knasöl 1

Apropå kokos så drack jag en piña colada-suris från Florida-bryggeriet Proof Brewing. Det var helt okej faktiskt, om man gillar piña colada.

Knasöl 2

Nomada från Barcelona hade med sig en tzatziki-råölsuris. Den smakade mest mint, men man kunde skönja lite jordiga gurktoner i bakgrunden.

Bäst öl

Jag har aldrig dragits med i Wakefield-hajpen utan har tyckt att han gör laktosurisar mest som vem som helst. Men Cuvée du Wakefield var den den klart bästa i sitt slag jag har provat. Tropiska frukter gifte sig perfekt med röda bär (hallon?). Och en perfekt syra; hög men inte påträngande.

Brewskival 2019

Den gångna helgen gick den fjärde upplagan av Brewskival av stapeln, något som knappast har undgått de flesta av bloggens läsare. Till skillnad från fjolåret var vädret på topp, vilket givetvis gynnar en utomhusfestival. Festivalen hade växt rejält till i år, och ett större område hade tagits i anspråk. Lite omstrukturering hade också skett vilket enbart var till det bättre. Allmänt tyckte jag det var mer plats och bättre utbud av matställen (och kortare köer). Det enda som var sämre än i fjol kommer jag nu in på då jag tänker göra några valda nedslag i sådant som stack ut under årets upplaga.

Längsta kön

I vanlig ordning anlände jag Helsinborg C vid 12 för att i lugn och ro käka lunch, ta en kaffe och lunka i väg till festivalen. Tidigare år kunde jag slinka in vid 13-tiden utan något köande alls, men i år ringlade sig köerna långa när jag anlände. Det var ingen idé att avvakta mer heller, ty det vällde fortfarande in folk. Det var bara att ställa sig och beväpna sig med tålamod. Den som väntar på något gott o.s.v., men här finns det onekligen förbättringspotential till nästa år. Edit: tydligen startade festivalen en timma senare i år (kl. 13), vilket jag nog ser som en fördel. Så detta får jag ta på mig.

Årets bottennapp

Gänstaller var på plats i år, något jag såg fram emot mycket. Visserligen kommer jag besöka bryggeriet om två veckor, men jag hoppades väl på att de skulle ha något udda med sig. Och deras zoigl sitter väl aldrig fel. Fast jo, det gjorde den. Det var en riktig acetaldehydbomb. Då den var lite allmänt ofräsch kan jag tänka mig att det helt enkelt var fatet som hade oxiderats. Men detta såg jag inte komma.

Bästa grums-ipan

Jag drack faktiskt bara en enda, men Pipeworks Brewnicornski är nog så bra det blir. Snygg tropisk frukt-humle, inga störningsmoment i form av humlebränna eller gräsig eller lökig humle. Ganska så tydlig beska därtill. Dessutom med rimlig grumlighet utan att se ut som dy vilket förstås är korrelerat med bristen på ovan nämnda skavanker.

Bästa västkust-ipan

Som tur är finns det fortfarande ipor som bryter av mot grums-normen. Bäst denna gång var Good Guys på topp med ett tallbarsdoftande, klart gyllengult elexir. Variation ftw!

Bästa impstout

Köpte enbart en enda, men har svårt att tro att någon skulle kunna klå Närke Stormaktsporter. Den stod lite diskret utplacerad bredvid Närkes numera vanliga ört- och rököl. Men när jag fick tipset av Ronny på BeerNews.se var det bara att hasta dit innan den riskerade att ta slut. Och den var verkligen lika god som jag mindes den.

Bästa lager

Trenden från MBCC att många har med sig välgjord lager fortsatte, och mest glänste Nynäshamn med en radda grymma självrunna varianter. Bland annat en för mig helt ny svartöl. Bäst var Kallskär Källaröl i tuff konkurrens med O/O Pivot Pils.

Bästa saison

Jag drack bara en enda, men det räckte. O/O Bohemian Saison visar att det räcker gott med pilsnermalt och en bra jäststam. Speltvete, vildhavre, kryddor och frukt i all ära, men det blir bäst utan.

Bästa suris

Som vanligt fanns det gott om suröl. Mycket av det är dock tombolaöl, men jag hittade ändå några mer sansade och samtidigt välgjorda. Bäst var ett italiensk suröl smaksatt med garganegadruvor, Sieman Nega. Fast var det verkligen ett suröl?

Någon gång efter sexsnåret började jag långsamt dra mig tillbaka till stan. Där passade jag på att slinka in på Barski för första gången, och stället är helt klart värt ett besök. Efteråt strosade jag runt lite i hamnen och njöt så mycket av den nedgående solen att jag höll på att missa tåget hem.

MBCC 2019

I stark kontrast till många andra hembryggare och ölentusiaster har jag aldrig varit så där värst lockad av Copenhagen Beer Celebration eller Mikkeller Beer Celebration Copenhagen som det heter numera. I början tyckte jag det var tröttsamt med all uppståndelse som började redan ett drygt halvår i förväg i samband med biljettsläppet, och som sedan fortsatte med surr på sociala medier ända fram till själva eventet.

På sistone har det lugnat ner sig en smula, men jag har ändå inte varit så värst sugen på att åka, delvis på grund av att jag och "craft beer"-kulturen har börjat divergera till viss del. Men i år hade jag ändå funderat av och till på att det hade varit kul att åka, om inte annat för att jag inte har varit Köpenhamn sedan 2015. När så en Brasse-kollega hade två kvällsbiljetter, hotellrum och tågresa över så hakade jag på.

Den enda gången jag tidigare besökte festivalen var 2013, och då var jag inte överdrivet förtjust. Visst fanns det en hel del bra öl, men lokalen låg avsides en skumpig bussrea bort, ljudnivån var bedrövlig och det blev inte bättre av att något bryggeri spelade Death Metal svinhögt vid sin monter. Allra sämst var när ett gäng från De Molen vid upprepade tillfällen gick runt i en liemannenprocession och dängde i stora klockor.

Vid årets upplaga slapp jag dock dylika upptåg, och lokalen var mycket bättre; såväl bättre läge som luftigare och med bättre ljudnivå. Och ölen - det allra viktigaste - höll åter hög nivå, även om det var en smula enahanda. De flesta bryggerier hade med sig en grums-ipa, en efterättsstout och en suris. Några bröt av med ljus lager eller en saison, och dessutom var såväl Gaffel som Mahr's Bräu där och visade upp att det finns andra ölkulturer.

Det mesta var som sagt bra eller mycket bra, varvat med några enstaka bottennapp. Nedan följer en kort sammanfattning av det som stack ut mest och fastnade i minnet.

Bästa saison

Alchemist sopade här banan med en klassisk saison i Dupont-stil, som Dupont själva nog hade varit imponerade av, och kanske till och med en smula avundsjuka. Frukighet och fenoler satt som ett smäck.

Bästa lager

Här var den överlägsna kandidaten länge en helles från det för mig dittills okända Kalifornien-bryggeriet Bagby. Den smakade verkligen som något nyss upphällt från en ölhall i München. Den fick dock släppa i från sig förstaplatsen på andra kvällspasset när Mahr's Bräu kopplade på sin ofiltrerade helles.

Bästa ipa

Det fanns ett par riktigt schyssta grums-ipor utan några som helst tendenser till vare sig humlebränna eller gräsig, grön klorofyll-humle. Alla dessa fick dock se sig slagna av Focal Banger som färsk på fat var helt fantastisk.

Bästa suris

Även här slog Alchemist alla på fingrarna med en väldigt snygg björnbärssuris, utan överdriven ABV, vresig syra eller några av alla de smådefekter som de andra surisarna drogs med i olika grad.

Bästa impstout

Här var det kanske en smula överraskande ett estniskt bryggeri som lyckades övertyga mig, efter att ha smuttat på ett antal sötsliskiga (bak)verk från mer namnkunniga bryggerier. Moctezuma från Seven Island var visserligen också en smula söt, men hade ända rejält med rostade toner av kaffe och choklad som balanserade upp det hela på ett snyggt sätt.

Bästa quad

Ni som följer mig kanske har förstått att jag tycker termen "quad" är en smula dunkel. Och Wylam English Quad gjorde väl sitt bästa för att spä på denna känsla. Jag tyckte den var ett ypperligt kornvin med fokus på malt och en smula humle, samt fruktiga estrar. Några fenoler kände jag inte, och särskilt belgisk var den inte. Men hursom, gott var det.

Bästa bryggeri

Som ni kanske anar var The Alchemist det bryggeri som imponerade överlägset mest på mig. Tyvärr fick jag inte provat Heady Topper på fat, men de fyra som jag testade höll allihop högsta klass, och det inom vitt skilda typer. Utöver de tre som nämnts ovan hade de även en fatlagrad imperial stout som var så bra som dylika kan bli enligt mig.

Sämsta öl

Buckwheat Saison från Transient Ales var riktigt usel med tydliga bränt gummi-fenoler, och en del osköna brettaromer, och därtill en vresig besksur avslutning.

Största freakshow

Det nordkoreanska bryggeriet Taegongdang var ett av de bryggerier som skapade längst köer, och jag tror inte det var för att de köande förväntade sig god öl. Men det spelar nog ingen roll när denna förmenta framgångssaga ska omvandlas till propaganda vid hemkomsten. När köerna till sist blev mer normala på lördagskvällen ställde jag mig med ett nyfyllt glas och köade fem minuter för att få ett smakprov av Den Store Ledarens Favoritlager. Och det smakade faktiskt helt okej.

Värsta hajpkön

Det finns några att välja på men jätteköerna som uppstod så fort Methode Goat (tidigare Bokkereyder) bjöd på något att dricka var verkligen helt bisarra. Samma sak med priserna för att köpa en flaska från denna lambikproducent på krogen.

Bästa spontandansen

När arrangörerna rickrollade besökarna just innan stängningsdags på lördagskvällen och "Never gonna give you up" dånade i högtalarna. Föredrog det klart framför liemännen från De Molen.

Det var onekligen kul att efter sex år återbesöka evenemanget. Men det kan nog ta minst lika många år till då jag nog inte förmår att till fullo uppskatta utbudet. Den stora behållningen med resan var i slutändan att få besöka Köpenhamn igen; det hade tillkommit en del nya ställen på fyra år. Men detta får bli ämnet för ett kommande inlägg.

All In Beer Fest 2018

Det är svårt att låta bli att jämföra All In Beer Fest (AIBF) med Brewskival. Båda vänder sig till samma målgrupp och har ungefär samma typ av bryggerier. Brewskival har dock lyckats locka till sig ett såväl större som något bredare utbud. Den intressanta trenden med lageröl från årets Brewskival hade tyvärr ingen motsvarighets vid AIBF den gångna helgen. Det enda lagerölet som jag såg till fanns - kanske något överraskande - hos Omnipollo med självrunnen Lucy. Det var en gedigen ljus tysk lager om än inte i klass med de bästa som jag provade i Helsingborg för drygt två månader sedan.

Rent allmänt var det en smula enformigt utbud på AIBF 2018 med ipor på längden och tvären. Flera bryggerier hade ipor på båda kranarna. De flesta var av den grumliga varianten, men några mer klassiska fanns också, samt den senaste trenden brut-ipa.

Därutöver fanns det mest olika varianter av impstout, några laktosurisar, några brunöl och någon enstaka mörk belgare (givetvis fatlagrad). Det enda som bröt av en smula var mjöd från vårt eget lokala Attic Meadery samt Superstition Meadery. Från de sistnämnda provade jag två söta mjöd smaksatta med blåa respektive gröna vindruvor, och båda var mycket bra.

Allmänt var det hög och jämn kvalitet på ölen, med bara något enstaka mediokert exemplar. Däremot saknade jag de där riktiga topparna. Det var inget öl som jag kände att jag ville ta om av, till skillnad från senaste Brewskival. Det var lite jämntjockt helt enkelt.

Några trevliga nya bekantskaper gjordes. Apex från Nora hade två gedigna ipor i kranarna. Whiplash från Kildare på Irland hade en lågalkohols-ipa samt en brunöl som påminde en del om Great Divide Hibernation. Från Washington DC kom 3 Stars som bland annat hade en riktigt snygg suris. Bara för att nämna några.

Något som talar för AIBF är den gamla varvslokalen i Eriksberg, med sin retroindustriella känsla och spatiösa, väl tilltagna utrymmen. I år hade man utökat lokalen vilket gjorde att kändes ännu luftigare än tidigare år. Mestadels slapp man trängsel. Och tröttnade man på det högst måttliga stimmet och sorlet kunde man ställa sig i lounge-delen med med fantastisk panoramautsikt över älven.

AIBF är kanske inte en festival jag skulle resa flera timmar med tåg för att besöka som jag gör med Brewskival. Men med en halvtimmas kollektivtrafik är det nästan givet att göra minst ett besök.

Brewskival 2018

För tredje året i rad gick Brewskival av stapeln. Till skillnad från tidigare år var det inte strålande väder, utan regnet hängde ständigt i luften, i alla fall under lördagen när jag var där. Men det lade knappast någon sordin på stämningen, det enda jag märkte var att det blev ännu trängre i tälten under regnskurarna. Det var väldigt mycket besökare nämligen , fler än i fjol fick jag känslan av.

Det var definitivt fler bryggerier än i fjol i alla fall. Trots det blev det en smula enahanda där majoriteten av bryggerierna bryggde ungefär samma slags öl. Även om Nils Oscar och Nynäshamn bröt av lite grand, så hade det inte suttit fel med lite klassiska belgiska, engelska tjeckiska och tyska bryggerier, något som också Portersteken är inne på. Bland det som servades gick några tydliga trender gick att utskilja.

Det var väldigt mycket grumshumligt, vilket efter ett tag blev tjatigt. För bara några år sedan kändes det som ganska nymodigt, men nu är det snarast det normala. Ofta står det inte ens "neipa", "hazy" eller något annat på tavlorna, utan detta är numera default. Jag provade endast två ipor som var annorlunda, en klassikt amerikansk och en brut-ipa, den senaste nymodigheten.

Så länge jag har varit intresserad av öl så har det med jämna mellanrum påståtts att "nu kommer lagerölet". Det har dock aldrig inträffat. Men en tydlig trend i alla fall under lördagen var just lageröl. Och vi pratar inte rököl, new england lager eller imperial schwartzbier with coconuts & lactose. Nej vi pratar helles och pils, ljusa lageröl utan krusiduller*. Och det mesta var bra. Inte bara Nynäshamns självrunna alster utan utmärkt ljus lager från exempelvis Other Half, Pipework och O/O.  Det enda som föll utanför ramarna var en ganska vissen "pils" från Mikkeller.

Som vanligt fanns det gott om impstout. Framför allt lite senare på dagen när det började bli kallt blev jag sugen på något lite mer mustigt och värmande. Tyvärr fanns det inga "ordinarie" varianter, utan allt som jag såg var fatlagrat. Dessutom var det ofta allsköns extraingredienser såsom laktos, vanilj m.m, inte sällan helt over the top. Värst var den helt odrickbara Hunahnpu 2018 från Cigar City. Dessutom var det många som hade skruvat upp alkoholhalten till 15 %-ish. Dessa megastarka impstout trodde och hoppades jag var något som vi hade lagt bakom oss, men tji fick jag.

Nåväl, det mesta som jag provade var i alla fall bra, även om det bara var några av lagerölen som orkade sig över 4-strecket i RateBeer-betyget. På tåget hem hamnade jag bredvid en entusiastisk festivalbesökare som gång på gång framhöll - till undertecknad och samtliga som han pratade med i mobilen - om hur fantastiska ölen hade varit. Jag kanske inte delade hans entusiasm helt, men en väldigt bra festival är det onekligen; gemytlig och välorganiserad. Chansen finns att jag kommer skriva om Brewskival 2019 om ungefär ett år.

* Det är nästan jag hade önskat någon liten krusidull i något fall, men man kan inte få allt.

GBBF 2018

För tredje året i rad blev det en sväng till London och GBBF under min sista semestervecka. I år var vi hela fyra stycken som åkte tillsammans. För första gången var det ganska dåligt väder under större delen av resan. Det hindrade dock inte vissa tunnelbanelinjer att vara sjukt varma. Därtill skedde ett antal mindre men ändå störande incidenter som ett borttappat kreditkort*, ett borttappat Oyster-kort, försenade flyg, strul vid (den försenade) incheckningen på hotellet m.m.

Tur då att festivalen höll minst lika hög klass som tidigare år. Viserligen var inte årets Fuller's Vintage riktigt lika bra som de senaste två åren, men det fanns gott om andra toppöl. Det första öl jag provade var en lysande bitter** vid namn Great Western Summer Night. När man står vid en monter på GBBF och ska välja ett öl man inte har provat tidigare är det ofta en ren chansning. Det är sällan man får något rent dåligt, men det är förstås svårt att hitta guldkornen på detta sätt.

Vad gäller de brittiska cask-stånden i övrigt så fick jag tillfället att prova hela två nya öl från Timothy Taylor. Boltmaker har jag druckit på flaska tidigare, men den var givetvis mycket bättre på cask. Snäppet bättre var Golden Best, som bryggeriet själva beskriver som "golden mild". Beowulf Dark Raven var en mörkare version som nog är den bästa mild jag har druckit; fruktig, karamellig med toner av mörka bär.

Det amerikanska cask-ståndet hade lite mer okända bryggerier i år. Ingen Sierra Nevada Pale Ale på cask således tyvärr. De öl vi provade var tyvärr inte så mycket att hänga i granen med något undantag. Värst var en jasmin-ipa från Stone som nog måste ha varit det sämsta öl jag provade på hela festivalen.

Vi drog snabbt vidare till den kontinentala montern*** med stora förhoppningar från förra året. Dessa överträffades med råge då det utöver fjolårets Keesman och Andecher fanns öl från 3 Fonteinen, Cantillon och Heller. Här blev vi kvar en lång stund båda dagarna och klämde i oss toppöl; Cantillon Kriek & Iris, Andechser Helles & Doppelbock, samt en del annat mums.

Naturligtvis blev det en del annat gjort utöver festivalen. Det blev en sväng förbi Fuller's först dagen. Jag måste säga att detta är det bästa bryggeri att besöka jag känner till. Besöksverksamheten är vältrimmad och proffsig. Därtill är personalen otroligt trevlig och hjälpsam. När jag var där för några år sedan åkte vi ut två stycken på chans utan att ha bokat (det var fullbokat). Det var inga problem att klämma in oss tillsammans med ett gäng partysugna engelsmän. Denna gång hade vi gott om tid och kom en och en halv timma innan bokad tur. Det var inga problem att klämma in oss en timme tidigare. Eftersom jag redan hade gjort rundturen frågade jag efter tips på något att göra under tiden. Utöver att tipsa om ett fint promenadstråk längs Themsen erbjöd de mig att (gratis) ansluta till själva provsmakningen efter rundturen.

På lördagen drog vi ner till den lilla staden Lewes i Sussex en bit utanför Brighton. Målet var Middle Farm en bit utanför staden som bland annat har provsmakning av av hundratals sorter cider från hela England. Att ta sig dit visade sig vara en utmaning dock. På grund av att det försiggick någots slags antikvitetsjippo i närheten var det mycket folk ute och rörde på sig. Såväl vanlig taxi som Uber vägrade ta körningar. Bussen gick bara en gång i timmen och den första var fullbelagd. Vi drog till Harveys pub**** och drack varsin pint medan vi funderade. Till slut gjorde vi ett försök till och fick plats på en 50-talsbuss som skumpade fram på småvägar för att slutligen släppa av oss vid farmen. Själva ciderdelen på farmen var ganska liten, trång och en smula rörig, men vi fick i alla fall provat oss igenom en hel del cider. Det var trots strulet mödan värt. Vi fick en härlig dag på den engelska landsbygden, cidern var (mestadels) god, vädret var vackert, fåglarna kvittrade, fåren bräkte och getingarna surrade.

En del olika barbesök blev det förstås också. Favoriten Southampton Arms - förmodligen den bästa puben i hela stor-London - förärades med ett längre besök. Ett par för mig nya pubar betades av, såväl av äldre som nyare stuk. På söndagen blev det också en sväng förbi Hackney i väntan på kvällsflyget hem, en för mig ny del av London. Här har det öppnat en del nya bryggerier och andra instressanta ställen på sistone. Jag måste dock eränna att jag inte delar entusiasmen kring de nya engelska bryggerierna med inspiration från USA. Utöver två fantastiska öl från Kernel och Summer Wine var det mesta ganska mediokert. Det är förvisso trevligt med variation, men för mig är den stora vitsen med att dra till London att dricka högkvalitativ öl på cask.

* Det lyckades med den helt osannolika bedriften att först studsa på bargolvet för att därför åka ner i en springa mellan golvplankorna varifrån det inte gick att återfå. Det lär ligga där tills nästa storrenovering.
** Eller golden ale eller whatever
*** Med öl från Belgien, Holland, Tjeckien och Tyskland.
**** Harvey's ligger inne i Lewes

GBG Beer Week 2018

För tredje året arrangerades GBG Beer Week i samband med En öl- och whiskeymässa. Precis som mässan har aktiviteterna under denna ökat. Utöver sedvanliga krankapningar, bryggarmiddagar & specialsläpp så fanns det en radda evenemang med olika kombinationer av öl och något annat; kyckling & öl, öl & hundpromenad, öl & innebandy, glass & öl, ost & öl, falukorv & öl, öl & öl.

Tidigare år har jag ägnat det hela ett förstrött intresse och nöjt mig med själva mässan. I år blev det dock så att jag besökte fler event av olika anledningar.

Öppningsdagen

Jag började direkt med att gå ner till BBB Magasinsgatan på skärtorsdagen för släppet av det officiella GBG Beer Week-ölet. Precis som i fjol så kommer det nog inte bli någon hajp kring ölet likt öppningsåret. Men det var en trevlig, välgjord och lättdrucken lactosuris med en återhållsam jordgubbssmak. Är säkert jättegott en het sommardag, men denna kalla påsk var det kanske inte något jag var jättesugen på.

På BBB stötte jag på din gamla RateBeer-bekanting Ronny Karlsson som numera driver sajten Beernews. Tillsammans drog vi vidare till Ölstugan Tullen Kville. Där huserade Kalle från K-Yeast och hällde upp Mangosson Hisingen Farmhouse Ale som är bryggd på jäst* som han har odlat upp på sin balkong. Tyvärr hade man valt att göra något humliggrumligt med frukt, vilket gjorde att det var svårt att skönja några karaktäristiska jästdrivna aromer. Jag snackade lite med Kalle om att försöka isolera jäst från min egen bakgårdskultur, vilket leder in på nästa event.

Föreläsning på Chalmers.

Det i förväg mest intressanta eventet var ett besök på Institutionen för Biologi och Bioteknik på Chalmers där två forskare har startat upp CraftLabs. Detta företag hyr in sig på Chalmers och erbjuder mikrobiologisk och kemisk analys av öl. För att kicka igång verksamheten hade man passat på att ordna ett litet introduktionsmöte under GBG Beer Week. Efter en lite småseg inledning fick vi gå runt och titta på faciliteterna och se vilka analyser som kan utföras. De som ville (bl.a. jag) hade tagit med sig öl som analyserades medan vi gick runt. Resultatet av analysen av min Elgisk kan ses här. Jag hade även med lite bottensatser av min ovan nämnda bakgårdskultur, men resultatet av detta har inte kommit än då det tar lite längre tid.

Efteråt gick vi till BBB Magasinsgatan där Mikrofonbryggeriet delvis hade krankapat baren, men jag valde en Andechser i stället och samspråkade med Josh och Fabio, grundarna av CraftLabs. Det var inte helt klart än vilka standardanalyser** man tänkte sig erbjuda och till vilket pris, men vad jag förstod kommer det nog bli aningen dyrt för hembryggare. Möjligen kunde man få ner priset om man lämnar in många prov samtidigt vilket ger vissa samordningseffekter. Mer information kommer nog komma om detta inom kort.

Främst är det nog tänkt att småbryggerier ska vara potentiella kunder. Ungefär samtidigt har det startat upp ett annat företag i stan som erbjuder liknande tjänster. Grundaren var med på träffen och det verkar vara vänskaplig konkurrens som gäller. Jag tycker detta är förträffligt och hoppas att båda företagen får mycket att göra framöver när småbryggerierna fokuserar på kvaliteten. Vilket leder oss in på nästa event.

Mässan

Som vanligt drog jag ner på fredagseftermiddagen och gick runt ett par timmar med min vapendragare utan att det slog för hårt på våra sinnen. På småbryggartorget försökte vi spana in några nya bryggerier som verkade lovande. De tre vi valde ut höll alla måttet, men särskilt bra var Ferna Forge från Skinnskatteberg i Västmanland. De hade fått en högst välförtjänt bronsmedaljt i tunga porter/stout-klassen med en snygg Yeti-ish impstout. Därutöver hade de en riktigt färsk pilsner som nästan var lika bra som ofiltrerad Pickla Pils som serverades i andra änden av lokalen. Precis som för Tanknova Urquell kände vi oss tvingade att ta två gånger av denna.

Precis i närheten av Nynäshamns Ångbryggeri stod Beersmith och hällde upp cask-öl, något som tyvärr inte lockade särskilt mycket folk. Mycket folk var det däremot i närheten hos O/O som verkar ha anpassat sig väl till eget bryggeri. Porter Porter och Balamundi var båda lysande medan deras alkoholstinna saker inte var riktigt lika excellenta.

Ett antal ytterligare montrar besöktes förstås. Bland annat var Guiness Nitro IPA en trevlig bekantskap, även om det inte var så mycket ipa över den. Om vi håller oss till de svenska mikrobryggerierna så får jag säga att det var lite över förväntan. Kanske har jag lärt mig att sålla agnarna från vetet och undvika stolpskotten, kanske håller de sistnämnda sig borta från denna mässa. Men kanske börjar även kvaliteten sakteliga stiga över hela fronten. Låt oss hoppas på det.

*Sacharomyces cerevisiae
** I princip kan man nog analysera det mesta dock efter önskemål.

All In Beer Fest 2017

I helgen var det dags för den femte upplagan av All In Beer Fest. Min vana trogen från de senaste åren nöjde jag mig med fredagspasset, och satte mig direkt efter jobbet på buss 16 som tog mig ut till festivalen. Jag anlände till Eriksbergshallen strax innan klockan 18 och kunde traska rätt in utan att fastna i köer. Jag passade på att äta något direkt och kunde samtidigt se på när köerna till polletterna krympte. En annan kö som tydligen också krympte eller snarare upplöstes under samma period var den till Omnipollos glassöl. Allt som var kvar var en skylt med texten "Slut" vilket för egen del var sak samma.

Inför festivalen hade det varit ett visst surr om att det inte var lika många heta bryggerier som tidigare år, i synnerhet när några bryggerier och öl från USA uteblev, bland annat på grund av fraktproblem. Man kan inte heller undgå tanken att konkurrensen med Brewskival gör det svårare att locka hit utländska bryggerier. Även om jag personligen inte är särskilt intresserad av hajpade bryggerier och öl, hade det ändå varit kul med lite fler nya bekantskaper.

Annars var det ett väloljat arrangemang som tidigare. Det var gott om plats, och nog hade man kunnat slängt dit några ståbord till på de stora golvytorna. Jag hörde i efterhand lite klagomål på långa köer till det enda matstället, men det var inget jag drabbades av själv. Varför man hade hoppat över mattruckarna i år vet jag inte, det har kännts som ett trevligt inslag.

Vad ölen beträffar så var det jämn kvalitet utan några tydliga bottennapp, men tyvärr också med få riktiga toppar bland de öl jag provade. Allmänt var utbudet en smula enahanda med ipor, surisar, saisoner och imperial stout i olika variationer. Jag hade gärna sett någonting likt Nynäshamns lagermonter på Brewskival för att bryta av.

Men några av de bästa ölen bjöd faktiskt på just detta avbrott. Good guys go to helles var en riktigt bra ljus tysk lager. Bryggeributiken hade gjort en riktigt bra witbier som inte alls smakade witbier utan bara en schysst ljus belgare i största allmänhet. Dessutom fanns det en riktigt bra klassisk icke-grumlig ipa från New York-bryggeriet LIC.

Bland grumlighumliga öl var föga överraskande Stigberget överlägset bäst med sin Sublimo. Bland alla fruktsurisar utmärkte sig Psychopipes Ombrophobia som förenade tropisk frukt med jordiga, färska hallon på ett mycket förtjänstfullt sätt. Det var ett öl man hade velat ha obegränsad tillgång till under varma sommardagar.

Vid niosnåret började jag känna att jag var nöjd med promillehalten och begav mig hemåt. När vi hade kommit till Frihamnen släppte plötsligt busschauffören av samtliga passagerare på grund av att bussen krånglade och behövde köras raka vägen till garaget. Där fick vi sedan stå mitt ute i ingemansland och vänta en kvart på nästa buss. Jag skulle nog stannat på festivalen en timma till. Men det kommer förhoppningsvis en chans till nästa år.

Brewskival 2017

Lite suddigt såhär efter några timmar på festivalen, men det är i alla fall en medlem i Dugges-klanen på bilden.

Det kändes nästan som att festivalen började redan på Helsingborgs Centralstation. När jag anlände strax innan 12-slaget på lördagen* så märkte man direkt att det var en massa andra festivalbesökare där; på tröjorna, på snacket. Jag stötte på en ur Amylase som delade en del erfarenheter från fredagen om enorma köer till insläppet, pollettköpet och till maten. Jag bestämde mig därför att ta en lunch på Bishop Arms Marina. Det var nog ett klokt beslut. När jag en timma och en halvlång promenad senare anlände till festivalområdet så var köerna till insläppet och polletterna försumbara, medan matköerna ringlade sig långa under nästan hela dagen.

Man kände direkt att det var en välorganiserad festival där allt flöt på fritt trots att det var mycket folk. Det enda som saknades var någon slags garderob men det löste jag genom att lägga in min axelväska hos Gbg Soda. Det var allmänt relativt gott om plats och jag lyckades till och med hitta en plats hos några bekanta vid ett av de många borden i tälten. Man behövde dessutom sällan trängas eller köa för att köpa sin öl.

Ölen ja, de höll genomgående god klass även om de generellt serverades väl kalla. Rent bryggtekniskt var det mesta felfritt, även om Poppels hade en saison som fullständigt skrek acetaldehyd vilket är extremt ovanligt för ett så stort och etablerat bryggeri. Även 7 Fjell utmärkte sig enligt uppgift med en vinägerbomb. Sedan fanns det ett antal öl som var tveksamma rent konceptmässigt, men dessa lyckades jag undvika att köpa för egen del och fick i stället smutta ett par gånger från mina bordsgrannars smakprov.

Vad gäller de bra ölen så var föga överraskande neipa den stora trenden. Jag provade väl knappt tio stycken och förutom en som doftade och smakade väldigt grön-färsk-humle-ur-påsen så var de samtliga goda även om jag kan tycka att de kan bli lite kletiga och skulle behöva stagas upp med lite mer beska. Det mest heta bryggeriet därvidlag - Trillium - hade tyvärr ingen ipa på under lördagen men i stället fick jag prova deras utmärkta kaffeporter. Suröl fanns det också en hel del. Mycket var lite småtrista lactosurisar med diverse smaksättningar, men Black Project hade en rikigt schysst pedio-suris som hade Fantômes fruktighet men en mer distinkt syra. Riktigt bra.

Det mest överskattade öl jag provade tyckte jag var Cigar City Marshall Zukov som kändes som en helt helt finesslös impstout där bryggaren bara hade vräkt ner kopiösa mängder rostad malt. Mest underskattat var kanske Nynäshamns alla självrunna lageröl i klassisk stil som jag återvände till flera gånger. Fast de kanske inte var så underskattade ändå, ty faten byttes ut i rask takt. Väldig gott var det i alla fall, bara snäppet under de bästa Franken-bryggarna.

Efter 4-5 timmar på festivalen hade några av oss besökare tröttnat och drog in på stan för att äta något rejält. Flera av de hetaste ölställena besöktes, men tyvärr var ett återkommande tema öl i dåligt skick och med olika grader av fatinfektioner. Vi avslutade på festivalens efterfest på en hipp krog i Norra Hamnen, och där var ölen (rester från festivalen?) i toppskick igen.

Jag hörde rykten om att festivalen framgent kommer hållas vartannat år. Oavsett vilket så kommer jag troligen dyka upp nästa gång det är dags. Datumet känns helt rätt, det är en kort tågresa från Göteborg, och ölen håller toppklass, vad mer kan man begära?

* Eller "sunny day" som det heter på brewsiska. Det var inte direkt jättesoligt, men regnet höll sig undan i alla fall.

GBBF 2017

Foto: Sebastian Jonsson.

Det var bättre i fjol. Det började med att flyget till London blev en timma försenat och att det spöregnade när vi kom fram*. Vädret var allmänt något sämre än förra året även om det blev allt bättre för varje dag som gick. På Fuller's-hotellet var utbudet av cask-öl sämre än i fjol. På mässan var förra årets bästa öl - Fuller's Vintage Ale - inte riktigt lika bra. Och de amerikanska cask-ölen hade i stort sett tagit slut när vi anlände till mässan första gången på sena torsdagseftermiddagen. Och flyget hem på söndagen var två timmar försenat så att en redan väl sen ankomst blev alldeles för sen.

Men spelar roll, det var på det hela taget en väldigt bra tripp till London och GBBF. Och en sak var faktiskt bättre; på mässan fanns det på fredagen Timothy Taylor Landlord påkopplad i flera timmar, och dessutom serverad vid lämplig temperatur. Ett annat positivt tillskott var att Harvey's hade ett helt eget bås där man serverade sex olika utmärkta cask-öl, och allra bäst var föga oväntat deras flaggskepp Sussex Best Bitter. Den tyska montern var nog faktiskt snäppet bättre också. Och även om det inte fanns så mycket kvar i den amerikanska cask-montern så fick jag i alla fall provat en ypperlig Sierra Nevada Torpedo.

Bästa ölet på såväl festivalen som hela resan blev ovan nämnda Landlord. Den har en fantastisk balans mellan malt-, humle- och jästaromer som alla får komma till tals på lika villkor. Malten genom en fin brödig och kanske också lätt karamellig bas. Huvudfiolen spelar dock jästen som bidrar med underbart fruktiga toner. Pricken över i:t är den blommiga humletonen och en avslutande fin beska.

En tydlig trend var att många öl var väldigt ljusa. En annan trend - som ofta sammanföll med den förra - vara att använda moderna humlesorter som citra, mosaic eller equinox. De bästa varianterna tycker jag slår de nutida humlebomberna på fingrarna då man trots en tydlig humleprofil ändå inte överröstar jästkaraktären. De mindre lyckade varianterna hade dock handskats alldeles för försiktigt med humlen.

Någon sämsta öl på festivalen vill jag inte utse av det enkla skälet att jag inte provade en enda dålig öl. Visst varierade nivån, men från bra till jättebra. Kanske berodde det på ett skickligt urval, men jag får intrycket av att klassiska engelska ölbryggare generellt är väldigt skickliga. Man lyckas kombinera karaktärsfulla och ofta ganska estriga öl med en i övrigt ren jäsprofil. Någon enstaka gång kunde jag känna en gnutta svavel, diacetyl eller acetaldehyd men inte på en nivå som gav ett riktigt lågt betyg.

Resans sämsta öl är dock lätt att utse. När vi inte var på festival strövade vi runt i olika delar av denna gigantiska stad, åkte tunnelbana, gjorde korta besök på ett par muséer samt regelbundna depåstopp på caféer och pubar. På lördagen blev det ett kort besök på Bermondsey Beer Mile, och några för mig nya stopp. På Partizan köpte jag Atomium. Den marknadsfördes som en "Belgian Pale Ale" och inget på namnet, tapphandtaget eller annorstädes indikerade att den skulle vara en bisarr kryddbomb med sträva apelsinskalstoner som överskuggade allt annat.

En drös nya pubar i olika delar av staden hann betas av, och de bästa nya bekantskaperna för mig hittades i de nordöstra delarna; Wenlock Arms i Hoxton, Earl of Essex i Islington, Kings Arms i Bethnal Green och Queens Head i Kings Cross. Alla dessa hade det gemensamt att de kombinerade klassisk brittisk casköl med modernare engelska öl samt ofta även några belgiska och tyska öl.

Så det var kanske lika bra som i fjol i alla fall. Det får bli en snar återkomst, eventuellt redan till GBBF 2018.

* Vädret i London är för övrigt underskattat.

All In Beer Fest 2016

Öl gör folk glada.

Inför årets upplaga gnälldes det lite bland tickare och vitvalsjägare över utbudet av bryggerier. En viss förståelse för detta kan jag ha då det inte fanns lika många heta namn som tidigare år, och man pungar trots allt ut med en rejäl slant för att få komma in. Själv bryr jag mig dock ganska lite om slikt utan jag går dit mest för att träffa folk, insupa atmosfären och dricka god öl. I år nöjde jag mig att gå dit på fredagspasset, så detta inlägg kommer således att handla enbart om fredagssessionen.

Det var ganska lagom mycket folk, och även kring den mest folkintensiva delen kring 20-snåret så var det aldrig överdrivet trångt. Det spatiösa lokalen hjälper säkert till, samt det väloljade maskineriet kring arrangemanget. Den enda kantbocken i år var den ganska långa kön till polletterna i början av kvällen, och då kom jag ändå dit en halvtimma efter öppning. Men till slut kunde jag ändå gå loss på ölen, och vi börjar i den positiva ändan.

Beerbliotek Sabotage var en dubbel positiv överraskning. Dels var det ett tag sedan jag drack något riktigt bra från detta bryggeri, dels var det ett tag sedan jag drack svart-ipa. Denna ölstil verkar ha dött ut helt nästan, men så här års tycker jag en välgjord dito sitter som ett smäck. Och denna var ytterst välgjord med väl avvägda rostade toner och en klassisk humleprofil med tallbarr och citrus.

Amagager Psychedelic var en saison/grisette med behagligt låg alkoholhalt, men med mycket och väl sammanhållna smaker; peppriga fenoler, fruktighet, örtig humle. Kändes helt rätt när många andra pumpar upp alkoholen på sina saisoner och därtill spetsar dem med senaste örtagårdsskörden, Brett och fan och hans moster.

Tommie Sjef hade med sig ett gäng sursaisoner eller vad man nu ska kalla det för. Det bildades en rejäl klunga kring deras bord, och jag hann bara prova en av deras öl innan jag bedömde kön som allt för lång. Ty de gjorde verkligen bra grejer. Jag provade en utsökt variant torrhumlad med hallertauer blanc, och de som hade prövat deras övriga grejer var alltifrån allmänt positiva till lyriska.

I övrigt var det Stigbergets dubbel-ipa Api Lairepmi, Lyckes imperial stout Atoma och Dugges kristallklara ipa Fresh 3 som lyckades kravla sig över 4-strecket på min RateBeer-skala. Göteborgsbryggerierna hävdade sig väl alltså. Därutöver fanns det förstås ett gäng allmänt schyssta öl, några mediokra samt några riktigt dåliga.

På minussidan utmärkte Alefarm Brewing sig med surisen* Apricity som hade varit alldeles utmärkt om den inte hade varit fullproppad med THP. Som surölsbryggare har jag full förståelse för THP-plågan, men jag skulle aldrig få för mig att servera ett THP-öl i sådana här sammanhang. Alefarm hade även med sig en högst tveksam "New England APA" som utöver att se för djävlig ut hade väldigt gröna och gräsiga humletoner och väldigt lite tropisk frukt.

En generell trend var att brettölen hade en väldigt skarp och frän brettkaraktär som jag ibland brukar beskiva som klorofyllig och som förekommer tydligt i första Magnus-uttaget. Många verkar uppskatta denna ton, men jag är verkligen inte en av dem.

På minussidan får man kanske även räkna in sådant som inte fanns med. Utöver en överkryddad kvadruppel samt de sedvanliga saisonerna (varav en del även de överkryddade) såg jag inga belgoöl. Lageröl, bitter, weizen m.fl. lyste också med sin frånvaro. Jag inser att det inte är sådant som är inne just nu bland varken besökare eller bryggare, men för min del blev utbudet en smula enahanda.

Sammantaget var det ändå en i vanlig ordning mycket trevlig tillställning. Jag har kommit på mig själv att ta sådana här tillställningar lite mer lättsamt de senaste åren. Jag går runt i lugn och ro och provar öl i ett ganska måttfullt tempo. Jag jagar inte något specifikt öl utan plockar lite här och där, och ofta med en betoning på lite alkoholsvagare öl. Jag går hem hyfsat tidigt och vaknar glad och pigg morgonen därpå. Eller nästan åtminstone.


* Som man besynnerligt nog benämnde som en Biere de Garde, vilket man hade en långsökt förklaring till.

GBBF 2016

Jag har inte skrivit så mycket - om än något - om CAMRA här på bloggen, men nu tror jag det är dags som en liten ingress. Denna konsumentorganisation startades på 70-talet för att motverka nedgången för klassisk brittisk real ale och vidhängande pubkultur. Kampanjen måste anses vara en succé då real ale i dag lever i högsta välmåga. Som ofta med gräsrotsrörelser som växer sig starka har man blivit lite grand offer för sin egen framgång. En viss rigid och dogmatisk inställning till andra former av öl har vuxit sig stark genom åren, och man har till viss del hamnat i konflikt med den nya vågen av bryggerier, och i synnerhet BrewDog. Oavsett vem som har mest skuld i detta så kan man ändå inte komma ifrån allt gott som CAMRA har bidragit med. Och en del i detta är den årligen återkommande Great British Beer Festival som jag hade det stora nöjet att besöka förra veckan efter att senast ha besökt den 2011.

Senast höll festivalen till i ett betongschabrak vid Earl's Court, men efter att ha huserat volleybollturneringarna vid London-OS 2012 revs det, och festivalen återvände till Olympia i Kensington några kilometer bort vilket har fördelar såväl som nackdelar. Nackdelen var sämre kommunikationer, men själva lokalen var betydligt trevligare, ljusare och luftigare.

Vad gäller ölen så ligger fokus naturligt nog på just brittisk cask ale. Det fanns ett tiotal separata stånd, och vid varje stånd fanns bryggerier från ett antal distrikt sorterade i bokstavsordning. Varje bryggeri serverade ett eller i undantagsfall två öl åt gången, vilket indikerar vilken enorm mängd av småbryggerier det finns i denna del av världen. De större bryggerierna såsom Fuller's och Young's/Wells hade dock egna montrar. Nivån var generellt hög med få floppar men desto fler toppar.

Majoriteten av ölen var olika varianter av pale ale och bitter. Variationen var inte jättestor, men ibland stack något öl ut med moderna humlesorter, med Allendale Mosaic som den förnämsta representanten. Givetvis fanns en del porter och stout också, och festivalens vinnare blev Bingham’s Vanilla Stout, faktiskt en av de bästa i sitt slag som jag har provat.

Sedan fanns det en hel del mild, vilket jag tycker var intressant att botanisera bland. Min iakttagelse är att det mesta som serveras som mild lika gärna skulle kunna klassas som brown ale eller porter beroende på mängden rostad malt som kan variera en hel del. Min bild av mild är att den ska ha betydligt lägre beska men det tyckte jag sällan stämde. Hur som, ett par riktigt goda exempel provades under de två dagar vi besökte festivalen.

En annan iakttagelse jag gjorde var bristen på starkare varianter på säg 6 % och uppåt. Jag såg bara ett par stycken, och den enda som prövades var Fuller's Vintage Ale anno 2016. Denna överträffade mina förväntningar och var en av festivalens absoluta favoriter för egen del. Färsk Fuller's Vintage kan vara lite kantig, men denna var fantastiskt mjuk med intensiva maltiga och fruktiga toner. Om det beror på att årets version är bättre än någonsin, eller om det är så att denna öl blir så mycket bättre som real ale ska jag låta vara osagt.

Om man tröttnade på brittisk real ale fanns det gott om alternativ att variera sig med. I ett stånd serverades real ale från andra sidan Atlanten, och där provades en Sierra Nevada Pale Ale som var bättre än jag någonsin har haft den, och en tillika fantastisk AleSmith Nut Brown Ale. I ett annat stånd serverades tysk kvalitetslager, bland annat från Heller, Keesman och Andechser. Det fanns även stånd med belgisk och italiensk öl som vi valde att hoppa över. Sista anhalten blev ciderståndet där engelsk hantverkscider serverades, med ganska varierande kvalitet.

Utöver festivalen så blev det lite andra nedslag på diverse ölhak, något som inte är en bristvara i London direkt. Som avslutning på en sväng till Camden Market blev det ett besök på BrewDog Bar för lunch. Det var ett ganska oinspirerat ställe med lite väl (medvetet) ruffig inredning och ganska oengagerad personal. Ölsortimentet var heller inget att hänga i julgranen om man inte är hängiven BrewDog-anhängare. Jag passade på att prova Dead Pony Club som live beer, Brew Dogs svar på cask ale. Den var ingen höjdare direkt, lika trist och oengagerat som själva stället. Maten var dock god ska påpekas.

Betydligt trevligare hade vi på Bermondsey beer mile; ett antal nya småbryggerier som tillsammans med diverse andra hantverksverksamheter ligger i små valv under järnvägen längs en sträcka i stadsdelen Bermondsey. Att strosa längs alla bryggerier, surdegsbrödsknådare, korvstånkare, bilmekaniker och allsköns annat är en upplevelse som rekommenderas. Tyvärr har det bästa bryggeriet - Kernel - ingen servering längre, men ölen håller ändå en hyfsad nivå utan att nå de större höjderna.

Utöver mässan uppskattades mest besök på mina favoritpubar i staden: Southampton Arms, Euston Tap och Market Porter, samt White Horse på Parsons Green. Samtliga dessa har en utmärkt blandning av cask ale, utländska öl samt moderna engelska öl. På White Horse lyckades vi prova festivalens vinnaröl och slapp därmed den enorma kö som detta öl skapade på festivalen.

Apropå vinnaröl så har det omtalade Timothy Taylor Landlord fått flera GBBF-vinster under åren, och ett delmål med resan var att få pröva detta öl på cask*. Det visade sig inte vara helt enkelt då Timothy Taylor-ölen snabbt tog slut. Vi lyckades till slut lokalisera några fat tack vare The Perfect Pint. Och på dagen för vår hemfärd hängde vi på låset till puben The Cockpit i närheten av S:t Pauls Cathedral för att äntligen få ett smakprov. Den serverades tyvärr en aning för varm, men det var trots det ett fantastiskt god öl med intensiv fruktighet och en snygg humleton, allt uppbackat av en fin brödig maltighet. Vid normal real ale-temperatur på 13-15 C hade den nog varit resans bästa öl, nu fick den samsas där med ett gäng andra fantastiska öl.

Nästa återbesök får nog dröja betydligt kortare tid än fem år.

* På flaska går den att beställa i åttapack från Systembolaget

En öl- och whiskymässa 2016

Efter ett års uppehåll för att besöka ZBF var det åter dags för en av Göteborgs numera två välarrangerade ölmässor. Suget var stort i år, och jag fick endast tag på biljetter till fredagen, vilket jag vid närmare eftertanke känner räckte gott och väl för mig.

Även om det i förväg utlovade elektroniska kortsystemet ej fungerade och fick ersättas med de sedvanliga kupongerna, så flöt det organisatoriskt på väldigt smidigt. Det var gott om sköljstationer, det var aldrig trångt och aldrig några större köer. Enligt rykten var maten sisådär, men detta drabbade inte mig då jag hade sett till att äta på vägen dit. En försämring i marginalen tyckte jag var att det som mig synes var lägre andel bryggare som stod vid montrarna än tidigare år.

Dryckesmässigt var det mycket hög kvalitet rakt över, vilket kan ha stärkts av att jag endast valde utställare som jag ansåg mig ha goda skäl att lita på. Ett genomgående tema var att humletrenden är starkare än någonsin. De flesta bryggerier hade humlestinna öl med modern nya världen-humle i fokus. Detta kompletterades med något mörkt, någon lacto-suris, saison eller i några fall en pilsner. Det var lite enahanda, men samtidigt är det väl så marknaden ser ut just nu.

Ett par nya bryggerier passade jag på att stifta bekantskap med. BarlindBeer från Björkö i Göteborgs norra skärgård gjorde en riktigt bra Archipelago Pale Ale Citra. Från Linköping hade Centralbryggeriet åkt ner med ett ett gäng öl, och de två jag provade var klart godkända. Jag var lite nyfiken på Trädskogens bryggeri, men det var annat som pockade på uppmärksamheten när jag passerade dem och sedan glömdes det bort.

Göteborgsbryggerierna dominerade stort såväl till numerären som kvalitetsmässigt. Ett bryggeri som snabbt har etablerat sig som en spindel i navet är West Coast Bryggeri. Här bryggs flera av de lokala fantombryggeriernas öl, till exempel All In och Bearded Rabbit (de sistnämndas vetebock Hefinator har blivit rätt omtalad, men personligen var min favorit den klockrena kölschen Kühl). Man brygger förstås för eget bruk också, och bland annat deras amarillo-ipa som var klockren. Det mesta var bra, förutom en ganska dassig pilsner.

Ett annat bryggeri i ropet är Stigbergets. Det började med att de bryggde det officiella ölet till GBG Beer Week 2016, som snabbt hajpades som en högklassig "östkust-ipa" med intensiv fruktig humle och den obligatoriska grumligheten. Jag kan förstå hajpen, för de två gånger under veckan jag provat den var humlearomen verkligen som en tropisk fruktsallad. Men jag tyckte den hade behövt stagas upp med lite mer beska och kanske också lite mer bett i humlearomen. Och vid andra provet var den lite väl grumlig för min del. Men gott var det onekligen. Riktigt lika gott tyckte jag kanske inte att mässans vinnaröl, Stigbergets Promenadporter var. En helt ordinär porter med lite för mycket ton av rökta charkuterier för min egen del. Tack vare dessa två öl så var det lite extra trångt runt Stigbergets monter, så jag sökte mig annorstädes.

Exempelvis till Dugges där jag tidigare år har stått på andra sidan montern. Herr Dugge i egen hög person serverade mig en öl bryggd helt på jäst av släktet Kluyveromyces som man erhållit från någon spansk vingård. Överraskande nog hade denna jäst givit ett ganska neutralt öl, som man hade spetsat med lite lingon. Ganska fräscht var det utan större åthävor. Jag vinglade vidare bland diverse svenska bryggerier och kom så småningom tillbaks till mässans epicentrum kring West Coast Bryggeri, Brewski, All In m.f.l. men fastnade hos Tempel Brygghus. Där fick jag prova kvällens knasigaste öl - en lacto-suris med kaffe, blandat med ett kornvin - och hade en förvirrad diskussion med bryggaren om surmäskning. Ölet var överraskande gott och slank ner utan mankemang.

Kvällen avslutade jag med ofiltrerad och opastöriserad Pilsner Urquell, vilket otvetydigt var mässans godaste öl. Dessutom serverades det i ett äkta Urquell-glas modell mindre mot att man la upp någon bild på sociala medier av det hela. Vid det här laget var jag något ostadig på handen och det blev sådär med den saken, men ett glas fick jag likväl. Jag hoppas att detta blogginlägg innebär att jag har gjort rätt för mig. Mina sista kuponger satsades på påfyllning av detta gyllne elixir, varpå jag glad och nöjd vinglade hemåt i den kalla aprilkvällen, efter knappt tre timmar inne på mässan.

På hemvägen diskuterade jag och mitt sällskap hur bra det hade varit egentligen. Vi kom fram till att det hade varit mycket bra, med många toppar och ytterst få öl som behövde vaskas. Men ändå saknades något, men vi kan inte komma på vad. Kanske har man bara blivit bortskämd genom åren. Men en känsla jag har är att bryggerierna inte satsar lika mycket på mässan, möjligen på grund av ökande konkurrens från en massa andra ölmässor under hela våren. Nåväl, nästa år flyttas mässan en månad tidigare, och därmed torde risken för krock med ZBF vara eliminerad. Ni lär se mig där då.

All In Beer Fest 2015

Glitter & glamour hos Dügges.

Efter en avstickare till en ganska trist konferenslokal på Lindholmen under fjolåret, så var man i år tillbaka till Eriksbergshallen, scenen för den första festen 2013. Vilket blev ett klart lyft då dessa lokaler är perfekta för evenemanget; luftigt med rejält högt i tak, gott om plats, en elegant retro-industrikänsla med lite bevarade detaljer och en fantastisk utsikt över älven. Även om det var rejält med folk på lördagen så blev det aldrig outhärdligt trångt eller varmt. Att det har blivit en omtalad och populär festival som inte bara drar göteborgare exemplifierades av den kanadensare jag hamnade i samspråk med som hade rest ända från Calgary enkom för detta event.

Arrangemanget i stort var väl organiserat där varje detalj fungerade väl, från biljett- och pollettsystem, till de många och smidiga sköljstationerna och foodtrucks på utsidan som fixade maten. Ska man nämna något med med förbättringspotential så hade jag gärna sett några fler mingelbord på den ganska stora fria ytan mellan tapparna och sittplatserna. Eftersom jag fortfarande använder sådana ålderdomliga idéer som att skriva ner mina RateBeer-betyg på små lappar så behöver jag något slags bord för att göra detta. Detta lappskrivande väckte för övrigt en viss nyfikenhet. Jag fick vid flera tillfällen förklara vad jag höll på med, och i ett fall möttes förklaringen med stor oförståelse och kommentaren "men det är ju bara att fotografera handtaget". Det var väl en representant för UnTappd-generationen kantänka.

Apropå UnTappd så var ett trevligt inslag det pånyttfödda Ölfrämjandet som stod och missionerade i den stora fria ytan utanför själva mässhallen. Bland annat hade man en skärm med en kontinuerligt uppdaterad lista på de populäraste ölen enligt just UnTappd. Den slutliga listan kan beskådas här, och jag missade/skippade rätt många av de där ölen. Det beror dels på att jag missade/skippade lördag förmiddags-passet, men också på att min smak inte alltid sammanfaller med majoritetölnördens.

Dessutom fanns det så mycket annat gott att prova då ölen genomgående höll jämn och hög kvalitet. Dock var utbudet en smula enahanda på sätt och vis. Visst fanns där mycket udda och kreativa öl med diverse galna upptåg och ovanliga koncept; glassöl, bloody mary-öl och sur-sake bara för att nämna några. Men den stora massan bestod dock av olika slags ipor (många alkoholsvagare, tack för det televerket), berliner weisse-varianter, brettade saisoner, samt givetvis en drös imperial stout.

Det ligger kanske i sakens natur att bryggarna till en sådan här festival satsar på udda och experimentella brygder alternativt sådant som är trendigt. Men jag hade uppskattat att få bryta av med en riktigt välgjord lageröl, hefeweizen, bitter eller icke-sur och icke-brettad belgare. Jag hittade endast några enstaka exempel som To Øl Über Pils. Om jag fick drömma lite hade det varit fräckt med bryggerier som Schneider eller Gänstaller som kombinerar tradition och hög kvalitet med en vilja att prova nytt. Men man kan inte få allt här i världen antar jag.

Av det som fanns så var det som sagt mycket som var bra, och några har fastnat extra i minnet. Det är ingen ny bekantskap, men efter att ha provat en massa nya berliner weisse (varav en faktiskt helt ren för ovanlighetens skull) så satt det fint att gå och ta en Brewski Tropic Sneeze som jag tycker tar den här öltypen till sitt maximum.

Något som verkar mycket lovande var ölen från All In Brewing och deras nya samarbetspartner West Coast Bryggeri. Man hade inte hunnit brygga så mycket än, men framförallt var lågalkohols-ipan Soma mycket bra. Bryggeriets helt egna ipa var också den gedigen, och visar att man har betydligt större känsla för ölbryggning än för språk. Det är alltid kul med nya bryggerier som visar att det går att brygga bra öl direkt.

Brekeriet Solo var en elegant och fruktig suröl som jag skulle vilja räkna till en av deras bästa. Även Dugges hade en superb ren suröl med det flotta namnet Le Premier Tonneau Bleu. Bakom detta namn låg det faktum att den hade jäst i en blå plasttunna.

Bland alla muskulösa stout var det endast Pure Decadence Imperial Stout från Barcelona-bryggeriet Edge Brewing som föll mig helt i smaken. Men det var å andra sidan en strålande version helt utan en massa kladdig ekfatsvanilj men med intensiv rostad choklad och lite kaffe, lite kola och knäck, samt en halvtorr avslutning.

Det finns förstås mycket mer att berätta. Exempelvis om Mikellers och Boons hajpade geuze-släpp som jag själv skippade, eller skäggtrimningsstationen med ölbaserade hårvårdsprodukter som jag också skippade (men inte Brewski-Marcus som fick sitt skägg stajlat till nya nivåer). Men jag skippar även det och inväntar nästa års fest i stället. I Eriksbergshallen givetvis.

Zythos Beer Festival 2015

Så här kan mässan upplevas efter några tiotals smakprover.
Bild: Ingemar Jansson.

Genom åren har jag sprungit på en hel del ölfestivaler, och en av mina favoriter är Zythos Beer Festival (ZBF) som arrangeras av den belgiska ölkonsumentorganisationen Zythos. Efter att ha besökt mässan såväl 2008 som 2010 så har jag fått skippa den flera år i rad av olika skäl. Men i år var jag så sugen att jag till och med valde bort En öl- och whiskeymässa i Göteborg. Tillsammans med Ingemar Jansson - huvudpersonen bakom Sad Robot Brewing - blev det en liten minisemester i Belgien med bas i Bryssel den gångna helgen.

Mycket har förändrats sedan jag senast besökte ZBF. Man har flyttat tidpunkten från början av mars till slutet av april, något jag välkomnar efter att ha gått runt och huttrat 2010 med en lätt förkylning. Nu var det i stället kortärmat åtminstone på fredagen vi kom ner och softade på Cantillon och diverse krogar i Bryssel. Man har även bytt plats från den lilla oansenliga byn Sint-Niklaas till det betydligt större Leuven. Detta var inte nödvändigtvis till det bättre då man i det förra fallet kunde gå direkt från stationen några hundra meter till utställningslokalen, medan man nu fick åka med en skakig och mestadels fullpackad skyttelbuss till mässlokalen som låg i stadens utkanter.

Men jag misstänker att det inte är lätt att hitta en lämplig lokal. Det allra mest tydliga var nämligen hur mycket större festivalen hade blivit under dessa fem år av frånvaro. Ändå känns den fortfarande hyfsat intim trots att den numera huserar ett 80-tal bryggare. Det fanns gott om bord att sitta ner vid, och det var egentligen bara under den stora rushen sen lördagseftermiddag som nyankomna hade svårt att hitta en sittplats. Det enda negativa jag skulle kunde säga om det organisatoriska är bristen på dricksvatten och sköljstationer. Dock hade varje utsällare en egen glasdiskanläggning så den biten fungerade smidigt ändå.

Vad gäller själva ölen känns det som att variationen och även kvaliteten har ökat sedan 2010. Det fanns gott om såväl välhumlade som mörka saker, även om vissa belgiska bryggare har en del att lära om hur man gör ipor och stout. Exempelvis att det behövs åtminstone ett par procent rostade maltsorter för att göra en stout. Ett annat tydligt inslag var lågalkoholiska öl, vilket för Belgien innebär 5 % och nedåt. Här tycker jag de flesta ölen var något för tunna och väl utjästa, och man har onekligen en del att lära av engelsmännen. Men ett par riktigt lyckade exempel fanns också.

Något som var glädjande var att fler lambikproducenter var där än senast, nu var det väl bara Cantillon och Drie Fonteinen som saknades av de viktiga spelarna. Tilquin hade med sig en ny geuze som vad jag förstår var lite åt 3F Doesjel-hållet. Jag fick även prova Girardin Kriekenlambik som man normalt annars bara kan dricka på eller i närheten av bryggeriet.

Det var ett stort antal för mig nya bryggerier, och de flesta höll hög klass. Ska man säga något generellt om de nya belgiska bryggerierna så är det att de gör rena, snygga och välgjorda öl - några stolpskott undantagna - med relativt diskreta belgiska jäsbismaker. Samtidigt är man inte rädd för att använda förhållandevis mer humle än klassiska belgiska bryggerier, samt laborera med nya ölstilar. Det mest udda var ett nytt belgiskt bryggeri som hade gjort en zwickel.

På det hela taget var det ett mycket trevligt återbesök, men jag kan tänka mig att jag inte heller fortsättningsvis kommer hänga på ZBF varje år. Det finns nu så många bra mässor, och jag kan känna att det blir för jobbigt att besöka för många. Nästa år kommer jag nog prioritera Göteborgsmässan igen, och även om de inte skulle krocka igen så blir två sådana mässor på kort tid lite för mycket av det goda.

Fabrikörn går all in

På förra årets All In Beer Fest stod jag och demonstrerade grumlig mäskning under lördagen. Den resulterande vörten hälldes ner i en jäshink tillsammans med lite Safbrew F2 samt bottensatsen ur fyra Drie Fonteinen-flaskor som några hjälpsamma besökare och utställare ställde upp på att tömma. Därefter har jäshinken stått hos Beerbliotek utan min direkta inblandning.

Vi har haft lite diskussioner om att tillsätta frukt, och i ett senare skede även att torrhumla, men detta blev aldrig av utan i stället serverades den som den var under namnet All In Brewing Pseudo Jonge Lambik. Precis som Fabrikörn själv är den alltså pseudo-ung. Den fick ett väldigt spritt mottagande, men i genomsnitt ganska positivt. Själv tyckte jag att den var helt okej, men den hade lite vetedegsbismaker samt någon plastig bismak från själva jäshinken.

En irriterande sak var att flera Untappd-användare checkade in den under mitt hembryggeri, trots det uppenbart orimliga i detta och att den serverades i All In Brewings monter. En bidragande orsak kan ha varit att den som initialt lade in den missade att få med "Fabrikör Ekstedt" i namnet; när en version med korrekt namn lades in upphörde de felaktiga incheckningarna. Men det är ändå väldigt slarvigt, och trots att jag har påpekat felet i kommentarer så är det långt i från alla som har korrigerat misstaget.

Tyvärr är detta inte helt ovanligt för Untappd. Det hembryggda originalet Drakens IPA har fått en rejäl hög incheckningar för Åbros version, även efter det att man tydligt lade in en disclaimer i namnet. Helsingborg Hembryggargille bryggde en belgisk brunöl med Chimay-jäst. Eftersom de tog med "Chimay" i namnet - inom parentes ändå - fick de en massa incheckningar av Chimay Röd på köpet. Det finns säkert hur mycket sådana här grova felaktigheter som helst, men mest absurt är nog ändå de hundratals incheckningarna av det icke-existerande De Molen-ölet Eet & Bierlokaal.

Nog om det och tillbaks till ölfesten. Extra kul var att flera av mina hembryggarkollegor som har börjat brygga kommersiellt levererade. Sad Robot höll en jämn och hög nivå med hallonberlinern Tank Girl som höjdpunkt. Jag uppskattade även att flera av ölen höll en låg alkoholnivå, en trend som sakta växer sig allt starkare. Sahtipaja var lite mer upp och ner med ett par rejäla ättiksyrabomber, men också med ett av festivalens bästa öl i form av fatlagrad Rött men inte sött. Detta var ytterligare en hallonberliner, denna gång alltså fatlagrad vilket näppeligen låter som en given succé, men här gifte sig hallonen och syrligheten fint med vaniljtonerna från fatet.

Det nystartade Brewski fortsatte sin framfart från En öl- och whiskymässa - den gången under arbetsnamnet High Nose - med ett antal härligt rena, välhumlade öl. Ipan Herr Hemlig var tillbaka, men allra bäst var nog deras mangomarinerade dubbel-ipa Mangofeber, som var en veritabel explosion av tropiska frukter.

Omnipollo var på plats med bland annat sin hajpade Yellow Belly som jag personligen inte föll för särskilt. Den var lite för överlastad och kvalmig och saknade elegansen hos exempelvis Biscotti Break. Då uppskattade jag betydligt mer deras eleganta Zodiak IPA.

Apropå hajp, så var den största sådana i förväg Jonathan Wakefield, en Miami-baserad hembryggare som var ledande i utvecklandet av den nya vågen av berliner weisse med tillsatt frukt. Han har nyligen startat upp ett kommersiellt bryggeri i sitt eget namn. På grund av uppstartsproblem kunde han inte komma, men hade skickat ett par öl bryggda på hans pilotbryggeri.

Själv fick jag endast tillfälle att prova Miami Madness, en berliner weisse med enorma mängder tropisk frukt. Den var väldigt god, lite som flytande passionsfruktssorbet, men det var ändå något som saknades för att kvala in bland mässans toppöl. Jag föredrar personligen en ipa med tropiska frukt-aromer från humlen och eventuellt tillsatt frukt, såsom exempelvis Brewskis Mangofeber.

Brekeriet var på plats med flera nya öl. De verkar ha gått över nästan helt och hållet till suröl vilket jag tycker de gör helt rätt i. Deras Saison Sauvage var en av festivalens absoluta toppöl. De hade även några gamla godingar med sig, exempelvis Cassis.

Jag har säker missat något viktigt, men detta var mina starkaste minnesintryck från festivalen, som även detta år var mycket välordnad med massvis av god öl, och knappast någon direkt dålig. Som Portersteken-Johan påpekade så var förra årets lokal betydligt mysigare och trevligare, och vi hoppas att nästa års festival kan återkomma dit. Det ser vi redan fram emot.

Fabrikörn på mässa

Bild: En öl- & whiskymässa.

Utöver mitt huvudyrke som matematiker och mina extraknäck som hembryggare och språkpolis, jobbar jag även en del i Dugges eventverksamhet. Det handlar främst att hjälpa till med att bryggerikvällar för större grupper, men för andra året i rad fick jag även hoppa in och hälla upp öl vid En öl- och whiskymässa i Göteborg. Det är ganska slitsamt att gör detta i fem-sex timmar, och i synnerhet under mest intensiva timmarna kl. 16-20, men de positiva sidorna överväger med råge.

Till att börja med så är det kul i sig att få träffa och prata med alla människor som kommer fram till montern och vill prova öl. Som utställare får man också en liten inblick i jobbet i kulisserna. En trevlig funktion denna gång var att vi hade tillgång till en liten "lounge" där man kunde ta igen sig några minuter i lugn och ro och prata med andra utställare.

En annan fördel är att man får fritt inträde till mässan och kan gå runt och prova öl när man har jobbat klart, i mitt fall främst under lördagskvällen. Ofta blir man bjuden på ett litet mindre prov än de stipulerade 10 cl-proven, vilket passar mig alldeles utmärkt. I år behövde jag nog bara betala vid två tillfällen, varför jag när kvällen var över bara hade gjort slut på hälften av det 200-häfte jag köpte.

Brekeriet är alltid trevligt att besöka, och en tidig favorit var deras Blondette, en fantastisk suris som kändes lite som en blandning av Fantôme Saison och någon schysst geuze. Den hade sköna tropiska frukter och en påtaglig men ända måttlig syra. Den var länge mässans abslouta höjdpunkt, men skulle få konkurrens, något som jag tänker återkomma till. I CAP:s monter gjorde man en blandning på plats mellan den och CAP's Exciter, ett försök som slog ut väl, även om den sistnämnda tyvärr försvann en aning förhållandevis.

Bredvid Brekeriet huserade den nyrivstartade importören Constant Companion med en massa intressanta öl. Exempelvis fick jag den stora förmånen att prova hela OWA lambic-serien. Lämpligt nog tyckte jag att Ume med japanska plommon var bäst, så det får bli till att köpa ett par flaskor när den kommer till bolaget i början av maj. De två andra med japanska körsbärsblomblad respektive någon japansk citrusfrukt var mer intressanta än goda. Väldigt god var dock den italienska plommonsurisen LoverBeer BeerBrugna, med fantastiska plommonaromer. Plommon är grejen helt enkelt.

Vidare fick jag mig en pratstund med en mycket trevlig bryggare från det nystartade Nya Carnegiebryggeriet som berättade lite om bryggeriet. Jag fick även prova ett par öl, varav höjdpunkten var deras kellerbier som var mycket välgjord. Jag tog även ett snack med en av bryggarna hos det nya Göteborgsbryggeriet Rådanäs och fick prova deras utmärkta lageröl som var ännu bättre på fat. Dessutom fick jag ett stalltips till det som skulle visa sig vara mässans stora överraskning.

Det handlar om ett nytt fantombryggeri från Höganäs med det lite fåniga namnet Highnose Brew. Deras öl som bryggs på Höganäs Bryggeri var dock helt lysande. Först ut var deras Herr Hemlig IPA som var oerhört ren med massor av tropiska frukter och lite kåda. Deras dubbel-ipa var nästan lika bra, men kändes en smula tung i jämförelse. Bryggarna verkade dela min skepticism mot karamellmalt i ipor, vilket naturligtvis är ett stort plus.

Jag kan inte rikigt bestämma mig vilket öl som var min favorit; Herr Hemlig eller Blondette. Det får väl bli oavgjort samt ett lite motvilligt konstatérande att det var skåningarna som dominerade årets mässa. Även Malmö Brygghus levererade som vanligt, även om man inte hade med så jättemycket nytt. Det sistnämnda var tyvärr något som var genomgående för hela mässan, och i synnerhet de etablerade bryggerierna var dåliga på detta (med undantag av Dugges skulle jag vilja påstå). Men generellt sätt var det ändå en bra mässa med flera intressanta nykomlingar och bra öl.

Man hade verkligen lärt sig mycket från förra året, för nu var det gott om plats mellan montrarna, köerna blev inte särskilt långa ens under de mest intensiva timmarna och det varsnyggare montrar och lokal i största allmänhet. Förhoppningsvis kan mässan utvecklas ännu mer och uppnå riktigt hög status.