I helgen var det dags för den femte upplagan av All In Beer Fest. Min vana trogen från de senaste åren nöjde jag mig med fredagspasset, och satte mig direkt efter jobbet på buss 16 som tog mig ut till festivalen. Jag anlände till Eriksbergshallen strax innan klockan 18 och kunde traska rätt in utan att fastna i köer. Jag passade på att äta något direkt och kunde samtidigt se på när köerna till polletterna krympte. En annan kö som tydligen också krympte eller snarare upplöstes under samma period var den till Omnipollos glassöl. Allt som var kvar var en skylt med texten "Slut" vilket för egen del var sak samma.
Inför festivalen hade det varit ett visst surr om att det inte var lika många heta bryggerier som tidigare år, i synnerhet när några bryggerier och öl från USA uteblev, bland annat på grund av fraktproblem. Man kan inte heller undgå tanken att konkurrensen med Brewskival gör det svårare att locka hit utländska bryggerier. Även om jag personligen inte är särskilt intresserad av hajpade bryggerier och öl, hade det ändå varit kul med lite fler nya bekantskaper.
Annars var det ett väloljat arrangemang som tidigare. Det var gott om plats, och nog hade man kunnat slängt dit några ståbord till på de stora golvytorna. Jag hörde i efterhand lite klagomål på långa köer till det enda matstället, men det var inget jag drabbades av själv. Varför man hade hoppat över mattruckarna i år vet jag inte, det har kännts som ett trevligt inslag.
Vad ölen beträffar så var det jämn kvalitet utan några tydliga bottennapp, men tyvärr också med få riktiga toppar bland de öl jag provade. Allmänt var utbudet en smula enahanda med ipor, surisar, saisoner och imperial stout i olika variationer. Jag hade gärna sett någonting likt Nynäshamns lagermonter på Brewskival för att bryta av.
Men några av de bästa ölen bjöd faktiskt på just detta avbrott. Good guys go to helles var en riktigt bra ljus tysk lager. Bryggeributiken hade gjort en riktigt bra witbier som inte alls smakade witbier utan bara en schysst ljus belgare i största allmänhet. Dessutom fanns det en riktigt bra klassisk icke-grumlig ipa från New York-bryggeriet LIC.
Bland grumlighumliga öl var föga överraskande Stigberget överlägset bäst med sin Sublimo. Bland alla fruktsurisar utmärkte sig Psychopipes Ombrophobia som förenade tropisk frukt med jordiga, färska hallon på ett mycket förtjänstfullt sätt. Det var ett öl man hade velat ha obegränsad tillgång till under varma sommardagar.
Vid niosnåret började jag känna att jag var nöjd med promillehalten och begav mig hemåt. När vi hade kommit till Frihamnen släppte plötsligt busschauffören av samtliga passagerare på grund av att bussen krånglade och behövde köras raka vägen till garaget. Där fick vi sedan stå mitt ute i ingemansland och vänta en kvart på nästa buss. Jag skulle nog stannat på festivalen en timma till. Men det kommer förhoppningsvis en chans till nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar