onsdag 29 november 2017

Är hembryggd öl bättre än kommersiell?




Det finns ett narrativ inom hembryggningssfären där hembryggt framställs som någonting fint och äkta i kontrast till det som bryggs i kommersiella bryggerier. Framförallt är hembryggt godare. Efter att de senaste tio åren ha provat runt 7000 olika kommersiella öl samt säkert tusentalet hembryggda dito kan jag absolut inte skriva under på detta.

Som alltid när det gäller tycke och smak så får man acceptera att det inte finns något rätt eller fel. En del gillar homebrewish, men själv gör jag det inte. Kanske är det en vanesak. Jag minns när jag provade hembryggt för första gången 2007 och hur gott jag tyckte det var. Det smakade helt enkelt mer av allt än vad jag var van vid, och snart därefter började jag brygga själv. Jag är inte säker på att jag hade tyckt likadant idag. För några år sedan bryggde jag något slags ESB-aktigt med Fuller's-jästen till en större julfest. Tyvärr blev det rätt mycket acetaldehyd, förmodligen på grund av jästens extrema flockulering. Många av gästerna var dock överväldigade över smakrikedomen, ungefär som jag själv blev för tio år sedan.

Just acetaldehyd stöter jag relativt ofta på bland hembryggda öl. Om man går runt på någon hembryggningstävling (som här eller här) har ofta en betydande andel av dessa toner av just acetaldehyd. I vissa fall kan även fler defekter skönjas. Sedan finns förstås ett antal bra öl också.

Om man tittar på hembryggare som är de skickligaste inom något område så är det ändå tydligt att de inte når upp till de bästa kommersiella bryggerierna inom samma område. Jag känner exempelvis till ett par hembryggare som är imponerande bra på att göra öl i brittisk stil, inklusive på cask. Deras alster är normalt sett i paritet med en välgjord kommersiell variant, men når inte riktigt hela vägen fram till de bästa. Samma sak kan sägas om belgiska öl, tysk lager eller amerikanska ipor. Om man jämför Belgoträffen och Zythos-festivalen så har den sistnämnda helt enkelt bättre öl, såväl på bredden som på höjden.

Något som är viktigt att nämna i sammanhanget är Ikea-effekten som märks väldigt tydligt på hemmabryggare. Denna kan manifestera sig som allt från normal till rejält uppblåst självöverskattning och olidligt skryt. Exempelvis har jag sett hembryggare som hävdar att deras Hoegaarden-klon är mycket bättre än originalet, något jag inte för ett ögonblick tror på*. Själv tror jag mig ha en mer typiskt svensk lagom dos självöverskattning, trots allt ligger jag ju i underläge i min inofficiella tävlingsserie mot omvärlden.

Allt det ovanstående till trots, så finns det ingen anledning att misströsta. Det är ju ändå en hobby det handlar om. Även om man har sämre förutsättningar rent kvalitetsmässigt så ger upplägget en helt annan frihet då vi inte behöver bekymra oss om kostnader och nyckfulla kunder. Man kan därför designa sina recept helt efter eget behag utan tanke på vad andra tycker. Och med lite noggrannhet kan man uppnå fullt acceptabel kvalitet. Något som faktiskt talar för hembryggaren är färskheten, att man har möjlighet att dricka ölen i sin ungdoms kraft. Tyvärr slösas denna fördel ofta bort på grund av hembryggningsdogmen att all hembryggd öl vinner på att lagras flera månader och töntiga klyschor om att "den bästa flaskan är den sist uppdruckna".

* Jag misstänker att den helt enkelt hade mer kryddor, ett vanligt fenomen/problem för hembryggd witbier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar