Brygd #212: Vintervärmare

 

For all my fans out there.

Det blir nionde gången gillt för en vintervärmare. Denna gång beslutade jag mig för att skippa muscovadosockret och förlita mig helt på karamellmalter i stället. I övrigt är det mesta sig likt med bramling cross som aromhumle.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,060
• FG 1,015
• ABV 6,2 %
• IBU 30
• SRM 22

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 75)
• 300 g karamellmalt (SRM 120)
• 2/3 tsk mjölksyra
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet
• 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet.

Jäsning:

Med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Humlehuvud)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 20 C i 6 dagar

Bedömning (2023-12-18):

Upphällningen börjar bra. En klar koppafärgad vätska med snyggt ljusbeige skum. När ölet når munnen är det brödig och nötig maltighet, med en lätt karamellighet. Det finns en viss diffus humlighet. Men var är den björnbäriga tonen av bramling-humlen? Och jag hade hoppats på mer karamellighet.

Munkänslan är medelfyllig med måttlig beska. Avslutningen är torr med medelstor beska. Gott på det hela taget, men jag hade hoppas på mer intensiv maltighet, lite restsötma samt mer björnbär från humlen.

Brygd #210: NZ-starköl

 

En ganska stark nyzeeländsk öl.

Detta är nog det öl jag har bryggt flest gånger. Kanske för att den första versionen är det godaste öl jag någonsin har bryggt. Senare upplagor har inte varit lika fantastiska, som exempelvis senaste versionen. Jag är dock inte så säker på att alla dessa versioner har varit sämre än originalet. Att jag har blivit mer kräsen väger säkert också in. Men nu när riwaka är tillbaka är det dags för ett nytt försök. Precis som för blekölet så står NZ-humle för en blandning i lika delar av pacific gem och riwake.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,018
• ABV 8,7 %
• SRM 25
• IBU 70

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM 60)
• 500 g havregryn
• 300 g chokladmalt
• 1/2 krm kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 50 g NZ-humle i 60 minuter.
• 100 g NZ-humle i 20 minuter.
• 100 g NZ-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med US-05 (jästkakan från NZ-blekölet)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

NZ-starköl vs. Hibernation Ale:

Om man följer länkarna till tidigare versioner kanske man kan finna att denna öl ursprungligen inspirerades av Great Divide Hibernation Ale (GDHA). Det är också ursprunget till namnet; GDHA klassas ofta som en English/American Strong Ale. GDHA är en av mina största favoriter bland amerikanska öl, så min besvikelse var stor när jag trodde att den inte dök upp till förra årets vintersläpp. Men av en slump upptäckte jag en burk hos Ölstudion i Göteborg lagom till bryggningen av detta öl. Och då är det klart att jag kör en vs.-match.

Vid upphällning har Fabrikörns NZ-starköl (NZSÖ) en något mörkare ton än GDHA; kastanjebrun mot kopparfärgad och med ett mörkare och krämigare skum. NZSÖ vinner utseendematchen.

Arommässigt har GDHA en tydligt mer nötig maltarom jämfört med med karamellig dito hos NZSÖ med en lätt rostad ton. Den sistnämnda har en mer bärig humleton, medan GDHA har klassis citrus- och tallbarshumle. Jag föredrar nog humlearomen från som NZSÖ som gifter sig mycket bättre med maltaromen, men den sistnämnda är i sig just det fantastiska hos GDHA som fäller avgörandet till dess fördel.

Sammantaget är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 45.

Brygd #204: Storfot

 

Storlek 48?

Jag fortsätter med att klona Sierra Nevada-öl. Denna gång på samma tema som respiration i jäshink, goda laktos-ipor och att koldioxiden bildar ett lock över ölet; mytologiska fenomen. Bigfoot är ett öl som jag första gången tyckte var nästan odrickbart besk. Men man kan vänja sig vid hög beska, och numera tycker jag beskan är en del av vad som gör detta öl så fantastiskt.

Till skillnad från SNPA finns det inget regelrätt klonrecept från hemsidan, men från den information som ändå fanns där knåpade jag ihop nedanstående recept. Med C-humle avses nedan en blandning av cascade, centennial och chinook i proportionerna 7:10:10.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,020
• ABV 10,0 %
• SRM 13
• IBU ~80-100

Mäskning:

• 7 kg pale ale-malt
• 700 g CaraMünchnermalt II
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 40 g magnum i 90 minuter
• 90 g C-humle i 20 minuter
• 90 g C-humle vid kokslutet
• 400 g ljust maltextrakt i 20 minuter
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 90 minuter.

Jäsning:

Jäskakan från blekölet

• 4 dagar vid 18 C
• 4 dagar vid 21 C
• 2 dagar vid 5 C

Övrigt:

• Torrhumling med 90 g C-humle.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Storfot vs. Bigfoot:

Jag hade förhoppningar om att originalet skulle dyka upp någon gång innan sommaren. Och jag blev inte besviken, ity denna måndagen stod flaskorna äntligen i Systembolagshyllan.

Vid upphällning är det tydligt att Bigfoot har en mörkare kopparröd nyans. Även skummet är tydligt mörkare. Kanske fick jag lite för ljus karamellmalt, men jag var redan vid receptskrivandet lite skeptisk till att jag hade tillräckligt med färg. Nåväl.

Aromerna har vissa likheter; tallbarr, citrus och murriga, karamelliga toner. Bigfoot har dock lite mer toner av bränt socker, vilket förstås är i linje med skillnaden i utseende. Storfot har kanske en aningen mer tydlig alkoholton, men absolut inte störande.

Beskan är ganska lik i båda ölen, även om Bigfoots dito nog hänger kvar lite längre. Två goda öl var det definitivt. Men här har färskheten inte samma betydelse jämfört med blekölet, och då är det svårt att slå originalet. Bigfoot är tveklöst snäppet godare, men jag är ändå nöjd att ha kommit så nära.

Så nuvarande ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 41 - 44.

Brygd #202: Vintervärmare

 

Varmt fotat!

Ännu gång är det dags för fyllig och murrig engelsk ale för de mörka och kalla vintermånaderna. Denna gång ska jag använda hela paketet mörkt muscovadosocker för att, tja, använda hela paketet. Jag gillar inte att ha slattar av ingredienser liggande. Malt kan man ju sedan ett tag tillbaka få krossad i lösvikt, men för andra ingredienser är man fortfarande begränsad till fasta förpackningar. Eftersom jag brygger mer sällan nuförtiden så försöker jag också undvika att ha en specifik bitterhumle som blir liggande i flera månader, utan jag försöker använda all öppnad humle. Jag kommer också gå emot mig själv lite och använda 100 g muscovadosocker för kolsyrejäsning. Men eftersom jag ändå ska använda rubbet kan jag lika gärna använda en del till kolsyrejäsningen. Enligt näringsdeklarationen borde det motsvara ungefär 80 g jäsbart socker vilket ger en måttlig kolsyra som jag tror passar. Skulle det bli lite mindre p.g.a. en del ojäsbart socker så gärna för mig.

Data:

• Satsvolym 20 l
• OG 1,065
• FG 1,016
• ABV 6,7 %
• SRM 20
• IBU 35

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg caramünchnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Mäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 300 g mörkt muscovadosocker i 60 minuter
• 20 g bramling cross i 60 minuter
• 40 g bramling cross i 20 minuter
• 40 g bramling cross vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Bitter)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med mörkt muscovadosocker, 5 g/l.

Bedömning 2022-02-02:

Jag är ju inte den som väntar flera veckor på att öppna första flaskan, så jag har förstås redan öppnat ett antal flaskor. Dock har jag inte riktigt tagit mig för att skriva ner mina intryck. Förrän nu.

Utseendet är fint, bärnstens- till kopparfärgat, smutsvitt skum. Aromen är lite försynt med karamelliga och fruktiga toner, björnbär och toner av anis.

Kolsyran är måttlig, restsötman är låg och beskan är måttlig. Tyvärr är avslutningen lite kantig med en aning alkoholton och lätt sälta. Faktum är att jag har känt samma sak varje gång jag har använt muscovadosocker och liknande i mina öl.

Tyvärr var detta inte helt lyckat även om det inte var några direkta tekniska problem. Lite grand illustrerar det här ölet det jag skrev senast på bloggen. Jag kommer nog skippa muscovadosockret nästa gång och satsa mer på mörk karamellmalt i stället.

Brygd #192: Brunporter

 

Det var ett tag sedan jag bryggde porter/stout. När det nu var dags för engelsk jäst igen så var det läge för ett av mina favoritrecept; brunporter inspirerat av fordom efter uppslag från Radical brewing. Jag skickade iväg min vanliga maltnota - som specifierar att en tredjedel av malten ska vara en karamellmalt på c:a 60 SRM - till hembryggarbutiken. Först när jag kom hem kollade jag vad jag hade fått exakt, och på påsen satt det en lapp där det stod "CaraAromatic".

Först trodde jag att det vara CaraAroma som är en riktigt mörk karamellmalt, och då tänkte jag "vad spännande att se hur det kommer bli med en sådan mörk kramellmalt, och då finns det ingen anledning att använda mörkt muscovadosocker". Men sedan insåg jag att malten kom från Best Malz, och de har en karamellmalt som heter Caramel Aromatic. Jag gissar att det är den, och då är det således en ljusare sort än vad jag hade tänkt. Och då får det nog bli lite muscovadosocker i alla fall.

Jag går all in på den underbara humlesorten bramling cross denna gång. Tidigare har jag som mest kört med den till 50 %, och resten fuggles. Men den funkar så bra till mörka, maltiga öl, och dessutom hade jag inte haft användning för slatten.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,060
• FG 1, 032
• ABV 3,8 %
• SRM 33
• IBU 40

Mäskning:

• 2 kg pale ale-malt (maris otter)
• 2 kg karamellmalt (Cara Aromatic)
• 2 kg brunmalt
• 1 tsk kalciumklorid

Mäskning i knappt en timma vid 71 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet
• 200 g mörkt muscovadosocker i 20 minuter
• 1 krm protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP013 (halva jästkakan från Engelsk-ipa)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2021-01-27:

Det som slår mig främst vid upphällningen är det fantastiska, krämiga, gulbeiga skummet. Det hänger dessutom kvar länge, och lämnar tydliga skumgardiner längs glaset. Färgen är också snyggt rödbrun, men det är skummet som ger högsta betyg för utseende.

Smakmässigt är det förstås rostad malt som dominerar fullständigt. Tydligast är den typiska kaffe-tonen från brunmalten, men det finns även lite tobak och aska som jag inte riktigt minns från förra gången. Men det var ett tag sedan jag bryggde dena senast. Varken karamellmalten eller muscovadosockret gör sig påminda på något märkbart sätt.

Munkänslan är len och fyllig, vilket förstås är lite udda för ett så alkoholsvagt öl. Någon direkt påtaglig sötma finns inte att tala om, och avslutningen är snarare en smula torr och besk.

Detta är möjligen inte den allra bästa versionen, men fortfarande är det ett fantastiskt öl. Det är sällan jag går igång på porter och stout, men detta är ett sådant fall. Yeti, London Porter på cask, Half Idjit och Stormaktsporter är andra exempel.

Brygd #186: Dubbelbock

Delad bock är dubbelbock.

Det var ett tag sedan jag bryggde en dubbelbock, så jag ser med förväntan fram mot resultatet. Skillnaden mot tidigare försök är att jag har använt mörkare specialmalter, men i mindre mängd. Ungefär så. Samt chitmalt i stället för vanlig pilsnermalt. Över till receptet.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1075
• FG 1017
• ABV 8,0 %
• SRM 27
• IBU 20

Mäskning:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg chitmalt
• 500 g Caramünchnermalt III
• 100 g Carafa Special III
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 70 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Källarpilsner)

• vid 12 C i 7 dagar
• vid 20 C i 5 dagar
• vid 5 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Riegele Speziator (och Ayinger Celebrator):

Jag har tidigare besegrat Ayinger Celebrator (AC), och jag ska frankt erkänna att det inte är en av mina favoritdubbelbockar. Så när Riegele Speziator (RS) påpassligt dök upp på Systembolaget var motståndaren given. Men som sidoshow häller jag även upp en AC en småkall vårkväll sent i mars.

Färgmässigt är Fabrikörns Dubbelbock (FDB) och RS nästan identiska i sin kastanjbruna färg, medan AC är snäppet mörkare. FDB har ett snyggt och krämigt beige skum, RS är tätt inpå medan skummet hos RS är fluffigare men snabbt fräser bort. Här vinner FDB utseendepriset knappt över AC.

Arommässigt är det större skillnader. AC har toner av rökt korv som jag ej uppskattar. FDB och framförallt RS har snyggare och renare maltaromer; nötiga med toner av karamell, kaffe och choklad.

Det är tydligt att FDB är torrare än de två övriga, vad det beror på vet jag ej. Jag hade nog önskat att FDB inte hade jäst ut riktigt så mycket, samtidigt som jag tycker att de två övriga är snäppet för söta.

Avslutningsvis så blir det RS som avgår med en knapp seger över FDB. Jag är rätt nöjd med resultatet, även om avslutningen har ett litet alkoholbett som kanske känns extra när sötman inte finns där. AC hamnar på efterkälken, och halva innehållet förpassas till reningsverket; inte för att den är dålig, men den är helt enkelt inte bra nog för att motivera att spä på en måndagsfylla. Allra bäst var mixen av FDB och RS som hade en perfekt sötma.

Med beaktande av senaste omgången så är ställningen således Fabrikörn vs. Omvärlden 35 - 39.

Brygd #184: 2008

Da inzpiration.

Tidigt i min hembryggarkarriär provade jag på de lättrostade maltsorterna bärnstens- och biskvimalt. Jag blev inte direkt imponerad och har inte sett någon anledning att använda dem senare. Framförallt är jag väldigt skeptisk till när de används i belgiska öl. Det brukar inte bli bra, och belgarna själva verkar inte heller använda dem.

En typ av öl där jag kan tänka mig att använda dem är i brunöl och porter där de kompletteras med någon ännu mörkare malt, exempelvis brun- eller chokladmalt. Jag har faktiskt testat detta en gång i en brunporter.

Ett av mina favoritöl alla kategorier är Fuller's 1845. Till viss förvåning blev jag varse för något år sedan att den faktiskt har bärnstensmalt i maltnotan. Detta gjorde att jag kände att jag kanske borde ge denna maltsort en ny chans, och varför inte då i ett snarlikt öl? Maltsorterna och humlen är taget från information från Fuller's, men jag fick gissa lite på mängderna (och tiderna vad humlen beträffar).

Namnet 1845 kommer från att det är årtalet då familjerna Fuller, Turner och Smith gick ihop i ett gemensamt företag. Ett företag som har varit familjeägt fram till nyligen. Själv började jag brygga 2008 så det blir väl ett utmärkt namn på min version.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1062
• FG 1018
• ABV 6,0 %
• SRM 15
• IBU 50

Malt:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g karamellmalt (SRM ~50)
• 500 g bärnstensmalt
• 100 g chokladmalt

Mäskning vid 69 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g east kent goldings i 20 minuter
• 50 g east kent goldings vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Mildölet)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 22 C i 8 dagar

2008 vs. 1845:

Redan när inlägget publicerades kunde trogna bloggläsare nog gissa att det vankades en Fabrikörn vs. Omvärlden - provning. Det var dock inte helt givet att det skulle bli av även om ambitionen givetvis fanns där. Någon gång i början av december lade jag en beställning på 6 flaskor 1845. Planen var att spara åtminstone två flaskor tills det att 2008 var klar för konsumtion. Men den är ju så förbålt god, så flaskorna gick åt i rasande takt. Bland annat provade jag en flaska parallellt med Winter Brew som är misstänkt lik. Jag kan dock bekräfta att det inte är identiska öl. Jag är inte den som lättvindigt hävdar att två öl är olika, men så är fallet här, även om skillnaderna är subtila.

Nåväl, när 2008 började bli drickfärdig återstod endast en (1) flaska 1845, så för säkerhets skull lade jag en ny beställning. Då visade det sig snart att ölet var slut hos leverantören. Nåväl, den enda kvarvarande flaskan får dock försöka ge 2008 en match.

Ölen är slående lika vid upphällningen. Ofta brukar det kommersiella ölet vara klarare, men här har båda ölen samma lätta disighet och bärnstensnyans. Det enda som skiljer är skummet, där 2008 faktiskt är såväl kraftigare som aningen mörkare. Lätt övervikt till 2008 vad gäller utseendet.

Vad gäller aromen finns det större skillnader även om likheterna också är påtagliga. Den nötiga malten är snarlik, men 1845 har mer bränt socker medan 2008 har en lätt jordig ton som ej finns hos 1845. Den sistnämnda har också en lätt syrlig off-arom som är svår att beskriva men som jag inte vet är något som finns hos just den här flaskan eller som märks vid jämförelse med 2008.

Munkänsla, sötma och beska är närmast identiska. Men som ni kanske anar så avgår faktiskt 2008 med segern här. Jag kan inte lite undra om det var en 75 %-ig flaska av 1845. Oavsett var 2008 i alla fall en väldigt lyckad kvasi-klon som jag är väldigt nöjd med. Med senaste ronden i beaktande är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 35-37.

Brygd #183: Mildöl

Nu har turen kommit till ännu en ytterst vag och svårfångad "ölstil", nämligen den numera ganska udda fågeln mild. Backar man bandet hundra eller fler år bakåt så betydde mild helt enkelt färsk. Mild var ett öl som serverades kort efter att det hade lagts på cask. Mild kunde således kombineras med andra ölnamn, exempelvis mild porter eller mild bitter. Motsatsen till mild var långlagrade öl som benämndes stale. Givetvis fanns det mellanting som varken benämndes mild eller stale.

På grund av den snabba omsättningen var behovet av humle för hållbarhetens skull inte lika stort, och mild var generellt mindre humlad än andra öl. Dock var det inte ovanligt med välhumlad mild. Likaså var mild generellt svagare än annan öl av samma orsaker, men undantag fanns det gott om även här.

Under 1800-talets andra hälft började mild övergå från att vara en beskrivning av färsk öl till att ha en fristående betydelse. En mild var typiskt ljus, maltig, en smula söt och med relativt låg beska och humlighet. Den började konkurrera ut portern i London och var under slutet av denna period den populäraste öltypen i London.

Under 1900-talet blev det successivt allt vanligare med mörk mild. På grund av världskrigen med åtföljande ransoneringar så sjönk alkoholhalten och styrkan på all brittisk öl, och mild var inget undantag. Och det är denna varianten som vi idag förknippar med mild; mörk, maltig och låg alkoholhalt. Mild bibehöll sin popularitet en bit in i efterkrigstiden, men blev sedan allt mer undanträngd av bitter och nymodigheten lager.

Från att varit nästan utrotningshotad kan man idag ända hitta en del smakprov exempelvis på GBBF. Dricker man ett antal exemplar så är det tydligt att det är stor spridning. Det kan smaka allt ifrån porter till brown ale eller som en karamellig red/pale ale. Den kan vara välhumlad, fast oftast ändå inte. Den gemensamma nämnaren är maltighet. Lite grand känner jag att begreppet mild är en smula överflödigt. Alla exemplar jag har provat har passat in i - och bättre beskrivits med - någon annan kategori.

Men trots det ska jag ge mig på en egen tolkning. Jag valde bort rostad malt och satsade på en mer rödfärgad variant. Eftersom jag älskar humlen bramling cross i mörka brittiska öl är det nästan givet  att ha den med. Jag ligger dock lågt med beskan och skippar därför för ovanlighetens skull en bittergiva. Vad gäller jästen återgår jag till min favorit West Yorkshire.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1045
• FG 1016
• ABV 3,8 %
• IBU 25
• SRM 15

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM ~70)
• 100 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 70 C i en knapp timma.

Humle:

• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet

Total koktid 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk lactol

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 22 C i 8 dagar

Övrigt:

• klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslut
• kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning 2020-01-27:

Jag har förstås druckit åtskilliga flaskor redan - detta är ju trots allt ett öl som ska drickas så färskt som möjligt - men jag har inte tagit mig för att skriva ner en beskrivning förrän nu.

Ölet är snyggt kopparfärgat med en lätt aning till disighet, och ett stort krämigt beige skum. Snyggt!

Aromen är fruktig med karamellig maltighet, och en mörkbärig ton från humlen som dock gärna hade fått vara mer framträdande.

Munkänslan är medelfyllig trots den låga alkholhalten och med en måttlig kolsyra. Avslutningen är torr till halvtorr med låg beska.

Det är väldigt gott och lättdrucket; en perfekt hinkaröl som man kan dricka flera halvlitrar av. Dock har jag redan märkt att den har börjat tappa lite i aromerna (vilket en del skulle omnämna i positiva ordalag om att den har "mognat").

Brygd #182: NZ-kornvin

Glutenfritt NZ-kornvin.

Dags för en gammal favorit i repris! Senast jag brygde denna tog jag med en "extraflaska" till en Amylase-träff. Flera som provade den tyckte att det var den godaste ölen på hela träffen och att jag borde ha ställt upp med den i stället. Detta tänker jag ta fasta på i år och ta med den till vinterölsträffen om en dryg månad.

Jag gör en liten justering sedan förra varianten. Då pacific gem har betydligt högre alfasyra än de två övriga kör jag endast den som bittergiva. Resten av den blandas med kohatu och nelson sauvin i proportionerna 7:10:10 till vad som nedan kallas NZ-mix. Koktiden blev lite längre än vanligt, men jag ville försöka maxa utbytet denna gång. Sedan så hade jag gott om tid och under just koket kan man ju pyssla med annat.

Data:

• Satsvolym 20 l
• OG 1082
• FG 1015
• ABV 9,4 %
• IBU 70
• SRM 14

Extraktgivare:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (Caravienne)
• 400 g maltextrakt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 20 g pacific gem i 90 minuter
• 70 g NZ-mix i 20 minuter
• 100 g NZ-mix vid kokslutet
• 100 g NZ-mix som torrhumling

Total koktid knappt två timmar.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken

• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Jäst:

Jäsning med WLP001 (jästkakan från Godivale)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2019-11-20:

Den här har tvärtemot Godivale utvecklat kolsyra ganska långsamt, troligen p.g.a. alkoholhalten. Den får ett ganska diskret smutsvitt skum vid upphällning. Färgen är i övrigt snyggt bärnstens- till kopparfärgad.

Aromen är karamellig, nötig, med en tydlighumlerom som drar mer åt tallbarr och parfymighet än tidigare versioner. Lite mer klassik amerikansk c-humle skulle man kunna säga. Den träiga björnbärstonen från pacific gem kan jag tyvärr inte urskiilja denna gång.

Avslutningen är en gnutta söt, vilket ytterligare pekar på att kolsyresockret ej är fullständigt utjäst. Det hela avslutas med en tydlig beska. Gott nu, men jag hoppas den kommer utveckla mer kolsyra tills vinterölsträffen.

Brygd #178: Humlebock

Jag var inte först denna gången heller.

Det finns många sorters bockar; ljus bock, majbock, dubbelbock, trippelbock*, weizenbock, kåtbock, pallbock, sågbock, hoppbock, syndabock, tack & bock, bock i kanten, julbock, de tre bockarna Bruse. Och så finns det humlebock.

Inför denna bryggning kunde jag inte bestämma mig för om jag ville göra en ljus bock likt fjolårets eller en imperial pilsner. Valet blev ett mellanting, en hybrid, en välhumlad bock, en humlebock kort och gott. Söker man på hopfenbock får man en hel del träffar; givetvis är jag inte först med denna idé. Men vad det konkret innebär så siktar jag på den ljusa bockens brödiga maltighet. Samtidigt drar jag på med betydligt mer humle i alla givor utan att för den skull komma upp i imperial pilsner-nivå.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1065
• FG 1012
• Abv 7,3 %
• SRM 6
• IBU 40

Malt:

• 5 kg pilsnermalt (Barke)
• 1 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 60 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 60 g spalter select vid kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk g kalciumsulfat
• 1 tsk g kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Jäst:

Jäsning med WLP 833 (halva jästkakan från Humledunkel)

• vid 15 C i 4 dagar
• vid 20 C i 9 dagar
• vid 5 C i 5 dagar

Övrigt:

• 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/

Bedömning 2019-04-01:

Ölet hälls upp med ett stort skum, och en lätt disig gyllengul nyans.

Aromen domineras av brödig malt, och massor med örtig humle. Det finns lite toner av vad jag uppfattar som aprikos också. Avslutningen är torr med en tydlig beska.

Jag tror jag hittade ganska rätt med humlemängderna här, såväl beskan som aromen. Det sägs att överdosering av klassisk humle i sena givor kan ge tvåliga och parfymiga toner. Hur det nu än är med det så blev det inte fallet här. Det hela påminner lite om Samuel Adams Imperial Pilsner, vilket ständigt är en inspirationskälla när jag brygger sådana här öl.

 * En av de äckligaste öl jag någonsin druckit är Samuel Adams Triple Bock.

Brygd #177: Humledunkel

Humle i dunkel

Ibland blir det inte som man tänkt sig. På grund av orsaker blev jag stående med 5 kg melanoidinmalt i stället för pilsnermalt. Dels blev vörten mörkt kopparfärgad, dels blev utbytet rejält kasst. Tyvärr upptäckte jag inte misstaget förrän jag började laka, och då blev jag först lite rubbad i mina cirklar. Men en bit in koket kom jag till acceptans av situationen och började se fram emot en - om än något svag - münchner dunkel. Dock blir det en ganska humlig dunkel då jag ändå hade lagt undan humle motsvarande en pilsner.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1,040
• FG 1,019
• ABV 2,8 %
• IBU 30
• SRM 20

Extrakt:

• 5 kg melanoidinmalt
• 200 g maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 60 g spalter select vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser i mäsken

• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %-ig)

Jäst:

Jäsning med WhiteLabs WLP833

• vid 14 C i 4 dagar
• vid 20 C i 8 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2019-03-18):

Det börjar bra i alla fall; utseendet är fantastiskt med den snyggaste rödbruna färgen man kan tänka sig, tillsammans med ett rejält beige skum.

Aromen är nötig och brödig med en lätt rostad ton. Lite örtig humle finns i bakgrunden också. Inte så dumt faktiskt. Kroppen är lätt. Avslutningen är torr, ganska besk och en smula syrlig.

Det här blev i slutändan ganska lyckat, även om det inte alls blev vad jag hade tänkt. Att alkoholhalten blev låg ser jag inte som någon nackdel.

Framför allt var det intressant. Detta är inget experiment jag hade gett mig på frivilligt, även om jag inte är rädd fär att brassa på med mycket specialmalt. Jag skulle gärna göra en mer kontrollerad version med lite mer basmalt. Och annan vattenbehandling.

Brygd #176: Kornvin

- Får jag smaka på ditt kornvin?

Nu när jag provar en jäst med lite högra alkoholtolerans än West Yorkshire tänkte jag passa på att göra ännu ett kornvin. Utöver jästen innehåller receptet inga större överraskningar. Då karamellmalten blev lite mörkare än vad jag hade tänkt drar jag ner på den till ganska låga nivåer. I övrigt är intet nytt under solen.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1090
• FG 1017
• ABV 9,7 %
• SRM 10
• IBU 40

Extraktgivare:

• 7 kg pale ale-malt
• 200 g karamellmalt
• 900 g ljust maltextrakt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 20 g east kent golding i 20 minuter
• 20 g fuggles i 20 minuter
• 30 g east kent goldings vid kokslutet
• 30 g fuggles vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP 013 (hela jästkakan från bittern)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 22 C i 10 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 3 g/l

Bedömning 2019-02-11:

Exakt två veckor efter flasktappning är det dags för första officiella provsmakningen. Det är kanske väl snabbt för en såpass stark öl, så räkna med att det inte blir den sista.

Utseendet är relativt ljust, och en smula grumligt faktiskt. Skummet är lite småklent. Aromen är färskt maltig, fruktig, lätt humlig.

Kolsyran är lätt. Avslutningen är halvtorr med en tydlig beska. Den var nog inte helt färdig med kolsyrejäsningen, men ganska gott var det ändå. Som sagt, jag återkommer om utvecklingen.

Brygd #170: Hällebergsbock

Hällristning på berget eller ristning på Hälleberget?

Bockterminologin kan te sig en smula förvirrande. Gemensamt för alla moderna bocköl är maltighet samt en alkoholhalt på dryga 6 % och uppåt, samt återhållsam beska och humlearom. I övrigt kan de vara ljusa eller mörka, under- eller överjästa. Det finns (oftast mörka) bocköl från Belgien och Holland som är överjästa och som lika gärna skulle kunna benämnas dubbel som bruin.

Men i normalfallet är bocken tysk och underjäst. En variant är maibock som är halvmörk och som är en säsongsöl som släpps på vårkanten. De lite starkare varianterna kallas dubbelbock vilket inte innebär att de är dubbelt så starka som en vanlig bock. Det verkar vara oklart huruvida en dubbelbock kan vara ljus, men Andechser kallar i alla fall sin dubbelbock Doppelbock Dunkel för tydlighets skull. Just Andechser gör den fantastiska ljusa Bergbock Hell som står som förebild till nedan beskrivna öl.

Data

• Satsstorlek 22 l
• OG 1,067
• FG 1,014
• ABV 7,0 %
• SRM 7
• IBU 25

Malt:

• 4 kg pilsnermalt (Barke)
• 2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 20 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 5 ml mjölksyra till mäsken

Jäst:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Frankenlager)

• vid 11-12 C i 6 dagar
• vid 20 C i 8 dagar
• vid 5 C i 7 dagar

Bedömning:

Efter exakt två veckors kolsyrejäsning har ölet klarnat fint och hälls upp gyllengult med bara en lätt disighet och ett snyggt vitt skum.

Aromen är snyggt brödigt maltig med lätt distinkta nötiga toner från münchnermalten. Det finns en viss fruktighet och lite lätt svavlighet. Örtig humle finns på låg till medium nivå för att uttrycka sig på typdefinitionssvenska.

Munkänslan består av en snäppet mer än medelfyllig kropp, och en mjuk kolsyra. Avslutningen är torr till medeltorr och med måttlig beska.

Detta var jättegott och det vore kul att få matcha den mot förlagan. Det är nog lättare sagt än gjort tyvärr.

Hällebergsbock vs. Ayinger Maibock:

Strax efter att jag hade skrivit ovanstående bedömning och trott mig lägga detta inlägg till handlingarna så blev jag varse att Ayinger Maibock (AMB) inom kort skulle släppas på bolaget. Och när så skedde köpte jag på mig två flaskor. Eftersom jästen har samma ursprung så blir det en bra jämförelse.

Utseendemässigt är ANB ljusare med en intensivt halmgul nyans. Hällebergsbock har ett lite krämigare och snyggare skum och vinner utseendegrenen.

Aromen är faktiskt ganska likartad med en djup sädighet och örtig humle. Hällebergsbock har en aningen nötig ton, sannolikt fråm münchnermalten. AMB känns föga överraskande snäppet renare.

I allt övrigt är de identiska; munkänsla, torrhet, beska etc. Det blev en jämn match men jag måste ändå låta AMB vinna på den renare aromen. Mot Bergbock Hell tror jag det inte hade blivit lika jämnt.

Med senaste ronden taget i beaktande är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 33 - 37.

Brygd #166: Vintervärmare

Det har nästan blivit en hösttradition med att brygga en vintervärmare. Just därför kan det vara sista gången på ett tag, jag får se. Förra årets blev lite för ljus, eventuellt för att jag fick fel eller för ljus karamellmalt, men för säkerhets skull brassade jag på lite extra med såväl mängd som färg. Vörten såg härligt djupröd ut i alla fall. Annars är det mesta som de senaste årens upplagor.

Data:

• Satsvolym 22 l
• OG 1068
• FG 1014
• Abv 7,1 %
• IBU 35
• SRM 18
• mäsk-pH 5,1

Extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter) 5 kg
• 1 kg karamellmalt, SRM 70
• 200 g mörkt muscovadosocker

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken

• 5 g kalciumsulfat
• 5 g kalciumklorid
• 5 ml mjölksyra

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Hyresvärden)

• vid 19-20 C i 4 dagar
• vid 22-23 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l

Bedömning 2017-11-06:

Två veckor efter flasktappning hälls den upp snyggt kopparröd med ett ljust beige skum.

Aromen är fruktig och karamellig, med subtila murriga björnbärstoner. Medelfyllig till fyllig kropp, ganska mjuk kolsyra. Avslutningen är torr med medelhög beska.

Gott eller kanske till och med mycket gott, men den jäste ut lite mer än vad jag hade önskat. Hade dessutom velat ha ännu mer murriga karamellmaltstoner, och borde kanske ha bytt ut halva mängden karamellmalt mot en ännu mörkare variant.

Brygd #160: Dubbelsticka

För den som undrar över namnet så hänvisar jag till förra försöket. Vad gäller receptet så tar jag lärdom av erfarenheterna och gör några smärre justeringar. Det blir en större andel münchnermalt, mindre men mörkare karamellmalt och så en skvätt Carafa Special. Det blir även ännu mer humle, allt detta i ett försöka att närma mig originalet från Uerige som jag givetvis passade på att köpa in på Systembolaget i höstas.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1015
• Abv 8,0 %
• IBU 70
• SRM 20
• mäsk-pH 5,27

Malt:

• 2 kg pilsnermalt
• 4 kg münchnermalt
• 500 g CaraMunich III
• 100 Carafa Special I

Infusionsmäskning vid 65 C i en knapp timma.

Humle:

• 50 g magnum i 60 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 40 g spalter select vid kokslutet
• 40 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat tillsatt till mäsken
• 5 g kalciumklorid tillsatt till mäsken
• 1 tsk mjölksyra (80 %) tillsatt till mäsken

Jäst:

Jäsning med Safale K-97 (halva jästkakan från Kölsch)

• vid 16-17 C i 3 dagar
• vid 20-22 C i 10 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Dubbelsticka vs. Uerige Doppelsticke (2017-03-22):

Originalet tillika inspirationsölet kom till Systembolaget i höstas och givetvis köpte jag några flaskor. En av dessa sparades till denna jämförelse och nu är det dags.

Båda ölen är klara kastanjbruna med en liten dragning åt tegel för Uerige. Båda ölen har ett stadigt beige skum.

Aromen skiljer sig åt en del. Fabrikörns är fruktigare och med bäriga toner, samt med nötiga lätt rostade toner. En viss örtig humleton finns också givetvis. Uerige däremot har en närmast bedövande humleton som närmast är tvålig. En lätt alkoholton finns tyvärr också. Däremot finns det en mycket snygg sädig maltighet med karamelliga inslag.

Fyllighet och kolsyra är likartade, medan Uerige har en betydligt rivigare beska, som faktiskt är en smula sträv. Beskan hos Fabrikörns är med behaglig i stället.

Jag drar mig lite för detta, men det var bättre åtgång på Fabrikörns glas. Uerige är förstås ett bra öl, och maltigheten är klockren, men den tvåliga humletonen, den lätt sträva beskan och den lilla men ändå märkbara alkoholtonen gör ändå att Fabrikörns - som alltså var väldigt god - vinner denna match med knappast möjliga marginal.

Fabrikörn vs. Omvärlden 32 - 34 således.

Brygd #156: Vintervärmare

Det är sjätte gången gillt för min traditionsenliga årliga* vintervärmare, men som vanligt ser jag mig föranledd att göra någon mindre justering mot tidigare år. Denna gång satsar jag på lite mindre men samtidigt mörkare karamellmalt. Jag drar samtidigt ner på muscovadosockret en smula. Men jästen eller humlen finns det ingen anledning att ändra på.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1065
• FG 1014
• Abv 6,7 %
• IBU 30
• SRM 14
• mäsk-pH 5,45

Extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g karamellmalt (SRM 70)
• 500 g havregryn
• 200 g mörkt muscovadosocker

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid i mäsken
• 1 tsk mjölksyra (80 %) i mäsken

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Humlehuvud)

• vid 18-19 C i 5 dagar
• vid 22-23 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-12-26:

Det är annandag jul, stormen Urd viner kring husknuten och det är dags för officiell provsmakning. Det första jag slås av är hur ljus färgen är, snarare bärnstensfärgad än det kopparröda jag hade väntat mig. Det känns som om karamellmalten inte riktigt höll sina 70 SRM här. Men givet färgnyansen så är utseendet bra; nästan helt kristallklart och med ett fint skum.

Aromen är brödig med inslag av karamellmalt. Fruktighet från jästen finns där men får konkurrens av björnbärstonerna från humlen.

Kroppen är medelfyllig och kolsyran mjuk. Smaken är ganska torr med endast en lätt restsötma. Det hela avslutas med en fin beska.

Det här var ganska gott, men det kändes mer som en stark ESB för alla årstider än en vintervärmare en frusen dag i januari. Nästa år får det bli återgång till det gamla receptet.

* Förutom 2013 dårå.

Brygd #150: NZ-kornvin

Det är dags för en repris på ett öl som blev väldigt lyckat vid förra försöket. Tyvärr är humlesorten riwaka stört omöjlig att få tag på nu för tiden då hela skörden tydligen går åt lokalt. Men kohatu borde vara en okej ersättare. En smärre justering av maltschemat får det också bli: ut med biskvimalten och in med mer och ljusare karamellmalt.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1087
• FG 1015
• Abv 9,4 %
• SRM 15
• IBU 70
• mäsk-pH 5,42

Malt & extraktgivare:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg ljus karamellmalt (~30 SRM)
• 500 g ljust maltextrakt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 50 g NZ-mix i 80 minuter
• 50 g NZ-mix i 20 minuter
• 100 g NZ-mix vid kokslutet
• 100 g NZ-mix som torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumsulfat i mäsken
• 5 g kalciumklorid i mäsken
• 1/2 tesked mjölksyra i lakvattnet

Jäst:

Jäsning med US-05 (halva jästkakan från Sydafrikale)

• vid 17-18 C i 4 dagar
• vid 21-22 C i 8 dagar
• vid 5 C i två dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-04-20:

Mina välhumlade öl har en tendens att bli en aning grumliga, och den här ser väl ut lite som en ljusare dunkelweizen, fast med ett kompaktare och krämigare beige skum.

Aromen är fantastisk; brödig och karamellig malt med humletoner av krusbär, björnbär och allmänna tropiska frukter.

Kroppen är fyllig, kolsyran låg till medelhög. Avslutningen är halvtorr med en påtaglig beska som matchar sötman fint. Detta blev nog bryggsäsongens godaste öl vågar jag påstå utan att ens ha provsmakat de två sista.

Tillägg angående oxidering (2016-11-03):

Jag har tidigare haft problem med att mina välhumlade öl har uppvisat tydliga oxideringssymptom; de mörknar snabbt och tappar den fräscha humlearomen. Eftersom jag inte är någon lodo-troende har jag alltid utgått från att det är flasktappningen som är problemet, något som bekräftas av att problem aldrig visar sig innan flaskning. Därför inhandlade jag under våren utrustning för att kunna fylla flaskor och tappningshink med koldioxid innan tappning, med assistans av Magnus på Bryggeributiken.

Det blev premiär vid tappningen av denna öl. Först fyllde jag botten i tappningshinken med koldioxid innan jag fyllde på med sockerlag och öl. Därefter tryckte jag i koldioxid i varje enskild flaska innan fyllning. Eftersom detta var en ny rutin för mig glömde jag av det ett par gånger, och initialt hällde jag då försiktigt tillbaka ölen i tapphinken. En av gångerna lät jag dock flaskan vara och markerade kapsylen med ett "X".

På en vertikalprovning med Tolv bryggare gjorde jag så ett trianguleringstest där den icke koldioxidfyllda flaskan utgjorde det unika ölet. Vid upphällningen märkte jag att det unika ölet var något mörkare i färgen. Trots detta var det svårt att plocka ut det unika ölet (jag såg till att det var lite halvskumt i rummet) och endast 3 av 9 lyckades pricka rätt. Jag var en av de som lyckades gissa rätt, men jag kan inte påstå att det fanns någon tydlig skillnad smakmässigt utan det var nog trots allt färgen som jag gick på.

Ännu ett lite experiment där någon tydlig effekt inte kunde utlösas. Jag kommer dock fortsätta med att fylla flaskor och tapphink med koldioxid för mina humlestinna öl. Dels fanns färgskillnaden som ändå indikerar på ökad oxidering, och dels tycker jag allmänt att oxideringen har dämpats totalt sett sedan jag började med koldioxid, även om sådana observationer alltid är osäkra. Gott var ölet dock hursomhelst tyckte de flesta tycka, och det hade onekligen hållt upp väl.

Brygd #144: Vintervärmare

Ett bra sätt att utvecklas som hembryggare är att försöka tygla nyfikenheten att hela tiden prova på att brygga nya öl, och i stället fokusera på ett mer smalt spektrum av öl och försöka bemästra dessa till det yttersta. Och i synnerhet att brygga samma öl flera gånger.

Ett exempel på ett ständigt återkommande öl för egen del är min vintervärmare. Årets version är en direkt kopia av fjolårets rent ingrediensmässigt. Däremot kommer jag jäsa den något svalare tack vare att jag väntade nästan två månader till, och mitt källarförråd har då temperaturen normalt sjunkit till runt eller strax under 20-strecket.

Data:

• Satsstorlek 25 l
• OG 1065
• FG 1015
• Abv 6,6 %
• SRM 15
• IBU 35

Malt:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 45)
• 500 g havregryn
• 300 g mörkt muscovadosocker

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 60 g bramling cross i 20 minuter
• 40 g bramling cross vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (1/3 av jästkakan från Magnus-ipan)

• vid 18-20 C i 4 dagar
• vid 21-22 C i 10 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• Kalciumkarbonat 0,5 g/l
• Kalciumsulfat 0,2 g/l
• Natriumklorid 0,1 g/l

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l

Bedömning 2015-12-02:

Två veckor efter flasktappningen har ölet klarnat fint och har en snygg magognyfärg med ett krämigt beige skum.

Aromen är fruktig och karamellig, med lätt örtig humle, och en diskret ton av muscovadosockret. Munkänslan är fyllig, och kolsyran mjuk. Den är halvtorr med måttlig beska. Min bästa vintervärmare hittills. 

Brygd #143: Kornvin

Det ska väl ändå vara seriously?

Detta blir väldigt likt förra årets kornvin, men med West Yorkshire- i stället för Fullers-jästen hoppas jag slippa debaclet med överkolsyrade flaskor. I övrigt är maltschemat identiskt och humleschemat snarlikt, och det är väl inte så mycket mer att tillägga egentligen.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1090
• FG 1021
• Abv 9,3 %
• SRM 15
• IBU 40

Malt:

• 6 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 45)
• 800 g ljust maltextrakt

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 40 g east kent goldings i 20 minuter.

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (2/3 av jästkakan från Magnus-ipan)

• vid 21-22 C i 4 dagar
• vid 22-23 C i 16 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till koket

• 5 g kalciumklorid

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 4 g/l

Bedömning 2015-12-14:

I fjol blev mina kornvins-flaskor kraftigt överkolsyrade på grund av den tokflockulerande Fuller's-jästen, och i år verkar det i stället vara väldigt klent med kolsyra, sannolikt åter på grund av jästens, och mer specifikt dess ganska dåliga alkoholtolerans. Flaskan öppnas nämligen med ett ganska klent pys, och det blir inget skum vid upphällningen. I övrigt är ölet klart och snyggt med en djup kopparröd färg.

Aromen är också fint fruktig och maltig och bär inga uppenbara spår av stressad jäst. Lite blommig humle finns också bakom den brödiga och knäckiga maltigheten. Munkänslan är len, och avsaknaden av kolsyra gör inte så mycket ändå. Avslutningen är förvånandsvärt torr trots att majoriteten av kolsyresockret måsta finnas kvar. Beskan är ganska hög och en smula kantig.

Normalt brukar jag avfärda tankegångar om att sådana här öl måste lagras längre för att komma till sin rätt, och att man om man har koll på jäsningen bör ha ett bra öl direkt. Det är visserligen inget direkt fel på detta öl, jag hittar varken högre alkoholer, acetaldehyd eller överdrivet med estrar. Men det känns ändå aningen kantigt och lite rått i nuläget. Och faktiskt så var jäsningen inte helt optimal, dels för att temperaturen stack iväg väl högt, och dels för att jag pressade upp jästen till dess yttersta alkoholtolerans (9 %). Det förstnämnda var det inte mycket att göra åt då hösten var så exceptionellt varm, men den här jästen kanske inte är helt optimal för jäsning av kornvin. Men vi får helt enkelt se hur ölet utvecklar sig; förhoppningsvis utvecklas såväl lite kolsyra som lite mer rundhet.

Fabrikörns Kornvin vs. S.t Eriks #50 (2016-01-16):

Efter att ha smakat en flaska av den senaste utgåvan av Nils Oscar Celebration var planen att tävla mot denna, ty det var ett riktigt bra kornvin. Tyvärr var det nog fler än jag som tyckte det ty när jag väl släpade mig till bolaget var de sista flaskorna redan slutsålda. I stället får det bli en av S:t Eriks senaste skapelse som lär vara deras femtionde produkt. Eller nått. S:t Eriks brukar göra stabila kvalitetsöl så det blir en bra motståndare och förmodligen inte lika svår som NO Celebration.

Utseendemässigt är #50 betydligt mörkare och drar åt porterhållet, vilket ger en stark kontrast till det mahognyfärgade Kornvinet. Det sistnämnda är snyggare då det numera har fått sig ett krämigt gulbeige skum, och vinner utseendematchen klart. När jag läser noggrannare ser jag att #50 beskrivs som en "mörk barley wine", och jag får genast misstanken att en rejäl skvätt Sinamar har använts. Jag vet från en intervju att Jessica Heidrich förfäktar just denna mörka extraktsirap för svart-ipa.

När jag smakar på ölen förstärks misstanken ty det är högst subtila toner av rostad malt i #50, som tyvärr drar lite åt kruthållet. Annars finns där en snygg knäckig och karamellig arom. Fabrikörn matchar med en intensiv fruktighet och en tydlig karamelllighet, samt överraskande mycket blommig humle såhär i jämförelse. Jämfört med den oerhört renjästa #50 så kan man även skönja lite högre alkoholer. Men trots det vinner Fabrikörn knappt matchen om aromen tack vare de där lite trista rostade tonerna hos #50.

Munkänslan är likvärdiga hos ölen, tack vare att Fabrikörns äntligen har utvecklat kolsyra. Båda ölen är likvärdigt halvtorra, men Fabrikörns har en aning gräsig beska så denna match vinner #50 knappt.

Totalt sett var ändå Fabrikörns snäppet godare och gick åt fortare. Med hänsyn taget till senaste ställningen så är det nu alltså Fabrikörn vs. Omvärlden 31-31.

Brygd #132: Kornvin

Vad denna häst har med kornvin att göra får ni själva reda ut.

En öl som de flesta har svårt att lyckas med är ett klassiskt engelskt kornvin. Det gäller kommersiella bryggare såväl som hembryggare, och undertecknad utgör inget undantag. Amerikaniserade versioner känns lite enklare då man även har den moderna humlen att luta sig mot.

En klassisk version bryggs med 100 % pale ale-malt och kokas i flera timmar för att få färg och större maltdjup. Frågan är hur många som görs på det sättet idag, och jag är hursom inte intresserad av så långa bryggdagar. Däremot gillar jag enkelheten i konceptet, så det blev bara en komplettering med karamellmalt, samt ett lite längre kok än normalt för att bättra på utbytet som annars lätt kan  bli klent när man gör starka öl. Dessutom kompletterade jag med lite maltextrakt för komma upp i tillräckligt högt OG.

En liten miss jag gjorde när jag mäskade in var att en av maltpåsarna hade stått i bakluckan på bilen, och därmed hamnade mäsktemperaturen flera grader lägre än vad jag hade tänkt. Det blir som det blir är alltid en bra filosofi i sådana här lägen.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1090
• FG 1020
• Abv 9,3 %
• SRM 15
• IBU 50

Extraktgivare:

• 6 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karammellmalt (SRM 50)
• 800 g maltextrakt

Mäskning vid 63 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 90 minuter
• 30 g challenger i 20 minuter
• 30 g east kent goldings i 20 minuter

Total koktid två timmar.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1968 (halva jästkakan från Ful-ESB)

• vid 18-20 C i 4 dagar
• vid 23 C i 3 veckor

Övrigt:

• Vattenjustering med 5 g kalciumklorid, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l

Fabrikörn vs. Anchor Old Foghorn:

Systembolagets utbud av kornvin utgör inte en djungel direkt. Men nu har vi helt plötsligt begåvats med en riktig tungviktare i form av Anchor Old Foghorn (AOF). En perfekt motståndare för Fabrikörn som inte drar sig för tuffa utmaningar.

Fabrikörns öppnas med ett rejält pys och hälls upp med ett ordentligt skum. Fullers-jästen förnekar sig inte. Båda ölen är snyggt kopparfärgade där kornvinet har en smula disighet i jämförelse, och skummet hos AOF har en smula mörkare skum av någon anledning. 

Kornvinet har en betydligt tydligare jäsprofil med estrar och en smula acetaldehyd. AOF har mer tydliga och rena (karamell)maltstoner med inslag av bränt socker. Lite kolatoner skönjes också.

Båda ölen är fylliga, och Fabrikörns har förstås mer kolsyra, men inte lika mycket som upphällningen antydde.

Torrheten känns likvärdig, medan kornvinet har en smula högre beska med ett gräsigt inslag.

För många år sedan höll jag AOF som ett riktigt höjdaröl, men kraven har nog höjts för jag tycker nog inte att det är så fantastiskt längre. Trots kornvinets tveksamma jäsbiprodukter blir det bara en knapp seger för AOF.

Inräknat senaste matchen så är ställningen således Fabrikörn vs. Omvärlden 27-30.