Är vi redo för svenskt veteöl?

 

Alltid redlös!

Den något klickbait-aktiga rubriken till detta inlägg kan ses som en vederläggning av Betterigdes lag. Naturligtvis är vi redo för svenskt veteöl. Men vad föranleder denna märkliga fråga? Bakgrunden är ett inslag i en serie av bryggarintervjuer på Beernews.se inför det nya året. På motsvarande FB-inlägg kommenterade jag att jag personligen förvisso är redo, men att det som har gjorts hittills av svenska bryggerier inte riktigt har hållit måttet. 

Jag förväntade mig nog en del protester mot detta, men jag fick faktiskt bara medhållskommentarer och tummen upp. När jag tänkte efter lite så insåg jag att jag faktiskt har druckit en svensk weizen som var helt okej: Wisby Weisse. Men det är inte ett öl jag köper normalt sett; vill jag ha en weizen är det Weihenstephaner eller Schneider som gäller. Och i övrigt har weizen jag har druckit från svenska bryggerier varit mer eller mindre vaskningsobjekt. Samma sak med svensk witbier som generellt har varit överkryddade med blek jästkaraktär.

Och jag tror det är just jästen det hänger på. För det är just när det kommer till jästdrivna öl som jag tycker att svenska mikrobryggerier i allmänhet inte riktigt lyckas. När det gäller öl med mer neutral jästprofil finns det gott om lyckade exempel. Lageröl, amerikanska välhumlade öl, olika slags porter/stout, moderna suröl, alla finns det många välgjorda svenskbryggda varianter av. Även om topparna kanske inte alltid riktigt når upp till de bästa från ursprungsländerna, så är de ändå tillräckligt bra för att jag ska köpa dem återkommande.

Detta gäller inte belgiska öl. Ett öl som nyligen hyllades när olika ölprofiler skulle välja ut årets svenska öl var Vreta Kloster Abedissan. Jag passade därför på att köpa en flaska på Ölstudion. Den är sannerligen inte alls oäven med murriga karamelliga toner och lite torkad frukt. Men halvvägs genom glaset tröttnar jag på grund av lätta kantigheter och vresigheter och häller ut. Lyckligtvis hade jag även fått med mig en Brother Thelonius och en Gulden Draak hem. Jag öppnar den förstnämnda, men har tar det tvärstopp direkt; det är ännu kantigare och vresigare än Abedissan. Jag minns den inte som såhär medioker, men den går ner i vasken efter ett par klunkar. Men när jag tar min första klunk av Gulden Draak är det som att solen plötsligt har kommit fram bakom molnen. Det är fruktigt och karamelligt, mjukt och elegant. Tyvärr kan jag inte påminna mig att jag har druckit något bättre mörkt belgiskt från ett svenskt bryggeri än Abedissan. Ljusa belgare har jag kanske provat något mer lyckat av.

När det gäller klassika brittiska öltyper så ser det kanske lite bättre ut. Skebo kan göra ganska trevliga grejer ibland, tyvärr är det sällan jag stöter på dem här i 031-land. Här har vi dock Oceanbryggeriet vars öl kan vara riktigt bra när de är färska. Exempelvis deras julöl som har en fantastisk maltighet. Det jag annars saknar lite är ett svenskt bryggeri med en riktigt schysst jästprofil som exempelvis Fuller's eller Timothy Taylor.

Och då kommer vi tillbaks till en tidigare poäng. Det är ofta jästkaraktären som är den primära svagheten när svenska bryggerier ska göra öl där just jästen spelar förstafiolen. Förmodligen tar man ofta den bekväma utvägen och använder torrjäst, vilket sällan håller måttet i sammanhanget. I synnerhet när det gäller veteölen har jag flera gånger tydligt känt igen toner från WB-06, en jäst som jag haft det tvivelaktiga nöjet att jäsa med ett par gånger. Ett första steg för att brygga bra öl med jästkaraktär är att skippa torrjästen och gå på någon av de många flytande alternativen.

Men inte ens med en bra jäst är det enkelt att lyckas med dessa öl. Ibland sägs det att neutrala lageröl skulle vara det svåraste att brygga, men jag är inte säker på att det stämmer för kommersiella bryggerier. Svårigheten med dessa öl är att undvika tekniska fel och att ha kontroll på processen, och i synnerhet jästemperaturen. Med ett modernt bryggverk och kunniga bryggare finns alla möjligheter att brygga bra lageröl, och det ser vi också hos en räcka svenska bryggerier. När det gäller de öl jag diskuterar ovan tror jag det krävs mer; finess och fingertoppskänsla och kanske ett visst mått envishet. Och det är inte bara svenska bryggerier som inte når hela vägen fram, samma sak tycker jag i stort sett gäller hela craft beer-världen. Och som hembryggare tycker jag själv det är svårt att brygga mörka, starka belgare på en nivå som närmar sig de bästa belgiska.

Men jag hoppas ändå att det finns de som fortsätter att försöka. Och att man inte tror att det är konsumenterna som är problemet. För även om det inte går att förneka att dessa öl inte kommer sälja i samma volymer som häjsipor, så tror jag i högsta grad att en hel del av oss är redo.