Cider anno 2024

 

Årets cidertillverkning erbjöd såväl utmaningar som möjligheter. Min favoritapel som jag skördade enorma mängder från 2022 - och som var helt tom i fjol - dignade av äpplen i år. Även ett liknande träd hemmavid hade gott om äpplen, även om jag träffade på en annan person som plockade från det. Hon skulle göra marmelad om jag minns rätt.

Däremot hade vissa andra träd med syrligare och mer aromatiska äpplen sämre tillgång på äpplen. Jag hade spanat in några nya vildaplar på diverse platser, men de flesta var antingen inte särskilt goda eller så var de besvärliga att plocka ifrån. Vi plockade c:a 20 kg från två svårtillgängliga träd bland nässlor och taggbuskar, och det gör vi nog inte om.

Lyckligtvis hade föreningens aromaträd rekordmycket frukt. Visserligen hör frukten till alla i föreningen, men vid pressningstillfället passade vi på att plocka 20 kg fallfrukt och nedskakningäpplen som bara hade gått till spillo annars.

Vid höstens arbetsdag i föreningen plockade vi säkert bortåt 80 kg varav vi pressade majoriteten till drygt 30 liter som vi jäste till en halvtorr cider med FG 1,010. Det blev en väldigt enkel och lättdrucken cider med fin äppelarom. En fin kontrast till de mer stökiga cidrar som blev resulatet av själva kärnverksamheten. Som ni kommer märka var det inte helt problemfritt i år.

Pressning

Vi gjorde två pressningar. Först äpplen med låg syra och hög beska, från två olika vildaplar. Därefter äpplen med måttlig till hög syra och låg beska, utöver föreningens aromaäpplen från fem olika vildaplar.

Pressning 1: beska äpplen

Data:

• Volym 28 l
• OG 1,050
• FG 1,001

Blandning:

• 61 kg vildäpplen
• 1 paket SafCider AB-1

Pressning 2: sura äpplen

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,046
• FG 1,018

Blandning:

• 20 kg aroma
• 35 kg vildäpplen
• 1 paket Lalvin 71B

Blandning

Vi träffades några veckor efter pressningen för att testa de olika varianterna och bestämma oss för vilka blandningar vi skulle göra. Jag hade redan mätt ett par gånger och provsmakat. Det hade smakat lovande, och jag valde att pytsa i jässtopp i den beska när den hade nått SG 1,014. Den sura hade bara kommit ner till 1,022 men vi bestämde oss för att stoppa den där.

När vi mätte den vid blandningstillfället hade den sjunkit till 1,018 vilket inte är helt ovanligt. Det kan ta ett tag för jässtoppet att bita har jag upplevt tidigare. Dock blev jag lite förvånad när jag provsmakade den beska varianten. Den var snustorr och SG-mätningen bekräftade att den hade jäst ut fullständigt.

Vi beslöt därför att plocka lite mer och pressa för att komplettera. Dessutom plockade vi in 5 liter av samma äpplen från 2022 (version 1) med tydlig brettarom samtidigt som vi sparade 5 liter av årets beska version till kommande år. Detta gav en trevlig mix tillsammans med ungefär lika mängder av de två pressningarna. Vi själva blandningstillfället (fatning) kompletterade vi med ytterligare 5 liter aroma-cider med FG 1,010 som hade blivit över från när föreningen pressade 32 liter på höstens arbetsdag.

När vi sent om cider skulle flaska cidern märkte vi på trycket i faten att två av blandningarna 2 och 3 hade jäst vidare i faten. Därför fick vi skjuta upp tappningen av dessa två några dagar för att hinna frigöra lite kolsyra. Därmed är också dessa två torrare än vad siffrorna nedan anger (vi mätte inte på nytt), och alkoholhalten är säkert upp till en halv procentenhet högre.

Det här med att jässtopp inte alltid är 100 % är något jag diskuterar mer ingående här. Det är uppenbarligen något jag får hålla noggrannare koll på framöver. En tänkbar väg framåt är att använda både pastörisering och jässtopp.

Version 1: Besk

Data:

• Volym 9 l
• OG 1,050
• FG 1,012
• ABV 5,1 %

Blandning:

• 7 liter från pressning 1
• 2 liter must från beska vildäpplen

Bedömning:

Den har en subtil men fin aromatisk äppelton, med ett lite smörigt inslag. Lite som man kan känna i fransk cider. Syran är låg och beska är markant och hänger kvar länge. Riktigt gott!

Version 2: Sur

Data:

• Volym 9 l
• OG 1,046
• FG 1,016
• ABV 4,0 %

Blandning:

• 9 liter från pressning 2

Bedömning:

Svavlig med tydligt stallig ton, men med fin äppelarom under. Halvtorr med tydlig syra. Hade varit riktigt gott med diskretare stall- och svaveltoner, nu bara gott. Och uppfriskande.

Version 3: Lagom

Data:

• Volym 36 l
• OG 1,050
• FG 1,010
• ABV 5,3 %

Blandning:

• 13 liter från pressning 1
• 12 liter från pressning 2
• 5 liter från 2022:1
• 5 liter från föreningens aromacider
• 2 liter must från beska vildäpplen

Bedömning:

Den här har en totalt dominerande stallig ton, med ett lätt inslag av petroleum. Därunder finns en fin men diskret äppelton som gärna hade fått sluppit överröstas av stalligheten. Avslutningen är relativt torr, med en tydlig beska och lättsyra. Lite mer restsötma hade absolut gett en bättre balans.

Det här var en liten besvikelse faktiskt. Den påminner lite om en over-the-top-cider från Eric Bordelet som jag provade för en massa år sedan som också var torr, besk och väldigt stallig. Den hyllades samtidigt från vissa håll, så tja. Men det kommer nog inte bli någon strykande åtgånd här. Synd, då det är den jag har mest av.

Det kan tilläggas att knappt hälften av blandningen sparades kvar på ett 18-litersfat för senare användning. Exakt vilken användning är oklart i nuläget.

Några klassiska hembryggningsböcker

 

I början av sommaren fick jag ett infall. Jag har tidigare recenserat hembryggningsböcker indelat i kategorierna grundläggande böcker, fortsättningsböcker och avancerade böcker. Dessa böcker har det gemensamt att den senaste utgåvan är relativt nyskriven, undantaget Principles of Brewing Science och Brewery Yeast and Fermentation. 

Det finns dock ett antal klassiker i sammanhanget som ofta är publicerade tidigt 00-tal eller ännu tidigare. Dessa faller mestadels inom den första eller andra kategorin ovan. Eftersom de har ganska många år på nacken kan de vara en smula daterade. Dels har bryggtekniken och -vetenskapen gått framåt sedan böckerna skrevs, men även kunskapsnivån i hembryggarkollektivet. Flera av böckerna sprider till exempel vilseledande fakta om syrets roll och de olika faserna under jäsningen. Typiskt sett ges respiration en helt felaktig roll. Även ingredienser - framför allt humlesorter - har ju utvecklats väldigt mycket på 20 år.

Som böcker att sätta i handen på en nybörjare har de passerats av nyare böcker som t.ex. Palmer. Men de kan ändå vara intressanta av olika skäl. Dels som en inblick i den moderna hembryggningens barndom, men i vissa fall även som inspirationskälla.

Då jag inte var sugen på att betala pengar för att köpa dessa böcker lade jag upp ett inlägg på FB där jag frågade om andra hembryggare hade ett exemplar av någon av de vanligaste klassiska böckerna som jag kunde låna över sommaren för att läsa. Jag fick omgående napp från Göteborgshembryggare på de jag var ute efter samt några till. Två av dem var mer receptsamlingar, så de har jag bara ströläst i och recenserar ej här. Trots det tog det längre tid än vad jag hade avsett. Men årets sommar varade ju länge, och i Göteborg var det meteorologisk sommar ända tills början av november. Och då hade jag läst ut de ursprungliga böckerna. Dock fick jag mig tillskickat ytterligare två böcker från en hembryggare i Stockholm, varav den sista just blev färdigläst. Jag tackar alla hembryggare som bidrog med boklånen, i synnerhet den sistnämnda.

Charlie Papazian - The Complete Joy of Homebrewing

Detta är nog den största klassikern av alla, och även om de flesta hembryggare inte har läst den har de säkert hört uttrycket "Relax, don't worry, have a homebrew". Och känslan av att läsa boken är en mysfarbror som förmedlar visdomsord till sina barnbarn framför en brasa. Kanske inte alltid totalt vattentätt vad gäller fakta, men engagerande och underhållande. Myterna om syrets roll finns där, men dock inte lika snett som citat jag har sett genom åren. Jag gissar att det beror på att detta är en senare utgåva (2003) och att en del felaktigheter har rättats. Det känns ganska tydligt att författaren har lyssnat på synpunkter från mikrobiologiskt kunniga, men att det inte riktigt har nått ända fram.

Den berättande mysfarbror-faktorn är kanske bokens styrka såväl som dess svaghet. Den är ganska pratig och långrandig (och tjock), och en stor del av utrymmet går åt till extraktbryggning. Det är kanske inte riktigt vad man vill ha som en modern hembryggare, och som en lärobok i hembryggning tycker jag den har passerat bäst före-datum. Men den är sympatisk och underhållande, och väl värd att läsa i om man kommer över ett exemplar.

Gordon Strong - Brewing Better Beer

Under en period på 10-talet köpte jag lösnummer av Brew Your Own (BYO) via Humlegården. Efter några år kände jag att det inte gav mig så mycket, och exempelvis det stående "Style Profile" började gå på tomgång. Kanske kände Jamil Z samma sak då han lämnade över stafettpinnen till Gordon Strong. Tyvärr tyckte jag att det blev sämre efter bytet. Dels tyckte jag hans recept var absurt invecklade. Men det fanns även en arrogant ton, som till exempel när han avfärdade skepticism mot dekoktion med att de som inte tycker det ger något antingen gör fel eller har kasst smaksinne. Jag skulle nog säga att det var han som blev tungan på vågen som till sist fick mig att sluta köpa BYO.

Så när jag började läsa Brewing Better Beer hade jag ganska lågt ställda förväntningar. Dock visade sig boken ha en betydligt mer sympatisk och ödmjuk ton. Den får anses hamna i kategorin "Fortsättningsbok" då den skippar såväl en basal genomgång av bryggning som bryggning med extrakt.

I stället fokuserar den som titeln anger på olika tekniker för att brygga bättre öl. Stundom är det ganska kvasifilosofiskt och en smula pratigt utan så mycket substans. Men i slutändan landar det ändå i ett antal konkreta åtgärder som man kan överväga.

Kunskapsmässigt är nivån hög och jag kan inte minnas några större sakfel*. En invändning jag dock minns från läsningen är att författaren har en något överdriven tilltro till förmågan att känna av effekten av varenda liten åtgärd. Även om han är försiktig med att peka med hela handen så ger han samtidigt alltid en personlig uppfattning. Och den är nästan alltid i favör för olika åtgärder. Exempelvis dekoktion även om han gör det på ett rimligare sätt än i BYO. Ett annat exempel är kallmäskning av rostad malt. Det är väl ingen tvekan om att det kan påverka, men samtidigt görs en majoritet av världens mörka öl utan kallmäskning. Och då är det rätt tveksamt att utan förbehåll framhäva det som en allmän metod.

Men det är ändock en utmärkt bok om man vill utveckla sitt bryggande, så länge man tar författarens råd med en nypa salt. Samma sak med recepten som mycket riktigt är extremt komplicerade.

Greg Noonan - (New) Brewing Lager Beer

Känner ni igen den här typen av person som initialt imponerar med sin stora kunskap om alla möjliga ämnen? Som tvärsäkert kan förklara hur det ligger till inom geopolitik, epidemiologi, andra världskrigets historia och mycket annat. Det är först när de uttalar sig om ämnen som man själv är djupt insatt i som man inser att kunskaperna i själva verket är tämligen ytliga. Troligen har de bara väldigt bra minne, samt gott självförtroende.

Lite den känslan fick jag när jag läste Greg Noonans klassiska bok**. Den skulle nästan kunna klassas som "Avancerad" då den innehåller mycket avancerade begrepp såväl från kemi som mikrobiologi. Dock fick jag aldrig känslan av sammanhang eller förståelse; att jag faktiskt lärde mig något. Det var bara ett rapande av tekniska ord. Ett undantag som är värt att lyfta fram är avsnittet om dekoktionsmäskning som faktiskt lyckades förklara varför dekoktion ger bättre utbyte.

När jag kom till avsnittet om jäsning - något jag har ägnat extra mycket tid på att läsa in mig om - så var det fullt av felaktigheter kring respiration och annat. Av det följer förstås inte att andra avsnitt är lika snett ute, men man blir ju lite misstänksam. Oavsett är detta en bok som jag inte tycker det finns någon anledning att köpa.

Ray Daniels - Designing Great Beers

Denna bok har ett delvis lite annat fokus än de ovan - själva receptskrivandet. Dock består första delen mestadels av grundläggande bryggteknik, ibland på grundläggande nivå, och ibland gräver han ner sig ordentligt. Bland annat finns en väldigt ingående diskussion av SRM, och en detaljerad beskrivning av olika mätmetoder. Här fanns en hel del nytt och intressant för egen del, men jag undrar lite om relevansen för att designa öl. 

Daniels är utbildad på Siebels-institutet i Chicago och verkar ha koll på vad han skriver om. Så faktamässigt håller boken hög nivå. Dock finns det en underlighet i jäsningsavsnittet när han kommer in på pitch rate. Han skriver att den jäst som används till hembryggarnas 20-literssatser normalt ligger på 0,1-0,2 mCell/ml/P, vilket han ändå menar är okej. Och då gäller detta torrjäst, för flytande jäst är det en faktor 10 lägre, vilket gör att Daniels rekommenderar elvaliters förkulturer. Visst, boken är från 1996, och det sägs ofta att det var sämre kvalitet på hembryggarjästen då, men jag ställer mig ändå rätt frågande till dessa siffror. Oavsett är ju sådant här förstås helt irrelevant för moderna hembryggare.

I övrigt hittade jag bara lite småfel och mindre saker att invända mot. Så det är trots allt en bok väl värd att läsa om man bara håller den höga åldern i minnet.

Graham Wheeler - Home Brewing: The CAMRA Guide 

Vi överöses av amerikansk hembryggarlittartur, och därför var det uppfriskande att få läsa en hembryggarbok med ett brittiskt perspektiv. Boken inleder också med en intressant genomgång av brittisk ölhistoria, även om jag misstänker att Cornell och Pattinson nog skulle ha en del synpunkter. Det mest intressanta för mig - om det nu stämmer - är att bryggerier i samma trakt ofta använde samma jäst. Om någon bryggare fick problem med jästen ställde man upp för varandra, även om man i övrigt var konkurrenter.

En annan intressant detalj är att styrian golding anges vara från Jugoslavien! Boken är från så tidigt som 1990 och naturligtvis är en hel del inaktuellt. Ett större problem är dock att det är ganska gott om felaktigheter. Dels har vi de vanliga felaktigheterna kring jäsning och respiration. Det finns också en märklig och förvirrad diskussion om alfa- och betaamylas. En annan konstig grej är att han påstår att hög laktemperatur är bra för att undvika extraktion av oönskade ämnen. Tillsammans med ytterligare några oklarheter känns detta inte bara som en inaktuell bok, utan också ganska tveksam faktamässigt. Men den var ändå värd att läsa på grund av det annorlunda perspektivet.

Svante Ekelin & Håkan Lundgren - Hembryggning

Slutligen har vi kommit till en svensk klassiker. Den här har många av de tidiga svenska hembryggarna haft som grundkälla till kunskap, vilket inte är så tokigt. Dock har den sedan länge sålt slut, och är numera ganska svår att få tag på. Antikvariat är väl den bästa möjligheten. Själv fick jag ett låneexemplar tillskickat mig via post, vilket jag är mycket tacksam för.

En stor fördel med boken är att den är väldigt kompakt och koncis. När Palmer ska beskriva vad som händer under mäskningen börjar han med en flera sidor omständlig liknelse om en storm som har vräkt havoc i en trädgård och hur man kan gå runt och kapa nedfallna grenar med olika verktyg. Ekelin & Lungren går direkt på rödbetan och förklarar hur de olika enzymerna bryter ner stärkelsen till olika sockerarter. Kort och effektivt.

Faktamässigt håller boken ganska hög nivå, även om den föga förvånande för fram de vanliga felaktigheterna kring jäsning. Dessutom hävdar den att omtappning ger klarare öl, vilket kanske förklarar att denna myt är ganska spridd framför allt bland äldre hembryggare.

Trots sin ålder betraktar jag ändå detta som den bästa hembryggarboken på svenska efter Eronsson och Lindhs alster. Den har åldrats som en sträv bordeaux.

* Tyvärr slarvade jag bort mina anteckningar. Det fanns säkert smärre invändningar, men jag är rätt säker på att det inte fanns några större fel.

** Om än i nyutgåva, därav tillägget "New"

Två ciderfrågor

 

Det här med att räkna är knepigt ibland.

Mina sex år som cidermakare har inneburit en brant inlärningskurva. Visst hade jag en del gratis som hembryggare, men att göra cider är ändå annorlunda på många sätt. Det är dock två frågor som jag ännu inte lyckats få full klarhet i, och om dessa ska detta inlägg handla.

Hur bevara aromer?

Med undantag från en spontanjäst delsats på fem liter som blev en etylacetatbomb, så kan mina cidrar klassas som fria från defekter, eller "felsmaker" som det heter på ölmärkvärdiska. Dock har jag - likt många andra cidermakare - brottats med ett annat problem: avsaknaden av äpplearomer. Det finns i stort sett tre förklaringar till att cidern tappar mycket av äpplearomerna som fanns i musten

1. Jästen "äter" äpplearomer.
2. En alltför kraftig jäsning skickar ut aromerna genom jäsröret.
3. Sötma förstärker aromerna.

Metaforen i den första förklaringen skulle kunna tolkas som väsentligen samma som 2. Men ofta hävdas det explicit att jästen faktiskt konsumerar olika aromatiska ämnen i äpplet och omvandlar dem till något annat. När jag frågar om exempel och källor har jag hittills aldrig fått något sådant, utan bara svar i still med "det är välkänt"  eller "du får googla". Nu ska det tilläggas att det faktiskt finns kända reaktioner där jästen omvandlar aromatiska ämnen. Så kallade biotransformationer ligger exempelvis bakom de notoriska svarta vinblads-tonerna i sauvignon blanc-viner. I moderna ipor är detta också ännu en komponent i verktygslådan för att få fram fruktiga humlearomer. Men dessa reaktioner verkar snarare skapa aromer än reducera dem. Så länge inte någon faktiskt kan visa på trovärdiga källor på att jästen metaboliserar en majoritet av äpplearomerna - eller åtminstone specificera vilka reaktioner det handlar om - fäster jag ingen relevans vid denna förklaring.

Förklaring två lutade jag länge mot efter att ha läst många texter som förordade långsamma jäsningar med hjälp av låg temperatur, lågt näringsinnehåll och upprepade omtappningar. I synnerhet Claude Joliceur hävdade explicit att det var förluster genom jäsröret som gjorde att kraftigare jäsningar tenderade att ge mindre äpplearom. Dock gav inte mina försök till långsammare jäsning - exempelvis via keeving - någon större utdelning.

Det som i stället gav resultat var att avbryta jäsningen vid SG 1,010-1,020 säg. Detta har gett en påtagligt högre nivå av äppleaaromer. Dock är detta inte helt inkompatibelt med vare sig 1 eller 2. Om man tänker sig att aromer kontinuerligt försvinner under jäsningen så har man ju behållit ungefär 25 % av aromerna som annars hade försvunnit under en fullständig jäsning. Men jag undrar om det är hela förklaringen. Jag misstänker att det handlar om någon slags synergieffekt, där sötman bidrar till att förstärka äpplearomen. En effekt som mycket väl kan uppstå enbart i våra hjärnor.

Även om 3 är min favorithypotes för närvarande så finns det ändå en sak som talar mot att det är hela förklaringen. Nämligen att det finns gott om torra cidrar med fin äppelarom, till exempel spansk cider. Så troligen är det en kombination av 2 och 3, tillsammans med andra faktorer som äppelsorter.

Hur stoppa jästen?

Jag har alltså valt att stoppa jästen för att få en halvtorr cider. Förutom bättre äpplearom så tycker jag restsötman i sig är positiv, i synnerhet om beskan eller syran är hög. Dessutom ser jag även den lägre alkoholhalten som en fördel. Men hur exakt stoppar man då jästen? Förutom avancerade och ganska oförutsägbara metoder som keeving och liknande, så finns två alternativ; pastörisering och konserveringsmedel.

Pastörisering har fördelen att det är ganska enkelt att göra. Dessutom är det en ganska säker metod, även om det är viktigt att jobba desinficerat efter pastörisering fram till paketering. En nackdel är att pastörisering kan ha en viss smakpåverkan.

Jag har i stället valt att tillsätta jässtopp, vilket vad jag har förstått är en kombination av kaliumsorbat och någon svaveldioxidförening. Det verkar dock finnas olika uppgifter och en hel del förvirring kring vilken effekt jässtopp har i praktiken.

En del hävdar att jässtopp inte kan stoppa en pågående jäsning, utan bara hindra att en utjäst dryck börjar jäsa igen om man tillför nytt socker. Detta är inte en orimlighet i sig; till exempel kan en jäst jäsa ut torrt för att sedan inte vilja sparka igång kolsyrejäsningen igen, på grund av hög alkoholhalt eller något annat. Ofta ges dock märkliga förklaringar till detta förmenta fenomen, som att jässtopp förhindrar förökning men inte jäsning. Dock är dessa "förklaringar" överflödiga, för det råder ingen tvekan om att det går att stoppa en pågående jäsning med jässtopp. Jag själv och andra har gjort det flera gånger. Dock har jag även misslyckats nyligen, vilket för oss in på en mer relevant fråga.

Jässtopp hämmar endast jästen, den slår inte ut den helt. I FB-gruppen Cider Apples and Cider Making har detta diskuterats regelbundet, och flera hävdar att för att faktiskt döda jästen krävs mängder som ingen skulle acceptera rent sensoriskt. Flera kommersiella cidermakare hade börjat pastörisera sina söta och halvtorra cidrar på grund av den lilla men inte försumbara risken för flaskfontäner och -bomber när man inte har kontroll på hur flaskorna hanteras. Det ska finnas moderna, mer avancerade metoder för att pastörisera skonsammare. För egen del har jag haft ett par flaskor från förra året som har varit rejält pigga efter ha stått varmt under sommarhalvåret. Låter man sina flaskor stå kallt borde det inte vara någon risk. Jag känner mig dock inte helt nöjd med vare sig kunskapsläget eller metodiken i denna fråga.

Pseudolambik #49

 

Det här blir åter ett helt icke-unikt inlägg om en helt odramatisk p-lambikbryggning. Det enda värt att tillägga är att jag jäser i kärlet som har härbärgerat sats 38. Då den fick så klen syra avstod jag från att återanvända bottensatsen och startade på ny kula.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,050

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 42 C
• 51 C
• 67 C
• 76 C
• 83 C

Kok:

Knappt två timmar med 50 g humlepellets som oxiderats sedan 2017.

Fermentering:

Vid varierande klädkammartemperatur med

• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatser från diverse lambikar, mestadels mina egna och Brasse-gängets.

Brygd #218: Stenstark 9

 

En stabil 9:a.

Innan de för några år sedan lanserade sin trippel gjorde Rochefort länge enbart tre öl: 6, 8 och 10. Dessa siffror anger vörtstyrka i belgiska vörtgrader, vilket motsvarar SG 1,060, 1,080 respektive 1,100. Det är långt i från alltid jag tycker att det starkaste ölet i ett bryggeris produktportfölj är det bästa, men för Rochefort är så fallet.

Dock funderar jag ibland vad jag skulle tycka om Rochefort 9. Det lär jag aldrig få veta, men jag kan ju brygga en variant själv. Notera ordvalet variant. Det här är lång ifrån något klonliknande, då jag exempelvis skippar koriandern.

Jag hade först tänkt använda den mörkaste produkten från CandySyrup. Men sedan insåg jag att jag har ett kilo supermörkt kandisocker som jag köpte just innan jag upptäckte (och kunde köpa) ovan nämnda siraper. Jag har länge tänkt att testa den, och Brasse-gänget testade den faktiskt i en Faro med bra resultat.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,015
• ABV 10,5 %
• SRM 30
• IBU 20

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 300 g Special B
• 500 g krossat vete
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 500 g mörkt kandisocker i 80 minuter
• 10 g magnum i 80 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (hela jästkakan från Stenstark blond)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Fabrikörn vs. Rochefort

Även om detta som sagt inte var ett klonförsök så finns det för närvarande en uppenbar kandidat på Systembolaget för en tvekamp; Rochefort 10 (R10). Jag har förstås hunnit prova flera flaskor redan, och dessutom varit med på Amylases vinterölsträff med Stenstark 9 (S9). Men den här parallellprovningen har inte blivit av förrän nu.

Jag är redan innan upphällning medveten om att S9 är mycket ljusare; kandisockret höll helt enkelt inte vad det lovade. Vid en jämförelse blir det ännu tydligare: kopparröd mot kastanjebrun. Även skummet hos R10 är tydligt mörkare.

Aromatiskt är skillnaderna inte lika stora. Här finns det tydligt en gemensam nämnare i fruktigheten från jästen. R10 har dock betydligt murrigare toner av torkad frukt, dadlar m.m. Dessutom finns där en subtil kryddighet från koriandern. Båda har ett lätt etanoliskt sting, men ingen är spritig.

Efter ett tag passar jag på att blanda jag 50/50, då innehållet i 33:an R10 har gått åt snabbare än 25:an med S9. Och blandningen blir riktigt bra. Tveklöst är det R10 som är vinnaren, men det är verkligen ingen utklassning utan en jämn match. Men sammantaget är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 43 - 46.

Brygd #217: Stenstark blond

 

Stark blond sandsten.

Den som följer bloggen och är bekant med min namnsättning - eller om man har läst det senaste  planeringsinlägget - inser att detta öl har en koppling till det belgiska bryggeriet Rochefort. Detta bryggeri är mest känt för sina mörka öl 6, 8 och 10 i stigande styrka. Man gör förvisso en ljus öl också, Rochefort triple. Däremot gör man mig veterligen ingen ljus öl med mer måttlig styrka. Så då får man väl göra en själv!

Jag använder mig alltså av Rochefortjästen, mer bestämt i Wyeasts tappning. Maltnotan fick bli enklast möjliga med 100 % pilsnermalt. På humlesidan fastnade jag för hallertauer mittelfrüh som sägs vara en av sorterna som Rochefort använder. Och jag är inte svårövertalad när det kommer till h. mittelfrüh. Kanske var det min fäbläss för denna humlesort som gjorde att mitt undermedvetna spelade mig ett spratt och fick mig att pytsa i 60 g direkt vid 20 minuter, i stället för 30 + 30 som var ursprungstanken. Resterande 40 g fick då åka vid kokslutet.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,055
• FG 1,008
• ABV 6,3 %
• SRM 3
• IBU 30

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 60 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (2024-11-11):

Det här blev en ganska ren belgare med en del estrar och ytterst subtila fenoler. Den extra hallertauerhumlen gör sig absolut påmind vilket inte är en nackdel. När jag provsmakade vid flasktappningen tyckte jag den hade en tydlig Rochefort-hussmak, men nu känner jag inte det längre.

Av någon anledning är kolsyran ganska beskedlig. Avslutningen är torr med medelhög beska. Gott och uppfriskande, och kanske lite mer ett våröl.

I Wien

 

"Man har alltid kallat mig en kulturfascist. Och här är jag nu i kulturens och fascismens hemstad - Wien!" - Itzhak Skenström

Jag har länge haft Wien på min hinklista över öldestinationer, och för all del destinationer i största allmänhet. Det har dock aldrig blivit av, men någon gång i våras satte jag mig ner och kollade på biljetter i september och hittade billiga sådana onsdag-måndag föregående helg. Med mig fick jag också en kollega från Brasse-kollektivet. 

Min tanke med tidpunkten var dels att få lite ledighet en dryg månad efter sommarsemesterns slut, samt att få lite skönt och milt höstväder. Det sistnämnda sket sig fullständigt då vi med stor precision lyckades pricka in stormen Boris. Som tur i oturen så råkade vi inte ut för några större problem. Men det är lite tråkigt med konstant regn i fyra dagar, i synnerhet för mig som gillar att bara spatsera runt i städer och se mig omkring, med lite depåstopp på kaféer och barer. Nu fick vi planera in mer inomhusaktiviteter, och varje gång man skulle lämna ett ställe fick man noga planera vart man skulle härnäst. Och helst memorera vägen då man inte vill fippla med mobilen med den paraplyfria handen halvvägs till nästa skyddsrum.

Staden

På grund av Boris kunde vi alltså inte se oss omkring på samma sätt som jag hade hoppats. Men det jag såg var ändå mestadels vackert och ganska imponerande med många imposanta nyklassicistiska byggnader. Bäst tyckte jag om museiområdet och Hofburg. 

Just muséer var en bra regnaktivitet, och det blev hela tre museibesök; moderna konstmuséet, det mer klassiska konstmuséet samt världsmuséet där vi besökte utställningar om medeltida vapen och rustningar, samt historiska instrument. Dessutom blev det ett konsertbesök på klassiska Musikverein. Där framfördes det ganska ovanliga mastodontverket Gurrelieder av Arnold Schönberg.

På måndagen hade vi en halvdag innan hemflyget, och då regnet verkade ha lättat så drog vi till den gigantiska centralkyrkogården för att spana in Beethovens grav (bland annat). Men lagom till vi började närma oss så tilltog regnet igen, och efter förrättat värv tog vi skydd på kyrkogårdens kafé för en apfelstrudel.

Vin

Efter glykolskandalen på 80-talet har Österrikiskt vin återhämtat sig fint och åtnjuter välförtjänt respekt. Utöver välkända druvor som chardonnay, pinot noir och framför allt riesling odlar man även en del inhemska druvor som grüner veltliner, zweigelt och welschriesling. På torsdagen - innan regnet hade kommit igång ordentligt - åkte vi två timmar till byn Dürnstein i vindistriktet Wachau.

Vi försökte i förväg kontakta de välrenommerade producenterna Prager respektive Pichler för en provning. Men det misslyckades, troligen för att turistsäsongen var över och skörden hade börjat. Vi kunde dock komma in på det ganska stora Domäne Wachau där vi för 10€ fick en något oengagerad provning, dock med ett stort urval av kollektivets viner. Vi köpte varsin flaska och efter en lunch inne i byn stötte vi på ett provningsrum för det betydligt mindre vineriet Böhmer, och här saknades inte engagemang. Jag lämnade med tre flaskor, bland annat en gjord på den ganska ovanliga druvan traminer. Ändå mer udda är kanske alkoholhalten på hela 16,5 %! Den kommer nog sitta fint en murrig höstkväll med Boris-väder.

Det fanns även gott om vinbarer och vinbutiker i själva Wien. Och i fallet Wein & Co både och samlat under samma tak. Här blev det såväl provat vin som inköp av två flaskor. Och på flygplatsen fanns det också ett bra utbud av österrikiska viner, och det blev ytterligare fyra flaskor. Så nu har jag vin för resten av hösten åtminstone.

Öl

Nu över till det som fortfarande är huvudämnet för bloggen. Wien är inte en lika utpräglad ölstad som München, Köln, Düsseldorf, Prag, Bryssel eller London. Men inte långt efter, det fanns god öl även på de enklaste hak. Tyvärr är ölet som är uppkallat efter staden - wienerlagern - nästan utrotningshotat, men det fanns att prova på några olika ställen. Framför allt på flera av de många bryggpubarna som finns i staden. Uppriktigt sagt var det inte så upphetsande. Någon var riktigt god och andra var mer eller mindre bra. Men i grunden är det en bärnstensfärgad lager som inte är väsentligen annorlunda än en märzen eller liknande.

Det bästa stället var onekligen AmmutsØn, även om jag tycker det är rejält överskattat på RateBeer places. Även om flaskkylen var ganska imponerande med några ovanliga (och flera vanliga) Cantillon-flaskor till rimligt pris, kan man inte säga det samma om fatlistan. Ett ställe väl värt ett besök är det ändock. En annan favorit värt att nämna var kvarterspuben Brau Hund.

Även om det inte fanns några riktiga toppställen i Wien så är ändå ölkulturen integrerad och allestädes närvarande. Jag hoppas få återvända någon gång i bättre väder för att kunna vandra runt mer. Och då kommer jag försöka beta av några ställen som var stängda denna gång, troligen på grund av Boris.

Brewskivalfinal

 

Den vägen är det.

Jag har slutat att skriva inlägg om varenda ölfestival jag besöker, av den huvudsakliga anledningen att det lätt blir att jag upprepar mig själv. Jag hade dock inte kunnat skriva om Brewskival oavsett eftersom jag inte har varit där sedan 2019. Pandemin och annat har kommit i vägen, och den numera ganska dyra tågresan är lite avtändande. Men i år ska det enligt uppgift vara den stora finalen för festivalen i sitt nuvarande skick. Vilket jag såg som ett gott skäl för såväl ett besök som blogginlägg.

Precis som 2019 var det varmt, och några tunnare moln dämpade värmen en del, vilket jag tyckte var ganska skönt. Minnet hade hunnit blekna en aning sedan sist, men jag tyckte det var enormt många utställare. Det var ett så kallat angenämt problem att försöka navigera i mångfalden.

Jag började med ljusa och lätta öl. Främst diverse lager, och de flesta var faktiskt ganska mediokra denna gång, bland annat ett amerikanskt försök till tjeckisk lager. Däremot fanns en bra riktig tjeck från Zichovec. Pickla Pils och Kalkskär Källaröl självrunna från Nynäshamn höjde också nivån markant.

Bland övrigt ljust och lättdrucket är värt att nämna en intressant yuzu-wit från Minoh. Ett annat japanskt bryggeri hade med sig en "sake saison". Namnet är rätt missvisande då det helt enkelt var en ljus och lättdrucken öl jäst med sakejäst, vilket hade gett den fina päronestrar. 

Som vanligt fanns det gott om starka grejor. Mycket var dock pastry stout eller andra smaksatta varianter, och det mesta låg uppåt 15 %, inget som lockar mig. Dock hittade jag ett grymt kornvin på 9 % från Piteå-bryggeriet This is how. Det hade en tydligt amerikansk touch, åt bigfoot-hållet fast med lite snällare beska.

Den får jag utse till festivalens höjdare tillsammans med Pomologik Foeder. Det var med marginal den godaste svenska cidern jag har provat. Som namnet antyder så hade den fått jäsa i stora träfat. Den var också spontanjäst vilket alltid kan slå åt olika håll. Här innebar det dock en påtaglig men ändå balanserad stallton. Dessutom hade skalen fått macerera i början av jäsningen vilket gav en snygg beska. Äpplena var vanliga svenska matäpplen - ingrid marie samt aroma om jag minns rätt.

Sämst och dagens enda vaskning stod Varvar för med sin Kalamansi. En lactosuris med misslyckad surning, därtill med en smaksättning som drog åt syntetisk WC-anka.

Det var en lyckad final på många sätt. Tyvärr var det ganska långa köer till maten (som onekligen såg god ut), så jag nöjde mig med en enkel och billig korv. Tillfreds med ölprovandet drog jag mig tillbaka till centrum för att äta och besöka några ölställen som var nya för mig. Den skotska puben Nessie var trevlig och där fick jag en okej fish & chips. Dock ångrade jag lite grand att jag inte sparade mig till Benchwarmers ställe som verkade ha riktigt goda pizzor.

Efter en snabb Indianviken hos Benchwarmers tog jag en kort lov vid havet och återvände sedan till stationen för sjutåget hem. Trots ganska stökiga medresenärer så vandrade tankarna iväg om ölfestivalernas framtid, och den svenska ölscenen i stort. Men det får eventuellt bli ett framtida inlägg.

Den stora Sverigeresan

 

Ifjol gjorde jag tillsammans med två andra en bilsemester i Tyskland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Jag gav den namnet Den stora etanolresan, då det genomgående temat vara att besöka producenter av öl och vin. Jag var sugen på att göra något liknande i år igen, men kom aldrig för mig att ta tag i det i tid. Som reservplan hade jag då i stället att på egen hand göra en bilresa upp genom Sverige.

Som barn gjorde jag flera resor med familjen genom Sverige, och ofta långt norrut, men aldrig ovanför polcirkeln. Så ett viktigt delmål var att passera polcirkeln och uppleva midnattssolen. På vägen upp följde jag mestadels E45 (inlandsvägen) med några avstickare till olika sevärdheter. Det blev fem etapper med slutdestination Kiruna. På hemvägen följde jag i stället östkusten tills det var dags att vika av strax innan Gävle för att passera mina föräldrar i Västmanland.

Natur

Sverige är onekligen vackert. Även om det ibland kan tyckas lite enformigt med ändlösa skogar och sjöar uppblandat med kulturlandskap, så finns det ändå skillnader mellan olika landsdelar såväl vad avser geologi som flora och fauna.  

Från Njupeskär - Sveriges högsta vattenfall - skulle jag vidare till Östersund. Mitt navigationssystem lurade mig att ta en massa svåvägar genom Härjedalen, vilket bjöd på fantasiska vyer, i synnerhet väg 311 förbi Högvålen, Sveriges högst belägna by. Här stötte jag också på flest renar under hela resan, faktiskt fler än i hela Lappland.

Fantastiska vyer bjöds jag även på längs Höga Kusten, även om jag fick gå en extremt jobbig vandringsled upp till Slåttdalsskrevan för att till fullo få en bra utsikt. Onekligen en av Sveriges vackraste områden.

Städer

Det blev väldigt tydligt för mig under denna resa att de mindre städerna har drabbats relativt hårdare av betongsossarnas rivningsvurm under efterkrigstiden. Visst har det rivits mycket även i Stockholm, Göteborg och Malmö, men det finns samtidigt stora sammanhållna i stort sett bevarade områden med äldre bebyggelse. Och mycket annat som attraherar i egenskap av större städer.

För mindre städer har man oftast hela stadskärnan drabbad. Även om det förstås finns många äldre hus kvar så är det uppblandat i ett sammelsurium av nyare byggnader, och det klassiska fulmodernistiska Domushuset på huvudtorget.

Kontrasten blev väldigt stor när jag kom till den sista halvstora staden under resan, Sundsvall. Här är stenstaden från 1800-talet i stort sett intakt, och man ser hur fint det skulle kunna ha varit i de andra städerna.

En stad som just nu inte liknar något annat är dock Kiruna. På grund av den pågående flytten så befinner sig staden i något slags limbo där den gamla stadskärnan mer eller mindre är död, medan den nya inte riktigt har tagit form ordentligt. Det fanns några få ställen som verkade vettiga, men till sist fastnade jag för Scandics hotellrestaurang där jag kunde få en kall Krusovice, en bra grilltallrik samt bra viner.

Öl

Hur är det då med ölkulturen ute i landet? Om vi börjar med ölställen så kan man konstatera att Bishops Arms verkligen är en viktig institution för öl-Sverige utanför de större städerna. Utbudet på ölställen var allt från hyfsat till magert, men i samtliga städer jag besökte fanns en BA i alla fall. Undantaget var just Kiruna, där den nyligen hade stängt och skulle öppna på ny plats 2025. Men de som fanns hade åtminstone några bra öl på fat som jag ville dricka. Bäst var den i Sundsvall, framför allt vad utbudet beträffar.

Bäst överlag var Good Guys Taproom i Karlstad, med goda pizzor och ett varierat fatutbud med lika delar sina egna, andra lokala och långväga öl. Märkligt nog var den inte rejtad högst i staden, utan grannstället Gränden är knappt före vilket jag inte riktigt kunde förstå. Då tyckte jag nog det lägre rejtade Carlstad Ölhall var betydligt bättre. Överlag var Karlstad klart bäst ölstad på resan, och jag hade nog förväntat mig en hårdare match med Umeå.

Vad själva lokala ölen anbelangar tyckte jag de höll rätt bra nivå överlag, såväl de jag drack ute på ställen, samt de burköl jag köpte på Systembolaget i Storuman. Inga bottennapp utan halvbra till bra.

Mat

För oss som har några år på nacken är det påtagligt hur mycket den svenska matkulturen har utvecklats. Detta har spridit sig brett över landet men kanske inte riktigt nått till alla hörn och skrymslen. Jag hittade bra restauranger utan problem i städerna, men i de mindre byarna var det ofta mer skralt. Mest svennepizzor och gatukök. Den sämsta upplevelsen var när jag försökte hitta ett bra lunchställe i Vilhelmina och till slut testade den lokala kedjan Frasses. 

Just i Norrland i allmänhet och Lappland i synnerhet kunde man önska att det skulle finnas fler restauranger som satsade på lokala rätter baserat på fisk, ren och vilt. Det enda jag stötte på var när jag tog lunch på Barts Bistro i Skaulo som bland annat hade älgfärsburgare på menyn. Namnet och det faktum att det fanns flera belgiska öl på flaska vittnade om ägarnas nationalitet. Rekommenderas om man har vägarna förbi. Ett annat ställe värt ett stopp är Lapland Deli i Storuman, ett trevligt café där man även kunde köpa lokala produkter att ta med.

I övrigt finns ytterligare några ställen värda att nämnas. I Östersund hittade jag Jazzköket högt upp på RateBeer Places. Det var kanske inget utpräglad ölställe även om de hade ett bra flasksortiment. Däremot hade de bra mat och en hel del intressanta viner.

Vad det sistnämnda beträffar så överträffades de dock av den fantastiska italienska vinbaren La Nonna di Dolcetto i Sundsvall. Efter att ha uttömt stadens två vettiga ölställen så letade jag på Google efter en bra vinbar att avsluta kvällen på. Jag hittade något som verkade lovande två kvarter från mitt hotell i stenstaden. När jag närmade mig passerade jag en skylt som pekade in mot en innegård. Jag var nära att gå förbi, men något fick mig att vända om och gå in. Och det var ett lyckat drag för det var ett otroligt charmigt och personligt ställe med såväl bra mat som vin. Jag anar att det var ägaren själv som jag beställde andra glaset vin och en plockbricka ifrån.

Repris?

Resan gav mersmak på att utforska Sverige mer, men just denna tur kommer jag nog inte göra igen. Jag vill gärna dra mig norrut i framtiden igen, men då blir det nog mer fokus på fjällen, inklusive en sväng över gränsen till Norge. En annan nästan vit fläck för mig är sydöstra Sverige, exempelvis Österlen och Blekinge.

Men just nu är jag nog mer sugen på fler etanolresor till Europa. Jag kommer återkomma inom kort i detta ärende.

Pseudolambik #48

 

Vid förra p-lambikbryggningen berättade jag om problemen med mina senaste lambikar. Efetrsom jag känt mig tvungen att hälla ut 40-50 liter så finns det ett behov av att fylla på med mer lambik. Därför blir det en extra p-lambik under årets första och regniga semesterdag. För att undvika problemen med gummi-fenoler så passade jag på att köpa några påsar Lalvin EC-1118 som jag kan använda såväl nu som vid kommande flasktappningar och bryggningar.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,055

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 52 C
• 64 C
• 76 C
• 82 C

Kok:

Två timmar med 50 g humle som torkats och oxiderats sedan mars 2017.

Fermentering:

Vi varierande källartemperatur med

• några gram Lalvin EC-1118,
• bottensatserna ur Tilquin Geuze-flaskor.

Bryggsäsongen 2024/2025

 

Jag brukar se Amylases Sommarölsträff som en slags avslutningsfest för bryggningssäsongen. Visserligen gjordes den senaste bryggningen i början av april, men det har ändå varit provsmakningar, SM och annat sedan dess.

Men nu är det dags att blicka fram emot nästa säsong. Och jag hade redan tidigare gjort ett utkast till en plan som jag nu fyller ut med mer detaljer. Trots det finns det ändå lite val kvar att göra vilket jag inte alls har något emot.

Som vanligt blir det en dubbelbryggning per årstid, förutom på sommaren. Eventuellt kommer jag göra en lambikbryggning under sommaren, jag återkommer i så fall om det. En lambikbryggning vardera vår/höst kommer det också bli. Och därutöver förstås en p-geuze och lite andra lambiksläpp. Kanske kommer jag återuppta bärplockandet i sommar, vi får se.

Höst:

Här blir det belgiskt med Rochefort-jästen:

• Stenstark blondin
• Stenstark 9

Den förstnämnda blir en vanlig blond på c:a 6 %. Den sistnämnda blir en något svagare variant av Rochefort 10, här med OG 1,090 i stället.

Vinter:

Här vacklar jag lite grand mellan engelsk eller tyskt överjäst. Det lutar kanske mot det sistnämnda med

två altbier-varianter:

• Gammelöl?
• Dubbelsticka?

Vår:

Här blir det förmodligen belgiskt igen, med amerikankt som reservplan. Frågan är bara vilken jäst? Oavsett blir det nog följande:

• Något ljust och relativt svagt.
• Något starkt men ej mörkt. Kanske något i stil med Chouffe Houblon?

Pseudogeuze #11

 

Årets p-geuze blandades under påskhelgen, men att jag skriver om det först nu har lite olika anledningar. Dels hade den initialt en del THP, så jag ville avvakta att det försvann. Sedan hade jag planerat att ställa ut med den på Amylases Sommarölsträff, och jag ville invänta att detta ägt rum. Nu har så skett under den gångna helgen, och p-geuzen togs relativt väl emot. Jag gjorde inte riktigt slut på mina dryga nio medhavda liter, men de två kvarvarande flaskorna skänktes till arrangörerna. I övrigt var det ett trevlig om än något svettigt arrangemang med flera goda öl, i synnerhet en fantastisk tysk pilsner, men även en fräsch modern västkust-ipa med fokus på tropisk frukt, samt en riktig god rabarbersuris (som också vann hela rasket).

Jag har skrivit om det annorstädes, men det kan vara värt att nämna även här att flera av mina p-lambikar på sistone drabbats av en tydlig ton av bränt gummi. Troligen beror det på autolys på grund av dålig Sacharomyces, men säker är jag verkligen inte. En av huvudsatserna i denna blandning hade vissa sådana toner, men jag räknade med att de skulle vara ett "intressant" bidrag i utspädd form. Övriga lambikar var en treårig med ganska neutrala egenskaper, samt en femliters damejeanne med utmärkt smak där ursprunget hade gått förlorat.

Data:

• Volym 27 l
• OG 1,060
• FG 1,008
• ABV 7,0 %

Blandning:

• 11 liter sats 45
• 11 liter sats 40
• 5 liter sats X
• 160 g bitsocker

Bedömning:

Jag har provat den kontinuerligt sedan tappningen, men det här är hur den smakade på sommarölsträffen. Den brända gummi-tonen är väldigt diskret, och faktum är att ingen av dem jag diskuterade detta med ahde känt den innan jag påtalade den. I övrigt är det fina toner av röda äpplen och lite höstlöv, samt en minimal, knappt förnimbar  puff av THP på slutet. Syran är medelhög, och det finns en viss beska. Gott, men inte min bästa om ni frågar mig.

Riwik

 

Riwaka är en mycket trevlig nyzeeländsk humlesort som tyvärr är svår att få tag på numera. När den plötsligt dök upp hos humlegården passade jag på att köpa 500 g. Av dessa gick 300 g åt till diverse NZ-öl, 100 g till en saison och kvarvarande 100 g beslutade jag mig för att spara till en torrhumlad lambik. Och nu är det alltså dags.

Data:

• Volym 15 l
• OG 1,053
• FG 1,010
• ABV 5,8 %

Blandning:

• 15 l sats 35.
• 100 g riwaka.
• 90 g bitsocker

Bedömning:

Utseendet är lätt disigt gyllengult, humlen har onekligen bidragit med en viss grumlighet. Aromen har en snygg tropisk fruktighet, och det är en väl avvägd humlemängd då basölet ändå finns där tydligt. Det är bra bett i syran med en lätt acetisk ton. Gott och uppfriskande.

SM 2024

 

Senast jag besökte hembryggnings-SM var 2019 i Stockholm. Den gången ställde jag inte ut något utan gick bara runt och provade. Sedan dess har det bara varit ett fysiskt SM, i fjol och åter i Stockholm. Den gången passade det inte in i mitt schema, men i år stod alla himlakropparna rätt. Och eftersom Linköping kan nås med tre timmars bilkörning från Göteborg valde jag att lasta bilen full med öl och köra upp.

Linköping

Jag har inte varit i denna stad sedan en jobbresa för drygt 20 år sedan. Den gången kom vi fram sent på kvällen, jobbade hela dagen därpå för att sedan åka direkt hem, så det blev inte mycket sett. Därför passade jag på att få lite sightseeing denna gång.

Dels gjorde jag en pubrunda på fredagskvällen efter att ha checkat in såväl mina öl i Campushallen som mig själv på hotellet. Dock låg alla toppställen väldigt kompakt utspridda kring Stora torget, så det stannade vid de mest centrala kvarteren den kvällen. Som vanligt använde jag RateBeer Places topplista över ställen, vilket gav ett väldigt bra urval med ett undantag. Via SHBF fick jag tips om ölkaféet Backen som troligen är ganska nyöppnat då det inte hade några betyg på RateBeer. Men det var ett väldigt trevligt krypin med massvis av charm, litet men naggande gott fatsortiment (bland annat Gaffel Kölsch upphällt i en stange) och väldigt vänlig och personlig service. Det var tillsammans med De Klomp det bästa stället. I övrigt är Hourse & Hound värt att nämnas för att de hade två casköl i utmärkt skick.

Under själva SM på lördagen tog jag en knapp timmes paus och knallade iväg till det näraliggande nybyggda Vallastaden och vandrade runt. Det är en kakafoni av färger, former och material, och jag kunde inte bestämma mig för om det var charmigt eller kitschigt. Kanske både och? Jag hittade i alla fall ett väldigt trevligt brasilianskt café där jag fick mig en uppiggande espresso.

Efteråt tog jag en lite längre promenad runt staden förbi och bortom domkyrkan och några lite äldre kvarter. Domkyrkan är verkligen imponerande och vacker, även om tornet just nu är insvept i byggnadsställningar.

Tävlingen

Jag hade under påsken blandat till en speciell SM-blandning från flaskor jag hade över:

• 6 l geuze 10
• 6 l geuze 9
• 3 l geuze 7
• 3 l lambik 39

Jag hällde över i två 9-litersfat och var väl lite orolig då det var svårt att hälla utan att det splashade en del. Dock hade jag gjort något liknande med en cider för ett år sedan, och tänkte att det väl inte skulle vara ett problem. Faten stod dessutom kallt på vinden. I värsta fall kunde det bli lite ättiksyra. Men tji fick jag. Efter att ha kopplat på första fatet och börjat hälla insåg jag att det var rejält oxiderat. Dels från den brunröda färgen, och när jag smakade så var det en märklig mix av THP, etylacetat och en del andra svårbeskrivbara aromer. Jag valde att dra mig ur tävlingen, dock lät jag en del nyfikna provsmaka mer i utbildningssyfte eller vad man ska kalla det.

Lyckligtvis hade jag med mig en massa magnumflaskor av p-geuze 1-7 som jag öppnade en gång i timmen. Jag var väldigt nyfiken på hur de skulle ha hållit upp sig, och det hade de gjort utmärkt. Här fanns det inte en tillstymmelse till oxiderade toner. Det intressanta var hur de delvis var lika varandra,  men också hur de gradvis övergick från att vara rejält sura och utan beska, till lite mildare syrlighet och allt mer tydlig beska. Allra godast var nog version 5 med en fantastisk fruktighet.

Men det var ju gott om andra öl än Fabrikörns! Det som var slående var att det var väldigt jämn kvalitet, utan att jag behövde vaska något öl samtidigt som det bara var två öl som jag tog flera gånger av. Den ena av dessa var en lysande lambrusco-lambik som om jag inte misstar mig gjordes av en Henrik Andersson. Den hade en perfekt blandning av röda vindruvor och lätt stallighet. Min andra favorit var en modern lager av Peter Högström som illustrerade hur gott det kan vara med tropisk frukt-humle om det görs snyggt.

Det fanns flera stycken öl i samma still, och allmänt mycket lageröl med 3 (minst) märzen, samt ett gäng pilsner, några bockar med mera. Jag provade också min första kall-ipa vilket var föga nytt eller annorlunda, men väldigt välgjort och gott. En väldigt god västkust-ipa tillhör också det som stannar kvar i minnet en vecka efteråt. I övrigt provade jag en hel del välgjort brittisk och belgiskt utan att något riktigt lämnade ett bestående intryck.

Postludium

Efter att alla priserna delats ut och tillställningen officiellt avslutats packade jag snabbt ihop mina saker och placerade dem i kylcontainern. Därefter lyckades jag få en sittplats på en snabbt överfylld buss tillbaks till centrum. Efter en fish & chips på Hästen & Hunden och ovan nämnda promenad gjorde jag en tidig reträtt till hotellet.

Dagen efter vaknade jag pigg och utvilad, tog en sen frukost och drog sedan bort till Campushallen för att samla ihop mina grejor. Därefter tog jag en sväng till friluftsmuséet Gamla Linköping där jag strosade runt på kullerstensgator bland de vackra gamla husen och fick lite påfyllning av koffein. Apropå droger så stötte jag lustigt nog på IOGT-NTO som anordnade en poängpromenad i området. Jag funderade för ett ögonblick att dra något skämt för dem angående helgens alkoholkonsumtion och den nuvarande nykterheten men jag avstod. Förmodligen lika bra det.

I stället styrde jag kosan hemåt, och ju längre resan pågick desto varmare blev det. Från att ha varit knappt tvåsiffrigt i Linköping var det 19 C i Jönköping och hela 24 C när jag klev av hemma i Göteborg med alltför varma kläder.

Brygd #216: Vetebock

 

För mig var weizenbock länge synonymt med Schneider Aventinus. Visserligen fanns också Weihenstephaner Vitus, men den gjorde inget större intryck på mig. Så när jag försökte mig på en egen weizenbock var det naturligt att efterapa Aventinus.

Men sedan dess har jag fått upp ögonen för Ayinger Weizenbock. Och den är tämligen ljus. Jag slängde i lite münchner bara för att. Vidare var jag lite osäker på hur jag skulle göra med humlen. Jag gillar allmänt att lägga mig något i överkant på humlesidan när det gäller öl där humlen ska vara i bakgrunden. Numera finns det 50-gramspaket för många humlesorter, och jag köpte en påse hersbrucker.

Utbytet blev ganska dåligt. Kanske hade bryggbutiken krossat lite grövre än vanligt på grund av stora mängden vetemalt. Oavsett så gör det mig inte så mycket, jag hade kanske inte velat ha OG uppåt 1,080.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 6
• IBU 20

Mäskning:

• 4 kg vetemalt
• 2 kg pilsnermalt
• 1 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hersbrucker i 20 minuter
• 30 g hersbrucker vid kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3068 (halva jästkakan från Humlevete)

• vid 19 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 7 g/l.

Bedömning (2024-05-01):

Två veckor efter flaskningen är det dags för en första fullt kolsyrad flaska. Jag provade en flaska för en vecka sedan som var 75 %-ish kolsyrad, och den var aningen söt med måttlig kolsyra. Nu är den torr med rejäl kolsyra och skum. Den är inte riktigt så tokgrumlig som humlevete, men ändå över genomsnittet.

Aromen domineras av skumbanan med en del fenoler samt örtig humle. Det var ännu mer estrar och humle för en vecka sedan kan tilläggas. Avslutningen är som sagt torr, och där finns en tydlig beska. Beskan hade nog kunnat varit aningen lägre, men på det stora hela var det gott. Kanske inte riktigt lika bra som Ayingers version, men det är ju en högt lagd ribba.

Brygd #215: Humlevete

 

Bild: Viktoriia Panchenko.

Det är dags för veteöl igen! Senast jag bryggde en veteöl i sydtysk stil var nästan tolv år sedan. Precis som då får man tolka "sydtysk stil" generöst, då det är en modern variant av formen hopfenweizen. Denna gång går jag dock all in på australiensisk humle; galaxy och enigma (refererat till aussie-humle nedan). Jag hade först tänkt att använda dem med mitt klassiska schema med 10-20-30-40 % i 60, 20 och 0 minuter samt torrhumling. Men när jag kollade in alfasyran på paketen studsade jag till. Båda hade AA runt 18 %! Jag fick då tänka om och valde att helt enkelt skippa bittergivan. Med en ytterst modest mellangiva hamnar IBU ändå på cirka 50.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,052
• FG 1,010
• ABV 5,6 %
• SRM 3
• IBU 50

Mäskning:

• 3 kg vetemalt
• 2 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 40 g aussie-humle i 20 minuter,
• 80 g aussie-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3068 (1 liter förkultur)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 21 C i 7 dagar

Torrhumling med 80 g aussie-humle i 5 dagar, 100 g maltextrakt upplöst i vatten tillsätts samtidigt med humlen.

Övrigt:

Kolsyrejäsning med druvsocker, 7 g/l.

Bedömning (2024-04-22):

Redan vid flasktappningen noterade jag en kraftig grumlighet men tänkte "det lägger sig nog". Det gjorde det inte. Det är grotesk neipa-grumlighet vi pratar om. Kanske inte riktigt min tekopp, men samtidigt är jag inte särskilt fixerad vid ölets klarhet heller. Det är vad det är. Över till smaken.

Det är tropisk frukt som inleder, sedan träder fenoler och skumbanan in på banan (sic!). En ganska snygg kombo faktiskt. Ska man klaga på något (utöver grumligheten) så känns kroppen ganska tunn. Avslutningen är torr med en måttlig beska.

Ett bra öl som förmodligen kommer ha ganska kort hållbarhet.

Pseudolambik #47

 

Den senaste tiden har ett problem börjat dyka upp hos mina p-lambikar; någon slags bränt gummi-fenoler. Jag har några gånger känt det hos kommersiell lambik på låga nivåer, exempelvis Cantillon och nyligen Drie Fonteinen. Jag råkade även ut för det i första steget när jag odlade upp jäst från XX Bitter-flaskor.

Hos lambikarna började det med sats 39. Där var det enbart ena delsatsen som var problematisk, vilket fick mig att tro att det hade något med 3F-flaskorna att göra. Sedan fortsatte det med sats 42, men där var det båda delsatserna. Vilket fick mig att tro att något annat var den gemensamma nämnaren, nämligen Sacharomyces-källan Mangrove Jack's M2. Mangrove Jack's är överrepresenterade på hembryggarforum när det gäller jäsningsrelaterade problem för torrjäst, så det kändes inte långsökt att skylla på dem. Men sedan kom årets påskhelg.

Först provsmakade jag sats 45, och den hade samma problem om än på mycket lägre nivåer. Den är också jäst med kakan från sats 43, en av mina godaste lambikar på länge. Och den är också baserad på M2. Men sedan provade jag sats 46, som inte bara hade massor av dessa fenoler, utan dessutom hade jäst ut dåligt och inte syrats. Och här har jag använt Safbrew F2.

Så kanske är det inte just M2 som är problemet, utan gammal torrjäst. Båda dessa påsar har legat öppnade länge i mitt kylskåp, i synnerhet F2-påsen. Kanske är det åldern hos ett öppnat paket som är problemet (och Fermentis tål måhända längre tid än Mangrove Jack's). Tyvärr hade jag redan pytsat i några gram F2 innan jag provade sats 46 och gjorde kopplingen. Men eftersom jag ändå höll på med en förkultur till kommande rena bryggningar kunde jag pytsa i bottenskrapet från Wyeast-påsen. Hoppas att lite piggare jäst kan ta över Sacharomyces-fasen.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,052

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 51 C
• 63 C
• 75 C
• 83 C

Kok:

Drygt två timmar med 50 g hallertauer saaz som har legat och oxiderat sedan mars 2017.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med

• några gram Safbrew F2
• några gram Wyeast 3068
• bottensatsen från 2 flaskor (375 ml) Tilquin Geuze
• bottensatsen från 2 flaskor (375 ml) Brasse 9:e uttaget, ren.

Hembryggning für alle

 

Jag måste höja mina ambitioner framöver.

Jag har säkert nämnt ett par gånger på bloggen att jag var doktorand i Tillämpad Matematik på Göteborgs Universitet under slutet av 90-talet. Det hela landade i en licentiatexamen 1997. Därefter famlade jag omkring ett tag innan jag fick jobb på Ericsson 1999. En sak jag gjorde var att hålla i delar av en kurs på universitetet om ämnet för min avhandling: Wavelets. Som en del i detta skrev jag och en doktorandkollega ett kompendium till kursen som vi gav namnet Wavelets für alle. Med en uppenbar blinkning till Peter Wahlbecks (m.fl.)  humorföreteelse für alle.

I samband med att jag avslutade min tjänst hösten 1998 så fick vi tillsammans med vår handledare lite av en slump ett erbjudande från Studentlitteratur om att utvidga kompendiet till en fullständig lärobok. Förlaget var dock inte så förtjusta i namnet, så vi kortade ner till enbart Wavelets. En sak jag lärde mig i processen var hur mycket jobb det är att skriva en bok, även när man är flera författare. Så när jag ibland får frågan om jag kommer skriva en hembryggningsbok så är svaret alltid nej. Förutom att jag inser hur mycket jobb det är så känns det som att marknaden är mättad.

Dock har jag länge funderat på att skriva ett lite kortare kompendium. Det finns flera hembryggare som har lagt upp kortare gratis texter på svenska om hur man brygger öl. Men det finns ett stort glapp däremellan till fullfjädrade böcker. Så min idé var att lägga mig någonstans mitt i. Och titeln på kompendiet var given. I slutändan tog det betydligt mer tid än vad jag hade tänkt, och nu när jag slutligen är beredd att släppa en första beta-version så kvarstår det några kapitel som jag bara har hunnit skissa på:

• kvalitetsarbete
• suröl och vildöl
• förkovrinsgtips
• recept

Jag tänker också ta lite lämpliga bilder vid kommande bryggningar under påskhelgen som kan infogas i texten i pedagogiskt syfte. Typ på hur hink-i-hink ser ut, hur en mäsk ser ut, hur en jäsning ser ut med mera.

Men jag väljer ända att lansera en första utgåva för den som vill ta en första titt. Jag är i högsta grad intresserad av återkoppling inför kommande upplagor. För rena stav- och språkfel kommer jag lägga upp en erratafil som vem som helst kan gå in och ändra i. Men för denna första version är jag också tacksam för tips på oklarheter och passager som är svåra att förstå. Dessa kan lämpligen lämnas som kommentar på detta inlägg. Jag har flera gånger insett hur lätt det är att använda ett begrepp som jag betraktar som standard, men som jag inte tidigare har definierat. Rena smakmässiga och estetiska synpunkter - t.ex. på språk,  stil o.s.v. - är jag mindre intresserad av.

Själva manuskriptet tillsammans med erratafil finns här. Nya uppdaterade versioner kommer annonseras som tillägg på detta inlägg samt på min Facebook-sida.

Version 2:

Efter att ha släppt version 1 lade jag projektet åt sidan i några veckor. Därefter satte jag igång med att komplettera med de fyra extra kapitlen som jag listade ovan. Det tog betydligt längre tid än vad jag hade tänkt mig. Men till slut blev det gjort.

Jag gick även igenom alla anmärkningar och kommentarer jag fick, vilka var fler än vad jag hade vågat hoppas på. Det var dels en hel del stavfel i erratafelen som någon noggrann läsare hade upptäckt. Det är fascinerande hur många stavfel - inklusive grova - som passerar förbi obemärkt när man kontrolläser en text. Jag hittade själv några nya dessutom.

Jag fick även några kommentarer på ställen som uppfattades vara lite otydliga. Dessa är värdefulla, och jag gjorde åtminstone någon justering eller komplettering för var och en av dessa.

Jag har även lagt till några bilder, varav ett par från min mäskutrustning från en bryggning. Jag skulle säkert kunna lägga till några fler, men nu är långt till nästa bryggning, och jag inte heller någon framstående fotograf. Jag vill inte heller ta bilder från nätet hur som helst i detta fall.

Slutligen har jag lagt till ett appendix där jag lagt in fyra favoritinlägg från bloggen. Eventuellt kommer jag lägga in fler i kommande versioner.

I övrigt kommer jag inte göra några större nya tillägg, utan mer förbättringar och mindre tillägg. Om man har någon egenskapad bild man tycker skulle komplettera texten bra får man gärna skicka till mig och föreslå var den ska läggas in. Säg till om credit önskas. I synnerhet hade det kanske varit trevligt med någon biab-bild.

Version 2 (pdf) samt ny erratafil hittas här.

Om en ny och annorlunda ölbok

 

Jag har tidigare recenserat ölbryggarböcker under kategorierna grundläggande böcker, fortsättningsböcker och avancerade böcker. Den bok jag nu ska recensera passar bäst in i den sista kategorin. Men den är ändock en främmande fågel då den inte i första hand är inriktad på hur man tillverkar öl, även om detta också hanteras i boken. Fokus är i stället på ölets egenskaper, sensorik och hur man kombinerar öl med mat.

Författare

Boken är skriven av Henrik Scander, Victor Dahlberg och Alexander Bäckman. Av dessa känner jag endast till den mittersta sedan tidigare. Vi har dels druckit en del öl genom åren, men Viktor är också en ledande figur i ölsverige och har drivit bloggen Något att dricka samt varit med och startat upp All In Brewing. Numera gästföreläser han på Restaurang- och hotellhögskolan på Grythyttan, där han också har tagit en tvåårig examen som sommelier och måltidskreatör. 

Den förstnämnda författaren är lärare på nämnda lärosäte och tillika en av Sveriges mest meriterade sommelierer. Den sista författaren är krögare, bryggeriägare och sommelier. Detta borgar för en god kunskapsbas, och i synnerhet Viktor har tidigare visat sig vara rätt person för jobbet i och med bloggen som nog är mest kunskapsspäckade ölbloggen på svenska hittills. Den enda jag kan komma på som skulle kunna göra det bättre är Carl-Fredrik Tiger på Dugges, och honom har man tagit hjälp av för de bryggtekniska delarna.

Allmänt

På baksidetexten och i förordet anger författarna att syftet med boken är att "minska det gap som idag finns mellan beprövad erfarenhet och forskning inom öl. Att knyta an teoretisk och praktisk kunskap samtidigt som läsaren ges verktyg för att kunna applicera sina kunskaper när öl prövas, utvärderas och kombineras med mat".  Detta ger en väldigt bra utgångspunkt för en recension; lyckas författarna med sina föresatser? Det tycker jag definitivt. 

Följande områden behandlas i boken:

1. ingredienser och processer för ölframsställning,
2. olika typer av öl från de största ölländerna,
3. hur man provar systematiskt,
4. hur man kombinerar mat och öl,
5. diverse recept och förslag på öl-mat-kombinationer.

Generellt håller texten hög nivå språkligt och framför allt kunskapsmässigt. För egen del är det 1 och 2 jag har bäst koll på och jag kunde inte hitta några större felaktigheter. Vad gäller 3 och 4 vågar jag inte säga lika mycket, men det ger ett gediget intryck. Och det var kanske de intressantaste delarna för mig.

Särskilt bra saker

Det fanns några saker som jag tycker man kan höja lite extra till skyarna. I samtliga fall är det lite av mina egna hook-ups. Jag tar förstås inte på mig äran för detta, och jag vet att detta är ståndpunkter som Viktor eller Carl-Fredrik har hyst oberoende av undertecknad. Great minds think alike.

Det finns en väldigt bra diskussion om terminologin kring ale vs. lager. Jag har själv skrivit om det dubiösa i att låta ale vara synonymt med all överjäst öl. På sidan 23 argumenterar författarna mot detta baserat på historia såväl som hur begreppen används utanför USA och den amerikaniserade craftkulturen.

På sidan 33 finns en bra diskussion om det tveksamma begreppet smakhumle, men vidhängande förklaring av det retronasala systemet, och det egentligen bara finns smaker (sött, surt, beskt, salt, umami) och aromer.

Slutligen kommer en nykter behandling på sidan 59 om den märkliga idén att öl generellt skulle vara lagringsobjekt. Något jag naturligtvis har behandlat.

Förbättringpotential

Som vanligt skrev jag ner ett antal punkter där jag tyckte det fanns oklarheter, tveksamheter och mindre bra språkliga val. Angående det sistnämnda så är det några av mina gamla käpphästar: begynnelseversaler för humlesorter, IPA med versaler och den märkliga engelska/franska stavningen lambic.

Apropå lambik så framhålls det som något slags historiskt, ursprungligt öl vilket känns rätt tveksamt. Även om man hade sämre koll på sina jästkulturer fordom så finns det inga historiska belägg vad jag vet som talar för att ölen generellt skulle ha varit lik lambik. Läs gärna Lars Garshols inlägg om detta.

Något som jag hade hoppats skulle förklaras bättre är rollen hos kallagring. Istället levereras det vanliga fluffet om att ölet mognar och blir renare, krispigare etc, utan några riktiga förklaringar om vad som faktiskt händer.

Avsnittet om diacetyl känns lite klumpigt då författarna gör omständliga språkliga omvägar för att slippa nämna ordet alfa-acetolaktat. Jag tror inte man vinner något på att utelämna namnet på ett kemiskt ämne på det här sättet.

Jag har en lista på ytterligare tiotalet mindre frågetecken, men jag ser ingen anledning att trötta mina läsare med dem. I stället kan jag nämna en annan, sista invändning: boken är ganska tunn. Vilket förstås kan ses som beröm: man hade gärna läst mer. Men förhoppningsvis kommer det snart en andra upplaga med ännu mer material och vetenskapliga rön. Och utan onödiga versaler.

Absurda nätforumepisoder

 

Om man hänger på hembryggarforum eller diskussionsgrupper i största allmänhet stöter man på en massa märkligt beteende, uselt argumenterande och konstiga påståenden. Jag har tidigare skrivit inlägg om diverse problematiska forumfenomen i mer generella termer, som myter, att ej kunna erkänna fel, viskleken, källhänvisningar med mera.

I detta inlägg kommer jag ta upp några mer udda händelser som inte enkelt låter sig placeras i ett fack. I de flesta fall har jag valt att inte länka till episoderna. Dels för jag inte hittade alla, men även för att låta vederbörande få behålla sin anonymitet. Jag gör ett undantag där det troligen handlar om rent trollande.

Om trähusets överlägsenhet

Den första episoden är en av de senaste, och handlar om en märklig diss av svenska neipor. En person dök upp med sitt första inlägg i en ölgrupp och undrade varför svenska bryggare inte kunde göra lika bra neipor som amerikanarna. Berodde det på okunskap, lathet eller ointresse?

Premissen i sig är en smula märklig om än inte helt orimlig. Att amerikanska ölstilar görs bäst av amerikanska bryggare är inte märkligare än att de bästa bittrarna görs i Storbrittanien, att den bästa frankiska lagern görs i Franken, att de bästa belgoölen görs i Belgien, att den bästa tjeckiska lagern görs i Tjeckien eller att den den bästa tyska pilsnern görs i Tyskland.

Men som svar på slika invändningar hävdade TS att även tyska bryggare gör mycket bättre neipor, och där tappade han all trovärdighet hos mig. Och det mest absurda var att invändningar upprepade gånger bemöttes med "har du druckit Tree House?"

Misslyckat wallraffande

Det händer ganska ofta att ej hembryggande (ännu) personer dyker upp i dessa grupper för att höra sig för och ställa lite nyfikna frågor. Typ om det är svårt, om det är dyrt, om det blir gott, hur lång tid det tar etc. Vid ett tillfälle dök en person upp i flera forum samtidigt och ställde en sådan fråga, fast på ett lite halvtyket och utmanande sätt. Själv tyckte jag attityden var väldigt märklig och avstod att svara. Några svarade lite halvtyket tillbaka, medan andra gav helt seriösa svar.

Det visade sig snart att vederbörande gjorde det här som någon slags "undersökning" om hur man som nybörjare blir mottagen i hembryggargrupper, och publicerade en sammanfattning på en blogg. Och det är här som det blir märkligt. Varför ens gå in under falska förespeglingar när det är lätt att hitta genuina sådana här diskussioner om man bara gitter leta lite. Och framför allt, varför en så edgy attityd? Naturligtvis kommer en del svar bli därefter. Men jag gissar att vederbörande tyckte det var lite fräckt att lajva wallraffare.

Plyfa-mannen

Här kan man få läsa hela forumtåden själv om man vill. Sammanfattningsvis så dyker det alltså upp en snubbe som hävdar sig ha bryggt ett öl som lagrats med 600 g plywood som blev över från renoveringen av ett 1600-talstorp. Därtill med en massa stereotypiska attribut från surdegshipsters och sydeuropéer. Initialt var jag helt övertygad om att det var ett troll, men det envisa förnekandet och den starka (troligen spelade) indignationen gjorde att jag ett tag tvekade; Poe´s lag och så vidare. Men rimligen är det ett troll, vilket förvisso är att betrakta som ett fack. Jag tyckte ändå att det var så absurt och unikt att det passade in här.

Bokhataren som slutade tjata

Jag minns inte exakt hur denna sidodiskussion uppstod, men jag tror att det handlade om en nybörjare som frågade efter lästips. Vilket jag och andra gärna bistod med. Då dök det upp en person som hävdade att böcker är helt värdelöst och att det enda rätta sättet att lära sig är via en mentor som överför kunskap till sin adept.

Bara i sig är detta rätt absurt och jag påpekade att även om en mentor kan vara bra att ha i början, så är det ändå bättre att få in kunskap via böcker skrivna av kunniga personer, som har korrekturlästs av ytterligare kunniga personer. Vederbörande vägrade dock att acceptera detta, och som någon slags stöd för sin tes hänvisade han till matematikern  Srinivasa Ramanujan. Eftersom jag själv är matematiker känner jag mycket väl till honom. Så jag vet både att han hade ett fruktbart samarbete med G.H. Hardy som förvisso kan betraktas som en mentor. Men också att han lärde sig matematik helt på egen hand med hjälp av - trumvirvel - böcker.

När jag påtalade detta fick jag ett typiskt svar från personer som inser att de inte har något mer att komma med: "Där trampade jag visst på en öm tå". Sedan försvann vederbörande för aldrig mer återkomma så vitt jag vet.

Double Male Karen

Det något kontroversiella begreppet Karen* syftar på en självcentrerad kverulant som ständigt ska klaga, hävda sin rätt och få tala med en överordnad. Den stereotypa bilden av en sådan person är en vit, amerikansk medelklasskvinna. Men precis som att kvinnor kan mansplaina och killgissa, finns det förstås manliga Karen.

Ett sådant exemplar dök nyligen upp i en hembryggningsgrupp med ett inlägg där han la upp en Google-recension av en av Sveriges hembryggningsbutiker som han ansåg hade behandlat honom mycket illa. Till att börja med hade hans beställda jäst inte levererats efter tre dagar så att hans bryggdag sabbades. Han hade heller inte fått något svar via mejl när han hörde av sig. Det sistnämnda är ju förstås lite svagt men kan ändå inträffa av olika skäl. Men att bygga sin planering på att en jästleverans inte får vara några dagar sen är ju bara stendumt. Och att skapa ett foruminlägg om det där han dessutom varnade alla att absolut inte anlita den här leverantören kändes väldigt märkligt.

Inlägget blev dock snabbt nedtaget och hade det stannat där hade det inte platsat på denna lista. Men några dagar senare återkom vederbörande med i princip samma inlägg. Fast med ett tillägg över hur synd det var att inlägget hade blivit nedtaget så att folk inte kunde varnas för detta hemska företag. Bara att återpublicera ett bortmodererat inlägg är i sig ganska märkligt. Det är en sak om man misstänker att det har förvunnit av misstag, men så var det uppenbarligen ej i detta fallet. Men denna gång fick det stå kvar och då fick Karen en hel del mothugg. Dels av moderatorerna, men även från alla hembryggare som bara hade positiva erfarenheter av denna hembryggningsbutik. Dessutom framkom det att butiken hade svarat på google-recensionen, bett om ursäkt och fixat leveransen. Därmed borde det hela förstås ha stannat.

* Efter att ha googlat "Karen" började det dyka upp en massa Karen-klipp i mitt Youtube-flöde, och det blev inte färre av att jag tittade på ett par stycken. Många av klippen handlade dock snarare om utåtagerande personer där det fanns tydliga tecken på kraftig mental ohälsa. Och det känns faktiskt inget vidare att dessa får schavottera på nätet.