Brygd #104: Vetebock

Även denna bryggning blir i en slags hybridstil. En weizenbock kombinerar den intensiva maltigheten hos ett bocköl med den karaktäristiska jästprofilen hos en weizen. Det är alltid vanskligt att prata om när en ölstil uppstod, men ett viktigt bidrag vad weizenbock beträffar var när Schneider Aventinus bryggdes första gången 1907, och åter var det alltså mitt favoritveteölsbryggeri som låg i framkant. Kanhända har det bryggts kraftiga och maltiga veteöl innan Aventinus, men det är ändå detta öl som är sinnebilden för öltypen.

Annars kan en weizenbock röra sig inom hela bockölsspektrat, och kan således vara gyllengul till djupt kastanjefärgad med en alkoholstyrka från dryga 6 % upp till 8 %. Angående rostade toner så verkar det finnas lite olika uppfattningar hos exempelvis SHBF och BJCP, men det får jag lov att återkomma om.

Jag hade först tänkt ha i 100 g Carafa I i min version, men ändrade mig sedermera efter att ha läst på och tänkt efter lite mer. Därmed hamnade färgen i den lägre delen av färgskalan. Detta hade jag tänkt att kompensera genom att köra med lite mörkare karamellmalt, men när bryggdagen var kommen insåg jag att detta hade glömts bort. För att ändå få upp mörkheten lite grand, och få lite mer karamelliga och kolaaktiga toner, kokade jag de två första litrarna i ett separat kok tills det blev segt som knäck. Detta upprepade jag sedan ytterligare en gång under koket, så mörkheten borde hamna lite högre än vad som anges nedan.

Data:

• Satsvolym 22 l
• OG 1076
• FG 1015
• Abv 8,0 %
• IBU 20
• SRM 14 (ljust rödbrunt)

Malt:

• 4 kg vetemalt
• 1 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (CaraMünch I)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle, 60 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3068

• i en vecka vid 19 C
• i tre veckor vid 22 C

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (30/10):

Bygelflaskan öppnas med ett diskret "plopp" och jag befarar initialt att kolsyrejäsningen inte har gått som den ska, men när flaskan hälls upp i veteölsglaset breder ett rejält smutsvitt skum ut sig. Färgen är underbart smågrumligt bärnstens- till mahognyaktig.

En stor fruktig och estrig doft slår emot mig med inslag av banan och jordgubb. I bakgrunden anas en del tuggummifenoler. Mer belgiskt än sydtyskt faktiskt.

Munkänslan är medelfyllig med ordentlig kolsyra, dock inte lika kraftig som för humleveten så jag misstänker att kolsyrejsäningen inte är helt klar än.

Halvsöt smak med låg beska och en lätt värmande alkoholton i eftersmaken. Inte så dumt faktiskt.

Fabrikörn vs. Mikkeller Weizenbock (30/10):

Det dräller inte direkt av vetebockar, men inför denna vs.-provning hade jag faktiskt hela tre alternativ att tillgå, nämligen

• Schneider Aventinus (finns permanent på välsorterade systembolagsbutiker)
• Mikkeller Weizenbock (inköpt på nätbutiken beerplanet.be)
• Indslev Hvedebock (tillfälligt systembolagssläpp i september)

Den första kändes som en väl svår motståndare för detta mitt andra försök i genren, dessutom är den aningen för mörk. Indslevs variant verkar vara ännu mörkare, så valet föll på Mikkellers tolkning (MWB).

Det var nog ett vettigt val för vid upphällning har MWB en väldigt likvärdig färg, endast snäppet ljusare och lite mindre grumlig.

Arommässigt har MWB betydligt mindre estrar och fenoler. En del skulle kanske kalla den elegant, men jag tycker den är en smula blek. Dessutom gör den lite diskretare framtoningen att alkoholen (8,5 %) tränger igenom mer.

MWB är aningen mer utjäst, i övrigt är fyllighet och kolsyra likvärdiga.

Fabrikörns är helt enkelt godare och avgår med segern. Mot Aventinus hade det däremot blivit storstryk.

Fabrikörn - Omvärlden 20-19 således.

Fabrikörns vetebock och Schneiders dito (13/12):

Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa in en Aventinus för att ändå göra en inofficiell jämförelse. Vid vinterölsträffen upptäckte jag att vetebocken hade mognat under den månad som hade passerat sedan jag senast öppnade en flaska, så jag skulle kanske inte bli så utklassad i alla fall.

Vid upphällning så är färgen inte så olika ändå; Aventinus har en mahognyfärgad nyans jämfört med vetebockens mer kopparfärgade.

Vetebocken är mer fruktig med jordgubb- och bananestrar samt en del tuggumifenoler. Aventinus har ett större maltdjup och mer subtila fruktiga och fenoliska toner. Vetebocken har dessutom en tydlig alkoholisk ton vilket helt saknas i Aventinus. Munkänsla, kolsyra, sötma och beska är ganska likvärdiga.

Det blev inte lika stor skillnad som jag hade befarat, men Aventinus är onekligen ett fantastisk öl med djup och finess som är klassen bättre.