Brygd #214: Stormaktspilsner

 

Nio av tio amerikanska militärpiloter dricker imperial pilsner. Hela året dessutom.

Så var det dags igen. För er som inte har varit med förut så är detta alltså en imperial pilsner. Försvenskningen av namnet är inspirerat av Närkes Stormaktsporter, som enligt Berit och Håge namngavs som en översättning av imperial stout*. Nåväl, imperial pilsner var lite halvhett ett kort tag, men har sedan dess fallit i glömska. Det arketypiska ölet - tillika min stora inspirationskälla - var Samuel Adams Imperial Pilsner, som jag tyvärr inte tror görs längre. Det var ett ganska ljust öl med massvis av hallertau-humle. Som jag tidigare påpekat är det lite oklart vad som exakt åsyftas med hallertau-humle.

Jag misstänker dock att h. mittelfrüh är en viktig del i det hela, och denna gång körde jag mestadels med den. Eftersom jag hade lite h. tradition kvar från marsölet fick det följa med också. En nyhet jämfört med tidigare iterationer är att jag kör med 100 % wienermalt denna gång. Det är en malt som jag inte har använt så mycket tidigare. Jag tycker oftast inte den är så intressant om man ändå ska göra en lite mörkare öl. Men solo kan den vara intressant, och mitt minne av originalet var att den var lite för mörk för att enbart ha pilsnermalt som basmalt.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 7
• IBU 50

Mäskning:

• 7 kg wienermalt
• 1 tsk mjölksyra (80 %)
• 1 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 68 C  i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 100 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
• 100 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 20 g hallertauer tradition vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med WLP838 (bottensatsen från marsölet)

• vid 12 C i 6 dagar
• vid 18 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning (2024-01-31):

Ölet är överraskande klart med tanke på all humle. Färgen drar åt bärnsten, skummet är krämigt och smutsvitt.

Aromen är brödigt maltig med en massa örtig humle och en lätt jordig ton. Kroppen är medelfyllig, och det finns en lätt teig strävhet. Avslutningen är torr med en hyfsat hög beska.

Det här var gott och påminner en hel del om SAIP, men jag har för mig att den sistnämnda hade lite mer aprikosiga humletoner (och var snäppet godare).

* De tyckte att porter lät bättre på svenska, och jag kan bara hålla med.

Brygd #194: Hällebergsbock

 

Härifrån kommer bocken.

Den senaste tiden har det funnits ett tydligt tema i mina bryggningar. Det blir aldrig riktig som jag ville. Det kan vara att någon ingrediens är slut, att bryggbutiken inte gör helt rätt, eller att jag själv gör fel. Denna gång hände det sistnämnda. Jag hade för avsikt att återanvända det föregående receptet, men samtidigt ville jag byta ut lite pilsnermalt mot chitmalt. Jag glömde dock att minska ner mängden pilsnermalt, så det blev ett kilo malt för mycket.

Det fina i kråksången är att recept är ganska robusta. Man kan göra hyfsat stora ändringar utan att det blir väldigt annorlunda, och framför allt inte tydligt sämre. Det blir helt enkelt ett lite starkare öl denna gång. Och jag hade dessutom tänkt ha i mer humle i alla fall, så då kan jag passa på att öka satsvolymen en smula. Dock fick jag väldigt dåligt utbyte, så de tänkta två literna kranvatten hoppade jag över.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,070
• FG 1,012
• ABV 8,0 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg chitmalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk laktol

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 30 g hallertauer tradition vid kokslutet
• 30 tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Frankenlager)

• vid 12 C i 7 dagar
• vid 20 C i 5 dagar

Hällebergsbock (HBB) vs. Andechser Bergbock Hell (ABH):

Inte hade jag trott att jag skulle få tävla mot originalet när jag planerade bryggningen. Men Andechser verkar ha fått en leverantör till Sverige med bra relation till SB, ty nu börjar deras produkter dyka upp. Främst i beställningssortimentet förvisso, men just ABH kom faktiskt som ett vanligt tillfälligt släpp.

Vid upphällning syns direkt en lätt men tydlig färgskillnad. HBB har en något mörkare färg jämfört med ABH:s gyllengula, och jag misstänker att den sistnämnda på sin höjd har små mängder münchnermalt. Om jag brygger ett nytt försök kommer jag halvera mängden münchnermalt.

Skillnaden märks också tydligt i aromen där det finns tydliga brödiga och nötiga toner i HBB medan ABH har mer sädiga toner med toner av honung. Tyvärr känns det att ABH inte är purfärsk (bäst före-datum är 10 november 2021, så den är väl ett halvår gammal), och de oxiderade tonerna gör aromen en gnutta jolmig. Så HBB vinner faktiskt denna gren knappt.

Munkänslan är likvärdig trots att HBB är en procentenhet starkare. HBB har en tydligt torrare och beskare avslutning vilket jag uppskattar. Även denna gren vinner HBB knappt.

Slutsatsen är oundviklig: HBB vinner denna match, och givetvis är det färskheten som avgör. Jag har druckit färskare ABH flera gånger, bl.a. på GBBF. Och det är en fantastisk öl som jag är säker på att HBB hade varit chanslös mot om ölen hade varit lika gamla. Men nu är det som det är, och givet senaste omgången så är ställningen således Fabrikörn vs. Omvärlden 36 - 42.

Brygd #193: Frankenlager

 

Frank har piffat upp etiketten sedan sist.

Jag blev faktiskt lite överraskad när jag insåg att det var tre år sedan jag bryggde denna. Jag trodde det var två år sedan. Tiden går fort när man har roligt*. Oavsett ska det förhoppningsvis bli en ännu bättre version. Dels hoppas jag på en bättre münchnermalt denna gång. Jag hade helst använt Weyermann, men det fanns bara Best Malz och Crips att tillgå hos fysiska butiker i staden. Och Best Malz var jag alltså inte helt nöjd med senast.

Jag valde också att byta ut ett kilo av müchnermalten mot chit-malt. Och på humlesidan hade jag efter senaste Franken-resan lärt mig att spalter select och hallertauer tradition är de typiska humlesorterna som används. Tyvärr var spalter select slut överallt, så jag valde tettnanger i stället. Det är lite trist när man inte riktigt får tag på exakt de ingredienser man vill ha, men det är bara att brygga på och hoppas att det blir lika bra för det.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,050
• FG 1,015
• Abv 4,7 %
• SRM 8
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg münchnermalt
• 1 kg chitmalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk lactol

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 30 g hallertauer tradition vid kokslutet
• 30 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (2 l förkultur)

• vid 12 C i 7 dagar
• vid 20 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska  med strösocker, 5 g/l

* Eller så är det för att jag börjar bli gammal.

Brygd #186: Dubbelbock

Delad bock är dubbelbock.

Det var ett tag sedan jag bryggde en dubbelbock, så jag ser med förväntan fram mot resultatet. Skillnaden mot tidigare försök är att jag har använt mörkare specialmalter, men i mindre mängd. Ungefär så. Samt chitmalt i stället för vanlig pilsnermalt. Över till receptet.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1075
• FG 1017
• ABV 8,0 %
• SRM 27
• IBU 20

Mäskning:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg chitmalt
• 500 g Caramünchnermalt III
• 100 g Carafa Special III
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 70 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Källarpilsner)

• vid 12 C i 7 dagar
• vid 20 C i 5 dagar
• vid 5 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Riegele Speziator (och Ayinger Celebrator):

Jag har tidigare besegrat Ayinger Celebrator (AC), och jag ska frankt erkänna att det inte är en av mina favoritdubbelbockar. Så när Riegele Speziator (RS) påpassligt dök upp på Systembolaget var motståndaren given. Men som sidoshow häller jag även upp en AC en småkall vårkväll sent i mars.

Färgmässigt är Fabrikörns Dubbelbock (FDB) och RS nästan identiska i sin kastanjbruna färg, medan AC är snäppet mörkare. FDB har ett snyggt och krämigt beige skum, RS är tätt inpå medan skummet hos RS är fluffigare men snabbt fräser bort. Här vinner FDB utseendepriset knappt över AC.

Arommässigt är det större skillnader. AC har toner av rökt korv som jag ej uppskattar. FDB och framförallt RS har snyggare och renare maltaromer; nötiga med toner av karamell, kaffe och choklad.

Det är tydligt att FDB är torrare än de två övriga, vad det beror på vet jag ej. Jag hade nog önskat att FDB inte hade jäst ut riktigt så mycket, samtidigt som jag tycker att de två övriga är snäppet för söta.

Avslutningsvis så blir det RS som avgår med en knapp seger över FDB. Jag är rätt nöjd med resultatet, även om avslutningen har ett litet alkoholbett som kanske känns extra när sötman inte finns där. AC hamnar på efterkälken, och halva innehållet förpassas till reningsverket; inte för att den är dålig, men den är helt enkelt inte bra nog för att motivera att spä på en måndagsfylla. Allra bäst var mixen av FDB och RS som hade en perfekt sötma.

Med beaktande av senaste omgången så är ställningen således Fabrikörn vs. Omvärlden 35 - 39.

Brygd #185: Källarpilsner

I fjol hade jag för avsikt att brygga en pilsner, men det bidde en mörk folköl i stället. Det blev bra det med till slut, men suget att göra en pilsner finns kvar. Så i år gör jag ett nytt försök, och malten blev i alla fall rätt denna gång.

För första gången testar jag chitmalt, vilket är en lågt modifierad pilsnermalt som sägs kunna ge olika fördelar; bättre skum och en mer påtaglig sädig smak bland annat.

Namnet? Dels för att den är ofiltrerad och kolsyrejäst på flaska. Och dels för att den jäser i min källare i sval snarare än kall temperatur. Lite samma sak som sist, fast med mer fokus på beska än humlearom denna gång.

Till sist en annan nyhet. Från och med anno 2020 redovisar jag recepten lite annorlunda. I stället för malt-humle-vatten-jäst-övrigt blir det mäsk-kok-jäsning-övrigt. Båda sätten har sina för- respektive nackdelar, men jag tycker ända att detta nya sätt på det stora hela är bättre.

Data:

• Satsvolym 25 l
• OG 1048
• FG 1011
• ABV 5,0 %
• IBU 40
• SRM 3

Mäsk:

• 4 kg pilsnermalt
• 1 kg chitmalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 20 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 70 minuter.

Jäsning:

Jäsning med White Labs WLP833 (2 l förkultur)

• vid 13 C i 7 dagar
• vid 21 C i 5 dagar
• vid 5 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Källarpils vs. Bitburger:

Jag beställde hem några flaskor Pickla Pils att ha som jämförelseobjekt. Tyvärr var dessa nog inte så färska, utan smakade ganska tradigt jämfört med hur fantastisk en färsk på fat kan vara. De hade inte varit en match mot en färsk Källarpils. Så kan det nog tyvärr bli med beställningssortimentet ibland; man vet inte hur länge flaskorna har blivit stående på Systembolagets depåer.

Men en annan bra motståndare är Bitburger Pils, som nu dessutom finns på halvlitersburk. Den är en gedigen stram nordtysk pils utan att vara så kantig som Jever. En perfekt motståndare är det.

Utseendemässigt är de väldigt lika; halmgula där Källarpilsnern har en aning disighet. Skummet hos Källarpils är dock faktiskt aningen snyggare, så Källarpils vinner utseendematchen knappt.

Arommässigt finns det större skillnader. Källarpils är förvisso snygg med brödiga malttoner och örtig humle. Men Bitburger är snäppet renare, snyggare och med den där örtiga, höiga tonen som jag misstänker är "it" som LoDo-snubbarna snackar om. Båda ölen har en lätt svavlig ton vilket är helt i sin ordning; initialt hade Källarpils lite väl mycket av den varan. Tydlig men allt annat än överlägsen seger för Bitburger här.

Bitburger känns snäppet torrare, vilket  i sammanhanget får ses som en fördel. Dels kan det bero på att WLP833 faktiskt sägs ha en smula sämre utjäsning, dels på att kolsyrejäsningen kanske bara har fullföljts med 80-90 %.Beskan är likartad men är lite mer distinkt hos Bitburger.

Totalt sett blir det förstås en seger för Bitburger. Min enda chans hade nog varit mot ett halvoxiderat exemplar, men burk är nog ingen nackdel i sammanhanget. Det känns som att det kommer drickas en hel del Bitburger framöver under den varmare årstiden. Och även Jever; numera finns även den på burk, om än på 33:or.

Nåväl, med hänsyn till senaste ronden är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 35-38.

Bamberg revisited

Allt sedan min Frankenresa 2015 har jag velat återvända. Förra hösten fick jag så en blänkare om att Fredrik Berggren skulle dra ihop en Bamberg-resa i början av september i år. Och efter en kortare betänketid hakade jag på. Nackdelen med den här typen av organiserade resor är att schemat ofta är annorlunda än hur jag helst vill ha det (såsom uppstigning i ottan och överambitiöst program). Å andra sidan är det väldigt bekvämt att få allt serverat, och ofta innebär det aktiviteter som man kanske inte hade kommit på själv. Som zoigl-festival till exempel. Dessutom hade vi en (nästan) helt fri lördag att spendera i Bamberg. Att sedan Jan-Erik Svensson hade anlitats som guide och ciceron var förstås kronan på moset.

Bästa ställe

Knoblach hade jag ganska goda erfarenheter av sedan senast, och nu var det faktiskt ännu bättre. Man hade större utbud på fat, bland annat en lättare sommaröl samt en fin dunkel. Samtliga öl höll toppklass och själva uteserveringen är väldigt trevlig.

Bästa nya ställe

Av någon underlig anledning missade vi ölträdgården Wilde Rose vid senaste besöket. Märkligt då vi ofta rörde oss i området på kvällarna. Även om den inte har den fantastiska utsikten hos närliggande Spezial-Keller, så var den i sig mysigare, och hade bättre ölutbud.

Bästa bryggerivisning

I hård konkurrens med Gänstaller vann Heller ändå klart. Den förre huvudbryggaren gav oss en initierad specialvisning med lite mer bryggteknisk inriktning. Därtill var smakprovet av deras Märzen ännu mindre rökig och än mer maltig än vad jag tidigare har provat. Röken fanns här bara som en vag antydning. Vår guide bekräftade också att rökighteten tilltar med tiden - i synnerhet på flaska - på grund av lätt oxidation.

Dagens lärdom

Att underjäsningen utvecklades i kalla grottor och källare i Bayern känner kanske denna bloggs läsare till. Men varför dessa grottor/källare byggdes var i alla för mig okänt. Skälet var att man behövde sand- eller kalkstenen som byggmaterial. Sedan stod man där med en massa underjordiska gångar, och kall jäsning samt förvaring av öl blev ett sätt att utnyttja dessa utrymmen. Resten är - som man säger - historia.

Bästa öl

Finns många att välja på, men Mahr's Bräu Ungespundet hade en fantastisk maltighet, och en fin örtig humleton. Illustrerar tydligt vikten av att dricka ölen färska så nära källan som möjligt.

Tristast

Alla stängda ställen. Vår lägenhet i Bamberg låg mitt emot den trevliga kvartersbaren Stöhrenkeller, som bland annat brukar ha rykande färsk Gänstaller. Men den var stängd p.g.a. semester. Samma sak gällde för Café Abseits, Keesman, vinstället Nüsslein, utomhusserveringarna i Forcheim samt Aichinger i Heiligenstadt.

Största antiklimax

Heckel anses av många frankenfiler göra den bästa frankenlagern. Stället är också känt för att vara ganska avogt inställt till turister som kommer och dricker upp deras öl. Vi lyckades dock köpa varsin öl, även om den fick avnjutas på utsidan. Vilket inte alls var en nackdel då utsikten i dalen var mycket finare än den ganska trista interiören. Tyvärr var ölet en besvikelse; inte direkt dåligt, men inte påfallande bra heller.

Sämst öl

Zoigl är inte en ölstil per se som somliga tycks tro, utan innebär att ölet är bryggt under ett kooperativt upplägg där ett antal ställen i en by driver ett gemensamt bryggeri. Vörten transporteras sedan ut till medlemmarna som jäser den i sin egen källare. Dessa kan sedan sälja delar av eller hela produktionen på utskänkningsställen. Det hela har väl lite inslag av hembryggning, och ölen hade också sådana kännetecken i olika grad. På söndagen passerade vi Oberpfalz på väg ner till München och hemresan. Just denna dag pågick en zoiglfestival, så fler ställen än normalt var öppna. Flera av ölen var bra, men de två sista (tillika för hela resan) var riktigt vissna med diverse underliga bismaker.

Trots den ölmässigt lite snöpliga avslutningen - inklusive att jag även vid detta besök drog på mig en rejäl förkylning - så var det i helhet en fantastiskt arrangerad resa. Bortsett från de osunt tidiga morgnarna så var det nog ett optimalt upplägg.

Brygd #178: Humlebock

Jag var inte först denna gången heller.

Det finns många sorters bockar; ljus bock, majbock, dubbelbock, trippelbock*, weizenbock, kåtbock, pallbock, sågbock, hoppbock, syndabock, tack & bock, bock i kanten, julbock, de tre bockarna Bruse. Och så finns det humlebock.

Inför denna bryggning kunde jag inte bestämma mig för om jag ville göra en ljus bock likt fjolårets eller en imperial pilsner. Valet blev ett mellanting, en hybrid, en välhumlad bock, en humlebock kort och gott. Söker man på hopfenbock får man en hel del träffar; givetvis är jag inte först med denna idé. Men vad det konkret innebär så siktar jag på den ljusa bockens brödiga maltighet. Samtidigt drar jag på med betydligt mer humle i alla givor utan att för den skull komma upp i imperial pilsner-nivå.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1065
• FG 1012
• Abv 7,3 %
• SRM 6
• IBU 40

Malt:

• 5 kg pilsnermalt (Barke)
• 1 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 60 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 60 g spalter select vid kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk g kalciumsulfat
• 1 tsk g kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Jäst:

Jäsning med WLP 833 (halva jästkakan från Humledunkel)

• vid 15 C i 4 dagar
• vid 20 C i 9 dagar
• vid 5 C i 5 dagar

Övrigt:

• 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/

Bedömning 2019-04-01:

Ölet hälls upp med ett stort skum, och en lätt disig gyllengul nyans.

Aromen domineras av brödig malt, och massor med örtig humle. Det finns lite toner av vad jag uppfattar som aprikos också. Avslutningen är torr med en tydlig beska.

Jag tror jag hittade ganska rätt med humlemängderna här, såväl beskan som aromen. Det sägs att överdosering av klassisk humle i sena givor kan ge tvåliga och parfymiga toner. Hur det nu än är med det så blev det inte fallet här. Det hela påminner lite om Samuel Adams Imperial Pilsner, vilket ständigt är en inspirationskälla när jag brygger sådana här öl.

 * En av de äckligaste öl jag någonsin druckit är Samuel Adams Triple Bock.

Brygd #177: Humledunkel

Humle i dunkel

Ibland blir det inte som man tänkt sig. På grund av orsaker blev jag stående med 5 kg melanoidinmalt i stället för pilsnermalt. Dels blev vörten mörkt kopparfärgad, dels blev utbytet rejält kasst. Tyvärr upptäckte jag inte misstaget förrän jag började laka, och då blev jag först lite rubbad i mina cirklar. Men en bit in koket kom jag till acceptans av situationen och började se fram emot en - om än något svag - münchner dunkel. Dock blir det en ganska humlig dunkel då jag ändå hade lagt undan humle motsvarande en pilsner.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1,040
• FG 1,019
• ABV 2,8 %
• IBU 30
• SRM 20

Extrakt:

• 5 kg melanoidinmalt
• 200 g maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 60 g spalter select vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser i mäsken

• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %-ig)

Jäst:

Jäsning med WhiteLabs WLP833

• vid 14 C i 4 dagar
• vid 20 C i 8 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2019-03-18):

Det börjar bra i alla fall; utseendet är fantastiskt med den snyggaste rödbruna färgen man kan tänka sig, tillsammans med ett rejält beige skum.

Aromen är nötig och brödig med en lätt rostad ton. Lite örtig humle finns i bakgrunden också. Inte så dumt faktiskt. Kroppen är lätt. Avslutningen är torr, ganska besk och en smula syrlig.

Det här blev i slutändan ganska lyckat, även om det inte alls blev vad jag hade tänkt. Att alkoholhalten blev låg ser jag inte som någon nackdel.

Framför allt var det intressant. Detta är inget experiment jag hade gett mig på frivilligt, även om jag inte är rädd fär att brassa på med mycket specialmalt. Jag skulle gärna göra en mer kontrollerad version med lite mer basmalt. Och annan vattenbehandling.

Brygd #170: Hällebergsbock

Hällristning på berget eller ristning på Hälleberget?

Bockterminologin kan te sig en smula förvirrande. Gemensamt för alla moderna bocköl är maltighet samt en alkoholhalt på dryga 6 % och uppåt, samt återhållsam beska och humlearom. I övrigt kan de vara ljusa eller mörka, under- eller överjästa. Det finns (oftast mörka) bocköl från Belgien och Holland som är överjästa och som lika gärna skulle kunna benämnas dubbel som bruin.

Men i normalfallet är bocken tysk och underjäst. En variant är maibock som är halvmörk och som är en säsongsöl som släpps på vårkanten. De lite starkare varianterna kallas dubbelbock vilket inte innebär att de är dubbelt så starka som en vanlig bock. Det verkar vara oklart huruvida en dubbelbock kan vara ljus, men Andechser kallar i alla fall sin dubbelbock Doppelbock Dunkel för tydlighets skull. Just Andechser gör den fantastiska ljusa Bergbock Hell som står som förebild till nedan beskrivna öl.

Data

• Satsstorlek 22 l
• OG 1,067
• FG 1,014
• ABV 7,0 %
• SRM 7
• IBU 25

Malt:

• 4 kg pilsnermalt (Barke)
• 2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 20 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 5 ml mjölksyra till mäsken

Jäst:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Frankenlager)

• vid 11-12 C i 6 dagar
• vid 20 C i 8 dagar
• vid 5 C i 7 dagar

Bedömning:

Efter exakt två veckors kolsyrejäsning har ölet klarnat fint och hälls upp gyllengult med bara en lätt disighet och ett snyggt vitt skum.

Aromen är snyggt brödigt maltig med lätt distinkta nötiga toner från münchnermalten. Det finns en viss fruktighet och lite lätt svavlighet. Örtig humle finns på låg till medium nivå för att uttrycka sig på typdefinitionssvenska.

Munkänslan består av en snäppet mer än medelfyllig kropp, och en mjuk kolsyra. Avslutningen är torr till medeltorr och med måttlig beska.

Detta var jättegott och det vore kul att få matcha den mot förlagan. Det är nog lättare sagt än gjort tyvärr.

Hällebergsbock vs. Ayinger Maibock:

Strax efter att jag hade skrivit ovanstående bedömning och trott mig lägga detta inlägg till handlingarna så blev jag varse att Ayinger Maibock (AMB) inom kort skulle släppas på bolaget. Och när så skedde köpte jag på mig två flaskor. Eftersom jästen har samma ursprung så blir det en bra jämförelse.

Utseendemässigt är ANB ljusare med en intensivt halmgul nyans. Hällebergsbock har ett lite krämigare och snyggare skum och vinner utseendegrenen.

Aromen är faktiskt ganska likartad med en djup sädighet och örtig humle. Hällebergsbock har en aningen nötig ton, sannolikt fråm münchnermalten. AMB känns föga överraskande snäppet renare.

I allt övrigt är de identiska; munkänsla, torrhet, beska etc. Det blev en jämn match men jag måste ändå låta AMB vinna på den renare aromen. Mot Bergbock Hell tror jag det inte hade blivit lika jämnt.

Med senaste ronden taget i beaktande är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 33 - 37.

Brygd #169: Frankenlager

För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion om begreppet frankisk lager och huruvida det var en öltyp eller allmänt avser öl från Franken. Motparten hävdade bestämt det förstnämnda medan jag ansåg och anser att det beror på kontexten. Om jag säger att "frankisk lager är bäst i världen" så menar jag förstås all slags lager som bryggs i Franken, inklusive pilsner och rauchbier. Om jag däremot säger "i dag ska jag brygga en frankisk lager" så är det nog underförstått att jag i alla fall inte ska brygga en rauchbier, för då hade jag sagt rauchbier i stället.

Nåväl, om man nu tänker sig frankisk lager som en ölstil i vid bemärkelse, vad kännetecknar den? När man reser runt bland småbryggerier i Franken och botaniserar bland utbudet inser man snabbt att det inte finns någon vedertagen och allmänt accepterad terminologi. Några undantag finns, då exempelvis beteckningen vollbier egentligen är en skatteklass som åtminstone sätter vissa gränser på vörtstyrkan. Och en kellerbier är i allmänhet ofiltrerad. I övrigt kan de olika kategorier som sätts på ölen varieras fritt, och den enes vollbier är den andres landbier som är den tredjes lagerbier und so weiter.

Trots allt finns det någon slags gemensam nämnare som skulle kunna beskrivas som en mjuk, brödig maltighet, diskret örtig humleton, och en jäsprofil med stundtals svaga inslag av svavel och diacetyl. Det är helt enkelt generellt snygga öl med hög lägstanivå och riktigt höga toppar. Att åstadkomma detta som hembryggare är en utmaning minst sagt, men det låter jag inte hindra mig från att försöka. I brist på trovärdig kunskap om maltschema valde jag den personliga favoriten 100 % münchnermalt. Även om jag tvivlar på att något frankiskt bryggeri använder den så hamnar jag i alla fall rätt färgmässigt i SHBF:s typdefinition, och smakmässigt tror jag inte det blir helt fel heller.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,050
• FG 1,012
• ABV 5,0 %
• SRM 5
• IBU 30

Extrakt:

• 5 kg münchnermalt
• 200 g ljust maltextrakt (förkultur)

Mäskning i en timma vid 66 C.

Humle:

• 30 g  perle i 60 minuter
• 30 g tettnagner i 20 minuter
• 30 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser

• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 5 ml mjölksyra till mäsken

Jäst:

Jäsning med WLP 833 (2 l förkultur)

• vid 12 C i 6 dagar
• vid 20 C i 9 dagar
• vid 5 C i 9 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Frankenlager vs. Henneman Zwickel:

I samband med att jag funderade på hur jag skulle brygga denna frankiska lager, lade jag en stor beställning hos Landbierparadies. Förutom att jag kunde komma in i rätt stämning med en egen privat Frankenfestival, så fick jag även ett gäng frankiska halvlitersflaskor inför tappningen. Givetvis såg jag till att spara en flaska för en liten match. Den flaskan som blev sist kvar är Hennemann Zwickel (HZ).

Utseendemässigt är de väldigt lika vilket verkar lovande för en bra jämförelse; bärnstensfärgade och nästan helt kristallklara. Förutom att Frankenlager (F) är en hack mörkare så har HZ ett något större skum vilket ger en knapp vinst för utseendet.

Aromen skiljer sig desto mer. HZ är sädig, brödig, lätt fruktig (!) samt med väldig diskret gräsig humlearom. F har en närmast nötig maltton som förmodligen är ett karaktärsdrag hos münchnermalten från Best Malz. I övrigt finns det en tydlig örtig humleton hos F.

Båda ölen är medelfylliga med en mjuk kolsyra. Avslutningen är torr med medelhög beska som är snäppet högre hos F.

Det var två bra öl det här. Jag är väldigt nöjd med F rent bryggtekniskt, men jag är aningen missnöjd med münchnermalten och önskade att jag hade kunnat få tag på Weyermanns i stället. Trots det är jag och flåsar i nacken på HZ som är klassöl och som var en av de bästa i försändelsen. Det ska förstås sägas att jag har en viss fördel vad gäller färskhet.

Nåväl, Fabrikörn får se sig knappt slagen, och från senaste omgången så är ställningen alltså Fabrikörn - Omvärlden 33-36.

Om kallagring

Här kan man tydligen kallagra grejer.

Kallagring av öl är något som stundom omges av ett närmast magiskt skimmer. Det ska göra rena underverk för ölet och göra det stabilare, hållbarare, mognare och mer "harmoniskt" bara för att nämna några vanligt förekommande floskler. Ibland kan man läsa kvasireligiösa vittnesbörd från hembryggare om hur de har lämnat/glömt ett öl i ett kallt utrymme under ett halvår eller mer, och detta har omvandlat ölet från något högst mediokert till något helt fantastiskt. Inte sällan kryddat med tautologier och cirkelargument som att "en lager ska lagras" och liknande.

Även när man konsulterar mer seriösa källor kan man bli serverad fluffiga formuleringar som att "lagring låter ölet mogna och smakerna att integreras". Jag finner dylika kvasi-förklaringar högst otillfredsställande. Jag vill förstå konkret vad som händer och vad den egentliga fördelen med att sänka temperaturen är. I boken "Yeast" räknas ett antal skäl upp från självaste Jean de Clerck, främst

• att fälla ut och sedimentera partiklar av jäst, proteiner och polyfenoler
• att förebygga och motverka köldgrumling
• att förbättra smaken
• att motverka oxidering

Primärt verkar det alltså vara så att kallagring handlar om att fälla ut partiklar som sedan ska sedimentera. Detta ska då leda till ett klarare och mer rensmakande öl. Men ibland kan man läsa - exempelvis i Jan-Erik Svenssons "En handbok öl"* - att det sker nedbrytning av jäsbiprodukter (exempelvis diacetyl) under den långa kallagringen av tyska lageröl. Men alla jästrelaterade processer sker snabbare, effektivare och mer fullständigt ju varmare temperaturen är, så varför det skulle vara en poäng att dessa sker kallt verkar vid förstone lite märkligt.

En som sammanfattar det hela bra är Braukaiser. För den som inte orkar läsa hela denna långa artikel, låt mig sammanfatta det viktigaste. Lagerjäsning** kan indelas i tre faser eller moment enligt följande:

• Huvudjäsning; omvandling av sockerarter till alkohol och koldioxid
• Mognadsfas; reducering av diacetyl, acetaldehyd och högre alkoholer
• Stabilisering; utfällning av polyfenoler och proteiner

Dessa olika faser kan pågå delvis parallellt och överlappande, och vid olika temperaturer, även om den sista fasen alltid sker företrädesvis vid låg temperatur. Egentligen gäller väl ovanstående även för överjäsning, även om jästemperaturerna är något annorlunda. De flesta kommersiellt bryggda öl genomgår i alla fall en kortare kallagringsperiod innan paketering.

Vid klassisk tysk lagerbryggning jäser man initialt runt 10 C, och när huvudjäsningen har kommit halvvägs sänker man långsamt temperaturen till 3-5 C, och under denna period tappar man också om till en ny trycksatt lagringstank. Därefter får såväl den resterade huvudjäsningen, mognaden och stabiliseringen ske vid denna låga temperatur. Detta gör att de två första faserna går långsamt, och därför kallagras dessa öl ofta så länge som en vecka per platograd OG, dvs 10-12 veckor för normalstarka öl. Ibland kröjsar man ölet under denna fas - d.v.s. tillsätter aktivt jäsande vört/öl - för att hålla den aktiva jäsningen igång.

Denna metod hävdas ge de bästa resultaten, även om man kan känna Reinheitsgebot spöka något i detta påstående. Hur det än är med den saken så är metoden ganska svår att kontrollera för en hembryggare. Den stora svårigheten är att ha stenkoll på jästen så att den inte somnar in vid sänkningen till kallagringstemperaturen, utan att den fortsätter att jobba sakta. Annars blir resultatet ett dåligt utjäst och sött öl med potentiellt stora mängder acetaldehyd och diacetyl.

En mer rimlig metod för hembryggare är den som typiskt beskrivs i hembryggningsböcker. Huvudjäsningen sker initialt vid lämplig låg temperatur tills aktiviteten börjar avta. Temperaturen höjs därefter till 15-20 C för att påskynda mognadsfasen och få en bra utjäsning. När full utjäsning och reducering av biprodukter anses färdig, sänks temperaturen för en kallagring, som i denna metod inte behöver vara lika lång då den egentligen bara handlar om utfällning och sedimentering av diverse partiklar.

Som hembryggare behöver man alltså inte följa de här långa lagringstiderna som tyska lagerbryggare nyttjar, utan två till fyra veckor är säkerligen fullt tillräckligt. Har man lyckats hålla jästen aktiv under hela proceduren kan eventuellt en längre lagring ha en svagt positiv effekt genom ytterligare reducering av oönskade jäsbiprodukter, men det känns högst osäkert.

* En bra bok med språkligt extremt klumpigt namn.

** Och all öl egentligen, även om stabilisering är mindre viktigt för vissa öl.

I Franken

Franken som invånarna själva helst ser det.

Franker är namnet på en grupp av germanska stammar som periodvis dominerade stora delar av centraleuropa. De har gett namn åt Franrike, Frankfurt men även Franken som en gång var ett tyskt hertigdöme, men som nu betecknar en icke-administrativ region i Bayern, även om invånarna själva verkar vara glada i tanken av att bli ett eget Bundesland. Franken är förmodligen även det mest bryggeritäta området i världen, och där bryggs maltiga och välgjorda lageröl, ofta med traditionella metoder.

Förra vecka drog två ölnördar - inklusive undertecknad - ner till Tyskland i bil. Bamberg i Franken var huvudmålet, med övernattning i Goslar på nervägen, samt i Lübeck och Köpenhamn på hemvägen. Tisdagskvällen och onsdagen tillbringades till fots i ett varmt Bamberg, torsdagen och fredagsförmiddagen bilburet i ett stekhett dito med omnejd för besök av små lokala bryggerier och deras Biergarten.

Veckans i-landsproblem

Ett genomgående tema på nästan alla ställen vi sökte var bristen på variation. På frågan "Welche Biere haben Sie" fick man oftast bara ett frågande ansiktsuttryck tillbaka. Detta trots att de flesta - men inte alla - ställen ändå hade två eller tre öl i sortimentet. Är man ute efter att ticka öl är kanske inte Franken det bästa stället att åka till. Samtidigt tyckte jag det var skönt att faktiskt ta det lugnt och njuta av färre öl i större kvantiteter. Många av bryggerierna har endast som ambition att brygga ett par olika öl för lokal konsumtion i sin Biergarten. Och till skillnad från södra Bayern där det är minst en halvliters serveringsstorlek som gäller vad jag har förstått det, så kunde man alltid få "ein kleines bitte" i form av ett 25-centilitersglas.

Bäst sortiment

Litet sortiment var dock inget nämnvärt problem hos Café Abseits, som för övrigt verkligen gör skäl för sitt namn. Undanstoppat på en oansenlig bakgård i ett ganska dött halvcentralt område ser det kanske inte mycket ut för världen vid en första anblick. Men även om uteserveringen kanske inte är världens mysigaste, så fanns här ändå någon slags skön stämning. Och framförallt fanns det som sagt  lite mer variation i ölutbudet. Förutom en provbricka med deras fyra fatöl, fanns det en gedigen flasklista som vi tyvärr inte hade varken tid eller leverkapacitet att ge oss på.

Mest överskattade stället

Det här är väl som att svära i kyrkan, men Schenkerla var verkligen en stor besvikelse. Jag är visserligen ingen rökölsgillare direkt, men hade ändå hoppats få insupa atmosfären här. Visst var själva byggnaden och dess interiör vacker. Men i mångt och mycket kändes det som en turistfälla, och med bedrövligt otrevlig service dessutom. Den som hoppas på att få beta igenom deras sortiment blir gruvligt besviken; de hade bara deras standardprodukt Märzen på fat. Som dessutom var sämre än på de övriga ställen där vi provade den.

Bäst utsikt

Café Special har en stor högt belägen Biergarten med underbar utsikt över Bamberg. Ölutbudet är givetvis begränsat; deras röklager och en veteöl som väl inte var mycket att hänga i granen, samt ibland även en självrunnen kellerbier. Men detta ställe är ändå ett måste när vädret är vackert, och det verkar det nästan alltid vara i Franken.

Godaste ölet

Här finns det många heta kandidater; Gänstaller Bräu Kellerbier, Mahrs Bräu Kellerbier Ungespundet, Witzgall Vollbier och kanske någon till. Men vinnaren får ändå bli Gänstaller Bräu RAAD Pale Lager som endast(?) finns på Café Abseits. Det känns på visst sätt lite tråkigt att utse den till vinnare eftersom det innebär att modern humle åter vinner, vilket är lite tjatigt. Den är nämligen sent humlad med galaxy. Men dessa humletoner är ändå väldigt finstämda och väl  integrerade med lagerölskaraktären som fortfarande känns som det mest framhävda. Humlen blir pricken över i:t med lätt tropiskt fruktiga toner med inslag av citrus.

Bäst mälteri

Konkurrensen är förvisso obefintlig, men Wyermann behöver verkligen inte skämmas för sig. Besöket på deras shop/bar var verkligen trevligt, och i synnerhet då vi fick en privat guidad tur i mälteriet av föreståndarinnan själv. Visserligen hade jag redan innan ganska bra kläm på mältning efter att just ha plöjt igenom boken "Malt", men det ger sannerligen en helt extra dimension att få se sakerna på plats. Sedan fick jag också lära mig att skillnaden mellan münchner- och melanoidinmalt inte bara ligger i den något högre torkningstemperaturen för den sistnämnda utan även att man pumpar in koldioxid under groningen. Exakt varför kunde dock inte guiden förklara.

Jag kan verkligen rekommendera alla hembryggare att ta en guidad tur om man får tillfälle därtill. De ges visserligen bara på tisdagar kl. 14, men hursomhelst är deras shop värd ett besök då de har ett ganska hyfsat ölutbud till låga priser. Bland annat kan man köpa öl från deras egna lilla testbryggeri, de var helt okej.

Bästa ölshoppen

Även om Weyermann hade ett bra ölsortiment i sin shop med såväl egna som andra lokala öl och internationella dito, så var Bierothek snäppet vassare. I en liten hörnbutik i centralt läge fanns lokala traditionella öl, tyska lite modernare hantverksbryggerier samt internationella öl, till högst rimliga priser. Jag fick exempelvis en av två kvarvarande FiftyFifty Eclipse (grå vax) för drygt 200 spänn. Expediten var väldigt hjälpsam och kunnig och kunde ge många bra tips om de för mig oftast okända tyska ölen. Rekommenderas!

Störst kontrast

Efter den långa bilresan till Lübeck på hemvägen satt det extra gott med en kall Jever på en uteservering i den ljumma sommarnatten. Dock har jag aldrig så påtagligt känt den strama mineraliska torrheten och den närmast kärva beskan hos denna fantastiska pils så tydligt tidigare. Orsaken är naturligtvis den stora kontrasten efter att ha druckit mjuka och maltiga lageröl under ett par dagar. Franken har ett tämligen mjukt och karbonatfattigt vatten, och skillnaden mot norra Tysklands hårda vatten blev väldigt påtaglig, även om det givetvis kan bero på recept och bryggmetoder också.

Sammanfattningsvis så är Bamberg med omgivningar ett obligatoriskt besök för den seriöst ölintresserade som inte bara nöjer sig med hippa suröl, frukt-ipor och fatlagrade högoktaniga skapelser. Här hittar man utan tvekan de bästa lagerölen i världen, ofta i en genuin om än konservativ miljö. Räkna med lite granskande skeptiska blickar från de lokala stamgästerna, i synnerhet om du sitter och för anteckningar eller checkar in dina öl på UnTappd. Dock blir det som sagt enformigt i längden, och även om jag gärna återvänder så ligger det inte högst upp på min prioritetslista i nuläget.

Brygd #136: Stormaktspilsner

Närke stormaktsporter orsakar en hel del huvudbry bland ölstilstalibaner, främst amerikanska sådana. Med ojämna mellanrum är det någon på RateBeer som försöker få den klassificerad som en baltisk porter eller imperial porter(*).

Men enligt bryggarna själva är det en imperial stout, och de förklarar namnet som ett försök till översättning av imperial stout till svenska. Att de valde porter i stället för stout beror på att de helt enkelt tyckte porter låter bättre på svenska, och det kan man ju enbart ge medhåll till.

En del av er kan säkert gissa att det är en namngivning helt i min egen smak, och när jag nu åter brygger en imperial pilsner väljer jag i samma anda namnet Stormaktspilsner.

Utöver hallertauer mittelfrüh hade jag tänkt ha med spalter select och tettnanger. Dock var det ganska ont om tysk humle i väntan 2014 års skörd. Det fick bli hersbrucker samt den för mig helt oprövade opal i stället.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1070
• FG 1012
• Abv 7,6 %
• IBU 60
• SRM 3

Malt:

• 7 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 50 g hersbrucker i 20 minuter
• 50 g opal i 20 minuter
• 50 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 50 hersbrucker vid kokslutet
• 50 g opal vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70, halva jästkakan från Källarpilsner,

• vid 10-12 C i 5 dagar
• vid 19-21 C i 5 dagar
• vid 5 C i två veckor (kallagring)

Övrigt:

• Vattenbehandling med 6 g kalciumsulfat, tillsatt i mäsken
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 6 g/l

(*) Det händer dock inte så ofta nuförtiden.

Provsmakning 2015-03-23:

Det blir ingen Fabrikörn vs.-provning av det enkla skälet att jag inte hittade någon motståndare. Det hade varit kul att få tag på en Samuel Adams-version igen.

Ölen ser snygg ut i glaset, klart gyllengul med ett stort vitt skum.

En sädig och brödig maltarom lägger en bra grund, varpå örtig och blommig humle får breda ut sig. Humlen hade dock gärna fått vara ännu mer påtaglig.

Kroppen är medelfyllig, kolsyran är mjuk. Avslutningen är torr och inte alltför besk. En typisk imperial pilsner helt enkelt, som nog kommer gå åt.

Brygd #135: Källarpilsner

Ur-källarpilsner.

Med hjälp av kallt vinterväder tänkte jag nu ge mig på lagerölsbryggning igen. Jag vacklade länge mellan att göra ett källaröl eller en pilsner, och det hela landade i en kompromiss. Eftersom begreppet källaröl delvis handlar om att ölet är ofilterat passar det bra till min bryggprocess. En annan aspekt hos källaröl är att de ofta har lite mer humlearom och lägre beska än en pilsner. Detta har jag tagit fasta på i receptformuleringen, samtidigt som jag har behållit pilsnerns fräschör genom att enbart använda pilsnermalt. Fast när jag tittar på det länkade pilsner-receptet ovan så inser jag att det är i princip identiskt utöver något högre beska. Jaja.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1050
• FG 1010
• Abv 5,3 %
• IBU 35
• SRM 3

Malt:

• 5 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g tettnanger i 20 minuter
• 50 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med 2 paket Saflager W-34/70

• vid 10-12 C i 10 dagar
• vid 18-19 C i 4 dagar
• kallagring vid 5 C  i 10 dagar

Övrigt:

• Vattenbehandling med 4 g kalciumsulfat, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 6 g/l

Fabrikörn vs. Rådanäs (20015-03-18):

Rådanäs Bryggeri är ett trevligt bryggeri med en häftig brygglokal i vackra omgivningar vid Landvettersjöns västra strand. Man satsar mest på klassiska öl och gör det bra, i synnerhet deras tyskinspirerade alster. Rådanäs Lager (RL) drar åt pils-hållet, och är riktigt schysst, framförallt färsk på fat. Den finns på mitt närmaste apotek och blir en utmärkt motståndare.

Båda ölen är ljusgula, med en lätt disighet hos Källarpilsnern jämfört med det glasklara RL. Fabrikörns skum är snäppet krämigare och leder till en knapp vinst på utseendet.

Båda ölen har en uttalad sädighet. Fabrikörns kanske är en smula fruktigare, och har även lite mer örtig humle. Fabrikörns är snäppet torrare medan beskan är medelhög i båda ölen.

Detta var mycket jämnt,men Källarpilsnern gick åt aningen snabbare och avgår därför med en mycket knapp seger. Med den senaste matchen taget i beaktande står det således Fabrikörn - Omvärlden 28-30.

Brygd #108: Dubbelbock

Enligt tyska bryggare är Dreimaischenverfahren (dekoktionsmäskning i tre steg) ett helt oumbärligt steg på vägen till den optimala dubbelbocken. Vissa å sin sida hävdar att dekoktionsmäskning har marginell betydelse och att det är annat som är avgörande; att använda råvaror av högsta kvalitet samt att ha koll på jäsningen och i synnerhet temperaturen.

Min bryggfilosofi är lite grand den att varje moment i bryggningen ska ha en väletablerad, tydlig och relevant effekt, annars kan man med fördel hoppa över den. Således skippar jag sådant som proteinrast och andra dylika raster, utmäskning, rehydrering av torrjäst och invecklade humlescheman.

Inför dekoktionsmäskning vacklar jag dock lite grand, och har till slut kommit fram till en som jag tycker vettig kompromiss; enstegsdekoktionsmäskning. Detta innebär att man mäskar in till sin försockringsrast som vanligt. Efter en halvtimme eller så för man över den översta fjärdedelen av mäsken (dekoktionsmäsken) till en gryta, kokar upp och låter koka i 20-30 minuter. Därefter återför man dekoktionsmäsken till huvudmäsken för utmäskning, omcirkulering och lakning.

Med detta får man i alla fall en halvtimmes kokning av mäsk - vilket är det som påstås ge djupare maltaromer - samtidigt som man bara förlänger själva mäskningen med ungefär en halvtimma. Detta i jämförelse med en trestegsdekoktionsmäskning där mäskningen kanske blir två-tre timmar längre. Dessutom slipper man bekymra sig om att hamna rätt på temperatur efter dekoktionerna. Om man som i mitt fall hamnar lite lågt i utmäskningstemperatur så har det ju ringa betydelse.

Jämfört med fjolåret har jag sänkt beskan något och använt en snäppet mörkare karamellmalt, i övrigt är det mesta sig likt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1075
• FG 1018
• Abv 7,5 %
• IBU 20
• SRM 25 (kastanjebrun)

Malt:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg pilsnermalt
• 1 kg karamellmalt (CaraMunich II)
• 100 g chokladmalt (Carafa I)

Dekoktionsmäskning i ett steg, rehållna temperaturer:

• Försockringsrast: 68 C
• Utmäskning: 72 C

Humle:

• 40 g hallertauer mittelfrüh i 80 minuter

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70

• vid 10-13 C i 13 dagar
• vid 20 C i 4 dagar
• vid 0-5 C i 3 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm protafloc, tillsatt 15 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 6 g/l

Bedömning (12/1):

Efter att ha ägnat drygt två timmar av lördagskvällen åt att tappa bälgoportern var det läge för en första officiell provsmakning. Som vanligt hälls mina dubbelbockar upp väldigt snyggt med en klar rödbrun färg och ett stort beige skum.

Aromen drar lite mer åt rökt korv jämfört med tidigare år. Om det beror på den mörkare karamellmalten eller att chokladmalten var aningen gammal låter jag vara osagt.

Gott är det fortfarande i alla fall, och jäsningen känns aningen renare, så denna årgång hamnar nog ändå ganska högt, om än inte lika högt som favoriten anno 2010.

Fabrikörn vs. Ayinger Winterbock:

Jag har låtit tidigare års dubbelbockar tävla mot just Ayinger Winterbock samt Andechser Doppelbock Dunkel som enligt min mening är de två klart bästa inom sitt slag, med Weltenburger Kloster Asam Bock hack i häl som trea. Därför var planen att få lite enklare motstånd i år. Från nätbutiken Bierzwerg hade jag beställt ett par dubbelbockar, och för en vecka sedan öppnade jag en Fabrikörns bredvid en Wieninger Impulsator. Tyvärr var den förmodligen den sämsta dubbelbock jag någonsin druckit så det kändes lite som ett antiklimax att tävla mot den. Därför får det bli en Winterbock som jag hade stående i hyllorna i stället.

De är nästan identiska till utseendet med klar kastenjebrun färg och beige skum. Fabrikörns har dock aningen krämigare skum och vinner på målfoto vad gäller utseendet.

Munkänsla, beska och sötma är också snarlika, möjligen har Fabrikörn lite mer beska, men den är åndå nästan försumbar. 

Det som skiljer är aromen där Winterbock är aningen mer sockrig, men samtidigt renare och med lite större maltdjup. Jag tror att det var ett misstag att inte kasta den där ettåriga påsen med Carafa-malt, men det ska jag göra omedelbums.

Fabrikörn - Omvärlden 21-22 således.

Brygd #107: Wienare

Bland de många faktorer som ligger bakom att en ölstil uppstår någonstans i tid och rum är vattnet en av de viktigaste. Det är ingen slump att pilsnern uppstod i just tjeckien med sitt extremt mjuka vatten som lämpar sig väl för ljusa och välhumlade öl. När bryggarna i Wien försökte sig på att imitera pilsnern i sitt hårdare och mer alkaliska vatten blev resultatet ett strävt och kantigt öl. Lösningen var att använda mörkare och delvis lätt rostad malt och ölstilen wiener var född.

Österriska emigranter tog med sig dessa idéer till södra USA och Mexiko, och med ett ännu mer alkaliskt vatten så använde man en liten del hårt rostad malt och fick ett aningen mörkare öl än sin europeiska förlaga. Medan det klassiska wienerölet i princip är utdött i sin födelsestad lever nya världens variant i all välmåga i form av öl såsom Dos Equis och Negra Modelo.

Jag valde en version i det ljusare färgspektrat  med wienermalt och mörk münchnermalt. Ska man hålla sig till den klassiska bryggmetoden är det förstås dekoktionsmäskning i tre steg som gäller. Jag känner dock inte att detta är mödan värt utan nöjde mig med en kompromiss i form av enstegsvarianten.

På humlefronten blev det av mina favoritsorter - hallertauer mittelfrüh - som jag tror gör sig väl i denna typ av öl. Mängderna är nog lite större än vad som ger ett stiltypiskt öl dock.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1053
• FG 1013
• Abv 5,3 %
• IBU 25
• SRM 10 (bärnstensfärgad)

Malt:

• 3 kg wienermalt
• 2 kg mörk münchnermalt

Dekoktionsmäskning i ett steg, erhållna temperaturer:

• Försockringsrast: 67 C
• Utmäskning: 72 C

Humle:

• 10 g magnum, 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh, 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh, vid kokslutet

Total koktid 80 minuter

Jäst:

Jäsning med två påsar Saflager W-34/70

• vid 8-10 C i 5 dagar
• vid 10-13 C i 5 dagar
• vid 20 C i 3 dagar.
• vid 5 C i 2 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 6 g/l

Bedömning (15/12):

Upphälld i glaset har ölet en härlig lyster med en nästan helt klar djup bärnstensfärg, och ett rejält smutsvitt skum.

Aromen är lätt brödigt maltig med örtig och gräsig humle. Kolsyran är mjuk, kroppen är varken tung eller tunn utan så där perfekt som den kan vara ibland hos femprocentiga öl.

Halvtorr med en lätt sötma som balanseras upp av en mjuk efterbeska. Gott så.

Fabrikörn vs. Samuel Adams Boston Lager (17/12):

Första gången jag drack ett öl som jag tyckte var riktigt gott var i USA 1996. Tidigare hade jag mest druckit billig ljus lager på studentpubar. Några ale och Guiness hade väl slunkit ner också utan att ha gjort något större intryck. Men när jag drack min första Samuel Adams Boston Lager (SABL) på någon restaurang i Columbia (SC) den där hösten så ändrades min syn på öl ordentligt. Sedan tog det ytterligare knappt tio år innan jag på allvar började intressera mig för öl, men ett frö var sått.

SABL klassas som en wieneröl på RateBeer vilket man säkert kan ha delade meningar om. Den bryggs hursom med dekoktionsmäskning och tysk ädelhumle och ligger nog dessutom rätt med avseende på färg, alkoholstyrka och beska, så varför inte? Mitt eget recept var dessutom lite inspirerat av detta öl så det känns som en perfekt utmanare.

Utseendemässigt är de nästan identiska. Fabrikörns är snäppet grumligare men har ett stabilare och mer långvarigt skum, så det blir oavgjort på denna punkten.

Som vanligt när det gäller lageröl lyckas jag inte riktigt få till den där renheten som kommersiella öl har. Bredvid varandra framträder en lätt estrig fruktighet hos Fabrikörns tillsammans med en lite jordig ton. Den örtiga humlearomen hos SABL känns aningen elegantare dessutom.

Munkänslan är likvärdig, såväl med avseende på kropp som kolsyra. Fabrikörns är såväl en gnutta sötare som beskare.

SABL är snyggare, renare och elegantare och avgår därför med segern.

Fabrikörn - Omvärlden 21-21 således.

Brygd #98: Svetle 16

Sommaren 2008 var jag nere i Plzen, och utöver det obligatoriska besöket på Pilsner Urquell så besöktes ett antal mindre bryggeripubar i trakten. De flesta hade ungefär samma sortiment, en Svetle (oftast 10), en mörkare variant (Tmave eller Cerne) samt en underjäst veteöl.

På ett av ställena hade man dock en lite starkare variant av sin pilsner, en Svetle 19, som väl låg på uppåt 9 % i alkoholstyrka. En slags tjeckisk imperial pilsner. Även om den var lite ofärdig och jästig så kändes det ändå som en typ av öl som det borde laboreras lite mer med.

Efter att ha gjort ett antal extra starka pilsner med tysk karaktär tyckte jag därför det var dags att pröva på en tjeckisk variant denna gång.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1070
• FG 1012
• Abv 7,5 %
• IBU 70
• SRM 6 (gyllengul)

Malt:

• 7 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning i en timma vid 65 C

Humle:

• 30 g magnum i 80 minuter
• 40 g saaz i 20 minuter
• 40 g hallertau tradition i 20 minuter
• 40 g saaz i 5 minuter
• 40 g hallertau tradition i 5 minuter
• 20 g saaz, torrhumling
• 20 g hallertau tradition, torrhumling

Total koktid 90 minuter

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP 800

• vid 10-15 C i 8 dagar
• vid 15-20 C i 10 dagar.
• vid 1-3 C i 14 dagar (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (5/6):

Bygelflaskan hälls upp gyllengul med en påtaglig disighet och ett fint vitt skum. Disigheten är lite förvånande för en lager, även om torrhumlingen förstås har gjort sitt till. Kanske var lagringstiden lite för kort?

Ganska skön gräsig och örtig humle på en sädig maltbakgrund, en lätt alkoholton stör en aning.

Medelfyllig med mjuk kolsyra. Torr till halvtorr med påtaglig beska. Gott, men ingenting jag kommer kasta mig över framledes.

Fabrikörn vs. Mikkeller Draft Bear (7/7):

Trots att Imperial Pilsner är en ganska ovanlig ölstil, har jag för andra året i rad lyckats finna en motståndare, och denna gång är det en amerikanskhumlad version från Danmark, nämligen Mikkeller Draft Bear (MDB).

Vid upphällning är ölen relativt lika. Fabrikörns är aningen ljusare och aningen grumligare, men har ett kompaktare och snyggare skum.

Jag tvingas konstatera att jag var aningen hård vid min första bedömning av Svetle 16 ovan. Vid provning av senare flaskor  har jag uppskattat den betydligt mer. Kanske har den helt enkelt mognat lite, för nu har den skönt fruktiga och örtiga aromer och alkoholtonerna känns som bortblåsta. MDB har tydliga citrusfruktiga humlearomer, aningen endimensionella faktiskt. Detta tillsammans med vissa alkoholtoner (MDB ligger på 8,0 %) gör att Fabrikörn vinner knappt i aromen.

Munkänsla och kolsyra är likvärdiga, torrheten likaså. Mikkellerölen har en lite tydligare beska, men samtidigt aningen oren. Det här var nog inte Mikkellers bästa öl - utan att vara dåligt på något sätt - och Fabrikörn avgår faktiskt med en knapp seger.

Fabrikörn - Omvärlden 18-18 således.

Brygd #97: Svetle 10

Jag börjar bli mer och mer fascinerad och intresserad av jästens roll i ölbryggningen, och har som mål att brygga fler experimentbrygder och för all del vanliga brygder där just jästen får spela huvudfiolen. Därför är det lite ironiskt att just jästen har varit den stora huvudvärken i mina senaste bryggningar. Först var det Dupontjästen som krånglade och jäste ut dåligt för mina säsongsöl (brygder 95 & 96). Och inför mina bryggningar av tjeckiska pilsneröl så satte jag en enliters förkultur på White Labs WLP 800 två dagar innan bryggdagen. På bryggdagen var det minst sagt försiktig aktivitet i E-kolven, och jag tvekade länge om jag skulle dra igång.

Men bryggning blev det, närmare bestämt en tjeckisk pilsner av den lite svagare varianten. Svetle betyder "ljus" och siffran 10 står för vörtstyrkan mätt i viktprocent socker. Just denna lite svagare variant är den som huvudsakligen dricks av tjeckerna själva, medan den lite starkare varianten 12 mest går på export.

Till skillnad från senaste bryggningen av tjeckisk pilsner så skippade jag den Böhmiska golvmältade pilsnermalten och gick på den vanliga. Eftersom proteinrast därmed inte är nödvändigt valde jag även att nöja mig med en dekoktionsmäskning i ett steg. Den stora fördelen med att bara använda ett steg är att det inte är så känsligt hur temperaturerna hamnar. Man mäskar in för sin sockerrast precis som vanligt, och sedan blir det den temperatur det blir vid utmäskningen, i detta fall lite lågt men det gör som sagt inte så mycket. Risken för att man ska hamna så högt att man riskerar extrahering av tanniner är nog väldigt liten.

Data:

• Satsstorlek 25 l
• OG 1044
• FG 1012
• Abv 4,2 %
• IBU 40
• SRM 4 (halmgul, kommer nog bli mörkare dock p.g.a. dekoktionen)

Malt & extraktgivare:

• 5 kg pilsnermalt
• 100 g ljust maltextrakt (förkultur)

Dekoktionsmäskning i ett steg, erhållna temperaturer:

• Sockerrast: 66 C
• Utmäskning: 70 C

Humle:

• 20 g magnum i 80 minuter
• 50 g saaz i 20 minuter
• 50 g saaz i 5 minuter

Total koktid 90 minuter

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP 800

• i två veckor vid 10-12 C
• i en vecka vid 21 C.
• kallagring vid 5 C i 17 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (1/6):

Exakt två månader efter bryggdagen är det äntligen dags för en bedömning. Jag har visserligen redan provsmakat ölet två gånger, men inte under tillräckligt lugna förhållanden för att kunna skriva ner ordentliga omdömen.

Bygelflaskan öppnas med ett hyfsat ploppande ljud, och ölet hälls upp med ett bra och stabilt vitt skum. Färgen är mellangul med bara en minimal disighet.

Gräsiga och blommiga humletoner ligger i förgrunden, med lite jästig och brödig malt i bakgrunden. Ingen smörkola. Munkänslan är lätt men inte tunn, kolsyran är mjuk. Torr avslutning med medelstor beska.

Ganska gott men den där riktigt tjeckiska känslan infinner sig inte.

Fabrikörn vs. Pilsner Urquell (6/6):

Jag har gett mig på att tävla mot Urquell förut, och det blev en ganska väntad förlust. Ej heller denna gång förväntar jag mig någon seger. Jag har redan provat dem parallellt, men då var Svetle 10 inte tillräckligt kyld så jämförelsen blev lite skev.

Den här gången är det dock två kylskåpskalla öl som hälls upp i varsin tysk sejdel. Urquell är tydligt mörkare med sin djupa gyllengula nyans, medan Svetle 10 är mörkt halmgul och aningen disig. Skummen är likvärdiga.

Urquell har en karamelligare maltarom med en tydlig smörkolaton, medan Svetle 10 har en lite enklare brödig maltprofil. Båda ölen har en skön blommig och gräsig humleton.

Urquell är snäppet fylligare, och har även aningen mer restsötma vilket den samtidigt kompenserar med lite mer bett i beskan. Kolsyran är likvärdig.

Det känns som det blev jämnare än sist det begav sig, men Urquell är ändå favoriten med sin fylligare och djupare maltsmak, samt den lite skönare beskan. Ett riktigt bra öl är det, även i filtrerad och pastöriserad form.

Fabrikörn - Omvärlden 17-18 således.

Brygd #89: Dubbelbock

Detta är tredje gången gillt att göra den ultimata dubbelbocken. Om de två senaste försöken kan man läsa här och här:

Årets version är väldigt lik förra årets, skillnaderna är:

• Mer och mörkare münchnermalt
• Mindre pilsnermalt
• Mindre caramünchnermalt

Dessutom skippar jag att komma på något putslustigt namn som slutar på -ator, och kallar ölen rätt och slätt för Dubbelbock. Precis som min favorit inom denna kategori; Andechser Dunkler Doppelbock, som jag dessutom har två flaskor av hemma just nu. Räkna med en jämförelse om två månader ungefär.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1076
• FG 1020
• Abv 7,5 %
• IBU 25
• SRM 23 (kastanjebrun)

Malt:

• 5 kg mörk münchnermalt
• 1 kg pilsnermalt
• 500 g caramünchnermalt (SRM 40-50)
• 100 g carafa I

Dekoktionsmäskning i tre steg, erhållna temperaturer:

• Syrarast: 36 C
• Proteinrast: 48 C
• Sockerrast: 64 C
• Utmäskning 72 C

Humle:

• 20 g perle, 90 minuter
• 10 g perle, 20 minuter

Total koktid två timmar

Jäst:

Jäsning med Saflager W 34/70

• i två veckor vid 8-12 C
• i 5 veckor vid 4-8 C (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (23/1):

Exakt två veckor efter flasktappningen är det dags för premiärsmakning (okej då, jag har tjuvsmakat två 25-centilitare redan).

Flaskan öppnas med ett mjukt litet pys. Upphälld i glaset är det första intrycket hur klart ölet är. Precis som ett filtrerat öl. Den fem veckor långa lagringen har gjort sitt. Det beige skummet är lite klent, men jag misstänker att kolsyrejäsningen inte har nått ända fram än.

I munnen möts jag av en underbar maltarom; nygräddat bröd, nötter, fikon och lätt chokladiga toner. Lite gräsig humle finns diskret i bakgrunden.

Kroppen är medelstor, kolsyran måttlig. Halvtorr till halvsöt, med en mjuk beska. Jag misstänker att ytterligare kolsyrejäsning kommer göra ölet aningen torrare och lite mer kolsyrat, vilket jag tror kommer förbättra det ytterligare.

Men redan nu är det nog det godaste jag har bryggt. Visst, öl som precis kolsyrats kan ibland vara på sin topp, men ändå: Andechser Doppelbock, se upp!

Fabrikörn vs. Andechser Doppelbock Dunkel (28/1)

Detta är en högtidsstund som jag länge har sett fram emot. Andechser Doppelbock tillhör mina topp tio-favoriter alla kategorier, och mitt eget bidrag är jag väldigt nöjd med även om jag ingalunda räknar med en seger här.

När jag häller upp dem bredvid varandra är Fabrikörns något mörkare, och har ett något krämigare och mer långlivat beige skum. Två snygga öl är det, men Fabrikörns vinner knappt på utseendet.

Aromerna är ganska olika, även om det förstås finns klara likheter. Andechser har vid jämförelse en lite tydligare rostad ton än vad jag har noterat tidigare, som nästan drar åt rökt korv, medan Fabrikörns har en lätt rostad chokladton. Andechser har en lite sockrigare karamellighet medan Fabrikörns är lite fruktigare. Det finns också en härlig nötig ton hos Andechser, och som vanligt så har Fabrikörns lageröl lite mindre ren lagerkaraktär.

Fylligheten är likartad, och Fabrikörns har aningen mindre kolsyra. Båda ölen är halvsöta med en diskret efterbeska som är snäppet mer framträdande hos Fabrikörns.

Som väntat vinner Andechser, framförallt på den lite renare lagerkaraktären, samt på lite större maltkomplexitet med de här sköna nötiga tonerna. Men Fabrikörns bjöd på bra motstånd.

Fabrikörn - Omvärlden 14 - 14.

Brygd #88: Källaröl

Till slut har någon slags normal novembertemperatur infunnit sig, och då är det ett perfekt tillfälle att brygga lageröl, eller närmare bestämt tysk lager av typen kellerbier. Nu hävdar somliga - med viss rätt - att detta inte är en ölstil per se, utan snarare en tillverknings- och serveringsmetod, ungefär som real ale.

Det speciella med kellerbier är nämligen att den är ofiltrerad och opastöriserad, med naturlig kolsyra från jäsningen. Namnet kommer sig av att ölet på de tyska krogarna serverades direkt från faten, som låg svalt just nere i källaren.

Man skulle därför kunna hävda att mina tidigare försök med tyska lageröl kan klassas som kellerbier. Men det är ändå så att öl som säljs som kellerbier tenderar att ha en viss profil. De är lite maltigare än en pilsner, och normalt sett också en aning mörkare, antingen gyllengula eller bärnstensfärgade. De har i genomsnitt också aningen lägre beska än en pilsner men har i gengäld mer aromatisk humlesmak tack vare mer humle sent i koket.

Ett annat namn på väsentligen samma typ av öl är zwickel. Vidare finns det i Franken en öltyp som heter landbier, som har lite mer maltbetoning och något lägre humleprofil.

Kommersiella exemplar är ovanliga i Sverige. Överraskande nog gör Krönleins en riktigt bra variant; Three Hearts Källaröl. Denna kan man hitta på fat ibland, och i synnerhet på City Pub i Göteborg där den i princip har en fast kran. Och i decembersläppet på Systembolaget kommer Mikkeller med sin tolkning, som gissningsvis kommer smaka mer Mikkeller än Keller.

Så vad kan man då göra, annat än att brygga en variant själv?

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1052
• FG 1012
• Abv 5,3 %
• SRM 6 (mörkt gyllengul)
• IBU 30

Malt:

• 3 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt

Infusionsmäskning i 60 minuter vid 67 grader.

Humle:

• 20 g perle i 80 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 30 g saaz vid kokslutet
• 30 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Saflager W-34/70

• i två veckor vid 10-12 C
• vid 5-7 C i 3 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2/1 2012):

Efter dryga två veckor borde kolsyrejäsningen vara klar och jag öppnar bygelflaskan med ett ljudligt 'plopp'. Jag kan direkt erkänna att jag redan har tullat på ett par flaskor under helgledigheten.

Utseendet finns det inget att anmärka på; djupt gyllengul, nästan helt klar, och med ett stort, luftigt vitt skum. Det sistnämnda hade möjligen fått vara lite hårdare.

Aromen är brödigt maltig med fina gräsiga och örtiga humletoner. Ändå saknas något - svårt att precisera exakt vad - jämfört exempelvis med Three Hearts version eller de bästa exemplaren jag har smakat i Tyskland.

Munkänslan är lätt- till medelfyllig, kolsyran måttlig och kunde kanske varit ännu lägre. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska.

Ganska gott men jag saknar den fräschör som brukar finnas i riktigt bra exemplar.

Fabrikörn vs. Hacker-Pschorr Kellerbier (11/1 2012):

Hacker-Pschorr Bavaria Bräu heter en bryggpub i München. Det är dock inte de som gör Hacker-Pschorr Kellerbier (HPK) utan den bryggs av Paulaner. Det exakta förhållandet mellan Paulaner och denna bryggpub har jag inte lyckats luska ut, men jag har i ärlighetens namn inte ansträngt mig så mycket heller. Kanske har Paulaner i något läge köpt upp själva bryggeriet och varumärket, och låtit bryggeripuben fortsätta under inarbetat namn. Eller så har man köpt puben också. Strunt samma, ölet i fråga har hyfsat betyg på RateBeer (3,14) och blir en bra motståndare.

Vid upphällningen är det första som slår mig hur mycket klarare Fabrikörns Källaröl är. Förmodligen beror det på att HPK inte har tillsatt klarningsmedel, något som inte är tillåtet enligt de tyska renhetslagarna. I övrigt är Fabrikörns lite ljusare med något mindre skum.

Fabrikörns är mer fruktig, eventuellt p.g.a. en något högre jästemperatur, samt mer humlig. HPK är mer sädig och höig, lätt sockrig, med milda, örtiga humletoner. HPK känns också något renare.

Fyllighet och kolsyra är likartade, torrheten likaså, men Fabrikörns är aningen beskare.

Intialt tyckte jag Fabrikörns var lite bättre, men allt eftersom tyckte jag HPK kom i kapp med sin lite renare lagersmak. Jag låter dock Fabrikörn ta hem ännu en knapp seger. Det kan nämnas att jag blandade de sista vardera decilitrarna , och denna blandning var faktiskt allra godast.

Hursomhelst, Fabrikörn - Omvärlden 14-13.