Brygd #107: Wienare

Bland de många faktorer som ligger bakom att en ölstil uppstår någonstans i tid och rum är vattnet en av de viktigaste. Det är ingen slump att pilsnern uppstod i just tjeckien med sitt extremt mjuka vatten som lämpar sig väl för ljusa och välhumlade öl. När bryggarna i Wien försökte sig på att imitera pilsnern i sitt hårdare och mer alkaliska vatten blev resultatet ett strävt och kantigt öl. Lösningen var att använda mörkare och delvis lätt rostad malt och ölstilen wiener var född.

Österriska emigranter tog med sig dessa idéer till södra USA och Mexiko, och med ett ännu mer alkaliskt vatten så använde man en liten del hårt rostad malt och fick ett aningen mörkare öl än sin europeiska förlaga. Medan det klassiska wienerölet i princip är utdött i sin födelsestad lever nya världens variant i all välmåga i form av öl såsom Dos Equis och Negra Modelo.

Jag valde en version i det ljusare färgspektrat  med wienermalt och mörk münchnermalt. Ska man hålla sig till den klassiska bryggmetoden är det förstås dekoktionsmäskning i tre steg som gäller. Jag känner dock inte att detta är mödan värt utan nöjde mig med en kompromiss i form av enstegsvarianten.

På humlefronten blev det av mina favoritsorter - hallertauer mittelfrüh - som jag tror gör sig väl i denna typ av öl. Mängderna är nog lite större än vad som ger ett stiltypiskt öl dock.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1053
• FG 1013
• Abv 5,3 %
• IBU 25
• SRM 10 (bärnstensfärgad)

Malt:

• 3 kg wienermalt
• 2 kg mörk münchnermalt

Dekoktionsmäskning i ett steg, erhållna temperaturer:

• Försockringsrast: 67 C
• Utmäskning: 72 C

Humle:

• 10 g magnum, 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh, 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh, vid kokslutet

Total koktid 80 minuter

Jäst:

Jäsning med två påsar Saflager W-34/70

• vid 8-10 C i 5 dagar
• vid 10-13 C i 5 dagar
• vid 20 C i 3 dagar.
• vid 5 C i 2 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 6 g/l

Bedömning (15/12):

Upphälld i glaset har ölet en härlig lyster med en nästan helt klar djup bärnstensfärg, och ett rejält smutsvitt skum.

Aromen är lätt brödigt maltig med örtig och gräsig humle. Kolsyran är mjuk, kroppen är varken tung eller tunn utan så där perfekt som den kan vara ibland hos femprocentiga öl.

Halvtorr med en lätt sötma som balanseras upp av en mjuk efterbeska. Gott så.

Fabrikörn vs. Samuel Adams Boston Lager (17/12):

Första gången jag drack ett öl som jag tyckte var riktigt gott var i USA 1996. Tidigare hade jag mest druckit billig ljus lager på studentpubar. Några ale och Guiness hade väl slunkit ner också utan att ha gjort något större intryck. Men när jag drack min första Samuel Adams Boston Lager (SABL) på någon restaurang i Columbia (SC) den där hösten så ändrades min syn på öl ordentligt. Sedan tog det ytterligare knappt tio år innan jag på allvar började intressera mig för öl, men ett frö var sått.

SABL klassas som en wieneröl på RateBeer vilket man säkert kan ha delade meningar om. Den bryggs hursom med dekoktionsmäskning och tysk ädelhumle och ligger nog dessutom rätt med avseende på färg, alkoholstyrka och beska, så varför inte? Mitt eget recept var dessutom lite inspirerat av detta öl så det känns som en perfekt utmanare.

Utseendemässigt är de nästan identiska. Fabrikörns är snäppet grumligare men har ett stabilare och mer långvarigt skum, så det blir oavgjort på denna punkten.

Som vanligt när det gäller lageröl lyckas jag inte riktigt få till den där renheten som kommersiella öl har. Bredvid varandra framträder en lätt estrig fruktighet hos Fabrikörns tillsammans med en lite jordig ton. Den örtiga humlearomen hos SABL känns aningen elegantare dessutom.

Munkänslan är likvärdig, såväl med avseende på kropp som kolsyra. Fabrikörns är såväl en gnutta sötare som beskare.

SABL är snyggare, renare och elegantare och avgår därför med segern.

Fabrikörn - Omvärlden 21-21 således.