torsdag 28 november 2013
Några hembryggningsfloskler
Ofta har floskler något i grunden klokt att säga, annars skulle de kanske inte lika lätt spridas för vinden och bli just floskler. Vem kan exempelvis invända mot att man alltid ska sätta individens förutsättningar i centrum?
Men det som händer med floskler är att de - ofta i brist på argument - börjar användas släntrianmässigt utan större eftertanke, och dessutom med betydelseglidningar.
Nedan kommer jag spåna lite kring tre bryggfloskler som jag ofta stöter på, rankade efter personligt tycke/medhåll eller vad man nu vill kalla det för.
"Ta't lugnt, ta en hembrygd"
Detta citat som i original lyder "Relax, don't worry, have a hombrew" härrör från Charlie Papazian som var en portalfigur i den framväxande ölkulturen i USA på 70- och 80-talet, såväl för mikrobryggare som hembryggare. Efter lite sökning verkar det som att det ursprungligen kommer från hans första bok "The Complete Joy of Homebrewing" som länge var den stora hembryggningsbibeln. Numera verkar den vara ganska utdaterad, men citatet lever vidare.
Oftast ser jag detta citat i hembryggningsfora där någon nybörjare i onödan oroar sig för både det ena och det andra och funderar på om man behöver hysta i mer jäst eller om man ska hälla ut hela satsen. Då kommer denna floskel väl till pass; ta't lugnt, det kommer ordna sig, det blir bra öl, ta dig en hembrygd (vilket i och för sig kan vara knepigt om det var första brygden som renderade oron). Detta tror jag upphovsmannen själv tycker är ett lämpligt användande och ungefär i linje med vad han själv ville ha sagt.
Jag har dock sett citatet missbrukas i samband med en utmärkt artikel i Brew Your Own Mars/April 2012 om att snabba upp sin helmaltsbryggningsprocess. I det följande numret kom ett imbecillt inlägg i insändarspalten om hur förkastligt det var att försöka snabba upp processen och att man då minsann lika gärna kunde springa till snabbköpet och köpa ett sexpack Bud etc. Alltihop kryddat med Papazians citat.
"Bryggaren gör vört, jästen gör öl"
Detta uttryck förekommer ofta i olika bryggböcker (exempelvis i "Yeast) för att betona jästens viktiga roll. Och det har förvisso viss fog för sig, även om man skulle kunna föra resonemanget vidare och säga att det inte är bryggaren som gör vört, det är enzymerna i malten.
Men visst, jästen är givetvis jätteviktig i ölbryggning, och har en större inverkan på ölets smak än vad många kanske tänker på. Ändå kan jag tycka att jästens roll överdrivs emellanåt. Exempelvis har jag sett det påstås att jästens inverkan på aromerna i ett öl skulle vara 75 %, vad man nu menar med den siffran.
Ett mer rimligt synsätt är att de tre ingredienserna malt, humle och jäst är olika viktiga beroende på vilken typ av öl det handlar om. I vissa öl som bocköl, porter/stout eller barley wine är det malten som spelar förstafiolen och jäststammens inverkan är sekundär. Likadant är det för humlefokuserade öl som olika slags ipor där humlen står i centrum och jäst samt malt står i bakgrunden. Sedan finns det förstås öl där jästen och de aromer den bidrar med har en huvudroll som olika belgiska öltyper eller för all del spontanjästa öl. Och det finns också öl där malten, humlen och jästen spelar på likvärdiga villkor som exempelvis engelsk bitter.
"Ölet är färdigt när den sista flaskan är uppdrucken"
Detta är den floskel av de tre som jag tycker sämst om. Den förekommer exempelvis i "How to brew" av John Palmer, och jag ser den dyka upp då och då i olika bryggfora. Oftast kommer den som en snusförnuftig uppmaning till nybörjare att vänta minst en månad från flasktappning tills man öppnar den första flaskan, och att ölet blir ännu bättre om man väntar ytterligare några månader.
Personligen brukar jag öppna den första flaskan en vecka efter flasktappningen, dels för att se hur kolsyrejäsningen fortskrider, och dels av ren nyfikenhet på hur ölet blev. Andra flaskan öppnas efter två veckor, och därefter öppnar jag en flaska med jämna mellanrum, typ varannan vecka eller så. På detta sätt får man en ganska bra uppfattning om hur ens öl utvecklas med tiden.
För normalstarka öl har jag väldigt svårt att se att man skulle kunna dricka upp en hel sats innan den är "färdig". Jag har aldrig varit med om att dylik öl skulle bli märkbart bättre efter en månad eller så från paketeringsdatum. Öl är en färskvara och bör drickas ganska snabbt, och det gäller inte enbart humlestinna öl.
För lite alkoholstarkare öl kan det dock löna sig att låta ölet få mogna lite längre. Men även här har jag sett en klyscha (oftast gäller det kornvin, bland annat i just "How to brew") att man efter flastappning ska gömma och glömma sitt öl i en garderob eller hos sin farmor ett par år inan man dricker upp det. Yttrandet ska säkert inte tas bokstavligt, men det röjer ändå vad jag tycker är en överdriven syn på behovet av att öl ska ligga till sig. Även för dessa öl är min melodi att öppna en flaska regelbundet, om än med lite längre mellanrum än för alkoholsvagre öl.
onsdag 20 november 2013
Mäsktemperatur, utjäsning och linjär regression
För några år sedan deltog jag i någon slags forumdiskussion angående vad som styr utjäsningen hos ett öl. Det var "the usual suspects" som räknades upp; mäsktemperatur, jästsort, extraktsammansättning samt jästmängd och jästens status. Någon hävdade tvärsäkert att mäsktemperaturen inte spelade någon roll, och jag hävdade minst lika tvärsäkert att det gjorde den visst det. Efteråt började jag rannsaka mig själv och ifågasätta hur väl jag visste detta egentligen. Så såddes fröet till detta inlägg som jag har haft i bakhuvudet ett tag nu.
Lyckligtvis har jag samlat viktiga data för nästan alla mina bryggningar. Från mina allra första bryggningar saknas mäsktemperaturen, men i övrigt har jag sparat OG, FG, IBU, mäsktemperatur, jästemperatur och jästsort. Jag har även sparat de flesta recepten, men inte riktigt alla. Sedan jag började blogga finns dock alla relevanta data sparade.
Med hjälp av dessa data kan man försöka sig på att skatta mäsktemperaturens inverkan på utjäsningen med hjälp av matematiska metoder. I det civila är jag nämligen matematiker och jobbar med diverse industriella matematiska tillämpningar på någon slags konsultbasis här. Detta ger ytterligare incitament åt att skriva det här inlägget då jag slår två flugor i en smäll och kan ägna mig åt lite folkbildning kring matematik och hur det kan användas.
Den matematiska metod som ligger närmast till hands är linjär regression, vilket innebär att man antar ett linjärt samband mellan de ingående variablerna plus ett slumpmässig "brus" eller "fel",
AA = c0 + cMT*MT + e.
Denna modell består av:
- Mätvärden (variabler)
- Med AA betecknas den skenbara utjäsningen i %
- Med MT betecknas mäsktemperaturen i Celsius
- Modellparametrar
- c0 är en konstant term (anger formellt utjäsningen vid 0 C vilket knappast är en relevant tolkning då modellen inte är avsedd för dyliky temperaturer)
- cMT är en konstant som anger hur många procentenheter utjäsningen förändras när man höjer mäsktemperaturen en grad, vilket jag fortsättningsvis kommer benämna (utjäsningens) mäsktemperaturkänslighet
- Det slumpmässiga felet som betecknas med e.
För en viss uppsättning av värden på modellparametrarna får man alltså ett fel för varje mätpunkt (d.v.s. varje brygd). Vid linjär regression söker man minimera summan av kvadraten på alla dessa fel. Vi ska inte gräva ner oss i hur det går till, utan nöja oss med att påpeka att det är en relativt enkelt beräkning.
När jag kör en vanlig linjär regression på cirka 60 datapunkter får jag cMT = -1,5 vilket alltså innebär att en höjning av mäsktemperaturen med två grader ger tre procentenheter sämre skenbar utjäsning. Resultatet visas i figuren nedan och för ögat ser det ut som att det finns en tydlig linjär trend om än med ganska stora avvikelser (felet e har en skattad standardavvikelse på cirka 4 procentenheter).
Linjär regression av mäsktemperatur vs. skenbar utjäsning |
Problemet med denna första enkla modell är att den bara innehåller en enda faktor som påverkar utjäsningen, medan det som sagt finns flera potentiella faktorer. Visserligen kan de övriga fakorerna anses vara inbakade i felet e, men det kan ändå leda till ett missvisande värde på mäsktempraturkänsligheten cMT. Skälet till det är att de olika faktorerna kan samverka. När man brygger en öl där man önskar hög utjäsning använder man oftast inte enbart mäsktemperaturen som ett verktyg för att uppnå detta, utan man kombinerar kanske låg mäsktemperatur med en väl utjäsande jäststam samt eventuellt en smula socker i extraktschemat. Omvänt kan hög mäsktemperatur kompletteras med specialmalt och en lämplig jäststam om man vill ha låg utjäsning. Därför utökar jag modellen ovan till
AA = c0 + CMT*MT + cEA*EA + cSM*SM + cSK*SK + cGN*GN + e.
Utöver de tidigare variablerna har vi nu (med åtföljande konstanter)
- EA, skattad utjäsning för den valda jäststammen enligt tillverkaren
- SM, mängden (%) specialmalt (karamellmalt och rostad malt)
- SK, mängden (%) socker
- GN, jästgenerationen där jag enbart tog med bryggningar med första och andra generationen, därutöver finns det knappast något linjärt samband
- cEA = 0,3
- cMT = -1,1
- cSM = -0,2
- cSK = 0,3
- cGN = 2,5
Mäsktemperaturkänsligheten har mycket riktigt sjunkit när vi har tagit hänsyn till fler - och samverkande - faktorer. Nu indikerar den att varje grads ökning av mäsktemperaturen ger en dryg procentenhet lägre skenbar utjäsning. För ett normalstarkt öl (OG 1050) innebär detta att två graders ökning av mäsktemperaturen höjer FG med en dryg punkt, vilket är en ganska måttlig effekt.
De två följande parametrarna innebär att 10 % specialmalt respektive socker förändrar utjäsningen med två respektive tre procentenheter. Och den sistnämnda parametern slutligen innebär att man (eller jag) i snitt ökar den skenbara utjäsningen med 2,5 procentenheter genom att använda andra generationens jäst.
Det finns förstås andra som har studerat den här frågan. Vid en sökning får jag upp följande bloggpost. Här ser man en tydlig icke-linjär trend, framförallt när man tar med extremt höga och låga temperaturer, och författaren har valt att skatta en andragradskurva för sambandet mellan mäsktemperatur och utjäsning. Därmed har man även inbakat i modellen att en höjning av mäsktemperaturen ger olika effekt för olika utgångstemperaturer. Dock sammanfattar författaren sina resultat med att man inom det relevanta intervallet 65-70 C som tumregel kan ange att en grads ökad temperatur ger två procentenheter lägre utjäsning. Jag tycker dock den slutsatsen ser lite suspekt ut när man tittar på hans data, och i synnerhet de mer tillfärlitliga mätningarna från Wyeast och Braukeiser. Jag skulle snarare vilja lägga mig på ungefär -1,5 procentenheter per grad som mäsktemperaturkänslighet.
Så vi hamnar väl någonstans mellan -1,1 och -1,5 procentenheter i mäsktemperaturkänslighet, med betoning på den senare siffran då den är baserad på mer noggranna mätningar. Det finns egentligen mycket mer att säga om modellens korrekthet och resultatens tillförlitlighet, men jag känner att det får räcka för denna gången. Eventuellt får jag återkomma med en uppföljning, men jag hoppas att läsaren fick en liten inblick i hur matematik kan användas på ett konkret problem, och vilka problem och utmaningar man möter med modellval och osäkra mätningar.
Uppdatering (26/11 2013):
På Beersmiths forum hittar jag en snubbe som verkar ha gjort något liknande och fått dessa värden:
- cEA = 0,8
- cMT = -1,4
- cSM = -0,4
- cSK = 0,5
- En förlängning av mäsktiden med 50 minuter ger en extra procents utjäsning
- En ökning av mängden mäskvatten med 1 liter per kilogram malt ger en ökning av utjäsningen med 0,8 procentenheter
måndag 4 november 2013
Om en lite annorlunda bryggning
Tillsättning av mikroorgansimer av högsta klass. |
Ibland blir det inte precis som man tänkt sig. Under lördagen 2/11 demonstrerade jag grumlig mäskning på All In Beer Festival. Detta gjorde jag i stort med min egen utrustning som jag hade kört dit och smällt upp på ett bord i ett hörn i lokalen. Alla som någon gång har försökt laga mat i ett annat kök än sitt eget vet hur knepigt sådant här kan vara. Jag hade visserligen tagit med mig en hel låda med diverse utrustning, men det fattades ändå vissa saker som jag inte hade tänkt på. Exempelvis fick jag springa runt en stund och leta efter en sax när det var dags att öppna humlepåsen.
Det största problemet var dock att jag hade glömt min termometer, vilket gör en normal bryggning lite knepig, och i synnerhet en grumlig sådan. Men jag fick lyckligtvis hjälp av Humlegårdens personer på plats med att värma inmäskningsvatten till rätt temperatur med hjälp av deras Brewster. Därefter körde jag exakt med samma vattenmängder som vid senaste lambikbryggningen så förhoppningsvis hamnade de olika temperaturrasterna ungefär rätt.
I övrigt blev det lite småstrul, som att det var lite skum belysning i hörnet där jag stod och att elen var lite klent tilltagen med bara en enkelfas vilket ledde till att säkringen gick upprepade gånger. Men med snabb hjälp och assistans från arrangörerna så fixade sig allting ändå. Jag fick dessutom hjälp från lite andra håll. Ägarinnan till Essensbutiken bistod med lite allt möjligt. Min kusin Åsa med sin hembryggande sambo John dök också upp och hjälpte till, i synnerhet vid vörtkylningen.
Det sistnämnda var lite spännande då det visserligen fanns ett vattenuttag där jag stod, men däremot inget avlopp. Detta löstes genom att Pelle från All In Brewing hämtade en gigantisk plasthink (syns på bilden ovan) där kylvattnet hamnade. Trots den enorma storleken fick den tömmas två gånger och för första gången insåg jag hur mycket vatten som går åt vid vörtkylningen.
Efter vörtkylningen var det dags för det trevligaste momentet; att hysta i mikroorganismerna vilket som bilden ovan avslöjar dels utgjordes av bottensatserna från Drie Fonteinen-flaskor och dessutom av några gram Safbrew F2. Det betungande jobbet att dricka upp innehållet i flaskorna utöver bottensatsen var det många som var behjälpliga med. Efter att All In Brewing-Viktor hade gått en runda så anmälde sig ett stort antal personer frivilligt, bland annat bryggarna från Malmö Brygghus, varvid HBG2-gänget som var på besök fick ta över Malmö-montern.
När allt slutligen var klart var jag ganska matt. Det hade passerat förbi en del nyfikna människor för vilka jag fick berätta vad jag höll på med. Detta var förstås avsikten, men även här blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade hoppats att de flesta skulle passera under de första två timmarna när det mest intressanta och unika pågick, vilket ett par stycken förvisso också gjorde. De flesta kom dock förbi under lakningen och vörtkoket, och det var högst varierad förkunskapsnivå på dem. Några hade nog fått ut mer av att gå förbi Humlegårdens bord där en mer normal bryggning försiggick, men jag försökte ändå förklara grunderna samt vad som var speciellt med just det jag höll på med.
Sista timmen ägnade jag åt att prova runt lite av det jag hade missat under fredagens. Jag måste säga att det var en mycket lyckad festival med lagom mycket människor - trevliga sådana - i en väldigt bra lokal, och ölen höll generellt mycket hög klass.
Jäshinken har enligt uppgift nu hamnat hos Beerbliotek där den enligt mitt förslag ska genomgå följande process:
- Tappas om till Better Bottle eller glasdamejeanne efter den inledande Saccaromycesjäsningen (det fanns bara en vanlig jäshink tillgänglig på bryggdagen)
- Stå och gotta till sig fram till sommaren
- Få en sådär 5 kg bär tillsatt under juli/augusti
- Tappas på flaska senare under hösten för att sedan drickas upp i något trevligt sammanhang
Malt och extraktgivare:
- 4 kg pale ale-malt
- 2 kg krossat vete
Humle:
- Cirka 50 g savinjski golding i 60 minuter
Mikroorganismer:
- Några gram Safbrew F2
- Bottensatsen från 4 flaskor (375:or) Drie Fonteinen Oude Gueze
Data:
- Satsstorlek 22 l
- OG 1050
- SRM 5
- IBU ~15
Etiketter:
Kommersiell Fabrikörns,
Pseudolambik,
Samarbetsöl,
Suröl,
Ölfestival
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)