Brygd #228: Storfot

 

Steal my shit, expect to get hit.

När jag sökte efter inlägget från min förra Storfot-bryggning, upptäckte jag att Stigberget nyss hade släppt ett liknande öl med samma namn. Det troligaste är förstås att gänget på Stigberget har kommit på namnet oberoende av mig; någon större originalitet, kreativitet eller briljans krävs knappast. Men även om de skulle ha "snott" det så ser jag det som en ära. Och gissa vilket öl det blir en Fabrikrön vs. Omvärlden-match mot med tanke på att originalet inte verkar komma till Sverige längre.

Oavsett så är det alltså dags igen. Denna gång hade jag glömt att köpa maltextrakt eftersom jag använde US-05 till föregångaren, vilket inte fordrar en förkultur. Ett tag funderade jag på att åka till Ölkompaniet dagen efter bryggningen för att köpa maltextrakt i efterhand. Men sedan insåg jag att jag har kvar 300 g av ett mörkt kandisocker från bryggningen av Stenstark 9. Då den inte bidrog med i närheten av så mycket färg som beskrivningen vill påskina tror jag att det kommer funka bra. Lite smak bidrar den nog med också.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,088
• FG 1,019
• ABV 9,8 %
• SRM 15
• IBU > 80?

Mäskning:

• 7 kg pale ale-malt
• 500 g kristallmalt (SRM 75)
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 40 g magnum i 90 minuter
• 100 g C3 i 20 minuter
• 100 g C3 vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g mörkt kandisocker i 20 minuter

Total koktid drygt 90 minuter.

Fermentering:

Med halva jästkakan från Riwale

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 5 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 100 g C3.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Ringu:

Det här är nog första gången jag kör en match mot ett öl med samma namn. Redan vid upphällningen framträder en tydlig skillnad. Ringu är kopparfärgad som originalet, medan Fabrikörns har en mer bärnstensfärgad nyans. 

Ringu har mer toner av mörkt socker, medan Fabrikörn har tydligare toner av tallbarrshumle. Det finns tyvärr också en aning askiga toner hos Fabrikörns. Beskan är likartad hos båda fötterna.

Det var en riktigt jämn kamp, men Ringu vinner knappt tack vare aningen renare samt större trohet mot originalet. Jag trodde att den mörkare karamellmalten skulle kompensera för den mindre mängden, men så verkar det ej ha blivit. Och åter visar det sig att det här mörka kandisockret inte i är i närheten av vad den lovar.

Nåväl, ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 47 - 48.

Brygd #224: Humletjoff

Tjoff van Staden.

 Jag fortsätter att göra öl med Achouffe-jästen. Denna gång är det inspirerat av Chouffe Houblon. Detta var det första ölet jag stötte på som kombinerade belgisk jäst med amerikansk humle. Via hemsidan kan man se att humlesorterna är amarillo, columbus och saaz. Jag fick gissa mig fram till mängderna och proportionerna, men det var praktiskt att använda 100 g vardera av de amerikanske sorterna, samt 60 g saaz som blev över från blondinen. Nedan kommer jag kalla denna blandning i proportionerna 5:5:3 för ACS. Jag ska erkänna att jag var lite slarvig och undlät att mata in humlen i ProMash förrän efter bryggningen för att skriva detta inlägg. Värdet det till slut blev var sådär högt att man får gissa lite från höften vad den faktiska IBU:n blir. Lite beskare än tänkt blev det i alla fall, men jag tror det bli okej.

Edit: Jag har insett att namnet på originalet är Houblon Chouffe och inte tvärtom. Därför ändrar jag namnet till Humletjoff (i stället för Tjoffhumle) vilket jag faktiskt tycker låter bättre. Lyckligtvis hann jag göra detta innan etikettering och anmälan till Amylases Vinterölsträff.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,010
• ABV 9,7 %
• SRM 5
  
• IBU 70?

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk mjölksyra (80 %)
  
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 130 g ACS i 20 minuter
• 130 g ACS vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g strösocker vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Wyeast 3522 (halva jästkakan från Tjoffblond)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Humletjoff vs. Flying Dog Raging Bitch:

Originalet verkar inte gå att få tag på, men så dök plötsligt ovanstående öl upp på bolaget med benämningen "Belgian IPA". Jag är rätt säker på att jag har druckit den, men RateBeer har ju stängt och jag orkar inte söka i mina 8-9 Excel-filer som jag laddade ner i samband med nedstängningen.

Utseendemässigt är Raging Bitch både klarare och mörkare; bärnstensfärgad gentemot den lätt disiga gyllengula nyaansen hos Humletjoff. Raging Bitch vinner utseendet klart.

Arommässigt finns det också tydliga skillnader. Raging Bitch har mer karamelliga och nötiga malttoner samt parfymig humle och kryddiga fenoler, medan Humletjoff är fruktigare med mer peppriga fenoler. Jag föredrar klart det senare.

Kolsyra, torrhet och en rejäl beska är ganska likt, samt en lätt eldig alkoholton. Raging Bitch har även en lätt metallisk ton. Sammantaget vinner Humletjoff, och ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 46 - 47.

Brygd #219: Humlekölsch

 

Bryggning på nyårsdagen är numera en etablerad tradition för mig, och vanligen brukar det bli något kalljäst. Sedan vi bytte källarfönstren är utbytet från utsidan betydligt lägre, och nu när det har varit så mild vinter lyckas jag inte riktigt sänka temperaturen till lämplig lagerjäsningsnivå. Som tur var hade jag planerat tysk överjäsning vilket passar ganska bra i intervallet 15-20 C, gärna på den lägre sidan.

Först ut är en kölsch med en liten twist. Normalt är kölsch endast lätt humlad, och jag tenderar att uppskatta de mer välhumlade versionerna. Och denna gång tänkte jag bre på ordentligt. Tydligen gör Gaffel något som heter Sonnenhopfen. Som synes är den humlad med citra. Jag funderade först på något liknande, men fastnade denna gång för att brassa på med min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,045
• FG 1,008
• ABV 4,9 %
• IBU 25
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
• 100 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1,5 liters förkultur) vid

• 18 C i 4 dagar,
• 20 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Humlekölsch vs. Mühlen Kölsch:

Kölsch är inte givet på SB direkt. Från och till har Früh eller Gaffel funnits i ordinarie sortimentet, men just nu är det tomt. Så det var ganska lägligt att Mühlen Kölsch (MK) precis släpptes i tillfälliga sortimentet. Den angavs dessutom ha hyfsad beska och humlearom av Beernews recensenter, så då valde jag ändå att göra ett vs-test även om det riskerar bli lite av en äpplen och päron-jämförelse.

Humlekölsch (HK) är snäppet ljusare, närmast witbier-aktigt med en grön ton, medan MK drar åt gyllengul och förstås är helt klar. Skummet är lite kompaktare hos FK. Jämnt skägg på utseendet får jag ändå säga.

Det är mer sädig malt hos HK, och föga överraskande mer humle hos FK förstås även om jag tycker mig skönja en del humle även hos HK. Eller så är det fruktestrar, det drar lite åt vitt vin faktiskt.

Båda ölen är torra, med lite mer beska hos FK förstås. Det var jämnt skägg här, och åtgången var likartad. Jag vill därför inte utse en vinnare denna gång, och sammantaget är ställningen fortfarande Fabrikörn vs. Omvärlden 43-46.

Brygd #215: Humlevete

 

Bild: Viktoriia Panchenko.

Det är dags för veteöl igen! Senast jag bryggde en veteöl i sydtysk stil var nästan tolv år sedan. Precis som då får man tolka "sydtysk stil" generöst, då det är en modern variant av formen hopfenweizen. Denna gång går jag dock all in på australiensisk humle; galaxy och enigma (refererat till aussie-humle nedan). Jag hade först tänkt att använda dem med mitt klassiska schema med 10-20-30-40 % i 60, 20 och 0 minuter samt torrhumling. Men när jag kollade in alfasyran på paketen studsade jag till. Båda hade AA runt 18 %! Jag fick då tänka om och valde att helt enkelt skippa bittergivan. Med en ytterst modest mellangiva hamnar IBU ändå på cirka 50.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,052
• FG 1,010
• ABV 5,6 %
• SRM 3
• IBU 50

Mäskning:

• 3 kg vetemalt
• 2 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 40 g aussie-humle i 20 minuter,
• 80 g aussie-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3068 (1 liter förkultur)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 21 C i 7 dagar

Torrhumling med 80 g aussie-humle i 5 dagar, 100 g maltextrakt upplöst i vatten tillsätts samtidigt med humlen.

Övrigt:

Kolsyrejäsning med druvsocker, 7 g/l.

Bedömning (2024-04-22):

Redan vid flasktappningen noterade jag en kraftig grumlighet men tänkte "det lägger sig nog". Det gjorde det inte. Det är grotesk neipa-grumlighet vi pratar om. Kanske inte riktigt min tekopp, men samtidigt är jag inte särskilt fixerad vid ölets klarhet heller. Det är vad det är. Över till smaken.

Det är tropisk frukt som inleder, sedan träder fenoler och skumbanan in på banan (sic!). En ganska snygg kombo faktiskt. Ska man klaga på något (utöver grumligheten) så känns kroppen ganska tunn. Avslutningen är torr med en måttlig beska.

Ett bra öl som förmodligen kommer ha ganska kort hållbarhet.

Brygd #214: Stormaktspilsner

 

Nio av tio amerikanska militärpiloter dricker imperial pilsner. Hela året dessutom.

Så var det dags igen. För er som inte har varit med förut så är detta alltså en imperial pilsner. Försvenskningen av namnet är inspirerat av Närkes Stormaktsporter, som enligt Berit och Håge namngavs som en översättning av imperial stout*. Nåväl, imperial pilsner var lite halvhett ett kort tag, men har sedan dess fallit i glömska. Det arketypiska ölet - tillika min stora inspirationskälla - var Samuel Adams Imperial Pilsner, som jag tyvärr inte tror görs längre. Det var ett ganska ljust öl med massvis av hallertau-humle. Som jag tidigare påpekat är det lite oklart vad som exakt åsyftas med hallertau-humle.

Jag misstänker dock att h. mittelfrüh är en viktig del i det hela, och denna gång körde jag mestadels med den. Eftersom jag hade lite h. tradition kvar från marsölet fick det följa med också. En nyhet jämfört med tidigare iterationer är att jag kör med 100 % wienermalt denna gång. Det är en malt som jag inte har använt så mycket tidigare. Jag tycker oftast inte den är så intressant om man ändå ska göra en lite mörkare öl. Men solo kan den vara intressant, och mitt minne av originalet var att den var lite för mörk för att enbart ha pilsnermalt som basmalt.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 7
• IBU 50

Mäskning:

• 7 kg wienermalt
• 1 tsk mjölksyra (80 %)
• 1 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 68 C  i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 100 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
• 100 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 20 g hallertauer tradition vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med WLP838 (bottensatsen från marsölet)

• vid 12 C i 6 dagar
• vid 18 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning (2024-01-31):

Ölet är överraskande klart med tanke på all humle. Färgen drar åt bärnsten, skummet är krämigt och smutsvitt.

Aromen är brödigt maltig med en massa örtig humle och en lätt jordig ton. Kroppen är medelfyllig, och det finns en lätt teig strävhet. Avslutningen är torr med en hyfsat hög beska.

Det här var gott och påminner en hel del om SAIP, men jag har för mig att den sistnämnda hade lite mer aprikosiga humletoner (och var snäppet godare).

* De tyckte att porter lät bättre på svenska, och jag kan bara hålla med.

Brygd #211: Humlehuvud

 

Nu blir det en repris. Jämfört med sist valde jag att brassa på med ännu mer cascade. Mer cascade åt folket! Jag köpte jästen ganska tidigt under hösten då jag såg att det fanns ganska få paket kvar. Det var kanske en klok åtgärd då den i skrivande stund är slut på humle.se. Problemet var bara att den hann bli en smula gammal med bäst före-datum i mitten av december. Men jag trodde att en förkultur två dagar innan den tänkta bryggdagen skulle fixa biffen. Tji fick jag. Jag fick ställa in bryggningen och började fundera på en reklamation. Morgonen efter visade dock förkulturen de första livstecknen. Eftersom jag hade fullt upp resten av veckan valde jag att skjuta upp bryggningen en hel vecka till dagens datum. Då hann jag dessutom låta förkulturen jäsa ut, hälla ut ölen (som inte hade några tveksamma smaker) samt stega upp en ny förkultur dagen innan. Och den tog sig på några timmar. Det blev ännu ett utmärkt exempel på nyttan av att göra förkultur på flytande jäst som inte är purfärsk.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,043
• FG 1,011
• ABV 4,2 %
• IBU 40
• SRM 5

Mäskning:

• 4 kg maris otter
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g cascade i 20 minuter
• 100 g cascade vid kokslutet
• 1 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• 4 dagar i 18 C
• 6 dagar i 21 C

Bedömning (2023-12-11):

Efter 10 dagar är kolsyran fullt utvecklad och ölet hälls upp med ett fint skum och en svag disighet. Aromen är tydligt humlearomatisk, och är inte helt lätt att beskriva. Det är inte så mycket citrus och grapefrukt tycker, jag utan mer åt det örtiga och blommiga hållet. Det finns även en fin fruktighet från jästen som jag faktiskt tycker påminner om den hos Timothy Taylor-öl på cask. Inte så dumt.

Det hela avslutas med en fin beska och man blir genast sugen på att ta en till. Precis som när man dricker förlagan på cask. Tyvärr har jag inte tillgång till några flaskor för att göra en jämförelse. Kanske gör jag en jämförelse med Landlord eller Boltmaker, även om dessa inte är lika humliga.

Brygd #210: NZ-starköl

 

En ganska stark nyzeeländsk öl.

Detta är nog det öl jag har bryggt flest gånger. Kanske för att den första versionen är det godaste öl jag någonsin har bryggt. Senare upplagor har inte varit lika fantastiska, som exempelvis senaste versionen. Jag är dock inte så säker på att alla dessa versioner har varit sämre än originalet. Att jag har blivit mer kräsen väger säkert också in. Men nu när riwaka är tillbaka är det dags för ett nytt försök. Precis som för blekölet så står NZ-humle för en blandning i lika delar av pacific gem och riwake.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,018
• ABV 8,7 %
• SRM 25
• IBU 70

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM 60)
• 500 g havregryn
• 300 g chokladmalt
• 1/2 krm kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 50 g NZ-humle i 60 minuter.
• 100 g NZ-humle i 20 minuter.
• 100 g NZ-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med US-05 (jästkakan från NZ-blekölet)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

NZ-starköl vs. Hibernation Ale:

Om man följer länkarna till tidigare versioner kanske man kan finna att denna öl ursprungligen inspirerades av Great Divide Hibernation Ale (GDHA). Det är också ursprunget till namnet; GDHA klassas ofta som en English/American Strong Ale. GDHA är en av mina största favoriter bland amerikanska öl, så min besvikelse var stor när jag trodde att den inte dök upp till förra årets vintersläpp. Men av en slump upptäckte jag en burk hos Ölstudion i Göteborg lagom till bryggningen av detta öl. Och då är det klart att jag kör en vs.-match.

Vid upphällning har Fabrikörns NZ-starköl (NZSÖ) en något mörkare ton än GDHA; kastanjebrun mot kopparfärgad och med ett mörkare och krämigare skum. NZSÖ vinner utseendematchen.

Arommässigt har GDHA en tydligt mer nötig maltarom jämfört med med karamellig dito hos NZSÖ med en lätt rostad ton. Den sistnämnda har en mer bärig humleton, medan GDHA har klassis citrus- och tallbarshumle. Jag föredrar nog humlearomen från som NZSÖ som gifter sig mycket bättre med maltaromen, men den sistnämnda är i sig just det fantastiska hos GDHA som fäller avgörandet till dess fördel.

Sammantaget är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 45.

Brygd #204: Storfot

 

Storlek 48?

Jag fortsätter med att klona Sierra Nevada-öl. Denna gång på samma tema som respiration i jäshink, goda laktos-ipor och att koldioxiden bildar ett lock över ölet; mytologiska fenomen. Bigfoot är ett öl som jag första gången tyckte var nästan odrickbart besk. Men man kan vänja sig vid hög beska, och numera tycker jag beskan är en del av vad som gör detta öl så fantastiskt.

Till skillnad från SNPA finns det inget regelrätt klonrecept från hemsidan, men från den information som ändå fanns där knåpade jag ihop nedanstående recept. Med C-humle avses nedan en blandning av cascade, centennial och chinook i proportionerna 7:10:10.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,020
• ABV 10,0 %
• SRM 13
• IBU ~80-100

Mäskning:

• 7 kg pale ale-malt
• 700 g CaraMünchnermalt II
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 40 g magnum i 90 minuter
• 90 g C-humle i 20 minuter
• 90 g C-humle vid kokslutet
• 400 g ljust maltextrakt i 20 minuter
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 90 minuter.

Jäsning:

Jäskakan från blekölet

• 4 dagar vid 18 C
• 4 dagar vid 21 C
• 2 dagar vid 5 C

Övrigt:

• Torrhumling med 90 g C-humle.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Storfot vs. Bigfoot:

Jag hade förhoppningar om att originalet skulle dyka upp någon gång innan sommaren. Och jag blev inte besviken, ity denna måndagen stod flaskorna äntligen i Systembolagshyllan.

Vid upphällning är det tydligt att Bigfoot har en mörkare kopparröd nyans. Även skummet är tydligt mörkare. Kanske fick jag lite för ljus karamellmalt, men jag var redan vid receptskrivandet lite skeptisk till att jag hade tillräckligt med färg. Nåväl.

Aromerna har vissa likheter; tallbarr, citrus och murriga, karamelliga toner. Bigfoot har dock lite mer toner av bränt socker, vilket förstås är i linje med skillnaden i utseende. Storfot har kanske en aningen mer tydlig alkoholton, men absolut inte störande.

Beskan är ganska lik i båda ölen, även om Bigfoots dito nog hänger kvar lite längre. Två goda öl var det definitivt. Men här har färskheten inte samma betydelse jämfört med blekölet, och då är det svårt att slå originalet. Bigfoot är tveklöst snäppet godare, men jag är ändå nöjd att ha kommit så nära.

Så nuvarande ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 41 - 44.

Brygd #191: Engelsk-ipa

 

Det gäller att få det engelska ipa-uttalet rätt.

Den kanske mest undflyende ölstil som jag komma på är engelsk ipa. Och då menar jag inte det som en gång var originalet, utan det som i modern tid benämns som ipa bland vanliga engelska bryggerier. Läser man exempelvis SHBF:s typdefinition så framställs en bild av ett öl med tydliga karaktär av karamellmalt. Men det räcker att provsmaka några av de exempel som listas under definitionen så får man en helt annan bild.

De flesta är gyllengula till bärnstensfärgade utan någon som helst påtaglig karamellmaltsmak. Däremot har de ofta den typiska engelska djupa maltigheten från någon högkvalitativ pale ale-malt. Jag läste dock i någon artikel på nätet att den engelska ipan kunde ha mer karamellmalt för säg 30 år sedan eller mer, men att man sedan har anpassat sig efter nya ideal. Ibland kan också amerikansk humle ha smugit sig in, exempelvis sägs cascade vara en av humlesorterna i Marston's Empire. Bara för att spä på förvirringen så kan man på cask även hitta förmenta engelska ipor med låg alkoholhalt (~4 %) och ganska beskedlig beska. Och utan karamellmalt, gubevars.

Hur det nu än är med det så är det öl som Marstons Empire, Ridgeway IPA m.fl. som står som förebild. Så det blir ingen karamellmalt, men däremot lite högre ABV, hyfsad beska, och därtill en hel del humlearom. Jag fastnade för en kombination av east kent golding och fuggles, två personliga favoriter. På jästsidan blev det återbesök till WLP013 som jag var nöjd med senast. Dessutom lär det vara jästen som används till den utmärkta engelska ipan Worthington White Shield, bara en sådan sak.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,056
• FG 1,012
• ABV 6,0 %
• SRM 7
• IBU 50

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk laktol (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Kok:

• 40 g magnum i 60 minuter
• 20 g east kent golding i 20 minuter
• 20 g fuggles i 20 minuter
• 40 g east kent golding vid kokslutet
• 40 g fuggles vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP013 (1 l förkultur)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 22 C i 4 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 40 g east kent golding
• Torrhumling med 40 g fuggles
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Engelsk-ipa vs. Ocean Brittisk IPA:

Oceanbryggeriet är ett sådant där bryggeri som inte gör så mycket väsen av sig, men som år efter år pumpar ut kvalitetsöl. Framför allt är ölen fantastiska färska, helst ska man dricka dem direkt på bryggeriet eller på cask. På flaska kan det variera lite mer.

Deras vanliga ipa blandar amerikansk och brittisk humle, men sedan en tid tillbaka har de även en renodlad brittisk ipa, hädanefter förkortad OBIPA. OBIPA har till skillnad från den ordinarie ipan en del karamellmalt, men enbart brittiska humlesorter. Så jag föll ändå för denna som den bästa och mest relevanta motståndaren.

Utseendemässigt är det gyllengul vs. bärnsten, båda lätt disiga, och med likvärdigt skum (även om Engelsk-ipan hade aningen bättre skumstabilitet). Det blir dött lopp vad gäller utseendet.

Aromen skiljer desto mer. Fabrikörns har en tydligare humleton, medan OBIPA har en lätt kakig maltighet samt en smula smörighet. Just det sistnämnda är något som kan bli ganska tydligt med äldre flaskor, men här ligger det på en nivå sär det faktiskt kan ses som ett positivt bidrag om man är sån (vilket Fabrikörn är). Det blir en lätt övervikt för OBIPA tack vare den sköna maltigheten.

Båda ölen har likartad torrhet, kolsyra och en markerad avslutande beska. Två goda öl, men åter tvingas Fabrikörn se sig slagen med knapp marginal mot ett utmärkt öl. Med beaktande av senaste omgången är således ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 35-42.

Brygd #188: Euro-dipa

Nu har jag gjort det igen. En koncept-dipa alltså. Tidigare har jag gjort med enbart c-humle, två gånger med humle från alla världens hörn, och denna gång blir det fokus på europeisk humle. Och på europeiska ingredienser allmänt. Malten är belgisk, jästen (och vattnet) svenskt, och humlen är från England, Tyskland och Slovenien.

Egentligen borde jag kanske göra dipa med humlesorter som jag gillar, men godiva skulle absolut kunna platsa i en sådan. Mandarina bavaria var jag inte jätteimponerad av sist, men jag ger den en ny chans då många andra talar gott om den. Styrian wolf torrhumlade vi Brasse med en gång, vilket inte lämnade något bestående intryck, men det är svårt att dra några slutsatser av detta. På pappret låter den bra i alla fall.

Eftersom jag förväntade mig dåligt utbyte med maxad mäskhink så pytsade jag i 300 g maltextrakt som jag hade över. Det visade sig vara ett väl avvägt tillskott ty OG hamnade då precis där jag vill ha det.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,015
• Abv 9,1 %
• IBU högt
• SRM 5

Mäskning:

• 8 kg pale ale-malt (Castle)
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf i 20 minuter
• 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g ljust maltextrakt

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med K-yeast savior (hela jästkakan från Svensköl)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 100 g vardera godiva och mandarina bavaria
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Brygd #182: NZ-kornvin

Glutenfritt NZ-kornvin.

Dags för en gammal favorit i repris! Senast jag brygde denna tog jag med en "extraflaska" till en Amylase-träff. Flera som provade den tyckte att det var den godaste ölen på hela träffen och att jag borde ha ställt upp med den i stället. Detta tänker jag ta fasta på i år och ta med den till vinterölsträffen om en dryg månad.

Jag gör en liten justering sedan förra varianten. Då pacific gem har betydligt högre alfasyra än de två övriga kör jag endast den som bittergiva. Resten av den blandas med kohatu och nelson sauvin i proportionerna 7:10:10 till vad som nedan kallas NZ-mix. Koktiden blev lite längre än vanligt, men jag ville försöka maxa utbytet denna gång. Sedan så hade jag gott om tid och under just koket kan man ju pyssla med annat.

Data:

• Satsvolym 20 l
• OG 1082
• FG 1015
• ABV 9,4 %
• IBU 70
• SRM 14

Extraktgivare:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (Caravienne)
• 400 g maltextrakt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 20 g pacific gem i 90 minuter
• 70 g NZ-mix i 20 minuter
• 100 g NZ-mix vid kokslutet
• 100 g NZ-mix som torrhumling

Total koktid knappt två timmar.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken

• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Jäst:

Jäsning med WLP001 (jästkakan från Godivale)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2019-11-20:

Den här har tvärtemot Godivale utvecklat kolsyra ganska långsamt, troligen p.g.a. alkoholhalten. Den får ett ganska diskret smutsvitt skum vid upphällning. Färgen är i övrigt snyggt bärnstens- till kopparfärgad.

Aromen är karamellig, nötig, med en tydlighumlerom som drar mer åt tallbarr och parfymighet än tidigare versioner. Lite mer klassik amerikansk c-humle skulle man kunna säga. Den träiga björnbärstonen från pacific gem kan jag tyvärr inte urskiilja denna gång.

Avslutningen är en gnutta söt, vilket ytterligare pekar på att kolsyresockret ej är fullständigt utjäst. Det hela avslutas med en tydlig beska. Gott nu, men jag hoppas den kommer utveckla mer kolsyra tills vinterölsträffen.

Brygd #178: Humlebock

Jag var inte först denna gången heller.

Det finns många sorters bockar; ljus bock, majbock, dubbelbock, trippelbock*, weizenbock, kåtbock, pallbock, sågbock, hoppbock, syndabock, tack & bock, bock i kanten, julbock, de tre bockarna Bruse. Och så finns det humlebock.

Inför denna bryggning kunde jag inte bestämma mig för om jag ville göra en ljus bock likt fjolårets eller en imperial pilsner. Valet blev ett mellanting, en hybrid, en välhumlad bock, en humlebock kort och gott. Söker man på hopfenbock får man en hel del träffar; givetvis är jag inte först med denna idé. Men vad det konkret innebär så siktar jag på den ljusa bockens brödiga maltighet. Samtidigt drar jag på med betydligt mer humle i alla givor utan att för den skull komma upp i imperial pilsner-nivå.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1065
• FG 1012
• Abv 7,3 %
• SRM 6
• IBU 40

Malt:

• 5 kg pilsnermalt (Barke)
• 1 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 60 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 60 g spalter select vid kokslutet

Total koktid drygt en timma.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk g kalciumsulfat
• 1 tsk g kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Jäst:

Jäsning med WLP 833 (halva jästkakan från Humledunkel)

• vid 15 C i 4 dagar
• vid 20 C i 9 dagar
• vid 5 C i 5 dagar

Övrigt:

• 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/

Bedömning 2019-04-01:

Ölet hälls upp med ett stort skum, och en lätt disig gyllengul nyans.

Aromen domineras av brödig malt, och massor med örtig humle. Det finns lite toner av vad jag uppfattar som aprikos också. Avslutningen är torr med en tydlig beska.

Jag tror jag hittade ganska rätt med humlemängderna här, såväl beskan som aromen. Det sägs att överdosering av klassisk humle i sena givor kan ge tvåliga och parfymiga toner. Hur det nu än är med det så blev det inte fallet här. Det hela påminner lite om Samuel Adams Imperial Pilsner, vilket ständigt är en inspirationskälla när jag brygger sådana här öl.

 * En av de äckligaste öl jag någonsin druckit är Samuel Adams Triple Bock.

Brygd #167: Bengelsk

Vad ska detta märkliga namn betyda? För er som varken läste min plan för bryggsäsongen eller har listat ut det själva, så är det någon slags hybrid mellan engelsk och belgisk öl. Detta är inte särskilt långsökt då det genom historien har funnits gott om utbyte av ölkultur över Engelska kanalen. Bland annat så sägs Rodenbach ha inspirerats av den lätt syrliga och långlagrade portern.

I modern tid så sägs det att det relativt nya bryggeriet De La Senne jäser med någon slags blandning av en engelsk och belgisk jäststam. Oavsett sanningshalten i detta så tycker jag det är en intressant idé. Utöver att kombinera smakegenskaper från två jäststammar finns det en annan poäng.

Många engelska stammar är högflockulerande och kan lägga sig på botten innan de är färdiga med sitt värv. Detta leder till dåligt utjästa öl med hög nivå av jäsbiprodukter. Dessutom kan aktiviteten sätta igång igen i flaskan, vilket leder till överkolsyrade öl och i värsta fall flaskbomber. Detta har jag fått erfara med Fuller's-jästen ett par gånger, vilket är synd då den om man lyckas tämja den är en favorit.

En lösning på detta är då att kombinera Fuller's-jästen med någon belgisk jäst med hög utjäsning. Eftersom jag har haft en påse T-58 liggande sedan SM 2016 så kändes det naturligt att använda den. När jag dock undersökte saken närmare insåg jag att den har ganska dålig utjäsning, ett faktum som tidigare har gått mig förbi. Det blev i stället att beställa en påse Safale BE-256. Tanken är att ge Fuller's-jästen några timmars försprång då torrjäst har en tendens att vara snabbare. På så sätt blir det dessutom smidigare att tillsätta torrjästen då skummet har hunnit lägga sig. Dessutom kommer den flytande jästen ta hand om det mesta syret vilket den sannolikt har större behov av än torrjästen.

Malten blir maris otter vilket jag tror passar bra i en så här relativt alkoholsvag öl. Humlen blir fransk och engelsk, med den gamla favoriten strisselspalt samt brewers gold som lär användas i XX Bitter. Det är alltså en övervikt för det engelska vilket också avspeglas i namnet.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1045
• FG 1008
• ABV 4,9 %
• IBU 60
• SRM 5
• mäsk-pH 5,12

Extraktgivare:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 100 g maltextrakt (förkultur)

Mäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 30 g brewers gold i 20 minuter
• 30 g strisselspalt i 20 minuter
• 40 g brewers gold vid kolsutet
• 40 g strisselspalt vid kokslutet

Vatten:

Göteborgsvatten med förljande tillsatser i mäsken:

• 5 g kalciumsulfat
• 5 g kalciumklorid
• 5 ml mjölksyra (80 %-ig)

Jäst:

Jäsning med Safale BE-256 (11 g) och Wyeast 1968 (1 paket, 1 l förkultur)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 21-23 C i 9 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bengelsk vs. London Pride & Zinnebir (2018-01-15):

Vad passar bättre än att prova detta öl mot ett Fuller's-öl och ett de la Senne-öl parallellt? Helst hade jag velat använda Taras Boulba, men Zinnebir var vad som fanns tillgängligt.

Vid upphällning slås jag av hur lika Bengelsk och Zinnebir är; ljusgula och lätt disiga med ett fint vitt skum. Bengelsk är bara snäppet mörkare vilket rimligen innebär att Zinnebir inte har 100 % pilsnermalt. London Pride är betydligt mörkare och helt glasklar givetvis.

Arommässigt ligger dock Bengelsk mer mittemellan. London Pride har en karaktäristisk brödig, kakig maltighet, och en jordig ton som jag inte riktigt kan placera hos malt, humle eller jäst. Zinnebir har sädig, höig malt, och peppriga fenoler, samt örtig humle. Bengelsk har en viss brödighet i malten, man kan känna den typiska Fuller's-aromen, åtminstone när man vet att den skulle kunna finnas där. Fenolerna är inte alls särskilt tydliga, och humlen är strisselspalt helt enkelt.

Zinnebir har högst beska, Fuller's en ganska måttlig dito och Bengelsk ligger mitt emellan. Det är tre riktigt goda öl och jag kan inte utse en vinnare. Jag skippar därför att uppdatera ställningen i Fabrikörns vs. Omvärlden, och det passar bra då upplägget ändå var lite annorlunda.

Jag var förstås tvungen att blanda London Pride och Zinnebir 50/50 och då fick jag en mycket lätt disig, bärnstensfärgad öl. Fenolerna i Zinnebir dämpas ganska tydligt, och resultatet är helt klart likt Bengelsk. Den sistnämnda blir faktiskt nu lite beskare, och strisselspalt-humlen gör fortfarande sitt för att skilja ölen åt. Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med resultatet av detta öl.

Brygd #162: Global-dipa

Med detta öl bryter jag mot flera av mina egna principer. Till att börja med använder jag överdrivet många humlesorter i stället för den konceptuella och receptuella enkelhet jag normalt förespråkar. Dessutom är det konceptbaserat humleschema med ett tema, något jag börjar lessna på även om jag fallit för det tidigare, även med samma koncept.

Men dels gillar jag att blanda humle från hela världen, och det finns numer en hel del lämplig humle att välja till en dubbel-ipa. Dessutom känns det på något sätt bra i dessa tider av inskränkt, populistisk och stundtals hotfull nationalism och protektionism att hylla globalism, kosmopolitism och internationellt utbyte*.

Denna gång blir det tyvärr ingen humle från asien då sorachi ace inte är särskilt lyckad tillsammans med andra humlesorter, och jag inte känner till någon annan kommersiellt tillgänglig sort. Någon sydamerikansk sort hade varit trevligt att få med, men även om det finns intressanta sådana från Argentina så har de ännu inte nått svenska hembryggningsbutiker.

Däremot finns det numera intressanta humlesorter från Sydafrika att tillgå. Den mest eftersökta southern passion är tyvärr väldigt svår att få tag på, men jag testar varianten XJA/436 i stället. Från Australien plockar jag favoriten galaxy, från USA den tropiska bomben citra och från Tyskland den fruktiga sorten mandarina bavaria. Dessa används i lika proportioner under benämningen global-mix. Därutöver använder jag columbus för beska samt lite parfymiga toner.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1075
• FG 1012
• Abv 8,3
• IBU ~100
• SRM 5
• Mäsk-pH 5,18

Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Humle:

• 80 g columbus i 60 minuter
• 20 g columbus i 20 minuter
• 80 g global-mix i 20 minuter
• 120 g global-mix vid kokslutet
• 200 g global-mix som torrhumling

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 ml 80-procentig mjölksyra till mäsken
• 5 ml 80-procentig mjölksyra till lakvattnet

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 (halva jästkakan från Azaccale)

• vid 17-18 C i 3 dagar
• vid 22-23 C i 5 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Bedömning (2016-04-12):

Ölet är betydligt klarare än tidigare dubbel-ipor från mitt bryggverk, och dessutom ljusare med en bärnstensfärgad nyans. Den minskade grumligheten är ju lite festlig då grumliga ipor har blivit det hetaste de senaste åren.

Aromen innehåller tropisk frukt med en hel del tallbarr, och kakig brödighet. Kanske finns en svag ton av oxidering, men betydligt lägre än tidigare. Avslutningen är torr med en rejäl beska.

Jag hade tänkt att göra en Fabrikörn vs. omvärlden-match mot Dugges Twin Pines. Men trots att det inte stod något om det på etiketten så den måste ha haft en del tallbarr i koket, så jag lade ner den jämförelsen.

En god dubbel-ipa var det i alla fall av den gamla skolan, och jag hoppas att den inte kommer oxidera mer framöver.

* Det finns dock en punkt där man bör försöka hålla tillbaks, och det är transporter. Det här med att vi ska importera amerikanska öl i stora volymer och samtidigt skeppa nästan lika stora volymer tillbaka känns inte helt hållbart. Däremot är humle en mer vettig produkt att frakta runt jorden p.g.a. små volymer och liten vikt.

Brygd #160: Dubbelsticka

För den som undrar över namnet så hänvisar jag till förra försöket. Vad gäller receptet så tar jag lärdom av erfarenheterna och gör några smärre justeringar. Det blir en större andel münchnermalt, mindre men mörkare karamellmalt och så en skvätt Carafa Special. Det blir även ännu mer humle, allt detta i ett försöka att närma mig originalet från Uerige som jag givetvis passade på att köpa in på Systembolaget i höstas.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1015
• Abv 8,0 %
• IBU 70
• SRM 20
• mäsk-pH 5,27

Malt:

• 2 kg pilsnermalt
• 4 kg münchnermalt
• 500 g CaraMunich III
• 100 Carafa Special I

Infusionsmäskning vid 65 C i en knapp timma.

Humle:

• 50 g magnum i 60 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 40 g spalter select vid kokslutet
• 40 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat tillsatt till mäsken
• 5 g kalciumklorid tillsatt till mäsken
• 1 tsk mjölksyra (80 %) tillsatt till mäsken

Jäst:

Jäsning med Safale K-97 (halva jästkakan från Kölsch)

• vid 16-17 C i 3 dagar
• vid 20-22 C i 10 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Dubbelsticka vs. Uerige Doppelsticke (2017-03-22):

Originalet tillika inspirationsölet kom till Systembolaget i höstas och givetvis köpte jag några flaskor. En av dessa sparades till denna jämförelse och nu är det dags.

Båda ölen är klara kastanjbruna med en liten dragning åt tegel för Uerige. Båda ölen har ett stadigt beige skum.

Aromen skiljer sig åt en del. Fabrikörns är fruktigare och med bäriga toner, samt med nötiga lätt rostade toner. En viss örtig humleton finns också givetvis. Uerige däremot har en närmast bedövande humleton som närmast är tvålig. En lätt alkoholton finns tyvärr också. Däremot finns det en mycket snygg sädig maltighet med karamelliga inslag.

Fyllighet och kolsyra är likartade, medan Uerige har en betydligt rivigare beska, som faktiskt är en smula sträv. Beskan hos Fabrikörns är med behaglig i stället.

Jag drar mig lite för detta, men det var bättre åtgång på Fabrikörns glas. Uerige är förstås ett bra öl, och maltigheten är klockren, men den tvåliga humletonen, den lätt sträva beskan och den lilla men ändå märkbara alkoholtonen gör ändå att Fabrikörns - som alltså var väldigt god - vinner denna match med knappast möjliga marginal.

Fabrikörn vs. Omvärlden 32 - 34 således.

Brygd #155: Humlehuvud

Jag har stundom övervägt att tillägna fenomenet BrewDog ett helt blogginlägg, men vid närmare eftertanke så har det aldrig känts riktigt motiverat. Synnerligen omotiverat kändes det efter att Martyn Cornell skrev en välformulerad recension av Business for Punks som ganska väl sammanfaller med min egen syn. Det är såväl ris som ros, och mest av det förstnämnda får författaren James Watt för överdriften att BrewDog skulle ha varit brittiska pionjärer med att brygga öl i modern amerikansk stil.

Bland de motexempel som nämns är Hophead från bryggeriet Dark Star strax norr om Brighton i södra England. Jag provade ölet för första gången på Akkurat i samband med SB&WF 2009, och var helt betagen av dess härliga kombination av engelsk malt- och jästkaraktär och amerikansk humle. I grunden är det en ljus engelsk bitter/pale/golden ale med rejäla givor av cascade. Det sistnämnda bidrar såväl med en rejäl beska samt snygga blommiga citrustoner. Det är ett öl som överträffar allt jag har provat från bryggerier under en järnvägsbåge i Bermondsey, möjligen med undantag för några av Kernels bästa. Och den ursprungliga Punk IPA i toppform skulle kanske kunna matcha.

Då det saknas trovärdig information om deras jäst väljer jag att använda min favorit West Yorkshire från bryggeriet Timothy Taylor i stället, det kan ju bara bli ännu bättre. På humlesidan är jag faktiskt lite förväntansfull eller nyfiken då jag aldrig har bryggt med en sådan dominans av cascade förut. På maltsidan blir det förstås maris otter alena.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1044
• FG 1011
• Abv 4,4 %
• IBU 40
• SRM 5
• mäsk-pH 5,18

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g cascade i 20 minuter
• 50 g cascade vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 5 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 ml mjölksyra (80 %) till mäsken

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18-19 C i 5 dagar
• vid 22-23 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter innan kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-12-19:

Efter drygt två veckors kolsyrejäsning hälls ölet upp klargult med ett rejält vitt skum. Aromen är brödig malt med en hel del blommig och citrusaktig humle. Jästkaraktären är inte särskilt tydlig.

Kroppen är medelfyllig trots låg alkoholhalt, och kolsyran är måttlig precis där jag vill ha den.

Avslutningen är torr med en måttlig beska som jag gärna hade skruvat upp ett snäpp.

På det hela taget gott men det nådde inte riktigt upp till originalet. Jag hade gärna haft mer jästkaraktär och tuffare beska.

Brygd #150: NZ-kornvin

Det är dags för en repris på ett öl som blev väldigt lyckat vid förra försöket. Tyvärr är humlesorten riwaka stört omöjlig att få tag på nu för tiden då hela skörden tydligen går åt lokalt. Men kohatu borde vara en okej ersättare. En smärre justering av maltschemat får det också bli: ut med biskvimalten och in med mer och ljusare karamellmalt.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1087
• FG 1015
• Abv 9,4 %
• SRM 15
• IBU 70
• mäsk-pH 5,42

Malt & extraktgivare:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg ljus karamellmalt (~30 SRM)
• 500 g ljust maltextrakt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 50 g NZ-mix i 80 minuter
• 50 g NZ-mix i 20 minuter
• 100 g NZ-mix vid kokslutet
• 100 g NZ-mix som torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumsulfat i mäsken
• 5 g kalciumklorid i mäsken
• 1/2 tesked mjölksyra i lakvattnet

Jäst:

Jäsning med US-05 (halva jästkakan från Sydafrikale)

• vid 17-18 C i 4 dagar
• vid 21-22 C i 8 dagar
• vid 5 C i två dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-04-20:

Mina välhumlade öl har en tendens att bli en aning grumliga, och den här ser väl ut lite som en ljusare dunkelweizen, fast med ett kompaktare och krämigare beige skum.

Aromen är fantastisk; brödig och karamellig malt med humletoner av krusbär, björnbär och allmänna tropiska frukter.

Kroppen är fyllig, kolsyran låg till medelhög. Avslutningen är halvtorr med en påtaglig beska som matchar sötman fint. Detta blev nog bryggsäsongens godaste öl vågar jag påstå utan att ens ha provsmakat de två sista.

Tillägg angående oxidering (2016-11-03):

Jag har tidigare haft problem med att mina välhumlade öl har uppvisat tydliga oxideringssymptom; de mörknar snabbt och tappar den fräscha humlearomen. Eftersom jag inte är någon lodo-troende har jag alltid utgått från att det är flasktappningen som är problemet, något som bekräftas av att problem aldrig visar sig innan flaskning. Därför inhandlade jag under våren utrustning för att kunna fylla flaskor och tappningshink med koldioxid innan tappning, med assistans av Magnus på Bryggeributiken.

Det blev premiär vid tappningen av denna öl. Först fyllde jag botten i tappningshinken med koldioxid innan jag fyllde på med sockerlag och öl. Därefter tryckte jag i koldioxid i varje enskild flaska innan fyllning. Eftersom detta var en ny rutin för mig glömde jag av det ett par gånger, och initialt hällde jag då försiktigt tillbaka ölen i tapphinken. En av gångerna lät jag dock flaskan vara och markerade kapsylen med ett "X".

På en vertikalprovning med Tolv bryggare gjorde jag så ett trianguleringstest där den icke koldioxidfyllda flaskan utgjorde det unika ölet. Vid upphällningen märkte jag att det unika ölet var något mörkare i färgen. Trots detta var det svårt att plocka ut det unika ölet (jag såg till att det var lite halvskumt i rummet) och endast 3 av 9 lyckades pricka rätt. Jag var en av de som lyckades gissa rätt, men jag kan inte påstå att det fanns någon tydlig skillnad smakmässigt utan det var nog trots allt färgen som jag gick på.

Ännu ett lite experiment där någon tydlig effekt inte kunde utlösas. Jag kommer dock fortsätta med att fylla flaskor och tapphink med koldioxid för mina humlestinna öl. Dels fanns färgskillnaden som ändå indikerar på ökad oxidering, och dels tycker jag allmänt att oxideringen har dämpats totalt sett sedan jag började med koldioxid, även om sådana observationer alltid är osäkra. Gott var ölet dock hursomhelst tyckte de flesta tycka, och det hade onekligen hållt upp väl.

Brygd #148: Tyschk-dipa

Humletrollet ser gillande ut.

Efter det tyska blekölet är det dags att växla upp och brygga en tysk dubbel-ipa med samma humlesorter. Kombon av de moderna tyska humlesorterna hüll melon, mandarina bavaria och saphir förkortas nedan med MTH. Med 80 g polaris över valde jag att lägga huvuddelen som bittergiva och resten som mellangiva.

Jag är lite osäker på hur många dubbel-ipor med tysk humle som har gjorts, men att jag skulle vara först har inte föresvävat mig.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1012
• Abv 8,3 %
• IBU ~100
• SRM 4

Malt

• 7 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 65 C  i en timma.

Humle:

• 60 g polaris i 80 minuter
• 20 g polaris i 20 minuter
• 90 g MTH i 20 minuter
• 180 g MTH vid kokslutet
• 180 g MTH som torrhumling

Total koktid ungefär 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP029 (halva jästkakan från Tyschk-bleköl)

• vid 16-18 C i 4 dagar
• vid 21-23 C i 10 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 1 tsk mjölksyra till lakvattnet

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-03-09:

Precis som blekölet skummar det lite mer om den än vad jag hade tänkt. Kan det ha att göra med att jag pytsade i kolioxid i flaskorna vid flasktappning för att undvika oxidering?

Näväl färgen är fint gyllengul med dragning åt orange, och smula disig av all humle. Skummet är stort och vitt.

Aromen är främst örtigt humlig med en del fruktiga inslag av aprikos och kanske mandarin och melon med lite god vilja. En liten ton av svamp finns också.

Kroppen är medelfyllig till fyllig, kolsyran medelhög till hög. Avslutningen är torr med en markant beska.

Det här påminner faktiskt mer om Samuel Adams Imperial Pilsner än om en typisk dubbel-ipa. Men inget större fel med det, gott var det i alla fall.

Brygd #146: Guldberget

Guldberget i Bangkok.

Guldenberg skulle kunna beskrivas som en uppumpad XX Bitter, med ungefär samma beska men med mer maltkropp och alkohol. Tittar man på beskrivningen så finns där vissa skillnader i humleschema. Dock prioriterade jag enkelhet framför kloning, så det fick bli samma humleschema som för XX-bäsk.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1085
• FG 1017
• Abv 8,7 %
• SRM 3
• IBU 60

Malt & extraktgivare:

• 7 kg pilsnermalt
• 500 g råsocker

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 40 g magnum i 60 minuter
• 20 g brewers gold i 20 minuter
• 20g hallertau tradition i 20 minuter
• 30 g brewers gold vid kokslutet
• 30 g hallaertau tradition vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser

• 5 g kalciumsulfat tillsatt till mäsken
• 1 tesked mjölksyra tillsatt till lakvattnet

Jäst:

Jäsning med Safbrew T-58 (halva jästkakan från XX-bäsk)

• vid 17 C i 5 dagar
• vid 22 C i 10 dagar

Övrigt:

• klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (2016-01-28):

Lätt disigt halmgul till gyllengul breder den ut sig i glaset, med stort vitt skum på toppen. Aromen är sädig, ganska fruktig, med lite örtig humle och vaga peppriga fenoliska toner. Eventuellt finns där lite högre alkoholer också.

Kroppen är medelfyllig till fyllig, kolyran är medelhög till hög. Avslutningen är halvtorr med en markerad beska. Ganska gott, men precis som för XX-bäsk hade jag önskat lite mer fenoler och kanske även humle.

Brygd #145: XX-bäsk

...ja' ä extra bitter.

Ett av många favoritöl för min del är XX Bitter. Den har en snygg pepprig fenolisk jäsprofil kombinerat med örtiga humletoner. Det hela avslutas torrt med en rejäl beska som man tyvärr sällan hittar i dagens ipor som mer drar åt en slags mesig humlejuice. Detta öl kommer endast sporadiskt på Systembolaget, och mellan leveranserna är det då frestande att göra något liknande själv.

Vid förra försöket improviserade jag en del, men lyckades ändå ganska bra även om den där riktigt maffiga beskan uteblev. Därför öser jag på med lite mer skattade IBU denna gång. Jag försöker också närma mig originalet lite mer genom att försöka snoka upp information om hur den bryggs. Det finns en del att hämta på De Ranke-sidan, men det lämnar ändå en del frågor.

Vilken humle avses med hallertau? Troligen är det h. mittelfrüh, men då denna var slut i pelletsform hos Humlegården valde jag att testa h. tradition i stället. Den senare ska tydligen ska vara en modifierad variant av den förra med lite bättre odlingsegenskaper och tålighet.

Vilken jäst används? Senast odlade jag upp jäst från flaska med goda resultat, men denna gång orkade jag inte med det mecket. Dessutom har jag hört från flera trovärdiga håll att det skulle vara T-58 som jäses svalt. På en del fora hittar man vissa som ifrågasätter detta, med mestadels föga övertygande argument skulle jag vilja tillägga. Andra förslag är Achouffe-jästen alternativt Orval-jästen vilket inte låter orimligt, men jag valde ändå att gå på T-58 som jag inte har använt på ett tag. Med hyfsat svalt i min källare (17-18) borde jag kunna kräma ut en lite mer fenolisk profil och hålla estrarna nere.

Data:

• Satstorlek 20 l
• OG 1056
• FG 1008
• Abv 6,3 %
• SRM 3
• IBU 80

Malt:

• 5 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 63 C i en timma. För första gången mätte jag mäsk-pH och hamnade på 5,55 vilket är okej men en smula högt.

Humle:

• 40 g target i 60 minuter
• 20 g brewers gold i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g brewers gold vid kokslutet
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 6 g kalciumsulfat till mäsken
• 1/2 tesked mjölksyra till lakvattnet

Jäst:

Jäsning med 1 paket Safbrew T-58

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 23 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 7 g/l

XX-bäsk vs. XX-bitter (2016-01-20):

Efter senaste matchens något diskutabla motstånd på grund av färgen, så blir det en klockren motståndare denna gång. Jag hade väl inga större förhoppningar i förstone, men man kan ju inte bara kasta in handduken heller.

XX-bäsk är något ljusare (halmgul) och snäppet disigare. XX bitter har lite större skum men XX-bäsk har ett kompaktare. Det blir oavgjort vad gäller utseendet.

Vad gäller aromen skiljer det en del. XX-bäsk är fruktigare medan XX bitter är tydligt örtigare och pepprigt fenolisk. För ett ögonblick tycker jag mig skönja en lätt alkoholton hos Fabrikörns men den försvinner snabbt. XX bitter vinner i alla fall denna delmatch ganska klart.

Munkänslan är ganska likartad, även om det är snäppet mer kolsyra i XX bitter vilket förmodligen förklara skillnaden i skum. Torrheten är likvärdig, och beskan är ungefär samma fast lite fräschare i XX bitter.

Matchen vinns klart av XX bitter, utan att XX-bäsk på något sätt behöver skämmas för sig. Det är ett gott öl men originalet är helt enkelt ett fantastiskt öl. Det som främst skiljer är jäsprofilen, och om det beror på fel jäst eller om det är hembryggarsättningen som ger skillnaden ska jag låta vara osagt. Vad gäller humlen kanske man behöver lite större senare givor trots allt.

Hursom så är ställningen numera Fabrikörn vs. Omvärlden 31-32.