Det är dags för en repris på ett öl som blev väldigt lyckat vid förra försöket. Tyvärr är humlesorten riwaka stört omöjlig att få tag på nu för tiden då hela skörden tydligen går åt lokalt. Men kohatu borde vara en okej ersättare. En smärre justering av maltschemat får det också bli: ut med biskvimalten och in med mer och ljusare karamellmalt.
Data:
- Satsstorlek 20 l
- OG 1087
- FG 1015
- Abv 9,4 %
- SRM 15
- IBU 70
- mäsk-pH 5,42
- 4 kg pale ale-malt
- 2 kg münchnermalt
- 1 kg ljus karamellmalt (~30 SRM)
- 500 g ljust maltextrakt
Humle:
- 50 g NZ-mix i 80 minuter
- 50 g NZ-mix i 20 minuter
- 100 g NZ-mix vid kokslutet
- 100 g NZ-mix som torrhumling
Vatten:
Göteborgsvatten med följande tillsatser:
- 5 g kalciumsulfat i mäsken
- 5 g kalciumklorid i mäsken
- 1/2 tesked mjölksyra i lakvattnet
Jäsning med US-05 (halva jästkakan från Sydafrikale)
- vid 17-18 C i 4 dagar
- vid 21-22 C i 8 dagar
- vid 5 C i två dagar
- Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
- Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning 2016-04-20:
Mina välhumlade öl har en tendens att bli en aning grumliga, och den här ser väl ut lite som en ljusare dunkelweizen, fast med ett kompaktare och krämigare beige skum.
Aromen är fantastisk; brödig och karamellig malt med humletoner av krusbär, björnbär och allmänna tropiska frukter.
Kroppen är fyllig, kolsyran låg till medelhög. Avslutningen är halvtorr med en påtaglig beska som matchar sötman fint. Detta blev nog bryggsäsongens godaste öl vågar jag påstå utan att ens ha provsmakat de två sista.
Tillägg angående oxidering (2016-11-03):
Jag har tidigare haft problem med att mina välhumlade öl har uppvisat tydliga oxideringssymptom; de mörknar snabbt och tappar den fräscha humlearomen. Eftersom jag inte är någon lodo-troende har jag alltid utgått från att det är flasktappningen som är problemet, något som bekräftas av att problem aldrig visar sig innan flaskning. Därför inhandlade jag under våren utrustning för att kunna fylla flaskor och tappningshink med koldioxid innan tappning, med assistans av Magnus på Bryggeributiken.
Det blev premiär vid tappningen av denna öl. Först fyllde jag botten i tappningshinken med koldioxid innan jag fyllde på med sockerlag och öl. Därefter tryckte jag i koldioxid i varje enskild flaska innan fyllning. Eftersom detta var en ny rutin för mig glömde jag av det ett par gånger, och initialt hällde jag då försiktigt tillbaka ölen i tapphinken. En av gångerna lät jag dock flaskan vara och markerade kapsylen med ett "X".
På en vertikalprovning med Tolv bryggare gjorde jag så ett trianguleringstest där den icke koldioxidfyllda flaskan utgjorde det unika ölet. Vid upphällningen märkte jag att det unika ölet var något mörkare i färgen. Trots detta var det svårt att plocka ut det unika ölet (jag såg till att det var lite halvskumt i rummet) och endast 3 av 9 lyckades pricka rätt. Jag var en av de som lyckades gissa rätt, men jag kan inte påstå att det fanns någon tydlig skillnad smakmässigt utan det var nog trots allt färgen som jag gick på.
Ännu ett lite experiment där någon tydlig effekt inte kunde utlösas. Jag kommer dock fortsätta med att fylla flaskor och tapphink med koldioxid för mina humlestinna öl. Dels fanns färgskillnaden som ändå indikerar på ökad oxidering, och dels tycker jag allmänt att oxideringen har dämpats totalt sett sedan jag började med koldioxid, även om sådana observationer alltid är osäkra. Gott var ölet dock hursomhelst tyckte de flesta tycka, och det hade onekligen hållt upp väl.
Tillägg angående oxidering (2016-11-03):
Jag har tidigare haft problem med att mina välhumlade öl har uppvisat tydliga oxideringssymptom; de mörknar snabbt och tappar den fräscha humlearomen. Eftersom jag inte är någon lodo-troende har jag alltid utgått från att det är flasktappningen som är problemet, något som bekräftas av att problem aldrig visar sig innan flaskning. Därför inhandlade jag under våren utrustning för att kunna fylla flaskor och tappningshink med koldioxid innan tappning, med assistans av Magnus på Bryggeributiken.
Det blev premiär vid tappningen av denna öl. Först fyllde jag botten i tappningshinken med koldioxid innan jag fyllde på med sockerlag och öl. Därefter tryckte jag i koldioxid i varje enskild flaska innan fyllning. Eftersom detta var en ny rutin för mig glömde jag av det ett par gånger, och initialt hällde jag då försiktigt tillbaka ölen i tapphinken. En av gångerna lät jag dock flaskan vara och markerade kapsylen med ett "X".
På en vertikalprovning med Tolv bryggare gjorde jag så ett trianguleringstest där den icke koldioxidfyllda flaskan utgjorde det unika ölet. Vid upphällningen märkte jag att det unika ölet var något mörkare i färgen. Trots detta var det svårt att plocka ut det unika ölet (jag såg till att det var lite halvskumt i rummet) och endast 3 av 9 lyckades pricka rätt. Jag var en av de som lyckades gissa rätt, men jag kan inte påstå att det fanns någon tydlig skillnad smakmässigt utan det var nog trots allt färgen som jag gick på.
Ännu ett lite experiment där någon tydlig effekt inte kunde utlösas. Jag kommer dock fortsätta med att fylla flaskor och tapphink med koldioxid för mina humlestinna öl. Dels fanns färgskillnaden som ändå indikerar på ökad oxidering, och dels tycker jag allmänt att oxideringen har dämpats totalt sett sedan jag började med koldioxid, även om sådana observationer alltid är osäkra. Gott var ölet dock hursomhelst tyckte de flesta tycka, och det hade onekligen hållt upp väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar