Aecht rieslik

Äkta vara.

Vadan detta underliga namn undrar kanske någon? Många surölsbryggare har säkert som undertecknad inspirerats av Cantillons vindruvepimpade öl såsom Vignerrone eller S.t Lamvinus. Att få tag på kvalitetsdruvor för vintillverkning i Sverige är dock inte det lättaste. Då kan man i stället göra som jag gjorde med fjolårets fuskvariant, alltså tillsätta färdigjäst vin.

I höstas hade dock en av de tolv bryggarna lyckats komma över ett parti tyska rieslingdruvor via guds outgrundliga vägar. Efter lite dividerande och velande kom jag till slut över drygt 6 kilo som jag sedan stoppade i frysen. Under julledigheten lät jag dessa få stifta bekantskap med två av mina lambikar; dels de ganska neutrala satserna  6 och 19, samt en överbliven skvätt av den ekfatskaraktärstunga sats 1a.

För att skilja denna version från förra årets genvägsvariant fick det bli ovanstående namn med det medeltida tyska ordet för "äkta", givetvis inspirerat av det omtalade rökölet Aecht Schlenkerla.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1062
• FG 1011
• Abv 6,7 %
• pH 3,22

Blandning:

• 2 l sats 1a
• 8 l sats 6
• 10 l sats 19
• 6,3 kg rieslingdruvor
• 240 g bitsocker

Bedömning 2016-04-02:

Jag har höga förhoppningar när flaskan öppnas då det smakade fantastiskt vid flasktappningen för några veckor sedan, bland annat med en tydlig fläderton från druvorna. Nu har tyvärr denna hunnit försvinna och lämnat en mer diskret och generisk vitvinston ovanpå lambikaromerna av cider, hö och lite stall. Till skillnad från Brasse-versionen så har det inte dykt upp några toner av skifferlera, men det hoppas jag kommer så småningom.

I övrigt är allt perfekt; syran, kolsyran och färgen. Jag hoppas som sagt att den hinner slipa till sig ytterligare ett snäpp till Amylases Sommarölsträff 4 juni.