Frågan är om någon annan ölstil omgärdas en sådan mångfald av spretiga uppfattningar som svart-ipa. Redan vad gäller namnet har det varit svårt att enas. Den ursprungliga (?) benämningen Black IPA fick redan från början kritik för dess inneboende motsägelse och det lokalpatriotiska Cascadian Dark Ale lanserades som ett alternativ. Detta namn mottogs dock inte heller med öppna armar eftersom nordvästra usa knappast var ensamma om utvecklingen av denna ölstil. När den amerikanska öldomarorganisationen BJCP bestämde sig för att lägga till en typdefinition valde man namnet American-style Dark Ale. Jag tycker personligen att Black IPA (eller svart-ipa som jag föredrar att kalla det på svenska) är det namn som bäst kommunicerar vad det handlar om; ett öl som innehar en ipas alla egenskaper förutom en mörkare färg.
Även smakmässigt tycker jag mig se större spridning bland diverse tyckare än för exempelvis vanlig ipa. Det speciella med just svart-ipa är förstås den extra dimension som rostad malt medför. Vad gäller humlighet ska den vara ungefär som en vanlig ipa, detta ska sedan matchas med en rostad maltarom som ska vara tydlig men varken bränd, frän eller genomträngande.
Det där sistnämnda verkar vara det som oenigheten främst kretsar kring. Som ett exempel tyckte jag själv att Mikkeller Sort Gul var en helt fantastisk svart-ipa när jag drack den i Köpenhamn i somras, med bra tryck i humlen uppbackat av en snygg rostad ton. En del verkar hålla med mig medan andra tycker att just detta öl exemplifierar den krock som kan uppstå mellan humlen och den rostade malten.
Hur det nu än är med den saken så bör man undvika alltför mycket hårt rostad malt i sin svart-ipa. Samtidigt vill man ha en rejält mörk färg och ett tydligt inslag av rostade toner. Ett bra sätt att försöka uppnå detta är att använda sig av rostad malt med borttagna skal för att minimera hårda och sträva toner. En variant av detta är de s.k. Carafa-maltsorterna. Jag valde att använda den ljusaste varianten - Carafa I - som i färg ungefär motsvaras av vanlig chokladmalt.
På humlefronten tar man sitt vanliga ipa-schema, men för att humlen ska komma fram ordentligt bakom de rostade tonerna är det en bra rekommendation att öka på humlemängderna med ända upp till 50 %, åtminstone för de sena givorna.
Precis som för min tidigare
ipa väljer jag att inte avslöja några detaljer kring humleschemat i väntan på att humleexperimentet ska redovisas.
Data:
- Satsstorlek 20 l
- OG 1060
- FG 1012
- Abv 6,3 %
- IBU 60
- SRM 27 (mörkbrun)
Malt:
- 5 kg pale ale-malt
- 400 g chokladmalt (Carafa I)
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.
Humle:
- Admiral som bitterhumle
- Amarillo, columbus och simcoe som smak/arom/torrhumle i proportionerna 2:1:1
Total koktid 70 minuter.
Tillägg 24/4: Jag har glömt att uppdatera angående humleschemat men sentomsider kommer lite mer detaljer om humleschemat. Jag använde 50 g admiral som bitterhumle, samt totalt 120 g vid vardera kokslut samt torrhumling i de ovan angivna proportionerna. Inga mellangivor således.
Jäst:
Jäsning med WhiteLabs WLP001
- vid 20 C i 5 dagar, därefter vid 24 C i 3 dagar
- vid 20 C i 5 dagar,
- vid 5 C i två dagar.
Övrigt:
- 3 g kalciumsulfat tillsatt i början av koket
- Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 15 minuter från kokslutet
- Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (27/3):
Det har inte gått två veckor sedan flasktappningen, men jag dristar mig ändå till att öpna en första flaska för provsmakning. Ölet hälls upp mörkt kastanjebrunt med ett fint medelstort beige skum. Den borde kanske vara snäppet mörkare.
Aromen har den här lätt fräna rostade tonen man får av chokladmalt, som inte har några toner av choklad överhuvudtaget, men som jag personligen är rätt förtjust i. Därutöver finns det det citrus, grapefrukt, lite tallbarr och en hel del parfymiga toner, typiska för bl.a. columbus och som på engelska brukar beskrivas som "dank". Det intressanta är att de fruktiga tonerna från den ordinarie ipan - varpå detta recept bygger med lite extra humle och Carafa-malten - är som bortblåsta.
Medelfyllig med medelstor kolsyra. Torr med en rejäl beska. Ganska exakt så jag vill ha en svart-ipa, möjligtvis hade det fått vara lite mer rostade toner, jag skulle nog skruva upp mängden Carafa I med 100 gram till.
Fabrikörn vs. Dieu du Ciel (10/4)
Om USA är ett veritabelt Mecka vad gäller högkvalitativ hantverksbryggd öl så är grannlandet Kanada snarare som den omgivande öknen. Deras högkvalitativa mikrobryggerier kan nog räknas på ena handens fingrar, även med marginal taget för att några av dem är amputerade.
De vattenhål som ändå finns tenderar befinna sig i den fransktalande delen, och då tänker jag förstås på Unibroue samt Dieu du Ciel. Det sistnämnda bryggeriet huserar i Montreal och brygger många riktigt bra öl, varav flera har letat sig in i Systembolagets hyllor. Den senaste är deras för mig nya bekantskap Penombre, en svart-ipa som lanserades i aprilsläppet. Den borde kunna bli en bra motståndare.
Utseendemässigt är Penombre aningen mörkare i sin rödbruna nyans, och ligger väl ungefär där man bör ligga. Däremot har den ett ganska dassigt och såpigt skum jämfört med Fabrikörns krämigare och fylligare, så Fabrikörn vinner på utseendet.
Vad beträffar aromen så är det mest slående den akuta bristen på humlearom hos Penombre, det är mest lite salta rostade toner med inslag av tobak och askkopp som dominerar. Detta i stark kontrast med Fabrikörns tydliga och fräscha humlearomer som kombineras med en tydlig chokladmaltsarom (som alltså inte är särskilt lik choklad).
Fyllighet, kolsyra, torrhet och beska är ganska likvärdiga.
Penombre känns mer som en väldigt torr och besk porter än en svart-ipa, och på bryggeriets egen beskrivning så verkar det vara precis så de vill ha det. Då känns det som om de har missförstått konceptet något; en maffig humlearom hör i högsta grad stilen till. Hursomhelst så föll Penombre inte alls i god jord, och det blev en ganska enkel seger för Fabrikörn.
Fabrikörn - Omvärlden 23-22 således.
.jpg)
