Brygd #106: Brunporter

Det blir tredje gången som jag brygger denna öl, även om receptet har genomgått ganska stora förändringar till denna bryggning. Det blev mindre brun- och karamellmalt, men i stället en skvätt chokladmalt, lite för att närma sig en mer normal brunporter. Den kommer nog jäsa ut lite bättre än tidigare utgåvor, vilket inte alls behöver vara en fördel. Vi får se var detta hamnar.

Data:

• Satsvolym 24 l
• OG 1058
• FG 1026
• Abv 4,2 %
• IBU 40
• SRM 35 (mörkbrun)

Malt och extraktgivare:

• 4 kg pale ale-malt (Maris Otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM 40)
• 1 kg brunmalt
• 300 g chokladmalt (Carafa I)
• 200 g melassocker

Infusionsmäskning vid 70 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 30 g bramling cross i 20 minuter
• 30 g sovereign i 20 minuter
• 20 g bramling cross vid kokslutet
• 20 g sovereign vid kokslutet

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1968

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 7 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning med råsocker, 4 g/l

Provsmakning (9/11):

Knappt två veckor efter flasktappning öppnas den första flaskan med ett ljudligt plopp. Efter kolsyrefontänerna med vintervärmaren är jag lite orolig, men brunportern håller sig kvar i flaskan och låter sig djupt rödbrunfärgad hällas upp med ett rejält beige skum.

Aromen domineras av torra rostade toner med inslag av kaffe och pepparkaka. En karamellig maltighet stöttar upp det hela. Dock känns det inte som att humlen har lämnat några bestående spår.

Ölet är halvfylligt med måttlig kolsyra, halvtorr med måttlig beska. Väldigt gott, kort och gott.

Fabrikörn vs. Fuller's London Porter (13/11):

Precis som för Vintervärmaren så faller sig valet av motståndare ganska naturligt med tanke på den använda jästen: Fuller´s London Porter (FLP). Många håller den sistnämnda som en av världens bästa porter; själv är jag inte lika entusiastisk, men ett bra öl är det förvisso.

FLP är aningen ljusare rödbrun med ett lite klenare och ljusare skum.

FLP drar mer åt bränt socker med en tydlig fruktig jäsprofil som man känner igen från exempelvis 1845, ESB och London Pride. I avslutningen finns en ton av askfat som jag inte är så jätteförtjust i. Fabrikörns har mer tydliga rostade kaffetoner, med en kryddig ton som framträder tydligt vid jämförelse.

Kolsyra och fyllighet är jämförbara, med en aningen mer fyllighet hos brunportern. Fabrikörns är såväl snäppet sötare som beskare.

Fabrikörns hade lite snabbare åtgång och var helt enkelt aningen godare, den där askkoppstonen hos FLP bidrog säkert en del till detta.

Fabrikörn - Omvärlden 21-20 således.