söndag 26 mars 2017

SM 2017



SM i hembryggd öl brukar ofta föregås (och efterföljas) av livliga diskussioner, och i år var inget undantag. Redan kungörandet av datumet orsakade visst surr då det sammanföll med En öl- och whiskeymässa* i Göteborg, något som inte uppskattades av alla. Främst var det västkustska hembryggare som misstyckte. För egen del känner jag att varken SM eller denna mässa är oumbärliga, men det landade på kompromissen att gå på mässan på fredagen och åka upp till Stockholm på själva SM-dagen.

Ett annat kärt ämne för diskussion är klassindelningen för Folkets Val (FV). Tyvärr har denna del av SM blivit lite styvmoderligt behandlat genom året. Framförallt manifesteras detta i att varje arrangör själv får bestämma hur klassindelningen ska se, vilket innebär att denna saknar den kontinuitet som klasserna i domartävlingen har. De senaste åren hade man ändå landat i en klassindelning baserat på alkoholstyrka, även om antalet klasser och gränser varierade. Detta fungerade enligt de flesta väl, och i synnerhet gynnade det bryggandet av alkoholsvagare öl då dessa fick en helt egen klass.

Somliga såg ändå ett problem i denna indelning i det att varje klass tenderade att domineras av olika sorters ipor, suröl eller möjligen monsterstoutar för den alkoholstinnaste klassen. Så till årets SM var det dags att ändra igen. Denna gång blev det sex klasser baserat på breda stilkategorier; underjäst, maltdominerat, humledominerat, jästdominerat, syrligt och övrigt. Detta möttes snabbt av kritik; dels för själva ändringen i sig, dels för att det riskerar att göra FV mer likt domartävlingen och handla om stiltypiskhet, och dels för att lågalkoholöl åter missgynnas.

Den första och sista invändningen har väl en viss giltighet, men i övrigt tyckte jag det funkade bra. Och det viktigaste är egentligen inte själva FV-tävlingen utan att få gå runt och prova andra hembryggares öl och socialisera. Vad gäller just ölen så var det hyfsad variation på vinnarna och på de utställda ölen i stort. Även kvaliteten var varierad. Det fanns allt från vidriga till lysande öl, och det mesta befann sig förstås någonstans mitt emellan. Jag provade kanske 10-20 % av de c:a 200 ölen, och de som lyste klarast var följande, som jag också bemödade mig om att rösta på
  • Fathead, en modern lager från HBG2 som var ren och snygg med en massa tropisk frukt-humle.
  • Old Smelly från William Blackmon a.k.a. Grindcrusher var en snygg, lättdrucken bitter som var min absoluta nr 1 under dagen.
  • Frejas Blomsteräng av Joel Blom var en pale ale i New England-stil som var väldigt fräsch och lättdrucken till skillnad från andra grumlighumliga öl som jag provade.
  • Det fanns väldigt god belgisk blond också, men den har jag glömt bort namnet på nu.
  • Staffan & Andreas Högfeldt hade med sig en rätt schysst geuze som lyckades knycka guldmedaljen i surölsklassen. Jag provade även en schysst gose med återhållsamhet i såväl syra, salt som koriander.
I andra änden provade jag ett par riktigt vissna öl. Dels en med massor av bränt gummi-fenoler, och det övergår mitt förstånd hur man kan tycka att ett sådant öl är bra nog att ställa upp med. Ännu märkligare var ett surmäskat öl som var det mest vedervärdiga jag någonsin har provat. En välvillig tolkning hade varit att man ställde ut ölet som ett sedelärande exempel på riskerna med surmäskning**. Men ingenting vid montern indikerade detta.

Vad gäller domartävlingen så blev det en stor framgång för Göteborgs hembryggare som fullständigt överöstes med medaljer. I synnerhet för Magnus Vasilis, alias Dr. Malz, som såg ut som en julgran efter prisutdelningen. Det blev inga medaljer för Fabrikörn denna gång, däremot fick Tolv bryggare ta emot såväl silver som guld i klass 10. Det var två Brasse-öl som vann, silver till grundölet från andra uttaget, samt guld till rieslingvarianten från första uttaget. I väntan på att SHBF ska presentera resultaten kan man läsa om den totala vinnaren här.

Med något enstaka undantag (läs maten) var det ett väloljat arrangemang, och tydligen blir det i Norrköping nästa år i början av maj. Mycket talar för att jag kommer vara där.

* Det blir inget blogginlägg om mässan då det i stort var som förra året, d.v.s. många goda öl och allra godast var ofiltrerad Pilsner Urquell.
** Dessutom är inte surmäskning en vanligt förekommande klassisk bryggmetod som en del tycks tro.

söndag 19 mars 2017

Om ölglas



Det har varit mycket surr om ölglas på sistone, framförallt i samband med lanserandet av de specialdesignade ölglasen från Spiegelau. Dessa har framtagits med en delvis vetenskaplig ansats där man försökt optimera designen för att exempelvis främja bra kolsyrebildning eller skumstabilitet, lite olika beroende på ölstil.

Det saknas sannerligen inte anspråk på hur ölglasets form påverkar smakupplevelsen. Somliga av dessa vilar på ganska god teoretisk grund som exemplen ovan. Eller att en inåtvälvd kupa koncentrerar aromerna. Andra däremot vilar på mer dubiös grund, eller till och med på myter. Nyligen såg jag diverse påståenden om glasets stora betydelse baserat på den sedan länge avfärdade myten om tungkartan, d.v.s. att man skulle känna olika smaker på olika delar av tungan.

Även när det finns mer rimliga bakomliggande förklaringsmodeller så finns det all anledning att ställa sig skeptisk till hur stor den faktiska påverkan är i praktiken. Av förklarliga skäl är det svårt (omöjligt?) att testa dessa påståenden under kontrollerade former. Därför tenderar jag själv att ta väldigt lätt på påståenden om det ena eller det andra glaset skulle ha stor påverkan på aromen. Jag håller det inte för omöjligt, men troligtvis är påverkan på sin höjd modest, precis som många andra enskilda faktorer när man testar dem ordentligt. Som jag skrivit om förr så tenderar förmågan att känna eventuella smakskillnader reduceras när det görs under kontrollerade blinda förhållanden där möjligheten till självbedrägeri är eliminerad.

Personligen gillar jag verkligen ölglas, och jag har köpt på mig en hyfsad samling genom åren. Men för mig handlar det väldigt lite om att försöka påverka skum, kolsyra eller aromer och smaker. Nej för mig handlar det om glaset i sig, och dess bidrag till helhetsupplevelsen. Känslan av att hälla upp och dricka en tysk lager i en snygg sejdel är i sig starkare än eventuella subtila arom- och smakeffekter. Samma sak med den sköna känslan att hälla upp en belgare i lämplig kalk. Eller att dricka en amerikansk ipa ur en tumbler. Att detta glas har använts av jänkarna främst för dess robusthet och staplingsbarhet och att glas-smak-talibanena dömer ut glaset skiter jag högaktningsfullt i. Precis som för Westmalle-glaset gillar jag den här känslan av tyngd i min hand och av att läpparna möter den fett tjocka kanten. Det var för övrigt så jag mötte den moderna amerikanska ölkulturen som gästande doktorand i South Carolina på slutet av 90-talet.

Några glas jag inte har mycket till övers för däremot är just de här specialdesignade Spiegelau-glasen. För det första tycker jag de ser väldigt krystade ut, och ganska fula därtill. De jag har provat att dricka ur (ipa- och stoutglaset) hade dessutom ingen skön känsla, varken att hålla i eller att låta läpparna möta. Jag hoppar därför över såväl att lätta ordentligt på plånboken som eventuella smakföredelar och dricker mina ipor och stout ur tumblerglas eller mina raka och höga IKEA-glas för 10 kr styck.

söndag 12 mars 2017

Brygd #162: Global-dipa



Med detta öl bryter jag mot flera av mina egna principer. Till att börja med använder jag överdrivet många humlesorter i stället för den konceptuella och receptuella enkelhet jag normalt förespråkar. Dessutom är det konceptbaserat humleschema med ett tema, något jag börjar lessna på även om jag fallit för det tidigare, även med samma koncept.

Men dels gillar jag att blanda humle från hela världen, och det finns numer en hel del lämplig humle att välja till en dubbel-ipa. Dessutom känns det på något sätt bra i dessa tider av inskränkt, populistisk och stundtals hotfull nationalism och protektionism att hylla globalism, kosmopolitism och internationellt utbyte*.

Denna gång blir det tyvärr ingen humle från asien då sorachi ace inte är särskilt lyckad tillsammans med andra humlesorter, och jag inte känner till någon annan kommersiellt tillgänglig sort. Någon sydamerikansk sort hade varit trevligt att få med, men även om det finns intressanta sådana från Argentina så har de ännu inte nått svenska hembryggningsbutiker.

Däremot finns det numera intressanta humlesorter från Sydafrika att tillgå. Den mest eftersökta southern passion är tyvärr väldigt svår att få tag på, men jag testar varianten XJA/436 i stället. Från Australien plockar jag favoriten galaxy, från USA den tropiska bomben citra och från Tyskland den fruktiga sorten mandarina bavaria. Dessa används i lika proportioner under benämningen global-mix. Därutöver använder jag columbus för beska samt lite parfymiga toner.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1075
  • FG 1012
  • Abv 8,3
  • IBU ~100
  • SRM 5
  • Mäsk-pH 5,18
Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Humle:
  • 80 g columbus i 60 minuter
  • 20 g columbus i 20 minuter
  • 80 g global-mix i 20 minuter
  • 120 g global-mix vid kokslutet
  • 200 g global-mix som torrhumling
Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:
  • 10 g kalciumsulfat till mäsken
  • 5 ml 80-procentig mjölksyra till mäsken
  • 5 ml 80-procentig mjölksyra till lakvattnet
Jäst:

Jäsning med Safale US-05 (halva jästkakan från Azaccale)
  • vid 17-18 C i 3 dagar
  • vid 22-23 C i 5 dagar
  • vid 5 C i 2 dagar
Bedömning (2016-04-12):

Ölet är betydligt klarare än tidigare dubbel-ipor från mitt bryggverk, och dessutom ljusare med en bärnstensfärgad nyans. Den minskade grumligheten är ju lite festlig då grumliga ipor har blivit det hetaste de senaste åren.

Aromen innehåller tropisk frukt med en hel del tallbarr, och kakig brödighet. Kanske finns en svag ton av oxidering, men betydligt lägre än tidigare. Avslutningen är torr med en rejäl beska.

Jag hade tänkt att göra en Fabrikörn vs. omvärlden-match mot Dugges Twin Pines. Men trots att det inte stod något om det på etiketten så den måste ha haft en del tallbarr i koket, så jag lade ner den jämförelsen.

En god dubbel-ipa var det i alla fall av den gamla skolan, och jag hoppas att den inte kommer oxidera mer framöver.

* Det finns dock en punkt där man bör försöka hålla tillbaks, och det är transporter. Det här med att vi ska importera amerikanska öl i stora volymer och samtidigt skeppa nästan lika stora volymer tillbaka känns inte helt hållbart. Däremot är humle en mer vettig produkt att frakta runt jorden p.g.a. små volymer och liten vikt.

tisdag 7 mars 2017

Brygd #161: Azaccale


Azzacale är ganska likt jazz scale.

Nu är det dags för single hop-öl igen, modulo bitterhumlen. Denna gång blir det den spännande nya amerikanska humlesorten azacca som är uppkallad efter en karibisk gudom. Enligt marknadsföringen ska den ge intensiva toner av tropiska frukter och citrus. Just intensiva vet jag inte om jag kan skriva under på, men tonerna fanns där på en moderat nivå när jag spontanbryggde med denna humlen sist.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1055
  • FG 1012
  • Abv 5,6 %
  • IBU 40
  • SRM 5
  • mäsk-pH 5,14
Malt:
  • 5 kg pale ale-malt
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:
  • 10 g magnum i 60 min
  • 20 g azacca i 20 minuter
  • 40 g azacca vid kokslutet
  • 40 g azacca som torrhumling
Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser
  • 5 g kalciumsulfat till mäsken
  • 5 g kalciumklorid till mäsken
  • 5 ml mjölksyra (80 %) till mäsken
  • 5 ml mjölksyra (80 %) till lakvattnet
Jäst:

Jäsning med ett paket Safale US-05
  • vid 16-17 C i 3 dagar
  • vid 22-23 C i 7 dagar
  • vid 5 C i två dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (2017-04-05):

Gyllengul färg med en lätt disighet och ett rejält skum. Aromen är brödig med en diskret med fin tropisk fruktighet från humlen, med liten dragning åt det blommiga och kryddiga hållet.

Kroppen är medelfyllig och kolsyran är måttlig. Avslutningen är torr med en perfekt avvägs beska.

Detta blir ett bra törstsläckaröl nu när den varma halvan av året är på intågande. Azacca är inte lika in-your-face som exempelvis citra eller mosaic, men den har en skön subtil fruktighet som jag tycker är tilltalande. Jag kan mycket väl tänka mig att återkomma till den ytterligare, och kanske ska man brassa på med lite mer.

torsdag 2 mars 2017

Björnbärs


Björn bär björnbärsbärande björn.

Efter förra årets succé hade jag siktet inställt att sticka mig på björnbärssnåren utanför en kompis sommarstuga. När så en lämplig helg nalkades i augusti så drabbades jag av en kraftig inflammation i högeraxeln* som hindrade mig från andra aktiviteter än OS-soffan under en dryg veckas tid, och som nästan höll på att sabba mitt besök på GBBF. Men kompisen med sambo plockade ändå 1,6 kg åt mig, och med lite köpebär som komplement så kunde jag komma upp i en tioliterssats. I år hoppas jag på ett lika bra björnbärsår så att jag kan hjälpa till att plocka minst lika mycket.

Data:
  • Volym 10 l
  • OG 1052
  • FG 1008
  • Abv 5,9 %
Blandning:
  • 10 l sats 20
  • 1,6 kg vilda björnbär
  • 1,0 kg odlade björnbär
  • 60 g bitsocker
Bedömning 2017-03-15:

Färgen är djupröd med ett rosa skum. Aromen är bärig med en mustig, jordig ton, och en viss ton av bakgrundslambiken (som kanske inte är min vassaste) finns där.

Avslutningen är torr med medelhög syra - kanske lite högre än fjolårets. Kolsyran är pigg och sprittande med många små bubblor.

Det var nog inte riktigt lika gott som fjolårets, framförallt saknar jag den tydliga shiraz-tonen. Troligen för att jag använde knappt 40 % odlade björnbär. I augusti ska jag förhoppningsvis vara pigg och kunna plocka ordentligt.

* Tack vare en skicklig läkare, två kortisonsprutor och en minst lika skicklig sjukgymnast blev jag snabbt bättre och är nu helt besvärsfri.