måndag 26 augusti 2019

Brewskival 2019


Den gångna helgen gick den fjärde upplagan av Brewskival av stapeln, något som knappast har undgått de flesta av bloggens läsare. Till skillnad från fjolåret var vädret på topp, vilket givetvis gynnar en utomhusfestival. Festivalen hade växt rejält till i år, och ett större område hade tagits i anspråk. Lite omstrukturering hade också skett vilket enbart var till det bättre. Allmänt tyckte jag det var mer plats och bättre utbud av matställen (och kortare köer). Det enda som var sämre än i fjol kommer jag nu in på då jag tänker göra några valda nedslag i sådant som stack ut under årets upplaga.

Längsta kön

I vanlig ordning anlände jag Helsinborg C vid 12 för att i lugn och ro käka lunch, ta en kaffe och lunka i väg till festivalen. Tidigare år kunde jag slinka in vid 13-tiden utan något köande alls, men i år ringlade sig köerna långa när jag anlände. Det var ingen idé att avvakta mer heller, ty det vällde fortfarande in folk. Det var bara att ställa sig och beväpna sig med tålamod. Den som väntar på något gott o.s.v., men här finns det onekligen förbättringspotential till nästa år.

Årets bottennapp

Gänstaller var på plats i år, något jag såg fram emot mycket. Visserligen kommer jag besöka bryggeriet om två veckor, men jag hoppades väl på att de skulle ha något udda med sig. Och deras zoigl sitter väl aldrig fel. Fast jo, det gjorde den. Det var en riktig acetaldehydbomb. Då den var lite allmänt ofräsch kan jag tänka mig att det helt enkelt var fatet som hade oxiderats. Men detta såg jag inte komma.

Bästa grums-ipan

Jag drack faktiskt bara en enda, men Pipeworks Brewnicornski är nog så bra det blir. Snygg tropisk frukt-humle, inga störningsmoment i form av humlebränna eller gräsig eller lökig humle. Ganska så tydlig beska därtill. Dessutom med rimlig grumlighet utan att se ut som dy vilket förstås är korrelerat med bristen på ovan nämnda skavanker.

Bästa västkust-ipan

Som tur är finns det fortfarande ipor som bryter av mot grums-normen. Bäst denna gång var Good Guys på topp med ett tallbarsdoftande, klart gyllengult elexir. Variation ftw!

Bästa impstout

Köpte enbart en enda, men har svårt att tro att någon skulle kunna klå Närke Stormaktsporter. Den stod lite diskret utplacerad bredvid Närkes numera vanliga ört- och rököl. Men när jag fick tipset av Ronny på BeerNews.se var det bara att hasta dit innan den riskerade att ta slut. Och den var verkligen lika god som jag mindes den.

Bästa lager

Trenden från MBCC att många har med sig välgjord lager fortsatte, och mest glänste Nynäshamn med en radda grymma självrunna varianter. Bland annat en för mig helt ny svartöl. Bäst var Kallskär Källaröl i tuff konkurrens med O/O Pivot Pils.

Bästa saison

Jag drack bara en enda, men det räckte. O/O Bohemian Saison visar att det räcker gott med pilsnermalt och en bra jäststam. Speltvete, vildhavre, kryddor och frukt i all ära, men det blir bäst utan.

Bästa suris

Som vanligt fanns det gott om suröl. Mycket av det är dock tombolaöl, men jag hittade ändå några mer sansade och samtidigt välgjorda. Bäst var ett italiensk suröl smaksatt med garganegadruvor, Sieman Nega. Fast var det verkligen ett suröl?

Någon gång efter sexsnåret började jag långsamt dra mig tillbaka till stan. Där passade jag på att slinka in på Barski för första gången, och stället är helt klart värt ett besök. Efteråt strosade jag runt lite i hamnen och njöt så mycket av den nedgående solen att jag höll på att missa tåget hem.

måndag 19 augusti 2019

Vad är suröl?


Suröl?


Alltsedan 100 % Brett-öl blev hett för 7-8 år sedan så har man då och då fått bemöta påståenden att detta är suröl. Felaktigheten bottnar i missuppfattningen att Brettanomyces bidrar med signifikant syra, något jag tar upp här. I någon liknande diskussion togs exemplet Brekeriet Cassis upp. Var det att räkna som ett suröl även när det jästes med 100 % Brett-kultur? Det här är ett väldigt intressant gränsfall som hårt sätter fingret på svårigheten att definiera vad som utgör suröl.

Det finns två sätt att se på det. Dels kan man utgå från hur ölet smakar; hur surt är ölet helt enkelt? Man kan också tänka sig att dra en pH-gräns någonstans (typ 4,0) även om pH inte är hela sanningen om hur surt ett öl är. Nackdelen med denna ansats är att det förstås är en smula subjektivt, men att Cassis är en suröl med denna definition är väl ganska självklart. Men även en del andra öl med frukt skulle då kunna få klämmas in under detta paraply, vilket kanske inte är i linje med den allmänna uppfattningen om vad suröl är.

Det andra alternativet är att man utgår från ingredienser. En definition som jag brukar använda är att suröl är öl som delvis har fermenterats med mjölksyrabakterier. Man borde kanske också tillägga att dessa bakterier ska ha satt en tydlig prägel på ölet med en märkbar påverkan av mjölksyra. Denna definition har den intressanta följden att Cassis ej var ett suröl initialt när den jästes enbart med Brett, men att den sedan en tid tillbaka är det, trots att den väl smakar ungefär samma*.

Ett annat intressant fall är så kallade fusk-lactosurisar, d.v.s. öl där man helt enkelt har tillsatt en rejäl dos mjölksyra för att emulera surning med Lactobacillus. Dessa är då ej att betrakta som suröl enligt mjölksyrabakterie-definitionen. Detta tycker nog många är bra, då detta förfarande - inte utan anledning - ses som suspekt. Men frågan är samtidigt hur många som skulle känna skillnad på en kittelsuris tungt smaksatt med massvis av tropisk frukt-puré, och samma öl fast med mjölksyran tillsatt.

Diskussionen kring ingredienser/process vs. smaker för att definiera kategorier av öl dyker även upp i andra sammanhang. En av de stora skiljelinjerna när det gäller att kategorisera öl anses ofta finnas mellan under- och överjäst. Men hur lätt är det egentligen att skilja på under- och överjästa öl när ingredienserna i övrigt är likartade? Inte särskilt enkelt kan jag - som flera gånger har blindtestat mig själv och andra - berätta. Trots det tror jag de är få som vill avskaffa distinktionen mellan under- och överjästa öl, inte ens för ett så flagrant fall som india pale lager/ale.

Vad gäller fallet suröl kan jag inte riktigt bestämma mig. Jag gillar och brukar framhålla mjölksyrabakterier-definitionen, men inser förstås dess brister. Men i praktiken har det nog inte så stor betydelse; vad som är suröl eller ej är i de flesta fall ganska klart. Gränsfall kommer alltid finnas. Lambik, oud bruin, flamländsk rödöl och motsvarande moderniserade varianter är suröl. Lactosurisar är suröl. Vill någon kalla fusk-lactosurisar för suröl så okej då.

Vad gäller rena Brett-öl så är de ej att betrakta som suröl. Här finns dock också en gråzon där vissa Brett-öl faktiskt kan ha en lätt syrlighet. Ett exempel är ett italiensk Brett-öl som det blev lite diskussion kring i bloggosfären för några år sedan, och vars pH jag mätte upp till 3,9. Andra exempel ges av Crooked Stave som gör Brett-öl med en lätt syrlighet. Det gemensamma för dessa exempel är att de har legat på träfat. Dessa kan dels härbärgera mjölksyrabakterier, exempelvis malolaktiska bakterier i vinfat. Det kan också vara så att syreinsläppet gör att Brettanomyces (eller ättiksyrabakterier) genererar tillräckligt med ättiksyra för att det ska bli påtagligt. Oavsett vilket skulle jag ändå inte kalla dessa öl för suröl.

Och slutligen Brekeriet Cassis och liknande öl. Är de suröl? Jag struntar nog i vilket faktiskt. För mig är detta i första hand ett fruktöl, och ett förbaskat gott sådant.

* Framför allt är den väl ungefär lika sur.

måndag 12 augusti 2019

I London



Så här års brukar jag skriva ett inlägg om GBBF som går av stapeln tidigt i augusti varje år. Efter att ha varit på denna festival tre år i rad kände jag att det var dags att hoppa över den i år. Som substitut mot abstinensen tänkte jag att det var dags för ett allmänt London-inlägg för att sammanfatta mina favoritvattenhål.

I världsmetropolen London finns det givetvis massvis med ölställen, i synnerhet då man har en rik pubkultur. Även om denna har sett en viss nedgång ett tag så är det från en mycket hög nivå. Jag kommer dela in ölställena något godtyckligt i klassiska, semi-klassiska och moderna. Jag kommer också ge några korta tips om kost och logi.

Logi

Tyvärr är hotellen väldig icke-prisvärda i centrala lägen. Antingen får man bo i ett trångt och sunkigt B&B-hotell för en överkomlig summa, eller punga ut rätt bra för ett mer vettigt hotell. Ett bättre alternativ som jag har använt vid de senaste besöken är att bo lite mer perifert men i närheten av en tunnelbanestation. Via GBBF:s hemsida hittade vi några dylika Fuller's-hotell, och valde att bo på The Fox & Goose i Ealing. Efter fem minuters promenad och 20 minuter på Central Line är man mitt i smeten. Enda nackdelen är att man sällan gitter ta sig hem till hotellet under dagen, utan man är ute tills man åker hem. Men där finns en ganska schysst restaurang i anslutning till Fuller's-puben där man kan avsluta kvällen med en sen middag om så passar. Att det finns purfärsk Fuller's på cask till är ju ingen nackdel heller, bryggeriet ligger bara några kilometer bort.

Mat

Apropå mat ja. When in Rome så borde man kanske frossa i fish & chips och bangers & mash. Men jag föredrar faktiskt något helt annat när jag är i London: Indiskt! Den indiska maten här är helt enkelt snäppet bättre än hemma. Man kan förstås leta upp de bästa restaurangerna på nätet, men min erfarenhet är att man bara kan knata in på något indiskt ställe som ser trevligt ut, och så är det fantastiskt. Utöver god indisk mat finns det naturligtvis en massa annan bra mat i London, men nog om det nu.

Klassiska pubar

Med detta begrepp avser jag pubar med huvudfokus på cask-öl, i en traditionell publokal. Egentligen är Karlströms malt en bättre källa på detta, men några personliga favoriter kan jag ändå slänga in. The Harp och The Blackfriar är små mysiga, klassiska pubar som är centralt belägna och väl värda att titta in på. Windsor Castle i Kensington har en lätt känsla av hobbit-bostad. I närheten ligger en av mina favoriter bland Fuller's-pubar; Churchill Arms, som kanske mest är känd för sina överdådiga blomsterdekorationer. En annan Fuller's-favorit är The Dove som ligger en kort promenad längs Themsen från bryggeriet, och som är känd för att inhysa världens trängsta barrum.

Semi-klassiska pubar

I denna kategori lägger jag ett antal ställen med ena foten i det gamla, men med en modern touch. Dit räknar jag exempelvis Southampton arms som visserligen enbart serverar cask (utöver cider) i en gammaldags lokal, men hela stället har ändå något modernt hipstrigt över sig. Det är definitivt värt den omväg som faktiskt krävs för ett besök. Tre andra ställen i denna kategori som jag kan rekommendera ligger intressant nog ganska nära varandra; Queens Head, Wenlock Arms och Euston Tap. Det sistnämnda stället är lite märkligt, och kan dessutom ha lite otrevlig personal ibland. Har man vägen förbi Euston Station är det dock värt ett stopp.

Moderna ställen

Slutligen fokuserar vi på ställen som främst serverar grums-ipor, frukt-surisar och efterrättsstout. Det finns väl ett tiotal BrewDog-barer i London, och utöver den i Camden så är de alla rätt schyssta. Här finns ingen cask överhuvudtaget, men i övrigt har de hyfsat utbud, god mat, och rätt okej lokaler. I Camden var det bara maten som var okej dock. Craft Beer Co är en annan kedja som inte brukar ha mat, men som däremot brukar ha några cask som komplement. Mother Kelly's i Bethnal Green är en riktigt trevlig bar i ett lite avsides läge i östra London. Här är det enbart "craft" som gäller. Det finns även en filial mer centralt beläget i Vauxhall. Slutligen måste man förstås nämna Bermondsey Beer Mile. Rent ölmässigt tycker jag inte det är så mycket att hänga i granen sedan Kernel stängde sitt tapprum, men själva området och konceptet är väldigt trevligt, och det finns mycket annat än öl.