Åter till Bryssel

 

Genom åren har det blivit åtskilliga ölresor till Bryssel, något jag sammanfattade i detta inlägg. Ofta har det i någon mån kombinerats med vanligt turistande, men jag har länge varit sugen att åka dit som mer vanlig turist. Och nu under långhelgen tillägnad Den Helga Ballongfärden drog jag ner för just detta.

Så de blev ett par muséer, en lite mer noggrann rundvandring i EU-kvarteren, en tur i jubileumsparken med mera. Jag drog även ut till Atomium med en ambivalent önskad om att gå in och upp. Men de långa köerna gjorde beslutet enkelt, och jag passade på att njuta av det tillfälliga solskenet och en promenad i parken i stället. Och att stå under och bredvid Atomium var en ganska imponerande upplevelse i sig.

Naturligtvis passade jag på att besöka ölställen också, det kan förstås räknas in som normalt turistande när det gäller Belgien. Det blev såväl nya ställen som gamla favoriter.

Gamla ställen

Cantillon är ett givet stopp, men tyvärr tycker jag det har tappat lite. Tidigare brukade det finnas färsk, ung lambik på glas, tillsammans med ytterligare tre-fyra val. Och dessutom ett antal flaskor att välja mellan. Nu fanns endast gueze att köpa glasvis. Vidare störde jag mig lite på en ny, gapig medarbetare som jag inte kunde undgå att höra när jag gick förbi en grupp som hade köpt biljett till bryggerituren. Men trots allt fortvarande väl värt ett besök när man är i stan. Dock noterade jag att omgivningarna var extremt skräpiga. Det här alltid varit ett lite ruffigt område, men nu hade det blivit värre.

Chez Moeder Lambic håller fortfarande ställningarna. Precis som Cantillon själva hade de endast deras geuze på fat, men de hade en rad andra från Tilquin och ett för mig nytt blenderi som jag glömt namnet på just nu. I övrigt fanns det ett brett utbud av belgiska öl, men inte lika mycket internationell öl som jag mindes.

Brussels Beer Project besökte jag hela två gånger. Kanske inte för att jag är överförtjust i ölen - det är mycket häjz, smaksatta surisar m.m. Men det är ett lite lugnare ställe med en atmosfär som tilltalar mig. Dessutom gillade jag deras taco-meny, där man kunde äta lite eller mycket beroende på hunger. Jag valde det förstnämnda då jag kom relativt sent på kvällen.

Ett ställe som jag övervägde att äta på är Bier Circus. Tyvärr visade sig det vara stängt för gott. Lite synd då det var något av en institution. Även att Brewdog Bar har slagit igen tycker jag är en smula tråkigt även om jag inte är ett Brewdog-fan. Men jag gillade Bryssel-installationen som hade en bra blandning mellan gammalt och modernt belgiskt, samt modern craft beer från övriga världen.

Nya ställen

Jag passade på att söka upp några för mig nya ställen som jag på grund av Rate Beer Places frånfälle fick söka upp på andra sätt. Jag fastnade för några klassiska ställen, ibland beskrivna som Brown Cafés. Brunt syftar här på de murriga, mörkbruna träpanelerna och inredningen.

La Bercasse ligger ett stenkast från Grand Place med en närmast osynlig ingång som via en lång gång/gränd leder in till ett mysigt och murrigt rum med en liten bar. Här fanns det några Timmerman på fat tillsammans med några andra belgare, samt en rejäl flasklista.

La Fleur en Papier Dome ligger lite mer avsides från turiststråken, men fortfarande innanför inre ringen. Ett bruncafé med lite modernare öl och dessutom med lite mer finess och kvalitet på ostar och charkuterier.

Au Brasseur är lite mer en vanlig bar med en uteservering mitt i turistsmeten. De hade dock ett schysst fatutbud, och jag tog en välsmakande Gouden Carolus Classic. Med lite bättre väder hade jag kanske suttit här lite längre.

På väg från Brussels Beer Project till Hotell Thon vid norra stationen passerade jag Sainte-Catherine-kyrkan och där fanns ett ganska stort område med barer och restauranger som verkade ganska turistbefriat. Där hittade jag en trevlig ölbar som jag tyvärr har glömt namnet på nu.

Att köpa en gård

 

Köpsugen?

Nej, jag ska inte bli godsägare. Titeln är förstås en halvtramsig anspelning på den i Sverige nyligen införda gårdförsäljningen, vilket jag fick stifta bekantskap med under sommaren i samband med en bilresa genom södra Sverige.

Resan

Förra året kuskade jag hela vägen upp till Kiruna och tillbaka. Målet för i år var att ge mig ner i Europa igen, men på grund av orsaker och anledningar fick det bli plan B; en kortare sväng i södra Sverige med fokus på den östra delen. Mer exakt blev det övernattningar i Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Österlen och Lund. Eftersom det var ganska korta sträckor mellan övernattningarna passade jag även på att göra ett antal stopp längs vägen; Torpa Stenhus, Eksjö, Oskarshamn, Kristianopel, Åhus, Kivik, Stenshuvuds nationalpark, Glimmingehus, Ale Stenar, Ystad, Smygehuk och Söderåsens nationalpark.

Ett fåtal av destinationerna hade jag gjort kortare besök i tidigare utan att hinna se mig omkring ordentligt. Exempelvis Lund där enda besöket var en kortare konferens i mars 2023 där det enda jag såg var insidan av konferenscentret samt mörka gator kvällstid. Men ställen som Karlskrona, Ystad, Åhus och Kivik var för mig helt nya och väldigt positiva upplevelser.

Ölmässigt kvarstår slutsatserna från förra resan. Bishops Arms är en viktig bastion utanför de större städerna, även om det endast var Jönköping och Lund som hade filialer denna gång. I Karlskrona fanns ett fullgott alternativ i form av The Fox and Anchor som hade två cask-tappar.

Gårdsförsäljning

På väg hem från Lund passerade jag förbi Kullabergs Vingård för en aktivitet som tillåter gårdsförsäljning. Det finns två* alternativ; enbart en halvtimmas provning för 290 kr eller en nittiominuters rundvandring inklusive smakprover** för 445 kr. Jag valde rundvandringen då jag var nyfiken på en en mer grundlig genomgång. Och jag blev inte besviken. Även om jag har basala kunskaper om vinmakande så var det ändå en hel del nytt, i synnerhet vad gäller arbetet i vingården. Det i sammanhanget svala klimatet utgör förstås en utmaning. 

Till att börja med begränsar det vilka druvor som går att odla. Mestadels handlar det om druvor som har tagits fram för att vara motståndskraftiga mot svamp, och som bieffekt har de även blivit köldtåliga. Den absolut vanligaste är den gröna druvan solaris, som odlades på en majoritet av kvadratmetrarna hos Kullabergs. De kompletterar den ofta även med sauvignon gris. På den röda sidan har de sedan starten odlat druvan rondo, men då de kommit fram till att den främst lämpar sig för rosé har de även planterat pinot nova och cabarnet noir.

En ny och väldigt intressant aspekt av det kallare klimatet jag fick lära mig är det extremt låga uttaget; hur mycket must som produceras per ytenhet. Med förbehåll för att jag inte minns enheterna och siffrorna helt korrekt så ligger Kullabergs uttag på ungefär 20 hl/ha. Redan 30 hl/ha anses vara lågt, och mer normalt i Europa är kanske 60 medans jänkarna ofta ligger runt 100. Det finns naturligtvis stora variationer per region, och även per producent. Generellt är lågt uttag förknippat med mer högre kvalitet, och högre uttag riskerar leda till urvattnade viner. Så därvidlag är detta kanske inte något enbart negativt för svenska vinodlare. Däremod leder förstås lägre uttag obönhörligt till högre priser, och som jag förstod det så är det just uttaget som är den främsta anledningen till att svenska viner överlag är ganska dyra (200 kr och uppåt).

Därmed måste man sikta på att göra kvalitetsvin, och man får nog säga att de redan har lyckats. Förra sommaren genomfördes en stor blindprovning av 12 svenska och 12 utländska viner med likartade priser. Även om de svenska vinerna i snitt presterade något sämre, så kammade Sverige hem såväl första- som fjärdeplatsen. Och just Kullaberg vann med sin Immelen årgång 2021. I skrivande stund finns årgång 2023 att köpa på Systembolaget. Jag köpte en flaska tidigare i år och tyckte kanske inte riktigt att den motiverade priset, men det tycker jag ofta om exempelvis Bourgogneviner också.

Väl i butiken köpte jag en Immelen 2022, vi får se om den är snäppet vassare. Utöver den köpte jag även den sporadiskt producerade "K" som innehåller 10 % botrytisvin. Butiken hade inget jättesortiment, och i synnerhet saknade jag röda viner. Personalen förklarade att de röda vinerna ännu inte har hunnit komma upp i volymer nog för att säljas i butiken eller på Systembolaget, men att det om ett par år kommer finnas betydligt mer.

Om jag ska anmärka på något så tyckte jag det var en märklig miss att inte bistå med någon slags enkla spottkoppar under rundturen. Att exempelvis dela ut pappersmuggar till behövande hade varit en enkel och tillfredsställande lösning. Eftersom jag skulle köra bil hem till Göteborg efteråt ville jag inte få i mig några signifikanta mängder. Därför blev jag (och många andra) tvungen att hälla ut större delen av provglasen, något jag inte tycker ska förknippas med god vinkultur.

Allmäna reflektioner

Det har varit mycket surr det senaste halvåret kring den nya gårdsförsäljningslagen och dess praktiska implementering. Efter att ha fått testa det hela i verkligheten tänkte jag reflektera lite kring min upplevelse och försöka sätta in det i ett större sammanhang.

Min upplevelse av besöket på en vingård var på det stora hela mycket positiv. Det var inte så långt ifrån vad jag har upplevt vid besök på vingårdar i Frankrike, Tyskland och Österrike. Visst, man kan skippa hela provningsmomentet utomlands och bara köpa några flaskor, men det är normalt inget jag gör. Jag vill prova runt lite för att komma fram till vad jag vill köpa med mig. Och visst igen, det är lite mer uppstyrt i Sverige där man helst ska boka i förväg.

Det verkar dock som om vinmakarna är mer positiva än bryggarna. Varför det är så kan jag inte riktigt sätta fingret på, men här kan man få en känsla för bryggeriernas inställning. En delförklaring kan vara att tillståndsmyndigheterna i flera städer har lämnat en hel del att önska med långa handläggningstider och dyra avgifter. Givetvis är Göteborg en av de kommuner som missköter sig. En annan förklaring är att det säljs för större summor på vingårdarna, och att det lättare kan motivera extrakostnaderna som försäljningen medför.

En annan negativ punkt som har fått mycket utrymme är tvånget att varna för alkoholens skadlighet. Detta var det första som rundtursledaren tog upp, och det var överstökat på en minut. Budskapet var ungefär "Ja, vi vet alla att alkohol är skadligt, och man ska inte dricka och köra, och inte dricka på jobbet även om jag gör det just nu". Jag pratade med honom efteråt, och de hade inte fått några direktiv mer än att det skulle tas upp. Så nu blev det mest ett humoristiskt inslag som snarast gjorde narr av hela överförmynderiet.

Och detta leder mig slutligen in på framtiden. Jag som började dricka alkohol på tidigt nittiotal har fått uppleva resan från väldigt strikta regler och torftigt sortiment, till allt mer liberaliserad alkoholpolitik och varierat sortiment. Det kommer visserligen bakslag då och då, och i synnerhet i form av myndighetsaktivism, något som Mattias Svensson tydligt redogör i slutet av den utmärkta boken "Så roligt ska vi inte ha det". Men för varje steg bakåt så tas två framåt. Jag hade lite gett upp hoppet om liberaliseringar i största allmänhet från Tidölaget innan gårdsförsäljningen klubbades. Och nu ser jag att det finns en plan för förenklingar av regelverken kring matkrav och uteserveringar. I det första fallet vore det lämpligaste förstås ett rent Alexanderhugg.

Och apropå Alexanderhugg går det inte att undvika elefanten i rummet: alkoholmonopolet. Det verkar finnas fromma förhoppningar om förenklat regelverk kring gårdsförsäljningen framöver. Men det är högst tveksamt huruvida det är möjligt att förena EU-medlemsskap, alkoholmonopol och gårdsförsäljning utan några restriktioner. 

Personligen tycker jag konkurrensargumentet är väldigt märkligt. Nä, utländska producenter kan inte sälja sina produkter i svensk gårdsförsäljning. Men svenska producenter kan ju inte sälja hos utländska producenter heller***. Men oavsett, det är ett vågspel med för frikostig gårdsförsäljning. Risken är att antingen måste försäljningen upphöra, eller så ryker monopolet, jag är rätt vilse i juridiken här måste jag tillstå. Men alla juridiska experter jag har lyssnat på är eniga om en sak: en fri gårdsförsäljning är svår att förena med alkoholmonopolet och EU-medlemsskapet. Och det sistnämnda lär inte försvinna.

Alternativet att monoplet ryker tycker jag personligen vore alldeles utmärkt. Men jag vet att många inom ölsvängen vill behålla monopolet, något jag tycker är förbryllande. I synnerhet när man samtidigt vill se diverse liberaliseringar av försäljningen. Jag tror tyvärr inte att jag kommer få se monopolets död under min livstid, det är därtill allför djupt inrotat i den svenska folksjälen, och i synnerhet politikerna. Men vi har tidigare sett snabba omsvängningar i frågor med lika ingrott motstånd; EU-medlemsskapet och nu senast NATO-inträdet, det sistnämnda förvisso under radikalt förändrade förutsättningar i omvärlden. Så hoppet är det sista som överger en.

* Det finns en variant med tvårätters lunch också.

** Vi vick prova ett mousserande vin under introduktionen, det vita vinet Askesäng i presshallen, specialvinet K bland jästankarna, samt ett druvdestillat bland sprittunnorna. Vi fick även prova deras halvtorra cider som ett extranummer.

*** Det är förstås teoretiskt möjligt, men det är ju helt upp till den producenten i så fall. Jag har aldrig sett det på några vingårdar i alla fall.

I Wien

 

"Man har alltid kallat mig en kulturfascist. Och här är jag nu i kulturens och fascismens hemstad - Wien!" - Itzhak Skenström

Jag har länge haft Wien på min hinklista över öldestinationer, och för all del destinationer i största allmänhet. Det har dock aldrig blivit av, men någon gång i våras satte jag mig ner och kollade på biljetter i september och hittade billiga sådana onsdag-måndag föregående helg. Med mig fick jag också en kollega från Brasse-kollektivet. 

Min tanke med tidpunkten var dels att få lite ledighet en dryg månad efter sommarsemesterns slut, samt att få lite skönt och milt höstväder. Det sistnämnda sket sig fullständigt då vi med stor precision lyckades pricka in stormen Boris. Som tur i oturen så råkade vi inte ut för några större problem. Men det är lite tråkigt med konstant regn i fyra dagar, i synnerhet för mig som gillar att bara spatsera runt i städer och se mig omkring, med lite depåstopp på kaféer och barer. Nu fick vi planera in mer inomhusaktiviteter, och varje gång man skulle lämna ett ställe fick man noga planera vart man skulle härnäst. Och helst memorera vägen då man inte vill fippla med mobilen med den paraplyfria handen halvvägs till nästa skyddsrum.

Staden

På grund av Boris kunde vi alltså inte se oss omkring på samma sätt som jag hade hoppats. Men det jag såg var ändå mestadels vackert och ganska imponerande med många imposanta nyklassicistiska byggnader. Bäst tyckte jag om museiområdet och Hofburg. 

Just muséer var en bra regnaktivitet, och det blev hela tre museibesök; moderna konstmuséet, det mer klassiska konstmuséet samt världsmuséet där vi besökte utställningar om medeltida vapen och rustningar, samt historiska instrument. Dessutom blev det ett konsertbesök på klassiska Musikverein. Där framfördes det ganska ovanliga mastodontverket Gurrelieder av Arnold Schönberg.

På måndagen hade vi en halvdag innan hemflyget, och då regnet verkade ha lättat så drog vi till den gigantiska centralkyrkogården för att spana in Beethovens grav (bland annat). Men lagom till vi började närma oss så tilltog regnet igen, och efter förrättat värv tog vi skydd på kyrkogårdens kafé för en apfelstrudel.

Vin

Efter glykolskandalen på 80-talet har Österrikiskt vin återhämtat sig fint och åtnjuter välförtjänt respekt. Utöver välkända druvor som chardonnay, pinot noir och framför allt riesling odlar man även en del inhemska druvor som grüner veltliner, zweigelt och welschriesling. På torsdagen - innan regnet hade kommit igång ordentligt - åkte vi två timmar till byn Dürnstein i vindistriktet Wachau.

Vi försökte i förväg kontakta de välrenommerade producenterna Prager respektive Pichler för en provning. Men det misslyckades, troligen för att turistsäsongen var över och skörden hade börjat. Vi kunde dock komma in på det ganska stora Domäne Wachau där vi för 10€ fick en något oengagerad provning, dock med ett stort urval av kollektivets viner. Vi köpte varsin flaska och efter en lunch inne i byn stötte vi på ett provningsrum för det betydligt mindre vineriet Böhmer, och här saknades inte engagemang. Jag lämnade med tre flaskor, bland annat en gjord på den ganska ovanliga druvan traminer. Ändå mer udda är kanske alkoholhalten på hela 16,5 %! Den kommer nog sitta fint en murrig höstkväll med Boris-väder.

Det fanns även gott om vinbarer och vinbutiker i själva Wien. Och i fallet Wein & Co både och samlat under samma tak. Här blev det såväl provat vin som inköp av två flaskor. Och på flygplatsen fanns det också ett bra utbud av österrikiska viner, och det blev ytterligare fyra flaskor. Så nu har jag vin för resten av hösten åtminstone.

Öl

Nu över till det som fortfarande är huvudämnet för bloggen. Wien är inte en lika utpräglad ölstad som München, Köln, Düsseldorf, Prag, Bryssel eller London. Men inte långt efter, det fanns god öl även på de enklaste hak. Tyvärr är ölet som är uppkallat efter staden - wienerlagern - nästan utrotningshotat, men det fanns att prova på några olika ställen. Framför allt på flera av de många bryggpubarna som finns i staden. Uppriktigt sagt var det inte så upphetsande. Någon var riktigt god och andra var mer eller mindre bra. Men i grunden är det en bärnstensfärgad lager som inte är väsentligen annorlunda än en märzen eller liknande.

Det bästa stället var onekligen AmmutsØn, även om jag tycker det är rejält överskattat på RateBeer places. Även om flaskkylen var ganska imponerande med några ovanliga (och flera vanliga) Cantillon-flaskor till rimligt pris, kan man inte säga det samma om fatlistan. Ett ställe väl värt ett besök är det ändock. En annan favorit värt att nämna var kvarterspuben Brau Hund.

Även om det inte fanns några riktiga toppställen i Wien så är ändå ölkulturen integrerad och allestädes närvarande. Jag hoppas få återvända någon gång i bättre väder för att kunna vandra runt mer. Och då kommer jag försöka beta av några ställen som var stängda denna gång, troligen på grund av Boris.

Brewskivalfinal

 

Den vägen är det.

Jag har slutat att skriva inlägg om varenda ölfestival jag besöker, av den huvudsakliga anledningen att det lätt blir att jag upprepar mig själv. Jag hade dock inte kunnat skriva om Brewskival oavsett eftersom jag inte har varit där sedan 2019. Pandemin och annat har kommit i vägen, och den numera ganska dyra tågresan är lite avtändande. Men i år ska det enligt uppgift vara den stora finalen för festivalen i sitt nuvarande skick. Vilket jag såg som ett gott skäl för såväl ett besök som blogginlägg.

Precis som 2019 var det varmt, och några tunnare moln dämpade värmen en del, vilket jag tyckte var ganska skönt. Minnet hade hunnit blekna en aning sedan sist, men jag tyckte det var enormt många utställare. Det var ett så kallat angenämt problem att försöka navigera i mångfalden.

Jag började med ljusa och lätta öl. Främst diverse lager, och de flesta var faktiskt ganska mediokra denna gång, bland annat ett amerikanskt försök till tjeckisk lager. Däremot fanns en bra riktig tjeck från Zichovec. Pickla Pils och Kalkskär Källaröl självrunna från Nynäshamn höjde också nivån markant.

Bland övrigt ljust och lättdrucket är värt att nämna en intressant yuzu-wit från Minoh. Ett annat japanskt bryggeri hade med sig en "sake saison". Namnet är rätt missvisande då det helt enkelt var en ljus och lättdrucken öl jäst med sakejäst, vilket hade gett den fina päronestrar. 

Som vanligt fanns det gott om starka grejor. Mycket var dock pastry stout eller andra smaksatta varianter, och det mesta låg uppåt 15 %, inget som lockar mig. Dock hittade jag ett grymt kornvin på 9 % från Piteå-bryggeriet This is how. Det hade en tydligt amerikansk touch, åt bigfoot-hållet fast med lite snällare beska.

Den får jag utse till festivalens höjdare tillsammans med Pomologik Foeder. Det var med marginal den godaste svenska cidern jag har provat. Som namnet antyder så hade den fått jäsa i stora träfat. Den var också spontanjäst vilket alltid kan slå åt olika håll. Här innebar det dock en påtaglig men ändå balanserad stallton. Dessutom hade skalen fått macerera i början av jäsningen vilket gav en snygg beska. Äpplena var vanliga svenska matäpplen - ingrid marie samt aroma om jag minns rätt.

Sämst och dagens enda vaskning stod Varvar för med sin Kalamansi. En lactosuris med misslyckad surning, därtill med en smaksättning som drog åt syntetisk WC-anka.

Det var en lyckad final på många sätt. Tyvärr var det ganska långa köer till maten (som onekligen såg god ut), så jag nöjde mig med en enkel och billig korv. Tillfreds med ölprovandet drog jag mig tillbaka till centrum för att äta och besöka några ölställen som var nya för mig. Den skotska puben Nessie var trevlig och där fick jag en okej fish & chips. Dock ångrade jag lite grand att jag inte sparade mig till Benchwarmers ställe som verkade ha riktigt goda pizzor.

Efter en snabb Indianviken hos Benchwarmers tog jag en kort lov vid havet och återvände sedan till stationen för sjutåget hem. Trots ganska stökiga medresenärer så vandrade tankarna iväg om ölfestivalernas framtid, och den svenska ölscenen i stort. Men det får eventuellt bli ett framtida inlägg.

Den stora Sverigeresan

 

Ifjol gjorde jag tillsammans med två andra en bilsemester i Tyskland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Jag gav den namnet Den stora etanolresan, då det genomgående temat vara att besöka producenter av öl och vin. Jag var sugen på att göra något liknande i år igen, men kom aldrig för mig att ta tag i det i tid. Som reservplan hade jag då i stället att på egen hand göra en bilresa upp genom Sverige.

Som barn gjorde jag flera resor med familjen genom Sverige, och ofta långt norrut, men aldrig ovanför polcirkeln. Så ett viktigt delmål var att passera polcirkeln och uppleva midnattssolen. På vägen upp följde jag mestadels E45 (inlandsvägen) med några avstickare till olika sevärdheter. Det blev fem etapper med slutdestination Kiruna. På hemvägen följde jag i stället östkusten tills det var dags att vika av strax innan Gävle för att passera mina föräldrar i Västmanland.

Natur

Sverige är onekligen vackert. Även om det ibland kan tyckas lite enformigt med ändlösa skogar och sjöar uppblandat med kulturlandskap, så finns det ändå skillnader mellan olika landsdelar såväl vad avser geologi som flora och fauna.  

Från Njupeskär - Sveriges högsta vattenfall - skulle jag vidare till Östersund. Mitt navigationssystem lurade mig att ta en massa svåvägar genom Härjedalen, vilket bjöd på fantasiska vyer, i synnerhet väg 311 förbi Högvålen, Sveriges högst belägna by. Här stötte jag också på flest renar under hela resan, faktiskt fler än i hela Lappland.

Fantastiska vyer bjöds jag även på längs Höga Kusten, även om jag fick gå en extremt jobbig vandringsled upp till Slåttdalsskrevan för att till fullo få en bra utsikt. Onekligen en av Sveriges vackraste områden.

Städer

Det blev väldigt tydligt för mig under denna resa att de mindre städerna har drabbats relativt hårdare av betongsossarnas rivningsvurm under efterkrigstiden. Visst har det rivits mycket även i Stockholm, Göteborg och Malmö, men det finns samtidigt stora sammanhållna i stort sett bevarade områden med äldre bebyggelse. Och mycket annat som attraherar i egenskap av större städer.

För mindre städer har man oftast hela stadskärnan drabbad. Även om det förstås finns många äldre hus kvar så är det uppblandat i ett sammelsurium av nyare byggnader, och det klassiska fulmodernistiska Domushuset på huvudtorget.

Kontrasten blev väldigt stor när jag kom till den sista halvstora staden under resan, Sundsvall. Här är stenstaden från 1800-talet i stort sett intakt, och man ser hur fint det skulle kunna ha varit i de andra städerna.

En stad som just nu inte liknar något annat är dock Kiruna. På grund av den pågående flytten så befinner sig staden i något slags limbo där den gamla stadskärnan mer eller mindre är död, medan den nya inte riktigt har tagit form ordentligt. Det fanns några få ställen som verkade vettiga, men till sist fastnade jag för Scandics hotellrestaurang där jag kunde få en kall Krusovice, en bra grilltallrik samt bra viner.

Öl

Hur är det då med ölkulturen ute i landet? Om vi börjar med ölställen så kan man konstatera att Bishops Arms verkligen är en viktig institution för öl-Sverige utanför de större städerna. Utbudet på ölställen var allt från hyfsat till magert, men i samtliga städer jag besökte fanns en BA i alla fall. Undantaget var just Kiruna, där den nyligen hade stängt och skulle öppna på ny plats 2025. Men de som fanns hade åtminstone några bra öl på fat som jag ville dricka. Bäst var den i Sundsvall, framför allt vad utbudet beträffar.

Bäst överlag var Good Guys Taproom i Karlstad, med goda pizzor och ett varierat fatutbud med lika delar sina egna, andra lokala och långväga öl. Märkligt nog var den inte rejtad högst i staden, utan grannstället Gränden är knappt före vilket jag inte riktigt kunde förstå. Då tyckte jag nog det lägre rejtade Carlstad Ölhall var betydligt bättre. Överlag var Karlstad klart bäst ölstad på resan, och jag hade nog förväntat mig en hårdare match med Umeå.

Vad själva lokala ölen anbelangar tyckte jag de höll rätt bra nivå överlag, såväl de jag drack ute på ställen, samt de burköl jag köpte på Systembolaget i Storuman. Inga bottennapp utan halvbra till bra.

Mat

För oss som har några år på nacken är det påtagligt hur mycket den svenska matkulturen har utvecklats. Detta har spridit sig brett över landet men kanske inte riktigt nått till alla hörn och skrymslen. Jag hittade bra restauranger utan problem i städerna, men i de mindre byarna var det ofta mer skralt. Mest svennepizzor och gatukök. Den sämsta upplevelsen var när jag försökte hitta ett bra lunchställe i Vilhelmina och till slut testade den lokala kedjan Frasses. 

Just i Norrland i allmänhet och Lappland i synnerhet kunde man önska att det skulle finnas fler restauranger som satsade på lokala rätter baserat på fisk, ren och vilt. Det enda jag stötte på var när jag tog lunch på Barts Bistro i Skaulo som bland annat hade älgfärsburgare på menyn. Namnet och det faktum att det fanns flera belgiska öl på flaska vittnade om ägarnas nationalitet. Rekommenderas om man har vägarna förbi. Ett annat ställe värt ett stopp är Lapland Deli i Storuman, ett trevligt café där man även kunde köpa lokala produkter att ta med.

I övrigt finns ytterligare några ställen värda att nämnas. I Östersund hittade jag Jazzköket högt upp på RateBeer Places. Det var kanske inget utpräglad ölställe även om de hade ett bra flasksortiment. Däremot hade de bra mat och en hel del intressanta viner.

Vad det sistnämnda beträffar så överträffades de dock av den fantastiska italienska vinbaren La Nonna di Dolcetto i Sundsvall. Efter att ha uttömt stadens två vettiga ölställen så letade jag på Google efter en bra vinbar att avsluta kvällen på. Jag hittade något som verkade lovande två kvarter från mitt hotell i stenstaden. När jag närmade mig passerade jag en skylt som pekade in mot en innegård. Jag var nära att gå förbi, men något fick mig att vända om och gå in. Och det var ett lyckat drag för det var ett otroligt charmigt och personligt ställe med såväl bra mat som vin. Jag anar att det var ägaren själv som jag beställde andra glaset vin och en plockbricka ifrån.

Repris?

Resan gav mersmak på att utforska Sverige mer, men just denna tur kommer jag nog inte göra igen. Jag vill gärna dra mig norrut i framtiden igen, men då blir det nog mer fokus på fjällen, inklusive en sväng över gränsen till Norge. En annan nästan vit fläck för mig är sydöstra Sverige, exempelvis Österlen och Blekinge.

Men just nu är jag nog mer sugen på fler etanolresor till Europa. Jag kommer återkomma inom kort i detta ärende.

Den stora etanolresan

 

Vinvisdomsord från Moseldalen.

Jag har länge velat göra en bilresa genom södra Belgien, nordöstra Frankrike och sydvästra Tyskland för att passera klassiska öl- och vinproducenter. Olika saker har hela tiden kommit i vägen - senast pandemin - men i år blev det äntligen av. Till slut blev vi tre personer som satte oss i min V40 och drog ner.

Huvudfokus blev Ardennerna, Alsace och Moseldalen. Min ursprungliga vision var att även slänga in Champagne, men tidsramen på åtta dagar tillät inte det. Och med facit i hand hade det varit för ambitiöst i alla fall.

Detta inlägg kommer därför bli en slags kollektion av fristående mini-inlägg - ett för varje delmål längs vägen - som kan läsas var för sig. För en del av dem kommer det kanske ett längre inlägg om några år när ett längre besök har gjorts.

Som vanligt har jag använt RateBeer Places för att hitta bra ölställen på olika platser, så jag kommer inte göra någon detaljerad genomgång av dessa nedan utan hänvisar dit. Med något undantag så var toppställena väl värda att svänga förbi.

En annan allmän notering. Eller ja, allmän för vindestinationerna. Det fanns två varianter på provsmakning när vi besökte vinmakare. Dels kunde man få en mer gedigen provning där man satt ner och fick ganska detaljerade beskrivningar. Det kunde ofta kräva bokning och kostade en slant, men i bland fick man provningen på köpet om man köpte vin för en större summa. Den andra varianten var att man bara stod upp vid en bar eller ett bord och provade lite vad man ville. Detta var helt gratis, men det fanns väl en förväntan om att man skulle köpa med sig några flaskor (vilket vi också gjorde).

Hamburg

Tysklands näst största stad var ett bra stopp första dagen efter knappt nio timmars bilkörning. Som ölstad får jag lov att återkomma då toppställena ligger rejält utspridda geografiskt, och vi inte riktigt hade tid för att flänga runt.

I stället hängde vi först i stadsdelen S:t Pauli, där vi käkade pizza på den habila bryggpuben The Baby Goat. Området är annars mest känd för Reeperbahn som vad jag förstått ska ha blivit lite mer rumsren på senare år. Men det var fortfarande gott om strippklubbar, och det kändes allmänt väldigt turistiskt på ett störigt sätt. Avlägsnade man sig dock några kvarter hittade man i stället var lokalbefolkningen hängde vilket var mycket bättre.

Vi drog också förbi Elbphilharmonie och hängde i Hafencity ett tag. Tyvärr ger området ett ganska dött intryck, vilket är lite synd då det är väldigt estetiskt tilltalande. Min ambition är att i en snar framtid göra en långhelg i Hamburg med såväl konsertbesök på Elbphilharmonie som en gedigen pubrunda.

Ardennerna

Juni 2011 passade jag på att fotvandra i Ardennerna en vecka medan hantverkare slog ut mitt gamla badrum. Jag blev väldigt förtjust i området med sin vackra natur, och mysiga välbevarade byar och småstäder. Vallonien i stort är fattigare och mer nedgånget än Flandern. Men just i Ardennerna verkar det vara lite mer välskött. Och intrycket kvarstår efter detta återbesök.

Första stoppet blev Liège efter ännu en lång dag i bilen. På grund av en massa vägarbeten hann vi inte beta av Val Dieu längs vägen. I stället fick vi ta en omväg förbi nästa dag, men det var det värt. Hela miljön med gammalt kloster, kyrka, bryggeri och vackra omgivningar var fantastiskt . Det fanns också en trevlig servering samt en butik, båda med öl som jag inte hade provat tidigare.

Rochefort hade tyvärr inte lika mycket att erbjuda. Och då pratar jag om klostret; staden såg väldigt trevlig ut, och där skulle jag kunna tänka mig stanna en natt om jag gör en längre resa. Men på klostret fanns det i princip bara en liten butik där man kunde köpa de vanliga ölen.

Orval var betydligt bättre även om vi tyvärr kom för sent för att kunna göra en rundvandring inne i klostret. Det får bli en annan gång. Men här kunde vi sätta oss på det intilliggande cafét och ta en färsk Petite Orval på fat vilket var resans bästa öl.

Vi övernattade i Bastogne vilket inte är något utpräglat ölställe, även om tillgången på purfärsk La Chouffe var god. Skälet till stoppet var i stället ortens historiska betydelse, mer specifikt dess belägring under ardenneroffensiven, något som bland annat skildras under två avsnitt av Band of Brothers. Det finns flera muséer och minnesmärken i och kring staden. Vi valde Bastongne War Museum vilket kanske var resans höjdpunkt.

Jag ser redan fram mot ett återbesök, då gärna med fler dagar så att några fler stopp kan göras. Framförallt på Chimay, men kanske också Achouffe m.m.

Luxemburg

Vi passade på att göra några strandhugg i det lilla storhertigdömet Luxemburg på vägen till Frankrike. Jag hade själv bara passerat i genom landet en gång tidigare, vilket gick ganska fort. Men det är väl värt att stanna till här av olika skäl.

Dels finns här väldigt vacker och spännande natur. Vi stannade till och gick en kort slinga i Berdorf, bland en massa kalkstensformationer och branta klippor. Kan ha varit den häftigaste vandringen jag gjort.

Vi stannade över natten i staden med samma namn som landet. Den är som en posh miniatyrvariant av Prag, fast med mer dramatiska höjdskillnader. Dryckesmässigt fanns här inget särskilt att hämta, men det fanns ett par schyssta ölhak i alla fall. Jag rekommenderar dock starkt att hoppa över Roca's Café.

Alsace

Tillsammans med Ardennerna var detta ett av huvudmålen under resan. Vinregionen Alsace ligger i Rhendalen på nedre västsluttningarna av bergskedjan Vogoserna, och sträcker sig längs ett pärlband av mysiga småstäder och byar i nord-sydlig riktning. Vi började med en lunch i den fantastiska stadskärnan i Colmar där vi trängdes med horder av selfieturister bland korsvirkeshusen.

Vi hade lyckligtvis bokat två nätters övernattningar i den betydligt mindre byn Bergheim där vi fick vara mer för oss själva. Här fanns också vineriet Marcel Deiss med den för området lite udda ansatsen att enbart göra vin med druvblandningar. Här fick vi en gedigen sittande provning med bland annat blind* parallellprovning av ett och samma vin från olika jordmåner. 

Det finns även viss ölkultur i Alsace, gammal tyskbygd som det är. Av det sistnämnda är det kanske inte förvånande att ljus lager dominerar, men det finns även bryggerier som överjäser. Här odlas också en del humle, t.ex. den fantastiska sorten strisselspalt. I Ribeauvillé - där vi fick en trevlig gratisprovning hos Trimbach - såg jag ett ölhak som skyltade med att de har hundratals ölsorter. Har man varit på Delirium Café vet man dock att det inte nödvändigtvis motsvarar det faktiska antalet tillgängliga öl. Men jag är oavsett absolut sugen på att utforska detta mer vid ett återbesök.

Vi hann också med att göra en en utflykt till den tyska sidan av Rhendalen. Främsta skälet var att en i sällskapet är geolog och ville se Kaiserstuhl. Förutom geologi finns här en hel del vinodlingar också, tillhörande den för mig dittills okända vinregionen Baden. Efter en kort med svettig hajk upp till en utkiksplats längs och genom vinodlingar, och ner igen i solnedgången, fick vi prova den lokala specialiteten spätburgunder** på en restaurang innan vi drog oss tillbaks till den franska sidan.

Moseldalen

Det blev även ett kortare besök i Moseldalen. Efter lunch i Trier drog vi till Bernkastel-Kues, ett ställe där jag hängde en del för 15-20 år sedan i samband med jobbresor till Kaiserslautern via flygplatsen Frankfurt-Hahn som ligger en bit bort. Vi var synnerligen effektiva och hann med en provsmakning hos dr. Pauly Bergweiler, middag med vidunderlig utsikt över floden, samt besök på en kölschbar(!) och två vinbarer.

Morgonen efter drog vi vidare mot Köln och tog en liten omväg via Traben-Trarbach för ett besök hos Louis Klein. Detta var en lite udda vinmakare som gör rätt mycket röda viner jämte de vanliga vita med Riesling i spetsen. Utöver de i området hyfsat vanliga spätburgunder och müller-thürgau så gör de även viner på merlot, pinot meunier*** samt en helt egen druva med det prosaiska namnet 29. Den sistnämnda påminde lite om pinotage, och jag är spänd på att öppna min medköpta flaska någon gång framåt hösten. En annan intressant sak var att de gjorde ett orange vin, dessutom jästa på amforor som vi fick gå in på lagret och beskåda.

Köln

Jag har skrivit om Köln tidigare, och tänker bara kort komplettera med några nya iakttagelser och bekantskaper. Till att börja med var Päffgen den bästa kölschen denna gång. Kanske för att den kändes betydligt färskare än Gaffel. Förutom att testa den på Päffgens egna utskänkningsställe med horder av turister hittade vi den även (i perfekt skick) på den minst sagt hektiska kvarterskrogen Lommerzheim där vi nog var de enda turisterna. Det absolut bästa stället var dock den nya ölkrogen Craftbeer Corner Coeln som var en perfekt mix av nytt och gammalt.

I övrigt noterade jag att det här med att styra flödet av kölsch medelst ölunderlägget inte fungerade riktigt längre. En gång fick en av oss påfyllning trots ölunderlägg tydligt placerat på glaset. På Päffgen fick man beställa som vanligt. Kanske har de insett att det gamla sättet inte funkar för okunniga selfieturister.

Avslutning

Det var inte första gången jag var ute på en roadtrip i Europa, men det var ett tag sedan sist (2015) och den gången med mer fokus på ett ställe (Franken). Så här är några lärdomar jag tar med mig inför nästa resa som jag hoppas kommer snart, gärna redan nästa sommar.

Den främsta lärdomen är att vara lite längre på samma ställe, kanske 3-4 övernattningar på två ställen. Med ställe menar jag då lite större områden som Vallonien, Alscase och Moseldalen ovan. Man kan fortfarande byta övernattningsort varje natt, men det var samtidigt rätt skönt att ha i alla fall två nätter på ett ställe.

En annan lärdom är att det finns mycket vackert att se på landsbygden i Europa, och att det ibland kan vara värt att ta andra vägar än motorvägar. Med tanke på hur mycket trafikstockningar det var på Autobahn, framför allt norr och söder om Hamburg, så tar det inte nödvändigtvis så mycket längre tid heller. Att det kan gå sakta eller stå still på Autobahn var inget nytt, men det var mycket värre denna gång än tidigare. Vi måste ha tappat minst två timmar i vardera riktningen.

Slutligen så var det väl långt att åka hem från Köln till Göteborg på en dag. Hamburg ligger rätt bra till faktiskt åt båda hållen, och åker man tidigt så kan man slippa de värsta köerna. Andra alternativ är Lübeck och Flensburg. Att det blev Köln var att vi var rätt sugna på att se staden, men som mellanstopp på bilresa blir det nog inget mer återbesök.

* Fast blind mest på pappret då flera ledtrådar gavs av bl.a. etiketterna.

** Specialitet i den meningen att de anses göra bäst viner på den i hela Tyskland. På andra sidan Rhen är den känd som pinot noir.

*** Borde logiskt sett kallas müllerburgunder på tyska, men kallas i stället schwarzriesling utan att ha någon som helst koppling till riesling. Men pinot noir borde samtidigt kallas schwarzburgunder, så det är väl ingen riktig Ordnung i tysk vinnomenklatur.

I Manchester

Gammalt & nytt.

Fram till pandemin hade jag och en kompis som tradition att göra en långhelgstripp till någon Europeisk stad över midsommarhelgen. Vi var båda trötta på traditionellt midsommarfirande och såg det som en bra helg att resa på. Valet av destination styrdes mycket av tillgången på prisvärda direktflyg, men på något sätt blev det alltid ett ställe med intressant ölutbud.

Nu när pandemin äntligen är över och allt är tillbaks i något slags normalläge valde jag att återuppliva traditionen på egen hand. Jag hade en ambition att komma iväg till Dublin, men det fanns inga bra biljetter att få tag på. I stället hittade jag Ryanair-biljetter till Manchester för 500 kr, en stad som jag haft ögonen på ett tag.

Staden

Manchester är väl främst känt för två saker; textilindustrin och fotboll. Det sistnämnda ägnade jag ingen som helst uppmärksamhet. Vad gäller det förstnämnda besökte jag Science and Industry Museum som i stort sett enbart kretsade kring textilindustrin, samt vetenskapliga och tekniska framsteg kopplade till denna. Det var ett ganska litet museum, och tyvärr var det en ganska hög ljudnivå på grund av några skolklasser som gick runt och tjoade. Det var tydligt att man hade anpassat muséet för att få fler riktigt unga besökare, vilket förstås har en viktig poäng. Det var helt klart värt ett besök i alla fall, och det fanns dessutom några bra pubar i närheten. Vi återkommer snart till det ämnet.

Staden i sig var livlig och en smula kaotisk. Klassiska tegelbyggnader från industriperioden samsades med eleganta stenhus och en massa nybyggda moderna hus, ofta med en påfallande höjd. Och många nya var under uppförande. Det känns tydligt att staden befinner sig i en boom. Precis som många andra tidigare industristäder har den gått igenom en period av nedgång och kris under 60-talet och fram till Thatcheråren, för att från sent 80-tal och framåt ha fått ett uppsving. Samtidigt med all ny ståt och prakt fanns det också tydliga tecken på den nyfattigdom som börjat växa i England med uteliggare som sov på gatorna.

Ölscenen

De senaste åren har en stark modern ölkultur växt fram med Cloudwater i spetsen. Det fanns också gott om riktigt bra ölhak i staden, allt från klassiska cask-pubar till moderna kranar-i-väggen-barer. Och allt mittemellan. Som vanligt baserade jag mitt öldrickande efter Rate Beer Places. Och det visade sig vara ett bra val ty alla ställen med betyg över 80 som jag besökte var riktigt bra. Och av en slump hittade jag North Taproom som borde ha hamnat på listan, ty det var en schysst modern ölbar. I denna kategori var annars Beermoth toppstället. Även Cloudwaters taproom är väl värt ett besök förstås.

Mina största favoriter var annars ställen som Port Street Beer House, Cask och även Smithfield Market Tavern som kombinerade en handfull cask i ypperligt skick med lite modernare grejer, samt lite tyskt och belgiskt på fat. Visserligen är det i första hand cask jag är ute efter när jag besöker UK, men det är alltid trevligt att kunna varva med en schysst tysk lager eller en belgare emellanåt.

Vad gäller renodlade caskställen så var favoriten Marble Arch Inn. En klassisk, genuin pub med lokala stammisar och ett stort utbud på cask. Tyvärr serverades de sistnämnda dock för varmt för ett toppbetyg, men det är helt klart värt att ta sig norr om ringleden för att besöka detta ställe. I närheten ligger dessutom fler utmärka ställen, exempelvis ovan nämnda Smithfield och Cloudwaters taproom. I allmänhet är staden väldigt kompakt och jag såg inget behov av att använda andra kommunikationsmedel än apostlahästarna.

Mycken god öl hann rinna nerför strupen, och bäst var Kirkstall Brewery Black Band Porter som dracks på Port Street Beerhouse. Tänk er Fuller's London Porter fast ännu godare.

Mat

På Marble Arch Inn testade jag åter sunday roast, och ej heller denna gång blev jag särskilt övertygad. Den bruna maten helt enkelt. Jag föredrar nog fish & chips från det lokala köket. Fast brittisk-indisk mat måste nästan räknas in i det sistnämnda. Och det brukar vara utmärkt. Denna gång hittade jag Bundobust via RB-listan som var något så udda som en indisk vegetarisk restaurang kombinerat med bryggeritapprum. Ölen var bra, men framför allt maten gjorde stället väl värt ett besök.

Allra bäst var dock Rudy's Pizza Napolitana. Jag besökte först stället i närheten av Smithfield etc., men upptäckte senare att det även fanns ett ställe 200 meter från mitt hotell. Det sistnämnda såg dock mer fullbelagt ut. I övrigt kan nämnas att det försiggick en street food market i Picadilly Gardens runt lunch varje dag jag var där.

Slutord

Manchester är kanske inte ett klassiskt resmål i bemärkelsen att det finns en massa välkända historiska sevärdheter. Många åker nog dit för att kolla på fotboll. Men jag brukar uppskatta att tillbringa några dagar i de flesta städer genom att bara knalla runt och insupa atmosfären samt en och annan alkoholhaltig dryck. Och Manchester var inget undantag.

I Baskien

 

Torre de Atotxa.

Under Den Helga Ballongflygningshelgen blev det en tur till Baskien. Jag var här under mellandagarna 2018, närmare bestämt i San Sebastian. Besöket gav mersmak, och dessutom har jag varit sugen att besöka den lokala huvudstaden Bilbao. Jag hade först inte för avsikt att skriva ett blogginlägg om resan, men olika dryckesrelaterade upplevelser gjorde att jag ändrade mig. Men vi tar det från grunden.

Om Baskien

Jag kan inte låta bli att jämföra Baskien med Skottland. Båda är autonoma regioner i en större statsbildning, och har stundtals behandlats ganska illa av övermakten. Även geografiskt finns likheter med ett bergigt och kuperat landskap, samt ett regnigt klimat. Det är givetvis varmare i Baskien, men skillnaden är mindre än man kan tro då det kalla vattnet i Biscayabukten modererar klimatet. I båda regionerna finns en stark självständighetsrörelse, om än något mer våldsam i Baskien. Och båda har ett tvärkors i sin flagga.

Givetvis finns det skillnader också. Medan Skottland är känt för whiskey och öl, är det cider och vin som gäller i Baskien. I Baskien finns också en utmärkt matkultur vilket kanske inte är något man förknippar Skottland med. Den Baskiska matkulturen kretsar mycket kring pinxtos, smårätter som ofta äts stående på för ändamålet specifika barer. Ibland äts de som aperitif innan man går vidare till en större restaurang. De sistnämnda öppnar oftast inte förrän 21, medan pinxtosbarerna öppnar några timmar tidigare. Pinxtosbarerna har dessutom öppet några timmar runt 12-snåret på förmiddagen och tidig eftermiddag. Detta kan vara bra att veta för att planera sitt ätande; mitt på dagen kan det vara svårt att hitta ställen att äta.

San Sebastian vs. Bilbao

För att fortsätta med mina whiskyosande jämförelser så påminner Baskiens två största städer en aning om just Skottlands dito. Den mindre av dem (Edinburgh & San Sebastian) är lite mer posh och elegant, medan den större (Glasgow & Bilbao) är lite mer ruffig men samtidigt med mer storstadspuls.

San Sebastian är en väldigt vacker stad med en enhetlig bebyggelse i 5-10 våningar. Enda undantaget är det modernistiska missfostret Torre de Atotxa som tyvärr kan ses från stora delar av staden. Lustigt nog visade sig vårt hotellrum ligga på våning två i denna byggnad, och jag kan meddela att byggnaden var betydligt trevligare på insidan.

I Bilbao är det gott om högre byggnader, ofta lite huller om buller med mer klassisk stadsstruktur. Här har uppenbarligen stadsutvecklarna har haft friare tyglar på gott och ont. Mest på gott tycker jag nog; här finns en hel del intressant modern arkitektur, med Guggenheimmuséet som kronan på verket.

Jag gillade verkligen båda städerna. Bilbao var dock favoriten på grund av lite mer puls och storstadskänsla. Men nog om det, och över till dryckerna.

Vin

Att det görs vin i Baskien är kanske inte så välkänt. Men det görs det, och den för området mest karaktäristiska varianten är Txakoli. Txakoli är oftast ett ungt, lättdrucket vitt vin med hög syra och måttlig alkoholhalt, och ibland även lite kolsyra, lite som Vino Verde. Det finns röda varianter och rosé, men det överlägset mest vanliga är den vita varianten. Ofta hälls den upp på samma sätt som den lokala cidern, d.v.s. från hög höjd för att få lite "liv" i vinet. I övrigt var det mycket vin från närbelägna Rioja och Navarro som gällde.

Cider

Den baskiska cidern är den mest karaktäristiska drycken från detta område. Torr, låg kolsyra och med ganska tydlig syra och tanninbeska. Samt den speciella upphällningsmetoden. Vi försökte boka en guidad tur hos någon av de många cidermakarna utanför San Sebastian, och till slut trodde vi att vi hade lyckats hos Astarde. Men när vi kom dit fick vi förklarat att säsongen för rundturer var över, och att de bara kunde erbjuda den sedvanliga måltiden med fri provning. Det funkar nämligen så på alla dessa ställen att man betalar för en trerättersmiddag typiskt med torskomelett, grillad T-benstek samt en osttallrik eller annan efterrätt. Samt fri provsmakning direkt från faten. Någon bar har jag aldrig sett, och jag tror inte att man bara kan klampa in och endast prova cider. Hela paketet ges dock till ett högst överkomligt pris. Och vi hade ändå tänkt oss äta något så vi satte oss vid ett bord och fick in en korg med bröd.

Men då hade de plötsligt lyckats ringa in deras yngsta medarbetare som gav en liten minitur på den lilla anläggningen som hade gått i familjens ägo under 15 generationer. Vi fick lära oss att de flesta cidermakare i Baskien importerar äpplen från Frankrike och Tyskland eftersom skötseln av de inhemska äppelträden har varit eftersatt. Detta hade Astarde bestämt sig för att försöka vända, och hade börjat plantera nya träd med inhemska sorter.

Jag förhörde mig också om jäsningen i detalj. De spontanjäser och sätter satserna i september och oktober. Den ordinarie etanoliska jäsningen tar endast ungefär tre veckor. Därefter sker malolaktisk jäsning i ungefär tre månader, och efter ytterligare några månaders lagring flaskas den mesta cidern under april*. Därefter är cidern drickfärdig lagom till sommaren. Man sparar dock en del fat för ytterligare lagring. Skälet till detta är att få lite mer volatila syror (läs vinäger) i cidern vilket tydligen uppskattas av lokala cideraficionador. De fat vi fick smaka ur (färre tillgängliga jämfört med tidigare under året) var antingen sådana som skulle lagras till nästa år, alternativt från förra året som snart skulle flaskas. De sistnämnda hade en tydlig ton av ättiksyra och etylacetat, dock inte på de höga nivåer som jag ibland kan känna på flaska.

Öl

Slutligen några ord om det som ändå är bloggens huvudtema. I Baskien finns en hyfsat levande ölkultur med flera nya bryggerier, varav Basqueland nog är det mest kända. Vid mitt förra besök i San Sebastian besökte vi bryggeriet. Denna gång besökte vi deras nya vattenhål i stadsdelen Gros, vilket var ett schysst och modernt ölhak som var välbesökt av lokalbefolkningen en torsdagseftermiddag.

Just Basqueland är ofta väl representerade på de loka ölbarerna i båda städerna, tillsammans med några andra lokala bryggerier samt Garage från Barcelona. I övrigt är det ganska mycket belgiska öl, dels på fat men framför allt på flaska.

Totalt sett var Singular i Bibao det bästa ölstället under resan. Här köpte jag en flaska Cantillon Grand Cru Broucsella för en högst rimlig penning**. Ett annat ställe värt att nämna är Bihotz Café i samma stad. Som vanligt ger RateBeer places en bra ingång till vilka ställen som kan vara värda att besöka.

*Det är därför som man tar en slags halvpaus i besöksverksamheten i början av maj tills sommarsemestrarna.

** Rent allmänt är dryck väldigt billigt i Baskien. Ett glas schysst vin kostade ofta knappt 20 kr.

GBBF 2022 med mera

 

Efter Frankenresan 2019 har jag hållit mig inom Svea Rikes gränser på grund av pandemin. Därför var det lite mer spännande än vanligt att packa väskan och ge sig ut på resande fot. Denna gång bar det av till södra England under en knapp vecka med huvudfokus på London och GBBF.

Givetvis innebar detta även en återkomst till alla de förtretligheter man kan råka ut för på resor. Som försenade flyg. Som att "expressbussen" mellan Stanstead och Oxford tog 3 1/2 timma på grund av omvägar och stopp i obskyra samhällen. Eller att vi på nämnda buss fick ägna en massa tid och telefonkostnader åt att få portkoden till vårt bokade (och betalda) hotell. Men att resa är att dö en smula sägs det, och att mitt liv har kortats något var det definitivt värt. För det var på det hela taget en väldigt lyckad resa.

Festivalen

Låt oss börja med huvudnumret för resan. Denna var på många sätt sig lik. Men det var en del saker som var annorlunda, och tyvärr mestadels till det sämre. Till att börja med hade kontanthanteringen försvunnit, vilket förstås kan ses som positivt. Tyvärr envisas man fortfarande med prissättning på tiopencenivå vilket gjorde det nyinrättade token-systemet (ej polletter utan några jävla kort som man skulle kludda över tiopencesymboler på) ganska bökigt. Dock kunde man betala med kort men terminalerna funkade sådär, och framförallt hade de svårt med de gånger som min kortutgivare kräver pin-kod. Så det var väl sammantaget ingen större förbättring om ens någon.

Utbudet hos de internationella montrarna var tyvärr något sämre än de bästa åren. Inga lambikproducenter eller grymma tyska lageröl, och från Belgien var det enda jag lockades av en fatlagrad, självrunnen XX Bitter som tyvärr hade alldeles för mycket fattoner.

Även brittisk cask kändes tråkigare än tidigare år. Det var fler bottennapp än tidigare och färre toppar. En tydlig modernisering av utbudet hade också skett under pandemin. Det fanns saison, lager och lite allt möjligt. Framför allt fanns det en hel del neipor. Typisk försedda med en varningsskylt att de var grumliga.

Kanske kan det delvis vara slumpen att jag fick sämre casköl än tidigare år. Det är faktiskt rätt svårt att veta vad man ska välja när man står vid en monter och har en vägg av mestadels okända bryggerier framför sig. I cidermontern gick det tvärtom faktiskt bättre än tidigare år, och 3 av 4 prover var riktigt bra, och den fjärde var okej. Något som kanske bidrog till problemet var att man inte roterade ölen hos bryggerierna. Så om man hittade ett bryggeri som man gillade så fanns det alltså ingen chans att prova något mer från dem. Och det var förstås samma sak med gamla favoritbryggerier som t.ex. Timothy Taylor och Allendale.

En annan nyhet var en monter med live beer. Här var de lite hippare craft-bryggerierna representerade. Jag provade en schysst porter från Kernel. Just porter var faktiskt ett av glädjeämnena på festivalen. Jag drack flera riktigt goda, och samtliga med en tydlig ton av brunmalt.

Oxford

När man besöker en ny stad och vill hitta bra ölställen är RateBeer Places ett bra ställe att börja på. Vi följde inte Oxfordlistan slaviskt, men ettan Royal Blenheim förtjänade sannerligen sin toppnotering. En klassisk rustik engelsk pub, fast ändå lite elegantare än genomsnittet. Dock utan att vara snobbigt, och personalen var trevlig och hjälpsam. Det fanns rejält med kranar, bland annat från det för mig nya och utmärkta Stoke-bryggeriet Titanic.

Bland övriga krogar är även tvåan Turf Tavern värd att nämna (här såg vi slutet av EM-finalen), samt Bear Inn som var ett riktigt mysigt krypin. Och jag kan inte låta bli att nämna den fantastiska kvarterskrogen White House som låg ett kvarter från vårt hotell. Här avslutade vi båda kvällarna, främst med öl från det suveräna lokala bryggeriet Tap Social.

I övrigt gick vi mest runt och insöp atmosfären och beskådade alla eleganta byggnader. Här passade jag också på att äta min första sunday roast. Jag har sällan varit i England på söndagar tidigare, och de gånger så har varit fallet har jag ofta varit på väg hem. Men det var inte så mycket att hurra för. Det kändes lite tyskt med grått kött, brun sky och stekt potatis. Jag föredrar nog Fish & Chips.

Brighton

Efter det eleganta och pampiga Oxford blev det en rejäl kontrast med det mer hippieartade och  avslappnade Brighton. Lite grand som en mini-SanFran med en pir och allt. Och många branta backar. Den svalkande havsbrisen och fiskmåsarna gjorde också att det kändes som hemma.

Jag har varit här på snabbvisit ett par gånger i samband med att jag har flugit hem via Gatwick som ligger ungefär mitt emellan London och Brighton. Därför blev det återkomst till några gamla favoriter, men även upptäckt av några nya.

Bierhaus är ett skönt ställe på en (brant) sidogata till den stora vägen som leder ner till piren. Här finns det dels flera caskpumpar, men även några tyska öl som motiverar namnet. Därutöver fanns det en hel del lokala mikroöl samt några belgare.

Det bästa stället är nog ändå Evening Star som ligger på en lugn bakgata ett stenkast från tågstationen. Tidigare var man affilierade med bryggeriet Dark Star, men dessa sålde sig först till Fuller's som senare själva sålde sig till Asahi. Därför var bartendern väldigt noga med att framhålla att man numera var helt oberoende. Däremot hade man fortfarande ett par öl från Dark Star, bland annat den fantastiska Dark Star Hophead. Men här fanns också allt möjligt annat, inklusive en hel del bra belgiskt på fat.

Hole in the wall var en ny trevlig bekantskap. Det gjorde skäl för namnet och var ett mysigt krypin med ett gäng stammisar som hängde i baren. Utbudet var bra med några caskpumpar samt lite mer modernare grejor. Helt klart värt en sväng förbi.

Samma sak kan man inte säga om East Street Tap. Här huserade en otrevlig bartender, som lyckades slänga min vattenflaska som jag i ett obevakat ögonblick lämnade på baren. Av de två caskpumparna provade vi den ena som var i riktigt dåligt skick. Vi lämnade ganska omgående för att aldrig mer återkomma. 

St Albans

Via en FB-grupp fick jag tipset om St Albans som stället att åka till om man vill uppleva klassiska lantliga pubar där man kan föreställa sig att kommissarie Barnaby tar sig en pint efter att ännu en mördare har placerats bakom lås och bom. Och faktum är att flera pubscener har filmats här, dock inte för Morden i Midsummer, utan kommissarie Morse.

Det finns alltså ett rejält gäng klassiska pubar i St Albans, vilket kanske är ett av skälen till att Camra har valt att förlägga sitt högkvarter här. Mest omtalad är Ye old fighting cocks som gör anspråk på att vara Englands äldsta pub. Hur det nu är med den saken så var det verkligen en riktigt genuin gammeldags pub, och även om det var den bästa så var det inte den enda i området.

Även utan pubarna är det här en stad väl värd att besöka. Under romartiden låg staden Verulamium här, och det finns gott om lämningar kvar. Därtill finns här en fin liten stadskärna och en mäktig katedral. Allt en dryg halvtimmes tågresa från London.

Slutord

Och apropå London så är det alltid lika trevligt att vara där. Jag fascineras alltid över stadens enorma storlek, och hur man kan röra sig kilometer efter kilometer i ett varierande stadslandskap där stadsdelarna ofta sömlöst går in i varandra. Och överallt finns det bra pubar och restauranger.

Detta till trots gav resan ett ökat sug på att besöka andra platser i England och Storbritannien i stort. Jag kommer säkert återvända till GBBF, trots årets lilla besvikelse. Men först finns det mycket annat att upptäcka.

Bamberg revisited

Allt sedan min Frankenresa 2015 har jag velat återvända. Förra hösten fick jag så en blänkare om att Fredrik Berggren skulle dra ihop en Bamberg-resa i början av september i år. Och efter en kortare betänketid hakade jag på. Nackdelen med den här typen av organiserade resor är att schemat ofta är annorlunda än hur jag helst vill ha det (såsom uppstigning i ottan och överambitiöst program). Å andra sidan är det väldigt bekvämt att få allt serverat, och ofta innebär det aktiviteter som man kanske inte hade kommit på själv. Som zoigl-festival till exempel. Dessutom hade vi en (nästan) helt fri lördag att spendera i Bamberg. Att sedan Jan-Erik Svensson hade anlitats som guide och ciceron var förstås kronan på moset.

Bästa ställe

Knoblach hade jag ganska goda erfarenheter av sedan senast, och nu var det faktiskt ännu bättre. Man hade större utbud på fat, bland annat en lättare sommaröl samt en fin dunkel. Samtliga öl höll toppklass och själva uteserveringen är väldigt trevlig.

Bästa nya ställe

Av någon underlig anledning missade vi ölträdgården Wilde Rose vid senaste besöket. Märkligt då vi ofta rörde oss i området på kvällarna. Även om den inte har den fantastiska utsikten hos närliggande Spezial-Keller, så var den i sig mysigare, och hade bättre ölutbud.

Bästa bryggerivisning

I hård konkurrens med Gänstaller vann Heller ändå klart. Den förre huvudbryggaren gav oss en initierad specialvisning med lite mer bryggteknisk inriktning. Därtill var smakprovet av deras Märzen ännu mindre rökig och än mer maltig än vad jag tidigare har provat. Röken fanns här bara som en vag antydning. Vår guide bekräftade också att rökighteten tilltar med tiden - i synnerhet på flaska - på grund av lätt oxidation.

Dagens lärdom

Att underjäsningen utvecklades i kalla grottor och källare i Bayern känner kanske denna bloggs läsare till. Men varför dessa grottor/källare byggdes var i alla för mig okänt. Skälet var att man behövde sand- eller kalkstenen som byggmaterial. Sedan stod man där med en massa underjordiska gångar, och kall jäsning samt förvaring av öl blev ett sätt att utnyttja dessa utrymmen. Resten är - som man säger - historia.

Bästa öl

Finns många att välja på, men Mahr's Bräu Ungespundet hade en fantastisk maltighet, och en fin örtig humleton. Illustrerar tydligt vikten av att dricka ölen färska så nära källan som möjligt.

Tristast

Alla stängda ställen. Vår lägenhet i Bamberg låg mitt emot den trevliga kvartersbaren Stöhrenkeller, som bland annat brukar ha rykande färsk Gänstaller. Men den var stängd p.g.a. semester. Samma sak gällde för Café Abseits, Keesman, vinstället Nüsslein, utomhusserveringarna i Forcheim samt Aichinger i Heiligenstadt.

Största antiklimax

Heckel anses av många frankenfiler göra den bästa frankenlagern. Stället är också känt för att vara ganska avogt inställt till turister som kommer och dricker upp deras öl. Vi lyckades dock köpa varsin öl, även om den fick avnjutas på utsidan. Vilket inte alls var en nackdel då utsikten i dalen var mycket finare än den ganska trista interiören. Tyvärr var ölet en besvikelse; inte direkt dåligt, men inte påfallande bra heller.

Sämst öl

Zoigl är inte en ölstil per se som somliga tycks tro, utan innebär att ölet är bryggt under ett kooperativt upplägg där ett antal ställen i en by driver ett gemensamt bryggeri. Vörten transporteras sedan ut till medlemmarna som jäser den i sin egen källare. Dessa kan sedan sälja delar av eller hela produktionen på utskänkningsställen. Det hela har väl lite inslag av hembryggning, och ölen hade också sådana kännetecken i olika grad. På söndagen passerade vi Oberpfalz på väg ner till München och hemresan. Just denna dag pågick en zoiglfestival, så fler ställen än normalt var öppna. Flera av ölen var bra, men de två sista (tillika för hela resan) var riktigt vissna med diverse underliga bismaker.

Trots den ölmässigt lite snöpliga avslutningen - inklusive att jag även vid detta besök drog på mig en rejäl förkylning - så var det i helhet en fantastiskt arrangerad resa. Bortsett från de osunt tidiga morgnarna så var det nog ett optimalt upplägg.

I London

Så här års brukar jag skriva ett inlägg om GBBF som går av stapeln tidigt i augusti varje år. Efter att ha varit på denna festival tre år i rad kände jag att det var dags att hoppa över den i år. Som substitut mot abstinensen tänkte jag att det var dags för ett allmänt London-inlägg för att sammanfatta mina favoritvattenhål.

I världsmetropolen London finns det givetvis massvis med ölställen, i synnerhet då man har en rik pubkultur. Även om denna har sett en viss nedgång ett tag så är det från en mycket hög nivå. Jag kommer dela in ölställena något godtyckligt i klassiska, semi-klassiska och moderna. Jag kommer också ge några korta tips om kost och logi.

Logi

Tyvärr är hotellen väldig icke-prisvärda i centrala lägen. Antingen får man bo i ett trångt och sunkigt B&B-hotell för en överkomlig summa, eller punga ut rätt bra för ett mer vettigt hotell. Ett bättre alternativ som jag har använt vid de senaste besöken är att bo lite mer perifert men i närheten av en tunnelbanestation. Via GBBF:s hemsida hittade vi några dylika Fuller's-hotell, och valde att bo på The Fox & Goose i Ealing. Efter fem minuters promenad och 20 minuter på Central Line är man mitt i smeten. Enda nackdelen är att man sällan gitter ta sig hem till hotellet under dagen, utan man är ute tills man åker hem. Men där finns en ganska schysst restaurang i anslutning till Fuller's-puben där man kan avsluta kvällen med en sen middag om så passar. Att det finns purfärsk Fuller's på cask är ju ingen nackdel heller, bryggeriet ligger bara några kilometer bort.

Mat

Apropå mat ja. When in Rome etc., så borde man kanske frossa i fish & chips och bangers & mash. Men jag föredrar faktiskt något helt annat när jag är i London: Indiskt! Den indiska maten här är helt enkelt snäppet bättre än hemma. Man kan förstås leta upp de bästa restaurangerna på nätet, men min erfarenhet är att man bara kan knata in på något indiskt ställe som ser trevligt ut, och så är det fantastiskt. Utöver god indisk mat finns det naturligtvis en massa annan bra mat i London, men nog om det nu.

Klassiska pubar

Med detta begrepp avser jag pubar med huvudfokus på cask-öl, i en traditionell publokal. Egentligen är Karlströms malt en bättre källa på detta, men några personliga favoriter kan jag ändå slänga in. The Harp och The Blackfriar är små mysiga, klassiska pubar som är centralt belägna och väl värda att titta in på. Windsor Castle i Kensington har en lätt känsla av hobbit-bostad. I närheten ligger en av mina favoriter bland Fuller's-pubar; Churchill Arms, som kanske mest är känd för sina överdådiga blomsterdekorationer. En annan Fuller's-favorit är The Dove som ligger en kort promenad längs Themsen från bryggeriet, och som är känd för att inhysa världens trängsta barrum.

Semi-klassiska pubar

I denna kategori lägger jag ett antal ställen med ena foten i det gamla, men med en modern touch. Dit räknar jag exempelvis Southampton arms som visserligen enbart serverar cask (utöver cider) i en gammaldags lokal, men hela stället har ändå något modernt hipstrigt över sig. Det är definitivt värt den omväg som faktiskt krävs för ett besök. Tre andra ställen i denna kategori som jag kan rekommendera ligger intressant nog ganska nära varandra; Queens Head, Wenlock Arms och Euston Tap. Det sistnämnda stället är lite märkligt, och kan dessutom ha lite otrevlig personal ibland. Har man vägen förbi Euston Station är det dock värt ett stopp.

Moderna ställen

Slutligen fokuserar vi på ställen som främst serverar grums-ipor, frukt-surisar och efterrättsstout. Det finns väl ett tiotal BrewDog-barer i London, och förutom den i Camden så är de alla rätt schyssta. Här finns ingen cask överhuvudtaget, men i övrigt har de hyfsat utbud, god mat, och rätt okej lokaler. I Camden var det bara maten som var okej dock. Craft Beer Co är en annan kedja som inte brukar ha mat, men som däremot brukar ha några cask som komplement. Mother Kelly's i Bethnal Green är en riktigt trevlig bar i ett lite avsides läge i östra London. Här är det enbart "craft" som gäller. Det finns även en filial mer centralt beläget i Vauxhall. Slutligen måste man förstås nämna Bermondsey Beer Mile. Rent ölmässigt tycker jag inte det är så mycket att hänga i granen sedan Kernel stängde sitt tapprum, men själva området och konceptet är väldigt trevligt, och det finns mycket annat än öl.

I Bryssel

Jag har skrivit om Bryssel förut, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess (och öl nerför strupen). Efter att ha tillbringat föregående helg i ett stekhett Bryssel med omnejd fick jag inspiration till en uppdaterad ölguide med tips om mina favoritställen.

Logi

Jag har bott på tre olika ställen i Bryssel, och generellt kan man säga att priserna är ganska humana, i synnerhet i jämförelse med London. Min favorit som jag ständigt återkommer till är Thon Hotel Brussel City Centre. Här får man förbluffande nog konferenshotellstandard för typ 400 kr per person och natt för ett dubbelrum om man bokar i god tid. Därtill ligger hotellet bra till nära norra stationen och med en tunnelbaneuppgång (Rogier-stationen) precis utanför entrén.

Vad gäller de två övriga så har jag glömt namnen, men det första jag bodde var också ett ganska snajdigt hotell nära EU-högkvarteret som också var förbluffande billigt. Det andra låg mer mitt i smeten nära Grand Place och var både dyrare och sämre än Thon. Men jämfört vad man brukar få för pengarna i exempelvis London var det ändå ett fynd.

Mat

Det finns förstås många bra matställen i denna storstad med alla EU-höjdare, men här begränsar jag mig till ställen med bra ölutbud.

Krogen med det svåruttalade namnet Nüetnigenough ligger mitt i smeten ett stenkast från Grand Place. På grund av den trånga lokalen kan man få vänta för att få sittplats, om man alls får någon. Dessutom kan maten ta ganska lång tid att få. Detta ställe brukar ofta lyftas fram bland ölnördar för såväl sin öl som mat, men jag var kanske inte helt övertygad.

Ett ställe som jag föredrar desto mer är Les Brigettines, som ligger lite mer avskilt från de stora turistströmmarna. Samtidigt är det bara 5-10 minuters promenad till Grand Place, så det ligger fortfarande centralt. Det är ett större och mer sobert ställe med lite snitsigare mat. Men det har aldrig rynkats på näsan eller höjts några ögonbryn när man dyker upp i jeans och t-shirt. Jag skulle nog avstå från att dyka upp i shorts dock. En trevlig detalj är att krögaren är bundis med familjen van Roy. Utöver att ha en bra öllista med flera Cantillon-öl använder han även Cantillon-öl i vissa av sina rätter. Rekommenderas varmt.

Beer circus är ett något mer rustikt hak med lite enklare mat men också med ett bra ölutbud. Ligger också centralt men lite bortom de mest hetsiga turistkvarteren. Ett bra val om man vill ha ett enklare och billigare alternativ.

Ölhak

Vad gäller ölcaféeer och -barer med ett bra ölutbud finns det överväldigande utbud. Att rapa upp alla jag varit på skulle vara alltför långrandigt, så jag fokuserar på de som sticker ut på olika sätt.

Det finns två moderna ölbarer med namnet Chez moeder lambik. Den ursprungliga ligger i den trevliga stadsdelen S:t Gilles. Hit kan man gå i en lång uppförsbacke från södra stationen, alternativt ta en spårvagn nästan ända fram. Här finns det ett bra ursprung av lambik, övriga belgiska öl, och ofta en del öl från mindre, nya bryggerier från länder som Frankrike, Italien och Spanien. Den nyare filialen mitt i smeten på Place Fontainas är ännu bättre och ett givet stopp vid varje Brysselvistelse.

In de verzekering tegen de grote dorst är ett säreget och helt fantastiskt familjedrivet ölcafé en bit utanför Bryssel. Det har endast öppet på söndagar 10-14 samt vid bröllop och begravningar i kyrkan precis intill. Vid 12-snåret på söndagar brukar delar av kyrkobesökarna ansluta till det övriga klientelet i form av cyklister och utländska ölnördar. Stämningen är hemtrevlig, och här finns bland annat färsk lambik på fat/kanna/bib från de flesta lambikproducenterna. Dessutom finns en hel del spännande på flaska.

BrewDog bar i Bryssel är den bästa i denna kedja jag har besökt. Kanske på grund av den spatiösa lokalen, och terrassen med utsikt över centralstationens plaza. Eller på grund av ett mer varierat utbud med de vanliga craft-grejorna + en del bra belgiska öl.

Poechenellekeller är en udda bar mitt emot hörnet från kissande pojken. Här kan man begrunda tingel-tangel-inredningen på insidan, alternativt studera selfie-turisterna från alla världens hörn från uteserveringen. Inget ställe jag känner att jag behöver återkomma till, men väl värt ett besök någon gång.

A la mort subite är en klassisk ölhall som också är värt ett besök, även om ölsortimentet inte är något speciellt. Ta någon belgisk klassiker och njut av den fantastiska atmosfären.

Delirium café är ett stökigt ställe som man gott kan undvika. Dock kan det vara värt att ta en lov i gränden för att få en glimt av den mindre välkända kissande flickan. Samt studera selfie-turister.

Bryggerier

Det finns förstås ett antal bryggerier att besöka i Bryssel med omgivningar. Mest självklart är ett besök hos Cantillon. En kort promenad från södra stationen kommer man direkt från gatan in i en helt ny värld. Här finns alltid färsk lambik på kanna, några standardprodukter per glas, samt en varierande uppsättning specialprodukter på storflaska. Någon gång - förslagsvis första - bör man också gå bryggerituren.

Efter en kort tågtur kan man hamna i Lot*, och där ta en kortare promenad till 3 fonteinens nya ställe. Här är det lite modernare och inte lika charmigt som hos Cantillon. Inte heller hade man lika mycket spännande att dricka i baren. Ett ställe som jag tycker man bör besöka någon gång om man gillar lambik, men jag ser ingen anledning att komma tillbaka. Har man tur får man en guidad tur av Armand i egen hög person.

Inte ett bryggeri förvisso, men även Tilquin som besöktes den gångna helgen kan man nöja sig med att besöka en gång. Pierre Tilquin var förvisso väldigt sympatisk och gav oss en guidad tur. Men det var en smula bökigt att ta sig hit ska tilläggas.

De la Senne besökte jag en gång när jag hade tid över. Det var en aning knepigt att hitta, och mottagandet var väl sådär. Vi fick vänta en stund innan någon - förvisso väldigt sympatisk - person uppenbarade sig. Sedan fick vi prova en öl och fick lite kort info om bryggeriet. Därefter försvann vederbörande för att rengöra en tank (eller nåt) för att återkomma efter en halvtimma. Ett besök som man både kan ha och vara utan.

Brussels beer project ligger ganska centralt, och fokuserar på modernare öl, vilket ibland kan vara ett trevligt avbrott. Här finns ett ganska stort och roterande utbud, och är ett ställe jag kan tänka mig att återkomma till.

* Var det inte här som Sodom & Gomorra bodde?

I Köpenhamn

Under ett antal midsommarhelger har jag och vapendragaren J. dragit iväg till någon europeisk storstad. Det började 2011 med att vi i gemensam brist på annat att göra tog bilen och drog iväg till Köpenhamn. Efterhand har vi fått lite bättre framförhållning och bokat en flygresa. Valet av besöksort har ofta styrts av tillgången på bra och inte allt för dyra flygbiljetter. Ett bra ölutbud har inte varit ett krav men en fördel. Destinationerna har varit följande

• 2011 & 2012: Köpenhamn
• 2013: Berlin
• 2014 & 2015: London
• 2016: Düsseldorf /Köln
• 2017: Edinburgh
• 2018: München

Som ni kanske noterade så har de senaste åren också genererat blogginlägg. I år bröts traditionen och då tänkte jag i stället passa på att skriva ett litet inlägg om staden där traditionen började; pölsan och smörrebrödets huvudstad Köpenhamn. Jag tänker helt fokusera på ölstaden Köpenhamn, även om det förstås finns så mycket annat att uppleva i denna metropol.

Det finns gott om intressanta ölställen i Köpenhamn, och listan nedan begränsar sig förstås till ställen jag personligen har besökt. När jag nyligen var i stan i samband med MBCC 2019 hann jag beta av ett par - åtminstone för mig - nya ställen. Det enda som saknas från RateBeers topp tio är väl Taphouse. Jag listar ställena i min egen ungefärliga preferensordning.

BrewPub København

En bryggerigpub som har de bästa förutsättningar; ett centralt läge, en vädligt trevlig lokal med en mysig innergård. Tyvärr håller varken ölen eller maten riktigt måttet, så den hamnar längst ner.

Mikkeller Baghaven

Till skillnad från föregående ställe så ligger denna lite otillgängligt till längst ut på Refshalvön. Man kan tydligen ta en färja någorlunda i närheten, men då vi var där en solig men ganska sval dag under MBCC 2019 så var en promenad från Nyhavn ett ganska trevligt alternativ. Stället är ganska speciellt mitt i ett gammalt halvruffigt hamnindustriområde, och här ägnar man sig åt att göra spontanjäst öl medelst ett mobilt kylskepp som stod parkerat utanför. Stället hade onekligen sin charm men tyvärr var ölen rätt trist, så jag lär nog inte återkomma. Möjligen kan streetfood-marknaden och övriga ställen i området motivera ett återbesök.

Warpigs

Ett intressant koncept i ett intressant läge. Men det lyfter inte riktigt för mig, maten är inte tillräckligt vass för priset, lokalen är stekfett ocharmig (inklusive uteserveringen) och ölen inget speciellt. Det är väl egentligen bara läget som gör att jag skulle kunna hamna här igen.

Ölbaren

En helt vanlig ölbar mitt i Nörrebro som jag inte har besökt på ett tag men som jag minns hade ett ganska ordinärt ölsortiment. Inte värt att ta en omväg för.

Fermentoren

Ett i mitt tycke något överskattat ställe. En ganska ordinär trappa-ner-i-källaren-bar med en uteservering på skrangliga bänkar. Ölmässigt har jag aldrig imponerats heller. Men läget gör precis som för Warpigs mycket till.

Charlie's Bar

En ganska trång brittisk-ish pub, men med ett rätt schysst utbud, inklusive 4-5 cask. Vi slank förbi på väg hem från Baghaven och tog varsin Landlord som nog var så bra som man kan få den utanför brittiska öarna. Vi sneglade med viss lystnad på fattavlan som bland annat hade några schyssta belgare. Men vi hade bara tid för ett kort depå-stopp. Detta är kanske inte ett huvudnummer vid ett Kph-besök, men det är definitivt ett trevligt avbrott mot det aningen ensidiga utbudet på övriga toppställen.

Himmeriget

Också en ganska trång bar, dock av betydligt modernare stuk. Här är det grums-ipa som gäller, men även en del intressanta lambikprodukter. Och faktiskt några ovanliga tjeckiska lager. Det är dock rätt svårt att få sittplats här, eller plats överhuvud taget.

1420

Ligger inte så långt i från Himmeriget, i ett riktigt hipstrigt område. Är också en ner-i-källaren-bar fast med stor mysfaktor. Här är fokus på lambik, och en hel del intressant fanns att hämta, bland annat en lambik från den nya producenten Der Herberg. Var inte alls lika överbefolkat som Himmeriget, och väldigt charmigt.

Mikkeler Bar (Viktoriagade)

Det här var den första av denna typ av ölbar som jag besökte, och därmed har den kanske ett extra högt värde för mig. Det ypperliga läget gör förstås sitt till, för sååå vasst är inte utbudet här. Men det är ett ställe som jag ständigt återkommer till, i den mån jag ens kommer in.

Mikkeller & Friends/Koelship

Då detta väsentligen är ett ställe med två avdelningar väljer jag att behandla det så. Och då är det onekligen svårslaget; moderna kraft-öl i huvudbaren, och sedan en massa härliga suröl ett par rum längre in. På grund av det aningen mer perifera läget är det oftast bättre med plats här än på Viktoriagade. Så det är onekligen mödan värt att ta sig hit.

MBCC 2019

I stark kontrast till många andra hembryggare och ölentusiaster har jag aldrig varit så där värst lockad av Copenhagen Beer Celebration eller Mikkeller Beer Celebration Copenhagen som det heter numera. I början tyckte jag det var tröttsamt med all uppståndelse som började redan ett drygt halvår i förväg i samband med biljettsläppet, och som sedan fortsatte med surr på sociala medier ända fram till själva eventet.

På sistone har det lugnat ner sig en smula, men jag har ändå inte varit så värst sugen på att åka, delvis på grund av att jag och "craft beer"-kulturen har börjat divergera till viss del. Men i år hade jag ändå funderat av och till på att det hade varit kul att åka, om inte annat för att jag inte har varit Köpenhamn sedan 2015. När så en Brasse-kollega hade två kvällsbiljetter, hotellrum och tågresa över så hakade jag på.

Den enda gången jag tidigare besökte festivalen var 2013, och då var jag inte överdrivet förtjust. Visst fanns det en hel del bra öl, men lokalen låg avsides en skumpig bussrea bort, ljudnivån var bedrövlig och det blev inte bättre av att något bryggeri spelade Death Metal svinhögt vid sin monter. Allra sämst var när ett gäng från De Molen vid upprepade tillfällen gick runt i en liemannenprocession och dängde i stora klockor.

Vid årets upplaga slapp jag dock dylika upptåg, och lokalen var mycket bättre; såväl bättre läge som luftigare och med bättre ljudnivå. Och ölen - det allra viktigaste - höll åter hög nivå, även om det var en smula enahanda. De flesta bryggerier hade med sig en grums-ipa, en efterättsstout och en suris. Några bröt av med ljus lager eller en saison, och dessutom var såväl Gaffel som Mahr's Bräu där och visade upp att det finns andra ölkulturer.

Det mesta var som sagt bra eller mycket bra, varvat med några enstaka bottennapp. Nedan följer en kort sammanfattning av det som stack ut mest och fastnade i minnet.

Bästa saison

Alchemist sopade här banan med en klassisk saison i Dupont-stil, som Dupont själva nog hade varit imponerade av, och kanske till och med en smula avundsjuka. Frukighet och fenoler satt som ett smäck.

Bästa lager

Här var den överlägsna kandidaten länge en helles från det för mig dittills okända Kalifornien-bryggeriet Bagby. Den smakade verkligen som något nyss upphällt från en ölhall i München. Den fick dock släppa i från sig förstaplatsen på andra kvällspasset när Mahr's Bräu kopplade på sin ofiltrerade helles.

Bästa ipa

Det fanns ett par riktigt schyssta grums-ipor utan några som helst tendenser till vare sig humlebränna eller gräsig, grön klorofyll-humle. Alla dessa fick dock se sig slagna av Focal Banger som färsk på fat var helt fantastisk.

Bästa suris

Även här slog Alchemist alla på fingrarna med en väldigt snygg björnbärssuris, utan överdriven ABV, vresig syra eller några av alla de smådefekter som de andra surisarna drogs med i olika grad.

Bästa impstout

Här var det kanske en smula överraskande ett estniskt bryggeri som lyckades övertyga mig, efter att ha smuttat på ett antal sötsliskiga (bak)verk från mer namnkunniga bryggerier. Moctezuma från Seven Island var visserligen också en smula söt, men hade ända rejält med rostade toner av kaffe och choklad som balanserade upp det hela på ett snyggt sätt.

Bästa quad

Ni som följer mig kanske har förstått att jag tycker termen "quad" är en smula dunkel. Och Wylam English Quad gjorde väl sitt bästa för att spä på denna känsla. Jag tyckte den var ett ypperligt kornvin med fokus på malt och en smula humle, samt fruktiga estrar. Några fenoler kände jag inte, och särskilt belgisk var den inte. Men hursom, gott var det.

Bästa bryggeri

Som ni kanske anar var The Alchemist det bryggeri som imponerade överlägset mest på mig. Tyvärr fick jag inte provat Heady Topper på fat, men de fyra som jag testade höll allihop högsta klass, och det inom vitt skilda typer. Utöver de tre som nämnts ovan hade de även en fatlagrad imperial stout som var så bra som dylika kan bli enligt mig.

Sämsta öl

Buckwheat Saison från Transient Ales var riktigt usel med tydliga bränt gummi-fenoler, och en del osköna brettaromer, och därtill en vresig besksur avslutning.

Största freakshow

Det nordkoreanska bryggeriet Taegongdang var ett av de bryggerier som skapade längst köer, och jag tror inte det var för att de köande förväntade sig god öl. Men det spelar nog ingen roll när denna förmenta framgångssaga ska omvandlas till propaganda vid hemkomsten. När köerna till sist blev mer normala på lördagskvällen ställde jag mig med ett nyfyllt glas och köade fem minuter för att få ett smakprov av Den Store Ledarens Favoritlager. Och det smakade faktiskt helt okej.

Värsta hajpkön

Det finns några att välja på men jätteköerna som uppstod så fort Methode Goat (tidigare Bokkereyder) bjöd på något att dricka var verkligen helt bisarra. Samma sak med priserna för att köpa en flaska från denna lambikproducent på krogen.

Bästa spontandansen

När arrangörerna rickrollade besökarna just innan stängningsdags på lördagskvällen och "Never gonna give you up" dånade i högtalarna. Föredrog det klart framför liemännen från De Molen.

Det var onekligen kul att efter sex år återbesöka evenemanget. Men det kan nog ta minst lika många år till då jag nog inte förmår att till fullo uppskatta utbudet. Den stora behållningen med resan var i slutändan att få besöka Köpenhamn igen; det hade tillkommit en del nya ställen på fyra år. Men detta får bli ämnet för ett kommande inlägg.