En halvtimmes tågresa ligger de ifrån varandra, i Tysklands och Europas mest tätbebyggda område. De har mycket gemensamt. Båda är väldigt gamla städer med anor från tidig medeltid. Båda blev hårt åtgångna under andra världskriget, men har ändå en liten kärna av gammal stadsbebyggelse bevarad. Städerna verkar ha en slags mestadels vänskaplig rivalitet, lite som Sverige-Norge, där Köln är storebror och Düsseldorf slår underifrån. Rivaliteten finns dels i största allmänhet men i synnerhet vad gäller fotbollslagen och varsin årligen återkommande festival/karnival. Och slutligen har vi förstås ölen, vilket var det främsta skälet för undertecknad att besöka området under midsommarhelgen med bas i Düsseldorf.
Vad gäller själva städerna så fick jag tyvärr inte sett så mycket av Köln då det ösregnade under hela lördagens dagsutflykt. Men jag uppfattade ändå en större känsla av storstadspuls i Köln, och Kölnerdomen var onekligen mäktig. Düsseldorf fick vi större möjligheter att promenera runt i, och det var en salig blandning av stilar, lite ruffigt emellanåt, men en del gammal fin bebyggelse också. Även den del som benämns som Altstadt verkade ha blivit ganska hårt åtgången*, ett intryck som också delades av det lilla jag hann se under mitt paraply i Köln. Min preliminära bedömning blir en svag övervikt för Köln för den något mer intensiva pulsen.
Nu är detta dock en ölblogg, och då är det denna maltdryck vi bör fokusera på. Köln och Düsseldorf är de enda platser - undantaget möjligen Bayern med deras weizen - i Tyskland där överjäsningen överlevde lagerrevolutionen. Den sistnämnda fick dock ändå en viss påverkan då jäsningen sker relativt svalt, och ölen dessutom kallagras några veckor. Detta ger ganska renjästa öl, där malt och humle får spela huvudfiolen. Och därvidlag skiljer sig ölen åt ganska markant.
I Düsseldorf låter man såväl malt som humle ta större plats i sina altbier som typiskt har en bärnsten- till kopparfärgad nyans från väl avvägda mängder av münchner, karamell- och rostad malt, samt rejäla humlegivor. Resultatet blir ett öl med diskret fruktighet, brödig och nötig maltighet och ibland med subtila rostade inslag. Beskan är markant och ibland till och med hög, ackompanjerad av en måttlig till markerad örtig humlearom. Bland de sorter jag provade direkt på bryggeriet var nog Uerige min personliga favorit med en nötig maltarom utan rostade toner, och rejält med beska och aromhumle. Tätt därpå kommer Füchsen Alt med en något mer återhållsam humleprofil, medan trean Kürzer Alt stack ut med en tydligt rostad maltarom. Genomgående var ölen ganska lika, och påminde mycket om engelsk bitter med en dragning åt brown ale i vissa fall. I ett fall (Schumacher) fanns en variant med modern humle (cascade & galaxy) vilket föga förvånande fungerade alldeles utmärkt.
I skarp kontrast till detta står kölsch som normalt saknar specialmalt och har en väldigt sädig maltprofil med återhållsam humleprofil som ibland drar åt icke-existerande. Även beskan är återhållsam men tack vare hög utjäsning så blir ölen sällan söta utan uppfattas som ganska krispiga och fräscha. Den bästa sorten - Gaffel Kölsch - var också den med mest humleprofil, och denna avnjöts i en helt hysteriskt stor och hektisk ölhall precis intill Kölnerdomen och järnvägsstationen. Kring andraplatsen var det ganska jämnt, men Päffgen som många tycks hålla som den bästa blev mitt val då den helt enkelt var väldigt snygg därtill serverades i en väldigt trevlig miljö.
Jag brukar ofta försöka lyfta fram de finstämda och subtila ölen till förmån för bombastiska malt- och humlebomber, men för kölsch kan jag tycka att det behövs lite mer karaktär för att det ska lyfta. Visst är det imponerande med rena och snygga öl, men jag vill gärna att antingen malt, jäst eller humle kliver fram och tar lite plats, eller en kombination. Därför går nog min röst här ganska tydligt till Düsseldorf med sina gammelöl.
Eftersom jag inte har något att komma med vad gäller karnevalerna eller respektive fotbollslag så blir det Düsseldorf som vinner matchen på poäng. Men det är kanske mindre intressant egentligen. Min slutpoäng är snarare att dessa två städer är ett utmärkt resmål för den ölintresserade för en långhelg. Tack vare närheten och de goda kommunikationerna kan man enkelt, snabbt och billigt ta sig från den ena staden till den andra för en dagsutflykt. En dag per ställe kändes också som fullt tillräckligt ölmässigt, då variationen de facto inte är särskilt stor. De flesta och bästa ställena ligger inom bekvämt gångavstånd från varandra i de äldre stadskvarteren. Att ölen serveras i små glas (20-25 cl) är förstås en fördel om man är en ticker**. Det är också en fördel såtillvida att man kan dricka ganska långsamt utan att oroa sig för att ölet blir avslaget. Dock får man vara beredd på att man kan få ett nytt glas innan det förra är uppdrucket om man inte meddelar*** att man är nöjd, en lite udda metod som faktiskt fungerar rätt bra och smidigt så länge man är lite alert. Man behövde aldrig vara orolig för att ha tomt i glasen i någon av städerna.
(*) Över huvud taget påminde det hela mig en smula om min egen kära hemstad, även om vi i stället för engelsmännen och Bomber Harris drabbades av betongsossarna och Torsten Henriksson.
(**) Dock finns det oftast bara en sort per ställe, så något tickerparadis är det sannerligen inte.
(***) Känner man sig skakig på tyska så kan man lägga ett ölunderlägg på glaset för att markera att man inte vill ha mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar