fredag 31 januari 2020

Muscovadik



Lambik är det generella samlingsnamnet för de spontanjästa ölen från Pajottenland. Från dessa kan man skapa en massa olika lambikprodukter; blandad lambik (geuze), fruktlambik (kriek och frambooz/framboise), torrhumlad lambik m.m. En udda fågel är faro; lambik blandad med farinsocker. Ett skäl till att den är så ovanlig är att den på grund av den stora mängden socker svårligen låter sig flaskas med mindre än att man pastöriserar den, vilket nog många lambikproducenter drar sig för. I stället hittas den oftast på fat nära producenten där den dricks upp innan sockret har hunnit börja jäsa.

En variant är vore dock att låta sockret faktiskt jäsa ut innan man paketerar. Då försvinner sötman, och kanske även en del smakämnen (ut genom jäsröret), men jag blev sugen att testa. Och då inte med farinsocker utan mörkt muscovadosocker. I samband med att jag blandade min senaste p-geuze så pytsade jag i två paket mörkt muscovadosocker i en tolvliters Better Bottle, och fyllde på med en halv sats lambik som hade blivit över, samt några gram Lalvin EC-1118.

Sedan väntade jag. Och väntade. Men inget hände på en två veckor. Jag insåg att sockret kanske hade löst sig dåligt så jag tappade över ölet på en glasdamejeanne. Och mycket riktigt; det låg fortfarande mycket olöst socker på botten. Med diverse handgrepp lyckades jag lösa upp sockret i vätska, på med ölen och ytterligare lite EC-1118 och så blev det mer väntan. När ytterligare en vecka hade gått utan någon aktivitet och SG fortfarande låg på 1,030 så började jag så sakta acceptera att det kanske inte skulle börja jäsa. Och inte mig emot; det var faktiskt rätt gott med sötman som balanserade syran fint.

För ett kort ögonblick tänkte jag tanken att faktiskt flaska den som den var; varför skulle den börja jäsa nu när det inte hade hänt något på drygt tre veckor? Men något inom mig stretade ändå emot att flaska något på SG 1,030 med mestadels enkla sockerarter, och jag började i stället överväga att servera den direkt från kärlet vid SM. Men knappt hade jag tänkt den tanken förrän det började pluppa intensivt i jäsröret. Efter ytterligare knappa två veckor hade det jäst ner till 1,006 och det var hög tid att flaska.

Data:
  • Volym 12 l
  • OG 1080
  • FG 1,006
  • ABV 10,3 %
Blandning:
  • 12 l sats 24
  • 800 g mörkt muscovadosocker
  • 72 g bitsocker
Provsmakning 2020-04-18:

Jag har naturligtvis provsmakat denna flera gånger, men av någon anledning glömt att skriva ner en bedömning. Men tack för påminnelsen i kommentarerna, och bättre sent än aldrig.

Färgen är lite murrigt mörkt bärnstensfärgad, med en dragning åt rött.

Aromen är mycket präglad av basölen, men muscovadosockret gör sig gällande med lite karamelliga och murriga toner. Det finns också en lite gummiaktig ton som jag inte kände innan jäsningen av sockret hade dragit igång. Inga spritiga toner kan jag förnimma.

Avslutningen är torr, med en tydlig lätt vinägeraktig syra som bränner till, kanske i samarbete med alkoholen.

Det smakar ganska mycket som sådana här starka amerikanska rödsurisar som jag inte är helt förtjust i. Och faktum är att jag hellre hade sett att muscovadosockret aldrig hade jäst ut; det var betydlig godare innan. Men ett intressant experiment var det, och fullt drickbart i små mängder.

lördag 11 januari 2020

Pseudogeuze #7



När jag blandade mina första p-geuze var jag väldigt ambitiös och testade diverse olika blandningar i liten skala av 5-7 lambikar innan jag bestämde mig för hur mixen skulle se ut. Första gången bjöd jag till och med in andra hembryggare för en blending session.

Numera kör jag mer på känsla och bestämmer redan i förväg hur blandningen ska se ut. Det blir precis lika bra det skulle jag vilja hävda. I år var jag ännu lite mindre noggrann och hade faktiskt inte ens provsmakat den yngsta lambiken. Detta gjordes i stället samtidigt som lambiken flödade ner i tapphinken, men den smakade utmärkt och föranledde inte någon ändring av planen. Det blev bara tre olika lambikar i år, men jag tror att de kan fungera fint ihop och komplettera varandra.

Data:
  • Volym 27 l
  • OG 1,053
  • FG 1,008
  • ABV 6,1 %
Blandning:
Bedömning (2020-01-11):

Det har bara gått drygt två veckor sedan tappningen, men redan nu blir det ett tydligt pys vid öppningen. Ett medelstort skum etableras under upphällningen, men det fräser snabbt bort.

Aromen är frisk med äpplen, grapefrukt och lite allmän fruktighet. En lite mineralisk ton - eventuellt från humlen - kan skönjas. I eftersmaken finns en lite jordig eller kalkig ton som stör en aning.

Avslutningen är torr med en medelhög syra och en viss beska.

Gott och lättdrucket, och enda minuset är den där eftersmaken. Det här kommer bli mitt bidrag till Folkets Val under årets SM.

onsdag 1 januari 2020

Pseudolambik #37



Förra året pimplade jag portvin i Porto på nyårsdagen, men i år höll jag mig hemma. Och då blev det åter en klassisk nyårsdagslambik, Och en pizza förstås. Men ingen riddarfilm.

Data:
  • Volym 23 l
  • OG 1050
  • SRM 3
Extraktgivare:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg krossat vete
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:
  • 48 C
  • 54 C
  • 65 C
  • 71 C
  • 77 C
Humle:

Fyra år gammal lublin, kokad i knappt 3 timmar.

Mikroorganismer:

Jäsning i varierande källartemperatur med bottensatsen från sats 28.

Bedömning 2020-10-17:

Jag har blivit allt mer senfärdig med att testa mina lambikar, och här har det alltså tagit mer än 10 månader. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det, och det här var sannerligen gott. Fin fruktighet, med toner av röda äpplen och citrusfrukter. En fin kombination av beska och syra som gör det väldigt lättdrucket. På slutet en jordig ton av krita som stör lite, men det verkar va något som är återkommande sedan jag började med oxiderad humle.