söndag 25 november 2018

Framtidens ölhistoria


Framtiden var bättre förr?

Före detta ständige sekreteraren för den numera ganska skamfilade Svenska Akademin - Peter Englund - sägs en gång ha fått frågan vad framtida historiker skulle lyfta fram från vår egen tid. Det korta svaret löd: ganska lite. Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta tror jag. Det är allmänt så att det man från sitt eget begränsade smala personliga perspektiv tycker är intressant, av andra längre bort i tid och rum har högst begränsat intresse. Det är också först när lång tid har gått som man bättre kan sortera ut vad som egentligen skedde; vilka faktorer som var avgörande för ett visst skeende.

Samma sak är det förstås med ölhistorien. Med facit hand kan vi bättre förstå vissa skeden i utvecklingen än de som levde mitt i det. Man kan ändå roa sig med att undra vad en framtida Ron Pattinson eller Martyn Cornell kommer skriva om åren runt millennieskiftet när de anno 2100 ger ut böcker om ölhistoria. Det är förstås svårt att veta vilka av dagens trender som kommer överleva men man kan ju alltid gissa.

Något som nästan garanterat kommer tas upp den explosiva tillväxten av en ny generation bryggerier från och med slutet av 90-talet och framåt. Framför allt framväxten i USA, men även hur den spred sig till länder som Sverige och Danmark, och senare även till klassiska ölnationer som England, Belgien och Tyskland. Troligen kommer man inte se det lika dramatiskt som vi gör, utan snarare som ett av många exempel på en ständig process och växelverkan mellan diversifiering och konsolidering. För närvarande ser vi just det sistnämnda i och med alla uppköp och även att vissa forna mikrobryggerier har vuxit sig stora.

En annan sak som säkert kommer uppmärksammas är ipans dominans. I ett bredare perspektiv kanske man kommer framhålla "humlerevolutionen". Med det sistnämnda avser jag dels utvecklingen av nya humlesorter med en helt annan smakprofil; tropisk frukt, citrus, tallbarr snarare än blommigt och örtigt. Men även fokuset på kraftigt humlade öl även för andra öltyper än ipa, exempelvis kornvin, brunöl och porter/stout.

Surölens renässans tror jag också kommer framhållas. Dels att lambikproducenterna nästan höll på att gå under men lyckades växa sig starka (och fler!) tack vare det förnyade intresset. Och dels alla nya surölsbryggerier i USA men även annorstädes och den stora variationen i metoder. Jag tror också att den enorma utvecklingen av att utnyttja nya mikroorganismer (eller gamla på nytt sätt) kommer sätta spår i framtiden.

Fatlagring med syftet att extrahera aromer från såväl träslaget som den tidigare drycken är en innovation från denna period som verkar ha etablerat sig för gott. Därmed torde den ha stor möjlighet att skriva in sig i ölhistorien också.

I övrigt tror jag inte det är så mycket som kommer intressera framtiden. Sådant som pastry stout, brut-ipa, snabbmatsbröd i mäsken och glass-öl kommer förmodligen (och förhoppningsvis) försjunka i historiens glömska. Möjligen kan det nämnas i förbifarten i den större berättelsen där bryggare genom alla tider har slängt i diverse exotiska ingredienser i sina öl.

söndag 18 november 2018

Bryggning och begreppsförvirring - 2 row


Hordeum vulgare.

Då var det dags igen för ännu ett förvirrande begrepp. Denna gång handlar det om en maltsort. Eller handlar det egentligen inte om olika typer av korn? Det är just det som vi ska reda ut. Spoiler alert: det handlar om både och.

När man försöker brygga efter amerikanska recept så dyker ofta maltsorter upp med namn som 2 row pale malt eller bara 2 row malt. Detta skapar ett visst huvudbry för europeiska bryggare som undrar vad man ska använda för inhemsk motsvarighet.

Sädesslaget korn förekommer i två varianter, tvåradigt och sexradigt. Traditionellt har det tvåradiga använts för ölbryggning då sexradigt korn ger en lite kärv ton. I USA kom dock sexradigt korn att användas i öl med stora inslag av ris och majs, eftersom sexradigt korn innehåller betydligt mer diastatiska enzymer. Dessutom är sexradigt korn billigare.

Numer har tvåradigt korn tagit över som den huvudsakliga kornvarianten även i USA. Dock förekommer sexradigt korn fortfarande i öl med stor andel råfrukt. Av detta men även delvis historiska skäl anges ofta fortfarande om kornet är två- eller sexradigt.

Men om det bara anges "2 row" i ett recept? Då kan man utgå ifrån att det är samma sak som pale-malt. En vanlig miss* är att likställa pale-malt och pale ale-malt, men den sistnämnda är normalt snäppet mörkare. Pale-malt ligger färgmässigt ofta mellan pilsnermalt och pale ale-malt, och dess närmaste europeiska motsvarighet är snarast det som brukar benämnas lagermalt.

För att krångla till det ytterligare så kan amerikanska malttillverkare ibland erbjuda såväl en sort med namnet "2 row" som en med namnet "pale malt". Då är normalt den förstnämnda snäppet ljusare, kanske till och med ner mot pilsnermalt.

Utöver färgaspekten så sägs amerikanska kornsorter allmänt ge basmalt som är lite mer neutral i smaken. Därför kompletteras den ofta med en skvätt karamellmalt, till och med i utpräglat ljusa västkustipor som Pliny the elder.

* Missen är lättare att göra vid engelsk stavning utan försvenskande bindestreck.

söndag 11 november 2018

Porter- och stoutträffen 2018


Bild: Victoria Shulga.

Det finns numera en uppsjö av hembryggningstävlingar i vårt avlånga land. Utöver SM så finns det vinter-, sommar- och höstölsträffar, klubbmästerskap och tävlingar ordnade av olika kommersiella aktörer. Dessutom finns det ett antal smalare tävlingar som Belgoträffen och Surölsträffen, båda arrangerade i Uppsala. Numera finns det ytterligare en tävling i den senare kategorin, och eftersom den ägde rum i porterstaden Göteborg* var temat givet. Det var i mångt och mycket samma upplägg som Belgoträffen, fast med SHBF:s huvudklasser 7 och 8, samt underklassen 11 E.

Jag hade redan i förväg insett att det skulle bli enahanda att enbart dricka stout och porter, så jag hade utöver mitt tävlingsbidrag även tagit med mig storflaskor av Bengelsk, en saison, Hällebergsbock samt höstens cider. Det var fler än jag som kände att det behövdes lite variation från alla rostade malttoner, så dessa bonusöl var mycket uppskattade.

Mitt tävlingsöl var NZ-impstout, och det mottogs väl av domarna som gav det en bronsmedalj. Populasen var något mer ljummet inställd, men jag hamnade i alla fall på övre halvan i folkets vals starka klass. Det var också något jag hade väntat mig, då en vanlig sketen imperial stout utan varken kokos, choklad, mjölksocker eller vanilj inte riktigt är det som många går i gång på. Smakpreferenserna har ändrats något sedan 2011 då jag vann Vinterölsträffen med ett liknande öl.

Vad gäller utbudet så var det dock betydligt mindre dessertöl och fatlagrat än vad jag hade befarat. Det fanns en ganska bra spridning dels i smakprofiler, men även i alkoholstyrka med allt från 2 % till 16 %. Eftersom jag behövde vara i gott skick på söndagsförmiddagen så höll jag mig mest till den svaga klassen. Här fanns det en hel del gott, och mina favoriter hade det gemensamt att de nästan alla hade väl tilltagna givor av brunmalt. Tyvärr slarvade jag bort mitt program med anteckningar över vilka öl jag gillade bäst, men rakt från minnet kan jag ändå lyfta fram ölen från bland andra Kenneth Alexandersson, Thomas Jarlsmark och Peter Lindh.

Allt var dock inte välbryggt, utan precis som på Belgoträffen 2016 så fanns det även en hel del mediokert samt ett par rejäla acetaldehydsbomber. Det är lite synd att det fortfarande slarvas med jäsningen (eller med oxidering) med det är väl tyvärr så det ligger till.

På det stora hela var det ett mycket lyckat och väloljat arrangemang där arrangörerna tog väl hand om de tävlande och såg till att vi inte behövde gå hungriga. En trevlig aspekt var att man hade lyckats locka till sig utsocknes deltagare, såväl domare som utställare. Det mumlades om att det förmodligen blir en upprepning nästa år, då tidigarelagd till oktober för att inte krocka med porterfestivalen samt inte vara för tidsmässigt nära Amylases Vinterölsträff. Eftersom jag normalt inte brygger så mycket stout och porter så får det troligen stanna vid att bli besökare i så fall.

* Tekniskt sett var vi visserligen i Mölndal, men det betraktar vi som inte bor där som en del av Göteborg.

söndag 4 november 2018

All In Beer Fest 2018



Det är svårt att låta bli att jämföra All In Beer Fest (AIBF) med Brewskival. Båda vänder sig till samma målgrupp och har ungefär samma typ av bryggerier. Brewskival har dock lyckats locka till sig ett såväl större som något bredare utbud. Den intressanta trenden med lageröl från årets Brewskival hade tyvärr ingen motsvarighets vid AIBF den gångna helgen. Det enda lagerölet som jag såg till fanns - kanske något överraskande - hos Omnipollo med självrunnen Lucy. Det var en gedigen ljus tysk lager om än inte i klass med de bästa som jag provade i Helsingborg för drygt två månader sedan.

Rent allmänt var det en smula enformigt utbud på AIBF 2018 med ipor på längden och tvären. Flera bryggerier hade ipor på båda kranarna. De flesta var av den grumliga varianten, men några mer klassiska fanns också, samt den senaste trenden brut-ipa.

Därutöver fanns det mest olika varianter av impstout, några laktosurisar, några brunöl och någon enstaka mörk belgare (givetvis fatlagrad). Det enda som bröt av en smula var mjöd från vårt eget lokala Attic Meadery samt Superstition Meadery. Från de sistnämnda provade jag två söta mjöd smaksatta med blåa respektive gröna vindruvor, och båda var mycket bra.

Allmänt var det hög och jämn kvalitet på ölen, med bara något enstaka mediokert exemplar. Däremot saknade jag de där riktiga topparna. Det var inget öl som jag kände att jag ville ta om av, till skillnad från senaste Brewskival. Det var lite jämntjockt helt enkelt.

Några trevliga nya bekantskaper gjordes. Apex från Nora hade två gedigna ipor i kranarna. Whiplash från Kildare på Irland hade en lågalkohols-ipa samt en brunöl som påminde en del om Great Divide Hibernation. Från Washington DC kom 3 Stars som bland annat hade en riktigt snygg suris. Bara för att nämna några.

Något som talar för AIBF är den gamla varvslokalen i Eriksberg, med sin retroindustriella känsla och spatiösa, väl tilltagna utrymmen. I år hade man utökat lokalen vilket gjorde att kändes ännu luftigare än tidigare år. Mestadels slapp man trängsel. Och tröttnade man på det högst måttliga stimmet och sorlet kunde man ställa sig i lounge-delen med med fantastisk panoramautsikt över älven.

AIBF är kanske inte en festival jag skulle resa flera timmar med tåg för att besöka som jag gör med Brewskival. Men med en halvtimmas kollektivtrafik är det nästan givet att göra minst ett besök.